#Blå Vägen

[byfannyalice]

📷: @byfannyalice

[bergsmotiv]

Blå Vägen - via Rana, Blå Vägen - via Lappia.

Sininen tie - via Karelia, Blaue Strasse.

Blue Road, Route Bleu

[cyklingsphot]

Kärleken till cykling är densamma

Cykling är en av de populäraste sporterna bland entusiaster, och den Bianchi Countervail cykelkläder som symboliserar den högsta äran är också målet för entusiaster.

Den klassiska symboliska blå cykeltröjan förmedlar uthållighet och fast tro på jakten på seger. Under tävlingen kommer den övergripande individuella rankningsledaren att få denna ära. För att uppmuntra spelare att ta sig framåt, kommer tävlingen att beräkna sprintpoängrankningen baserat på poängen i slutet av varje sprint och sprintpoängen på vägen. Den förare som leder i totala sprintpoäng kommer att få en grön hederströja . Vit symboliserar ungdom och obegränsad potential. För att uppmuntra unga människor att uppnå fantastiska resultat kommer spelaren som rankas först i den totala personliga poängen att tilldelas titeln som den bästa unga föraren. Cykelkläder i olika färger representerar olika utmärkelser och är den oföränderliga kärleken till cykling i varje ryttares hjärta.

[trekadventureportugal]

13 juli

Upp vid 04. Frukost så dags känns trögt att äta nåt..Nån liten macka gick att peta i sig och sen ta med sig nåt istället.

Var ok o få med sig en liten frukostpåse, så det blev att packa ner lite där.

Säkerhetskontroll var nära Clarion så det tog knappt 5 min att gå dit. Gate C39 var 1 min bort. Ryan hade skickat kvällen innan att det kunde ta upp till 36 min att gå till Gate från incheckningen. Skrämselpropaganda visade det sig. Lite skillnad på 1 min o 36...😉

Boarding var från bakre ingång. Vid bra väder känns det ok.. Säner en varm tanke till de som ska boarda ikväll, när värsta vädret skulle komma. Kan inte vara kul att komma in i planet som en dränkt katt.

Inte åkt Ryan på ett tag, men kroppen minns. Man sitter nästan framåtlutad och sätet går inte att röra en millimeter bakåt, endast mittre armstödet går att ta upp, Hmm. Det är i alla fall några millimeter för knäna kvar att spela på.

Har säte mot mittgång, så kan sträcka ut lite i gången i alla fall.

Tidsåtgång 3tim 50 min.

FRAMME kl 10 Startade resan efter att ha fått vänta på bagaget en stund...

Macka från Clarion gick åt.. sen vidare ut på vägen.

Såg lite oroligt ut med molnen..trodde faktiskt skulle komma en skur. Snurrade lite på gatorna innan pilarna kom fram på stolparna. Hade ju inte appen, som jag senare skulle få tips om, då hade det gått lättare direkt.

när pilarna dök upp, då kändes det bekant..

Internet funkade inte på någon telefon i portugal...Så svårt att sätta bokmärken i maps under gång. Glömde även att sätta igång stegräknaren så fick svårt att hålla koll på antal km som trampades.

Camino Central gick genom små samhällen. Tror inte jag sett så mycket kullersten nånstans förut, kändes som tiden stannat...

Kullersten gör att det blir fullständigt hopplöst med stavar...fastnade hela tiden..Så kass.

Det var först när vi närmade oss Vilharino som det blev lite eucalyptus stigar. DET var så förlösande. Då gick det att sätta i stavarna.

Det klarnade upp utmed vägen, det var tur... Ett antal stop med byte av strumpor och vattenpåfyllning blev då nödvändigt med den blå himmel och värmande solen..

Det var intressant att se hur folk umgicks. Det var många små fik där folk satt o snackade..tja mest män iofs. Som Sverige förr.

En annan intressant sak var också att se hur folk körde bil...som faaan.

O de var nära i de trånga gatorna. Tack vare att det var kullersten överallt så lät det som flygplan när de kom runt hörnen och det var på ett sätt positivt, för då hade man chans att kliva åt sidan..

Det blev en vilostund i en park också...för att vila ryggen lite...

Äntligen framme.

Det var en matfestival i byn, men orkade inte gå dit. I "förra" byn var det något katolskt firande, inget som lockade heller.

Förste peregrinos vi träffande var fransk, en introvert typ och inget utbyte. Sen kom Marco, han var från Tyskland och hade precis samma erfarenheter som jag. Han hade gått från Porto idag också och skulle till Santiago också.. Träffar nog kanske på han igen. Annars har det varit VÄLDIGT få peregrinos, jämfört med franska vägen, där jag träffade på många. Får se hur det blir i morgon.

[styrketrappan]

Spaning och förhoppning inför 2024

Vad sägs om att tillgänglighet, effektivitet, hållbarhet, analys och lärdomar från blå zoner som trender nästa år? Med ett hopp om en snällare värld som en bonus? Per, Styrketrappan

Inledning

Trender kommer och går, basfakta består. Givetvis är vår biologi och kemi vad den är, så även om nånting är populärt så ändras vi människor långsamt. Min bestående spaning är att snabba lösningar brukar innebära stora pengar i någons ficka och att skjuta på den hållbara hälsan. Jag tror på några trender inför 2024. Det är tillgänglighet, effektivitet, hållbarhet, analys och blå zoner.

Tillgänglighet

Bra träning, god nutrition och den viktiga återhämtningen behöver finnas med hela tiden, oavsett om vi är hemma eller på jobbet eller i skolan. Människor kommer vilja arbeta med hälsa där de är så gymkedjor, klubbar och föreningar kommer behöva utveckla sina tjänster för att minska avstånden till de som behöver hjälp och stöd. Må vara med appar, 24/7-coacher med artificiell intelligens, ambulerande personal eller virtuella upplevelser. Vi coacher behöver vara öppna för att bredda våra vyer. Detta gäller hur tjänster levereras för att möta behoven på rätt plats.

Effektivitet

Människor fortsätta vilja ha resultat snabbt. Innebär allt ifrån korta, 10-15 minuter långa och intensiva träningspass till sund mat levererad eller åtminstone paketerad och mer mikropauser för att hitta återhämtning. Små positiva förändringar in i livet och kör det i ett par månader innan nästa lilla förändring läggs till. Ja, och så tar vi löpande bort förbud och undviker meningar som innehåller orden sen, måste, kanske, men och inte. Här blir vi coacher viktiga för att landa i en effektivitet som är just det, så att vi undviker hysteri som slår tillbaks och försämrar möjligheterna till en hållbar hälsa. Jag har satt samman lite olika kortträningsprogram som jag kallar tripplar, de ska ta max 15 minuter och du hittar dem på Smarta tripplar

Hållbarhet Hållbarhet kommer från två håll här, både att människor ställer högre krav på att tid och pengar går till lösningar som är hållbara och bra för miljön likväl som att det de gör fungerar och är hållbart i deras liv. Det blir viktigt med tydlighet kring hållbara alternativ som fungerar för världen och i människors alltmer hektiska liv. Något för oss coacher att bita i. Jag har skrivit lite om hållbar hälsa där du kanske kan hitta lite idéer på Hållbar hälsa

Analys

Människor kommer vilja förstå mer kring varför de ska göra förändringar, vad det är de borde gör. De kommer även vilja mäta och testa sina resultat på olika sätt för att förstå var de är på väg och för att reflektera över effekten av det de gör. Här blir vi coacher viktiga för att hjälpa till med utbildning, evidens och guidning för att hitta rätt väg. Om du vill läsa om och hitta mallar för förändring kan du klicka på förändring, vill du läsa mer om analyser och tester kan du hitta mer om du söker på analys

Lärdomar från blå zoner Blå zoner är nåt helt annat än en trend. Det vi kommer tjuvkika på är den holistiska (så fick jag äntligen använda det ordet istället för helhet) synen på hälsa som finns i de här zonerna, och de gemensamma nämnarna som gör de här zonerna till ställen där människorna lever lite hälsosammare och framförallt längre. Det jag egentligen tänker på är att social, fysisk och mental hälsa blir viktigare för oss. Att vi hittar ett socialt hälsosamt sammanhang och engagemang med andra människor, att vi arbetar med vår fysiska hälsa med motion, träning och kost och att vi sköter vår mentala hälsa med återhämtning och ett syfte. Du kan läsa mer om blå zoner på Wikipedia 1 Här blir vi coacher viktiga för att visa vägen till en balanserad situation.

