#undergång | Explore Tumblr posts and blogs

jimmythuen · 16 days ago

Text

SAGAN OM BERGSFOLKET

Av JIMMY (ANDERSSON) THUEN

Vem bryr sig om allt hemskt

som sker där ute i världen

när allt ändå till slut

ja till sist försvinner

in i de förträngda minnenas

bortglömda och dunkla land

(författaren)

Då när världen inte längre levde där ute och det enda ljuset fanns i en dal långt in i de dimhöljda bergen, långt bort ifrån mörkret..................

De kloka männen och kvinnorna gömde sig för kriget, det sista stora kriget.

De visste att inom en snar framtid skulle världen skälva och sedan sluta att finnas till där utanför de stora bergen. Livet skulle tystna och därför hade de sökt sig in dit där de skulle kunna föra människoarvet vidare.

Och världen dog där ute och det blev mörkt runt omkring de dimmiga bergen.

Människorna började att längta efter den tid när de skulle kunna ta sig ut till världen igen men de förstod att det skulle ta mycket lång tid. Generationer skulle följa på generationer och till slut skulle ingen tro på att det någonsin funnits något annat än det som fanns där innanför de enorma och höga bergen.

Det fanns alla sorters människor i den lilla byn och det var grönt där inne. Om det inte hade varit för det svarta tak som stängde in dem och det konstlade ljuset så skulle man kunna tycka att det var skönt att leva där. Det dundrade

allt som oftast uppe i skyn och det var som om allt det mörka ville sänka sig ner över byn men inte mäktade till det. All godhet som fanns där inne stängde ute dödens hotfulla skepnad. Man hade vant sig vid att leva där och flera generationer var redan föda som inget annat visste än det som de levde i där i dalen. Världen därute var en sägen för dem och det var få som talade om den.

Intill bäcken som stilla porlade förbi ängen och försvann in i bergen satt en pojke och funderade på om den gamla mannen var tokig utav ålder. Inte kunde det vara sant att det funnits så mycket människor bakom de där bergen?

Han hade alltid förstått att det funnits någonting annat därute och kanske fanns det ännu kvar, men hans mamma hade varnat honom för faran som fanns där och därför hade han inte vågat att tänka på det mera. Men nu när den gamla Abraham berättade om alla de åtskilliga miljarder människor som skulle ha funnits bakom den där stenväggen så lockade det igen.

Han kände skräcken som modern ingjutit i honom men lyssnade ändå vidare på vad Abraham berättade. Hade han inte också hört hur det viskades under natten in till eldarna när männen samlades där? Var det inte en del som talade om att besegra de väldiga bergen och ta sig igenom det svarta som täckte himlen där uppe. Han hade smugit ut på nätterna och försökt att förstå mera igenom att lyssna på de vuxna.

En natt ett par dagar senare efter det att Daniel hade lyssnat till Abrahams berättelse så var han åter igen nära in till de där människorna vid eldarna och han låg i det höga gräset bland syrsor, myror och småkryp. Han hör hur snabba fotsteg närmar sig och inser att det redan är för sent att fly..

Han visste att modern skulle anklaga den gamla mannen för de ord som han spred och att Abraham i värsta fall skulle förklaras tokig och spärras in i den där mörka jordkällaren där andra redan satt som ”hotat” samhällets existens genom sina farliga sagor.

- Vad gör du här Daniel?

hördes en grov stämma ropa i natten och pojken skakade utav skräck för att han hade blivit upptäckt. Det var Isak som hade upptäckt honom. Sedan följde det som pojken var mest rädd för, han fördes bort och hem till modern och i det ögonblicket så dömde sig sällskapet själva till undergång. Modern var listig och snart fick hon sin son att berätta om vad som hade lockat honom ut i natten. Var enda en av dessa män som funnits intill elden under natten skulle hamna i jordkällaren och Abraham också var han rädd för.

När Daniel nästa dag försökte att finna Abraham som brukade sitta där intill bäcken så kände han hur rädsla växte i honom och han sprang förskräckt in till byn och frågade om någon visste vart mannen fanns. Sebastian, en grannpojke som bodde i närheten utav bäcken hade sett allt hända, sett hur de förde bort åldringen som inte orkat att göra motstånd. Han berättade om hur han hade följt efter de anklagande massorna och sett hur de föst Abraham framför sig och till slut kastats ner honom brutalt i den där jordkullan med sitt hemska mörker.

Daniel förbannade och anklagade tyst de som inte ville tro att det fanns något annat än det där innanför bergen han förbannade också sig själva för att han

hade avslöjat sanningen för sin moder.. Hur skulle han kunna rädda den stackars mannen och de andra som nu satt inlåsta i mörkret under jorden?

Så växte planerna fram på att ta sig över till andra sidan bergen och hämta något slags bevis för att det fanns en annan värld än den där inne. Om det inte skulle finnas något där då skulle allt hopp vara ute tänkte Daniel och själv skulle han aldrig kunna återvända utan tvingas till att leva ett liv i total ensamhet och i en värld som han inte visste hur den skulle komma att se ut. Men han ville ändå försöka och han trodde så starkt på det som han gjorde att han bestämde sig för att ge sig av.

Det var långt efter sommaren och det var kallt den där hösten när Daniel till sist gav sig av. Natten lystes upp av den bleka månen som hängde där över honom med sin liksom förvånade spöklika skepnad. När han närmade sig bergen så växte de och blev väldigare än vad han någonsin förut hade tyckt att de varit.

Han slog sin första kil i berget och efter varje slag så vände han sig om för att se så att ingen iakttog honom för det skulle vara ödesdigert. Han andades häftigt, skärvor ifrån berget rasade ner på honom och han undrade om de andra skulle förstå varför han gjorde detta eller överhuvudtaget fatta vart han

tagit vägen. Om han bara kunde ta sig över och finna sina bevis så skulle allt ordna sig tänkte Daniel, detta var till tröst för honom.......

