#vilken DRÖM

[omgivenavidioter]

Det brukar ju pratas om drömmar i tillfrisknandet och jag har väl inte riktigt förstått vad folk egentligen har pratar om förrän nu. Visst har jag haft drömmar till och från men det har jag ju alltid haft i hela mitt liv. Men nej, absolut inte i den här kalibern.

Drömmen utspelade sig på flera olika platser med flera olika människor och vänner, men det som utmärkte sig mest var en scen som verkade utspela sig hemma hos vad som verkade vara hos mig. Jag bråkade med en kille där på natten efter en fest. Klibbiga lakan. Nakna. Jag såg på som i tredje person även om jag också spelade huvudrollen. Det var tydligt att han svikit mig på något sätt. Jag var så fruktansvärt arg. Jag ryser bara av att behöva förnimma känslan av den där vreden jag kände. Jag verkar vara full men det är svårt att avgöra på vilken nivå - precis så som det var förr fast i verkligheten. Killen hittas sedan död. Jag är helt övertygad om att jag måste vara oskyldig till en början, men allt eftersom folk pratar och drömmen fortlöper blir jag bara mer och mer osäker. I drömmen minns jag inte den här kvällen med killen dagen efter. Det är bara små segment av en flämtande het kropp som stöter över mig och ett klassiskt fyllebråk som seglar förbi i huvudet och jag blir bara mer och mer panikslagen över att jag inte minns kvällen. Ibland blixtrar fruktansvärda bilder förbi innehållande vrede, knivar och blod men de försvinner lika fort som de kommer och är helt omöjligt att avgöra om dessa forcerats fram i rädsla. Slagen av den vidriga känslan av maktlöshet. Bråkade vi bara? Vad var alkoholens förödande konsekvenser? Alltså, den där känslan av total avsaknad av kontroll. Att inte veta vad man tagit sig till eller hur kvällen slutat. Omgiven av människor som diskuterar möjliga scenarier för kvällen vågar jag inte ens försöka minnas eftersom jag är så fruktansvärt rädd. Drömmen slutar med att polisen kommer och griper mig. Fortfarande osäker på om det framkommit att jag mördat en människa under det här fylleslaget eller om vi bara bråkade. Det sjukaste utav allt är hur jag känner inför mig själv. Inför min hjärna. Inför min oförmåga. Inför min maktlöshet. Inför minnesförlust. Inför min vilja att mörka & fly. Inför rädslan. Det där känslorna känns redan så främmande även om de i allra högsta grad fortfarande är väldigt bekanta.

Det är inte förrän polisen svarar efter att jag hävdat mig vara oskyldig utan att egentligen veta. - ”ja, du bröt näsan och två revben på honom, men det var inte därför han dog” som den fruktansvärda ovissheten slets itu och jag vaknade upp med ett ryck. I dyningar av dessa dränerande känslor av ångest och hopplöshet. Osäker på vilken känsla jag skulle förstora. Känslan av den varma nakna kroppen, det dåliga samvetet eller lyckan av att det bara var en dröm.

Det blev inte många timmars sömn inatt som ni säkert förstår. Det har varit en lång dag där jag varit allmänt osynkad i huvudet vilket har lett till att jag behövt kompensera fysiskt. Det har mest handlat om att stå ut. Dagen innan helg. Phu. Men det här måste ju ändå vittna om att processen är i full gång.

