#svd kent | Explore Tumblr posts and blogs

filmskribent · 6 years ago

Text

Kulturimperiet (arkiv, 2014-2016)

✣ ✣ ✣ Nittiotalet i mitt hjärta, revisited (nr. 2, 2016) ✣ ✣ ✣

Första maj, 2016. Aftonbladet Nöjes clickbait-rubrik på Facebook lyder: "Hur bra var Håkan Hellström i New York dag två? Ni kan aldrig ana [smiley]". I det tillhörande montaget syns skribenten Markus Larssons bildbyline och Håkan Hellström, omgärdade av fem stjärnor. Inlägget är så absurt formulerat att det blir komiskt. Dels för att man i grafiken besvarar sin egen fråga, dels för att sannolikheten att Larsson skulle ge Hellström något annat än högsta betyg, är närmast obefintlig. En tidsmarkör som säger något om ett rockkritikerklimat som odlats i decennier.

Sommaren 2014 skakades av ett praktgräl i sociala medier, utlöst av en Kjell Häglund-text i Expressen med rubriken: “Kritikernas unisona allsang klingar falskt”. Häglunds anklagelse om ängslighet och okritiska hyllningar av bland annat just Håkan Hellström, gick inte obemärkt förbi. Att Sveriges kritikerkanon har problem med sin självbild är en ständigt pågående debatt. Rötterna till dessa attityder kan spåras till de svenska musikmagasin som under merparten av 1990-talet var biblar för finsmakare av pop och rock.

Lundellbunkerns ljuvliga 1990-talsältande Metanivån måste ha nått en ironisk peak när man uteslutande kan ägna en navelskådande podcast åt det ironiska 1990-talet. Några som gör sig lustiga över Henrik Schyffert-generationen, är kultur- och journalistpersonligheterna Johannes Klenell, Maja Åström och Tommie J��nsson. I podcasten Lundellbunkern – namnet baseras på första säsongens Ulf Lundell-tema – avhandlar de varje nummer av tidskriften Pop kronologiskt (1992-1997). Under popnestorn Andres Lokkos försyn, gav Pop utrymme för skribenter som Jan Gradvall, Fredrik Strage, Jonna Bergh, Linda Norrman-Skugge, Per Bjurman, Terry Ericsson och tidigare nämnda Kjell Häglund. Med anledning av Lundellbunkerns djupdykning har Häglund träffsäkert kallat tidskriften för en “[Ulf Lundells] Jack för 90-talets popnördar. Ett mansmytsmagasin”.

I Lundellbunkern benämns 1990-talet som Nile City-eran, monstret som vägrar dö. Pop beskrivs som en tillåtande och självmedveten bubbla, där långa, ingående texter premierades. Där kritikern var minst lika viktig som intervjuobjektet, på gott och ont. Visst är Lundellbunkern underhållande i all sin syrlighet. En hjärtligt hånfull återblick, där poddtrion förutom att recensera valda delar av tidskriftens innehåll, reflekterar över den dåvarande tidsandan i relation till en samtida, popkulturell kontext. Allt enligt devisen: “Musikhistorien måste ständigt skrivas om”. En av de stora behållningarna, är att bli upplyst om guldkorn från 1990-talet som missats eller glömts bort. Inte minst för att det snäva urvalet i Pop numera finns en knapptryckning bort. Magin i att sukta efter svåråtkomlig musik må ha gått förlorad, men som curerad kom ihåg-lista i realtid är Lundellbunkern förträfflig. I podcastens skarpare kritik mot Pop, talas det om en inställsam attityd och “jasägarintervjuer”. Beskyllningen påminner om argument som dyker upp i den nutida debatten om kritik i allmänhet och musikkritik i synnerhet. De heliga skrifternas lärjungar har vuxit upp och risar den kanon de själva varit med och skapat. Är inte det metaironiskt, så säg?

När mangelgitarrer var grejen Att jag ibland läste Pop berodde främst på att den fanns på Östersunds länsbibliotek. Det var ett nöje att sätta sig ned och frossa i åsikter om musik, även om jag inte alltid var så bekant med den flora av britpop som ofta nämndes. Jag älskade Andres Lokkos mästrande ton, att bli skriven på näsan, att få berättat för mig vad som bra smak just då. Och när jag väl lyssnade på musik, gjorde en ganska begränsad skivkonsumtion att jag verkligen lyssnade. Den där speciella känslan av att ha upptäckt något nytt. Som när jag under gymnasietiden lånade skivor av klasskompisar. Amerikanska band som Buffalo Tom hade jag förmodligen aldrig upptäckt om det inte vore för den då rådande skivbytarkulturen. Den har jag att tacka fredagsfikagänget som brukade träffas i Östersunds indiepop-mecka: kafeet i hjärtat av kulturhuset Gamla Tingshuset.