Förhoppningar

Jag hoppas på en värld där du och jag är snällare mot oss själva, varandra och andra. En värld där vi kan lägga vår energi på positiva förändringar för att hitta vår balans och vår hållbara hälsa. En värld där vi kan vara med lite längre och lämna över nåt bra till kommande generationer.

Tankar?

Ovanstående är vad jag tror och hoppas för att jag själv ska navigera mig till en hållbar hälsa. Jag tycker att du behöver hitta din väg, din spaning och dina förhoppningar som ger dig en hållbar hälsa. Dela gärna med dig av dina tankar, kunskap ska delas och det är lätt att bära med sig. Read the full article

[enmusasblog]

I år ger sig Anna-Lotta Larsson ut på sin 29:e julturné́. Hon besöker sex städer tillsammans med pianisten Fredrik Hermansson och lokala körer. Turnépremiär för ”Anna-Lottas Jul” blir fredagen den 8 december i Vännäs. Anna-Lotta Larsson är för många ett känt ansikte. Hon har dykt upp i många olika sammanhang i tv, på teaterscenen och otaliga skivinspelningar. Anna-Lottas samarbeten med lokala körer i juletid har för många blivit en tradition. I år är den eminente pianisten Fredrik Hermansson med på turnén.

”Det är en ynnest för mig att få göra dessa julkonserter tillsammans med alla härliga körledare, körsångare och att dessutom få möta en trogen publik. Det känns lyxigt och värdigt” säger Anna-Lotta Larsson.  Rollen som "Anna" i "Värmlänningarna” var hennes genombrott för den stora Tv-publiken 1980, även om hennes Tv-debut faktiskt inträffade redan 1973 då hon vid 19 års ålder framförde två sånger i Siewert Öholms program "Blå Vägen". Hon har fortsatt karriären med teater, film och i huvudsak musik som soloartist eller i samarbete med exempelvis Björn Skifs, Ronny Eriksson, Johan Stengård och Göran Fristorp. Anna-Lotta har sina rötter både i den värmländska och norrbottniska myllan. Hon har släppt 13 soloalbum sedan 1985. De fyra senaste på eget skivbolag.  Pianisten Fredrik Hermansson är en musikalisk mångsysslare som har rört sig inom en mängd olika genrer. Han har turnerat med bl.a. Zara Larsson, Rikard Wolf, Tomas Andersson Wij, Ane Brun, Henrik Dorsin, Sarah Riedel, Lustans Lakejer och många andra. Fredrik har även varit verksam som kapellmästare eller musiker på Stockholms Stadsteater, Dramaten och Scalateatern. Fredrik utgör även ena hälften av jazzduon Sollinger/Hermansson och är medlem i Klezmerorkestern Sternfall.  ”Jag spelade för första gången ihop med Anna-Lotta på Åland sommaren 2017 och sedan dess har det blivit en mängd konserter. Tillsammans har vi utvecklat ett unikt samspel och nu ser jag fram emot att få spela tidlösa, vackra julsånger ihop med henne. Och såklart att få möta och spela tillsammans med alla härliga körer.”, säger Fredrik Hermansson 

Julturné 2023 Anna-Lottas Jul Fredag 8/12 Johanneskyrkan - Vännäs Körer: Johanneskören, Happy Singers & Vännäsby kyrkokör Dir: Britt-Marie Hörnqvist Biljetter: Nortic, Coop Vännäsby & ICA  Lördag 9/12 Pingstkyrkan - Östersund Körer: Rådhuskören, Brunflokören, Lits Hembygdskör Häggenåskören & Kyråskör Dir: Tove Thofelt, Anna Tirén, Petra Enarsson & Inga-Lena Eriksson Måndag 11/12 Baptistkyrkan - Uppsala Körer: Canorus, Ekebykören & Rockkören DUM Dir: Katarina Reineck, Helena Hansson & Helena Andersson Bromander Tisdag 12/12 Brunnsparkskyrkan - Tranås Körer: Tranås Bel Canto & Tranås Sound 68 Dir: Anna Fredin & Sarah Gustavsson Torsdag 14/12 Carl Johans kyrka - Göteborg Körer: CeLinkören & Majornakören Dir: Maria Apelmo & Erika Bomb Måndag 18/12 Norrmalmskyrkan – Stockholm Körer: Unisoul Vocal Choir & Birkakören Stockholm Dir: Cecilia Nedgård & Axelina Lindholm Biljetter: https://www.nortic.se/ticket/event/49931 För mer information och intervjuer kontakta: Anette Ståhl / Enmusa Music, tel: 0707180120 anette@enmusa.se   

[rabbitcruiser]

Överuman/Uman, Swedish Lapland (No. 14)

The Sámi people (/ˈsɑːmi/ SAH-mee; also spelled Sami or Saami) are an indigenous Finno-Ugric-speaking people inhabiting the region of Sápmi (formerly known as Lapland), which today encompasses large northern parts of Norway, Sweden, Finland, and of the Murmansk Oblast, Russia, most of the Kola Peninsula in particular. The Sámi have historically been known in English as Lapps or Laplanders, but these terms are regarded as offensive by some Sámi people, who prefer the area's name in their own languages, e.g. Northern Sami Sápmi. Their traditional languages are the Sámi languages, which are classified as a branch of the Uralic language family.

Traditionally, the Sámi have pursued a variety of livelihoods, including coastal fishing, fur trapping, and sheep herding. Their best-known means of livelihood is semi-nomadic reindeer herding. Currently about 10% of the Sámi are connected to reindeer herding, which provides them with meat, fur, and transportation. 2,800 Sámi people are actively involved in reindeer herding on a full-time basis in Norway. For traditional, environmental, cultural, and political reasons, reindeer herding is legally reserved for only Sámi people in some regions of the Nordic countries.

Source: Wikipedia

[ivar-arosenius]

To Hell!, 1903, Ivar Arosenius

Iklädd toppig hatt och lång, oformlig rock går Ivar Arosenius på en smal väg. Bilden visar ett självporträtt med ett infogat porträtt av Ester Sahlin som placerats i ett rött, blödande hjärta på Arosenius bröst. Vägen kantas av frestelser med lättklädda damer och utskänkningsställen för alkohol men den allvarsamme Arosenius håller sig på den smala vägen och avviker inte. Från hans mun slingar orden ”FY FAN! FY FAN!”, riktat till varje lockelse han möter och vid rockkragen är nykteriströrelsens symbol fäst med blyertstexten: ”OBS! Blå bandet” noterat intill.

http://aroseniusarchive.org/#/image/AV6Mb1TMEDsQAY8tHZDt

[ivebeenfadingaway]

saker jag vill säga dig.

sitter på balkongen ensam denna fredagen. det känns som att många dagar spenderas ensam nu förtiden. tagit fram ett glas vin och satt på lite musik. jag tror det är dags för mig att försöka reda ut mina tankar. sakta men säkert. dag för dag, med start idag.