Julledigheten. Två och en halv jävla vecka. Jag är helt emot att behöva stå ut i en vardag men just nu och under en kort period tillbaka har jag varit så otroligt trött och behövt göra precis det. Stå ut alltså. Inte jätte konstigt med tanke på alla händelser. Polisförhör, ekonomi, förändringar, Olivias mående i skolan och detta i kombination med en redan ganska sliten själ. Glad förvisso, men lite väl sliten. Om jag skall vara ärlig så har jag nog aldrig sett fram emot en ledighet och lite vila så mycket som jag gör nu. Inte jätte konstigt att jag är trött. Det vanliga lite trasiga otrygga med tillitsproblem. Jag kan vid dagens slut rabbla upp registreringsnumret på 47 av de 60 bilar jag mött under dagen. Utan att ens ha behövt försöka. Det bara sker i farten. Härdsmältan. Den där djupt rotande instinkten att behöva se mig över axeln och försäkra mig om att jag ligger steget före. Det är den jag behöver jobba med nu för han är en riktigt otrevlig energitjuv! Att jag bor i en bostad som inte har någon genomfart är liksom ingen slump. Mitt arbete och övriga val är ingen slump det heller. Nä. Det förflutna har helt klart format mig och det enda jag kan göra är nu att, med professionell hjälp, plocka fram skelett efter skelett ur garderoben varefter de skramlar. Göra så gott jag kan. För det är inga små rivsår som skall plåstras om här utan det är rediga köttsår med tillhörande köttsås som behöver tas hand om med tryck och blodstillande kompresser. Jag känner mig fortfarande lite jagad av livet ibland. Men jag försöker vara ödmjuk inför det. Vara snäll mot mig själv. Missförstå mig rätt nu - jag behöver bara få vila själen lite gött sådär för att orka ta för mig av allt som jag vill göra. Så levnadsglad. Den här härliga vågen skall inte bara få rinna förbi obemärkt. Jag tänker ta tillfället i akt och kasta mig upp på surfingbrädan. Men nu med en nyare version av mig själv med något bättre konsekvenstänk & förberedd iklädd armpuffar inför min vansinnesfärd. Humoristisk mognad? Konsekvenstänk som leder till att jag ställer (för vissa) mindre uppskattade krav på min omgivning. Rimliga krav egentligen. Sunda. Att sätta hälsan främst går tydligen att tolka som ett egoistiskt och känslolöst agerande. Tungt. Fast det där är nog ändå framsidan på den här separationen. Baksidan är så mörkt och jag är nu alldeles för trött så den sparar vi till ett annat tillfälle.

Man skall ju passa på att njuta medan man kan så vi säger så nu - jag ska ta tillfället i akt och försöka njuta! Det är dessutom som mest effektivt naken, med lite stämningsfullt tända stearinljus i ett ångande varmt bad med bekräftande sällskap. Ännu ett genialt gratistips ifrån den mycket snart snarkande coachen!

[wizzardofjustify]

Jag vaknade upp

Mitt i matten, kom ihåg lite i alla fall, att jag var på en hästgård, där var massor av Islandshästar och aegidienberger hästar, livet var rida, mocka och kaffe:) Och jag körde till och från gården med stor MC….. Vilken härlig dröm:) Source

[trojanyheter]

Atlético Madrid erbjuder João Félix 80 miljoner

João Félix är 24 år i år och är inne på sin uppgång som spelare. Han kom till Atlético Madrid 2019, men lånades ut till Atlético de Madrid 2023 och lånades även ut till FC Barcelona den här säsongen. Och João Félix har fortfarande 6 år kvar hos Atlético Madrid. Vilken lag billiga fotbollströjor han kommer att bära i framtiden är vad fansen är mest oroade över.

Efter att João Félix lånades ut hade han ingen avsikt att återvända till Atlético Madrid. Det är João Félix dröm att spela för FC Barcelona, så han accepterar hellre en betydande lönesänkning för att förverkliga sin dröm. Uppenbarligen skulle spelare hellre ta på sig FC Barcelona tröja och spela. Så vill FC Barcelona behålla João Félix? Svaret är ja, och FC Barcelona är också villiga att erbjuda 40 miljoner euro för att köpa ut João Félix, men detta är halva priset på 80 miljoner euro som erbjuds av Atlético Madrid. Atlético Madrid kommer uppenbarligen inte att acceptera FC Barcelonas erbjudande, så var kommer João Félix att ansluta sig till klubben i framtiden?

