#trästolar

[gdkpraktik]

Annie

Jag har fått en mängd smeknamn. Går numera som Bojen, den gula bollen, Torzten eller AnnieBannie.

Denna veckan har jag främst klippt en film om en cykeltävling som heter CabinFever. En snubbe filmade tävlingen i maj förra året, men slutförde aldrig jobbet med att klippa ihop filmen, så nu får jag göra det! Kul med ett eget projekt, men läskigt med skarpt uppdrag. Hade mitt första ”kundmöte” med Marcus från Grand Public i måndags, vi gick igenom korr på filmen osv. MEN det gick bra, han var så snäll!

Sen var vi iväg på möbelmässan i Stockholm i onsdags. Gick runt och kollade på oändligt med trästolar, åt gratis godis och samlade på mig tygpåsar. Dock inga dragna sjuksköterskor, så röntgenmässan ligger fortfarande etta på mässlistan.

”Ljus är egentligen väldigt enkelt, men samtidigt assvårt”

Något klokt Joel sa igår när vi fotade glajjor. Jag är så impad av hans sätt att jobba med ljussättning, hur han ser detaljer i bilder jag inte ens tänkte på. Ljus är ju logiskt, men man behöver ju tänka va. Och framförallt testa sig fram. Här ser ni lite behind-the-scenes på produktfoto:

Mina tankar en månad in:

Kul att klippa film och jag märker att jag faktiskt kan mer om det än jag trodde. Skönt som omväxling, eftersom jag tvivlar på aLLT jag gör och intalar mig att jag kan nOLL. Men det blir nog bättre bara jag vågar testa skiten.

Nej, nu tar vi helg gott folk, här får ni en äcklig bild på Mig och Joel

[horecabox-blog]

Bekväma Cafe, Bar & Restaurangstolar till Superpriser. -65% REA på Café, Bar & Restaurangmöbler! https://horecabox.se/restaurangstolar/

[tryingtounderstandbrainheart]

Elev för en dag

De kallade det värdegrundsdag men för mig kommer det nog ändå vara dagen då jag kände mig som en elev på nytt. Sitta för länge och lyssna på nån skit jag inte bryr mig om som framförs på ett sätt jag inte tror på. Var är syftet och meningen med detta? Det fanns nåt lösryckt om att vi skulle förändras och bli så bra, men känslan var mer som att tränade Allan hade gått fram till bullätande tjocka Sara och skulle ändra hennes liv. HON måste vilja och frågan är om vi vill. Jag vet att jag vill, jag vet att jag har en egen vision om välmående men den börjar som vanligt gå utanför ramarna. Ska vi ens ha lektioner på det här sättet? Säger vem och varför då? För att vi alltid haft det? Det finns många där som anser att skolan som den ser ut idag är förlegad men trots det fortsätter de i samma lunk. Vi är trogna och lydiga hundar som sitter fint på trästolarna och lyssnar. 

Sen började man höra hur “de tycker synd om eleverna som måste sitta still så länge/på trästolar” “ja, och de där är ändå bättre än elevernas stolar”. De har inte ens ett ställe att dricka vatten på och måste kupa händerna på en toalett, där någon eventuellt kissat på golvet. Flera toalettvägrar och gör sina behov när de kommer hem istället för att toaletterna är så ofräscha. En elev kommer in till mig och frågar om han får dricka vatten inne hos mig, varpå jag såklart tycker det. När jag såg honom kupa sina smutsiga händer så kände jag bara...fan det här är ju sämre än i fängelset. Det finns på tok för lite omsorg. Mentorstiderna som jag i min enfald trodde var till för att kolla hur eleverna hade det och mådde, är tydligen snarare ett klassråd där man får veta veckans händelser. 

När jag gick med en bägare med vatten från cafeterian till de som hjälper till att måla om bildsalen så möttes jag av en vägg av törstiga människor som flockades kring mig som om jag höll i guld framför fattiga. Som om en mugg med vatten kunde göra så mycket. Var är man då på Maslovs behovstrappa liksom? Och hur ska man kunna ens ha en CHANS att nå självförverkligande där konst hör hemma? Eller de där berömda första bokstäverna i alfabetet som också hör hemma där enligt mig. Att klara sig, att få E eller F är där reptilhjärnan hör hemma, där man klarar att mätta de mest basala behoven och kraven, dvs det fösta steget på trappan. 

