wheevil

[wheevil]

Bisexuell hälsa - psykisk hälsa

Så - äntligen dags med ny information. Hur mår bisexuella personer? Varför mår de som de gör? 

Bland de tidigare inlägg jag skrivit om bisexuell hälsa tog jag upp de topp 10 hälsoproblemen bland bisexuella. Problem 8-10 beror psykisk hälsa. Idag blir lite av en djupdykning i dessa problem

8. Depression och ångest

Både män och kvinnor har högre nivåer av depression än heterosexuella. I vissa studier är nivåerna lika som hos homosexuella, i andra högre.

9. Social stöd, generellt välmående och livskvalitet

Kvinnor: Bisexuella kvinnor har lägst nivå av socialt stöd. De har även låg livskvalitet jämfört med heterosexuella kvinnor och lågt eller liknande livskvalitet jämfört med homosexuella kvinnor. Bisexuella kvinnor (och män) har lägst emotionellt välmående.

Män: Bisexuella och homosexuella män har mindre socialt stöd än heterosexuella män. Info saknas om livskvalitet. Bisexuella män (och kvinnor) har lägst emotionellt välmående.

10. Självskadebeteende och självmordsförsök

Bisexuella män och kvinnor har oftare självskadebeteende, självmordstankar och självmordsförsök än heterosexuella män och kvinnor, samt i många studier oftare än homosexuella män och kvinnor.

Okej så, rent vetenskapligt finns olika studier som säger olika saker. Generellt sett så löper dock bisexuella män och kvinnor större risk att under sin livstid drabbas av en depression eller ångestsjukdom jämfört med monosexuella. vad gäller självmordstankar säger vetenskapen liknande som för depression/ångest. Siffrorna skiljer sig dock lite mellan olika artiklar. För att ge ett exempel där 18,5% av bisexuella jämfört med 4,2% av homosexuella och 3,0% av heterosexuella seriöst övervägt självmord.

Men varför är det så här då?

Det finns olika faktorer som kan förklara varför bisexuella personer i högre grad mår sämre psykiskt än monosexuella personer. Här är några av de faktorerna:

1. Negativa attityder gentemot bisexualitet (både från heterosexuella och homosexuella)

2. Mikroaggressioner

3. Utmaningar relaterat till hanteringen av den egna identiteten (ex dölja den, komma ut, internalisering, förväntan av stigma)

Det finns andra faktorer som också påverkar, men det får bli en annan gång.

Vad innebär då dessa 3 faktorer?

1. Både heterosexuella och homosexuella personer kan ha och uttrycka negativa attityder kring bisexuella personer. Därifrån är steget inte långt för att uttrycka fientlighet mot bisexuella. Detta gör att bisexuella får svårt att hitta säkra och trygga delar av samhället. Dessa negativa attityder har sitt ursprung i unika stereotyper om bisexuella individer, till exempel övertygelser om att bisexualitet inte är en existerar eller är en stabil sexuell läggning och att bisexuella individer är promiskuösa och inte kan upprätthålla monogama förhållanden. Dessa negativa attityder kan i sin tur leda till faktor nummer 2, mikroaggressioner.

2. Vad är då mikroaggressioner? Det kan definieras som verbala och icke-verbala gliringar eller förolämpningar som kommunicerar fientlighet mot och / eller förstärker stereotyper om deras identitet. Exempel på mikroaggressioner kan vara att monosexuella ifrågasätter om bisexuellas identitet är giltig eller inte. Det kan också vara så att monosexuella vägrar dejta en bisexuell person pga rädsla för att den bisexuella ska vara otrogen.

Studier har visat att bisexuella upplever i genomsnitt 1,3 mikroaggressioner per dag samt att ofta upplevda mikroaggressioner förknippas med ökad ångest. Flera studier visar också på att generell negativitet mot bisexuella förknippas med ökade psykiska besvär och ångest.

3. Vad innebär de utmaningar kring den egna identiteten som finns? Processen att hantera ens sexuella identitet och fatta beslut om avslöjande kan vara särskilt komplicerad för bisexuella individer. Bland annat finns det studier som visar på att vissa bisexuella individer presenterar sin sexuella läggning på olika sätt i olika sammanhang. En ny studie fann att individer som privat identifierade sig som bisexuella varierade med hänsyn till om de offentligt identifierade sig som bisexuell, heterosexuell eller en annan sexuell minoritetsidentitet beroende på sammanhanget. De fann att det var vanligare att bisexuella individer var öppna för att vara icke-heterosexuella i allmänhet istället för att uttryckligen vara öppna om att vara bisexuella. Även om vi precis börjar förstå nyanserna av hur bisexuella individer hanterar avslöjande och döljande av deras sexuella identitet, är det troligt att dessa beslut återspeglar försök att minska exponeringen för binegativitet och de kan också återspegla press för att anpassa sig till en mer socialt accepterad sexuella orientering.