[lindblomste]

Oktobers sista milda vind

Idag känner jag mig ensam med er, med sällskapet. Mina närmsta, mina fiktiva vänner:

slängkappor, vikta hattbrätten, mantiljer, sjalar,

en kamelia i håret, en grön lilja i knapphålet

man ska inte underskatta klädernas betydelse, det torde vara ett av sällskapets trossatser. Tror man att kläder bara är yta så är man inte medlem. Kläder kanaliserar energier och förändrar rummen i vilka de inträder. Det är lika verkligt som att en liten bäbis tar en direkt till paradiset igen och igen. Jag fantiserar om att få vara familj med en vän och hennes son. Det är dömt att misslyckas om jag skulle försöka men något att drömma om. En romantisk dröm för vilken Romantiken står i vägen. Det bästa jag kan få är inte nog. Jag vill ha något som står över det troliga. Jag skulle aldrig ljuga och säga att det inte är så.

Jag längtar efter er och städerna: Oxford, Hamburg, Köpenhamn. En lång medeltida gata i Kyoto som mynnar ut i ett tempelkomplex. En plats där döden (och tiden) är så starkt närvarande att den nästan inte finns. Är det döden, tiden eller platsen som inte finns? Kanske alla tre. Kanske ingen av dem. Egentligen är vilken plats som helst där ni är den platsen. where there is sorrow there is holy ground, som Oscar Wilde skrev och parafraserade Goethe ser jag nu när jag googlar, Some day people will realize what that means. They will know nothing of life till they do.

[solveig06]

Syfte:

Vi fick i uppgift att göra ett torrnålstryck med tema på sommar. Det som jag associerar med sommar är jordgubbar. Jag älskar jordgubbar och också att plocka jordgubbar i trädgården. Det var därför jag valde det motivet. Ordningen trycken är i visar i vilken ordning jag gjorde dom. I slutändan tycker jag att det första trycket blev best.

Jag ville att det skulle se lite svävande ut. Lite som en dröm eller lite dimmigt. Därför så valde jag att ha kvar färgen runt kanterna och ha mindre runt motivet.

Metod: jag började med att skissa fram en jordgubbe när jag hade bestämt mig för det. Den satte jag plexiglasplattan över skissen och ristade in med en torrnål.

jag tyckte att det blev för mycket färg vid motivet i det första trycket. Men det blev för mycket färg på hela, så då testade jag igen den gången blev pappret för tort så den blev inte heller bra. jag gjorde en till men i den så syntes inte trycket längre, då ristade jag in djupare med en annan sorts torrnål. Sen tryckte jag en sista gång. Trycket blev bra men plexiglasplattan hade blivit lite repig på grund av det sättet som jag tvättade av den på. Jag tror att det var därför som det samlades mer färg nära trycket.

jag valde först en torrnål som hade en liten nål och trähandtag, den fick jag ganska ont i handen av att använda. Efter några tryck så syntes inte ristningen så tydligt längre, då använde jag i stället en metalltorrnål som ristade lite enklare.

Resultat: Jag tycker att det färdiga resultatet blev okej. Jag hade inte ork att göra några fler tryck.

Det var svårt att veta hur det skulle bli med trycket innan man tog det på pappret.

Jag blev nöjd med hur mitt motiv ser ut. Jag tycker också att färgen jag valde passade bra med det motivet jag valde

Om jag hade gjort detta igen hade Jag försökt tvätta av färgen lite försiktigare efter man har tryckt, ta på mindre färg på plattan och rista in djupare ifrån börgan.

[phonetechse]

Köp Begagnad Iphone 12 till Rabatterade Priser

Är du en av dem som vill äga Smartphone från det stora varumärket inom denna domän – Apple?

Vill du byta ut din knappsatstelefon eller en gammal version av smartphone med den senaste – främst från flaggskeppsmärket Apple?

