#Terrordåd | Explore Tumblr posts and blogs

bakjour · 7 years ago

Text

Ormgrop för nybörjare

När Bakjour kom till byn var Medieormen redan där. I den leetens lulzgård som grodde och prunkade i de sociala medierna 2011 var ormen den tråkiga bonusföräldern som envist hävdade att “frukt är godis” och bjöd på kunskapens äpplen i ett hav av lågpriskonfektyr.

"Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont”, sa ormen, men fick nobben varje gång, av självuppfyllda moguleeter med munnen full av juleskum. Sex år senare fördrev Sveriges Reddios VD Chilla Benkö ormen ur lulzgården.

Nya (medie)tider.

Då, för sex eller sju år sedan, stod moguleeterna och deras redaktioner inför valet att omfamna de sociala mediernas möjligheter att ta tradmediala kärnvärden som grundlig research och källkritik till en ny nivå, eller bara blåsa på för lajks. Ur neojournalistiskt utvecklingsperspektiv är vi förstås glada att de valde det senare, men vi sörjer ändå att Sveriges Reddio tar ner ormskylten, och vi tackar @ceciliadjurberg för god match. Och vi förstår att om valet inte var enkelt, så var det likväl självklart: pressetik och självrannsakan är lite av journalistikens sommarkatter, som man gärna dumpar i ett landsvägsdike innnan de blir alltför självständiga och börjar dra in möss och småfåglar under köksbordet. Neojournalismen är tvärtom som en hundvalp, snäll, foglig, trogen och älskvärd, trots att den från tid till annan äter sitt eget bajs.

Men nedläggningen av Medieormen är också ett tecken av många på att de traditionella medierna på allvar börjar implementera neojournalistiska arbetssätt på bekostnad av analys och trögrodd vetenskaplighet. Valåret 2018 kommer med säkerhet att bli en uppvisning i plakatpublicisistik och kommunikationsavdelningar som jobbar treskift för att fylla utgivarnas logiska luckor med presschefslingo och goddag yxskaft. Vi ser tre huvudsakliga områden där neojournalismen kommer att få sitt definitiva genombrott under nästa år.

1. Nyhetsstenografi

Under våren 1915 genomförde den ryske fysiologen Ivan Pavlov experiment på indiska beostarar på uppdrag av New York Times. Beostaren är en omtyckt burfågel tack vare dess förmåga att härma ljud, läten, ord och kortare meningar, och tidningens idé var att lära fåglarna att ställa enklare frågor, och skicka dem till avlägsna trakter istället för reportrar, för att sedan komma tillbaka med några pratminus. Projektet lades dock ned efter några månader, eftersom de flesta av de utsända stararna inte kom tillbaka, och de som gjorde det hade inte lyckats lära sig svaren, utan upprepade bara de medskickade frågorna.

Drygt 100 år senare behöver medierna inga talande fåglar, då de nu bara behöver en enkel inbäddningskod för att fylla motsvarande en halv spaltmeter. En eller högst två tweets av USA:s president Donald Trump räcker till en artikel, publicerad högst femton minuter efter att Trump skjutit skarpt på twitter. Typexmeplet: anklagelsen om att Barack Obama låtit avlyssna Trump Tower.

Inga följdfrågor, utan bara att bädda in, enligt en slags neojournalistisk snabbmatsprincip, hos SVT, DN, Aftonbladet och Expressen.

Att anklagelsen av allt att döma var gripen ur luften blir en ny, fristående nyhet, eftersom en dementi enligt de virala naturlagarna också är en nyhet.

Både FBI och NSA (National Security Agency) undersökte anklagelserna, och kommenterade, här i Vox:

[FBI director] Comey’s response: “I have no information that supports those tweets, and we have looked carefully inside the FBI.”

[NSA director] Rogers’s response: “I have seen nothing on the NSA side that we have engaged in such activity, nor that anyone ever asked us to engage in such activity.”

Dessförinnan hade även Trump-administrationen tvått sina händer, bland andra Kellyanne Conway:

“Chris, I’m not Inspector Gadget. I don’t believe people are using the microwave to spy on the Trump campaign. However, I’m not in the job of having evidence. That’s what investigations are for.”