Det var förvånansvärt att den lilla kroppen mäktade att knäcka bergens stolthet men flera gånger under den vådliga färden hotade avgrunden med sitt djup att svälja honom helt och hållet. Husen och människorna där nere var till sist så ynkliga och små att han inte kunde se på dem mera, han blev yr och matt. Ändå så lyckades han på något oförklarligt vis att hålla sig fast och ta sig vidare uppåt, själva livet kämpade för sin existens när han närmade sig toppen. Den vådliga färden ner på andra sidan var lömskare och det var ett okänt öde som väntade på pojken där nere på andra sidan. Nästan omedelbart när han hade kommit ner så kände han att något var fruktansvärt fel. Det hade kommit så snabbt att han att han inte kunde hinna bli rädd för det. Inte förrän han såg in i de ondskefulla ögonen kramade skräcken hans hjärta. Vildens stirrande ögon i det skrumpnande ansiktet fick paniken att välla upp inne i honom. Runt omkring honom fanns flera morrande varelser som alla var lika hotfulla. Han förstod att det snart skulle vara slut att hela den där långa färden över bergen varit meningslös och att den gamla mannen skulle förbli kvar i sin grop och att alla människorna i byn skulle tro att han blivit lika galen som gubben i jordkällaren. Ingen skulle veta att han låg slaktad på andra sidan bergen av oformliga håriga bylten, det skulle säkert dröja långa tider innan någon om någonsin skulle få den vansinniga idén att ta sig över bergen igen. Då skulle han inte vara där mera inte ens resterna av honom.

Eldflammor bröt förlamningen och flera stycken utav varelserna skrek till och försvann in i dunklet. Kvar fanns en ovanligt vacker kvinna och några följeslagare som höll i några märkliga glänsande rör. Kvinnan liknade hans eget folk till en del men de andra såg ut som en blandning mellan djur och människa, de var tillsammans en grupp på fem storvuxna män och två kvinnor. Den vackra kvinnan märkte pojkens rädsla och hon la försiktigt ner sitt vapen på marken.

- Var kommer du ifrån? förut var här tomt på mänskligt liv, hur kunde du en liten pojke ta dig in levande i denna zon och dessutom utan vapen?!!

- Vad heter du? fortsatte hon

Frågorna hopade sig i Daniels huvud och han svarade försiktigt ”Daniel!”

Kvinnan förstod plötsligt var han hade kommit ifrån när hon såg repet som

hängde ner bakom pojkens rygg och hon gapade stort. Mycket trevande tog hon pojkens trasiga händer och förde honom bort ifrån de rykande kadavren på marken, bort från den dödliga zonen.............

De vandrade genom ett öde landskap och här och var så kom det rök ur den

svarta marken. Marken som de gick på var svart och bränd men det fanns lite växter, lite grönt i allt det svarta. Kvinnan berättade för Daniel att hon bar namnet Ismabella och att hon och hennes följeslagare hade vandrat i flera dagar för att försöka finna de eftertraktade örterna som har en helande verkan.

Pojken såg ut över vidderna och kände sig underlig till mods, skulle detta vara den plats som Abraham hade talat om och som det hade berättats underliga historier om? Det såg inte alls ut som det gjorde där inne bakom bergen, där det var grönt och där vatten strömmade i den klara bäcken. Men han visste ju också att den stora döden hade kommit ifrån himlen en gång för flera generationer sedan och utplånat det mesta utav liv där på den plats som han nu befann sig. Människorna hade själva bestämt sitt öde när de avfyrade den där döden.

Den intensiva hetan och radioaktiviteten hade härjat inte bara där, nej hela planeten hade drabbats utav människornas vansinne. Han kände sig sorgsen vid tanken...

De vandrade vidare i det som inte hade behövt att se ut som det gjorde men trots allt så hade det börjat att växa igen om än glest och sparsamt. Längre bort såg de en grupp av de där fruktansvärda och vanställda varelser som han blivit överraskad och kunde blivit dödad av om inte Ismabella med sitt följe hade

funnits där i närheten. De hade räddat hans liv och han kände att han stod i tacksamhets skuld till främlingarna. Daniel förstod att det dödliga som kommit från himlen burit på en fruktansvärd smitta och de som till trots hade överlevt dödens spetsar med sin brinnande fasa blev förvandlade till förvridna groteska monster. Det var förmodligen de allra värst drabbades avkomma som nu sprang omkring i det dystra landskapet. När de första barnen hade fötts efter förintelsen så hade mödrarna skrikit i skräck och sorg över det som kommit ut ur dem. I generation på generation hade människorasen sedan muterats på grund av strålningen och det var endast ett fåtal som hade nästan helt klarat sig ifrån att bli smittade, det var dem som hade gömt sig under jorden och levt där nere i en obeskrivlig och mörk värld tills de hade kunnat ta sig upp till ytan igen bleka och rädda. De som hade flytt till dalen bakom bergen hade klarat sig allra bäst för det hade funnits ett slags gudomligt skydd över dem och ingen av dem som befann sig där när smittan slog ner i marken påverkades utav den.

Mörkret började att lägga sig över det tysta landskapet och de hade vandrat länge när Daniel såg ljusen. .De var kväll och sent när de äntligen kom fram till den lilla byn som var omgärdad utav palissader och vakt torn.

När de kom innanför träpalissaderna så möte människorna upp och såg förvånade på Daniel och han kunde höra hur de viskade nyfiket till varandra.

Ismabella höjde sin arm till en hälsning och sorlet tystnade när hon gjorde en gest till folket.

- Vi har funnit en främling i dag och han kan skatta sig lycklig över att vi kom till hans räddning i absolut allra sista stund, sa Ismabella.

