tilldiga

[tilldiga]

Till X

Är det acceptabelt att överdosera med lycka i form av fem glassar och tre glas vin, en vanlig fredag? Kom och fånga mig annars, kom och fånga mig. 

[tilldiga]

Lycklig, förväntansfull! Nu lämnar vi allt och går vidare A. Hoppas du får en fin sommar. 

[tilldiga]

En vän och jag diskuterade (med utgångspunkt i King Kong Théorie) om det verkligen är porren och idén bakom porren som är själva problemet. Eller om det snarare är dagens industri. 

[tilldiga]

You can't tell your story to everybody, I said. Maybe you can only tell it to one person.

Rachel Cusk, Kudos (p. 230). 

[tilldiga]

Till A, mars 2019

Jag förstår inte hur du velat bygga en familj på en lögn. Hur ni kunnat gå i parterapi utan att du säger ett ord om sveket du utsatt henne för. Hur du hade mage att ens skriva till mig i januari. Men, som du sagt till mig under mina panikattacker (som en klapp på axeln med blicken åt annat håll): ”D löser sig.” Men allt ordnar sig faktiskt inte. Det är inte bara K du har behandlat skit, även mig. Och det är nog nu. 

[tilldiga]

Till A, 27 december 2018

När jag berättar för mina föräldrar att jag är ledsen, att jag träffat någon som jag tyckte om och som sårat mig, börjar min mamma predika om att relationer kräver uppoffringar. Jag hör det som en implicit uppfordran i att jag är alldeles för självcentrerad, för självständig. Därför berättar jag snabbt därefter att jag blev dåligt behandlad, att du var otrogen mot din flickvän med mig (för det är så det låter för alla, och nu även för mig.). 

Hela ansvaret har inte legat hos mig. Det här är inte bara mitt fel. Det börjar kännas mer okej nu. Jag vet vad jag har gjort och vad jag ångrar. Jag vet vad jag hade önskat och behövt från dig. 

Min psykolog skriver i journalen: ”hon känner en adekvat ilska i förhållande till sin senaste ’relation’”. 

[tilldiga]

Till A, hösten 2018

Men så kommer det, en molande känsla som exploderar i ett utbrott. Ingen ser mig, ingen hör. A, jag är deprimerad igen. 

Jag vet att du inte bryr dig om vad jag har att säga. Du fokuserar på annat. Så varför riktar jag fortfarande det jag har att säga till dig? 

Känner du någonsin: här har jag gått och väntat i 24 (X antal) år på att livet ska börja och sedan var det inte mer än såhär? Jag känner mig lurad. Medtagen i något jag aldrig fått chansen att godkänna eller avfärda. 

Jag känner så och jag inser att det är min depression som talar. Hursomhelst så har jag bedövat den med glögg nu. När jag inte är galen, så saknar jag att vara galen. 

Eftersom jag aldrig och fortfarande inte uppfattar dig som det jag definierar som en bra vän så kommer jag aldrig stötta dig i ditt paris-projekt. Du får ta den långa vägen som vanliga människor. Lycka till! 

[tilldiga]

Till A

Länge funderade jag på om jag fortfarande kunde tycka om författaren som var hennes favorit. 

När jag hörde dig prata hörde jag bara hennes ord filtrerade genom dina egna. Speciellt när du skrev “hurra” 

[tilldiga]

Till A, sommaren 2018

Jag hörde mig själv göra en liknelse mellan min person och en femtioåring som levt hela sitt liv ensam. Kontentan var att vi båda var så inrutade i våra egna liv att det var svårt att få plats med en relation. Jag förstod det först senare att ordet jag sökte (utan att söka) var kompromisslöshet. En del av mig önskade där och då (i kontrast mot tidigare övertygelser och tröst) att vissa saker skulle förbli ordlösa. Jag ville ta tillbaka allt jag hade sagt. Jag ville inte vara en kompromisslös person, jag ville vara självständig.

[tilldiga]

sommaren 2018

Varför jag skriver så uppriktigt och ärligt utan någon som helst censur när jag känner mig lämnad och övergiven? Svaret finns hos Sarah Manguso ”They are preparing to go to war, and with so little time to waste, they say what they mean.” 

[tilldiga]

Till A, sommaren 2018

Menar du pojken och vargen? Jag som pojken som ropar på vargen om och om igen? Du misstar dig i så fall: pojken gör det av vilja; han ser ingen varg men säger att han ser en varg, dvs, han ljuger. Jag ljuger aldrig. jag säger det jag menar, det jag ser. Problemet är bara att vad jag menar och ser ändrar sig hela tiden. Vargen står där, men sen när de andra har kommit så har hen förflyttat sig. Inbillar jag mig? Mycket möjligt. Men kanske kan det också vara så att vargen var precis just där, men valde att springa någon annanstans innan jägarna hann fram. Men det är sant, för jägarna blir verkligheten densamma och det är jag som faller offer för det oavsett om vargen var verkligen eller ej. För jägarna var vargen aldrig där, även om hen var fullt verklig för mig, varje gång. 

[tilldiga]

Till A, sommaren 2018

Vet du? Jag var så glad innan du kom och skrev dina onödiga meddelanden när jag hade bett dig att hålla dig borta från mig. Jag var så glad. Jag hade precis börjat träffa någon som jag tyckte om, som fick dig att framstå som en fulländad dick, men inte på ett argt sätt, på ett sorgligt sätt. Jag ville inte ha något med dig att göra. Men så kommer du och tisstassar runt mig när jag BETT DIG ATT HÅLLA DIG UNDAN SÅ ATT JAG KAN STARTA NÅGOT NYTT. DU kan dra åt helvete. 

[tilldiga]

Till A, April 2018

Har så mycket som jag vill dela med mig av, men läser samtidigt en bok (The Art of Cruelty) där ett kapitel handlar om sanning (mest i förhållande till konst). Om hur brutal sanningen kan vara och hur (brutalt ärlig) självbiografisk konst ofta kan skada konstnärens närstående. Jag tror faktiskt, även om jag själv för två år sedan skulle hata mig för det här, att alla hälsosamma relationer innehåller ett visst mått av lögner. Inga stora lögner, inga svek, men hela tiden små sanningar som hålls undan. Är det därför min psykolog hela tiden har sagt till mig: ”du har ingen censur” ”du kanske måste försöka att träna upp en censur”? - jag har alltid tänkt att andra är elaka som har en censur. Antagligen är det jag som har varit elak. Så jag skriver detta nu istället för att vara brutalt ärlig. Även om jag inte vet vad den där ärligheten är i förhållande till dig så är detta åtminstone min censur. 

[tilldiga]

Mars, 2018

I don’t know what it means when you spontaneously cut 1 dm of your hair. Is it boredom? Madness? 

[tilldiga]

En vän som precis fyllt 25 visade mig toppen av sitt huvud som börjat fyllas med grå hårstrån. Jag brast ut i skratt och visade henne mina nyfunna rynkor. “on dit comment en français?” “Ah, des rides. oui, je vois.”

Vi skrattade tillsammans för det finns något absurt i att åldras, gör det inte? Speciellt i tidigt åldrande. 

Samtidigt finns det något djupt lustigt i känslan av att vi redan nått vår fysiska peak. Att allt som nu återstår är ett långsamt vissnande. 

[tilldiga]

När mannen i kassan säger priset för brevet jag vill köpa och jag hör mig själv utbrista: “c’est cher!!!” känner jag mig för en kort stund fullt ut integrerad i det franska (parisiska) samhället. 

Jag går hem chockad. Tänker: “jag visste inte att det här fanns i mig.”