Med tanke på att många nyhetskonsumenter numera bara läser rubrik och eventuellt ingress, och dessutom tror på sådant de läser på internet, skulle svensk tradmedia eventuellt behöva bygga in en försiktighetsprincip i nyhetsstenografin, enligt den modell som NBC använde vid terrorattentaten vid London Bridge den fjärde juni.

Stenograferade nyheter har blivit något av en egen neojournalistisk genre, som förutom Trump-tweets fungerar både för kändisars instagramkonton och transkriberade teveprogram (något som dock av förklarliga skäl fördröjer processen något).

Artikeln innehåller alltså ingenting annat än en avskrift av direktsändningen, och några transkriberade kommentarer från instagram:

Tilde de Paula passade på, i samband med ledigheten, att önska god jul även på Instagram. Hon möttes av många glada tillrop av följarna.

"Godmorgon fina Tilde och Peter wow så fina ni är och proffsiga älskar och se på er" skriver en av dem.

"Ja ni är så trevliga och sprider sån värme. Dessutom välformulerade, kloka och humoristiska . Och vackra! Och tänk...ALLT det syns genom tv-rutan" skriver en annan.

Det finns dock ett inbyggt problem: eftersom stenografens uppgift inte är att tolka eller sätta en tweet eller en facebookstatus i sammanhang, utan endast att skriva av den ordagrant, uppstår ibland missförstånd. Som här, när en handfull twittrare blir en tittarstorm i @ftonbladet...

... och ett citat ur teveserien Svensson, Svensson åker med av bara farten.

Nu är @erccyy:s citat bortplockat ur texten, och rubrikens signalord STOLPSKOTT ändrat till OSERIÖST. Och julavsnittet av Svensson, Svensson finns på SVT Play för den som vill titta.

2. Terrourettes syndrom

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var lajv.

I skrivande stund har ingenting betytt lika mycket för neojournalistisk utveckling som superlajvtraditionen. Varje dygn, året om pumpas små eller stora mängder obekräftad information ut i mediesamhällets centrala nervsystem, och utsätter den uppkopplade publiken för en slags elchocksbehandling för att hålla den på tårna. Alla “uppgifter” som inkommer till redaktionen ska ut, till varje pris, och så fort som möjligt.

Superlajvrapportörens yrkesheder förbjuder dock, liksom postiljonens, att sitta med brevkniven till hands för att kontrollera posten innan den levereras. Sanningen är ett förseglat kuvert tills den når mottagaren med tidender om världens tillstånd. Det finns dock alltid de som har ett intresse av att smyga ner egen propaganda i brevbärarens säckar, och den internationella terrorismens kolportörer är ett tydligt exempel på det.

Terrorsekten IS, Islamiska Staten, har förstått hur man kan rida superlajven som en elektrisk tjur, och tar på sig allt som rör sig med förhoppningen att tränga sig in i tradmediernas lajvrapporter och flåsiga webb-tevesändningar, där två studioreportrar läser högt från internet, eller intervjuar varandra om vad de läser på internet. Vid det här laget har Europa drabbats av så många terrordåd med bekräftad IS-koppling att det numera är en kvalificerad gissning att Islamiska Staten, eller terrororganisationens sympatisörer, ligger bakom lastbilsmord och knivattacker.

Men traditionell journalistik handlar inte om pösiga tyckonomiska gissningar, eller att man i efterhand råkat ha rätt, till skillnad från neojournalismen, som i hög grad bygger på att tänka högt. Ett bra exempel är kasinorånet i Manila i juni, som omedelbart flashades som ett IS-dåd (med pliktskyldiga brasklappar som “säger sig” o dyl)...

... men som blott tre dygn senare visade sig vara något annat än IS-terror.

Realtidsjournalistiken har på kort tid bildat skola för framtidens rapportering. I det ögonblick redaktionen går i stabsläge vid exempelvis en terrorattack väger varje uppgift lika tungt, och källor kollas i efterhand. Alla springer på samma bollar, och obekräftad information vinner skenbar auktoritet av att ha stafettciterats av först en internationell tidning, sedan @ftonbladet, Expressen, SvD, DN, SVT och Sveriges Reddio.