- Han kom över bergen och han säger att han har ett viktigt budskap till oss, fortsätter Ismabella.

- ”Låt oss få veta vad det rör sig om” ropade en man i folkmassan.

- Lugn, lugn framför allt lugna, pojken har färdats länge och behöver vila, föresten så heter han Daniel om det kan intressera den oroliga mannen där borta, säger Ismabella.

Mannen som förut varit högljud och ivrig att få veta vad pojken hade för budskap till dem såg nu skamsen ut och tystnade.

- Skulle man kunna få något ätbart istället, säger en av männen i det trötta sällskapet som har varit med på vandringen.

De gick tillsammans bort mot en plats i mitten av byn och där doftade det ljuvligt ur en stor gryta som någon hade hängt upp över en eld. Daniel kände hur det kramade och sög inuti sin mage och saliv rann till i hans mun när den underbara lukten nåde hans näsborrar.

- ”Sitt ner här för all del” säger en vänlig gammal röst och kvinna ler mot dem och fyller i.

- Ta för er det finns till alla, det både räcker och blir över.

Sällskapet sätter sig till rätta och i brasans sken så sitter de sedan tysta

tillsammans och äter sin kvällsvard, alla ser bort mot den plats där Daniel befinner sig. Det är som om de nu väntade på att han skulle börja att berätta, men ingen vill pressa honom för de kunde ju se hur trött han var. När Daniel hade ätit färdigt så lade han sig tillräta på marken och utan att folket i byn ännu hade fått några svar på sina frågor så somnade han under den bara himlen in till brasan, runt omkring honom så fladdrade eldens sken i de trötta människornas ansikten.

När han vaknade på morgonen var det tomt runt omkring honom och innan Daniel förstod var han befann sig så kände han sig vilsen.

En mansröst bröt tystnade och den ropade hans namn.

- ”Daniel, Daniel!!” upprepade sig rösten och han såg bort mot det håll där rösten kom ifrån. En reslig man stod intill ett märkligt hus, det var liksom en glittrande rund byggnad där det strömmade varmt ljus ut ifrån en öppen dörr.

Daniel reste sig upp och gick bort mot mannen som ropat hans namn och när han kom närmre huset så såg han hur huset glittrade i de mest fantastiska färger som han någonsin sett.

- ”De kallas för Diamanter” sa mannen som sett hur pojken fascinerad tittat på huset.

- ”De finns överallt i marken och enligt någon gammal sägen så skall solen i begynnelsen ha vredgats utav människornas ondska och förvandlat dem till diamanter. Ja det finns dem som tror på den där skrönan”, fortsatte mannen som nu hade börjat att röra sig in mot det varma ljuset.

- Kom med här pojke så skall du få höra.

Daniel följde efter mannen in i ljuset. När de kom in i huset så verkade det som om insidan var mycket större än utsidan och det kändes som om han

genomsyrades utav en behaglig och bedövande känsla.

- ”Enligt skrönan så ger diamanterna skydd mot alla de slags faror och de flesta husen här runt omkring är byggda av de glittrande stenarna, ja även mitt hus som du kan se! Trots att jag är skeptisk till det som sägnen talar om så kan jag inte låta bli att tycka diamanterna har något vackert över sig, ja de är helt enkelt vackra att se på”, sa mannen som om han försökte övertyga sig själva att han minsann inte trodde på det som han hade berättat för Daniel.

Där inne i huset fanns förutom mannen en gammal kvinna och en annan yngre kvinna som Daniel trodde kunde vara mannens kvinna, ett litet barn låg i en korg och sov vid den öppna spis som fanns i rummet och det var ur spisen som det märkliga ljuset kom. Han hade aldrig sett ett sådant ljus förut och när han såg in i den så upptäckte han att även den var byggd av diamanter.

- ”Det här är min hustru Videl”, sa mannen och pekade på den yngre utav kvinnorna ”och det här är min mamma Seissel”.

Den gamla kvinnan log mot Daniel.

-flickan i korgen är Loila och själv så heter jag Rågin.

- ”Detta är pojken som hela byn talar om och ändå har han bara varit här en kväll, en natt och en halv morgon”, dundrar Rågin och tittade på sin hustru. ”Så mycket tror jag inte ens att någon har talat om mig” säger han och skrattar högljudd. ”Nå väl låt oss nu få höra vad som har förärat oss dig här i våra trakter och berätta för oss vad för slags budskap som du kommer med pojke!”, säger mannen med vänlig stämma. ”Men innan du börjar att berätta så skall du få lite mat i dig, du ser ut att vara utsvulten, där du kommer ifrån verkar det ju inte att finnas något ätbart?!”

- ”Man skulle kunna tro det för det är ju värst vad mager han är”, kraxar den gamla kvinnan Seissel.

Daniel ser ner i marken och säger med dämpad stämma.

- ”Det finns orsaker till att jag inte har ätit ordentligt under en tid”, han ser mycket sorgsen ut när han vänder sitt ansikte och ser bort mot Seissel och Rågin.

- ”Se så! ta nu en bit bröd här och drick lite, ja det är en fin get vi har som ger oss stärkande mjölk!”

Pojken tar tag om bleckmuggen som Videl sträcker fram till honom och dricker sen försiktigt ur den.

- ”Här! ät utav brödet nu så kommer du att känna dig mycket bättre sen!”, säger Videl som ömt vidrör Daniels kind.

Så börjar Daniel att berätta sin fantastiska historia om sitt folk som bor där innan för de höga bergen.......

- ”För länge, länge sedan så gömde mitt folk sig där inne bakom bergen och i skydd för det sista stora kriget som skulle komma, det som förintade nästan allting och spred sitt gift över hela jorden. Det var tänkt att vi en dag i en oöverskådlig framtid skulle ta oss ut till den stora världen igen och sprida ut oss och leva i kärlek med varandra och aldrig mera kriga eller hata”

Daniel fortsatte.

