#verklighetsfrånvänd

[swemagast]

#verklighetsfrånvänd #morganjohansson #regering #bibliotikarier #avkräva #legitimation #jensganman #jensganmanförklarar LÄS https://www.facebook.com/644748250/posts/10158750462553251/?d=n (på/i Kulturdepartementet) https://www.instagram.com/p/CYBVAHUs4oe/?utm_medium=tumblr

[ildirigente]

Hej! Tycker du att det var rätt beslut att gå skilda vägar med Allegri? /Elias

Ja, det tycker jag. Allegris tränargärning i Juventus hade otvivelaktigt nått sin slutdestination. Det går inte att backa in i framtiden. Glaset har varit halvtomt en längre tid. Nu behövs det fyllas på med ny energi.

Därmed är också en era över. Allegri lämnar oss med goda minnen från framför allt de tre första säsongerna. Under den perioden visade han sina stora förtjänster som tränare. Hans taktiska flexibilitet föll väl ut, matchcoachningen skördade framgångar och den periodiserade träningen gav utdelning. Livorno-sonens bekymmerslösa inställning där allt tycktes vara möjligt tog skruv. Självförtroendet smittade av sig på spelarna.

Men, någonting gick sönder i Cardiff. Allegri har ofta sökt sig fram genom varje säsong för att till slut hamna rätt. Han har uppvisat en svåröverträffad fingertoppskänsla. De senaste två säsongerna har han däremot trevat i mörkret utan att någonsin få alla delar att falla på plats. Man har hela tiden haft känslan att lagbygget varit ofullständigt. Att Allegri knallat omkring med en sten i skon som han inte lyckas göra sig av med.

Allt det som tidigare var hans styrka som tränare har istället blivit ett tillkortakommande. Taktisk mångsidighet och spelarrotation har förvandlats till ett experimenterande ofog utan slutprodukt. Det har inte funnits någon rytm i spelet, och när man väl hamnat i otakt har han inte lyckats svänga tillbaka pendeln. Allegris Juventus hade tidigare som vana att växla upp under våren, men den här säsongen gick man för det mesta på tomgång. Avsaknaden av ett tydligt grundspel har skapat en identitetslös grå massa av ingenting. Varken hackat eller malet. Spelargruppen har lidit som en direkt följd av detta.

En fotbollsledare kan bevisligen uppnå framgång oavsett om den är en utpräglad processtränare, likt Guardiola, eller en flexibel kameleont, som Allegri. Huvudsaken är att spelarna förstår tränarens budskap och att den slutgiltiga målbilden uppfylls. Men om det sker en tydlig regression i det taktiska upplägget, i kvaliteten på utförandet, när man inte längre ser spelarna utvecklas, ja, då kvittar det vilken typ av tränare man är. Lyckas du inte bryta den negativa spiralen så är ditt öde snart beseglat.

Allegri har tyvärr varit oförmögen att vända utvecklingen. Juventus trupp är möjligtvis inte så väl sammansatt som många vill tro. Men, det går definitivt att sätta en större prägel på laget än vad som nu är fallet. Och samtidigt vinna. Planlösheten har hunnit ifatt Allegri. Från 2017/18 och framåt har Juventus överlag presterat en undermålig fotboll. Den har varit temposvag och riskminimerande. Mycket av det offensiva spelet har gått via kanterna och ett ofta uddlöst inläggsspel. Ingen aggressiv bollerövring eller koordinerat presspel. Ytterst sällan får vi se genomskärare, kombinationsspel och vertikalisering. Det centrala hotet i banan har för det mesta lyst med sin frånvaro.    

I en tid då klubbledningen fortsätter varumärkesbyggandet med oförminskad styrka vill man uppenbarligen ha någonting mer. Elva, tolv fullfjädrade insatser per säsong räcker inte. Allegri säger på sin avskeds-PK att han inte förstår vad “vacker fotboll” är för något. Det var kanske det som ytterst blev hans fall. Allegri säger vidare att “de största matcherna och troféerna vinns av de klubbar som har den bästa defensiven.” Analysen han gör av förlusten i Cardiff är inte att Real Madrid bedrev ett bättre anfallsspel, utan att Juventus försvarade sig sämre. Jag tycker att det är en ganska verklighetsfrånvänd slutsats som beskriver rätt väl varför han inte tränar Juventus nästa säsong.