Jag ska slåss lite för vatten, temöjligheter hos mig och en låst fräsch toa utanför bildsalen, vi får se var juryn anser. Det är så jäkla basala behov att man får lite lust att gråta. Hur behandlar vi människor egentligen? Är det detta vi vill föra vidare? Inte ens en mjuk kudde att sitta på, på hela skolan? Vad skvallrar vi om för samhälle egentligen? Uffh. 

För att inte tala om nästa problem - lärarna. “jag orkar knappt mata mina katter när jag kommer hem”, “jag är inte många centimeter från att gå in i väggen”. ..

Om eleverna gnäller på lärarna, att de är dåliga eller inte nog, trots att många sliter sig sönder och samman för att göra det bra, är det då verkligen dåliga lärare? När jag stod och tvättade penslar en dag så kom jag och börja jämföra skolan med en restaurang. En kock kan inte ha 100 munnar att mätta och samtidigt tro att resultatet kommer vara bra. Det blir fullt av nödlösningar och “tillräckligt”. Sen kommer gästerna att gnälla på service, maten och stället. USCH, kall mat och ett hårstrå! De ser inte att Hassan slitit arslet av sig, inte heller är det ens intressant. De vill ha en god middag och kan de inte få det kommer de klaga. Eleverna gör likadant. Jag ska hinna se, uppmärksamma 15-30 ungdomar på 45 till 110 minuter och samtidigt hinna lära de saker. Är det rimligt? Jag vet inte.

För att inte tala om elevernas redan mättade kunskapsbehov. De har tillgång till kunskap 24/7 om allt de vill. Visserligen blir det säkert mycket spel och annat men deras hjärna är mycket mer stimulerade idag än förut tror jag. De behöver snarare omväxling i det än ännu mer proppande av information. Dissikera den, granska den och ge output tack.

Ju längre ner man kommer desto konstigare blir det.

Jag tror att eleverna vill egentligen lära sig. De vill ha gemenskapen och leken som faktiskt kan finnas men tyvärr är den inlindad i gamla idéer om hur en skola ska vara och fungera. För hur fint samarbete va det inte när alla samsades om att måla om salen? Och glädjen och kreativiteten tyckte jag födde tysta idéer som fick komma fram. Det blev lätt det finaste rummet på skolan och de gjorde det frivilligt och med glädje. De kom in och bönade om att få vara med och missade gärna andra lektioner för att få göra klart. “Hur gör man det här?” Jag säger inte att det var en superbra lektion där de lärde sig galet mycket om bild men det föddes ett intresse och ett buzz. När till och med häftigaste badass killen på skolan ville vara med och måla ett element så smälte jag lite i smyg. Han som dagarna innan försökt tända eld på de fina konstverken där inne och varit allmän hotfull med diverse “vapen”. Han som skolkat igenom så många lektioner ville frivilligt på eget initiativ ta på sig målarrrock, hämta färg och sitta och måla om. Jag vet inte men det säger nåt för mig.

Värdegrundsdagen skapade sådan obekväm, jobbig situation för så många att det blev nästan komiskt. Dessa lärare som tjatat hål på elever att vara tysta och lyssna, satt och viskade när han pratade och andra suckade högljutt eller gäspade. Jag var likadan. Jag kunde inte förmå mig att ens bry mig trots att jag anser att värdegrund är skitviktigt. Var han en dåligt föreläsare? inte fick han mig att brinna för det direkt. Han fick oss att dissikera sönder varenda ord och mening- utan tydligt syfte eller glädje. Han hade ihjäl glädjen för så många och det kändes som en tortyr man mest skulle utstå tills klockan var 16. “Undra om vi får sluta tidigare” satt jag och tänkte och sneglade på min mobil. Jag kunde inte låta bli att relatera till eleverna. De sitter på dessa himla trästolar 8 timmar varje dag och känner troligen inte långt ifrån det jag kände idag. En långsam form av tortyr?