Vi kan räkna med att det fortsätter så. Traditionell journalistik handlar inte om att ha rätt i efterhand, utan om att kolla uppgifterna innan man skickar ut dem. Men vid varje givet tillfälle kommer det att stå en tyckonom i frontlinjen med ett “hörde jag ett Allahu Akhbar?” på tungspetsen, som kort efter knivattackerna i Åbo i augusti...

Och tyckonomen kommer att stå på sig och hävda sin rätt att gissa, t ex med ett “vi får se vad som stämmer”...

... trots att det egna mediehuset manar till försiktighet.

Fler kommer att blanda sig i, och det kommer att bli munhuggning. Och tyckonomerna kommer envist att försvara det neojournalistiska flashformuleringsprivilegiet.

I Åbo-fallet, där en 18-årig marockansk medborgare mördade två och skadade åtta, gick Svenska Yle dagen efter ut med en rättelse av uppgifterna som ligger till grund för twitterdiskussionen ovan:

SVENSKA YLE PUBLICERADE OBEKRÄFTAD ÖGONVITTNESSKILDRING [UPPDATERAD 19.08.2017 - 11:31]

Svenska Yle har inte lyckats bekräfta de uppgifter av ett ögonvittne som publicerades på Svenska.yle.fi kl. 17:03 den 18.8.2017.

I artikeln som handlade om knivhuggningen i Åbo sade ett ögonvittne att tre män sprang och ropade Allahu Akhbar.

Ögonvittnets skildring har inte bekräftats av polisen, och vi bedömer därför att den baserar sig på ett missförstånd och därmed är felaktig. Vi beklagar misstaget.

Ifall utredningarna kring fallet ger anledning att ändra denna uppgift sker det inom ramen för vår fortsatta rapportering.

Den här artikeln är uppdaterad. I den ursprungliga artikeln som publicerades den 18.8.2017 17:03 stod det felaktigt att tre män sprang och ropade Allahu Akhbar. Den 18.8.2017 kl.18.09 rättades denna uppgift.

3. Neojournalistiskt mimikry

Mimikry (eller mimicry), som betyder skyddande likhet, är naturens sätt att hjälpa mindre djurarter att skydda sig mot större, som vill äta upp dem. Mimikry kan vara ett beteende, eller en utseendevariation, som utvecklats hos exempelvis insekter, där en art imiterar en annan arts utseende, genom adaptiv färgteckning eller beteendemönster.

Vanligtvis rör det sig om att härma en art som är farlig, för att på så sätt avskräcka rovdjur. Ett exempel är blomflugor, där många arter liknar getingar.

Fenomenet finns även inom neojournalismen, där både medborgarjournalister och tradjournalistiska redaktioner imiterar, härmar, journalistik, ibland till skydd från präntdöden, ibland för att verka större och starkare än de är, och ibland enbart för att viralklådan och sammansmältningen av åsikter och fakta rört ihop begreppen till den grad att journalistisk metodik får läras om, från grunden.

Ett exempel är när tyckonomin imiterar analys, som i Nyhetsmorgon i april, då TV4:s poleetiske bonvivant Marcus Oscarsson kokar ner vårbudgeten till en Pixibok om familjen Turistsson.

Peter Jihde: Mer kvar i plånboken?

Marcus Oscarsson: Ja! Så det här är vinnare, men sen kommer vi till lille Sixten! Och lille Sixten är alltså Sofias son, och han är inte glad! För han drömmer mardrömmar, eftersom mamma Sofia jobbar inom militären så är det ju lätt att tro att hon kommer skadas och kanske till och med dö, det är ju inte så farligt, för Sverige är inte i krig, men lille Sixten är ändå orolig och kan inte sova om nätterna, och drömmer mardrömmar. Så han får gå till doktorn. Och DÄR är han ju en vinnare på detta, därför man satsar ju i budgeten hundratals miljoner, faktiskt en och en halv MILJARD totalt sett om man ser på vad man kom med i höstas, på barn- och ungdomspsykiatrin, det är ju det som lille Sixten behöver uppsöka, och det blir ökade möjligheter till det tack vare den här budgeten. Och där finns en PRAO-elev, nämligen Söta Saga, och här uppstår det ju kärlek! Och då blir Sixten naturligtvis på glatt humör, och återigen är han en vinnare på den här budgeten, därför att mamma Sofia ger då till Sixten en present som han kan ge till Saga, nämligen en naturguidning i Dalarna, för att komma ut i den sköna naturen, och det är skattesänkning på naturupplevelser, guidade rundvisningar i naturen och lite andra såna smått-och-gott-saker när det gäller naturen, och det är ju Miljöpartiet som har fått igenom då.