så vem är jag? jag har gått igenom en hel del saker i livet. så mycket att jag hade kunnat skriva en bok. saker som ingen vet. jag växte upp i ett rätt så trasigt hem. min mamma har älskat mig villkorlöst. min pappa med.  men min pappa, har plågats av psykisk ohälsa större delen av mitt liv. jag kommer aldrig kunna hata honom, men det har funnits en tid då jag gjort det. han har skadat mig en hel del. och jag har tagit ut det på min mamma, skrikit på henne att jag inte kan förstå varför hon aldrig lämnade honom. men hon har älskat min pappa villkortslöst. jag har haft en speciell syn på kärlek. jag har förknippat kärlek med saker som gör ont. detta har gjort att jag många gånger hamnat i relationer som bekräftat just detta.  jag har haft människor som sagt att de älskat mig. men skadat mig så otroligt mycket. jag har alltid känt att människor älskar mig mer än vad jag någonsin kommer kunna känna för någon. men det bottnar i att jag aldrig haft kärlek för mig själv. jag har aldrig känt mig tillräcklig och saker jag blivit utsatt för har bekräftat att jag aldrig är tillräcklig. min första relation, den var rolig. den var väl lite så som de flesta förklarar en första relation. men den avslutades extremt fult. den avslutades så mörkt. han var påverkad, än idag minns jag hur hans ögon var svarta istället för blå. än idag minns jag hur jag kände att nu kommer livet ta slut. han var arg, arg och aggressiv.  jag trodde aldrig jag skulle våga träffa någon annan. men det gjorde jag. och denna relationen den var fin. men det var en del svartsjuka. jag vart nog aldrig älskad för den jag var vid den tidpunkten. jag hade precis hittat mig själv. men jag tappade bort henne i denna relationen. jag var fri och jag ville leva livet. men jag fick inte det. när mina vänner sprang på stan och skåla för livet. då låg jag hemma och grät, för jag fick aldrig lov att följa med.  när denna relationen tog slut. så orkade jag inte ta itu med att bearbeta det som hänt. så jag gjorde ett misstag och kastade mig in i något. något som skulle förändra allting för mig. jag var redan vanvårdad och om jag inte trodde jag kunde vara mer trasig än vad jag var så hade jag fel. de kommande 2 åren var bara mörker. jag blev utsatt för en hel del saker jag aldrig öppnat upp mig om. jag blev ljugd för om och om igen. jag tappade min verklighetsuppfattning, och om jag hade 5 procent kvar av vem jag var, så var detta borta. jag var som ett tomt skal. jag var ingenting. jag var inte vacker, jag var inte fin. jag var inte älskad och skulle aldrig förtjäna att bli älskad. jag som en gång var en glad liten tjej, med så mycket framför sig. jag var inte det längre. men jag tog mig igenom det och jag tog mig ur det levandes fastän jag många gånger aldrig såg en väg ur denna relation. jag hade mentalt checkat ut för evigheter sedan, men fysiskt kunde jag aldrig ta mig därifrån. denna personen hade ett järngrepp runt mig och mitt liv. men en dag då hittade jag en väg ut.  denna vägen ut var så svår. för jag visste inte vem jag var. allt var mörkt. men jag började hitta min väg, jag började älska mig själv för den jag var, sakta men säkert. än idag har jag inte börjat älska mig själv helt. mycket för jag har ångest kring saker jag tillät denna person utsätta mig för. jag jobbade mycket på mig själv och på att finna kärlek för den jag var och jag lyckades delvis göra det.  min relation till min pappa förändrades, min relation till min mamma förändrades och allting blev bättre än vad de någonsin varit. sen träffade jag honom. han som skulle förändra mitt liv förevigt. jag brukar beskriva honom som så att alla jag tidigare träffat påminde mig alltid om min pappa under min uppväxt. men han, han påminde mig om min mamma. om min älskade mamma. den här killen han skulle lära mig vad villkorslös kärlek var för något. han skulle lära mig hur hopp såg ut. hur en normal och vacker relation skulle se ut. jag kan uppriktigt säga att det här är den första personen vars kärlek för mig var besvarad. för första gången i mitt liv kände jag att jag kunde älska en person tillbaka, lika mycket som den älskade mig, om inte mer. problemet är dock att pågrund av min livshistoria så hade jag svårt att förstå att detta verkligen var på riktigt. hur kär jag än är och hur mycket jag än älskar honom. så har jag ändå gått runt och tänkt att han kommer aldrig vilja vara med någon som mig i slutändan av dagen. för om personer som är så trasiga och alldagliga kunde utsätta mig för det de gjorde. hur skulle då en så vacker och perfekt människa vilja ha någon som mig. vilket fall somhelst, dagarna gick och min kärlek växte.  den blev djupare och större. och för första gången i mitt liv så tror jag att jag var den som älskade någon mer än vad den kunde älska mig. han är den finaste människan som vandrar på denna jord. den vackraste gud har skapat. den första människan jag pratat om till gud. den första människan jag känt mig trygg med. den första människan som fått mig att inse att hemma. hemma är ingen plats. hemma är han. och det spelar ingen roll vart på jorden vi än befinner oss på, utan honom var jag helt enkelt inte hel. och det har jag aldrig varit med om tidigare. och ärligt talat så tror jag aldrig jag kommer få vara med om det längre. den här människan, när han höll om mig så läkte han alla öppna sår jag någonsin burit på. han älskade mig för den jag var, han höll om mig i de mörkaste stunderna. han älskade mig för mig, exakt som jag var.  han fick mig att se en framtid och för första gången i mitt liv, så vågade jag se en framtid. se en familj, se ett liv utöver detta. se barn som springer i en trädgård, se ett par som växer genom livet ihop.  men som i alla relationer så är det inte en dans på rosor. det finns taggar. och vi är bara människor. och människor begår misstag. både han och jag. problemet är att med min livshistoria så kvaddade jag. hur mycket jag än älskar honom så kvaddade jag. mycket av de saker jag aldrig vågade öppna upp mig och aldrig vågat bearbeta kom som en käftsmäll och jag fastnade i ett grått moln. och jag bjöd aldrig in den enda personen som uppriktigt brytt sig och älskat mig in i detta gråa moln och göra honom delaktig. det är mitt största misstag. jag lät mig själv tro att han inte skulle älska mig i mitt gråa moln. att jag började tänka att han kommer lämna mig, att jag är för problematisk. att jag inte är nog. men det gjorde han, han älskade mig, han lämnade inte mig. han försökte så mycket att han tog sönder sig själv. och jag är så otroligt sorgsen över detta. för han är allt jag bett om. han är allt jag önskat och han är allt jag någonsin velat. jag älskar honom så otroligt obeskrivligt mycket. men han orkar inte mer. och jag förstår honom. för det blev så mörkt, jag blev så mörkt och det finns aldrig någon som kommer orka utstå en sådan sak och det är inte heller någon som ska behöva utstå en sådan sak. men det jag vill säga är. att så som du älskat mig har aldrig någon älskat mig. och så som jag älskat dig kommer jag aldrig kunna älska någon annan. du gav mig hopp, du gav mig lycka, du gav mig en innebörd. du fick mig älska livet igen, du fick mig att se en värld full av färger som jag aldrig tidigare sett. du fick mig att känna mig som den enda tjejen på jordklotet. du fick mig vilja ha en familj, för jag visste att mina barn. de skulle ha en pappa en pappa som alltid skulle stötta de, älska de och finnas där för det. de skulle ha en pappa som aldrig skulle få de att känna att de inte är tillräckliga. de skulle ha en pappa som alltid skulle älska deras mamma och behandla henne med respekt. jag skulle ha en livspartner som jag visste alltid skulle vara där. genom de ljusaste stunderna men också de allra allra mörkaste. jag skulle ha en livspartner som alltid skulle lägga sig i sängen och hålla om mig, hur sura vi än är på varandra. jag önskar bara att jag kunde låtit mig själv bli så älskad. jag önskar att jag verkligen tillät mig själv tro på att jag förtjänade hans villkorslösa kärlek.  jag önskar att jag inte tillät mig själv förstöra det. första det enda som varit viktigt för mig.  jag önskar att jag bara öppnat upp mig om allting. och låtit honom älska mig. men nu är det över. och jag sitter här med ett glas vin ensam. och jag försöker nu läka mig själv. jag försöker hålla om det lilla barnet utan mig, hon som behöver hållas om. hon som blivit utsatt för så mycket och aldrig fått bli omhållen. jag håller om henne nu, för det är henne jag behöver läka. det är henne jag måste bevisa är värd att älskas.

och samtidigt kommer jag fortsätta att älska honom, hur han än väljer att gå vidare med sitt liv. jag vet att den som kommer få dela livet med honom kommer vara så lycklig. den som kommer få dela livet med honom kommer ha en livspartner som aldrig kommer få de att känna sig otillräckliga och oälskade. för gud vad han älskade mig och gud vad han fick mig att känna mig tillräcklig. och det kommer jag alltid vara evigt tacksam för. jag kommer vara livet evigt tacksam att jag fick träffa honom och dela en tid med honom. för han har gett mig så otroligt mycket. och jag kommer aldrig någonsin glömma det. jag älskar honom och kommer göra det resten av mitt liv. så för alla gånger jag tidigare i livet gråtit och inte fått lov att skåla för livet. så väljer jag nu att ta mitt vinglas och skåla för honom. för hans kärlek, för hans kämparglöd, för hans mod. för adam. skål älskling. och tack för allting du gett till mig. för vart enda sekund jag fått dela med dig. jag är evigt tacksam.