- ”Men ju längre tiden gick, generationer följde på generationer, desto längre bort fanns det där fruktansvärda som drabbat världen och till slut så fanns det bara en slags behaglig glömska kvar och de som levde innanför bergen slutade att tro på det som berättades. När några sedan ändå fortsatte att berätta historien om den stora världen så blev folket rädda och misstänksamma och de ville inte lyssna till det förfärliga. Till sist så blev det bestämt att det var förbjudet att tala om saken och de som då ändå fortsatte med detta och trotsade förbudet de fängslades nere i mörka hålor under marken. Det var då som de slutna sällskapen skapades och i dessa så satt man sent om natten när ingen annan kunde höra och berättade de gamla berättelserna för varandra i ett försök att hålla dem levande, så att det kanske i en oviss framtid skulle komma en dag när någon vågade ta sig över bergen för att finna vishet Under ett av dessa möten då jag hade tagit mig ut i natten för att lyssna till historierna så upptäckte sällskapet mig där jag låg i högt gräs och de gjorde något som skulle komma att få ödesdigra konsekvenser för dem, de följde mig hem till min mamma och berättade att de hade funnit mig där ute i natten. Hon undrade och frågade var jag hade varit den och med list så fick hon mig till att berätta hela sanningen, det var sista gången som sällskapet träffades. Det var då som jag beslutade mig för att ta mig över bergen som ett sista desperat försök att rädda människornas historia, det skulle vara den enda chansen för dem där inne att få veta något om deras egna rötter.”

- ”Jag är skuld till att sällskapet och gamla Abraham sitter i sitt mörker, i sin grop under marken och jag är skyldig att ta dem där ifrån!”, tårar strömmade ner ifrån Daniels kinder och han satt snyftande en lång stund i det tysta rummet.

- ”Jag förbannar mig själv för det som hände och tänker på det hela tiden, mitt enda hopp står till att någon här ifrån följer med mig tillbaka och visar att världen inte bara består utav den där dalen”

Det sprakade inne i den öppna spisen och flickan i korgen jämrade sig. Seissel går bort till barnet och lyfter varsamt upp henne, det lockiga ljusa håret lyser i det magiska ljuset, hon sätter sig ner intill Videl och vaggar Loila samtidigt som hon nynnar på en sång. Snart sover flickan lugnt igen i den gamla kvinnans famn.

- ”Vad skall folket i byn tro när de får höra pojkens berättelse?”, säger Videl och ser på pojken med misstänksamma ögon.

- ”Det kommer att gå illa för honom och för oss också för den delen, om detta sprids”, fortsätter kvinnan och suckar tungt.

- ”Jag önskar ingen något illa, jag, jag” stammar Daniel ”jag vill ju bara att mina vänner skall få bli fria och att folket där inne skall få veta om vad som finns här ute!”

Rågin reser sig upp, står länge grubblande innan han till slut säger.

- ”Hör upp nu kära ni! inte kan vi låta allt det som pojken talat om gå oss oberört förbi och inte kan vi säga till honom att han skall hålla tyst om det som han här nu har berättat! Vi måste på något vis hjälpa honom men först får vi tala med de andra i byn, det kommer inte att bli lätt att övertyga dem om att det som Daniel berättat är sant men jag väljer att tro på honom och tänker göra allt som står i min makt för att vi tillsammans skall visa hans folk den sanning som de inte verkar att vilja se”.

- ”Hur skall du få folket till att tro på dessa fantasier Rågin?”, undrade Seissel.

- Mamma! hur kan du kalla det för fantasier när varken du eller vi andra vet om det är så?”

- ”Vad gör dig så säker på att det som pojken berättat är sant då” ,undrar Seissel.

- ”Vad vet vi om honom egentligen”, fyller Videl i medan hon ser på sin lilla flicka som nu sover tungt i Seissels famn.

- ”Vi måste ge nog honom en chans till att visa att han har rätt”, vädjar Rågin ”han tog sig ju trots allt över de där bergen och det är en beundransvärd bedrift utav en pojke i hans ålder, eller?”

- ”Det kanske finns någon annan orsak till att han lämnade det där andra bakom sig? visst! han kanske har sitt folk där inne men det kan ju vara så att han är på flykt undan något som vi inte alls vet någonting om och att han nu sitter här och ljuger oss fulla utav lögner allt medan han smider hemska planer som gudarna vet vad det kan vara för något!”, säger Seissel och glor på Daniel med otäcka ögon.

- ”Låt oss höra pojke! är det så att du gått förre ditt folk och att de snart kommer för att röva, våldta och döda här i byn, va! är det så det är?”, nu har Seissel rest sig upp och Rågin tvingas att ta tag i henne för att hon skall lugna ner sig.

- ”Mor! nu får det vara nog, du är min mor och jag har respekt för det trots att jag är vuxen och rår i mitt eget hem, men nu orkar jag inte höra mer utav dina anklagelser mot den stackars pojken, ser du inte hur han skakar!”, säger Rågin bestämt och den gamla kvinnan blir tyst men hon ser på Daniel med stickande ögon och nu ser kvinnan inte alls så där snäll ut som hon hade gjort innan han hade börjat att berätta sin historia.

Han började att ångra att han hade varit så öppen mot främlingarna men tänkte att Rågin i alla fall ömmade för honom och han verkade ha en uppsatt position i byn och kanske att hans inflytande skulle kunna bana väg trots allt?

