#stingrocka

[ace-of-spades-17-blog]

Det är lätt att njuta av det enkla livet

Kl är 19.20, solen gick ner för en timma sedan och målade himlen i fantastiska färger. Jag och Nils sitter i varsin campingstol bredvid bilen. Alla våra saker står i lådor med lock på marken eller på taket av bilen. Vi hör havet som slår mot klipporna 100m framför oss, månen lyser såpass starkt att det blir tydliga skuggor från våra tillhörigheter och vi behöver inte ha några lampor tända. Himlen är mörk med tusen stjärnor sol glittrar likt diamanter. Vi hör syrsor som uppvaktar varandra och nyss såg vi 3 känguruer - en stor, en liten och en mini, beta i gräset. Vi är mätta och belåtna efter att ha delat en pumpa-soppa och en halv påse chips. Jag har druckit en cider. Nils knappar på sin dator och jag skriver till er. Äntligen har temperaturen sjunkit till under 30 och vi njuter av vinden som känns som en välsignelse efter solens ihärdiga gassande. Om en stund ska vi gå och lägga oss, kanske läsa några sidor eller se en film.

Tidigare idag har jag varit ute med en dyk-båt. 2 dyk och en snorkling på Ningaloo reef som av vissa anses vara Australiens bästa ställe för dykning. Båten vi åkte ut med var stor och bekväm och på tillbakavägen bjöds det på god lunch. Havet var behagliga 30(!) grader och inte ens 55min på 15m djup fick mig att frysa. Under dagen fick jag se flera hajar, den största drygt 1m lång, en sköldpadda, stingrocka, bläckfisk, havsormar och mängder av färgglada fiskar, nakensnäckor och koraller.

Här i Exmouth har vi sett både känguruer och emuer, ordningen är återställd och jag känner mig åter väldigt nöjd med djurlivet! Detta är livet på en pinne!

[majadventure-blog]

Från Panama till Colombia med Santana

Halli hallå alla!

Efter en lång rallyfärd på kringelvägar från Panama City till Kuna Yala-provinsen och San Blas, kom vi fram till Barsukun, där en taxi båt väntade på oss. Då var jag redan åksjuk efter bilfärden, vilket inte bådade särskilt gott inför den fem dagars långa seglatsen vi skulle göra.

Kuna Yala-provinsen är ett av Panamas fem camarcas, ett område som till största del har självstyre. Där lever ursprungsbefolkningen Kuna Yala, i folkmun bara Kunas. Under åren har man justerat stavningen hit och dit och det är egentligen Guna Yala, men det verkar ingen riktigt använda här. Efter revolutionen 1925 ville Kunas ha självstyre, vilket de också fick.

Båten förde oss till Porvenir, där katamaranen Santana väntade på oss. Efter att ha inväntat alla 17 personer åt vi frukost, en lyxig sådan. Äggröra, frukt, mackor med massa olika sorters pålägg och kaffe. En riktig höjdare! Sen satte vi segel mot en av San Blas över 300 öar.

Och GUD så vackert det var. Tänk er ön som Jack Sparrow lämnas på för att dö på i första filmen i Pirates of the Carribean-serien. Turkost vatten, vit sand och knappt en ljudvåg studsade in i hörselgångarna. Ville inte ens blinka, så vackert var det. Vi snorklade in till ön, där vi sedan spelade volleyboll, bekantade oss med varandra och andra sedvänliga strandsysslor. Hade haft riktigt tur med gruppen, alla är så trevliga, lustiga och olika varandra. Gillar det! Under dagarna på sjön blev vi alla som en liten familj av olika nationaliteter och hänger ihop från och till även nu på torra land.

Men - åter till stranden på första ön i San Blas. Fick bland annat se en nurse shark under snorklingen! Det är den första hajen jag sett i verkliga livet. Även fast den är totalt ofarlig och tandlös, som en hajarnas motsvarighet till en kaiman, så tyckte jag att det var spännande. Den låg och sov under en sten, men ibland öppnade den ögonen och kikade lite. Strömmen var stark, så jag fick simma för kung och fosterland lite framåt, dök under vattnet och kikade tillbaka när jag flöt tillbaka och upprepade denna procedur typ sju gånger. Så spännande tyckte jag att hajen var.