[byfannyalice]

📷: @byfannyalice

[bergsmotiv]

Motiv från Blå vägen, Tärnafjällen, Lappland, Sweden.

[whitewaterpaper]

SoIF03: ”Avgrunden” [Kapitel 13–14].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 6:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Mycket händer under de här sista två kapitlen, och Sol är givetvis främst den som står i centrum. Jag gillar hur Sandemo lyckas tona ned Dag och Liv till bakgrunden utan att det känns som att hon vill bli av med hela den intrigen.

Scenen med Bödeln och Sol i sängen vet jag inte vad jag skall tycka om… Dels tycker jag det är aningen out-of-character för Sol att helt sonika ignorera det och framför allt direkt obehagligt. Samtidigt så verkar Sol själv vara nöjd med att låta det bero. Något som jag däremot gillar med hela mötet med bödeln är att bödeln nämner att Tengel behandlat honom. Från vad jag läst om bödlar så var det inte samhället mest populära individer, speciellt i gamla tider och fick oftast hålla sig för sig själv.

När jag för en tid sedan snubblade över ett forum för Sagan om Isfolket så talade man där bland annat om hur Sandemo plötsligt talar om Tengels ögon som blå (i första boken) och senare som gula (bland annat i den här boken). Det spekulerades i om detta var medvetet eller omedvetet från Sandemos sida. Och själv är jag böjd att hålla det som en förändring som kommer av att använda magin.

Tengel sa vemodigt: — Jag har sett medlemmar av Isfolket fångade i sin egen ondska. Du är fångad i din dubbelnatur. Du vet det inte själv, Sol, men ditt yttre är mycket förändrat. — Hur då? sa hon genast. — Nej, du är lika vacker som förr. Men dina ögon. De är vargvilda och vanvettstrolska.

Apropå magi så ger Sandemo besked om vad blåkullaritterna är, och hon nämner det först helt kort i det 13e kapitlet att salvan tänt hennes sinnerlighet under trancen. Och senare i kapitel 14 går hon längre in på detaljer:

Sol hade aldrig förstått — eller inte velat förstå — att det var bolmörten, odörten och nattskattan i förening som gav henne de ljuva, hetsande drömmarna om en fantasigestalt. För henne var salvan bara ett magiskt medel, en nyckel till att nå Avgrunden, inte visste hon att det var örterna själva, som framkallade hallucinationer.

Nattskattan ensam stod för de groteska, mardrömslika scenerierna på Blåkulla, bolmörten för den svindlande, gungande färden över hav och land. De tre örterna var alla var för sig dödligt giftiga om de togs in, men som de nu smordes in i huden — i precis lagom blandning — gav de tillsamman också starka lustretningar. Sandemo verkar här ta den ståndpunkten att blåkullaritterna specifikt främst är en biverkning av narkotiska örtblandningar. Och som alla narkotiska preparat gör de den verkliga världen lite gråare och lite trängre.

Så… Var det bara jag som blev förvånad över att se Hemming (från främst första boken) göra en kort, storstilad, comeback i storyn. Liet kände jag att jag borde ha listat ut det på förhand att det var han som Sol fått ögonen på – men av någon anledning slog det mig aldrig in. Och Hemming möter så då sin baneman i en lada… Om det här bara var ett sätt för Sandemo att knyta ihop hans del i intrigen (innan serien på allvar går vidare till nästa generation) så var det ett snyggt sätt att göra det på.

Lite har man funderat kring hur det hela skulle sluta för Sol, hon är ju tanklös som få och har en tendens att försätta sig i klistret med en rasande talang. Och visst har man spekulerat lite i om det är eldslågor man ser på omslaget och i så fall, vad de betyder. Sol gör givetvis ett försök med att migrera till Sverige och Svedjefinnarna (även kallad Skogsfinnar) men kommer givetvis snabbt på kollisionskurs med dem. Vi får inte veta så mycket av det utan förblir i Lindallén tills Sol dyker upp med dottern Sunniva. Från vad jag förstår var Svedjefinnarna en grupp finnar som flyttade från Finland till Sverige/Norge och som bland annat försörjde sig på Svedjebruk. Dvs ett skogsområde som ”tillfälligt” bränns ned till förmån för lantbruk och betesodling.

Jag vet dock inte om jag riktigt räknat med att Sol skulle ge upp som hon gör. Men jag antar att med den press och stress hon faktiskt lever i så har hon antagligen en depression som heter duga och givetvis hela problematiken med de narkotiska inslagen. Och det var lite förvånande att det avlöper relativt smärtfritt – men jag misstänker att när det gällde häxor kanske man inte ville bråka för mycket.

Men vägen dit…? Till det eviga livet i Avgrunden. Den gick genom bålet. Häxbålet.

…han var Sols egen demon. Och han slöt henne i sina armar och viskade: — Äntligen är du hos mig, min älskade. Nu ska vi vara samman för evigt.

Jag kan bara spekulera i hus besviken fogden blir när Sol är död i sin cell, och kanske är det ett rätt fint slut för en så rastlös karaktär – att skicka ut henne på en sista evighetslång blåkullaritt. Kanske var det lättare för familjen att leva med, än att se/veta att hon dog på häxbålet?

Jag gillar också hur man låter de magiska träden i lindallén få ge beskedet:

— Det kom från Lindallén, sa han. — Jag tror det var ett träd. — I allén? — Så är det över, viskade Liv, så oändligt trist i rösten. En rastlös själ hade funnit ro. Slocknat mitt i sitt livs vackraste kärleksdröm.

Och jag undrar lite över Hannas profetiska ord om att Sol bara var ett blindspår, Sol fick ju barn. Och det återstår bara att se vad som händer med flickebarnet.

 🏁 🏁 🏁 

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka @kulturdasset​ för ännu en omtyckt rond i vår pågående läsecirkel. Och jag ser fram emot att sätta tänderna i den 4e boken direkt nästa vecka.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Svedjefinnar/Skogsfinnar @ sv.wikipedia.org.

Svedjebruk @ sv.wikipedia.org.

[doodelli]

Höstvisan (The Autumn Song) by Tove Jansson

Fan Translation + Context

Many new fans gravitate towards Tove Jansson’s writings due to the themes of yearning, which occur frequently throughout Nordic art and literature. Concepts such as loneliness, longing and woeful goodbyes are introduced to children from an early age, in everything from books to lullabies.

However, this gloom is often contrasted with themes of love, comfort and familiarity. The light is in spite of the dark.

The Autumn Song has been featured in relation to the Moomins, even if the lyrics do not directly reference any particular character. In the album Moomin Voices, this song is used to represent the season, focusing on the feelings of sadness and loss that accompany it.

These are the Swedish lyrics when translated literally:

Vägen hem var mycket lång

The way home was very long

och ingen har jag mött,

and I have met no one,

nu blir kvällarna kyliga och sena.

the nights are growing cool and late.

Kom trösta mig en smula,

Come console me a bit,

för nu är jag ganska trött

for I’m quite tired now

och med ens så förfärligt allena.

and at once so terribly lonesome.

Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort,

Never did I notice that the darkness was so vast,

går och tänker på allt detdär som man borde.

pondering all that one should.

Det finns så mycket saker som

There are so many things that

jag skulle sagt och gjort

I should have said and done

och det är så väldigt lite jag gjorde.

and there was so very little I did.

Skynda dig älskade, skynda att älska,

Hurry beloved, hurry to love,

dagarna mörknar minut för minut,

the days darken minute by minute,

tänd våra ljus, det är nära till natten,

light our lights, it is close to night,

snart är den blommande sommarn slut.

soon is the blossoming summer gone.