Identitetshantering och försök att synliggöra ens bisexuella identitet kan vara ännu mer komplicerat för bisexuella individer i ett monogamt förhållanden. En annan stereotyp om bisexualitet är att en ”riktig” bisexuell är en som är involverad i romantiska / sexuella relationer med både kvinnor och män. En konsekvens av denna stereotyp är att vissa människor inte anser att bisexuella individer i monogama förhållanden är riktigt bisexuella, eftersom de inte är i ett förhållande med både manliga och kvinnliga partners. Denna radering av ens bisexuella identitet kan inträffa även om en bisexuell individ uttryckligen avslöjar sin bisexuella identitet. Dessutom används könet till en persons partner ofta för att dra slutsatsen om deras sexuella läggning, vilket ytterligare gör bisexuella individer i monogama förhållanden osynliga som bisexuella. Könet som en bisexuell persons partner har kan också leda till unika upplevelser relaterade till minoritetsstress och mental hälsa. Till exempel antas bisexuella kvinnor med kvinnliga partners ofta vara lesbiska (även om de uttryckligen avslöjar deras bisexuella identitet), och dessa antaganden är förknippade med att ifrågasätta giltigheten av ens bisexualitet och huruvida etiketten bisexuell exakt beskriver ens sexuella läggning (eller inte) kallas osäkerhet om sexuell identitet. Det finns också några studier som visar att bisexuella kvinnor med manliga partner rapporterar mer frekvent upplevelse av binegativitet jämfört med de med kvinnliga partner, som i sin tur är förknippade med depression och alkoholanvändningsproblem. Upplevelser av bisexuell identitetsradering och känslor av osynlighet i monogama förhållanden uppfattas som stressande och relaterade till psykiska hälsoproblem.

Mot bakgrund av sina erfarenheter av binegativitet och diskriminering, är det inte förvånande att många bisexuella individer internaliserar negativa attityder till bisexualitet och förutser avvisning och fientlighet från andra. Ny forskning har identifierat två delar av internaliserad binegativitet - en affektiv komponent (negativa känslor om ens bisexuella identitet) och en stereotyp komponent (internalisering av stereotyper att bisexualitet inte är en giltig eller stabil sexuell identitet) - som båda är förknippade med depression. En annan ny studie visade att bland bisexuella individer som var mindre öppna om sin bisexuella identitet, upplevde mer frekvent binegativitet, var förknippade med större internalisering av binegativa stereotyper och i sin tur osäkerhet om sexuell identitet. Forskning har också visat att bisexuella individer kan förvänta sig att andra avfärdar deras bisexualitet och gör antaganden om dem (t.ex. att de är promiskösa) och denna förväntan på binegativitet är förknippad med depression och psykologisk besvär.

Långt inlägg. Kanske för faktatungt. Dock så viktigt ämne!

[wheevil]

Det första ämnet jag tänkte ta upp igen är bisexuella och hälsa, men först låt oss ta upp det här igen!

Top 10 hälsoproblem bland bisexuella, del 1

Det här inlägget kommer tyvärr vara begränsat till män och kvinnor. Hade jag hittat källor för fler könsidentiteter hade jag valt att inkludera det med.

Källa: http://www.thetaskforce.org/static_html/downloads/reports/reports/BisexualHealth_ORIG.pdf#page=118

1. Droganvändande

Kvinnor: bisexuella kvinnor använder i större grad droger än heterosexuella kvinnor. Det är osäkert om de använder droger mer eller ungefär lika mycket som homosexuella kvinnor.

Män: Homosexuella män använder droger mer än heterosexuella män. Skillnader i användadet mellan homosexuella och bisexuella män är inte känt.

2. Alkoholbruk

Kvinnor: Bisexuella kvinnor dricker mer alkohol och har fler alkoholrelaterade problem än både heterosexuella och homosexuella kvinnor.

Män: Osäkert om bisexuella män har mer alkoholrelaterade problem än andra grupper.

3. Sexuell hälsa

Kvinnor: Bisexuella kvinnor har ett högre riskbeteende vad gäller sex än heterosecuall kvinnor. Det inkluderar att inte använda kondom, ha sex med en HIV+ partner och liknande. Bisexuella kvinnor använder även droger/alkohol i kombination med sex i högre grad än både heterosexuella och homosexuella kvinnor.

Män: Både homosexuella och bisexuella män har högre risk för könssjukdomar än heterosexuella män. En studie visar att bisexuella män har ett mindre riskfullt sexuellt beteende med andra män än vad homosexuella män har. Samma studie visar dock att bisexuella män oftare har sex med kvinnliga prostituerade än heterosexuella män, men att bisexuella män mer troligt använder en kondom.