Människor i byn väntade där utanför det diamantprydda huset, det bara måste gå vägen nu tänkte Daniel när han sakta gick ut till folkmassan. Till sist så hade Seissel sansat sig men det hade inte varit lönt att fortsätta samtalet, han hade sagt sitt där och när han hade rest sig upp och gått mot utgången så hade Rågin följt efter honom. Tillsammans stod nu Rågin och Daniel mitt i den stora folksamlingen och ödets timme var slagen, skulle folket kunna ta till sig det som han nu än en gång måste berätta om eller skulle de liksom Seissel bli misstänksamma och börja att skrika åt honom, Daniel bävade för det som nu skulle komma.

- ”Kan jag få be om er uppmärksamhet”, ropade Rågin ut i massan och sorlet dämpades och tystnade, det var bara barnen som fortfarande kunde höras, inte bekymrade de sig om de vuxnas tystnad, utan fortsatte att leka och ljuda som om hela världen vore deras. Daniel såg på barnen och tänkte att han ville vara som dem, fri, lycklig och sorglös! för inte behövde de bry sig om allt det allvar som atmosfären runt omkring dem tycktes darra av.

- ”Nu skall Daniel berätta om det som han just har berättat för mig och min familj om och jag kan bara hoppas att ni vill lyssna och ta till er hans berättelse och sedan ge er själva tid till att i lugn och ro tänka över vad han har sagt”

Så kom det sig då att Daniel berättade sin historia för andra gången den dagen och när han satte sig ner på marken så visste han inte hur folket runt omkring honom skulle reagera inför det som de nu skulle få höra. Han satt en lång stund orolig och spänd men när han hade samlat tillräckligt med mod så började han att tala.

Det var en stor tystnad som la sig över den lilla byn när Daniel talade och ingen sa i heller någonting under en lång stund efter det att han hade berättat färdigt. Det var Frego som till slut bröt den förlamande tystnaden och han sa.

- Det var ta mig tusan en otrolig historia som du har berättat och jag vet inte vad mer jag kan säga, men inte sedan jag låg vid min mors juver, nja det kanske inte var så länge sedan ändå! Men när jag var liten pojke och fick höra talas om solens vrede för första gången så kände jag mig precis som jag gör nu.

Daniel undrade tyst för sig själv om mannen trodde att berättelserna om solens vrede var en skröna och om han i så fall också skulle tro att Daniels berättelse var det samma.

- Jag har fortfarande svårt att tänka på det som de vuxna berättade för mig när jag bara var ett litet knyte men jag har aldrig i heller kunnat slagit det ifrån mig som de flesta andra här i byn har lyckats att göra.

När Fregor hade sagt detta så utbröt allmän tumult i bland folket och det ropades okvädesord mot honom.

- ”Är det inte Fregor som står och svamlar nu igen och sprider ut sin illära”, sa en kvinna längre bak i folksamlingen

- ”Om vi skulle ta och täppa igen det där trynet på honom”, ropade en uppretad man inne ifrån klungan.

Rågin höjde sin röst och ropade.

- ”LUGN, LUGN!! kom vi inte överens om innan pojken började att tala att vi i lugn och ro skulle tänka över vad vi har hört?”

-” Jag vet att ni har era orsaker till att inte vilja tro på det som sägnerna berättar angående solens vrede och jag förstår att det som Daniel berättat om åter igen väcker skräcken och rädslan för det okända, men vi kan väl för andarnas skull ta och samla ihop oss och nu gå var och en till sitt och sina familjer för att där i lugn och ro diskutera om saken? Tänk på andarna, inte önskar de osämja mellan oss!?” avslutade Rågin med.

De orden blev som en läkande ört för människorna som nu hade började att röra på sig, det var som om Rågins tal om de där andarna på något magiskt

vis hade fått dem till att åter lugna ner sig.

När Daniel senare blev ensam med Rågin så hade han undrat vad det var som gjorde att människor hade sådan respekt för andarna. Rågin hade då berättat om hur det för mycket länge sedan, långt innan hans förfäders tid. Han hade fått Daniel förundrad när han berättade om de varelser som hade kommit ner ifrån himlen i sina märkliga farkoster. Varelserna som såg klena och magra ut men som rymde stor kunskap och intelligens hade talat till folket på ett annorlunda och nytt vis. Det hade varit som om de hade kommit in i människornas huvud och där inne talat med dem. Med sina väldiga huvud och stora svarta ögon hade de givit ett skräckinjagande intryck men inte ens när de försökte förklara för folket i världen att de hade kommit för att rädda jorden lyssnade mänskligheten, utan valde att bombardera dem med solens vrede. De hade visst, ja de där varelserna hade visst sedan flydda tider hur världens öde skulle bli men människan ville inte lyssna och solens vrede hade blivit stor, en vrede som slog tillbaka mot dem själva och förintade det mesta utav liv. Endast en liten spillra hade överlevt som kunde förra arvet vidare och Rågin hade sagt att det talades om ett folk som andar höll en skyddande hand över. När mänskligheten sedan utrotade sig själva så förvandlade solen dem till diamanter för att de i en avlägsen framtid skulle kunna föra med sig budskapet om den stora vredens dag. Någon påstod långt senare att andarna bosatte sig i dessa diamanter och att de skyddade människorna med en slags mystisk kraft.

Därför byggdes de där husen som fanns i byn och människorna som bor i dem har respekt för det som de tror finns i det ljuvliga glittrandets inre.

- ”Även om de inte vill höra tala om solens vrede så finns det i alla fall hopp för folket, de tror på andarna och det är allt för väl”, hade Rågin till slut sagt.

- Du kan ju själv föreställa dig vad som skulle kunna ha hänt där ute innan i dag om de inte hade trott på någonting alls!

- Människor måste ha något att tro på, annars så slutar de att vara människor och det skulle inte dröja länge innan vi var tillbaka där vi var när solen kastade ner sin vrede över oss.

