#ålderdomshem

[simplimpsstuff]

Danni x Old man (pierro)

Danni had always been into older men, their shiny white hair, and the wrinkles just always seemed so attractive. They couldnt reach the old men in the ålderdomshem because the men were locked inside to not accudentally get into an accident outside.One evening Danni got an idea, she woud dress up as an old man to sneak into the old man section of the ålderdomshem.... . x - x - x - x -x - x - x - x - x - x “Today is the day.” Danni said to herself in the mirror, slowly taking the box with makeup out. Putting some contour on to make fake wrinkles all over her face, putting a grey wig with some built in bald spots on and getting some grandpa clothes to put on. Last thing Danni did before walking out the door was snatching a rullator from a random old man that was visiting and running off with it to the ålderdomshem.  Seeing the big building filled with handsome mature men right there made Dannis face flash a bright red, the thought of their groans and moans filled her mind. Getting closer with each step danni took, the sound of the stolen rullator she was holding rolling on the stone ground. Finally she was at the door slowly pushing it open and walking to the receptionist, putting on the best old man voice she could. “Hi its me Olle Gustafsson, i am back from my walk.” That was a name she had heard from someone out in the courtyard. “Hi welcome back, heres the key for your room.” The receptionist said while handing Danni a silver key with the number 38 engraved on it. Walking to the elevator with a smirk on their face, naughty thoughts running through their head .   x - x - x - x -x - x - x - x - x - x While in the elevator it stopped once on the second floor to let a nice old man in, Danni felt her heart starting to beat faster aswell as her face getting warm, this man was their ideal man he had shiny slicked back white hair, those beautiful wrinkles and plump red lips. It was hard not to jump on the poor man and kiss his lips, it was like he could see through Dannis costume, looking at her with seductive eyes. “Hello there, i havent seen you around here before may i ask your name?” a deep yet hoarse voice echoed through the thick metal walls of the elevator. Danni cleared her throat before speaking “Hello sir, i am infact new here, my names Olle Gustafsson.” she carefully looked at the tall man standing next to her.  “You are not Olle Gustafsson.” It was like an arrow to the heart, panic started to set in. Dannis plan was ruined, this man would expose them to the staff and she would be kicked out. “Please, sir i am just here on a mission i wont cause any disturbance, please dont tell the staff..” Danni looked at the man with pleading eyes, trying to almost seduce him into not snitching. “Now now lets go back to my room and clear this up.. shall we?” his voice was almost.. flirty in a way. “Yes yes sir! ill follow you” Relief started spreading through Dannis entire body, the plan wasnt ruined in fact maybe she found her man.Danni had discarded the rullator at the elevator, she was already exposed so why continue to bring that annoyance around? “The names Pierro by the way.” the tall man walking in front of her said. “Danni, my names Danni.” She responded in an innocent voice, “That is a very cute name, dear.” With those words spoken she couldnt do it anymore, ripping off the grandpa clothes to reveal the dress Danni wore underneath, aswell as the wig. Speeding up her steps a little to reach Pierro and take his hand. “Thanks for not telling staff..” Pierro looked down, a shocked expression on his face, his mind filled with thoughts that he couldnt control. “Anything for a cutie like you.” 

Not too long after that they finally reached Pierros room, walking inside seeing al the expensive furniture and decorations. Danni soon felt a pair of big strong hands grab her waist, turning her around. “I have something to tell you..” the man who claimed to be named Pierro took of a mask covering his face and threw the wig he had on to the other side of the room, now revealing his long ginger hair. “My name is actually Jens, Jens Bergensten” Dannis eyes widened at those words.. the Jens Bergensten was standing right there, in front of her while keeping one of his hands on her waist and the other one putting on his glasses again.  “J-jens? Im a really big fan..” Danni said while looking up at the tall ginger with adoration in her eyes “Oh really? why dont you show me how big of a fan you are?” Jens had the biggest smirk on his face, letting his thoughts run wild.  “O-of course master, ill do anything for you..”  I CANT WRITE MORE HELPMEEE

[druvjelly]

DET VAR PÅ TYP 80 TALET!