4. Tobaksbruk

Kvinnor: Bisexuella och homosexuella kvinnor röker ungefär lika mycket och de röker mer än heterosexuella kvinnor.

Män: Det är mer osäkert med bisexuella män. En studie verkar dock visa att de röker ungefär lika mycket som heterosexuella män. Homosexuella män röker mer än både bisexuella och heterosexuella män.

5. Cancer

Kvinnor: Kvinnor i åldrarna 50-79 i USA verkar ha större risk för cancer generellt.

Bröstcancer: Riskfaktorerna för bröstcancer som är högre bland homosexuella och bisexuella kvinnor inkluderar

1) Att inte föda barn (inte lika högt för bisexuella som för homosexuella kvinnor, men högre än för heterosexuella).

2) Mer trolig att få barn efter 30 (som ovan inte lika högt för bisexuella som för homosexuella kvinnor, men högre än för heterosexuella).

3) Alkoholkonsumtion

Lungcancer: kopplat till högre tobaksbruk

Screening: Bisexuella kvinnor är mer troliga att aldrig ha varit på mammografi, eller inte göra det tillräckligt ofta.

Män: Bisexuella män som är sexuellt aktiva med män (och har analsex) har större risk för analcancer. Rökning är också en riskfaktor för analcancer, vilket verkar vara mer aktuellt för kvinnor än män.

[wheevil]

Det första ämnet jag tänkte ta upp igen är bisexuella och hälsa, men först låt oss ta upp det här igen!

Top 10 hälsoproblem bland bisexuella, del 2

6. Näring, fitness och vikt

Kvinnor: Bisexuella och homosexuella kvinnor har högre risk för övervikt än heterosexuella kvinnor. Homosexuella kvinnor har högst risk. Däremot har bisexuella kvinnor störst risk för undervikt. Beroende på studie visar det sig att bisexuella kvinnor är mer fysiskt aktiva än heterosexuella kvinnor och i vissa fall även homosexuella kvinnor. Både homosexuella och bisexuella kvinnor har en tendens att äta mindre frukt och grönt än heterosexuella kvinnor.

Män: Ingen riktigt studie som separerar bisexuella och homosexuella män. Det är däremot möjligt att bisexuella män påverkar liknande. Det skulle i så fall inkludera överdrivet tränande, användandet av steroider, dålig kroppsbild och ätstörningar.

7. Hjärthälsa

Kvinnor: Bisexuella kvinnor har sämre hjärthälsa än heterosexuella kvinnor, men bättre än homosexuella kvinnor. Riskfaktorer för hjärt och kärlsjukdomar inkluderar:

1) Rökning (högt hos bisexuella kvinnor)

2) Högt blodtryck (högre hos bisexuella kvinnor än heterosexuella och homosexuella kvinnor)

3) BMI (högre än hos heterosexuella kvinnor, men lägre än hos homosexuella kvinnor)

4) Högt kolestrol (högst hos bisexuella kviinnor)

5) Kolestrolscreening (lägst hos bisexuella kvinnor)

6) Alkoholbruk (högt hos bisexuella kvinnor)

Män: ingen info

8. Depression och ångest

Både män och kvinnor har högre nivårer av depression än heterosexuella. I vissa studier är nivåerna lika som hos homosexuella, i andra högre.

9. Social stöd, generellt välmående och livskvalitet

Kvinnor: Bisexuella kvinnor har lägst nivå av socialt stöd. De har även låg livskvalitet jämfört med heterosexuella kvinnor och lågt eller liknande ölivskvalitet jämfört med homosexuella kvinnor. Bisexuella kvinnor (och män) har lägst emotionellt välmående.

Män: Bisexuella och homosexuella män har mindre socialt stöd än heterosexuella män. Info saknas om livkvalitet. Bisexuella män (och kvinnor) har lägst emotionellt välmående.

10. Självskadebeteende och självmordförsök

Bisexuella män och kvinnor har oftare självskadebeteende, självmordtankar och självmordförsök än heterosexuella män och kvinnor, samt i många studier oftare än homosexuella män och kvinnor.

[wheevil]

- @biresourcecenter

[wheevil]

Återupplivning

Det är drygt 4 år sedan jag skrev ett inlägg här (ish). Nu är det dags att återuppliva det här!

Tidigare hade jag ett väldigt brett fokus (depression/psykisk ohälsa, biexualitet/bifobi/monosexism, genderfluid/transfobi). Temat kommer nu smalnas av ganska drastiskt, nämligen: bifobi/monosexism med inslag av generellt HBTQAI+.

Vi dyker in i det nya temat direkt!