- ”Var tog de där varelserna sen vägen då?”, undrade Daniel.

- Det finns människor som påstår att de fortfarande träffar på dem men de vågar inte tala högt om det i byn, de berättar om att varelserna har börjat att hemsöka byn igen om natten, precis som de hade gjort under en lång tid innan den där förfärliga vredens dag.

- ”Hemsöka folk om natten!!!??”, Daniel förstod inte och såg frågande ut.

- Långt innan den där sista dagen så hade folk berättat om hur de hade samtalat med underliga varelser som hade hämtat dem om natten och fört dem ombord på sina farkoster som hängde högt upp i luften. De hade blivit undersökta av varelserna och fått veta att världen snart skulle genomgå en stor förändring och att ingenting mera skulle bli sig likt. Varelserna med sin stora kunskap hade försökt att rädda världen genom dessa människor men det hade inte hjälpt och förödelsen hade rusat allt närmre tills det en dag var för sent att göra något åt den.

Det hade börjat att mörkna igen när Rågin hade talat färdigt och i mörkret så kunde Daniel ana att de där andarna iakttog och lyssnade på dem. Han kände ingen rädsla över att det kanske var på det viset, istället var det som om ett slags inre lugn spred sig inne i honom.

- ”Så tyst det är i kväll”, sa Rågin och det var som om också kunde känna det där andra som tycktes finnas runt omkring dem.

- ”Jag undrar hur de har det på andra sidan bergen just nu i denna stund”, sa Daniel, vad tänker Abraham och de andra männen där nere i sin fångenskap, i det fängelse som de kastades ner i på grund utav mig?”, åter igen så fick Daniel den där sorgsna blicken och han sjönk ner med huvudet mot bröstet.

- Du skall inte fundera på det hela tiden pojken min, du skall se att det kommer att ordna sig, jag skall göra mitt bästa för hjälpa dig att få dem fria igen, det lovar jag!

- Men vem mer utav de andra här kommer att tro på det som de har hört här i dag och vem utav dem skulle vilja följa med till dalen?

- ”Vi skall nog hitta på något Daniel, jag tror att andarna är med oss, jo jag tror det faktiskt!” han såg ut i tomma intet och det var som om han såg andarna, men det kunde ju inte vara möjligt tänkte Daniel.

- ”Vi går in” sa Rågin och de gick tillsammans bort mot Rågins gnistrande hem.

När de kom in så kände sig Daniel orolig igen för vad den gamla kvinnan skulle säga, han hade fortfarande i minnet vad som hade hänt under

morgontimmarna. Seissel grymtade någonting när hon fick syn på pojken men suckade sedan och sa

- ”jag var nog orättvis innan idag men när man blir så gammal som jag då blir man lite utav en tok kärring, jag hoppas att du kan förlåta mig Daniel? Jag är rädd för allt som inte hör det verkliga livet till och under min levnadstid så har jag hört ett otal förskräckliga historier om det ena och andra, jag tycker liksom att det har blivit för skrämmande och när man blir gammal då vill man bara ha lugn och ro omkring sig förstår du” Daniel såg på de åldriga kvinnan som verkligen var mycket gammal och han undrade vad för slags märkliga berättelser hon hade fått höra under sitt långa liv, han kände sig mycket nyfiken.

Videl hade den lilla flickan hos sig och inne i Daniel kändes det nu bra igen sedan Seissel hade talat med honom på ett annat vis än under den hemska stunden om morgonen.

- ”Du kan sova inne i kammaren i natt, ja det är varmt och ombonat där inne och du skall inte känna dig främmande i detta hem” sa Videl och han kände hur hennes värme och ömhet strömmade ut och nåde fram och trängde in i hans innersta rum.

Svindel högg tag i honom och han var tvungen till att klamra sig fast vid det tunga bordet som fanns in till honom för att inte falla ihop. Aldrig hade han hört sin egen mamma säga sådana vackra ord till honom som Videl skänkte honom i detta gnistrande hus och Daniel undrade om det var andarna som gjorde honom så där berusad utav lycka. Rummet slutade att virvla och Daniel kände sig varm inuti när han såg på Videl och han önskade att just hon hade varit hans mamma.

Under natten drömde Daniel att han var tillbaka i dalen och han var vid den plats där de mörka hålor fanns. Oerhörda skrik ifrån plågade människor steg upp ur marken och röster ropade i kör hans namn gång på gång. Daniel tryckte sina händer för öronen men då var det som om skriken fanns inne i hans eget huvud ”Daniiiiiel, Daniiiiel” vädjade rösterna där inne. Skrikande och kallsvettig vaknar han och ser Rågin stå lutad över sig.

- ”Daniel,var inte rädd! det var en bara en otäck dröm, men se nu är du ju vaken igen” säger han.

Det tar en stund innan Daniel förstår att det hemska varit en dröm, men det var ju så verkligt, som om han skulle ha varit där igen bakom bergen och vid de fasansfulla groparna som håller hans vänner i fångenskap.

- Jag är så rädd, varför skall det vara så svårt att få folket här till att tro på mig och varför ville ingen där jag kommer ifrån tro på att det finns annat än den verklighet som de kan se?

- ”Jag önskar att jag vore död” fortsatte Daniel.

- ”Vem skulle kunna hjälpa de som sitter inlåsta om du var död” undrade Rågin, ”vad skulle din färd över bergen då ha tjänat till?”

Daniel kastade sig gråtande i Rågins famn och stannade där en lång stund innan han till slut släppte sitt förtvivlade grepp om honom.

- ”Jag kommer aldrig att kunna bli lycklig” snyftade Daniel.

