#tider trauma

[tryingtounderstandbrainheart]

Noll komma noll.

Jag luktar svett och jag sov lite lätt kalle wengman inatt för att jag åt så jävla mycket igår. Jag åt tills jag inte fick plats med mer. Sådär som att vätskan preciiiis inte tippar över glaset. Som att jag ska ta igen alla år av att inte få göra det. Åt upp typ hela påsen sombreros och sen way too much choklad och halv påse popcorn och... Jag verkar ha gått upp typ 2 kg så det är bra. Projekt äta massa fett och öka i vikt har ändå funkat.

Jag har märkt att jag är mycket mer...lätt till tårar nu. Förut var det nästan enbart när jag hade PMS om jag grät om det inte var nåt väldigt speciellt. Men nu...jag vet inte, det är som att jag har svårt att fatta det. Som att jag tror att jag måste ha PMS för att gråta. Jag grät mycket mer när jag var ung men sen bara...jag vet inte. Jag lärde mig att gömma det tror jag. Varje dag är PMS just nu. Särskilt på morgonen. Jag vet inte...det är mycket nu. Jag har inte ens börjat hantera traumat jag gått igenom och fortfarande går igenom. Jag har kuratortid på tisdag. .jag behöver prata men jag vet knappt var jag ska börja ärligt talat.

Jag vill ut och göra alla de där sakerna nu. Jag saknar mig själv i helt galna mängder. Som om jag inte sett mig på 15 år. Mer? När var jag MIG sist liksom? Sådär obrydd och inte livrädd för livet. 2002. 19 år sen. Jag vet att M tycker att jag missat så mycket av livet på grund av den resan jag gjort och att glädje och lättsamhet liksom inte funnits för mig på samma sätt. Att det där roliga lättsamma livet på nåt sätt är det som man ska ha och har man inte det så är det synd om en. Stackars mig som inte fick ha det så. Men...jag vet inte...jag har gått i mörka tunnlar under jorden länge och på sätt o vis ...skulle jag inte vilja haft det på nåt annat sätt. Jag är ju jag. Jag gillar mörker och udda. Jag älskar baksidan där alla snören sitter. Vad händer där bakom kulisserna? Jag ville väl förstå.

Nu ska jag vara utan. Utan trauma och alla galet starka känslor som jag upplevt. De måste hittas i annat. Ibland har det gett mig panik att jag desperat fått tänka på extrema saker och då blir det typ sitta fast på planvingar eller att klättra utan rep. Jag får klättra hur högt jag vill...! Av nån anledning så infinner sig ett lugn då.

...

Men det är fortfarande soffan och jag har inte vågat titta på såret på mig. jag får mest upp bilder på hur det snittat upp halva mig och plockat bort konstiga saker som jag byggt som jag inte visste hade materialiserats.

Nu ska man tydligen få ha sex igen. Det har gått över tre veckor sen operationen men jag har Noll lust. Jag blir mest rädd och det svider av bara tanken och när jag gör mina knipövningar. Blev det noll nu? Försvann all lust med de där grejerna de plockade ut..? Jag vet inte, men jag blir äcklad nu. Ta bort...! Det kanske är traumat. Det kanske är nåt annat, jag vet inte. Men snittet som går längs hela magen och att jag fortfarande inte vet om det var cancer är en fet turnoff. Go figure. Jag kanske blir frigid nu, jag har ingen aning. Då får jag väl njuta av andra saker. Just nu finns ingen grogrund för sånt iaf.

Det har gått episkt dåligt att vända dygnet denna gång. I typ en vecka nu har jag varit zombietrött och fått sova konstant alldeles för lite och tvingat mig att vara uppe när jag velat sova. Sucks, är vad det gör. Det hade varit hundra år bättre att bara göra det naturligt istället för den här logiska soppan. Ugh. Aja, det är så nu så det är bara fortsätta det tills det är vänt igen. Vaknade iaf 03.40 idag så...typ mänskliga tider iaf. Men fan...nä jag vet inte om jag vill snurra det såhär snurrigt igen. Man förlorar liksom en vecka efter av zombie för att rätta till det.