Monosexism kills. Biphobia kills. Bisexual people commit suicide, bisexual people get sick, bisexual people lose our homes, our families, our friends, our communities, our support, our jobs, our money, our education; bisexual people suffer violence and sexual violence; we are beaten, brutalized, bashed, raped, and sexually assaulted; we get STI’s, no information, no treatment ; we get exploited, alienated, marginalized, disempowered, dismissed, erased, derided. And after all of this we are told that it’s all in our heads, that monosexism and biphobia do not exist, that those problems are our personal problems: We are pathologized. Our experiences, our lives, our pain, and our oppression are written out and wiped clean of history, culture and community. But this is not our “personal" problem, this is not “just in our heads". It is not a figment of the imagination. It is real, and we see it and feel it in our bones, as we struggle to survive and as we struggle to live. We testify as we also remember those gone: Monosexism kills. Biphobia kills.                         

Shiri Eisner, “Bi: Notes for a Bisexual Revolution”, sida 64

Det här är temat. En plattform att ta det som sägs inte existera, sägs vara våra personliga problem, det som suddas ut från historia, kultur och samhälle, och föra fram det.

För monosexism dödar. Bifobi dödar.

Låt oss ta ett steg till i den bisexuella revolutionen.

[wheevil]

But just because it burns, doesn't mean you're gonna die

Oh, nowhere left to go Are we getting closer? Closer? No, all we know is "No" Nights are getting colder, colder

Jag har hur mycket som helst att göra. Ändå ligger jag här och skriver på det här. En av mina favoritspellistor spelar i bakgrunden och jag kan inte låta bli att reflektera över mitt liv.

Hey, tears all fall the same We all feel the rain We can't change

Det är verkligen mycket som händer nu. Sluttampen på plugget, jul, nyår, födelsedag, examen och flytt till en ny stad. Om en månad står jag där på ett nytt jobb i en ny stad i en ny profession. Det är läskigt. Väldigt läskigt faktiskt. Jag vill knappt tänka på det alls. Det får ligga på framtiden.

Är det något jag alltid har haft svårt för så är det att tänka på den omedelbara framtiden. Alltså vad som kommer hända om två veckor, en månad, ett halvår. Jag är bättre på de mer abstrakta planerna. Vad vill jag göra om 5 år? Om 10 år? Vad har jag för övergripande mål med mitt liv? Det gör mig kanske lite underlig. Men är van vid det nu. Kanske har det med mina erfarenheter att göra. Kanske har det med att växa upp med depression att göra. För något jag har märkt är att så snart jag är på väg nedåt i mitt mående så blir det också svårare för mig att tänka på framtiden. Det går inte att hålla massa planer i luften. Jag kan helt enkelt inte tänka längre fram än max någon dag, om ens det. Det blir lätt att jag får lite panik om någon vill planera något för en vecka framöver. Det går inte. Nu när jag ändå mår hyfsat bra kan jag ändå hålla alla bollar i luften som rör allt som händer fram till och med 15e januari då jag flyttar upp till Linköping.

Scars make us who we are Hearts and homes are broken, broken Far, we could go so far With our minds wide open, open

Inte nog med det, samma vecka som jag tar examen ska jag gästposta på ett instagram-konto; @psykofobi. Alltså, vecka 2 kommer jag skriva om mitt perspektiv på psykisk ohälsa. Hur coolt är inte det? Jag har redan börjat försöka styra upp vad det är jag ska skriva om lite mer i detalj. Än så länge har jag bara ett övergripande ämne. Ska skriva dels om egna erfarenheter som patient inom psykiatrin samt hur det är att möta psykisk ohälsa som sjuksköterskestudent. Något speciellt som någon vill se mig skriva om? Inga förslag är dåliga!

[wheevil]

Födelsedag, mer ångest än nytta

Jag fyller snart år. Väldigt snart. Den 18 december för att vara exakt. Genom att skriva ut det och inte låta det vara hemligt river jag ned en av de absolut största murarna jag har. Nu ska jag förklara exakt vad den innebär. Jag har aldrig haft många vänner. Det är bara så det är. Det är inte sorgligt, för ärligt talat har jag hellre några få bra vänner än en hord av okej vänner. Det enda jag kan känna är att jag saknat ett kompisgäng. Genom hela mitt liv har jag sett på hur andra firas på sina födelsedagar. Under skoltiden var det kalas (och motsvarande), lappar som annonserade ut en födelsedag i korridorerna, fika. Sedan blev det överraskningsfester, folk som kom ihåg födelsedagar, luncher och en hord andra sätt att uppmärksamma någons födelsedag. Jag fick aldrig något av det. Med tiden började jag dölja när jag fyller år. För att inte låtsas om att jag fyller år var lättare än att se hur ingen bryr sig år in och år ut. Att inte fira har alltså varit mer en försvarsmekanism än något annat. Jag har kunnat ignorera vad som borde kunna vara en rolig dag. Mest för att skydda mig mot att ingen kommer komma ihåg den. För det kommer inte finnas planer. Eller någon som säger grattis. Även om jag skulle ta initiativ till en födelsedagsfest/fika/lunch, vem skulle jag bjuda? De vänner jag har bor långt bort och skulle inte kunna närvara. Nu har jag bestämt mig för att riva ned den här muren. För den har inget syfte längre. Den skyddar inte mot ångest. Den skapar ångest. Jag har kommit underfund med att en födelsedag inte behöver vara betydelsefull för andra. Den behöver bara vara det för mig.