Den här epoken (1996-1999) handlade mycket om gitarrbaserade ideal, oavsett om banden var indie, medvetet kommersiella eller något däremellan. Den svenska scenen var inget undantag. Popsicle stod högt upp på min lånelista. Tidiga låtar som “Undulate” grep tag då den var så explosivt manglig, men även bandets senare, lite mjukare sound uppskattades. Atomic Swings plattor ägde jag, så de behövde jag inte låna. En kompis hade Vildsvins succéskiva Till Eder Tjänst (den med det knallgröna omslaget). This Perfect Day. The Wannadies. Kent. Band som Jumper fick ett existensberättigande i den hårfina “gränsen mellan indie och skit”, för att citera ett resonemang om kvalitet som förs i Lundellbunkern. Det var för övrigt först i och med soundtracket till Fucking Åmål (1998) som jag kom på mig själv med att gilla några Broder Daniel-refränger.

Jag blev aldrig någon anglofil, trots britpopens breda genomslag med Oasis som fanbärare. För mig slog kanadensiska Alanis Morissette igenom med perfekt coming of age-tajming, precis innan gymnasieåren. Hitfyllda Jagged Little Pill (1995) kom i min värld att definiera resten av decenniet; en musikalisk måttstock för välskrivna poplåtar. Morissettes texter var finurliga och uttrycket i sången bräckte det mesta. Det här var dessutom i samklang med att den amerikanska collegerocken började ta över popkulturen. Alla dessa high school-filmer, slashers, romantiska komedier och tv-serier som tonsattes av singer/songwriters som Lisa Loeb, Meredith Brooks och Joan Osborne. Vad gäller svenska sångerskor i hemmastereon, var det främst ett år äldre Robyn som favoriserades. Tänk om man hade anat att hon, då backad av hitmaskineriet runt Cheiron-gänget, ett decennium senare skulle vara en av landets kreddigaste artister, omfamnad av den forna Pop-maffian.

Kritiker är också människor Alla har sin historia och är mer eller mindre formade av sin tid. I början av 2000-talet bestämde Per Bjurman att man skulle älska Håkan Hellström, ett kollegialt arv som förvaltats väl. 2016 utmärker sig som året då allt fler utmanar den kollektiva bilden av allas vår samtidspoet från Göteborg. Som litteraturkritikern Ida Therén i SvD-texten "Håkan Hellström är ingen litterär hjälte" (22 maj), där hon menar att Hellströms texter “stannar vid show, blir aldrig tell”. 24 april. Fredrik Virtanen vädjar i en Aftonbladetkrönika: “Kom tebaks till mig, Hellström”. Virtanen tycker att artisten i fråga har blivit alltför stor för sitt bästa. En knapp vecka senare släpps EP:n “1974”, som enligt recensionsdatabasen Kritiker.se är den Hellströmplatta som hittills fått lägst medelbetyg. Virtanen kan vara något på spåret. Kanske dalar betygen i takt med att man som artist smyger sig närmare positionen som en folkkär Tomas Ledin-figur. Just därför är det genialt av Kent att i år ta farväl som band. Hellre låta sin artistpersona gå i graven med en föreställd underdog-aura, än att bli Ledin. I tomrummet efter legendarer som dött eller slutat skapa, föds ett extra behov av att lyssna, lära, känna. En nostalgisk sorgebearbetning. Om inte annat kan en gammal skivsamling må bra av att dammas av ibland. Så även publikationer som lär om förr. Det kan vara precis vad undertecknad behöver.

✣ ✣ ✣ Blågul poddradio 10 år – när amatörernas forum blev kändisarnas arena (nr. 3, 2015) ✣ ✣ ✣

Det brukar hävdas att vi svenskar är reserverade till sättet, framför allt när det kommer till att tala inför och med okända människor. Låt gå för att det i viss mån stämmer. Vetenskapliga rön gör gällande att uppemot 15% av befolkningen lider av social fobi. Därtill lika många med så kallad situationsbaserad social fobi, som rädslan för att prata i grupp. I den digitala världen är det däremot andra bullar. På sociala medier och i etermedia träts det som aldrig förr.

I ett ständigt svällande moln av kommunikationsverktyg, finns det en digital plattform som åtminstone på pappret borde vara det ultimata redskapet för självhävdelse: poddradion. Utan att behöva synas kan man med enkla medel skapa utrymme att prata om sig själv (och kanske andra emellanåt) och dela med sig av det. Som sagt, på pappret. Av någon anledning verkar inte poddandet ha blivit den folkrörelse som de svenska pionjärerna förutspådde för 10 år sedan. Fenomenet har snarast annekterats av kändisar och diskrepansen mellan utövare och lyssnare är märkbart stor. Om man vill spekulera i varför det blev så här, bör man man börja för dryga decenniet sedan.