- ”Joodå! det kommer du visst det att bli, jag har ju lovat att hjälpa dig och tänker följa med dig tillbaka till ditt folk när det blir dags för det”

- ”Men mina vänner lider varenda sekund som går och jag kan inte stå ut med att vänta, jag vill så snart som möjligt ta mig tillbaka”

- ”Jag förstår, men vi kan ju inte ge oss av bara du och jag, vad skulle det tjäna till, vi måste vara försiktiga och försöka att få folket här i byn att inse det

finns något annat där bakom bergen, annars så kan de tro att vi har blivit

tokiga bägge två som ger oss av så där plötsligt och kanske att de då inte längre skulle anse att jag skall vara deras ledare, som ger mig av till något vilt främmande. Vad skulle då kunna ske, kan du förstå det” undrade Rågin.

Daniel kände sig skamsen och torkade bort sina tårar, såg sen på Rågin med sina sorgsna ögon och sa

- ”jag har svårt att tänka klart i all den sorg som jag känner, men vet att det måste gå till på ett annat vis än det som jag i min förtvivlan önskar”

Resten utav natten så vakade Rågin över pojken och medan han satt där hos honom så tänkte han på att han inte hade någon egen son. När Loila hade kommit till världen så hade han nästan förlorat både henne och sin kvinna, under flera timmar så hade han tvingats att leva i ovishet och inte visst om de skulle klara sig. Det hade varit mycket svårt för hans dotter att komma till den här konstiga världen och länge hade Videl legat febrig innan krisen äntligen hade ebbat ut, men efter den dagen så blev det omöjligt för Rågin och Videl att få fler barn, det var som om något ont hade fördärvat i hans hustrus kropp och fråntagit dem möjligheterna till att skapa liv. När nu Rågin satt där in till pojken så kände han sig varm om hjärtat. Han tänkte på de underliga blickar som han tyckte såg moderliga ut och vilka Videl hade gett till Daniel tidigare under kvällen, vad kunde de ha för betydelse? han längtade sannerligen efter en son.

Nästa morgon vaknade Daniel av att Seissel stod och ruskade om honom, hon mumlade något om att det minsann inte hade gått för sig när hon var barn att sova så länge som Daniel nu hade gjort. Daniel suckade och tänkte i stället på det som hade känts så skönt under natten, Rågin hade ju varit hos honom och tröstat när det hade känts svårt. Han kom på sig med att längta efter honom nu när han låg där yrvaken nere i den lilla av halm fyllda lådan.

- ”Min mor tog oss barn med sig ut tidigt om morgonen för att hjälpa till att leta efter läkeväxterna och jag vågar knappt tänka på vad hon skulle ha sagt om jag hade sovit så länge som du nu har gjort Daniel” sa Seissel.

Daniel gick upp ur sin varma bädd och letade efter sina kläder.

- Det var andra tider då och vi var tvungna till att ha örterna för att kunna läka oss själva, ja det finns något i de där växterna som lindrar och läker.

Jag har sett så mycket elände i mina dagar och jag vet hur det ser ut när någon är på väg in till andarna. De sitter där och blir liksom apatiska innan de dör, de vill inte leva mera ,det är som om all livslust rinner utav dem, förstår du pojke?

Daniel hade nästan fått på sig alla sina kläder nu och nickade till svar utan att riktigt förstå eller ens lyssna till den gamla tanten.

- ”Du får mycket att göra idag Daniel och då måste du ju ha rejält med näring i dig innan för att orka, jag har gjort i ordning lite korngröt till dig om det duger till herrn?!”

- ”Rådet väntar på dig men det var Rågin som ordnade så att du kunde sova längre än vad som först var meningen, jag förstår inte vad som har tagit åt den mannen, han är som förbytt sedan du kom till byn”

Om inte Seissel hade kommit in i kammaren så skulle han säkert ha kunnat sova hela dagen tänkte Daniel, men nu ville han bara komma bort ifrån den svamlande tanten.

- ”Är det verkligen sant att du har tagit dig över de där bergen?” undrade Seissel, ”jag har så svårt att fatta det förstår du Daniel”

Nu lyssnade Daniel och svarade.

- ”Jo det är riktigt att det är så men jag kan förstå att det är svårt att tro på det som jag berättat och jag hade kanske själv varit tvivlande om någon skulle ha berättat samma historia för mig”

Seissel satte sig ner in till Daniel och såg allvarlig ut.

- ”De kommer att gå hårt åt dig där ute i dag, det har jag förstått sedan jag talat med en annan äldre kvinna här i byn under morgontimmarna, men det finns också de som ömmar för dig och du har en sann vän i Rågin, det vill jag då lova!”

- ”Han var så när på att förlora både Videl och Loila den där olycksbådande dagen när flickan skulle föddas och sedan dess har de inte kunnat att få fler barn, denna olycka! det var något underligt över hela händelsen och jag har ännu inte kunnat förstå vad. På något vis så verkar det som om du under den korta tid som du har varit här har haft en helande inverkan på min son och jag undrar vad det är för slags gåta som du bär på? den har slagit mig med häpnad!”

Daniel kunde inte hjälpa den gamla kvinnan just nu till att få några svar som hon skulle nöja sig med, men hoppades att hon en dag skulle kunna förstå honom bättre. När han hade ätit upp sin gröt och det bröd som Seissel och Videl hade hjälpts åt att baka så kände han att det var hög tid till att gå ut till dem som väntade på honom, det skulle inte göra det lättare för honom om han dröjde längre. Det knackade på dörren och in kom en främmande man som Daniel inte hade träffat förut.

- ”Så här har vi den gåtfulla pojken, ja ser man på det var ju angenämt att äntligen få träffa dig” sa mannen.

- ”Jag heter Pladius och är bror till Rågin, jag har hört så mycket om dig redan och ändå kom jag tillbaka till byn idag”

Daniel presenterade sig och mannen synade honom från topp till tå.

