#Det Är från Polisen

[whitewaterpaper]

Med en nyrehabbad dator så är listan tillbaka till det vanliga formatet. Har bestämt mig för att inte efter-editera dec/jan för mycket jobb.

Annihilation (2018) [👍🔄️]

De tusen farornas land / At the Earth's Core (1976) [👍🆓]

Det Är från Polisen / An Inspector Calls (1954) [👍]

Everything Everywhere All at Once (2022) [👍] Mitt omdöme i sin helhet: »Den här filmen är en sådan där upplevelse man bara kan se en gång. Den är som slutet på År 2000: Ett Rymdäventyr men med en intressant underliggande story, den är som Alice i Underlandet på LSD och den är kaotisk som en tågkrasch man inte kan slita ögonen från. Det är en välförtjänt Oscarsnominering för Jamie Lee Curtis (faktum är att de känns välförtjänta allihop).«

Gyllene Kondorens Skatt / Treasure of the Golden Condor (1953) [🆓]

Jung_E (2023) [__] Bra koncept, snygg anime-inspirerad design men berättandet når inte riktigt ända fram.

Jungle Cruise (2021) [👍🔄️]

Love Bound / Murder on the High Seas (1932) [🆓]

Man Who Killed Hitler and Then the Bigfoot, the (2019) [__] Mina instinkter sade att jag skulle hoppa över den här filmen ... och det var helt riktigt.

Med Djävulen i Katedern / Satan's School for Girls (1973) [👍] Oj. Vilken trevlig överraskning. (Kan en skräckfilm vara det?)

Mr Boogedy (1986) [__]

Robin Hoods Son / Bandit of Sherwood Forest, the (1946) [🆓]

She Demons (1958) [__] En av de intressantare filmerna på H.G. Welles ”Doktor Moreaus ö”, och det är väl kanske det enda positiva som finns att säga om den.

Skälmarnas furste / Prince of Foxes (1949) [__]

Syskondetektiverna / Casebusters (1986) [👍] Den här kändes som om den var en pilot för något större som aldrig blev av.

Så vilka filmer skall man hyperklicka in i "att se listan" denna månad? Svårt att säga – men har man aldrig sett den så kan man kika in "Satan's School for Girls".

[atsvensson]

Polisens inställning till Örebrodådet är obegriplig

Polisens inställning till Örebrodådet är obegriplig. Polisen har gjort en sammanfattning av utredningen kring terrordådet i Örebro. De konstaterar att gärningsmannen Rickard Andersson varit inskriven på Risbergska skolan två gånger, en gång under 2013 och den andra gången mellan 2019 och 2021. Det är inget nytt utan har varit känt i några dagar. Vi ser inte att han har några resultat från skolan.…

[valentinahogdahlholm]

Gentrification//Gentrifiering

Dirt on streetcorners washed away, Flushed from the street corner. And when properties to buy were built a tunnel was dug under the road to the school. Because what is a hit working class kid?

One less back to operate, Two less hands to recieve cortisol shots for arthritisknuckles to go away.

Do not let the witch take on its true form. Scarring the kid next door, What if the screams of pain frighten the neighbours?

Call the cops for the curses they hear from the bottomfloor, And she is gagged, the old witch who's hands reveal the truth. Too scared to see,

Hide it in white flats with marble surfaces. And furthest in there is a dark cell to which they threw away the key from. Door kept closed to protect the kids, Form the evil witches,

Their white collars and red shoes. Polished and changed when too dirty, Too similar to the witches' kids. //

Smutsen på gathörnen tvättades bort, 

Spolade södra station från det. 

Och när bostadsrätterna bygged grävdes vägtunneln till Eriksdalsskolan. 

För vad är en påkörd arbetarunge?

En mindre rygg att operara, 

Två färre händer att ge kortisolsprutor för att reumatismknölar ska försvinna. Inte låta häxans händer ta sin ”sanna” form. 

Skrämmer barnen på gården bredvid. 

Tänk om smärtans jämmer skrämmer grannarna? 

Ringer polisen för de hör förbannelser från undervåningen. 

Och hon får munkavel, den gamla trollpackan vars händer avslöjar sanningen. 

För skräckinjagande för att se, 

Dölj det i vita lägenheter med marmorbänkar. 

Och längst in i en mörk cell som man kastade bort nyckeln tilL! 

Dörren som hålls stängd för att skydda barnen, 

Från de onda häxorna, 

Deras vita kragar och röda skor. 

Putsade och utbytta när de blir för smutsiga, 

För lika trollpackets ungar. 

[forfattaresophia]

Väsenjägarna - Ett steg i rätt riktning

”När mamma och pappa dog… Alex hanterade inte det speciellt bra, jag menar- ingen av oss hanterade det speciellt bra, men Alex stängde ner helt”, sade Jack tankfullt. ”Han ville inte prata, han ville inte äta, jag kunde knappt få kontakt med honom… Men du lyckades.”

   Nelly hatade när Jack fick Alex att låta bättre än han var.

    ”Du var sju år gammal och du behövde någon som tog hand om dig…” förklarade Jack. ”Det var så mycket som behövde göras för att ens få vårdnaden av er, och jag… Jag hade inte tiden som krävdes, men Alex tog sig an dig då. Han såg till att du fortsatte måla dina bilder med kritor, att du sjöng med i dina favoritlåtar och att du fick fortsätta vara ett barn i ett litet tag till.”

* * *

”Alex, du måste verkligen äta något”, sade Jack allvarligt. 

    Jack var trött. Tröttare än vad han någonsin hade varit i sitt liv.

    Det hade nästan gått fyrtioåtta timmar sedan polisen hade lämnat dem med beskedet att deras föräldrar inte längre levde.