Poddradions stapplande steg i Sverige En “podcast”, eller den vedertagna försvenskade termen poddradio, kan definieras som en digital form av amatörradio, helt enkelt en sorts blogg med ljud istället för text. I augusti 2004 sänds det första avsnittet av amerikanska The Daily Source Code, som räknas som den första återkommande poddsändningen så som vi känner den idag. Mannen bakom den är MTV-personligheten Adam “The Podfather” Curry, vars smeknamn syftar på hans gärning att popularisera mediet. I begynnelsen var poddradiosändningar i regel inte strömmande. Folk fick ladda ned mp3-filer i stället, vilket kunde gå ganska segt om man i sitt hushåll endast hade modem och inte bredband. Något smidigare blev det när Apple 2005 möjliggjorde att man i iTunes kunde prenumerera på poddavsnitt. Itunes var inte först men störst. Min bror Johan, som var tidigt ute med att poddsända, berättar att han inspirerades av Dan König, vars program “Another Visitor” hade premiär i maj 2005. König var en av de svenska pionjärerna, och under samma sommar kör SR igång med poddradio. Tidiga 2006 är även SVT med på tåget. Public services professionalisering av mediet är inte odelat positivt. Våren 2006 säger König i en intervju att det SR gör “skuggar över amatörerna”. Han ansluter sig sedermera till föreningen Swecasters, som inklusive min bror bildas av en sammanslutning privatpersoner som sysslar med poddradio. Förhållandet mellan svenska amatörer och etablissemang ska vara fortsatt snårigt.

En trolig orsak till att poddradioskapandet kom i skymundan innan det knappt hann etablera sig i hemmen, var YouTube som fick sitt breda genomslag 2006. Plötsligt kom en plattform där man snabbt kunde skapa sin egen videodagbok – “video blogs” eller “vodcasts”. För narcissisten borde valet ha varit lätt. Det så kallade vloggandet blev ett förstadium till selfie-generationens behov av att sprida sin privata persona i ord och bild. Redan året därefter blev Facebook svenskarnas nya favoritcommunity på nätet, ytterligare en anledning att inte orka bry sig om att podda.

Det händer mycket i kölvattnet av YouTube- och Facebook-explosionen. Den svenska plattformen Soundcloud lanseras 2007 och gör det mycket enkelt att ladda upp högupplösta ljudfiler, både för streaming och nedladdning. Tjänsten huserar både amatörer och proffs, främst musiker. I teorin är den som gjord för poddradio. Dess tillgänglighet limmar väl med att poddsändningar i grunden är väldigt demokratiska, då man utan större tekniskt kunnande och relativt billigt kan vara sin egen producent. Att på legal väg skapa och dela digitalt material är lättare än någonsin, en möjlighet och trend som Spotify i allra högsta grad har bidragit till sedan lanseringen 2008. Just därför är det oavsett vilken plattform man än nyttjar, anmärkningsvärt att förhållandevis få (svenska) amatörer ägnar sig åt poddradio. Dess status i Sverige ska dock snart komma att ändras.

Den svenska poddboomen Efter några guldår dyker det 2011 upp rapporter om att Facebook tappar användare, främst i USA. Även om svenskar fortfarande är Facebook troget, har Instagram och andra användarvänliga applikationer, särskilt bland unga, börjat knipa sin beskärda del av sociala medier-kakan (2012 köper Facebook upp Instagram). Efter åratal av YouTube- och Facebook-knarkande gör det goda samtalet comeback. 2012 blir året då “alla” tycks lyssna på poddradio, åtminstone om man frågar unga vuxna. De som vinner denna målgrupps hjärtan är mediakändisar som är sina vanliga sköna jag, men använder en för många ny uttrycksform. Formatet är inbjudande och öppnar upp för avspända, hyfsat långa stunder av lagom intellektuella funderingar.

“Tittar man på de poddsändningar som är populärast kan det först kännas ironiskt att det är redan medialt etablerade personer med egna uttrycksformer som tagit gör det själv-formatet till sitt hjärta.” Så skriver DN:s Kristofer Ahlström i ett nedslag sena 2012. Han syftar bland annat på Filip och Fredriks framgångar. Det blir vanligt att man i deras anda bildar par och är varandra sparringpartners vid populärkulturella nedslag och intervjuer. Några exempel på andra kändispoddar under senare år signeras Alexander Schulman och Sigge Eklund, Amanda Schulman och Hannah Widell, Kristian Luuk och Andres Lokko, Carina Berg och Jenny Strömstedt, Carolina Gynning och Anitha Schulman, Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam samt ensamvargen Kristoffer Triumf. Listan kan göras lång.

Synergin är given. Med en redan publik persona och ett etablerat varumärke, är ett större antal lyssnare mer eller mindre garanterat. Podden blir ett tacksamt sidospår för att åtminstone indirekt marknadsföra sina övriga verksamheter. Gänget ovan med Filip och Fredrik i spetsen var som bekant långt ifrån “early adopters”, än mindre pionjärer. Däremot har de medverkat till att nydana svensk poddradio och har otvivelaktigt bidragit till dess popularitet. Paradoxalt nog kan man se det som att kändisarna både breddade och kidnappade företeelsen. Om inte annat sattes en ny ribba för vad gemene man kan förvänta sig av en poddradiosändning, både vad gäller innehåll och teknisk kvalitet.

En poddig framtid är vår Medielandskapets utveckling är oundviklig. Frågan är om vi svenskar är för teknikfixerade för vårt eget bästa? Rentav teknikfascistiska? Om det inte är tillräckligt hi-tech lämnar vi det därhän? Är vi så skadade av Apple-idealet – det “rena” och strömlinjeformade – att allt som inte är tillräckligt polerat rationaliseras bort i en värld av appgodsaker att välja på? En parallell kan dras till när finurliga författare utvecklade ljudboken till ett slags poddformat. Evo Terro, medförfattare till “Podcasting for dummies” (2005), säger i en intervju i New York Times 2007 att poddböckerna bröt mot de oskrivna regler som brukar gälla för traditionella ljudböcker. Istället för att nöja sig med en inläsare, kompletterade man med ljudeffekter, bakgrundsmusik och olika röster, på ett sätt som nästan närmade sig radioteater. Därför känns det ganska logiskt att nutida poddsändningar är snarlika renodlade radioprogram. Det svenska poddklimatet har i andemening blivit P1, med vissa inslag av P3 när det är som flamsigast.