ANNARS BYTER VI UT DEM MED GULBRITT FRÅN SÖDERMALMS ÅLDERDOMSHEM

De här kanske kan ses som ett problematiskt statement men tycker inte man borde få va med i melodifestivalen om man inte är svensk medborgare OCH SPECIELLT INTE OM MAN ÄR FUCKING NORSK

[felskrev]

Likstel #avsnoppad #missadechansen #hantogavsigsinkavaj #ålderdomskrämpor #pekpinne #gubbkuk #ribba #stånghalning #hejvaddetgår #ålderdomshem #vårdboende #flagganitopp #putslustigt #vadmerförpillertarhan #pillerförväxling #blompinne #växtnäring #gunnar #felskrev https://www.instagram.com/p/CHcZF03JZnj/?igshid=13m11t1ruhizw

[ghouldmine]

Dem lade hela sina evosyss i den här edm remixen. Det ger gen z på ålderdomshem år 2069

[thebearsfrombeartown]

The Winners spoilers because I have zero impulse control and hate myself so so much

Fuck. Fuck. Fuuuucckkkk.

I looked at Fredrik Backman’s Facebook page and saw he’d posted a video of him opening Vinnarna (The Winners aka Beartown #3) and showing the first page back a couple weeks ago. And. Because I am a stupid masochistic self-hating fuck, I hand typed that whole thing into google translate. And now I am very very sad. I knew better. I knew. But I did it anyways. Fuck.

I deserve this pain. But I don’t want it I just want to go back to not knowing.

If you are also a stupid self-hating masochistic fucker like me, it’s below the cut. If you are a decent person who does not wish themselves to be in acute pain, dont click the Keep reading button. Just don’t. If you are a masochistic self-hating shit like me: here, enjoy your pain.

Alla som kände Benjamin Ovich, i synnerhet vi som kände honom bra nog för att bara kalla honom Benji, visste nog innerst inne att han aldrig var en sådan som skulla få ett lyckligt slut. 

Vi hoppades förstås ändå. Herregud, som vi hoppades. Naiva drömmar är kärlekens sista försvarslinje så vi intalar på något sätt alltid oss själva att inga fruktansvärda tragedier ska drabba just dem vi älskar och att just våra människor ska undkomma ödet. För deras skull drömmer vi om evigt liv, önskar oss superkrafter och försöker bygga tidsmaskiner. Vi hoppas, herregud, som vi hoppas.

Men sanningen är att sagor om pojkar som Benji nästan aldrig slutar med att de blir gamla män. De får inte långa historier och de dör inte fridfullt på ålderdomshem med huvudet på mjuka kuddar. 

Pojkar som Benji dör unga. De dör våldsamt.

Translation:

Everyone who knew Benjamin Ovich, especially those of us who knew him well enough to just call him Benji, probably knew deep down that he was never the one to have a happy ending.

Of course we hoped anyway. My God, as we hoped. Naive dreams are the last line of defense of love, so we somehow always tell ourselves that no terrible tragedies should happen to those we love and that our people should escape fate. For their sake, we dream of eternal life, wish for superpowers and try to build time machines. We hope, my God, as we hope.

But the truth is that tales of boys like Benji almost never end with them becoming old men. They do not get long stories and they do not die peacefully in nursing homes with their heads on soft pillows.

Boys like Benji die young. They die violently.

are you happy you didn’t listen to me? are you? ARE? YOU? FUCKING? HAPPY? because i sure fucking am not. i hate myself. i hate fredrik backman for doing this to me. i hate me for doing this to me. but fucking backman. that fucker. i trusted him even though i knew i shouldn’t. and then he just. the first goddamn fucking page. the first fucking sentence. i can’t even. i just.. fucking can’t

[kenne63]

Trött som ett ålderdomshem….