    Jack hade ringt runt till andra väsenjägare, begravningsbyråer, en präst och skolor och försökt få koll på situationen.

    Alex hade suttit på samma plats i sitt rum ända sen han fick reda på vad som hade hänt.

    Jack suckade och ställde ner tallriken på Alex skrivbord. ”Jag kommer inte klara det här om du ska fortsätta såhär. Du är fan snart fjorton år gammal, jag ska inte behöva mata dig.”

    Alex vände undan blicken irriterat. 

 ”Jag vet att det här är förjävligt, men du måste ta dig samman”, sade Jack, nu nästan vädjande i sin ton. ”Om du inte kan tänka på dig själv, tänk på Nelly, hon har frågat efter dig flera gånger och jag vet fan inte vad jag ska säga till henne längre.”

    Alex svalde tungt och torkade bort en tår som föll. 

”Tänk på att du ändå har fått tretton år med mamma och pappa”, sade Jack. ”Du har fått jagat med dem, du har fått se deras brister, du har bråkat med dem och du kommer alltid att kunna behålla alla fina minnen. Nelly är inte ens åtta, hon kommer kanske inte ens komma ihåg dem när hon är vuxen.”

    ”Hur är det värre?” ifrågasatte Alex, det första han hade sagt på flera dagar. ”Jag önskar att jag kunde glömma dem, hon behöver åtminstone inte känna det enorma tomrummet om hon inte ens kommer ihåg dem.”

    ”Alex…” sade Jack med en suck. ”Det är verkligen inte så det fungerar. Du har inte ens sett henne, hon är helt förkrossad.”

    ”Som att inte jag är det?” sade Alex frustrerat. ”Varför ska jag behöva vara en större person?”

    ”Därför att Nelly är din lillasyster och hon behöver oss båda mer än någonsin”, sade Jack. ”Vi är allt hon har.”

    Alex snyftade när Jacks mobil började ringa igen.

Jack suckade. ”Det är Mia”, sade han. ”Jag måste ta det.” 

Alex nickade.

    ”Ät”, sade Jack varnande innan han gick iväg för att svara.

Alex blängde på tallriken innan han motvilligt tog den och satte den i sitt knä. 

    Hans blick föll på en bild han hade på sitt nattygsbord. En bild från senaste julen när hela deras familj stod samlad framför julgranen. 

    Båda deras föräldrar log glatt i matchande jultröjor. Helt omedvetna om att det var den sista julen de någonsin skulle få fira.

    Alex kämpade mot sina tårar innan han tog gaffeln och spetsade ett par pastaskruvar som han tuggade irriterat. 

    Sen gjorde han samma sak igen och fortsatte tills tallriken var tom.

    Han lade ifrån sig tallriken och stirrade mot sin vägg igen. Då hörde han hur Nelly plötsligt ropade på Jack.

    Han bestämde sig för att ignorera det och låta Jack hantera det.

    Nelly ropade på Jack igen och Alex hörde att hon lät orolig.

    Alex suckade innan han ställde sig upp och gick ut mot vardagsrummet. 

    ”Jack”, ropade Nelly igen. 

”Han pratar i telefon, vad vill du?” frågade Alex skarpt. Förmodligen med en mycket hårdare ton än vad han hade velat. 

    Nelly tittade mot Alex förvånat, hon stod i sin dörröppning och kramade sin kudde som nästan drog i golvet.

    Hennes ögon var svullna och hennes näsa röd, hon verkade inte veta riktigt vad hon skulle säga.

    Då insåg Alex att det var mitt i natten och att Nelly egentligen behövde sova.

    Nelly backade och försvann i sitt rum igen.

Alex suckade motvilligt innan han följde efter. Han knuffade upp hennes dörr innan han hörde en snyftning.

    Nelly satt på sin säng med ansiktet gömt i kudden och skakade medan hon försökte gråta så tyst som möjligt.

    Alex gick och satte sig bredvid henne och lade en hand på hennes rygg. ”Jag vet”, sade han. ”Det här suger.” 

    ”J-jag saknar mamma”, sade Nelly så tyst att det nästan inte ens hördes.

    Alex tog ett djupt andetag. ”Jag vet”, sade han instämmande och svalde för att hans röst inte skulle spricka. ”Jag med.” 

    ”K-kommer de komma efter oss?” frågade Nelly plötsligt oroligt.

    ”Vad?” frågade Alex förvirrat. 

”Monsterna”, förtydligade Nelly. ”De som… De som dödade mamma och pappa.” 

    Alex tittade på Nelly i flera sekunder medan han försökte bestämma sig för vad han skulle säga. ”Nej”, sade han tillslut. ”De är djupt ute i skogen, långt härifrån.” 

    Nelly tittade upp mot honom oroligt. ”Tänk om de kommer hit?” 

    ”Då dödar vi dem”, sade Alex kallt. ”De är bara skepnadsskiftare, jag har fan dödat farligare saker.” 

    Nelly vände bort blicken. ”Jag vet inte hur.”

”Du skulle ändå inte få hjälpa till”, påpekade Alex. ”Jag och Jack skulle behöva fixa det själva.”

    Nellys blick förändrades och hon såg helt plötsligt sur ut. ”Varför får inte jag hjälpa till?” 

    ”Därför att du är ett barn”, sade Alex. ”Och som du nyss sade, du vet ingenting om väsenjakter, du vet knappt vad väsen är.” 

     Nelly ställde sig upp med en irriterad blick och gick ut ur sitt rum. 

    ”Var ska du?” frågade Alex men fick inget svar. ”Nelly?”

    Nelly svarade fortfarande inte.

Alex suckade irriterat och följde efter henne. 