Om du inte har råd med kostnaden för en ny Apple-telefon – vilken modell som helst, kan du välja och använda en som är ny som och importerad från andra länder. De importeras i bulk och testas ordentligt med vissa ändringar i inställningarna beroende på landet för att ge dig en bättre upplevelse. Köp begagnad iphone 12 kommer att vara det rätta alternativet för att förverkliga din dröm. Välj den bästa modellen du väljer, kontrollera alla detaljer och gör din beställning därefter.

Här är det mest avgörande att hitta rätt butik eller återförsäljare där olika modeller av Apple finns tillgängliga. Kontrollera alla detaljer, vet om priserna, kontrollera erbjudanden och rabatter och gör sedan din beställning.

Bland några av de bästa namnen i denna domän där du kan få det bästa utbudet av Köp begagnad iphone 12, hittar du namnet på Phonetech kommer på toppen. Ett team av engagerade proffs har arbetat här; som kontrollerar enheterna och säkerställer att du får den bästa som passar din budget och ger dig en bättre upplevelse. Priserna backas också upp av rabatter. Så vad du väntar på, gör din beställning nu och få den bästa enheten enligt ditt val.

[bobahund]

@emmythezoi should come and surprise u!!!!!!!! *hint hint*

I JUST SAW A BORZOI FOR THE FIRST TIME IRL AND IM SO EXCITED

[f-rg-tmigej]

”Det var längesedan jag vaknade med dröm-ångest. Känsla efter känsla tog vid likt en kedjereaktion i den påflugna förvirringen. Istället för att vara smart, somna om, tog den fasta på scenerna som utspelat sig. Utifrån såg jag mig själv fumla efter mobilen för att öppna en endaste app, mailen. Tryckte snabbt i sökrutan och skrev in, ”.” , rubrik ”ämne saknas”, ”blockering” och endast punktrubriker. Detta här. Bara för att förstöra mig själv. Detta är mitt sätt att självskada. Påminnas om ens uselhet. ”

Önskar jag kunde vara här där jag är idag, fast då. Men utan allt jag tagit mig igenom hade jag inte varit här. Vilken paradox.

[jehuu]

Gud, jag är så kär i kunskap. Besatt av att få veta mer, få veta ALLT. Ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man vet. Men vilken gåva det har varit att ens få kliva in i den här världen. Jag vill forska. Vill göra skillnad på riktigt. Jag är verkligen så jävla tacksam. Så orimligt lyckligt lottad som nådde min dröm tillslut. Och älskade feminism. Gud vad glad jag är att jag fann dig. Med dig kom så himla mycket annat. Tack.

[lovisolsso]