- ”De väntar där ute på oss så vi får väl fortsätta att talas vid lite senare, jag har förstått att det kommer att bli svårt för dig men om det kan vara till någon tröst så kan du lita på att jag står på din sida, jag har hört av min bror att du är en bra pojke och att du kommit hit för att försöka få hjälp till att befria dina vänner som lär finnas bakom Sirysbergen! Det låter helt fantastisk otroligt men som sagt jag litar på min brors omdöme och tänker att göra mitt bästa för att lugna ner pöbeln där ute”

När Daniel hörde Pladius säga ”pöbeln” så kände han sig mycket orolig och hade helst av allt önskat stanna kvar inne i det av andar skyddande diamant huset, men han gick ändå ut till den där väntande pöbeln.

Abraham satt tyst i sitt mörker, det var kallt och fuktigt där nere och han kände sig mycket illa till mods....

Han hade varit inlåst länge nu, runt omkring honom satt de andra som också hade hämtats den där olyckssaliga morgonen ”för gud vet hur länge sedan nu.” Morgon och kväll öppnades en lucka i taket och genom denna så strömmade det vid dessa enda tillfällen ner ljus till dem och det var i samband med när de fick sin mat. Nu var det dags igen och det var morgon den här gången när luckan äntligen var på väg att öppnas igen Alla såg uppåt för att få en glimt av det där längtade ljuset innan de åter var i sitt hemska gemensamma mörker. De såg hur det väldiga mörkret skingrades och hur en man nu tornade upp sig in vid öppningen. Det skulle inte dröja så lång stund tills de åter var i sitt mörker. När mannen där uppe hade sänkt ner maten till de olyckliga fångarna med hjälp av en gammal hiss anordning och sedan fått upp korgen igen som maten hade skickats ner i så såg de hur ljuset på ett enda litet kort ögonblick mattades av och försvann när den tunga luckan slängdes igen. Abraham försökte alltid att lugna de andra vid dessa hemska tillfällen, det hjälpte på något vis till att hålla hans egen ångest för mörkret borta. Han kände hur ansträngande det var att hålla sig samman nu när luckan var stängd igen men han brukade alltid på något vis att klara av det så visst skulle han väl lyckas även den här gången tänkte han. De satt sedan där och åt sin födda som liksom blev till en onaturlig och konstig tröst allt medan de småpratade med varandra och på så vis kunde hålla det allra värsta av sin ångest borta. En av männen som fanns där nere i mörkret kämpade för att hålla tårarna borta men när han åt så kom det ändå jämmerljud ut ur honom. Abraham kröp närmre mannen och satt sig nära in till honom och höll om honom. Efter en liten stund så blev mannen lugnare av närheten och mörkret kändes lite mindre mörkt för honom. De hade sannerligen varit inlåsta länge nu tänkte Abraham igen…….

I byn sysslade människorna med allt det som de hade sysslat med under så lång tid nu och det var nog ingen som längre tänkte på vad för slags syssla som de hade, man bara gjorde det som var ens bit i vardagen. När Daniel hade försvunnit den där natten så hade ingen i byn alls visst om det, det hade inte varit förrän morgonen och då Daniels mamma skulle väcka honom som hon hade förstått att något var allvarligt fel. Hon hade försökt att finna honom själv först men efter att ha letat under flera timmar och nästan ända fram till middagstid utan något som helst resultat så hade hon kontaktat rådet. Men de hade ingenting kunnat göra för att lösa gåtan om vart pojken hade tagit vägen. Ingen hade i sin vildaste fantasi kunnat gissa att han tagit sig över Sirysbergen.

Pöbeln väntade sannerligen på Daniel…..

Det var ett fruktansvärt sorl som möte honom och Pladius när de kom ut i ljuset, eller var det kanske mörkret de hade kommit ut till? En man kom mot dem och Daniel kände det som om han skulle kasta ur sig den mat som han förut hade fått inne i det skyddande huset.

-” Lögner, jag säger lögner” ropade mannen med det rödbuskiga håret.

-” Jag tror inte det minsta på det där som du har försökt lura i oss tokpojke, du gör nog bäst i att försvinna dit du kom ifrån och det ganska så snart!”

Men resten av de människor som hade samlats där ute hade inte samma åsikt som den ilskna mannen, de hojtade åt honom och bad honom sansa sig.

Mannen muttrade och gick hastigt sin väg bortåt och förbi de gnistrande vackra husen, det var som om ljuset från dem dämpades av mannens ilska och hat.

Nu kunde de talas vid på ett vettigt vis utan den oro som mannen hade spridit omkring sig. Daniel kände sig ändå missmodig och tänkte på vad den där resliga mannen nu skulle kunna ta sig till.

Sorlet som Daniel hade hört berodde inte på något otäckt hot som kanske skulle kunna drabba honom, nej folket i byn hade samlats för att försöka hjälpa

honom.

Rågin kom emot dem och något inom Daniel sa att han kunde känna sig trygg, det var som om ett väldigt lugn kom över honom när han nu såg Rågin igen.

-”Hej Daniel” sa Rågin och log brett när han närmade sig den pojke som väckte så varma känslor inuti honom.

På något vis så blev själva morgonen ljusare när Daniel och Rågin såg in i varandras ögon och Daniel undrade om inte andarna var där nu hos dem.

Pladius tog till orda och sa.

-”Det var minsann längesedan jag såg er samlade på detta viset och jag tror visst att det är något stort på gång”

Han fortsatte.

-”Har ni kommit fram till något beslut om vad som bör göras?”

-”Vi är eniga och tänker stötta pojken i hans strävan efter att rädda den gamla mannen som sägs finnas bakom bergen” säger Stefanus, ledaren för rådet i byn.Hans röst är kraftig och bestämd och de andra i folksamlingen instämmer med vad Stefanus hade sagt.

0 notes