    Ute i vardagsrummet så såg han att Nelly klättrade på bokhyllan för att komma åt en av de gamla väsenjägarböckerna som stod högre upp.

    Han märkte även att bokhyllan vinglade till och började långsamt att luta sig framåt.

    Han visste att det bara var en tidsfråga innan bokhyllan välte och krossade allt under den, inklusive hans lillasyster.

    ”Nelly!” sade han irriterat och skyndade sig fram för att hålla emot bokhyllan innan den välte.

    Nelly tog ut boken och hoppade ner från bokhyllan med en lätt duns. 

    ”Vad fan håller du på med?” ifrågasatte Alex. 

”Vad ser det ut som?” frågade Nelly irriterat och slog upp boken på golvet. ”Jag lär mig om väsen.” 

    ”Lägg av, du kommer bara få massa mardrömmar”, sade Alex när Nelly passande nog slog upp en sida om maran.

    Nelly tittade på bilden av den beniga kvinnan med vida ögon. 

    Alex tog boken ifrån henne.

”Alex!” snäste Nelly och ställde sig upp för att ta tillbaka boken.

    Alex höll boken långt ifrån hennes räckhåll innan han ställde tillbaka den igen och drog bort Nelly från bokhyllan. ”Vad har pappa sagt om att klättra i hyllor?” 

    Nelly tittade på honom förvirrat i ett par sekunder. ”Att de kan välta om man inte är försiktig.” 

    ”Och var du försiktig?” frågade Alex.

Nelly skakade på huvudet. 

    Alex tog ett djupt andetag. ”Jag kan inte springa och jaga runt på dig för att se till att du inte får dig själv krossad under en hylla”, sade han. ”Jack har inte heller tid så du måste börja ta ansvar för dig själv.”

    Alex märkte hur tårar började samlas i Nellys ögon och han kände själv att han hade gått över gränsen och mer eller mindre skrikit åt ett barn.

    Jacks ord började sjunka in och han insåg att deras mamma inte längre kunde svepa in och fixa deras bråk och få dem att bli sams igen.

    Om han inte ville att Nelly skulle växa upp och hata honom så behövde han ta ansvar över det själv.

    Hon var bara sju år och var mer eller mindre helt försvarslös.

    Det innebar att det var upp till honom att beskydda henne och göra allt han kunde för att värna om deras relation. 

    De hade precis förlorat sina föräldrar och deras familj var plötsligt mindre än någonsin.

    Han ville inte riskera att den blev mindre.

Jack och Nelly behövde bli hans högsta prioritet och han skulle se till att inget någonsin hände dem.

    Han vägrade att förlora dem som han hade förlorat sina föräldrar. 

    ”Jag kan lära dig om väsen”, sade Alex istället. ”Men klättra inte i bokhyllorna och gör inget annat dumt så du skadar dig.”

    Nelly nickade men mötte inte hans blick. 

”Jag kommer göra allt jag kan för att se till att inget händer dig”, lade Alex till. ”Det lovar jag.”

    Nelly vände försiktigt blicken mot honom och torkade bort sina tårar med tröjärmen. ”Jag kommer att skydda er också”, sade hon. ”Så gott jag kan.” 

    Alex log roat. ”Tack, Nelly.” 

Nelly nickade beslutsamt innan Jack öppnade dörren till sitt sovrum och tittade på henne förvirrat. 

    ”Vad gör du vaken?” frågade Jack. 

”Jag kunde inte sova”, sade Nelly. ”Jag ville fråga om du kunde läsa något?” 

    Jack suckade. ”Jag väntar på ett annat samtal”, sade han motvilligt. ”Kan du inte kolla på någon film eller något?”

”Vad vill du läsa?” frågade Alex istället.

    Nelly tittade på Alex förvånat. ”Kan du läsa?”

”Såklart jag kan läsa”, sade Alex, nästan som han blev kränkt. ”Varför skulle jag inte kunna läsa?” 

    ”Jag har aldrig sett dig läsa”, sade Nelly som om det var uppenbart. 

    ”Hämta en bok så ska jag visa”, sade Alex. 

Nelly log och skyndade sig iväg. 

    ”Klarar du det?” frågade Jack plötsligt oroligt. 

”Varför tror ingen att jag kan läsa?” ifrågasatte Alex.

    ”Jag menar att natta Nelly”, förtydligade Jack. ”Det tar minst två timmar och hon kommer rätta dig varje gång du läser fel. Ditt humör är inte speciellt stabilt just nu och jag vill inte att du låter det påverka henne.”

    ”Jag klarar det”, sade Alex ärligt. ”Nelly har inte direkt någon annan hon kan fråga och jag vill inte att hon ska förlora allt hon har haft. Om hon kan få behålla godnattsagor så är det ändå som att en liten bit av mamma och pappa fortfarande finns kvar.” 

    Jack nickade instämmande. ”Vi får helt enkelt försöka hjälpa varandra att hålla deras minne vid liv”, sade han. ”Så länge vi kan.” 

    Alex höll med helt och det kändes verkligen som ett steg i rätt riktning.  

    Han torkade snabbt bort tårar som hotade att falla när han hörde hur Nelly kom springandes tillbaka in i vardagsrummet. 

    ”Jag tog med några böcker som jag tror att du kan gilla”, sade Nelly och höjde på bokhögen hon hade i armarna. ”Men du får välja vilken du vill läsa.”

    Alex nickade och tog upp en av böckerna. ”Enhörningen som rockar?” läste han högt. 

    Nelly ryckte på axlarna. ”Den är rätt rolig.”

Alex himlade med ögonen roat. ”Den blir toppen.”

Slut.