Jag letar efter nånting

I’m looking for something

som vi kanske glömde bort

that perhaps we forgot

och som du kunde hjälpa mig att finna.

and that you could help me find.

En sommar går förbi,

A summer goes by,

den är alltid lika kort,

it’s always just as short,

den är drömmen om det man kunnat vinna.

it is the dream of that which could have been won.

Du kommer kanske nångång

You may arrive sometime,

förr'n skymmningen blir blå,

’fore dusk turns blue,

innan ängarna är torra och tomma.

before the pastures are dry and desolate.

Kanske hittar vi varann,

Perhaps we’ll find oneanother,

kanske hittar vi då på

perhaps then we’ll come up with

något sätt att få allting att blomma

some way to make everything bloom.

Nu blåser storm därute

Now a storm blows outside

och stänger sommarns dörr,

and is shutting Summer’s door,

det är för sent för att undra och leta.

it’s too late to wonder and search.

Jag älskar kanske mindre

Perhaps I love less

än vad jag gjorde förr,

than I did before,

men mer än du nånsin får veta.

but more than you’ll ever know.

Nu ser vi alla fyrar

Now we see all the lighthouses

kring höstens långa kust

by Autumn’s long coast

och hör vågorna villsamma vandra.

and hear the waves forlornly wander.

En enda sak är viktig

Only one thing is important

och det är hjärtats lust

and that’s the heart’s desire

och att få vara samman med varandra.

and to be together with eachother.

Original lyrics: Tove Jansson

Composition : Erna Tauro

[neynarus]

Mannen suckade. Lakanet låg klistrad mot hans kropp. Frustrerat, och med en sådan kraft att sängen skakade (följt av ett oroväckande gnissel under hans vikt), sparkade han ner det mot fötterna igen. Sommaren hade varit ovanligt varm men den här natten var den värsta på länge. Det kändes nästan som feber. Stora svettfläckar täckte madrassen under honom och inte ens fläkten, som under de tidigare nätterna varit hans enda räddning, hjälpte. Han slöt ögonen. Utanför kunde han höra hennes andetag. Hennes små, nästan ohörbara snarkningar, och ett plötsligt illamående bolmade upp i hans magtrakt. Han svalde. Hon var bara ett barn. Han hade försökt vara snäll, men hon var bara ett barn och hela situationen var ett misstag. Han hade anat det redan från början, känt det ända in i benmärgen, men viftat bort det varenda gång. Hur kunde något som detta vara fel? Men nu letade sig blåljusen in genom persiennerna och han visste att de sökte. Att de snart skulle vända sina blickar mot hans hus.

Och inte ens fläktens trygga brummande kunde vagga bort den oron.

ETT ÅR TIDIGARE

Saga

Hon sneglade upp från skolboken och ner mot Simon. Eller, mot det ställe hon alltid hade sett honom innan. Det var en vana hon inte riktigt hade fått kontroll på ännu. Hans sida av bänken stod fortfarande tom. Det hade inte kommit någon ny elev som tagit hans plats ännu, trots att det snart hade gått ett år. Det knöt sig i magen av saknad. Längst fram i klassrummet, till höger närmast dörren, stod den. Hans bänk. Tjock-Albin satt på sin plats vid den, med drömsk, dimmig blick på whiteboard-tavlan. Han var stor och rultig och hade alltid med sig godis till skolan, trots att han visste att Alex och Robin skulle sno det ifrån honom. Han hade försökt springa efter dem i början, så som barn gör när något de älskar tas ifrån dem (och för Tjock-Albin var godiset det viktigaste han hade), men hans kropp hade värkt när fettet skumpat, och han hade hatat deras hånande skratt när de med lätthet sprungit ifrån honom. Så han sprang aldrig längre, inte ens när de tog de bästa godisarna. Han bara lät det ske. Tjock-albin var aldrig med på gympan (gympaläraren hade helt enkelt gett upp), och han gick på extramöten med skolsjuksköterskan varje torsdag. Hon med den ständigt bekymrade rynkan i pannan som tycktes bli ännu djupare när han klev in. Där pratade de om vikt och mat. ”Är du fortfarande hungrig så ska du inte fortsätta äta, Albin. Inte efter en portion. Du vet ju det”. Hon sa att det handlade om välvilja, men det var alltid efter hennes samtal som Tjock-Albin stod framför spegeln i badrummet och nöp i fettet, med det där brinnande självhatet i halsgropen. Men sedan blev Simon hans bänkgranne. Och Simon verkade ha gillat honom, trots att han var fet. Det hade inte funnits någon elak gnista i hans ögon. På tråkiga lektioner hade han lockat fram det där okontrollerade fnissandet ur Albin. Det där skrattet han hört alla andra i hans ålder skratta, det som bara bubblade upp ur dem trots att de skulle vara tysta. Det som hade väckt det där sugande hålet av ensamhet i hjärtat. Och när läraren skällde ut dem hade Albin aldrig blivit rädd över utskällningarna, uta tittat på Simon med glittrande blick. På slutet hade de börjat göra varandra sällskap på vägen hem, småsnaskande på godiset som fanns kvar, och på sista tiden hade även Saga varit med eftersom Saga och Simon så gott som satt ihop. I vilket fall som helst så hade Simon tagit på sig rollen som bänkgranne på bästa tänkbara sätt, och när han hade ropat hans namn var det alltid “Albin” han hade ropat. Inte Tjock-Albin. Och nu var det tomt bredvid honom. Det hade varit tomt i en evighet.

Han gav henne en flyktig blick, Tjock-Albin, när hon gick förbi honom ut ur klassrummet efter skoldagens slut. Hon rynkade pannan över sig själv - Jag måste sluta kalla honom för Tjock-Albin, Simon hade blivit arg. Bobas, skolans fritidshäng där de stora ungarna (som hade fyllt 10, alltså) fick vara skulle öppna om fem minuter. Hon slank förbi några av de väntande barnen som hängde utanför dörren. Hon var fortfarande bara 9, fast hon kände sig nästan som 12. Det är väl det som som händer med sorg, tänkte hon allvarligt. Man blir gammal. Och inte längtade hon in dit heller, till Bobas där man fick köpa godis (även på vardagarna!), spela spel och hyra datorer, xbox eller till och med en hel musiksal med musikinstrument ifall man ville. Bobas var det häftigaste som fanns, och hon hade längtat in dit förut. Fantiserat om hur det skulle vara där inne, hur känslan av att vara stor skulle kännas. Hon och Simon hade lovat varandra att de skulle hyra musiksalen, och att han skulle spela trummor och hon gitarr, och så skulle de skapa ett band som hette “SochS”, som stod för Saga och Simon. Sedan hade de planerat att kanske låta Tjock- Alb…. Albin, spela också, för de skulle ju faktiskt behöva någon på bas (Att Albin kanske inte alls ville spela bas var inget de tänkte på, men Albin hade älskat att vara med i vilket fall som helst). En sångare behövdes också. Det var i alla fall vad Simons pappa hade sagt när de berättade om idén, att det såklart var okej att bara ha en trummis och gitarrist men att det behövdes mer ifall de ville skapa ett riktigt band. Men då hade de kommit på att de skulle vara tvungna att lägga in fler namn i SochS, och det ville de inte. Det var ju Saga och Simons band. Inte Sagas, Simons, Albins och någon annans band. Nu skulle det bara bli Sagas band, och det gjorde ont i magen. Så därför ville hon inte in dit, fast hon kände sig som nästan 12. I stället fortsatte hon ut ur skolan. Vårbrisen mötte henne när hon började gå ner till den lilla sjön vid lillskogen, dit hon egentligen inte fick gå men gick ändå. Det hade blivit hennes plats. Det var något med kluckandet från sjöns vågor som lugnade henne. Hon sneglade ner på klockan på armen. Hon gillade den inte, mycket för att den var blå och hon hatade blått, men framförallt för att den påminde om det hon inte fick prata om. Minnet slog emot henne varenda gång: pappas hysteriska, rödsprängda ögon. De bensindränkta, skakande händerna när han satte sig på huk framför henne. Kraften i hans grepp runt hennes arm."Det här berättar du inte för någon Saga. Fattar du?... FATTAR du?! Du säger inte ett jävla SKIT OM DET HÄR!". Hon mindes hans isande, sökande blick på henne under julaftonskvällen några veckor senare, när hon öppnade julklappen och tog upp klockan. Familjen och släktens åh-ande. "Och bara dess tryck mot handleden räckte för att hela tiden påminna henne. Hon hade kunnat ta av den när han inte var nära och kunde se, men hon var för rädd. För om han skulle se (och han såg nästan allt) skulle han bli arg. Så den förblev på. Hon stannade upp mitt i steget för att försöka lista ut hur mycket klockan var. Den stora pekaren är där....och den lilla där... Hon hade fått en djup, koncentrerad rynka mellan ögonbrynen. Vårvinden lekte med lockarna som slitit sig loss från hennes tofs. Hon såg fantastiskt söt ut. Tillslut lyckades hon klura ut att klockan var fem minuter i 3. Hon fick leka tills klockan 4.