Trött som ett ålderdomshem….

[charleskeatington]

Utanför Stiftelsen Andreas Ands Minnes ålderdomshem har en stubbe efter ett gammalt träd omvandlats till en träskulptur föreställande — passande nog — en and. (at Stiftelsen Andreas Ands Minne) https://www.instagram.com/p/CSXRqoZDQMW/?utm_medium=tumblr

[magnusrosen-blog]

Musik är som ett smörgåsbord med massor av olika rätter / musikstilar!

Njutbart att ta del av mångfalden.

Svensk Folkmusik med klassiska inslag.För fina och trevliga Event, Tillställningar, Fester, Bröllop, Ålderdomshem mm. Pernilla Warberg SångGeorge Keczan Flygel / PianoMagnus Rosén Bas Bokas via xworld@magnusrosen.com

eller via denna sidan. Magnus.

www.culturemeetsindustry.com

www.magnusrosen.com

[joeledlund]

Efter att det beslutats om att ombilda hyresrätterna till bostadsrätter så blev alla som bodde i lägenhetshuset miljonärer över en natt. Claes och Ninni, som båda var över 70, hade länge pratat om att spendera sina gyllene år på sydligare, soligare breddgrader. Claes ville kunna fokusera helt och hållet på sitt vinintresse och Ninni ville ta upp måleriet och keramiken igen. Försäljningen av fyrarummaren på en av södermalms finare adresser gjorde det möjligt att köpa ett vackert litet hus med terrass och tillhörande trädgård alldeles intill havet på Portugals sydkust. Ett sånt som dom alltid drömt om. Eftersom att dom lyckades sälja lägenheten precis innan priserna på bostäder rasade i Stockholm, så fanns det dessutom en bekväm slant kvar att spendera på nöjen, utflykter, god mat och vin. Mycket mer pengar än paret skulle ha tid att sätta sprätt på. På Arlanda var det stökigt och trångt. Alla skulle visst resa till Portugal just idag. "- Hoppas verkligen inte att vår pittoreska lilla by blir nåt slappt ålderdomshem för spritfeta, svenska pensionärer,” tänkte Claes och såg sig oroligt omkring i gaten. Planet var redan över en timme försenat och nu ropades det ut i högtalaren att det skulle bli försenat minst ytterligare en timme. Något tekniskt fel på startbanan, tydligen. Claes suckade och satte sig ner bredvid Ninni. Efter ett tag började Ninni bli hungrig, men eftersom att Claes hade sett till att tajma lunchen så perfekt innan dom hoppade på flygbussen så tyckte han faktiskt att hon kunde hålla sig någon timme extra tills dom var framme i Portugal. Han skulle definitivt inte köpa något till de hutlösa priser som caféerna på Arlanda tog ut i alla fall. Någon måtta fick det väl ändå lov att vara.

[photofabulicious]