[omgivenavidioter]

Det brukar ju pratas om drömmar i tillfrisknandet och jag har väl inte riktigt förstått vad folk egentligen har pratar om förrän nu. Visst har jag haft drömmar till och från men det har jag ju alltid haft i hela mitt liv. Men nej, absolut inte i den här kalibern.

Drömmen utspelade sig på flera olika platser med flera olika människor och vänner, men det som utmärkte sig mest var en scen som verkade utspela sig hemma hos vad som verkade vara hos mig. Jag bråkade med en kille där på natten efter en fest. Klibbiga lakan. Nakna. Jag såg på som i tredje person även om jag också spelade huvudrollen. Det var tydligt att han svikit mig på något sätt. Jag var så fruktansvärt arg. Jag ryser bara av att behöva förnimma känslan av den där vreden jag kände. Jag verkar vara full men det är svårt att avgöra på vilken nivå - precis så som det var förr fast i verkligheten. Killen hittas sedan död. Jag är helt övertygad om att jag måste vara oskyldig till en början, men allt eftersom folk pratar och drömmen fortlöper blir jag bara mer och mer osäker. I drömmen minns jag inte den här kvällen med killen dagen efter. Det är bara små segment av en flämtande het kropp som stöter över mig och ett klassiskt fyllebråk som seglar förbi i huvudet och jag blir bara mer och mer panikslagen över att jag inte minns kvällen. Ibland blixtrar fruktansvärda bilder förbi innehållande vrede, knivar och blod men de försvinner lika fort som de kommer och är helt omöjligt att avgöra om dessa forcerats fram i rädsla. Slagen av den vidriga känslan av maktlöshet. Bråkade vi bara? Vad var alkoholens förödande konsekvenser? Alltså, den där känslan av total avsaknad av kontroll. Att inte veta vad man tagit sig till eller hur kvällen slutat. Omgiven av människor som diskuterar möjliga scenarier för kvällen vågar jag inte ens försöka minnas eftersom jag är så fruktansvärt rädd. Drömmen slutar med att polisen kommer och griper mig. Fortfarande osäker på om det framkommit att jag mördat en människa under det här fylleslaget eller om vi bara bråkade. Det sjukaste utav allt är hur jag känner inför mig själv. Inför min hjärna. Inför min oförmåga. Inför min maktlöshet. Inför minnesförlust. Inför min vilja att mörka & fly. Inför rädslan. Det där känslorna känns redan så främmande även om de i allra högsta grad fortfarande är väldigt bekanta.

Det är inte förrän polisen svarar efter att jag hävdat mig vara oskyldig utan att egentligen veta. - ”ja, du bröt näsan och två revben på honom, men det var inte därför han dog” som den fruktansvärda ovissheten slets itu och jag vaknade upp med ett ryck. I dyningar av dessa dränerande känslor av ångest och hopplöshet. Osäker på vilken känsla jag skulle förstora. Känslan av den varma nakna kroppen, det dåliga samvetet eller lyckan av att det bara var en dröm.

Det blev inte många timmars sömn inatt som ni säkert förstår. Det har varit en lång dag där jag varit allmänt osynkad i huvudet vilket har lett till att jag behövt kompensera fysiskt. Det har mest handlat om att stå ut. Dagen innan helg. Phu. Men det här måste ju ändå vittna om att processen är i full gång.

Julledigheten. Två och en halv jävla vecka. Jag är helt emot att behöva stå ut i en vardag men just nu och under en kort period tillbaka har jag varit så otroligt trött och behövt göra precis det. Stå ut alltså. Inte jätte konstigt med tanke på alla händelser. Polisförhör, ekonomi, förändringar, Olivias mående i skolan och detta i kombination med en redan ganska sliten själ. Glad förvisso, men lite väl sliten. Om jag skall vara ärlig så har jag nog aldrig sett fram emot en ledighet och lite vila så mycket som jag gör nu. Inte jätte konstigt att jag är trött. Det vanliga lite trasiga otrygga med tillitsproblem. Jag kan vid dagens slut rabbla upp registreringsnumret på 47 av de 60 bilar jag mött under dagen. Utan att ens ha behövt försöka. Det bara sker i farten. Härdsmältan. Den där djupt rotande instinkten att behöva se mig över axeln och försäkra mig om att jag ligger steget före. Det är den jag behöver jobba med nu för han är en riktigt otrevlig energitjuv! Att jag bor i en bostad som inte har någon genomfart är liksom ingen slump. Mitt arbete och övriga val är ingen slump det heller. Nä. Det förflutna har helt klart format mig och det enda jag kan göra är nu att, med professionell hjälp, plocka fram skelett efter skelett ur garderoben varefter de skramlar. Göra så gott jag kan. För det är inga små rivsår som skall plåstras om här utan det är rediga köttsår med tillhörande köttsås som behöver tas hand om med tryck och blodstillande kompresser. Jag känner mig fortfarande lite jagad av livet ibland. Men jag försöker vara ödmjuk inför det. Vara snäll mot mig själv. Missförstå mig rätt nu - jag behöver bara få vila själen lite gött sådär för att orka ta för mig av allt som jag vill göra. Så levnadsglad. Den här härliga vågen skall inte bara få rinna förbi obemärkt. Jag tänker ta tillfället i akt och kasta mig upp på surfingbrädan. Men nu med en nyare version av mig själv med något bättre konsekvenstänk & förberedd iklädd armpuffar inför min vansinnesfärd. Humoristisk mognad? Konsekvenstänk som leder till att jag ställer (för vissa) mindre uppskattade krav på min omgivning. Rimliga krav egentligen. Sunda. Att sätta hälsan främst går tydligen att tolka som ett egoistiskt och känslolöst agerande. Tungt. Fast det där är nog ändå framsidan på den här separationen. Baksidan är så mörkt och jag är nu alldeles för trött så den sparar vi till ett annat tillfälle.