Jag vet inte... men jag har ju haft nån slags bild av att vilja bli tillräckligt nedtryckt och Då ska jag ta mig loss. Jag tror det är nu. Men nu när jag är mitt i skiten så känner jag sådär... VARFÖR skulle jag skapa det HÄR?? Kunde det inte räckt med lite mer...jag vet inte, men mindre? LITE mer stabilt och inte totalt kaos liksom. Jag vet inte...jag kanske feedar på kaos. Jag feedar helt klart på starka känslor och upplevelser iaf. Är det för bland kommer jag med tornadon.

Jag kanske är för intensiv för honom. Jag vet inte. Jag är nog alot. Vill man ha lugn och trivselafton ska man nog akta sig för mig. Jag kan verka sån och jag är definitivt delvis sån men...får jag för mycket av det går jag berserk. Jag behöver Känna. Kanske därför jag stoppade in handen i eluttaget när jag var liten så att mamma fick bända upp mina fingrar i flera dagar efter. Ja jösses...jag är nog alot.

Tydligen finns det en klubb i Berlin där typ allt är tillåtet. Där de serverar droger och olika kinks blir tillfredsställda i olika bås. Kameror och mobiler att strikt förbjudet och kändisar kommer inte in. Sen spelar de industrimusik på olika våningar. Tyskland. Jag gillar inte att det ska va så mycket droger inblandat på sånna klubbar. Jag vill liksom dansa och vara där men jag vill inte riskera att få droger i mig. Och Tyskland och nån avgata känns sådär laglöst land. Där händer säkert en jävla massa saker. Nä, det är lite väl. Men klä ut mig och dansa hela natten på nån klubb i Tyskland är one of those det ska jag göra. Kanske i sommar? Vore coolt. Han är game. Det är bra :).

Om jag inte har cancer och ligger på strålning då. När jag kände sådär det kanske är kört, jag kanske bara har månader kvar, var det som en röst som bara asgarvade i mitt huvud. Det gjorde den även när de opererade det de trodde va bröstcancer som inte va det. Sen hör jag over n over en röst som när jag oroar mig för att det är cancer säger med lugn och allvarlig röst att det är inte cancer. Det vad BAD. Som i att om jag inte hade fått bort det där PRONTO hade det kunnat bli, det kände jag. Det hade ihjäl mig. För att jag inte tillåtit att jag varit den jag är och det hade manifesterat sig så äckligt perfekt. Ner till mikromillimetern.

Så jag vet inte...men jag tror att rösten är...jag. Min magkänsla och intuition som kommunicerar med mig. Den har stämt hela hösten (akuten på natten och bröstcancergrejen och det) så jag tänker och hoppas att...jag kan lita på den. Stämmer det igen, Då. Då litar jag på den.

Men ja...intense.

"You wouldn't want it anyway" säger han och ler. Nä...det är väl så. Nä...det ÄR så.

[fevangelinen]

17 og 27

17. would you say your tumblr is a fair representation of the “real you”? - Ahaha, naaaah. Eller joooo. Ej, på nogle punkter. Tumblr er virkelig der hvor jeg kan komme ud med mit lort og reblogge alt muligt jeg kan relaterer til, eller se en større mening i. Behøver ikke nødvendigvis at reblogge noget som jeg føler i det øjeblik, men det er bare noget jeg kan/har kunne relaterer til. Min tumblr er virkelig bare et rodet sted hvor jeg ikke føler mig sindsyg nogle gange, og hvor jeg kan føle mig inspireret til tider. Min tumblr er virkelig en representation af alt det voldelige og trauma jeg ligesom indeholder. Og memes selvfølgelig.

27. do you feel like your outside appearance is a fair representation of the “real you”? - Igen NAAAH FAM. Tbh, syntes det er fair nok at mine gener har gjort mig nogenlunde average køn i forhold til hvor meget mental forstyrrelse der er blevet proppet i hovedet på mig. Så det er vel nogenlunde balanceret, så tak for det. Men jeg er begyndt at blive meget glad for mig, min krop, mit ansigt. Jeg ligner rigtig meget min mor, og det gør mig glad at huske nogle gange.

Tak for spørgsmål! :)