Som ett tecken i tiden skapas det verktyg som syftar till att göra poddandet till en multimediaupplevelse. Måns Ulvestam, vd för svenska plattformen Acast, säger i en DN-intervju från januari: “[D]et är ett massmedium som inte är kommersialiserat. Det finns en massa lyssnare, men inget bra sätt att få intäkter.” En nostalgisk poddnörd som hör sådana visioner skulle nog hävda att mediet kommer längre och längre bort från vad det var tänkt att vara från början, ett demokratiskt redskap som vanligt folk kunde ägna sig åt. Å andra sidan kanske multimediatänket är precis vad som behövs för att poddradioskapandet ska växa bland glada amatörer, organisationer, företag, politiker och andra med talets gåva. Då vi befinner oss i en app-era, borde den folkrörelse entusiasterna i Swecasters kämpade för ha alla möjligheter att frodas. Jag spår att inom en snar framtid har “alla” en egen poddradio, inspelad och administrerad via smartphonen. Där ljudkvalité får stå tillbaka för att premiera snabbare delning, där många “likes” aldrig blir viktigare än innehållet i sig och där det är hippt att vara low-tech. Inte? Man måste i alla fall få önsketänka.

✣ ✣ ✣ Trettioårsfirande för mörk makt (nr. 1, 2015) ✣ ✣ ✣

Det är inte varje dag man spelar ett svenskproducerat brädspel som griper tag och skakar om. Kanske för att spelsamkväm brukar associeras med lättja och lek, glada miner och kluckande skratt. Något att sysselsätta sig med mellan tacosmiddagen och SVT-underhållningen. Inget fel i det, men det finns ett undantag som sedan mitten av 1980-talet har gjort kaos med svensk konsensuskultur och det lagom nöjda. I somras återupptäckte jag och brorsan kultspelet med stort K. Sedan 1990-talets början hade Drakborgen, skapat av Dan Glimne och Jakob Bonds, legat nedpackat i vårt föräldrahems källare. När vi dessutom hittade expansionen Drakborgen II välbevarad i en flyttlåda, var lyckan total. Som vi har spelat sedan dess. Våndats och kämpat. När vi nu i vuxen ålder fick uppleva Drakborgen, insåg vi hur vansinnigt utstuderat spelet faktiskt är.

Mörkrets fasor och lockelser När spelföretaget Alga lanserade Drakborgen 1985, fick inte ont anande svenskar ta del av en förrädisk fantasyvärld. Som hämtad ur Tolkiens universum och nordisk mytologi var den bebodd av orcher, svartalver och annat otyg. Premissen kan vid en första anblick te sig ganska oansenlig. På 26 drag ska man bana väg till skattkammaren, undvika att väcka den sovande draken och ta sig ut innan tiden tar slut. Snabbt ska man dock upptäcka att skattletandet är ens minsta problem – varje spelomgång är som att bli utsatt för orimligt många rundor rysk roulette. Det är lättare att beskriva olika sätt att duka under på, än en vinnande strategi. Fällor som rasande tak, pilar ur väggen och bottenlösa brunnar. Återvändsgränder där man kan bli instängd och avlida av syrebrist. Dricker man en upphittad magisk dryck, löper man risk att bli dödligt förgiftad. Teoretiskt sett kan man bli eliminerad under sitt allra första drag. Den rekommenderade åldersgränsen “från sju år och uppåt”, kan därför vara lite missvisande. Att begära att en sjuåring redan inom loppet av några minuter ska acceptera sin rollfigurs bortgång, vore en smula obarmhärtigt. Å andra sidan hade det nog varit kommersiellt självmord att marknadsföra spelet som något som bäst lämpar sig för självplågande vuxna. Är man inte beredd på att bli mosad av bergstroll, uppäten av jättespindlar, inhalera giftig dimma eller förvilla sig i underjordens mörker, bör man välja ett mindre skoningslöst spel. Det är helt enkelt meningen att man ska dö. Frågan är bara när och hur.

Originalutgåvans medföljande klistermärke "Jag överlevde Drakborgen – det tuffa äventyrsspelet fån Alga!", var mer än bara en gimmick. Det var blodigt allvar. Krasst kan man betrakta borgen i sig som den största fienden, där kampen mot de andra spelarna bleknar. Det finns dock inget som hindrar deltagarna att samarbeta, lämpligtvis genom att bygga ihop sina respektive färdvägar. Att som sista livlina låna (eller kapa) någons rumsbrickor är desperat och förnedrande, men spelets grymheter föder samarbete. Såta fiender i spel kan plötsligt bli bundsförvanter. Drakborgen har därför potentialen att vara det ultimata lagspelet, just för att det egentligen inte är tänkt att man ska hjälpas åt. En lika oavsiktlig teambuilding som pur överlevnadsinstinkt.