Man skall ju passa på att njuta medan man kan så vi säger så nu - jag ska ta tillfället i akt och försöka njuta! Det är dessutom som mest effektivt naken, med lite stämningsfullt tända stearinljus i ett ångande varmt bad med bekräftande sällskap. Ännu ett genialt gratistips ifrån den mycket snart snarkande coachen!

[idagnyheter]

Explosion i centrala Göteborg – troligen rörbomb

En avskrift från idag nyheter, 2024-11-09 23:13 Artikelns ursprungsadress: En detonation inträffade vid entrén till en butik på Kungsgatan i centrala Göteborg på lördagskvällen. Polisen misstänker att det rör sig om en rörbomb. Om du redan är prenumerant, logga in för att fortsätta läsa. Logga in Läs gratis fram till 31 januari 2025! Du får tillgång till alla artiklar på idag nyheter och i…

[freddesbokhylla]

Låt den rätte komma in, 25 oktober

Idag var det bara två sidor :(

Bra att de tar upp den ryska ubåten i Karlskrona. Folk tenderar att glömma bort att Blekinge existerar.

Tjejen som såg Holger, var det den där lågstadieungen som han tyckte var för liten för att gå hem från skolan själv? Hur får man ut en vettig beskrivning från ett så litet barn att det går att göra en fantombild? Visst, de kan väl beskriva sånt som "flintskallig" eller "tittade läskigt", men brukar inte polisen vilja ha sånt som form på näsan, hur högt kindbenen sitter, över/underbett, form på ögonbrynen osv. (Jag har faktiskt gått och oroat mig ibland att jag inte skulle kunna beskriva den kriminella ifall jag bevittnade ett brott, för jag brukar inte lägga märke till vad som får ett ansikte att sticka ut.) Eller var det en av de där tonårstjejerna som kom förbi ihop? Varför hade i så fall inte båda sett honom?

Det mest realistiska i hela boken hittills är att alla snabbt börjar spekulera i att invandrare från Mellanöstern måste vara ansvariga för mordet och sen skakar av sig sitt egna deltagande i spekulationerna så fort de får bevis att det var en svensk-svensk.

[trekadventureportugal]

15 juli Spanien vann..ingen spanjor att fira med..endast två danskor. Det är två par med danska tjejer och ett yngre par med kille och tjej. Vi träffar på dem på olika platser. Igår sov vi på samma ställe allihop.Sent på kvällen så kom det 2 killar, oklart nationalitet, och hade en hund med sig, en lopphög såg det ut som. Receptionisten gick hem 20 så de bara valsade in. Hunden band de fast inne i hallen. På natten vaknade jag och stretchande lite och i sängen bredvid låg plötsligt hunden. När alla hade somnat så hade han hämtat in hunden. En av de danska tjejerna hade börjat hosta och kanske var det hunden? Det luktade blöt hund i sovsalen..Hmm.

Kl 06 ringde klockan och det blev koll på vädret. Kom iväg vid 7 och då sov de andra fortfarande. Fukten hängde i luften och det blev svettigt direkt av den höga luftfuktigheten.

Vi satsade på Tamel..cirka 20 km

Tyvärr hade en allt för blöt strumpa igår orsakat en liten blåsa som jag fick tömma.

Efter ett par km var det dags för frukost på Christinas café.

Vi drog vidare och jag var tvungen att byta strumpor oftare, så det hela tiden var så torrt det gick. När vi satt där kom en ensam vandrare, han var från Ungern och skulle till Santiago också. Vi pratade lite om vägen och jag nämnde att det var jobbigt när stavarna fastnar mellan gatstenarna. Han sa, sätt på gummiskydden och visade sina. Jag svarade att jag inga hade. Inga problem sa han, jag har två extra, var så god. Han hängde sen på sig ryggsäcken och gjorde sig redo att g��. Han ville inte ha något betalt. Han sa bara "Kul o kunna hjälpa nån." Sen gick han. Detta skulle visa sig gjorde min dag och troligen flera dagar framöver.

I Barcelino så stannade vi för mat och plötsligt dyker ungraren upp i gränden. Vi hejade och han gick vidare.

Efter Barcelino gick vi snabbaste vägen till Tamel.

Över vattnet på en bro från 1300 talet.

Efter att vi checkat in o fått sejjos (stämplar) började bekanta droppa in. Först 2 danskor Katarina och Anne , sen 2 danskor till, i vårt rum fanns en tjeckiska Jana, sen kom en tyska Anke sen dök italienskan Katerina upp. Så vi blev 6 kända ansikten i vårt rum, kul.

När jag gick o duschade, hoppla vem dök upp då om inte ungraren. Jag förklarade för Carlos hur det gått till, han sa bara... Not surprised... Camino provides...That is how it is...

Jana såg till att vi gick ner till restaurangen över gatan.

Anke hade studerat i Lund och kunde lite svenska. Vi pratade engelska över lag annars.

Under middagen kom hospitaleron Carlos och hämtade Jana, då polisen hade kommit för identifiering av en brottare som blottat sig för Jana. Som tur var så var två av danskorna juridiska ombud åt danska polisen...ha ha ha.. vad är oddsen😎

Camino provides again..

Träffade Katarina och Anne efteråt och Polisen var nöjd med att ha fått fast den gäckande blottaren genom Janas rådiga ingripande. Polisen här tog det verkligen på allvar.

Det visade sig under middagen att alla nog skulle gå mot samma mål i morgon men olika fort och troligen olika vägval.

Katerina var Pilates instruktör och hade egen studio i italien, hon skulle gå upp redan vid 5. Hon var tidigast. Vi kom efter med 6 osv... Kanske syns vi utmed vägen också...🤔

Apropå väg... Ibland såg det ut såhär...lite peligroso...