Lars

Han stirrade in i spegeln. Ett blekt och hålögt ansikte stirrade tillbaka. Lars hade varit en levande man. Det syntes inte nu, och för många hade nog den bilden vittrat bort i takt med honom själv, men det hade funnits en tid då han hade blomstrat. Det hade det ju. Han stod naken, lät blicken vandra från ansiktet ner mot magen. Betraktade fettvalkarna. Hade en läkare sett honom nu hade de beskrivit honom som “adipös”, och eftersom han var en läkare, eller snarare hade varit en läkare, var det just precis det han tänkte, av ren automatik. Adipös hade han blivit. Fet, alltså. Duschen stod på bredvid honom men han kunde inte förmå sig att gå in. Vattenstrålarna skvätte mot hans kropp när de slog mot marken. “Skärp dig nu för fan”. Han väste fram det. Han visste att det inte hjälpte att bli förbannad på sig själv, att självhat inte var den rätta vägen och blablabla... men för i helvete, han behövde bara ta tre steg, sen skulle han vara där. Och efter det skulle han bara höja armarna lite och ta tag i allroundtvålen (som både är duschtvål och schampoo, det fanns inte energi till att använda två olika tvålar) och börja tvåla in sig. För att sen skölja av sig. Och till sist skulle han ta sig ut, torka sin lönnfeta kropp och vara klar. Han hade gjort det varenda jävla morgon tidigare, på ren rutin. Vad fan var problemet? Men han förblev där han var, stående vid spegeln med de adipösa armarna hopplöst hängande nerför hans kropp. Oförögen att röra sig. Han kände hur han stank. Det var en syrlig, klibbig lukt som tycktes sitta fast i huden på honom. Han mindes den från alla de äldre han vårdat under sin läkarperiod. Gamla hudrester, ingrodd svett och… död? Ja. Sjukdom och död. Om han nu skulle gå in i duschen hade han fortfarande luktat när han gick ut igen,  hur mycket han än gnuggat. Som en ständig jävla påminnelse om vem han hade blivit. Det var nästan så att han skrattade åt det, så som han tidigare skulle ha gjort när livet gav honom en snyting. Men nu fastnade det i halsen.

Det blev ingen dusch, och det skulle inte heller bli någon dagen efter, eller dagen efter den. I stället tog han på sig kläderna igen, inklusive tröjan med matfläckar från någon smaklös frysrätt han ätit framför tv:n några dagar tidigare, och hasade sig vidare ut i hallen. Med förvånansvärd smidighet (med tanke på den kroppshydda han bar på) manövrerade han sig mellan alla papperspåsar med skräp som täckte golvet. Han hade varit en omtyckt man. Han hade haft en plats. Han upprepade det för sig själv när han gick ut i köket. Han hade inte hört dunsen från katten när den hoppat ner från sin sovplats ovanför bokhyllan i vardagsrummet, ivrigt medveten om att husse klivit in i köket och att köket per automatik alltid innebär mat, så när den nu kom farande mellan hans ben snavade han till i sitt försök att undvika att kliva på den. Med ett förskräckt flämtande for han framåt och lyckades gripa tag i dörrkarmen, men benen fortsatte vidare och han behövde sträcka till ryggen åt bara fan för att balansera upp sig och inte vurpa omkull. Han stelnade till av smärta. Sedan drog han efter andan. “FÖR I HELVETE!!!” Katten satt vid köksmattan och iakttog honom, inte ens ett morrhår ryckte till. Han släppte dörrkarmen. Ansiktet var rödflammigt. “Vad har jag sagt om att springa mellan benen på mig, va?!” Han började ta sig fram i köket igen, med handen vilande på ländryggen. Skafferiet öppnades, kattmaten togs fram och han fick återigen stanna upp när katten strök sig längs hans ben. “Jaja, akta på dig då”, han motade bort henne med ena foten. Mjukt. Sedan hällde han maten i skålen.

Magen var i vägen och han fick sträcka på fingrarna för att nå ner till snörena ordentligt när han skulle få på sig skorna. Ett väsande ljud lämnade honom vid varje andetag när fettet tryckte upp mot hans lungor. Han hade redan hunnit bli dyngsur av svett när han satte sig upp igen. I hans hand, vars knogar var vita av det krampaktiga taget, höll han i brevet. Det brev som han hade funnit några veckor tidigare och som hade kommit som ett knytnävsslag i magen. Han kunde innehållet utantill, varenda mening. Han mindes till och med dagen han läste det för första gången. Det hade varit en tisdag, den 17/1 för att vara exakt, och snön hade fallit ner utan avbrott i flera dagar. Utanför hade det varit tryckande tyst, så där tyst som det bara kan bli av nyfallen snö. Som om hela världen höll andan. Han mindes den iskalla kåren längs hans rygg. Pappret som dalade ner mot golvet. Det taktfasta tickandet från vägguret som plötsligt lät så avlägset och dämpat, och hur han i vad som kändes som timmar stirrat framför sig utan att egentligen se, för att tillslut luta sig ner för att ta upp brevet igen. Sedan hade han läst det om och om igen, med händer som skakat med en sådan kraft att han knappt såg vad som stod. “Du kan enligt våra beräkningar inte få ersättning från sjukförsäkringen från och med...” ... Orden hade varit som iskalla piskslag. “När du fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos arbetsförmedlingen...”. De ville att han skulle gå på en arbetslivsintroduktion. En arbetslivsintroduktion?! Hur i helvete skulle han kunna ARBETA?! Han hade drämt knytnäven i bordet med en sådan kraft att kaffekoppen fallit över dess kant och ner mot golvet. Sedan hade han fallit bak mot stolen.  Hans blick uppspärrad och flackande som hos ett skräckslaget rådjur. Nu dör jag, hann han tänka mellan flämtningarna. Han hann till och med välkomna det. Men efter ett tag hade andetagen blivit djupa, händerna fallit till hans knä och köket återfått sin tystnad igen. Bara det taktfasta tickandet från vägguret hade hörts.

“Det…. det handl...DET HANDLAR INTE OM PENGARNA!!!!” hade han vrålat i telefonen till sin handläggare från försäkringskassan dagen efter. Framför honom på köksbordet stod vinflaskan, det flytande modet. “Det handlar om att jag inte KAN för i helvete!! Det handlar om att ni tar beslut över mitt jävla huvud! JAG KAN INTE JOBBA, JAG KAN INTE!! HÖR NI INTE VAD JAG SÄGER?!!” Den sista meningen hade varit ett enda panikslaget skrik. Saliven hade flugit ur hans käft. Rösten i andra änden hade varit lugn, nästan monoton, när den svarat att det inte fanns något att göra och att Lars, om Lars dök upp på det inbokade mötet, skulle få allt förklarat mer ingående. Han hade slängt på luren. Men nu satt han där på stolen vid hallen, med brevet i sin hand, och stirrade ut mot dörren. Han skulle bli sen om han inte reste sig snart. Ett plötsligt llamåendet vällde över honom, det som inte längre kom som en överraskning. Han slöt ögonen. Inte idag. Han fick det inte ofta längre, illamåendet. Knappt alls egentligen, men då och då drämde den till. Han hade många gånger i sitt yrkesliv klappat sina oroade, spyrädda, patienter på axeln med orden “det är bara lite illamående, spyr du så spyr du”, men ifall det var det här illamåendet de upplevt ville han ge sig själv en käftsmäll. Det var inte bara en orolig mage eller en rädsla för att spy. Det var känslan kopplad till spyan. Minnena. Kallduschen och skräcken. Rösterna och de bekymrade händerna strykande över hans rygg. “Jag beklagar”. Han hade själv använt den meningen, själv strykt hulkande ryggar, själv sett en annan persons liv falla i bitar. Men aldrig trodde han att han skulle uppleva det. Att han skulle vara den som blev tröstad. Man gör ju inte det. Man är aldrig beredd. Och hade någon utomstående sett honom i det ögonblicket, just precis när han darrande lutade sig fram över knäna på stolen, i den överbelamrade hallen för att vänta ut illamåendet, hade de sett en liten, liten man. En grå skugga av den han en gång hade varit.