Efter pastalunchen flyttade vi oss till en annan ö där vi skulle lägga ankare över natten. Mitch som skulle fylla år på fredagen två dagar senare bjöd alla på öl, varpå kaptenen Fernando kom med guacamole, tortillachips och en välkomstdrink. Festligt och så.

Dag två snorklade vi igen, denna gång vid det vackraste reven mina ögon skådat iallafall. Såg ekorrfiskar, Nemos, diskofiskar och pipfiskar. Ja, när man inte är så påläst på havets flora och fauna (någonting säger mig att det inte heter så), så får man namnge fiskarna lite bäst man vill. En gång vände jag mig bort från revet och ser en rocka komma rakt emot mig. Försökte se hen i ögonen men kunde där inte hitta någon indikation på nedbromsning. Jag som inte kan ett dugg om rockor, förutom att en stingrocka ger en rediga stötar om den får chansen, går såklart in i flyktläge. Simmar för livet! Och rockan följer efter! Just när jag förberedde mig inför en möjlig död, gör den en tvärmanöver och far iväg åt ett annat håll. Blev väldigt lättad och glad att jag fick behålla livet den här gången också. Fick sedan reda på att rockan var en Eagle Ray, vilken inte stingas och än mindre dödar fullvuxna människor. Det var en detalj jag funderade på att bespara er för att göra historien lite bättre, men bara för att jag är på gott humör idag så får ni den ocensurerade versionen.

På kvällen hade vi en bonfire på stranden. Vi drack blaskiga drinkar och lyssnade på Old Crow Medicine Show och det var amerikans folkmusik i luften. Kissade gjorde man under palmer och stjärnklar himmel. Det var fint. Vid tolvslaget sjöng vi för Mitch och festen fortsatte sedan på Santana. Till slut vaggade vågorna en nästan till sömns i sittande position, varpå jag fick kapitulera.

Tredje dagen bestod av en ny, ännu finare ö, bad från båten och findusch. Man fick till och med tvätta håret! Efter ohälsosamt mycket velande tog jag mot till mig att göra en framåtvolt från däck. Landade på rumpan. Alla sa “Maja, det är nu du måste göra det igen för att inte vara rädd nästa gång!”. Och jag tyckte det lät förnuftigt och gjorde det igen. Rumpplask. Nu dröjer det innan jag gör akrobatik ens i närheten av en pöl.

Innan middagen bar det av på den fruktade open water-seglingen. I femtio timmar skulle vi segla non-stop i riktning mot Cartagena, Colombia. Det började ganska lugnt, men havet blev senare mer och mer bångstyrigt. Folk började sakta men säkert bli sjösjuka och jag bara inväntade att det skulle drabba mig också. Väntade. Läste ut min bok (Det blå mellan himmel och hav av Susan Abdulawa) och åt hutlösa mängder varmkorv. Under tiden hängde folk över relingen och vinkade adjö till lunchen med pappersnäsdukarna de hade i handen. Tyckte riktigt synd om dem och skämdes lite för att jag mådde så hänsynslöst bra.

Louise och jag fastnade istället med blicken rakt upp i luften, där vår lysande lanterna gled över den stjärnbeströdda himlen. Önskar att jag hade gått astronomikursen, så att jag kunde lokalisera lite fler stjärntecken än bara Orions bälte. Efter en lång stund vred vi på huvudet rätt ner i havet istället. Där i vågorna dansade glödande plankton, förmodligen till introt till Everywhere av Fleetwood Mac.

Dag fyra gled förbi som i ett töcken. Alla tampades med antingen långtråkighet eller sjösjuka. Jag hade drabbats av det första och tacklade det genom att sova igenom timmarna. Fanns inte mycket mer att göra.

Den femte och sista dagen kom vi äntligen fram till Cartagena, hela tio timmar tidigare än beräknat. När vi lämnade båten kände jag mig så nöjd. Hade haft så tur med besättningen, båten, vädret - allt! Det var alldeles lagom med fem dagar på båten och jag kände mig glad att få stiga i land. Jag vet att jag själv frågade många andra backpackers innan om de tyckte att resan (då från Colombia till Panama) var värd pengarna, och kunde nu svara på frågan själv: JA, det sved som tusan i reskassan, men det var värt varenda öre i slutänden. Den här upplevelsen har berikat hela resan, faktiskt.

[artbyvirki]

⚪️ en skål eller en boll eller en stingrocka eller en klocka Tolkningen är fri :) ••• #virkiillustration