Inte mycket att gå på...

Det skulle bli bra väder, så kanske värmen kommer i morgon...

Nu sitter jag o laddar telefonen...📲🔋

Killarna med hunden i sängen dök upp. Talade om för dem att det inte var ok att ha hund på rummet utan att först ha frågat, Carlos hörde och la sig i och var väldigt tydlig med att INGEN hund inne bland pilgrimerna.. Är någon allergisk blir det inte roligt.

[wizzardofjustify]

Fem en fredag v. 13: Situationer

Kommer du till mig får du ta sedan där du är! Jag hinner sätta på en Kanna gott Kaffe och ta upp lite kringlor från frysen:) Beror vad det är, plånbok till Polisen, nycklar med, är det ett klädplagg hänger jag upp det på närmsta kvist. Annonserar dagens talare och pekar på en ont annande person i publiken……. Ser om jag kan gå en annan väg, gillar inte för närgånget folk! Min Autism? Äter och försöker att inte se lidande ut…… Fem en fredag v. 13: Situationer Source

[sannabrott]

Mördarkultmamman Lori Vallows "osammanhängande och distanserade" kroppsspråk avslöjar "total brist på empati", säger psykologen

EN PSYKOLOG har brutit ner Lori Vallows beteende i ett försök att diagnostisera hennes mentala tillstånd.

Lori, 50, erkände sig oskyldig till två anklagelser om konspiration för att begå mord på torsdagen i samband med sin makes död.

Deras kvarlevor hittades på en fastighet som tillhörde Daybell efter en omfattande sökning i juni 2020.

Barnens kroppar hittades inlindade i plastpåsar på en djurkyrkogård.

Tragedin slutade inte där.

Loris fjärde make, Charles Vallow, 62, ansökte om skilsmässa från Lori i februari 2019 - strax innan hon gifte sig med Daybell.

Charles sköts sedan till döds av Loris bror, Alex Cox, i juli 2019.

Medan den rättsliga processen drar ut på tiden i Loris senaste juridiska strid, har flera personer som är bekanta med hennes fall analyserat hennes beteende.

RÖDA FLAGGOR

Maricopa Countys sheriff, Paul Penzone, har berättat att Vallow var extremt högljudd under resan till hennes rättegång.

– Jag förstår att hon var väldigt social hela resan. Hon pratade en hel del, säger sheriffen.

"Det är mellan ställföreträdaren, domstolarna och åklagaren tydligen. Jag känner inte till att hon gav några specifika uttalanden i samband med utredningen.

"Jag vet bara att hon var väldigt pratsam."

Loris udda beteende går hela vägen tillbaka till dagen då hennes man dödades, där polisens kroppskamerabilder visade att hon talade lugnt och skämtade om situationen.

Experten på mänskligt beteende, Dr. Susan Constantine, berättade också för CourtTV att hennes sätt att prata med poliser drog till sig många röda flaggor.

Lori har redan befunnits skyldig till att ha dödat sina två barn Joshua (JJ) Vallow, 7, och Tylee Ryan, 16, och för konspiration för att döda sin mans ex-fru.

I juli dömdes hon till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.

Joshua och Tylee försvann i september 2019.

Barnen försvann medan Lori och hennes femte make, Chad Daybell - som är författare till religiösa böcker - reste till Hawaii och firade sitt senaste äktenskap.Vi tittar på hennes svar. Hon slickar sig om läpparna, hon ler, hon skämtar nästan mycket om det. Du kan se hennes höga röstläge", säger Constantine.

"INGA KÄNSLOR"

"Hon är väldigt distanserad, och det faktum att hon inte har några känslor, oro eller empati, du ser ingenting i hennes panna av rynkor eller hennes ögonbryn dras upp av sorg. Du ser raka motsatsen.

"Så när jag tittar på det ser jag att det här är osammanhängande, osammanhängande, hon känner sig inte känslomässigt ledsen eller ångerfull alls."

Constantine sa att Loris kroppsspråk borde ha varit motsatsen till det lugna och samlade uppträdande hon visade.

Rättspsykologen Dr. John Delatorre sa att när han observerar den anklagade mördarmamman ser han tecken på någon form av psykisk störning.

"VANFÖRESTÄLLNINGSSTÖRNING"

"När jag ser Lori Vallow Daybell, ser jag potentiellt någon med en vanföreställningsstörning", sa Delatorre.

"Problemet är att du inte kommer att veta att den individen har den störningen förrän du börjar prata med dem om vad den villfarelsen är centrerad kring.

Han sa att Lori kunde ha trott att hennes man i hennes sinne behövde bli av med henne.

"I hennes sinne var villfarelsen att den här älskade behövde försvinna så att hon känner sig bekväm", sa Delatorre.

De två experterna tror att dessa faktorer kan vara en väg för Loris juridiska team att driva ett galenskapsargument för att försöka få henne fri från anklagelserna.

[kaffemeddopp]

https://sverigesradio.se/artikel/nu-far-polisen-lyssna-av-fler-i-hemlighet

Det här är förjävligt. Detta kommer 100% att missbrukas. Polisen får lyssna på privata samtal utan misstanke. Fy fan va obehagligt. Det räcker med att man har en kusin som är en loser och springer runt och tror att han är Tony Montana så kan snuten sitta och runka till mina samtal med min läkare? Dra åt helvete.

Och till den som tycker att det är okej om man inte har något att dölja, varför har du kläder på dig när du går ut en varm sommardag? Varför stänger du dörren när du bajsar? Har du något att dölja? Vi har väl för fan rätt till ett privatliv? Eller? Det verkar fan dåligt med det nu.