Brädspelet som renande stålbad Att byta ut fredagsmysets tevestund mot några timmars sällskapsspel, innebär oväntade förtjänster för den öppensinnade. Oförsonliga familjespel som Drakborgen kan med god vilja ses som en social fostran i att hantera nederlag, ett pedagogiskt verktyg för söndercurlade barn av idag. Den som försöker leka borgens hjälte kommer att lära om statistiskt kalkylerad motgång. Uppsidan är en bitterljuv känsla av tillförsikt – överlever man Drakborgen är man rustad att klara vad som helst.

Intervju med Dan Glimne För insikt i hur en modern klassiker föds, hörde jag av mig till Dan Glimne, medskapare till Drakborgen. Spelet som tog hela fem år att utveckla, var “gediget genomprovat [och] fungerade exakt som det väloljade maskineri och den mordmaskin vi hade visualiserat”, säger han. En annan viktig bidragande faktor till spelets framgångar i Norden på 1980-talet, menar han var illustratören Anders Jeppsons “mörka och spänningsladdade grafik”.

En av de saker som fick mig att fastna för spelet var att man bygger sin egen spelplan med slumpmässigt utvalda rumsbrickor. Hade ni några särskilda inspirationskällor till spelmekaniken?

Glimne: Tekniken att skapa ”mönster” med hjälp av olika byggstenar är bevisligen mycket gammal; det räcker med att påminna om sådant som tangram, stomachion och till och med mosaik. Och det finns exempel på spel från 1800-talet med spelplaner som byggs upp av mindre beståndsdelar. Dessutom utkom på 1970-talet spelet Dungeon i USA, men där utgjordes ”nätverket” om jag minns rätt enbart av stora brickor med underjordiska gångar och så hålor i vilka man placerade ut skatter och monster. Jakob Bonds och jag skapade ett betydligt sinnrikare och komplexare men också mera variationsrikt och utmanande spelsystem – och som dessutom var utbyggbart, som påbyggnadskitet Drakborgen II visade.

Det är frustrerande svårt att överleva Drakborgen. Hur var responsen kring spelets svårighetsgrad när det begav sig?

Glimne: Att funktionsmässigt förvandla Drakborgen till en hänsynslös mordmaskin gentemot deltagarna var högst avsiktligt. Vi hade faktiskt en förebild – dåtidens TV-spel som Space Invaders, Pac-Man och Missile Command, där tempot hela tiden ökade tills du som spelare ”dog”. Och vad hade man för instinktiv reaktion då? Jo, att trycka på ”Play Again”. Jakob och jag ville helt enkelt att de som spelade Drakborgen skulle bli frustrerade av motgångarna och direkt vilja spela ett parti till, med ett den-här-gången-ska-det-väl-gå-bättre frammuttrat. Om jag minns rätt av statistiken från allt vårt provspelande, så är det i storleksordningen bara 15% chans att du i originalversionen ska lyckas ta dig in till skattkammaren och ut igen, levande och innan solen gått ned.

Vad kan det bero på att det görs så få svenska komplexa sällskapsspel av detta slag?

Glimne: Nja – faktum är att sällskapsspel (”brädspel”) av i dag ÄR komplexare än de genomsnittligen var för 30 eller 40 eller 50 år sedan. Och går du ännu längre tillbaka i historien, till 1920- och 1930-talen, var de flesta sällskapsspel tämligen simplistiska både vad gällde grafik, spelmekanismer och utförande, med dagens mått mätt. Men just Drakborgen som lanserades 1985 låg mer eller mindre vid den dåvarande komplexitetshorisonten; jag tror att det varit omöjligt att ge ut spelet på låt oss säga 1950-talet, publiksmaken hade då ännu inte varit mogen för ett så innehållsrikt och hårdtematiserat spel.

För att vara ett familjespel på 1980-talet var Drakborgen ett ganska grafiskt otäckt och blodigt äventyr. Var det ett medvetet drag att utmana det svenska brädspelsmyset?

Glimne: Just ordet ”utmaning” låg väl inte för Jakob och mig – snarare var det en fråga om att fantasygenren då i början av 1980-talet var på klar uppgång och rollspel som Dungeons & Dragons slagit igenom bland mera nördiga spelare. Vad vi tyckte saknades var något inom genren ”familjefantasy”, så vi såg till att skapa ett spel som fyllde den nischen med råge.