Jag var aldrig känslomässigt investerad i Allegris tränargärning på det sätt jag var med Conte och Lippis Juventus. Under dem senares regi kändes varje seger extra upplyftande, och varje förlust särdeles tung. Men den initiala skepticism som jag hade för Allegri förbyttes ganska snart av en stor respekt. Max har haft en enastående förmåga att karva fram resultat, inte sällan med ryggen mot väggen. Jag har inga illusioner om att det blir en lätt uppgift att ersätta honom. Hans efterträdare har stora skor att fylla. Elva titlar på fem säsonger skojar man inte bort i första taget. Han går till historien som en av Juventus största tränare efter Trapattoni (1) och Lippi (2).

Men det är inte bara på tränarfronten en nytändning behövs. Hela atmosfären runt klubben är, bisarrt nog, direkt nedslående för tillfället. Det var länge sedan jag upplevde en sämre energi runt den vitsvarta piazzan. Någonting måste göras åt den usla decibelnivån på Juventus Stadium. Utan organiserade och passionerade ultras blir det inget tryck. Det går inte att förvänta sig att några random julgranar ska utgöra den tolfte spelaren. De två första säsongerna under Conte var det en fullständigt magisk stämning. “Una bolgia”. En ointaglig borg. Idag har skådeplatsen för Juventus framgångar förvandlats till en PL-teater. En sorglig utveckling. ‘Ndrangheta-maffians infiltrering i Curva Sud förstörde så jävla mycket.

Hur som helst. Idag firar vi den åttonde raka Scudetton - något jag inte tar för givet - och ger samtidigt Allegri och Barzagli den avtackning de förtjänar!

[neverbeenacorpse]

En intressant insikt är att fiktion inte alltid är rogivande för mig

Det jag menar är att fiktion, i grund, inte är genuint rogivande – självklart att filmer som Grave of the Fireflies eller SAW lämnar en påverkad och/eller emotionellt investerad, men det jag menar är att lättsam fiktion sällan är ‘lättsam’ för mig. Bortsett förenklad och nästan helt verklighetsfrånvänd fiktion som superhjältar (Miracolous Ladybug and Cat Noir <3) och många barnprogram.

Fiktion som Friends eller How I Met Your Mother är generellt uppfattade som lättsamma, enkla att se, utan stora plots eller känslomässigt omvälvande vändningar, och dessa får jag oftast rekommenderat till mig. Jag har slutat fråga om tips på ‘lättsamma’ filmer/serier, för varje gång så får jag helt annat än vad jag ber om – för i mitt huvud, är fiktion sällan lättsamt.

Med en vän, väldigt spontant, såg jag Ozark’s första avsnitt. Jag levde igenom avsnittet nästan uteslutande för att min vän satt bredvid mig, och efteråt så var mitt huvud fullt med tankar och känslor och teorier så till den grad att jag inte kunde slappna av på flera timmar. Jag begav mig hem strax efter, vilket var planerat sen innan, och det krävdes både spel och musik för att kunna lugna ner mitt sinne igen.

Samma med majoriteten av fiktion – men inte av det skäl som många verkar tala om. Jag dissar inte Game of Thrones för att det är för mycket intrig, för mycket sex, för många karaktärer – jag dissar serien för att jag ser hela världsbyggnaden, karaktärsutvecklingarna, och sinnet som skapat dem. Jag ser hur författaren fick fram dessa story-lines, hur världens logik skapades, hur dess miljö och natur och kultur skapades och vart de olika detaljerna kommer ifrån, varför vissa delar är fokuserade men inte andra, varför vissa karaktärer är skapta på specifika sätt men inte andra. Och jag kan inte släppa det, för allt jag ser är bristerna – hur sinnet som skapat detta är bundet efter västerländska ideal, moderna uppfattningar om vad som är propert och hur en ska utmana dessa normer, vilka delar som är ‘fuck it, jag kommer på något’ och vilka som är tagna från någon form av verklighetstrogen efterforskning. Jag ser brister i hur moderna kultur-skapare framställer kvinnor, icke-män, sexuella attraktioner och uppfattningar av kultur; jag ser hur sinnet bakom dem funderat och skapat och vilka delar som är anpassade för film och serier och vilka som troligen är tagna direkt från boken – utan att aldrig någonsin ha läst böckerna.

Jag ser destruktiva normer återberättas som om de är en universell lag, i en värld som inte följer alla våra normer – bara dem som anses ‘obrytbara’.

