#sommaren med släkten

[speedyamalia]

Amalia Holm as “Plumber” in Sommaren med släkten (2020)

season 5, episode 1

BONUS:

[cowgirlodyssey]

12. December del 3

Det blev en lyckad jul:) Släkten var packade på en båt! Sedan blev det 25:e december. Kändes som näst sista avsnittet av en serie. ALLA karaktärer från ALLA säsonger kommer tillbaka, allt är kaos och man undrar hur fan kommer de lösa den här röran n��r det bara är ett avsnitt kvar??? Det hela börjar med att jag inte har några planer överhuvud taget. Ligger på soffan och degar. Sofia, min juristkompis, föreslår att vi ska festa på Stureplan med en tjej som har haft en trekant med Zac Efron. Det är ett otroligt frestande förslag, ?såklart?, men jag väljer istället att göra planer med bildisgänget (planer med bildisarna är alltid motsatsen till en trekant med Zac Efron. Många lebbar, många ölglas). Vi bestämmer oss för att mötas på <3Medis<3 och <3ta det därifrån<3. Sofia hänger movilligt med på första ölen för hennes Stureplankväll började senare än vad som va planerat. Ylva meddelar att hon är sjuk och Tilde säger att hon inte kan komma. Så jag, Lily och en sur Sofia springer runt på medis en måndag kväll och ber till gud att en bar ska va öppen (Lily vägrade gå till Carmen för hon och hennes kompis Hedda blev utslängda därifrån den 23e december). Vi hamnar till slut på ..... baras backe...... Fruktansvärd stämning!!! Källaren luktar röv och är typ ett fritids för 17 åringar. Hedda kommer dit. Alice och Isak komemr dit!<33 Det är konstig stämning, grupperna skär sig och ingen vill va på baras backe. En random kille sätter sig vid oss och undrar hur vi känner varandra. Ingen känner någon. :,( Sofia säger att hennes gamla kompis Malkolm (som jag dejtade lite under sommaren efter Öland) frågar om han och hans kompis får komma. Jag får en brain freeze av att tänka på alla dessa människor vid samma bord men säger ändå något i stil med "Han får väl göra vad han vill".

Fast forward till att jag vill skjuta mig själv. Drömmer om att borda på stureP med en tjej som haft trekant med Zac Efron. Vad fan som helst men inte baras backe med den sliskigase killen någonsin + alla mina underbara kompisar som inte vibar med varandra. Isak o Alice flyr snabbt fältet. Går till Carmen. SOFIA vågar lämna mig med den här snubben (Lily och Hedda är kvar tack och lov). Hedda och jag bestämmer att vi tar med oss Lily och flyr. Vi flyr till Carmen och lämnar allt bakom oss. Vafan gör det att Hedda och Lily hade spytt ner bargolvet på Carmen i förrigår? Vafan gör det om vi blir nekade? Vad fan gör man inte för att bli av med sliskiga Lundstudenter?? Vi flyr. Till Carmen. Jag hittar Alice och Isak, Lily och Hedda flyter iväg i folkhavet. Sätter sig någonannanstans. Men jag slår mig ner, känner mig trygg och lättad. Båten har gått i land. Vid min sida sitter Albin. Jag har inte sett honom sedan jag åkte till Köpenhamn. Sedan han gav mig en kärleksförklaring. Skiskade ett argt sms till honom i som han inte har svarat på - med all rätt! Slay. Men det känns bra. Kul att sitta och snacka med honom igen. Såklart.

Isaks syrra har lista på UB. Alla ska dit. Till och med Rodrigo är där. Det första som händer är att jag tappar mitt kort (eller så blir det taget på dansgolvet idk men det är december så jag blir inte ens förvånad at this point). Min mobil plingar för att en sliskig lundstudent vill att jag ska komma till häktet. Aldrig i livet. Jag tar med mig Albin ut till rökrutan och ber om förlåtelse för mitt dumma sms. Han säger att vi kan göra det enkelt. Han sträcker fram handen. (Inte mot min midja) Vi ska skaka hand. Bara vara vänner. Och vet ni vad jag gör?? Jag kysser honom ?

Vi håller på ett tag och han frågar om jag vill hem till honom men då tänker jag att fan NU är det dags att gå.

Gör planer med honom dagen efter. Han verkade inte så glad. Vi skulle ses på en öl men jag hade ju inget kort jag kunde bara swisha (osexigt som fan) så vi gick en promenad. Jag sa I'm just a girl without a card standing in front of a boy with a card asking him to hang out with me. Jag behöver inte ens ölen. Jag sover hos honom. Dagen efter sover jag hos honom igen. Sedan åker jag till Göteborg.

TMI: Vi skiljs åt på Stureplan av alla ställen? Han skickar en låt till mig: Until It's Time For You To Go, av Buffy Sainte-Marie

---------

Känns bra att avsluta inlägget här. Ska skriva en kort del 4 om Göteborg.

