#vimmelkantig

[fannynilsson]

V.34 med tvillingar

Leva som en rockstjärna aint got shit on this. Kan inte andas pga tryck på lungorna, kan knappt torka mig när jag varit på toa pga mage ivägen i alla jävla väderstreck, kan inte skita pga för trångt i magen och kan inte pissa ordentligt pga för trångt i bäckenet, kan inte sova pga gravidklåda,kan inte andas, allt gör ont, allt är för varmt och magkatarr, och kan inte röra mig pga kan ej syresätta mig, gå pga foglossningar och för otymplig.

Utöver det börjar jag känna mig hängig och jag försöker få i mig järntabletterna i hopp om att det är brist på nånting som gör mig alldeles vimmelkantig.

20kg upp och självmordsbenägen närsomhelst nu. Måste dock leva fram till helgen för då ska jag gravidfotas, men efter det fåre fan va

[bistroblad]

Veganramen

Jag åt min första riktiga ramen när jag just landat i Osaka efter en lååång flygning. Jag var jetlaggad och vimmelkantig av sömnbrist: men jag visste att jag inte fick somna än på några timmar. Jag och en kollega gick därför till ett litet ramenhak i en shoppinggalleria nära hotellet och beställde in varsin soppa.

Den underbara buljongen, dom knapriga grönsakerna och att få sitta och slurpa helt ohämmat gav mig livslusten tillbaka. Sedan gick jag tillbaka till hotellet och fick äntligen krypa ner i sängen. Jag har sällan sovit så gott.    

Nu kokar jag ramenbuljong själv och fyller soppan med svamp, nudlar, grönsaker och frästa sojabitar. Vårlök, koriander och crispy chili på toppen.

Klart på 1 timme + 20 minuter

Till 3 personer

Ingredienser till buljongen

3–4 torkade shiitakesvampar

2–3 klyftor vitlök

1 liten gul lök

1–2 cm färsk ingefära

2 msk olja

1 liter vatten

1,5 tesked sesamolja

2,5 tesked japansk soja

1,5 matskedar risvinäger

½ buljongtärning

1 matsked mirin

½ deciliter miso

1 noriark

Ingredienser till soppan

Nudlar för tre personer

Några nävar grovt skuren vit- eller salladskål, alternativt 3 stånd pak choi

Något protein du gillar

Hackad vårlök

Hackad koriander

Chrispy chili oil

Gör så här

Lägg svampen i en skål och häll över kokande vatten. Låt stå i en halvtimme. Skär varje svamp i två-tre skivor.

Skala och halvera löken. Skär också den i skivor.  

Skala och skär vitlök och ingefära i stora bitar.

Häll oljan i en stor kastrull och hetta upp. Stek svamp, lök, vitlök och ingefära under några minuter tills löken blir glansig och börjar brynas lite lite – men den får inte bli bränd!

Häll på vattnet och lägg i övriga ingredienser.

Koka i en timme.

Sila. Plocka upp.

Koka nudlar. På slutet lägger du också i några stora bitar av vit- eller salladskål (känner du dig rik tar du pak choi i stället).

Hacka lite vårlök och koriander. Stek någon typ av protein – sojabitar, oumph eller tofu om du vill vara växtbaserad.

Lägg till sist nudlarna, kålen och proteinet i en stor ätskål. Håll på den heta buljongen och toppa med lök, koriander och så mycket chrispy chili du känner för.

[vimmelkantigt-blog]

Mina åsikter går isär. Gillar det inte.

[melankolivia]

Går på promenad, trots att regnet river mig i ansiktet. Musiken skruvas upp så den förstör mina trumhinnor. Tankar påbörjas och skjuts undan om och om och om igen.

Lungorna behöver syre. Nånting som kan hjälpa kroppen, något annat än fyra koppar kaffe. Andetagen blir oregelbundna. Jag blir vimmelkantig.

På vägen upp för Framnäsgatan är jag så fokuserad på att andas att en tanke hinner börja och avslutas. Meningen får en punkt. Magen vänder och vrider sig som om jag vore sjuk. En buske får nästan se de där fyra kopparna kaffe.

Inte ens då kan jag förmå mig att stanna. Måste gå snabbare. Jag vet att jag egentligen inte kan göra någonting åt saken. Allt jag kan göra är att gå lite snabbare och äta lite mindre.