Hade han lämnat hemmet på det första försöket hade han kunnat ta sig till bilen utan att möta någon, men nu gick han vid 08.27 och redan när han öppnade ytterdörren kunde han höra fotsteg mot grus stanna upp längre fram. ”Godmorgon Lars!” Solen bländade honom, men han visste direkt vem det var som hade hälsat. Han slöt ögonen. Med så snabba steg han kunde förmå, utan att riskera att halka på isfläckarna som vårsolen ännu inte nått så tidigt på morgonen, skyndade han fram till bilen. Magen gungade i takt med stegen. ”Vad kul att se dig Lars!” Johan Karlsson, ordförande i samfälligheten och som i sin enfald fått för sig att styrelsearbetet även innebar kallprat med grannarna vare sig de ville det eller ej, började gå mot honom. Hans blick flackade osäkert, och hade en kraftfull vind kommit hade han nog blåst med. Det fanns knappt någon fettcell på människan. Han stannade en bit ifrån Lars, väl medveten om stanken som annars skulle slå emot honom, och brast ut i ett tomt leende. ”Nu är våren här. Fantastiskt va? Snart slipper man tjafset med vinterkläder och ett ”jag måste kissa pappa” när man väl bylsat på allt. Ja, du vet ju hur det är med...”. Han tystnade tvärt och gav Lars en snabb blick, sedan blev tyst emellan dem. En röd ton började ta form i hans ansikte. Han såg ut som en gris. “Jo…” började han igen och tycktes tveka. “Ja, men, jag tänkte bara fråga… å-årsmötet?” Det var samma fråga varje jävla år. Det var som att han envisades i förhoppningen att han en dag skulle få höra ett glatt “självklart!”. Så som det en gång hade varit. “Kommer... ja men, kommer du på årsmötet?” “Nej”. Det blev tyst. Trots att de stod en bit ifrån varandra slog en varm, sur andedräkt emot honom när Johan började tala igen. ”Jag… " Johan tvekade. "Jag säger det här i all välmening, tro inget annat… “ men hans ögon glänste av något annat, kanske en irritation över det faktum att han avskydde känslan av att alltid trippa på tå runt Lars. “Men du måste börja släppa det nu. Jag vill ju verkligen inte vara okänslig, det hoppas jag att du förstår... men vi börjar oroa oss. Du kan ju inte leva såhär längre Lars. Det kan du ju inte”. Lars hade stelnat till. I tystnad stirrade han ner mot den istäckta marken. Vad i helvete sa han? Illamåendet växte i styrka. "Lars..." Han höjde blicken. Johan ryckte till över över det plötsliga mörkret som tagit över dem. Det hade varit så enkelt att slå in tänderna på människan. Att för en gångs skull täppa igen den där jävla käften. Han skulle precis höja den knutna näven när han plötsligt vacklade till av osäkerhet. Blicken föll till marken. Det är inte värt det. Utan att säga ett ord vände han sig om mot bilen, satte sig i den, la ur handbromsen och körde iväg. I backspegeln kunde han se Johan stå kvar och betrakta honom. Det osäkra flinet var fortfarande där. Hans grepp om ratten hårdnade.

Lupinvägen hade alltid varit definitionen av idyllisk, redan under Lars barndom. Han mindes den trygga känslan som hade infunnit sig när han hade följt med sin bästa kompis Anders hem efter skolan. Husen var stora och välkomnande, trädgårdarna välvårdade och han kunde fortfarande minnas doften av de nybakta bullarna som Anders mor alltid bjöd på. Här hälsade alla på alla och under skolloven förvandlades området till ett enda myller av barnskratt och äventyr, medan föräldrarna fikade på altanerna, eller bakade julbröd och log mot barnen ute i snövallarna. Det var helt annorlunda i jämförelse med den gråa, betonglägenheten på Stockstensvägen. När han tillsammans med sin fru väl köpte ett hus på gatan, ungefär 20 år senare (trots faderns höga protest: “det är ett jävla borgarområde!” ) hade han känt sig tillfreds. Som om han hade hittat hem. Men det var innan allt hände.  Det finns nämligen en osynlig regel på gatan, som han i sin barnsliga naivitet aldrig lade märke till som liten, eller ens som vuxen. Men nu såg han den. Hade man råd med ett hus på Lupinvägen hade man även råd att upprätthålla bilden av perfektion, i alla lägen. Det var självklart att ett hem på Stockstensvägen kunde vara ostädat och sunktigt. Det var ju så det skulle vara. Men inte på Lupinvägen. Så när Lars hus det senaste året började få allt smutsigare fönster, trädgården omvandlas till ett hav av ogräs och han själv osade av ångest och vanvård så fort han klev utanför dörren, var han en nål i ögat för hans grannar. Han var för i helvete inte dum i huvudet. De oroade sig inte över honom, de ville eliminera huset som förstörde den perfekta illusionen. Som om det skulle göra allting lättare, som om det skulle få den varande sorgeklumpen i hans bröstkorg att plötsligt lösas upp. Troligtvis sket de i vilket, bara huset blev rent. Han ökade farten. Ilskan var kvävande, men det dröjde inte länge innan det ersattes av något annat. Något som växte i styrka ju mer han försökte ignorera det. Halsmusklerna krampade. Tillslut var han tvungen att svänga av in till en liten skogsväg och stanna bilen. Klockan visade att han vid det här laget skulle vara närmare 15 minuter sen till mötet, men de spelade ingen roll. Han stirrade ut genom fönstret. Gick igenom Johans ord igen. Det högg till i hjärtat. Krampen i halsen ökade ett steg. Det var inte händelsen vid bilen som hade etsat sig fast. Det var det Johan hade sagt innan. Det som hade fått honom att tystna. Det där med barnen. Du vet ju hur det är med barnen, hade han tänkt säga. Lars blundade.

“Pappa…”

En plötslig minnesbild dök upp, rösten lika klar som om det hände där, precis intill honom.

“Pappa, titta!”

Simon...

“Det snöar pappa!” De blåa, stora ögonen tindrande av iver.

“Jamen, det gör det ju! Sätt på dig mössan så går vi ut och.... Vänta, nu har du satt fel fot i….”

“Åååh!! Foten sitter ju faaaast!”

Han öppnade ögonen. Betraktade skogen utanför. Det gick några minuter i tystnad innan han tillslut drog efter andan och startade motorn igen

[hannakristenssson]

Syfte: 

Syftet med denna bild var att gestalta och ge ett bildligt uttryck åt den tid vi lever i nu där vårt samhälle ställts inför tuffa utmaningar där liv riskeras i och med Covid-19 pandemin. Mitt syfte var att med en bild visa hur jag väljer att se på denna tuffa tid och skapa distans till det fruktansvärda som händer. Jag ville helt enkelt ge distanserad helhet av det som händer i vårt samhälle med isolering, smitta, död och social distansering. 