✣ ✣ ✣ Samla bör man, annars dör man – kulturupplevelsen som lyckomätare (nr. 4, 2014) ✣ ✣ ✣

Alla har vi olika sätt att hantera det faktum att vi en vacker dag kommer att trilla av pinn. De av oss som bekänner oss till ateismens krassa idévärld har inget gudomligt paradis att se fram emot. Ingen Herre som förlåter och befriar oss från synd, inga löften om en lyckosam evig vila. Jag är helt okej med att inte vara en av 144 000 utvalda vittnen att regera med Jehovas avkomma i himlen. Att finna mig själv via new awe-flummiga rörelser som Balanced view lockar inte heller. Har aldrig riktigt förstått charmen med att viga sitt liv åt samfund och sekter, vars existensberättigande baseras på ”frivilliga” donationer. Pyramidspel? Nej tack. Så, vad ska jag ägna mig åt för att känna mig som en hel människa? Vette fan. Jag är i alla fall inte ensam om att känna existentiell likgiltighet.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Vi är också ett av världens mest alerta länder vad gäller att anamma ny teknologi. Vem behöver religion när vi lever i ett överdåd av konsumtion? Detta att jämföra med Japan. Japan är ett teknologiskt framgångsland och markant icke-religiösa. Enligt Gallupundersökningen “Global index of religion and atheism” från 2012, är var tredje japan ateist och endast 16% bekänner sig till en religion. I Sverige är var tredje person religiös och var tionde säger sig vara ateister. Utan att dra för stora växlar på specifika likheter länder emellan, kan det åtminstone vara rimligt att anta att sekularisering hänger ihop med ekonomiskt och socialt välstånd. Frågan är om vi är ett rikt land för att vi överlag inte är särskilt religiösa, eller tvärtom?

När äpplet blev vår nya frälsare Att stat och kyrka blev åtskiljda år 2000 känns så här i efterhand nästan cyniskt vältajmat. Symboliskt blev det spiken i kistan för de sista resterna av gammelsverige. Millennieskiftet var en markör för en ny spännande, digital era. Vi var det moderna, progressiva landet. Vi hade sedan Internets genomslag blivit bekvämt vana vårt “IT-samhälle”, för att använda en term som var ett av det sena 1990-talets mest populära modeord. I början av 2000-talet inledde många svenskar sin kärlekshistoria med datorjätten Apple. De som ännu inte hade stiftat bekantskap med Steve Jobs livsverk blev invaggade till heligheten via en något oväntad produkt: en till synes oansenlig MP3-spelare. “Alla” ville plötsligt ha en iPod, och den hamnade snart i var pryltokig svensks ficka. Det spelade ingen roll att exempelvis den sydkoreanska spelaren iRiver slog iPod:en på fingrarna, både vad gäller ljudkvalitet och lagringsutrymme. iPod var trendigare, enklare och mer lättillgänglig. Jag hade en importerad iRiver och var hopplöst “ute”. Det skulle visa sig att Apple-produkten som artefakt kom att bli synonymt med ett habegär, som för många vid det här laget har antagit nästintill religiösa proportioner. Apples främsta budord torde lyda: du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Strömmande behov Senare års statistik brukar visa att svenskarnas biovanor håller i sig. Konsertbesök likaså. Folk betalar gladeligen många hundralappar för en konsert. Live-upplevelsen är högt skattad. Annars förväntar man sig att kunna lyssna på musik gratis, eller för en mycket billig peng. Det finns inte längre samma behov av att “äga” musiken vi lyssnar på, däremot möjligheten att höra den i en samlad kontext. Därför var streaming-tjänsten Spotify en skänk från ovan när den gjorde sitt intåg 2010. Folk var svältfödda på lagliga och enkla on demand-lösningar för musik. Jag var med på tåget från början. Spotify triggar listnörden i mig. Besök på så kallade skivbörsar har numera ersatts av ett maniskt sammanställande av Spotify-listor. Det tar aldrig slut. Den där tillfredsställande men samtidigt loja känslan av att med ett musklick ha tillgång till “allt”. Mer omedelbar och lättillgänglig sötma än digitala godispåsar som Spotify, går knappast att få. Fysiska skivor har inte längre nödvändigtvis samma egenvärde, och det är svårare att definiera sitt samlande om kulturutbudet inte innebär en tydlig begränsning för privatekonomin. En som har satt fingret på fenomenets baksida, är Sydsvenskans kulturjournalist Andreas Ekström, som i höstas gjorde en betraktelse över branschens hetsjakt på säljande singlar:

“Musikbranschen behöver återerövra albumet som konstform, med allt vad det vill säga av kringmaterial och berättelser. Och jag som musikkonsument måste se upp med min egen lättja.”

Om man tar för sanning att, som Ekström poängterar, “musikalbumets död skadar lyssnandet”, kan man se ett omvänt förhållande i hur tv-serieboomen under 2000-talet uppvärderade tv-tittandet i stort. Det är länge sedan det ansågs vara fulkulturellt att spendera betydande del av sin tid framför teven (eller vilken apparatur man nu än nyttjar), det som på engelska ibland kallas för binge-watching. Om långfilmen kan motsvara en singel som “fulladdas” från nätet, är tv-serien att jämföra med ett musikalbum. Något som kräver mer tid och större engagemang, inklusive toppar och dalar. Även det näst sista, halvt glömda albumspåret som aldrig skulle spelas på radio, fyller sin funktion för helhetsupplevelsen.