Ny kurs i skolan startade igår - Retorik. Ett jätteintressant ämne som jag studerat själv för många år sedan. Mest för att komma ut ur min blyghet. Var ju helt handikappad när det kom till sociala situationer (med främmande människor) i tonåren. Vår lärare är lärare interpellation på SU och sköter även om två företags sociala plattformar. Grymt! ..... Det är väldigt få som lägger postar inlägg nuförtiden, varken på FB eller Instagram. Läggs det upp något så är det på stories. Vääääldigt måååånga stories. I rad. På samma sak. Haha. Att hitta den gyllene medelvägen när det kommer till sociala medier är sannerligen inte lätt... ..... Jag gillar att lägga upp inlägg. Oftast är det på mitt ansikte. En s.k selfie. Kan väl inte säga att jag gör det för att jag älskar mitt ansikte så mycket, men det vet nog alla som känner mig. Hahaha. Det handlar mer om att lära sig acceptera sig själv. Yes, som 40-åring har jag fortfarande problem med detta. ..... Komplex försvinner inte med åren som alla säger. Iaf inte för mig. Dom finns alltid kvar där i bakhuvudet. Men med åren blir jag bättre att hantera komplexen. Att inte bry mig så mycket om dem. Det blir också lättare att acceptera alla komplex med åldern, även om själva åldrandet skapar nya komplex hela tiden. Det är bara att lära sig leva med dem, för de kommer ändå aldrig försvinna. ..... För någon vecka sedan gick jag tillbaka och kollade igenom alla mina inlägg här. Det var fascinerande att se hur man förändras. Vad jag varit med om. Har alltid sagt att min Instagram kommer fungera som en bilddagbok i framtiden. Kan verkligen se mig själv på ett ålderdomshem, titta igenom gamla inlägg och minnas tillbaka till både vackra och mörka dagar. Jag är otroligt glad över att ha vågat exponera mig så mycket på sociala medier. Det ger mig glädje nu och kommer ge mig ännu mer glädje i framtiden. Att skriva, skapa, fota och redigera. Vänner, äventyr, resor. Allt finns kvar här på Instagram. Puss och kram Ps. Gammal bild. Komplex ni vet😉 (på/i Kungsholmen, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/CFuUnTpl-Hk/?igshid=zbnbi0pwb9ri

[whitewaterpaper]

Jordskott: Del IX [S02E01]

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Kanske den säsongspremiär jag sett fram emot mest nu i höst. och den är på svenska -- tänka sig. Och det var med viss skräckblandad förtjusning som jag tryckte på play i kväll... och inser att jag startade fel avsnitt... Ni anar inte hur förvirrad jag var i ca 10 minuter innan det gick upp ett ljus för mig. :lol:

Men. Med rätt avsnitt inladdat i chromecasten var det bara att köra, och man känner direkt igen sig. Miljöombytet har inte förstört något utan så här efter ett avsnitt så är jag snarare nyfiken på hur mytologin i första säsongen hanterar storstaden. Även om Stockholm kanske inte är det mest av inspirerande val.

Eva jobbar på stockholmspolisen och försöker lämna händelserna i Silverhöjd bakom sig. Sorgen efter dottern finns fortfarande där, men hon försöker trycka undan den också. Precis som i Top of the Lake får vi möta en huvudroll som trots det lyckliga slutet sist inte gått vidare, men där Top of the Lake frossar i mänskligt förfall nöjer man sig här med att visa upp hela gråskalan i vardagen. Och det är minst lika effektfullt.

Eva har dessutom en jobb-partner här, en karaktär som så här i första avsnittet känns intressant. Om än aningen anonym. Bahar verkar så här i första avsnittet kännas lojal mot Eva, trots att den senare haft en tendens att vara impulsiv och kasta ut manus genom fönstret när det passar henne.

Jag vet inte om det beror på att bägge serierna löper parallellt en tid, men konstigt nog kan man se likheter mellan Jordskotts och Top of the Lakes andra säsonger. Men där Jordskott kanske har en bättre balans mellan mörker och huvudstory.

Evas mamma Agnetha verkar vara ett riktigt original, något säger mig dock att hon inte bara är intaget på ett ålderdomshem utan kanske också lider av någon form av demens/alzheimer i en tidig form? Läkaren/sköterskan mot slutet av scenen där Eva besöker sin mor nämner  "det brukar sluta så" (eller hur det nu var) som fick mig in på det spåret iaf.

Det skall bli intressant att se hur det här hänger ihop, med Eva och Agnetha. Av allt att dömma så vet ju Agnetha vem mannen på bilden är. Pappa kanske?

Som det verkar hänger det iaf ihop med vad det nu är som pågår i den där silon. Misstänker iaf att det bord som Eva hittar är detsamma som den döende mannen legat fastspänd på. Sedan har vi grejen med killen som räddar Eva i silon -- och vem tjejen han skyddar är. Den döende mannen nämner ju något om att barnet skall offras (om mitt minne inte sviker mig nu).