Och när jag föreslår att de i syslöjden skulle kunna få göra sina egna kuddar att sitta på och försöker trycka på att det skulle kunna göra det bättre, är det nästan så jag hörde syrsorna i bakgrunden. Då blir det problem med var de ska förvaaaaras och OJ nu blev det svårt. Trots att jag gått och frågat flertalet “coolingar” i nian som alla i stort sett sagt, att det skulle varit bra och att de velat det. Jag hade också flera förslag till vår värdegrund som ratades av gruppen; sådana banala saker som att “få vara mänsklig” och "bejaka nya idéer och infallsvinklar”...Viktigare var uppenbart att ha högra krav och regler, det andra var tydligen självklart... frågan är hur självklart eleverna känner att det är att få vara människa i skolan? 

Blir det kuddar att sitta på i höst? troligen inte, men såklart hoppas jag att jag övertygat syslöjdsläraren tillräckligt. Jag kommer försöka ta mig råd att iaf ha det i bildsalen, så att det kan få bli den lilla oasen där de får vara människor en stund. 

Så, där var det lite eld som behövde ta vägen nånstans. 

[fyndpris-sweden-blog]

Matstolar för utomhusbruk 2 s akaciaträ , Detta set bestående av två trästolar har en elegant design och är ett perfekt val för utomhusservering i din trädgård eller utehusplats. 1 314,79 kr> 22% Rabatt https://www.fyndpris.com/841820-fyndpris-matstolar-for-utomhusbruk-2-s-akaciatra.html

[nisseagneta]

också en dag att minnas

Solen har strålat hela dagen, Francigena , vår vandringsled, började tio meter från vårt B&B, var föredömligt skyltad och lättgången genom ett böljande landskap. Så var det då floden vi skulle över vid ledens slut. Enkelt hade ägaren försäkrat i telefon, följ silvertejpen upp på järnvägsbron som går över floden, mycket enkelt! Tystnaden var bedövande, så som den bara kan vara i Toscana, inte ett spår av mänsklig aktivitet någonstans, det kändes som att hit kommer aldrig någon människa. Irrade runt en stund, begrundade floden, som var grund men stenarna verkade hala och risken att ramla verkade överhängande. Gick tillbaka uppför backen och letade efter någon sidoväg till bron. Ned igen, gick till den andra änden där järnvägen också passerar bron, 2 km. Jag hittade ett uppklippt hål i stängslet som hindrar folk att ta sig upp på bron, såg en upptrampad stig genom taggiga snår upp mot bron, och började försöka ta mig upp, men insåg att de sista metrarna och klivet upp på bron var för svåra, ramlade man skulle man rulla hela vägen ned. Så gick vi de två km tillbaka till det första stället där bron passerar floden och stod där rådvilla och varma. Plötsligt såg pappa en solkatt, något blänkte till uppe på bron -ett silvertejp! Vi snodde runt hittade några i ett snår intill vid ett uppklippt staket och en likadan upptrampad brant stig genom taggiga snår. Det värsta var några meter på den cementramp som vilade på bropelarna. Den sista sträckan gick vi flera meter över marken. Så nådde vi själva bron och tassade tysta över i den smala rännan på sidan av skenorna, som väl är avsedd för den som ska arbeta med rälsen. Båda undrade vi nog om vi skulle klara att ta oss ned på andra sidan. Det gjorde vi ju, eftersom vi sitter här och skriver detta nu. Resten är historia. Nu sitter vi på Pian di Meta i ett utsökt sparsmakat, vitkalkat rum, två djupa fönsternischer och en tovad strut runt en lampa är enda utsmyckningen förutom två trästolar. Rullgardiner skulle nog störa intrycket, istället har man monterat två järnstänger på var sin sida om fönstret och på dem hänger en våd naturfärgat linne. För ihop stängerna och voilà, en 'rullgardin'. Undrar hur dags pappa vaknar i morgon bitti, han som är van vid mörkläggningsgardiner! Kram på er från äventyrliga (mor/far)föräldrar