[rebetski]

C-ordet

Jag lever och drömmer, i världen av C. Året då allting skulle lyfta, ta fart, jag ville flyga och jag skulle.  Inte har jag flugit, men lyft har jag. Levat har jag. Jag har landat. Jag har kommit hem. Jag har arbetat, på riktigt, 12-timmars pass utan rast-riktigt. Jag har gått upp, ätit en macka utan smör eller pålägg, kört till jobbet, vimmelkantig och ångestfylld, servat kunder med ett kontrollerat mörker inom mig. Jag har gått upp, kört till jobbet, varit lycklig, fått goda vänner, skrattat så mycket att jag glömt alla kunder som skrikit på mig den dagen. Jag har lärt mig om livet. Jag har lärt mig att allting inte blir som man har tänkt sig. Faktum är, att det nästan aldrig blir det. Och det är okej. Det är bra, till och med. Jag har lärt mig att släppa kontrollen - låta livet hända mig, istället för att styra det som händer mig. Jag behöver ingen, jag har mig, jag har de jag vill ha, och jag har mig. Jag har mig. Jag har blivit tuff. Jag skiter i allt. Jag har inte glömt drömmarna, visionerna, ambitionerna. De ligger och marinerar och drar sig, och väntar. Jag vet att de kommer att få sin tid. Men just nu, är tiden för något annat. Just nu är tiden för att ta hand om mig.  Du kommer att vara lycklig. Men först ska vi göra dig ödmjuk. 

[welcometovalero]

En till öl blev serverad till hennes glädje och även att han verkade nöjd med hennes svar. Ja, varför skulle han inte vara det? Det var det mesta hon delat med sig till någon angående hur relationen mellan henne och Eric egentligen var. Hon höjde på ögonbrynen när han föreslog Netflix and Chill, hon stämde in i hans skratt - vad fanns det annars att göra? Ett långsamt steg togs emot honom, varför? Ja det var en bra fråga. För att släta över det började hon skrapa på en fläck som fanns på hans hoodie med en av de gräddelinfärgade naglarna, blicken gjorde nageln sällskap i skrapandet. Men snart fick hon se sig besegrad, och fingrarna gick över till att stryka på det mjuka tyget istället och blicken vreds upp till han, nu var han helt plötsligt jätte nära - hur hade han kommit så nära? Fanns det något särskilt han kunde göra? Absolut, men ingenting hon ville berätta för honom för vad skulle han tro om henne då? Vad trodde han egentligen om henne? Att hon var en lössläppt slampa utan hjärnceller? Kanske hade hon fått syrebrist vid födseln? Hon fuktade sina läppar innan handen gav hans bröst en lätt klapp och hon återvände till soffan. "En film blir bra!" sa hon och försökte på ett ostadigt leende; hur bra det kom ut visste hon inte. Hennes kropp skrek efter att vara nära hans igen, vilda protester och demostrationer pågick i detta nu inne i kroppsmolekylerna. Därför, när han slog sig ner i soffan, flyttade hon sig något närmare. Åtminstone så de satt bredvid varandra; inte på varandra men de kunde väl åtminstone sitta så hon kunde lägga lite kommentarer under filmens gång utan att behöva skrika? Precis.

Två öl blev till tre och när hon lutade sig fram för att ställa ifrån sig den tredje urdruckna ölen på bordet framför soffan kände hon sig lagom lullig - sådär bekvämt rusig. Kanske berodde det på att hon inte ätit annat än en halvgammal banan till lunch då detta hade varit det enda hon hittat i väskan då hon inte hade velat gå hem på lunchen - hon kunde ju inte heller riskera att någon såg henne inte gå hem - eller hur? Hon lutade sig tillbaka med en suck, filmen hade börjat närma sig slutet och skulle Ry vara ärlig hade hon inte spenderat så mycket tid att titta på den. Blicken vreds upp emot Logan, betraktade hans ansikte ifrån ljuset från teven. Gud vad snygg han var. Hans blick mötte hennes, kanske undrade han vad hon glodde på? Det drogs i hennes smilband och det var svårt att vrida undan blicken även fast hon visste att hon borde. Tillslut gick det inte att hjälpa längre, hon vred sig lite till för att deras läppar skulle nudda varandra; det var egentligen allt som skulle hända, det var åtminstone hennes plan. En enkel puss. Men läpparna arbetade sedan enligt fri vilja och pussen blev till en längre mera intim kyss. Hennes hand smekte hans lår - aja baja! - och tankar om Eric, om Valero och den skit veckan hon just gått igenom var som bort blåsta. Men såklart var kyssen tvungen att avslutas - de kunde ju inte leva utan syre? Hon öppnade inte sina ögon fören hon hade vridit tillbaka blicken emot teven - det var säkrast så. Hjärtat bultade i 190 minst och hon kände sig alldeles vimmelkantig och behövande. Hon behövde ha mer - mycket, mycket mer. Handen som låg kvar emot hans lår förflyttade sig med en viss ovilja och hon kastade ett snabbt ögonkast på honom följt av ett flickaktigt fnitter. "Fan vad bra du är!" Utbrast hon och skakade på huvudet. "Du behöver väl åtminstone inte se så jävla bra ut" muttrade hon, hon kunde väl få en ärlig chans? Hon vred upp blicken på honom och såg det där självsäkra, pojkaktiga flinet; skitsamma. Hon förflyttade sig hastigt i soffan så hon kunde sätta sig gränsle över hans ben; "vill du ha ett nytt försök till det där stämpelkortet?" Mumlade hon tyst innan hon pressade läpparna emot hans igen.