Om man var orolig för om Jordskott skulle kunna följa upp sin första succéartade säsong så behöver man inte vara orolig. det här sög mig in lika effektivt som seriepremiären, och av första avsnittet att dömma så kommer den här säsongen bli lika bra! Och förnya konceptet var det inga problem med att komma undan med -- om ni frågar mig.

På fejjan läser jag att Jordskott nu sålts till 100 länder och slagit rot på alla kontinenter. Väldigt kul att en genreproduktion från diskbänksrealismens högland klockat in som en av de största tv-exporterna genom tiderna!

[ingenro]

3.10.19

Sitter på ett golv täckt av en beigeaktig plastmatta, den där vedervärdigt fula typen av golvmatta som man typiskt sett hittar i skolor, ålderdomshem och slitna kommunala byggnader. Funderar över mitt liv. Här sitter jag bredvid en ihopvikbar "militärsäng" med en tunn madrass på i ett rum på 26m² som ekar av tomhet, för jag fick nycklarna hit igår och har inga möbler till lägenheten än. Sovietisk stämning i sitt esse. Jag är 27 år och får inte ens stå på lägenheten själv då jag pga utlandsvistelse har haft 0 inkomst i Sverige under de senaste 6 åren. Är det så här det känns att vara "samhällets bottenskrap" Om jag bara hade tagit körkort när alla andra gjorde det så hade denna situation ej varit ett ont måste. Förbannar mitt 18åriga jag som hade allt för mycket ångestproblematik för att kunna fullfölja det här med körkort.

Och ja visst är det skönt att kunna dricka vatten direkt från kranen och att duscha i en vanlig dusch efter att ha bott i en timrad stuga utan rinnande vatten, men jag har för närvarande inget duschdraperi i duschen så det känns mest bara som jag tänker mig att det ska vara att duscha i ett fängelse, minus det överhängande hotet om att råka ut för hemskheter vid tapp av tvål. Sen så längtar jag ju ut till lugnet i stugan i skogen, rasslet av de illgula asplöven, doften av stuga och framförallt en tillvaro med min sambo.

[alvatraoz]

Ödehus i Emmaboda som en tant bodde i fram tills 1 månad innan dessa bilder togs, då hon fördes till ålderdomshem 06/17

[sodadepaulette]

Man koncentrerar sig men en dag dunstar man bort och då skingras jagets döda symboler i blixtrar och nektar, eller: en text om samlingens och skingringens logik.

Att samla något i ett centrum, en punkt, en koncentration,

Att samla skärmar i staden,

Stannar de kvar för poliserna vaktar?

Att samla kapitalet på banken,

Stannar det kvar för poliserna vaktar?

Stannar kvar för man håller det kvar

Att samla resurser i Europa,

Stannar de kvar för att murarna byggdes?

Det handlar inte om värdet av öppna gränsen men om gränsen man tror sig ha dragit.

Det handlar om tälttaket som ska skydda mig från nedstörtande kometer, om salvan som smörjs på huden, den som ska bota min digerdöd fast döden sprider sig inifrån

Att samla pensionärer på ålderdomshem,

där stannar dem till det är dags att dunsta

Att samla de vuxna på jobben,

där stannar dem tills de går i pension

Att samla de yngre i skolan,

de stannar där tills de ska jobba

Att samla sockret i trädets frukt

Sockrets logik är fruktens logik och frukten faller till marken i bitar, sen äts den och skingras i maskmagar.

Att samla folket i städerna,

Stannar dem kvar av beroende?

Det handlar om regeln som ska skydda mig från barbarernas tillstånd, om sedligheten som ska skona min generade själ och om rimligheten som garanterar att jag aldrig ska vidröras av en annans begär.

Att samla Colombias guld under den engelska banken,

Stannar det kvar för valvdörrarens lås?

Det handlar om en tilltro till konstruktionen, kännedom om sifferkombinationen. England vet den men inte Colombia.