Tilde de Paula: Ahhhhhhhh.

En kväll i mars sänder neojournalisten extraordinaire Joakim Lamotte superlajv från stadsdelen Kronogården i Trollhättan, som enligt kvällstidningsrapporter (som Lamotte refererar till otaliga gånger under sändningen) skakas av våldsamma upplopp, där ungdomar bränner bildäck och skjuter raketer mot väktare och bussar. Men under den en timma och 37 minuter långa facebooklajven händer i stort sett ingenting mer än att Lamotte går omkring på måfå och letar upplopp, och flåsar om polisbilar med “fullutrustade poliser”, som passerar honom på vägen. Efter en knapp timma hittar han ett gång ungdomar vid en bensinstation, och gänget trollar honom grundligt under glada skratt.

I sändning syns alltså inga spår av upplopp, Lamotte åker hem utan att ha sett så mycket som en sotflaga av några brända däck. Men den som läser hans kommentarsfält på facebook får ändå känslan av att han befunnit sig i en krigszon:

I slutet av februari luftlandsattes den amerikanske medborgarjournalisten Tim Pool, finansierad av bland annat altrightpengar från Paul Joseph Watson, i Malmö och Stockholm för att ta reda på om Sverige är en no go-zon.

Under dagarna i Rosengård och Rinkeby kommer Tim Pool fram till lite av varje, att Chicago är värre än Malmö, att svensk media inte är att lita på och att Donald Trump troligen, utan att veta om det, hade rätt om vad som hände “last night in Sweden”. Men det verkligt intressanta är det monumentala intresset för Tim Pools göranden och låtanden, från svenska journalister och redaktioner (verksamma på heltid i Malmö och Stockholm) som följer honom som en flock gässlingar under tiden i Sverige. Punktbevakningen slutar med ett uppsamlingsheat i Sveriges Reddios Studio Ett den tionde mars. Inbjudna för att utvärdera Tim Pools sverigebild är Emanuel Karlsten, som myntade det neojournalistiska axiomet ”alla är journalister”, och Joakim Lamotte, bilvloggaren och neojournalisten som lever Karlstens dröm:

Jörgen Huitfeldt: Ni som följde medierna för omkring två veckor sedan, ni kommer säkert ihåg medborgarjournalisten Tim Pool. Han fick ju stor uppmärksamhet när han mitt i debatten om Donald Trump och Sverigebilden damp ner här för att undersöka vad som var sant och vad som var osant i allt som påstods då.

Helena Groll: Mmm, ni kunde höra honom, bland annat här i Studio Ett, och med tanke på hans relativt korta tid i yrket och obefintliga erfarenhet av Sverige så togs han ändå emot en världsauktoritet som skulle berätta för oss svenskar hur det står till här.

Jörgen Huitfeldt: Han intervjuades alltså många gånger av många medier, nu har han lämnat Sverige och producerat en video där han sammanfattar sina intryck och vi ska bjuda på en del av innehållet nu.

[ljud ur Tim Pools senaste youtubefilm om intrycken av Sverige spelas upp i programmet]

Helena Groll: Tim Pool säger alltså: ja, tekniskt sett hade alltså Donald Trump rätt, Sverige har tagit emot många migranter och flyktingar och har upplevt problem vi inte trodde var möjliga. Och dessutom säger Tim Pool, som ni hörde, att han inte gillar Sverige för att det är socialt obekvämt.

[Enter Emanuel Karlsten, soch Joakim Lamotte]

Jörgen Huitfeldt: [...] den här uppmärksamheten som Tim Pool fick här i Sverige, även i detta program, kan ju framstå som lite absurd, vad beror den på, tror du?

Helena Groll: Varför var det så många som stod i kö och ville intervjua honom?