Med Ozarks, blev det samma – fast av andra skäl. Jag såg familjen och hur huvudpersonen försökte hålla dem samman, hur frun var otrogen och barnen delvis olyckliga, hur samhället kräver pengar och inkomst och socialt samspel. Jag såg hur samhälleliga krav utspelades som norm, som naturlag, jag kunde inte släppa det faktum att folk lever såhär, i dessa familjer, med denna underliggande destruktiva energi; hur familjen är byggd efter en ‘kära-familj’ med två barn (tjej och kille) och de typiska bristerna i fasaden (otrogen fru, lagbrytande man) men hur de håller tillsammans för att de är familj, och hur de prioriterar att vara tillsammans trots att det egentligen inte finns skäl till det – annat än blodsband. Som om det är något heligt som aldrig går att bryta.

Jag kan inte slappna av när jag ser fiktion. För vänner och andra har jag förklarat det som att jag själv är en story-byggare, och jag skapar historier och världar och karaktärer och därför ser jag så lätt igenom dem på film eller i serier, men det känns genuint djupare än så. Det är inte bara de destruktiva samhällsstrukturerna som syns igenom i karaktärsbyggandet; det är hur denna kultur kan uppfattas av omgivningen och hur andra kan se det som norm, eller godkännande, eller skäl att stanna i destruktiva familjer eller med destruktiva partners eller fortsätta ett destruktivt beteende.

Så när jag vill se något utan riktig emotionell investering, men fortfarande intressant, så ser jag på verklighets-skildringar. Att se på “I am a Killer” till exempel, är mer avslappnande än att se på How I Met Your Mother. I den första så är det verklighet; vi får se versioner av samma berättelse, olika uppfattningar och historier, olika infallsvinklar och upplevelser och blir lämnade att skapa en egen uppfattning. Vissa utav avsnitten är triggande – så många är offer för övergrepp och våld, och en lämnas alltid utan någon äkta slutsats. Det är bara verkligheten, för olika individer, och inget mer. Det ger mig möjlighet att bedöma, smed egna ögon, och lägga in värderingar där dem passar (tex om någon uttalar sig sexistiskt, så lägger jag dit värderingen ‘sexist’, även om serien inte själv bemöter det uttalandet).

Medan HIMYM är uttalade sociala koder och linjer där varje avsnitt är en story i sig, med moral och svart/vitt med nivåer av grått, där allt är skapat, artificiellt, påverkat av normer för att tilltala normer och hålla uppe normer med hjälp av förutbestämda normer och… så många små sociala koder som är ‘självklara’ för personer utanför autism-spektrat, eller pinsamma skämt och tillfällen där människor blir genuint sårade/skadade utan att någonsin komma tillbaka i serien igen av det skälet (alla som Barney ljuger för, alla sexuella kontakter som uppstått av missförstånd, alla sätt någon kan få sin kroppsliga integritet inträngd på för att skapa ett skämt) och hur det sedan läggs fram moral, strikt uttalad och tydlig, svart och vitt och ‘ibland är det svårt att göra rätt’-tankar. Den totala avsaknaden av personlighets-utveckling som inte är medveten eller artificiellt skapad, helt utan bakomliggande trauma om det inte är en medveten plot-twist, vänner som aldrig någonsin tar sig utanför de bestämda scenerna eller umgängesgrupperna och där alla medverkade alltid är en del av historien eller helt oviktiga.

I HIMYM måste jag bryta ner alla värderingar som slängs i ansiktet på mig, alla påtvingade normer och sociala koder som ‘alla’ känner till (ableistiskt) och försöka först vad som är verklighet och vad som är skapat för serien, medan i ‘I am a Killer’ så är allt verklighet – även om någon ljuger så är det av verkliga skäl, privata och personliga skäl, och jag kan lägga det till bedömningen av personen i fråga och inte tvingas in i en labyrint av ‘är det skapat för karaktären, av karaktären, av skådespelaren, av skaparna, eller är det en social norm?’ varje gång en karaktär i en fiktion gör eller säger något. Det är enklare, rakare, och jag kan relatera till det helt annorlunda. Med skapade karaktärer är det nästan alltid en påtvingad känsla av att relatera, att jag tvingas till det och måste medvetet bryta mig ut från fiktionens krav att jag ska förstå och empatisera, medan i verklighetsskildring så finns inte de kraven.

Jag kan se och lära och bedöma och förstå, utan att försöka tolka karaktärens och skaparnas motiv till mina känslor.