[wheevil]

Bifobi i verkligheten, lästips inkluderas

Mycket av vad jag har skrivit kan kanske kännas lite långsökt ibland. Lite “men JAG har aldrig stött på någon som uttrycker sig bifobiskt, alltså finns inte bifobi”. För ett år sedan gjordes en undersökning som visade att 43% av brittiska ungdomar är varken helt heterosexuella eller helt homosexuella. Kommentarerna är skrämmande. Här kommer några exempel och deras översättningar.

‘No wonder the UK is no longer a world power.’  / Inte undra på att UK inte längre är en världsmakt.

‘Half of those “young people” don’t even live in reality, just delusional fantasy.’  / Hälften av dessa “unga människor” lever inte ens i verkligheten, bara i en vanföreställande fantasi.

‘If these kids don’t say they are at least a bit bi then they will be called bigots.’ /Om de här barnen inte säger att de åtminstone lite bi kommer de att kallas för trångsynta.

‘Bisexuals are just afraid to identify as straight because of PC gone mad.’ / Bisexuella är bara rädda för att identifiera sig som heterosexuella eftersom PK har blivit extremt.

‘Don’t worry. One day there will be a cure.’ / Var inte oroliga. En dag kommer det finnas ett botemedel.

Det finns mycket, mycket mer. Det här är kommentarer på en undersökning. En. Bisexuella råkar ut för sådana här kommentarer överallt, både av mildare och hårdare hårdare typen. Både över internet och ansikte mot ansikte.

Jag tror mycket på kunskap och förståelse. För den som vill bredda sig lite har jag här lite boktips. Alla böcker länkas till en svensk bokaffär i stil med bokus och adlibris. Jag kan inte svara för om de finns att låna på diverse bibliotek.

Bi Any Other Name - Bisexual People Speak Out, en antologi på engelska. En samling berättelser från bisexuella personer

The Bisexual Option, en faktabok på engelska för de som vill fördjupa sig lite.

Det känns konstigt att vakna i sin egen säng, en skönlitterär svenska om bisexualitet.

Bisexuell, roman om bisexualitet. Kan vara svår att få tag i

Blandade känslor : bisexuella kvinnors praktik & politik, en avhandling från Linköpings univedrsitetet. Kan vara svår att få tag på.

A home at the end of the world / Ett hem vid världens ände, roman på engelska om kärlek mellan män och bisexualitet. Finns översättning på svenska som är svårare att få tag på.

Timmarna, roman på svenska om kärlek mellan män, kärlek mellan kvinnor samt bisexualitet. (Är även filmatiserad)

The rules of attraction, roman på engelska om bisexualitet. Finns översatt till svenska under namnet Lustans lagar

Är klänningar farliga?, lättläst faktabok om HBT där homosexuella, bisexuella och transpersoner svarar på frågor

Det finns såklart mycket, mycket mer! Speciellt om en breddar och inkluderar allt som handlar om HBTQAI och även romaner som handlar om samkönad kärlek utan att specificera sexuell läggning.

[wheevil]

New comic! (link)

This comic was originally published on Everyday Feminism.

This was brutal to write because it kept fucking me up and making me sad. Anyways: intersectionality! One way to think of it is that it’s not (identityA)+(identityB), it’s (identityA) x (identityB).  The experience of being mentally ill and trans are not two separate experiences. Heck, the roots of intersectionality is illuminating the interactions of the experiences of Blackness and Woman, because those aren’t separate things.

Anyways, speaking of mental illness, I’m digging myself out of my own hole right now, but I hope to get back to my regular posting schedule soon enough.

[wheevil]

Personlighet och depression

Något jag har märkt är att jag är inte samma person när jag är djupt nere i en depression som när jag är någorlunda frisk. För helt frisk har jag nog aldrig riktigt varit, men så bra det nu blir. Grejen med det är att depression liksom suddar ut ens personlighetsdrag till förmån för symtom på depression.