Lamotte: Det får du fråga dina kollegor om, jag var inte så intresserad av att intervjua honom. Samtidigt kan man väl säga, att på de här dagarna han var i Sverige så har han väl spenderat mer tid i svenska förorter än vad svenska journalister har gjort under hela sina yrkesverksamma liv, så på nåt sätt kan man väl ge honom det ändå. För är det nånting som svenska journalister så är det ju att aktivt hålla sig borta från förorten. Och man sitter ju hellre på en redaktion och ringer lite samtal till polisens nyhetstjänst och så skriver man ihop nåt där.

Jörgen Huitfeldt: Men samtidigt, den här ankdammen som ju Sverige ändå är på många sätt, som gör att vi har så mycket förförståelse och vi är så präglade av vad vi har för uppfattning från början, finns det inte ett värde i att nån kommer in helt nån annanstans ifrån och är inte en del av den där dammen, och bara rapporterar vad han ser?

[Lamotte beskriver Tim Pool som ”en av de mest nyanserade journalister jag träffat”]

Jörgen Huitfeldt: Sista fråga till dig Joakim Lamotte, en del menar ju att nu har de här tabuna som möjligen en del tyckte fanns förut brutits och det pratas öppet i Sverige, finns det några tabun kvar som är viktiga att bryta för att få en öppen och fri debatt, som DU tycker?

Lamotte: Ja, du menar tabun att prata om invandring och att det finns problem med invandring, är det det du menar?

Jörgen Huitfeldt: De frågorna som är känsliga, som invandring, feminism, HBTQ-frågor, som ofta ÄR de där debattfrågorna som väcker mycket känslor, ja.

Här går som synes neojournalismen hela varvet runt: Studio Ett, en redaktion med gott om egna resurser att göra journalistik i exempelvis Stockholm och Malmö, vänder sig till Joakim Lamotte för att ta reda på varför så många svenska journalister vill intervjua Tim Pool. Och samtidigt som färgteckningen i neojournalismens mimikry lyser starkare och tydligare, kommer det alltid att finnas bakåtsträvare som petar på den och frågar sig “är det här journalistik?”, som i Erik Peterssons intervju med Ekots big kahuna @ollez i Medierna:

– Men så här: det är ju inte frågan om att ni inte kan berätta allt här, det är ju en fråga om att ni i en artikel faktiskt återger information som ni som redaktion vet strider mot bättre vetande, som inte är hela sanningen, som inte är en förklaring? Är det här ens journalistik?

– Jag tycker ju att det här är journalistik, vi tycker att det var relevant att publicera att den här profilen lämnar företaget, vi håller inte på med nånting annat, vi håller inte på med nån företagskommunikation, utan det får andra enheter inom Sveriges Radio göra.

– Det var ju samtidigt väldigt likt det.

– Ja, det här var ju att vi återgav nåt som fanns på den här facebooksidan. Vi har sökt mer information, vi har ställt uppföljningsfrågor både till vår egen presstjänst och till… eh… sökt den här personen.

– Förstår du vad jag menar när jag ställer frågan: är det här journalistik? Man som redaktion har en bakgrund, man väljer att inte berätta den utan istället ge utrymme åt en förklaring som med hjälp av den kunskap man har inte förklarar hela bilden här?

I den nordiska mytologin kommer medieormen att hoppa upp och bita sin husbonde i rumpan när Ragnarök kommer. Och när valåret 2018 ligger som en oskriven blogg framför oss, så har Cilla Benkö förmodligen helt rätt när hon konstaterar att “diskussionen och debatten fortsätter, på tusentals ställen med tusentals röster”, till exempel i Fria Tider, Avpixlat/Samhällsnytt, Newsvoice, i facebookgrupper som Stå upp för Sverige och Kolloidalt Silver 2.0 och i Joakim Lamottes och Katerina Janouchs kommentarsfält.

And then is heard no more. It is a tale told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing. And all I got was this lousy T-shirt.

God natt och lycka till!

/ @kallekarlsten och @provocerar

Läs även:

@ceciliadjurberg tackar för sju års mediediskussioner - och ringlar vidare Exit @radiochefen - enter klout! BAKJOUR AVSLÖJAR: Sveriges Reddios affärsmodell skrotas!

5 notes · View notes