Så även fast IRL-serier är mer triggande så är fiktion mer krävande. För jag vet att verkligheten kan vara mörk och mäktig och obegriplig, medan ‘lättsam’ fiktion eller intrig-fyllt drama gör den verkligheten så otroligt förenklad, och tvingar mig att skapa lager på lager av tankegångar för att fundera ut varför.

Stressande ‘lättsam’ fiktion En intressant insikt är att fiktion inte alltid är rogivande för mig Det jag menar är att fiktion, i grund, inte är genuint rogivande - självklart att filmer som Grave of the Fireflies eller SAW lämnar en påverkad och/eller emotionellt investerad, men det jag menar är att lättsam fiktion sällan är 'lättsam' för mig.

[anteckningar-fran-ett-kallarhal]

Vad är det för verklighetsfrånvänd jävel som fick alla att tro att någon någonsin har kunnat skapa någonting (och dessutom bra???) under ångest?

[hgfnynas]

Hyresgästföreningen riktar skarp kritik mot regeringen — Hem & Hyra

Hyresgästföreningen riktar skarp kritik mot regeringen — Hem & Hyra

Verklighetsfrånvänd. Så beskriver Hyresgästföreningens ordförande Marie Linder den bostadspolitik som statsminister Stefan Löfven presenterade när riksdagen öppnade. “Politiken ska hålla sina tassar borta från hyressättningen”, säger hon.

via Hyresgästföreningen riktar skarp kritik mot regeringen — Hem & Hyra

[rebootasverige]

Att Miljöpartiet står för en verklighetsfrånvänd och snällistisk politik må vara hänt, men man vet i alla fall vad man röstar på om man väljer Mp. Generösa vill man vara! Gissningsvis med skattemedel och på bekostnad av fortsatt växande sprickor i samhällskroppen, men det är fint att vilja vara god. Sett till den politik som den delvis miljöpartistiska regeringen drivit så har man förstås begått våld mot sina egna principer för att klänga sig kvar vid makten, men ändå. Man vill ju så väl! Tydliga alternativ gör det lättare för väljarna att ta ställning. Ibland kanske ett parti förlorar på sin tydlighet eftersom det visar på uppenbara reella brister i politiken, men man har i alla fall behandlat medborgarna som vuxna människor. Till exempel blir det tydligt redan i starten av valrörelsen att Sd och Mp har olika syn på migrationspolitiken inte bara ideologiskt utan även i praktiken. Då får man som väljare själv avgöra vilken politik som är bäst, eller minst skadlig för Sverige. Kan vi fortsätta in i väggen, eller ska vi ta en paus och städa upp röran? Alternativet till tydlighet stavas Centerpartiet och i viss mån Alliansen. Där är det grisen i säcken som gäller. Blir det Balinesisk Sd-inspirerad politik på menyn eller Annie Lööfs ofinansierade 40-miljoners migrationsliberalism - ingen vet. När det gäller Socialdemokraterna så får man vänta och se vad som händer från vecka till vecka, när man slickat på fingret och sett åt vilket håll valvinden blåser. En sak är säker: den politik som S för har man ALLTID stått för, oavsett om man agerade motsatt för ett halvår sen. Den ”goda” populismen, antar jag. Men Miljöpartiet, där vet man vad man får. Ordning och reda ideologiskt, och mer kaos i praktiken.

[thehangoverclub]

Crazy Ex-Girlfriend

Crazy Ex-Girlfriend har haft en okej andra säsong. Jag uppskattade den första säsongen mer, men serien fortsätter att vara underhållande. Handlingsmässigt kändes det som om allt trampade vatten i år (iallafall fram till finalen). Seriens styrka är helt klart att den aldrig backar ifrån hur fullständigt skadad och självdestruktiv dess protagonist är. Och att ha musikalnummer för att visa hennes vanföreställningar är väldigt bra berättande. Jag är ändå lite pepp för säsong tre, då hämd snarare än verklighetsfrånvänd romans verkar vara temat. Det blir nog bra.

[lazzaroon]

En vanlig dag på kontoret för svensk, moralelitistisk, sanningsfientlig vänstermedia. Klädseln stämmer förstås inte. Ni får tänka er manchester eller denim, skrynklig svart kavaj, halvrufsigt hår (omsorgsfullt fixat men lite rufsigt) och svarta glasögonbågar. Troligtvis också strumpbyxor under byxorna. PS. Jag är inte högerorienterad. Jag spelar libero men aldrig ute i polerna bland avskrädet /DS.

[juiceverket]

Tack Sean Connery för du berättar allt för oss, när vi är osäkra på hur vi ska bete oss