Det betyder att varje gång jag jag ska försöka bli bättre igen så måste jag komma på vem jag är igen. För min del finns det ingenting läskigare. Speciellt eftersom det inte är någon som kan hjälpa mig med det det. Det krävs inte heller mycket för att jag ska känna att jag har förlorat en stor del av min personlighet. För att göra det här lite mer konkret så har jag några frågor.

Vem var du för två år sedan?

Har du ens en personlighet?

Det är sådana frågor som jag får försöka svara på varje gång. För mig så avlöser en depression ofta en annan. Ofta är det väldigt kort tid mellan varje, om ens någon. Den längsta tiden jag kan komma på att jag gått utan en depression är ett år. Så jag kan inte ens vara säker på att min personlighet inte är de drag som depressionen ger. Speciellt eftersom första gången jag gick in i en depression var jag så pass ung att jag egentligen inte hunnit forma en ordentlig personlighet.

Så exempel på hur jag är med depression:

Osäker

Blyg

Omtålig

Nedvärderande

Rädd

Klumpig

Socialt inkompetent

Det trycker ned alla andra personlighetsdrag som är jag. Alltså jag på riktigt. Jag kan inte göra saker som jag brukar. Jag kan inte prata med folk, jag kan inte ta initiativ, jag vågar ingenting. Jag kan inte säga på rak arm vilka andra personlighetsdrag jag har för det är de som depressionen lyfter fram eller till och med skapar som tar över. Så för att kunna bli någorlunda frisk måste jag klura ut vem jag egentligen är och det är sjukt läskigt, speciellt eftersom jag inte ens är säker på att jag har en ordentlig personlighet.

Det här inläggets sista, men viktiga budskap är:

[wheevil]

https://radicalbi.wordpress.com/2011/09/19/snippet-4-the-bisexual-invisibility-report/

[wheevil]

Sjukdomsinsikt och acceptans

Jag verkar ha problem med att vara helt aktiv på den här bloggen, men nu kör vi igen då.

Tiden går snabbt nu. Slutpraktiken är över och jag sitter alltså nu i skolbänken igen. Om mindre än två månader tar jag examen. Helt sjukt. Det betyder att jag har fullt upp med att knyta ihop säcken. Den sista kursen är igång. Samtidigt pågår förberedelser för själva examen, ansökan om legitimation, jobbsökan och bostadssök. Just nu står det mellan två jobb, vilka tänker jag inte avslöja här innan jag har skrivit på ett kontrakt. Det ena skulle i alla fall innebära en flytt. Vilket inte bara drar med sig det där vanliga, jobbiga med en flytt. Det skulle innebära en ny vårdkontakt. Det ger mig tre alternativ. Det första är att jag blir remitterad från psykiatrimottagningen där jag bor nu till den i framtida bostadsorten. Det andra alternativet är att jag själv söker samtalskontakt via en vårdcentral direkt. Det sista alternativet är att jag väntar med att söka tills dess att jag behöver det.

Det här är problematiskt för det kräver sjukdomsinsikt. Det kräver att jag kan inse själv om jag behöver ha en samtalskontakt eller inte. Det kräver att jag på något sätt kan inse själv om jag klarar mig på egen hand eller inte. Om jag klarar av att flytta, börja nytt jobb och samtidigt vara ny i min profession utan stödet av en samtalskontakt. Jag vet inte om jag har den sjukdomsinsikten.

En del av sjukdomsinsikt är acceptans. En måste acceptera sjukdomen som den är innan det går att ha sjukdomsinsikt. Alltså fullständig sjukdomsinsikt och fullständig acceptans. Jag har länge haft någon form av insikt och någon form av acceptans. Idag har jag insett att jag förmodligen inte har accepterat min sjukdom helt och fullt som den ser ut och hur det kommer bli i framtiden.

Jag har varit sjuk länge. Om inte hela mitt liv så i alla fall de senaste 14 åren.

Så den biten är sann. Jag kan inte komma på att jag någonsin tyckt om mig själv. Risken är att jag aldrig kommer att göra det heller. Tanken har slagit mig innan. Tänk om jag aldrig blir frisk? Tänk om det här är mitt liv? Tänk om jag måste acceptera att vara deprimerad resten av livet? Acceptera det så länge jag inte är självmordsbenägen eller har så mycket ångest att jag inte kan fungera som människa vill säga. Nöja mig med att leva med mediciner som gör att jag inte mår dåligt, men att de inte gör mig glad. Inte riktigt glad. Jag kan skratta och ha roligt, men allt bara för stunden. Bara som direkt reaktion på yttre påverkan, som försvinner direkt. Idag fick jag stöd i det här. Det blev mer än en flyktig tanke. Min kurator tog upp det här. Att kanske det här är vad det kommer vara för mig med tanke på min historia. Det finns risk att det aldrig kommer att bli bättre än vad det är just nu.