TV-serieknarkandet som tog över våra liv I oktober 2012 etablerades Netflix i Sverige. Detta som andra europeiska land efter Irland då vi svenskar anses vara “early adopters” av nya tjänster och teknik. Ett halvår senare hade Netflix redan över 600 000 svenska användare. HBO Nordic kom i samma veva. Vår goda infrastruktur för bredband gör oss till perfekta konsumenter att inhämta strömmande våld och sleaze – HBO:s adelsmärke – eller vad vi vuxna väljer att ta del av efter att barnens Bolibompa-timme för länge sedan är över. De flesta svenska hushåll med bredband har idag möjlighet att använda en streaming-tjänst som de ovan nämnda, något som känns lika självklart som att det förr fanns en bibel fanns i var mans hem. Sagoberättande har alltid tagit olika former och uttryck.

“Åh din lyllos som har det kvar.” Den kommentaren fick jag på Facebook när jag tidigare i år berättade att jag ännu inte hade sett tv-serien True Detective. Jag har även stött på uttalanden som: “Önskar jag hade Breaking Bad osedd. Vill uppleva allt på nytt igen!“ Folk avundas den som har upplevelsen kvar. TV-seriernas vardagseskapism förenar oss, och Facebook är lägerelden kring där vi samlas och berättar om de nya spännande serier som har tagit våra liv i besittning. De filmiska karaktärerna man blivit vän med på avstånd, en form av långvarig bekantskap en film aldrig kan generera. Att samla på fiktiva vänner är för många ett sätt att hitta beröringspunkter i sina egna liv. Tomheten som infinner sig när en serie tar slut, kan vara smått knäckande. Jag talar ur egen erfarenhet.

Hobbex-mentaliteten Även om jag inte längre köper skivor, har min fäbless för prylar inte avtagit med åren. Beteenden från barndomen sitter kvar. Mitt sena 1980-tal spenderades ofta med att bläddra igenom säsongens Hobbex-katalog. Med girig blick studerades annonser för ramboknivar, skämtartiklar, replikor av ninjasvärd och annat man inte visste att man behövde som ej självförsörjande snorunge. I mitt fall var det nog främst utforskandet som lockade, snarare än konsumtionen i sig. Lite som att i vuxen ålder fingra på hippa t-shirts i klädbutiker, mest för att kolla in utbudet. Ja, shoppingnerven har nog alltid funnits där. Kan ”samlande” som livsstil göra våra liv mer kompletta och skänka välbefinnande, eller är det ett skapat behov? Det kan även vara på sin plats att fundera på om hög levnadsstandard per automatik borgar för kulturell rikedom. Möjligheten att konsumera och vältra sig i kultur är en lyx. Oavsett om kulturupplevelsen kostar reella pengar eller ej, kostar den i investerad tid. Förhållandet mellan det fysiska objektets charm och flyktiga kulturupplevelser fascinerar; hur vi värderar dessa företeelser – kulturellt, ekonomiskt och socialt – och hur det påverkar vår vardag. Kanske säger det något om den tid vi lever i, kanske är det bara symptom på något allmänmänskligt. Universella behov av att ha något att fästa upp tillvaron på. En Gud, en familj, en karriär, en hobby, en resa, ett ögonblick i stunden som gör den där lilla skillnaden, det som fyller livet med glans. Eller något så trivialt som den där mastiga tv-serieboxen man så länge har suktat efter.

✣ ✣ ✣ Jag vill vara och förbli i min pixelbubbla (nr. 3, 2014) ✣ ✣ ✣

Mitt dator- och tv-spelande avtog markant i början av 2000-talet. Nutida spel misslyckas med att fånga mig; att springa omkring och härja i 3D-miljöer står mig snart upp i halsen. En självutnämnd, äkta “gamer” skulle säkert fnysa åt mig. Att jag är en bakåtsträvare, en hopplös nostalgiker. Kanske stämmer det. Kanske har jag vid blott 34 års ålder blivit en grinig gubbe som klamrar mig fast vid det som varit. Gamla tv-spel kittlar fortfarande min retronerv och jag är långt ifrån ensam om det.

När generationer möts, minns och upptäcker Tekniska museet har sedan oktober 2013 varit värd för det man kallar världens största dataspelsutställning: Game On 2.0. På grund av den stora tillströmningen besökare förlängde man utställningen till september 2014. Alla spel som ställs ut är från 1970-talet och framåt och går att spela på plats. När jag nyligen var där med en jämnårig vän hade jag inte förväntat mig att samsas med så många unga besökare i lokalerna. Lätt överrumplade blev vi varse hur barnfamiljer vallfärdade till museet. Även om man bland nostalgiska föräldrar kunde ana en ansats till skolning, verkade barnen inte lida av sin interaktiva teknikhistorielektion. Tvärtom. Med stora ögon fick unga “gamers” ta del av arkadklassiker som Space Invaders och Missile Command, 1990-talstitlar som Street Fighter och Sonic the Hedgehog, men även kortlivade flugor och misslyckade satsningar som idag bär kultstatus. Detta var lika värmande som fascinerande att se. Hur kan barn vara intresserade av vad i sammanhanget är att betrakta som reliker jämfört med dagens påkostade produkter? Jag hade sett framför mig att utställningens medelålder skulle vara minst 35. Inbitna fantaster som jag, födda på slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Jag tänkte att det kanske skulle bli lite som i den amerikanska dokumentären The King of Kong: A Fistful of Quarters (2007), där vuxna män tävlar om att vara världsbäst i arkadspelet Donkey Kong. I filmen går herrarna Steve Wiebe och Billy Mitchell in för sitt spelande med sådan frenesi, att passionen ibland övergår till osund mani. Gränsen mellan hängivenhet och besatthet är ofta hårfin, men vem är jag att döma? Jag är avundsjuk på känslan av att förlora sig själv till ett enda syfte: att bli bäst. Mitchells meriter inkluderar bland annat den svåruppnåeliga maxpoängen i Pac-Man, medan Wiebe har slagit Mitchell på fingrarna med ett dubbelt världsrekord i Donkey Kong.