[atsvensson]

Masskjutningen i Örebro var ett högerextremt dåd

Masskjutningen i Örebro var ett högerextremt dåd. Det kan vi med all säkerhet slås fast. Den misstänkte mannen som är död hette Rickard Andersson och hade bott hela sitt liv i Örebro. Under skjutningen som ägde rum på en komvuxskola med SFI-utbildningar ropade han “Ni ska från Europa!”. En stor majoritet av eleverna på skolan har utländsk bakgrund. Att polisen hävdar att morden saknar…

[magnusrosen-blog]

Hjärtligt välkommen till Mimershus 1 sept kl 18.00

Ett äventyr med Magnus Rosén 

För mer info: https://www.kungalv.se/kultur--fritid/evenemang-kungalv/magnus-rosen/

En nyskriven bok och 3 skivor 2023 med Magnus Rosén

Fri entré! Hörsal 2 Mimers kulturhus. OBS! Begränsat antal platser. 

Att vara aktuell med 3 skivor samt en bok på ett halvår kräver ett fokuserat arbetssätt.

Magnus Rosén Fd Hammerfall basisten som tog ett steg åt sidan från dom stora rockscenerna och vidgade sitt liv åt kulturen, välgörenhet, humanism och projekt lång utan för den vanliga ramen vad det beträffar rockmusiken.

Nja en fot finns allt kvar på rock scenen.

På vägen bland Nobelpristagare, politiker, rockstjärnor, regeringsmän i både Sverige och utomlands till farvelor, gethon, skolor ungdomar, pensionärer, fängelser till Symfoniorkestrar, Göteborgs Operan, Västsvenska handelskammaren, hemliga ordrar, polisen och mycket mer.

Med kanske mer än 45 album inspelade, världsturnéer, Grammisnomineringar, kulturpris och en alldeles nyskriven bok : Basen i mitt hjärta.

En dubbelbottnad titel som ger utrymme för både musik men även personliga tankar och funderingar som ägt rum under åtskilliga upplevelser och äventyr.

Vad sägs om rock konserter 4200 meter över havet i Sydamerika till solobasspel bland glaciärerna på Svalbard eller Culture meets industry - dansande luftkranar i Göteborgs hamn med bogserbåtar och basspel.

Regeringsdelegationer, Jute ambassadör med uppträdanden på Jutefabriker i Bangladesh till Tea festivaler i Kina, eller vad säg om Himalia Blues Festival med endas en el bas i bagaget.

Det blir ett samtal om boken som inflätas in med live spel, bilder, berättelser, film på Mimershus den 1 september 2023

Varför denna inspiration och lust att verkställa, är en av många frågor denna afton.

Signerar nya boken denna kväll!

För mer info om Magnus Rosén:

www.magnusrosen.com

Love Peace Understanding

Remember: Questions give knowledge

Free Speech gives a Free world

www.magnusrosenband.com

www.culturemeetsindustry.com

#mimershus #Kungälv

#book #magnusrosenband #outsidetherockbox #soundpollution #moderearth #spiritual #ai #tompathelin #HML

#avelibooks #soundpollution #artificialintelligence

#magnusrosen #bassplayer #ljuset #miraclet #basenimitthjärta #avelibooks #mrb #nyhetsmorgon #tv4#rocknytt #manneinstrument #manneguitars #ebs #mannebass #understanding #thesea #sun#heavymetal #rockmusic #rock #itstimetorocktheworldagain

[evilcrimecase]

Mord i stuglandet

Vi är för svaga eftersom vi är syndare och vi kan inte bekämpa djävulen. Vi behöver be att Gud ska hjälpa till i våra liv." – Katherine Laans Facebook-inlägg.

I

I mitten av 1990-talet började ett antal "kristna" äldreboenden fungera i och runt Muskoka-regionen i Ontario, Kanada. Alla med idylliska namn som Fernglenn Manor och Cedar Pines. Även om de hade olika namn, hade de alla en sak gemensamt - de ägdes av Laan-familjen.

Familjen Laan

Katherine Laan tillsammans med sina bröder David, Paul och Walter är en självutnämnd gudfruktig familj från Muskoka, Ontario. En dag bestämde sig syskonen tillsammans med sin farbror Ron Allen för att starta ett nytt familjeföretag där de skulle äga och driva pensionsanläggningar strax utanför Huntsville-området vid stranden av Siding Lake.

Men innan denna affärssatsning har Laans syskon en lång historia av kriminell verksamhet. Katherine hade en historia av droger, stöld och utpressning. David och Walter anklagades flera gånger för att bryta och komma in, bedrägeri och imitation.

På utsidan verkar det för vissa att de hade förändrat sitt liv när de bestämde sig för att öppna pensionsanläggningen. Men på insidan jagade de äldre samhället genom att lova dem prisvärd vård på en vacker, pittoresk plats. I verkligheten kunde den idén om en idyllisk livsstil inte ha varit längre från sanningen.

Fruktansvärda förhållanden inom pensionsfaciliteten

Laans skröt om att ha en fantastisk anläggning som inkluderade en dietist på plats. Men inne i anläggningarna matades invånarna ofta Kraft mac and cheese tre gånger per dag, inget annat. De hade också <> seniorer inklämda i ett litet sovrum med madrasser på golvet och ingen där för att hjälpa dem om de behövde hjälp. Och sedan har vi det oförklarliga försvinnandet av fyra pensionärer.

Fyra pensionärers oförklarliga försvinnande i stuglandet

En detektiv vid Ontario polisavdelning, vid namn Erin Burk, tilldelades ett rutinmässigt fall av saknade personer för en kvinna med namnet Joan Lawrence. Vad hon skulle avslöja under sin utredning skulle snart öppna en dörr till en hemlig värld av girighet, bedrägeri, felbehandling och flera oförklarliga försvinnanden.