Livet är kanske inte för alla. Framför allt, ett perfekt liv är kanske inte för alla. Det är kanske inte meningen att jag ska vara lycklig. Det är mycket möjligt att det är orimligt för mig att ha de målen. Så ja, på det sättet har jag gett upp. Jag tänker inte slåss och kämpa för att nå ett mål som är helt orimligt för mig. För mig är kanske det rimligaste målet att inte vara olycklig och det är helt okej.

[wheevil]

Kämpa för livet

Jag tänker börja det här inlägget med ett citat (som jag översatt från engelska). Här är länken till originalet.

“[Taget från en terapeuts vägg] Jag tycker inte om frasen "ett rop på hjälp." Jag gillar inte hur det låter. När någon säger till mig, "Jag överväger självmord, jag har en plan; jag behöver bara en anledning att inte göra det", det sista jag ser är hjälplöshet. Jag tänker: Din depression har slagit dig i åratal. Den har kallat dig ful och dum, och patetisk, och ett misslyckande, så länge att du har glömt att det är depressionens fel. Du ser inget bra hos dig själv och du har förlorat allt hopp. Men ändå, här är du; du har kommit till mig, slog på min dörr och sade, "HEY! Att överleva är verkligen svårt just nu! Ge mig något att kämpa med! Jag bryr mig inte om det är en pinne! Ge mig en pinne och jag kan överleva!" Hur är det hjälplöshet? Jag tycker att det är otroligt. Du är som en soldat: fångad under flera år bakom fiendens linjer, din pistol är borta, du har slut på ammunition, du undernärda, och du har förmodligen dragit på dig något slags djungelvirus som gör att du hallucinera jättespindlar . Och du fortsätter ändå "Ge mig en pinne! Jag tänker inte dö här!" "Ett rop på hjälp" gör att det låter som jag ska ta synd om dig. Men du behöver inte mitt medlidande. Detta är inte patetiskt. Detta är viljan att överleva. Detta är hur människor levt tillräckligt länge för att bli den dominerande arten. Utan hopp, som går på ingenting, du är redo att skära dig igenom hundra miles av fientlig djungel med bara en pinne, om det är vad som krävs för att sätta sig i säkerhet. Allt jag gör är att dela ut pinnar. Du är den som håller dig vid liv."

Jag behövde det idag. Jag hoppas att någon annan som behöver läsa det här också gör det. För ibland (rätt ofta) är livet jävligt och kämpar mot en.

Jag har inte uppdaterat på länge. Mest för att jag börjat ett sommarjobb som slukar all min energi. För det är en tung avdelning (som tur är har jag bra kollegor). Stress, dåligt med sömn, oregelbundna tider osv är egentligen inte bra för mig. Speciellt eftersom jag fortfarande jobbar på att inte ställa så höga krav på mig själv. Jobbar i helgen, men tänker försöka skriva ihop något i början av nästa vecka!

[wheevil]

Psykisk ohälsa skapar egoistiska människor?

Att diskutera psykisk ohälsa med andra är alltid lika intressant. Jag lär mig alltid nya saker om vad folk tror om personer som har någon typ av psykisk ohälsa. Senaste grejen var att personer med depression/ångest är egoistiska. Eller snarare, de tänker egoistiskt.

Låt mig utveckla. Personer som har depression/ångest kan få för sig att hela världen hatar dem. Att personen som inte hälsade hyser agg mot en. Att personen som är lite irriterad är det för att en gjort något fel. Det här är tydligen ett väldigt egoistiskt sätt att tänka på.

Någon som upptäckt hur det går att fly från vad som pågår i huvudet? På ett hälsosamt sätt vill säga. Någon? Nej tror inte det, för då skulle ingen någonsin ha psykisk ohälsa.

Grejen med psykisk ohälsa är att det inte går att kontrollera. Det är inte någons fel. De med depression/ångest har ett sätt att tänka som är väldigt svårt att bryta.

Jag ska försöka förklara det här på ett vettigt sätt. Tankar kan leda till en känsla, men känslor kan också leda till tankar. Personer som mår dåligt har i grunden (tillfälligt förhoppningsvis) en negativ självuppfattning pga depression/ångest. De kan känna att de redan är värdelösa, känna sig dåliga, oroliga, ångestfyllda. De kan ha lättare att uppfatta signaler från andra. Sådant som spär på de negativa känslorna. Som gör att tankarna blixtsnabbt använder andras handlingar för att bekräfta den negativa självuppfattningen. En del i processen att försöka återhämta sig och nå hälsa är att försöka bryta tankesättet. Att skapa nya tankar, positiva tankar, som ska påverka känslorna och göra att de blir mer positiva. Det är inte det lättaste att tänka att personen som var arg inte var arg på en. För när en mår dåligt är det lättare att bekräfta känslan att man är dålig och värdelös än att tänka att personen kanske bara hade bråkat med någon annan eller vaknat på fel sida av sängen. Det krävs mycket hårt arbete. Även om en tänker i de banorna betyder det inte att känslorna påverkas direkt. Det är ett långsiktigt arbete.