Att återuppleva barndomens glädjeämnen Vi svenskar ligger i framkant vad det gäller att anamma ny teknik att använda i vardagen, men paradoxalt nog verkar behovet av gamla tv-spel vara större än någonsin. Slit och släng-samhället vi lever i; den ständiga jakten på att "ha det senaste”, kan för många ha medfört en viss teknikmättnad. En smartphone blir “gammal” och nästintill obrukbar efter ett några år. Är inte batteriet helt slutkört är funktionsknappen utsliten. När renoveringsbehovet är ett faktum kan det lika gärna vara läge att byta telefon helt och hållet. Ibland får man nästan för sig att prylarna konstrueras för att gå sönder lagom till att en ny modell lanseras. En persondators mjukvara behöver ständigt uppdateras för att operativsystemet ska fungera bra. Därför finns det något smått fantastiskt i att man kan koppla in sin snart 30 år gamla spelkonsol i en ny flatscreen-tv, och det funkar. Det finns företag som renoverar tv-spel och säljer tillbehör för att främja kompabiliteten mellan gammalt och nytt. En sådan behandling har min barndoms Nintendo-spel fått, men i stället för att förpassas till att bli museiföremål i hemmet får de komma till sin rätt. Närhelst jag vill kan jag njuta av Super Mario Bros, Zelda, Castlevania eller någon annan given favorit i samlingen.

Saknaden efter de förut så vanligt förekommande plattformsspelen i 2D är så stor, att jag ibland budar hem begagnade spel. På auktionssajter som Tradera frodas marknaden för begagnade tv-spel och tillbehör, med tusentals annonser främst till Nintendos första spelkonsol NES, som lanserades i Sverige 1986, samt Super Nintendo (SNES), som fick svensk lansering 1992. Så kallade emulatorer – datorprogram som gör att man kan spela tv-spel på datorn – är inget för mig. Jag vill ha äkta vara. Det finns en tillfredsställelse i att plocka den lilla grå kassetten ut ur sin originalförpackning och sätta den i konsolen. Ritualen är nästan lika viktig som själva spelandet i sig. På samma sätt vattnas det i munnen på mig när jag besöker sci fi-mässor och botaniserar bland de actionfigurer som kom i kölvattnet av den ursprungliga Star Wars-trilogin. Nyare Star Wars-leksaker väljer jag att ignorera, plastiga och själlösa som de är.

Ett skapat behov Utan anspråk på att göra en direktjämförelse med spelbranschens likriktning, där “first person view”-perspektivet är tröttsamt dominerande – inte heller biograferna är fredade från effektsökeri. Det går nästan inflation i 3D-filmer. Var och varannan Hollywood-blockbuster använder denna förut halvt bortglömda teknik, som återpopulariserades efter James Camerons monumentala framgångar med Avatar 2009. På sociala medier ser jag hur såväl cineasten som den normalintresserade biobesökaren muttrar över att 3D-biljetter är dyra, i kombination med “tvånget” att bevista 3D-visningar på grund av biotablåernas uppenbara snedfördelning. Ett överdådigt bruk av häftig teknik överrensstämmer inte alltid med vad folk vill ha eller behöver, åtminstone inte i en större utsträckning.

Eran som aldrig dör Den stora valfriheten i dagens konsumtionssamhälle är en “blessing and a curse”; en aldrig sinande ström av digitala stimuli gör att man lätt drunknar i ett hav av möjligheter. Det är dock ett lyxproblem. Den som söker skall finna. Tekniken utgör inte något hinder för att vi relativt obehindrat ska kunna ägna oss åt retrofrossa, oberoende av plattform och apparatur. Game On 2.0 på Tekniska museet indikerar om inte en renässans, så åtminstone ett fortsatt stort intresse för vintage-spel. Symptomatiskt nog är ett av mina favoritspel till smartphone och läsplatta det lilla strategispelet Game Dev Story, där man driver ett spelföretag i syfte att skapa bästsäljande konsolspel. Spelet är i all sin enkelhet, manna från himlen för en retronörd. En chans att återuppleva de tv-spel man växte upp med, i ungefärlig kronologisk ordning. Till och med dess gulliga pixelgrafik – 2D så klart – är en charmig påminnelse om spelbranschens framväxt. Att på fiktiv väg återskapa tv-spelshistorien, samtidigt som man spelar sig igenom den, kan vara det ultimata sättet att mentalt stanna kvar i en svunnen tid. Varför döda en era när man kan ge den ny näring? Jag spelar vidare ett tag till. Separationsångesten blir så mycket mindre påtaglig då.

0 notes