Johanna bodde i ett skjul på en av Laans egendomar och var känd som Muskoka kattdam. Hon sågs ofta gå in till stan för att få kattmat till sina trettio katter. Skjulet hon bodde i var ett oisolerat skjul utan vatten eller värme och en dörr som inte stängdes och hon betalade 700 dollar till Laans för att bo där.

Hösten 1998 försvann Joan. En okänd källa anmälde henne försvunnen efter att inte ha sett henne på minst tre veckor, vilket var mycket ovanligt. Källan hävdar att hon senast sågs i början av oktober 1998. Och förra gången hon sågs klagade Joan över hennes saknade skatteåterbäring, vilket vid den tiden inte verkade som en stor sak. Men det skulle visa sig vara en nyckelfaktor i hennes försvinnande.

Som det visar sig kom Joans skatteåterbäring till Laans egendom. Det var dock inte Joan som löste in det, det inkasserades av någon annan. Någon som ville ha de pengarna mer än någonting annat. Du förstår, utan att många visste det, hade Joan ett gemensamt bankkonto med sin hyresvärd, David Laan.

Den senast kända aktiviteten på Joans konto gjordes via ett bankkort som endast utfärdades till David Laan. Och kortet användes efter att Joan försvann. Trots denna information rapporterade ingen av Laan någonsin Joan försvunnen och de hävdar alla att de inte vet något om hennes försvinnande.

Polisen tillbringade veckor med att leta efter Joan, och gick till och med så långt som att leta i närliggande vattendrag och runt Laans egendom. Så småningom blev fallet kallt eftersom det inte fanns några tecken på Lawrence någonstans, och eftersom hon var en äldre dam tror man att polisen bara gav upp att leta efter henne, även om de svär att hennes fall fortfarande är öppet och under utredning.

Inte långt efter Joan Lawrences försvinnande upptäckte polisen att tre andra äldre invånare försvann från Laans egendom. Deras namn är John Crofts, en skoförsäljare från Toronto, John Semple en lantarbetare och Ralph Grant, en infödd i Nova Scotia. Ingen av dem rapporterades saknad av familjen Laan.

När de grävde djupare i sin utredning av Laans polis fick de veta att de stal tusentals dollar om året från dessa invånares pensioner. Sammantaget var det cirka 100 000 dollar i pengar de stal.

Katherine Laan dömdes för stöld och fick en 9-månaders villkorlig dom. Paul och Walter Laan erkände sig skyldiga till många fall av stöld och bedrägeri, för vilka de fick villkorliga domar och beordrades att betala tillbaka de pengar som de stal. David Laans anklagelser drogs tillbaka utan någon förklaring. Och även om de dömdes tillbringade ingen i Laan-familjen tid bakom galler.

Det har gått ungefär två och ett halvt decennium sedan de fyra pensionärerna försvann i Muskoka län, på Laans egendom, och ingen har någonsin åtalats. Hur kunde fyra äldre pensionärer försvinna i tomma intet, för att aldrig ses eller höras av igen

[mponfoot]

Jag var till Stockholm en lördag i januari. Det blev en lång dag. Tåget gick 07:21 och bussen återvände 01:20, natten mot söndag.

Dagen hade två huvudsakliga mål: först body flight, sen utställning och middag på Fotografiska. Dagen bjöd även på årets första semla, lunch på Brisket & Friends och en avslutande drink på Scandic Continental. Mycket fokus på mat, som vanligt.

I taxin genom Solna passerade vi en plats där det skett en skjutning kvällen innan. Polisen var kvar och området var fortfarande avspärrat. När vi gick genom city, på väg mot lunchen, såg vi en demonstration till stöd för Turkiets president Erdogan. Samtidigt pågick en koranbränning vid den Turkiska ambassaden. En vanlig dag i Stockholm.

En av utställningarna på Fotografiska visade nyhetsbilder från senaste hundra åren. En av bilderna visade den tvåårige pojken som sköljdes upp på en strand i Turkiet i september 2015, i samband med flyktingströmmen från Syrien. Den fick mig att tänka på Grotescos musikal om flyktingkrisen, där en av låtarna heter ”Den där bilden”. Vi lyssnade på den i mörkret på väg från museet:

Jag såg nånting i flödet som fick mig att stanna upp En statusuppdatering från en människorättsgrupp Det var en text om Syrien, jag hoppa över den Men själva bilden Jag lyssnade på radion när jag körde hem De pratade bla, bla, bla, bla nåt trist om Syrien Jag stanna till på macken, tog en tidning i min hand Då slog mot mig i fyrfärgstryck en pojke på en strand Den där bilden Det fotot förändrade allt Den där bilden Tog mitt hjärta som blivit så kallt Och lät det tina upp igen Den gjorde att jag vill Hjälpa till Jag vet att våran värld Är full av massa shit Jag orkar inte bry mig jämt Jag har ju fullt med mitt All analys och fakta på mig är förspilld Jag vill ha mitt lidande på bild Den där bilden Är mera än någon kan ta Den där bilden Så här ska det för fan inte va När världen är ett rövhål Så måste även vi Hugga i

[idagnyheter]

JUST NU: Detta gör helikoptern över Skövde

Under eftermiddagen har flera vittnesmål inkommit om en helikopter som cirklat över Skövde och frågor har väckts vems helikopter det är. Polisen gör klart att det inte är deras helikopter som är över Skövde och de har ingen pågående verksamhet som använder helikoptrar. Det är inte heller sjukvården som utför några transporter. Svaret på vad det är för helikopter kommer istället från…