hej från karantänen

Som ni vet har situationen med den varianten av coronaviruset som i december hittades i Hubei, Kina, inte direkt trappats ned. Till följd av att antalet smittade här i Sydkorea ökade beslöt RYE Korea att sätta oss utbytesstudenter i huskarantän. Beslutet om officiell karantän togs den 29 Februari, och vi har sedan dess inte kunnat till exempel åka till stan, träffa vänner eller röra oss fritt. Som tur är kan vi gå på promenader, men det verkar vara allt. För min del och vad just min värdfamilj har sagt så godkänner de att jag går ut på promenader bara jag håller mig nära lägenhetskomplexet. Jag får förutom korta promenader också gå till den lilla mat affären som ligger ett par meter utanför vår port. Hur mår jag? Jo det är väl helt okej. Börjar bli lite trött på situationen och inte kunna uppleva mitt utbytesår fullt ut, på det sättet jag vill och det var tänkt dvs. Men det finns inte mycket jag själv kan göra åt situationen än att följa lokala myndigheter, tvätta händerna, använda mask när jag går ut och INTE RÖRA ANSIKTET(vilket jag verkar ha problem med). Så som jag ser det är detta en sådan situation där det enda man riktigt kan, eller rättare sagt måste göra varesig man vill eller inte, är att vänta och låta tiden reda ut det. Att vara tålmodig är ytterst viktigt just nu. Det är många som kan tänka sig att man blir mer produktiv när man sitter i karantän då man inte har något att göra. Men nej till både min och antagligen andras förvåning när jag skriver detta, är det inte fallet. Vilket inte bara jag själv upptäckt utan även mina andra utbytesvänner som just nu sitter i karantän kan vittna om. Man blir mindre produktiv, lat och minst sagt tålmodig. Kanske till och med rastlös skulle jag vilja säga. Trots att det finns så otroligt mycket som jag skulle kunna göra och vet att jag nästan behöver göra. Det jag tror hindrar mig från att göra det jag vill är 1. Min otroligt upptränade och slipade förmåga att bli distraherad av nästan vad som helst. 2. De otaliga obesvarade frågorna och funderingarna som alltid ligger gnagande i bakhuvudet på mig. Om inte bara viruset och chansen att jag blir hemskickad, men också andra frågor och tankar som nu får chansen att växa till sig genom ännu av mina bästa förmågor, dvs övertänkande. 3. Att jag är den(självvalda)prokrastineringsmästaren som jag är. Jag är glad att det finns människor runt mig som fortfarande orkar kontakta mig och skicka meddelanden när jag inte har energi för det. Att sitta i karantän är inget jag kan rekommendera. Men det är inte så hemskt som det låter. Det är bara jag som är bra på att klaga och på att undvika lösningar rakt framför mig. Som den människa jag är viker även jag mig för att ibland bara slappna av lite för mycket. På tal om att slappna av för mycket. Teknologin vi har runt oss som datorer, mobiler och med det alla appar, är något som om det används på rätt sätt kan bidra en stor del till produktivitet och som verktyg till t.ex att studera. Men många gånger ramlar även jag ner i de andra hålen som endast är skapade till att just få folk att ramla ned bland de avsedda "app-grottorna" och låta sig själv och sitt belöningssystem omslutas av den oändliga tillgången av endorfiner som dessa appar ger oss. Som myror dras till socker, en annan bild jag också får föreställer flugor och insekter som sätter sig på kanten av en köttätande växt formad som en upp och nedvänd gammal kyrkklocka. Det var kanske ganska så specifikt men förhoppningsvis förstår ni vart jag försöker komma med detta. Nu för tiden har jag börjat tänka mer på vad jag tycker om att göra och vad jag skulle vilja fördjupa mig mer med i framtiden. Min lista består just nu av en punkt, vilket är skrivande, inget specifikt eller så utan skrivande i vilken form som helst egentligen. Något som jag under de 28 dagarna i karantän har hunnit reflektera över är att jag gillar och är intresserad av många många saker. Det behöver ju inte vara negativt, men det hjälper inte direkt heller en person som mig som antingen är noll eller hundra. För att kunna bestämma mig för något måste jag vara 100% säker och engagerad. Det har ju förstås sina fördelar, men kanske inte när det gäller just det första steget att välja saker. Något som plötsligt kastades under min radar en dag när jag satt och pratade med min kompis Enella från Brasilien, som är en utav de utbytesstudenter jag spenderat året med, var att herregud jag måste börja tänka på universitet och linje och hela tjohejet. Jag lämnade liksom mitt huvud och dess utveckling angående universitet och vidareutbildning i ettan på gymnasiet. Att jag ska fortsätta till universitetet är det ingen fråga om då jag älskar utbildning och jag har så mycket jag vill lära mig. Men det är alltid som att själv valet och när jag ska börja välja alltid har lagts åt sidan. Inte oavsiktligen kanske men det dök upp i mitt huvud att herregud vid den här tidpunkten nästa år är jag nästan vidarekastad till universitetet. Detta utbytesår har varit bra för utveckling av många saker, men vad gäller tankar på universitetsfronten har det ju inte gått så långt kan man säga. Hur som helst är jag inte orolig och det är väl dels varför jag kännt att jag inte behövt lägga så mycket tid på det. Jag har liksom alltid varit säker. Tankarna om universitetet var väl mer av en upptäckt och uppenbarelse än något helt nytt att tänka på. En ny vinkel helt enkelt. Att börja i universitetet är något som jag hela mitt liv sett fram emot, det är efter utbytet jag är på just nu min nästa dröm att ta tag i. Trots att jag vet att jag kanske inte borde lägga så mycket tid att tänka på vad jag kommer göra när jag kommer tillbaka tills Sverige och hur det kommer vara, kan jag inte rå för det. För det första finns det till mitt försvar inte mycket annat att göra. Och för det andra är det vad mitt "riktiga liv" är, vad jag lever just nu känns för det mesta bara som en dröm egentligen. Kanske för att det så länge för mig bara varit just det, en dröm. Min nästa dröm efter universitetet är att få jobb på UD, göra något jag är intresserad och tycker om att göra. Om jag helt plötsligt blir trött på det och inte vill det längre, får jag väl hitta på något annat. Det känns på något sätt lite som att jag har glidit på en räkmacka hela mitt liv. Turen jag har haft när det gäller skolor, umgänge och familj har varit större än vad jag kunnat be om. Jag har inte uppnått några särskilt stora saker, men jag tror samtidigt också att det inte spelar något roll för mig. För livet jag levt tills nu har varit ett otroligt bra och glädjefyllt liv. Jag mår bra. Min två enda önskemål jag har inför framtiden är att få jobba med något jag tycker om, och att må bra. 