Jag har inte tagit upp hur det leder till beteende. Både tankar och känslor kan leda till ett beteende, samtidigt som ett beteende kan leda till tankar och känslor. Beteende som tankarna kan leda till är exempelvis att undvika att träffa vissa människor. Eller att välja att inte utsätta säg för saker för att de tänker på allt som kan gå fel. Beteenden kan också orsakas av känslor. Där har vi alla strategier för att hantera negativa känslor som ångest. Ett negativt beteende jag haft är självskadebteende. En mer positiv strategi jag har nu för tiden är att städa.

Det jag vill komma fram till är att det inte är lätt att bryta en negativ spiral. När negativa känslor/en negativ självuppfattning redan existerar är det svårt att påverka så att tankarna blir positiva. Det är inte någons fel. Det är inte egoistiskt. Psykisk ohälsa skapar inte egoistiska människor,

[wheevil]

Självskadebeteende, endorfiner och ett beroende

TW: Självskadebeteende. Bilder som kan uppfattas som stötande.

På grund av bilderna lägger jag in en “keep reading”-länk för att de som inte vill se ska slippa.

Det här är vad jag gör mot mig själv, vad jag gjort under en väldigt lång tid. Jag började när jag var 13 år. Jag anser mig själv så gott som fri idag. Jag gör inte det här dagligen. Extremt sällan faktiskt. Då och då har jag återfall, men det går allt längre tid mellan dessa återfall. Under gymnasiet gjorde jag det här mot mig själv dagligen. I det här inlägget ska jag förklara varför jag började, varför jag inte slutade tidigare och vilka konsekvenser det har än idag.

Jag började som sagt när jag var 13 år. Jag hade precis börjat åttan, så det var det året jag skulle fylla 14. Jag minns fortfarande första gången. Det var inte det lättaste att göra. Jag var nervös, visste inte riktigt vad jag gjorde. Första gången använde jag en kniv. Den var slö, det blödde inte mycket men det gjorde desto ondare. Jag har fortfarande kvar ärren. Jag märkte snabbt att jag mådde bättre av det, om än kortvarigt. Efter ett tag fick jag bara mer ångest, som jag lindrade med att skära igen. Så började det. Jag hade ångest och jag hade inte några verktyg att hantera det på. Jag hade aldrig fått lära mig att hantera negativa känslor på ett bra sätt. Så jag tog till andra metoder, experimenterade mig fram till ett som jag trodde skulle fungera. Och det fungerade ju. Kortvarigt visserligen. Jag fick fortsätta för att hålla ångesten i schack.

Till slut blev jag beroende. Jag hade fortfarande mycket ångest, men jag gjorde det inte alltid bara för det. Jag visste det inte då, men jag var på sätt och vis beroende av endorfinerna som utsöndrades. Personer som tränar mycket och blir “träningsnarkomaner” känner igen den känslan. För det är egentligen samma sak. Kroppen utsöndrar endorfiner som lindrar smärta och bidrar till en lyckokänsla. Det var lyckokänslan jag ville åt. När jag började hade jag ingen aning om att träning kunde ha samma effekt och när jag lärt mig det trodde jag att det var för sent att bryta ovanan.

Jag kan inte helt ärligt säga att jag tror att jag någonsin kommer bli helt fri. Jag måste ständigt tänka aktivt på andra verktyg när jag får ångest över något. Ett rakblad känns som att det alltid kommer vara det min hjärna tänker på först. Nu för tiden lyckas jag nästan alltid göra något annat, något mer hälsosamt. Det bästa sättet att sluta med självskadebeteende är att aldrig börja. För även om en lyckas bryta själva skadandet är tankar en helt annan sak. Det tar tid innan de försvinner. Jag vet inte ens om det går. Det blir alltid en kamp mot ett destruktivt beteende. Ibland kan jag fortfarande komma på mig själv med att köra in naglarna i armarna så att det nästan blöder bara för att distrahera mig från exempelvis ett jobbigt samtal. Jag kommer alltid ha kvar ärren. Det här är inte vackert. Det är inte fint. Det är sorgligt, hemskt och brutalt att det finns människor som gör såhär mot sig själva.

[wheevil]

[wheevil]

What it’s like being bisexual, pansexual, asexual or anywhere under the trans umbrella and going into an LGBT ‘safe space’