[en-elegi]

Överväldigad av dess känslostormar som snurrade i Timothys långa men ganska så nätta kropp gjorde honom nästan vimmelkantig. Något i honom kunde inte förstå hur någon kunde lida av så pass stor bristande respekt för andra att man vandaliserade deras hem! Eller, okej.. det kanske var att ta i. Grannen hade klippt av en sladd, men detaljerna spelade ingen roll. Han hade fortfarande förstört något i Timothys hem, som han dessutom höll kärt. Musiken var ju trots allt en av hans få passioner, kanske till och med den enda. Alla de LP-skivor som så prydligt hängde i sina album på väggarna och som noga var instoppade i hyllfack på hans svarta Kallax-hylla från IKEA avslöjade honom väl. Liksom de tre gitarrerna som fanns i lägenheten varav två av dem i vardagsrummet. En av dem hängde på väggen medan den andra stod i ett hörn i ett ställ. Joel borde förstått. Han borde verkligen ha förstått vad han gjort. Kommentaren som så torrt trillat av grannens tunga visade tydligt att: nej, han hade inte förstått. Timothy som stod i vardagsrummets entre med armarna hängande intill sina sidor knöt sina nävar så hårt att hans knogar vitnade. Smyckena som prydde hans långa, smala fingrar skar illvilligt in ha hans hud och skulle med säkerhet efterlämna röda märken när järngreppet lossats. Men visst fann han ändå i all sin ilska det lite roande att Joel - stackarn, inte tog sig därifrån. Som en blockkloss stod han för enda vägen ut, eller tja.. det berodde väl på. Joel fick mer än gärna ta balkongvägen ut och Timothy skulle gladeligen hjälpa honom över balkongrelingen. För en sekund föreställde han sig hur han skulle slänga honom ner i marken så att han skulle landa i en pöl på asfalten. Tanken var till viss del tillfredsställande, men samtidigt lite skrämmande. Han tänkte ju för guds skull på att ta en annan människas liv för en materiell grej! Timothy ruskade på huvudet så att det yviga, halvlånga håret dansade kring hans ansikte. ”Du vill gå?!” Utbrast Timothy i ett fnys. Ett så iskallt att det frös benmärgen i ryggraden till is slank mellan hans läppar. ”Du kanske skulle ha tänkt på det innan du handlade.” I en häftig gestikulering sträckte han ut ena armen mot riktningen där den avklippta sladden låg. Timothy tog ett kliv för att minska avståndet mellan honom och den något mindre mannen. Att han skulle bli övermannad var väl mer eller mindre omöjligt, om John nu inte fick för sig att sticka honom med kökssaxen. ”Du tänker väl inte att du ska komma härifrån utan att betala för dig?” Timothy steg framåt ytterligare så bröstkorgar nästan stötte mot varandra. Hela hans kropp var spänd likt en tiger som bara väntade på rätta tillfället att anfalla sitt offer. ”Annars så kan du ju glömma att du kommer härifrån.”

[runaroundbornholm]

Framme i Hasle blev jag sugen på danska wienerbröd o det fanns ett fint konditori. Detta var ett stort misstag. Självklart for blodsockret åt skogen o när jag slutligen kom fram till Rönne mådde jag riktigt illa och var helt vimmelkantig. Har varit med om detta tidigare när jag druckit sportdryck o sprungit långt att det blir en rejäl blodsockerdipp just efteråt. Framöver får kroppen leva på protein, fett o vatten. Det fungerar mycket bättre för mig. Men wienerbrödet var ganska gott o man måste ju passa på o prova.

[xclassexbadf88757y884u8j4nnmikdo]

Ibland känns världen och livet så surrealistisk 

Eller jag känner så rätt ofta iallafall

Jag som hamnar i en dimma utan tid och rum och frågar mig hur livet kan se ut som det gör nu, och hur det inte gjorde det för en stund sedan

Hur människor dör

Att mormor inte finns längre

Att han har stått i mitt kök och kysst med medan vi gjort nudlar 

Och att han gått iväg någon annanstans sedan dess

Att jag har tagit hem fler snubbar sedan dess

Som också legat med sin hud mot mina lakan, fått mig att skratta, kysst mig innerligt och gjort mina trosor fuktiga om inte mer än så

Att jag tagit bort instagram

Att jag snart slutar gymnasiet

Att jag befinner mig här nu och att jag inte vet hur jag känner kring det

Den känslan kan drabba mig ofta

Och den gör mig helt vimmelkantig

Nästan svimfärdig

Och får mig att känna att vad spelar saker och ting för roll egentligen 

Allt är så svårt att ta på

Eller det är lätt att ta på

Men allt rör på sig i livet

Inget stannar av

Allt är i ständig rörelse

Och ibland är det som att jag känner att jag inte hänger med

Kanske borde jag bara sluta tänka så mycket och springa runt som en galning i livet

Som alla andra

Men då skulle jag inte ha några texter att skriva

Och det vore väl synd

Eller något