[vareidow]

oh to stand in a massive crowd under the open sky singing bohemian rhapsody to your heart’s content surrounded by a sea of other people going equally ape shitt and also green day is there

every person can feel freddie’s presence in their souls when they sing MAMAAAAAA UUHHHH, I DONT WANNA DIE, I SOMETIMES I WISH I’VE NEVER BEEN BORN AT ALL with all the air in their lungs i’m not joking

[mothman-duncan]

Alltså vilken dröm att få Johnny Logan att sjunga för en

[vareidow]

moon rainbows? sounds like she’s asking you out

why nighttime is the right time

that soft, calming buzz that you hear when the streets are void of cars

no one expects anything from you; you get to just be

any loneliness you may feel is soothed by the spirits that wander in the moonlight

the moon; she’ll be there for you until morning

snacks are always better after midnight

streetlights are beautiful and comforting; they’ll never judge you

crickets!!! fireflies!!! moths!!!!!!

feel free to add more

[europebytrain2022]

Dag 7 - Cinque Terre del 2

Efter att vi återhämtat oss från värmen gick vi in bland de mysiga små gränderna i Corniglia. Det märktes att trapporna nog avskräckte en hel del turister, för här var det ett mycket lugnare tempo.

Lyckan blev även stor för den här unga damen när vi hittade gelato gjord på enbart frukt och bär! Oj vad hon njöt.

Vi gick ända bort till havsutsikten, tog en selfie (läs: flera) och promenerade sedan tillbaks igen. Men den här gången tog vi bussen ner till stationen, man får ju inte vara dum.

Den fjärde och näst sista byn hette Vernazza. Här hade vi riktigt höga förväntningar, men kanske att värmen och folkmassan gjorde sitt för vi kände oss klara här ganska snabbt.

Den största behållningen var att se på en tävling där barn skulle hämta flytande bollar i havet och att vi hittade en toalett. Så det säger kanske lite om hur trötta vi började bli vid det här laget.

Så vi tog oss till den sista av de fem byarna, Montorosso. Där strosade vi runt på jakt efter en restaurang, och hittade en som tur var.

Och på vägen dit såg vi denna tjusiga dörr, tänk vad trevligt att få bo här va.

Till middag serverades det pasta och det fanns både glutenfritt bröd och pasta, vilken dröm. På bordet bredvid oss satt Gordon och Linda som kommer från Kanada, bor i Mexiko men har rest och bott i större delen av världen. Gordon var även författare och har skrivit ett stort antal verk, så nu ska vi börja läsa alla dem. Spännande!