Att samla industrierna bland desperata,

Stannar där för profiten man gör.

Det handlar om en tilltro till pengarnas särskilda egenskap att kunna omvandla sig till vad jag vill, skydd från sjukdomar, tjuvar, sex, eller saker som visas på skärmar som båtar, hus och kostymer.

Att samla nektar i en nektarblomma

Men nektarns logik följer skingringslogiken när nektarn sprids i fjärilsmagar

Att samla desperata på industrierna,

Stannar de där för vännerna lever?

Det handlar om att lyfta sig själv och sina vänner ur fattigdomen och om skammen för de som misslyckas. Det handlar om vännernas beundran av mig när jag annonserar att jag har blivit befordrad på Locomotive Manufacturers of Indonesia, om middagen vi har tillsammans och om mammas lättnad 

Att samla bergsmineral i mobiler,

Stannar det kvar för det har inget liv?

Att samla oljan i plaster,

Stannar det kvar av sin kemiska bindning?

Att samla sopor på berg,

Stannar på jorden i tusentals år

Att samla avfallsgiftet i Somalia,

Stannar det kvar för man håller det kvar?

Men giftet skingras i vinden som sprids och nuddar ditt öra på Karlaplan

Det handlar om relationen mellan Apple och Somalia, om tilltron Apple har till Somalias goda hand med avfallsgifter. Det handlar om en amerikansk tilltro till havets och milens absoluta klyvning av kosmos, och om en miss i beräkningen: luftens vindar som växlar mellan kontinenterna.

Att samla avfallsvattnet i havet

Men havet skingras och dunstar till himlen

Och himlens förargade stackmoln regnar sitt äckligaste vatten på dig, ja det regnar just på dig precis när du går ut genom porten, ja det är rätt att bli irriterad, det är rätt att svära åt himlen för det finns faktiskt en himmel som hatar dig tillbaka, det finns faktiskt en världsordning som konspirerar mot dig och din patetiska strävan

Att samla de döda i massgravar,

Stannar kvar för alla är döda

Att samla konst på museet,

Skingras därifrån för att säljas

Konsten på museet,

Stannar kvar för allt är dött.

Att samla förbrytare i fängelsehålor,

Stannar dem kvar för att stålet är starkt?

Att samla livet i hålan som är jag

Stannar det kvar för livet vill leva?

Stannar det kvar för vännerna lever och vännerna tilltalar mig som ett jag?

Stannar det kvar för jagets vilja att leva är stark och jaget har disciplinerat livet?

Att samla mitt liv i ett jag

Stannar det kvar för jag håller det kvar?

Att samla mitt jag i en koncentration

Att samla tänkandet i uppmärksamheten

och uppmärksamheten i skyltarna, skärmarna, nyheterna

Stannar den kvar av disciplinering?

Men jaget skingras precis som nektarn och glömmer, drabbas av minnesförluster

Utmattningssyndromet sprider sig som råttpesten i innerstan

Det handlar om jagets tilltro till koncentrationens ljusa framtid, till arbetets avkastning och den produktiva individens obegränsade möjligheter, och sen om livets reaktion på jagets disciplinering. Det handlar om magkatarrerna, hårförlusterna och depressionerna som utgör vittnen för hur det enkla livets immanenta sätt förvanskats av ett vansinnigt tänkandes våld på naturen till förmån för en ljusare framtid. 

Att samla uppmärksamheten på skärmar,

Stannar den kvar för den blinkande färgen?

Stannar den kvar för att vännerna lever?

Att samla kärlekens varor på skärmen,

Glänser de där ständigt nya,

Stannar de där är det extrapriset

Att samla elektriciteten i moln

Men spänningen skingras i blixtnedslag

Att samla nyanlända i Tensta,

Stannar de kvar för att vännerna lever?

Jag undrar varför de stannar kvar.