Metod:

Jag började med att planera min bild. Jag ville på något sätt gestalta den social distanseringen, men hur? Jag som gillar Disney fick iden om att använda mig av filmen UPP som inspiration. I filmen visas en gubbe som gör om sitt hus till en enda stor luftballong genom att han blåser upp hundratals ballonger som han fäster i husets skorsten och sedan begär han sig av till det stora vattenfallet som han så länge drömt om. Jag tänkte att denna ide kunde fungera som metafor för den sociala distanseringen då gubben reser iväg för att komma undan alla besvär och alla människor som tycker att han är i vägen. Likt idag tvingas människor att stänga in sig i sina hus och undvika all social kontakt för att minska smittspridning av Corona-viruset. Jag började helt enkelt med att fota mitt eget hus och redigerade både ljus, färg och lyster i Ps. När jag var nöjd med hur huset såg ut klippte jag in alla dessa ballonger som är identiska med de från UPP-filmen. Jag satte ballongerna likt ballongerna från filmen i skorstenen och ordnade upp det tills jag var nöjd. Sedan skapade jag en markering för huset och ballongerna tillsammans så att det lättare gick att flytta alltsamman i ett. Jag kopierade därefter upp flera kopior av samma hus men gjorde de i olika storlekar så att det skulle se verklighetstroget ut när de flög upp mot himlen. Sedan lekte jag runt med lite moln i olika format och storlekar och valde även att färglägga de i rosa, lilla och lite blå. Det rosa och lila skulle representera lugnet och det härliga livet på andra sidan om pandemin och hur den sociala distanseringen inte bara behöver betyda dåliga saker. Det kan också vara en tid för sinnet och själen, en tid att umgås mer med sin familj och en tid för kreativt tänkande. Och de rosa och lila färgerna utgör lugn och ro för mig, särskilt rosa moln är för mig något av det vackraste och mest rogivande som finns att bevittna. 

Nere på marken har vi storstäder som jag klippt ur fotomagasin och som jag fotat av. För att skapa lite olika texturer och kontraster i bilden tyckte jag att det skulle passa sig att använda sig av utklippta bilder ur en tidning och fota dessa med mobilen. Staden är mörk och grå, det representerar samhället på marken där viruset expanderat och bitit sig fast. För att än mer gestalta de covid-19 präglade samhället på marken som något mörkt och ohärligt, lade jag till lite regn som jag målade ut med en enkel penseln och vit färg. Jag lade även in små virusbakterier som studsar runt i och över staden. Jag använde mig av två olika bilder: den röda bakterien är den som oftast visas upp på nyheterna i samband med covid-19 relaterade nygeter och finns även på WHO`s egna hemsida där man kan hitta information om viruset. Den andra mer grön blåa bakterien är en bild tagen från Freeimages.se och ska föreställa jordklotet i bakterieform. Även här runt och ovanför staden jobbade jag med färgerna på himlen under de rosa molnen så att det skulle se mörkt och grått ut för att lättare kunna skilja på den goda och dåliga sidan av pandemin. Jag jobbade också mycket med en jämn övergång från den mörka himlen över samhället till de ljusa och glada molnen uppe på himlen så att det skulle se trovärdigt ut. 

Jag lade även ner tid på extra detaljer för att ge bilden mer liv och riktlinje. Jag som älskar stjärnhimlar och särskilt månen var bara tvungen att inkludera det i min bild. Så jag skapade mina egna former i Ps för att göra egna och unika stjärnor. Månen är tagen från Pixabay och därifrån har jag omvandlat ljuset och även texturen i Ps. Som sagt älskar jag även Disney och Peter Pan är en av favoriterna, därför fick Peter, Anna, John och Michael vara med på ett hörn också. Där använde jag mig av en redan färdig bild på figurerna, sedan kliptte jag ut de och färglade de i svart för att ge en illusion av att de var i skugga. Jag ville helt enkelt inte att de skulle ta för mycket fokus med olika färger och ansiktsdrag osv. Jag spenderar dessutom mycket av den här inomhus tiden med att titta på massa filmer och i tuffa tider som dessa så hjälper det oftast med att titta på nostalgiska filmer från bardomen som är lite lättsamma och glada-likt Peter Pan filmen är. Uppe i högra hörnet kan man även skåda en trappa. Denna trappa ska försöka gestalta vägen till himmelriket för de som avlidit i Covid-19. Jag har valt att dedikera den delen av min bild till alla de tusentals människor som gått offer för viruset och som inte klarat sig. Då tänker jag även att vissa av de hus som lyfter upp mot himlen är hus som de som avlidit beger sig iväg i för att leva ett lyckligt och evigt liv uppe i himlen. Den trappan skapade jag genom att återigen använda mig av en färdig bild som jag sedan klippte ut och ändrade i färger och kontrast, samt ljus för att det skulle gå bra ihop med den övriga himlen. 

Sist men inte minst gick jag in och korrigerade ljus, färger och fyllning på de ställen som jag tyckte behövde sig en extra liten touch och tog även en extra titt i mina lager så att allt stämde och låg rätt.

Resultat:Jag är supernöjd med min bild. Hade jag haft extra tid på mig så hade jag förmodligen gjort den snäppet bättre och kanske gått in än mer på detalj i den sista retuschen. Kanske att det var för det bästa att jag inte hade mer tid för då kanske bilden blivit överarbetad. Men iallafall. Jag tycker att temat och storyn bakom bilden framgår. Om man tittar riktigt noga och länge tror jag att man förstår att det handlar om coronaviruset och att pandemin slagit hårt mot samhället och särskilt städer där allt bara känns grått, trist och jobbigt just nu. Jag tror också att det framgår i bilden att husen med ballongerna är påväg mot ett bättre liv ifrån den virus-härjande staden och att dessa sällskap försöker att hitta ljuset och något positivt i en kris som denna. Det är för tittaren att avgöra själv men man kanske tänker att husen är en metafor för det fenomen som kan uppstå där människan drömmer sig bort, långt bort i en fantasivärld där molnen är rosa och där Peter Pan med kompanjoner flyger omkring. Kanske att denna rosafärgade himmel är ett lugn i stormen och att det är okej att ta sig en sväng därom. Jag tror också att det framgår att trappan i högra hörnet representerar porten till himmelriket där man lever sitt liv efter döden. I en tid som denna dör det människor var timme och att jag vill tro att det finns något som himmelriket, ett liv efter döden som är lyckligt och evigt. 

Jag tycker det är fint att alla människor kan se på en situation eller kris som denna på så olika sätt. Det är inte så att jag endast ser rosa moln, ballonger och tänker på Disneyfilmer under denna tid, men jag tillåter mig själv att drömma mig bort ibland och försvinna bort från denna pandemi och utnyttja den sociala distanseringen till att växa som människa och utnyttja mitt hem till kreativt skapande och tänk. Och det budskapet tycker jag att jag har lyckats få fram. 

[ingenlek]

Jag kommer nog alltid att sakna dig. Sakna det som en gång var. Du var, trots allt hela min värld. Du var hela min värld, men vad var jag för dig? Så som jag älskar dig, och det jag känner för dig kommer jag nog aldrig att känna för någon annan.

Men jag bestämde mig för att gå vidare. Inte för att jag inte vill ha dig, utan för att du inte vill ha mig. Om inte du är villig att kämpa för mig, vad är du då att ha? Längs vägen så gav du upp. Du tog mitt hjärta o gav det tillbaka när det inte passade dig. Det var en evig kamp.. Jag blev utmattad. Hade lika gärna kunnat slagit mig gul o blå, det hade gjort mindre ont. Men jag vet att det är över nu. Allt är över. Och det kommer aldrig bli vi igen, även fast en liten del av mig säkerligen alltid kommer hoppas på det..

Så vet jag att jag förtjänar mer. Jag vill ha mer. Jag måste ha mer. Fuck dig o ditt skådespeleri. Fuck dig för alla nätter jag hatat mig själv, pga dig. Fuck dig för alla substanser i min kropp, för att dämpa en smärta som inte går att dämpa. Fuck dig för att jag varken kunnat äta, skratta eller fungerat som en vanlig människa. Fuck dig för alla meningslösa famnar jag hamnat i sen de tog slut. Fuck dig för allt du lovade, som du bröt.

Fuck dig för att du valde att inte kämpa. För jag gav dig allt. Jag förtjänar också allt. Om inte mer.

Jag förtjänar mer.

ingenlek