Innan vi åkte tillbaks till vårt kära Moneglia tog Oscar en gelato med massa socker och mjölk och gluten. Och det var slutet på den här dagen!

[photofabulicious]

📸Jag tycker om att fota och vill bli bättre på det hela tiden. Samtidigt kan jag väl inte säga att jag brinner för det. Precis som allt annat. Jag har inte den där riktiga passionen för något i livet. Och som jag berättar många gånger tidigare är det just sånt jag kan bli riktigt avundsjuk på - när jag ser människor som är passionerade över något, på gränsen till galenskap eller besatthet. Haha. . Jag följer många grymma fotografer. Många av dessa fotografer lägger ner hela sina liv för att bli bättre eller fullända sin teknik. Jag själv kan inte ens bestämma mig för vilken stil jag tycker om mest. Varje gång jag försöker fördjupa mina kunskaper inom fotografering, så tappar jag lust istället för att väcka glöden. Jag inser hur mycket hårt arbete som krävs och blir avskräckt. Ibland ser jag saker och tänker” det där är min grej”, ”den där stilen vill jag också göra”, men så ser jag vilken utrustning som behövs (dyrt, bökigt att få med sig osv) eller hur mycket planering och tid det tar för att ta ett sådant foto. Och då är jag inte intresserad längre😂 . Jag tycker också om att redigera. Jag älskar att göra fantasyliknande fotokonst eller lägga på mycket färg så att det ser ut som en dröm eller saga. Men det jag har kommit fram till är att jag mest tycker om att ta foton utan krav och planering. Ögonblicksbilder, street photography och porträtt (utan studio och massa utrustning). Jag älskar att mobiler tar bra kort nuförtiden och att man alltid har med sig den. Det är med mobilen jag känner mig mest hemma. Kvaliteten kommer dock aldrig att bli lika bra med mobilkameran tyvärr. . Ett tag hade jag förhoppningar på att kanske kunna försörja mig på att fotografera, men nä… Jag vill inte lägga ner så mycket tid, energi och pengar som krävs för det. Det tar bort det roliga för mig. Så fotograferingen lär förbli en hobby för all framtid, även om det hade varit kul att kunna försörja sig på det. . 🎉Idag fyller min vapendragare @iamchanti år. Snart är han lika gammal som jag! Haha. Grattis kompis! Tack för alla skratt du ger mig. E + E = eeeeeeeeeeee.❤️ . 🍜Nudelsoppan på @chatongthai ! Så bra! 🤤 se bild 4.👌 (på/i Kungsholmen, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/CbV7qmWMQ1_/?utm_medium=tumblr

[louiseeklund]

26 Januari 2020 Söndag

01:09

Jag har ingen studieteknik. Det är därför jag har så svårt att lära mig saker. Typ piano. Jag vill lära mig spela Beethovens verk.

01:13

Fast egentligen vill jag lära mig Joel Lyssarides verk. Så jävla bra! Han liksom kittlar tangenterna.

01:17

Jag är så fascinerad av pianister! Att spela måste vara som att prata, för dem. Och jag. Jag kan knappt prata. Jag måste ligga i. Ligga i i vad jag nu bestämmer mig för och det lutar sig övervägande mot måleriet.

01:19

Att spela piano kanske är som att improvisera en maträtt. Börjar med en produkt, sedan bara lägga till det ena efter det andra på känn, utan att ha tid för att tänka.

01:21

Att spela piano är kanske för dem, detsamma som att skriva för mig. Ett ord leder till ett annat. Meningar skapas. En ordföljd förstås.

01:22

Trots att min synth är där, bara några meter ifrån mig så tar jag mig inte dit. Det är försent och jag riskerar att fastna. Ingen chans att jag går upp klockan sju imorgon. 