Att samla innerstadens överklass,

Och låta dem stanna i dödslägenheter

Att samla kritiska i dödfödda skrifter,

Så stannar de kvar utanför skärmen

Att samla de kritiska på avlägsna skärmar,

Stannar de kvar för vännerna lever?

“Det första man gör är att erövra skärmen”

Det sista vi gör är att dö

Att samla livet i människoarten,

Stannar det kvar för naturen dör?

Men den döda naturen följer skingringslogiken inuti människor går kalla blixtrar

Naturens döende bränder som bränner bröstet blått och förkolnar det innersta när dina ögons skärmar smeker dig

Att samla maktens guld i Europa,

Stannar i koncentrationens förbränningsugnar

Smälter till blänkande masker på dödfödda jag-liv

Att samla döden i läger, staden

i ett ruttnande bröst

Stannar kvar för man håller den kvar

[sanjoanfamiljen-blog]

Pensionären

Pensionären: Didrekt 77 år. Idag, på min egentid vad det en pensionär från Tyskland som vågade avbryta mig. Didrekt, som han heter, är mellan två flyttar. Från Antrax och på väg till Cala major i Palma. Mellan dessa flyttar har han fått bo hos en nyfunnen tysk vän med alla sina grejer. Men nu har han blivit utslängd för hans väns fru kom hem och irriterade sig på hans flyttlådor. Imorgon ska Didrekt flytta in i sin nya lägenhet. Vilket betyder att han inte har någonstans att bo inatt. Och den arga frun har ställt ut alla flyttlådor på gatan. Pensionären största problem är inte vart han ska sova. Utan var han ska ställa sina grejer över natten. Han kunde sova på en parkbänk en natt. Inga öppna hotell finns ju här.. Vi pratade en lång stund och han har rest sedan pensionen vid 55 år. Han jobbade som traffic controller och då går man i pension vid 55. Portugal, Sverige (1963 i Karlstad) Frankrike, Brasilien och Spanien har han back- packat de senaste 20 åren. Han älskar sitt liv i värmen, yogar och gör inte mycket mer än så. Har inga planer alls att åka hem till Tyskland inför döden. Didrekt håller sig frisk här menar han. Han var vid väldigt gott mod. Det som fascinerar mig är att han vågar. Han lever livet längre än många andra pensionärer som åker in på ålderdomshem alldeles för tidigt. Han väljer att leva istället för att sitta instängd med dålig mat och ensam, som många pensionärer tyvärr gör idag. Tragisk bara. Jag erbjöd varken boende eller plats för hans saker. Oscar måste ju få vara med att ta beslut om han vill ha couch surfer hemma. Inte för att Didrekt frågade, men mellan raderna så förstod jag det. Jag ljög och sa att jag hade 3 katter, pojkvän, 3 barn plus en inneboende på det. Annars hade han gärna få bo hos oss... När Didrekt gått ringde jag Oscar som säger att han gärna får sova hos oss.. om han hade pizza med sig. Det trodde jag ju aldrig. (Ok, Oscar drog hem två 17- åriga tjejer mitt i natten som rymt från ett LVU- hem en gång i Borås, det är ju värre. Och de tjejerna var fantastiska.) Genast fick jag dåligt samvete och känner mig som en oempatisk människa. Han var varken alkoholist eller knarkare. Helt normal vad jag kunde se. En enda natt. Och jag sa i princip Nej. Känner mig så typiskt svensk. Ska bli bättre. Bild på Didrekt är nästa inlägg. För jag förstår fortfarande inte hur man får text och bild samtidigt..

[lishellstrom]

Väntan bland fiender

Bilen vi hade hade, var ett bra ämne för att kunna köra ut den andra bilen som stod framför, bara genom att putta på den bakifrån med kofångaren.

Allt verkade egentligen så symboliskt. För chauffören av den bilen som körde på bilen framför, var min kille och bilen han körde på, var min gamla fars.

Detta var min far, som annars var en stolt man, satt nu instängd på ett ålderdomshem och förlamad…