01:23

Jag tog mig inte ut. Av princip sak nästan. Jag lyckades få i mig krubb i form av mosade kikärtor blandat med kryddor som jag hade som pålägg till något slags knäckebröd. Väldigt gott! Det är stärkande att veta att jag skulle klara mig utan kök. Mer äventyrligt såhär. Hade jag gått till köket hade jag kokat pasta och ätit det och inget annat. Det här var så mycket bättre!

01:44

Om jag sover än? Nej.

01:50

Jag älskar mitt budgetliv ändå. Så jävla kul. Lär mig liksom att jag inte behöver spendera särskilt mycket pengar. Istället för att köpa ett soffbord, ta en flyttkartong. Den liksom. Det är underbart och det ser verkligen inte dumt ut. 

01:52

Och så jävla nice att det fanns en säng här förresten och att jag fick det här boendet. Herregud vilken tur jag har! Adrian har också flyt! Studion han ska börja arbeta på från måndag, är så jävla nice! Och han har bara tatuerat i drygt ett år. Det är sjukt. Och jag går i konstskola och mina verk sprider sig redan till kroppar och hem. Det är vårt år Adrian! Så jävla nice! Det här gör vi bra! Och jag började året i New York. Och jag är sugen på att flytta till Stockholm för att börja en femårig utbildning på Mejan, vilket är så jävla sjukt om det skulle bli så. Bara tanken är sjuk! Och jag fick bo i en fantastisk lägenhet i Brooklyn och träffade så inspirerande personer! Och jag har fått väldigt fina vänner här där jag bor. Livet är gott trotts allt. Varför är jag så deppig på morgonen och så pepp när jag ska sova? Kanske är bättre än motsatt.  Definitivt bättre! Gud jag är så glad!

10:44

Vaknade nu. Vad är det med mig?

10:55

Jag kanske ska söka till Nordens fotoskola ändå. Eller Valand Foto.

11:13

Att aldrig kunna bestämma sig är det värsta som finns.

11:19

Jag ska gå på konsthögskola i höst! Det är det jag siktar mot nu!

18:32

Adam spelar också piano. Nu är jag officiellt kär. 

18:33

Så jävla vacker också. I sitt krulliga hår och vackra anletsdrag och slanka men starka kropp. 

18:34

Tror jag fann min dröm.

23:40

Kom hem från ateljén för kanske 20 minuter sen och nu har jag plötsligt städar rummet. Sjukt. Trodde jag skulle krascha i sängen men hade lagt en stor ren tvätthögen där imorse, kläder jag aldrig tog hand om igår. Tänkte placera högen någon annanstans men fick feeling och när högen var borta så började jag plocka undan annat som låg huller om buller och gjorde lägenheten till ett kaos. Så skönt. Jag måste bli bättre på att ta hans om mitt hem. Både invändigt och utvändigt. 

23:42

Dessutom plockade jag bort min pågående tavla i projektateljen och flyttade Lovisas projekt dit jag hade mitt för att göra plats för Nina. Så sopade jag och gjorde det finare än det var innan. Jag gillar ordning. Är tydligen min moders barn.

23:53

Kobe Bryant dog idag, en basketlegend tydligen. Alla postar bilder på honom och skriver liknande:Rest in Peace. Varför nämner ingen att hans dotter också omkom och att hennes lagkamrater med anhöriga också omkom i kraschen. Varför får de kända personerna mest uppmärksamhet? Det kanske inte är så konstigt om folk har skapat en själslig relation med honom, men det är sorgligt. För hans liv bör inte vara mer värt än hans dotters, men det är det. För det är så samhället ser ut. Personer med mest inflytande är de som betyder mest. Nio personer omkom. Så jävla hemskt. Men och andra sidan. Hur många har egentligen omkommit idag? I mord? I krig? I sjukdom? Självmord? Svält? Krasher? Fyfan. Det är så jävla många människor som bara försvinner från denna jord, på en dag. Jag vet inte om det finns någon statistik, men det måste vara så jävla många. Så jävla hemskt. Varför kan inte alla bara dö av ålder? Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Vi har ingen kontroll över våra liv.