[forlangda-anteckningar]

Re: masterdoc

Jag har som alltid vänt blicken till killar. Eller alltid är nog helt fel att säga, jag var nog snarare lite sen med att blomstra i intresset för kärlek och relationer. I mellanstadiet började det smyga sig på hos de andra i klassen. “Fråga chans”-lappar skickades runt och relationer som övergavs lika snabbt som de uppstod och ledde max till en puss på kinden blev en norm. Men det intresserade mig inte. Varför skulle jag “vara ihop” med en kille i klassen som jag inte ens tyckte om? Nej, min längtan efter en relation kom samtidigt som högstadiet närmade sig. Och då ville jag ha något äkta, kärlek på riktigt. 

Och här kommer “alltid vänt blicken till killar” tillbaka in i bilden. När denna längtan efter en relation uppstod kollade jag automatiskt på killar. Varför då? Jag vet inte helt ärligt. Jag tror inte jag visste något annat. Alla mellanstadie-relationer i klassen var ju mellan tjejer och just killar. Mina föräldrar är en kvinna och en man, och alla andra i släkten och i min närhet. Att killar och killar kunde dejta visste jag, man hade ju hört uttrycket bög. Men att två tjejer kunde dejta och älska varandra? Det tror jag faktiskt aldrig att jag fick se. Så beror min automatiska blick till killar på det här? Eller fanns det faktiskt en attraktion? 

I åttan kom olika sexuella läggningar upp på tapeten. Jag umgicks med de hbtq-människorna som fanns i klassen och intresset för frågan började växa. Naturligt började jag fundera över vilken sexuell läggning jag skulle kunna ha. Min bästa vän och jag gjorde efterforskning på vilka olika läggningar som det ens fanns och vi kom över pansexuell. Enligt definition innebär den pansexuella läggningen “…en sexuell läggning där personen känner emotionell/sexuell dragning till personer oberoende av biologiskt kön eller könsidentitet.”. Det här lät väldigt rimligt och tryggt i mina 14 åriga öron. Jag tänkte: “Självklart blir man ju kär i en person för dess personlighet och inte dess kön, könet kvittar ju såklart”. Nästan så att jag hade svårt att förstå de som begränsade sig till bara ett kön i sin sexuella läggning. Men det här valet av identifiering grundades ju egentligen inte på att jag tidigare hade känt attraktion till flertalet kön, jag hade ju hitintills bara vänt mig till killar. Det var själva definitionen som kändes rätt. 

Så vad hände efter min entré in som pansexuell fram till nutid? Definitionen för pansexuell har fortsatt känns trygg men egentligen har jag hela tiden ifrågasatt om jag faktiskt kunde bli kär i något annat kön än den manliga. Killar kändes lättare, de är ju som redan intresserad av en utan att man behöver anstränga sig. Samtidigt fortsattes jag enbart exponeras för heteroromantik. Jag lärde mig hur en gentleman skulle vara, vilka röda flaggor att se upp för och vilka egenskaper hos en man jag ska drömma om. Listan över egenskaper hos den “perfekta killen” blev mils lång och fick stanna i mitt huvud som en byggsats till mina dagdrömmar. Tjejerna las på hyllan. Det kändes jobbigt att eventuellt komma fram till att jag inte alls var attraherad till kvinnor och blev fast i en ond spiral med killar som aldrig skulle duga. Och helt ärligt hade det varit en besvikelse för mig att “bara vara hetero” eftersom att jag känner så starkt för hbtq-rörelsen och den gemenskapen de har. Hitintills hade jag aldrig känt något för en tjej, så att reda ut det frågetecknet kändes krångligt och jobbigt. Jag landade i någon slags slutsats som löd “jag är nog bara sexuellt attraherad av kvinnor (även fast jag inte hade något bevis för det heller) och kommer antagligen endast ha relationer med män”. Även fast den slutsatsen inte kändes helt bra. 

Och vad hände på killfronten då? Jo, under både högstadiet och gymnasiet kände jag som en djup desperation över att få vara i ett förhållande. Jag ville ha det bandet med någon som är som speciell för just ett par. I gymnasiet fick jag en pojkvän. Om ska jag vara helt ärligt visste jag från dag ett att det inte skulle funka. Jag valde honom för att jag var desperat och han var intresserad av mig. Men jag blev aldrig kär i honom, vi hade en destruktiv relation. Vi fick ett band, det fick vi. Efter ett tag kände ingen mig som han gjorde. Men det tänker jag är uppnåeligt med en nära vän lika väl? Var jag attraherad av honom då? Återigen, jag vet inte. Sexet var ok men inte mer än så. Han kunde aldrig få mig att komma. Hans bortförklaring var att jag var svår, jag tror helt enkelt han inte kunde få mig tillräckligt kåt. Vi gör slut sommaren efter studenten.

Nu börjar vi närma oss nutid. Här kommer tiktok in i bilden som jag vet kan låta fånigt, men jag tycker det ändå har en tyngd till sig. För det var på tiktok jag fick min första ordentliga lesbiska representation. Det dröjde inte länge innan jag drogs in i den lesbiska delen av tiktok. Först var jag rädd återigen för att få svart på vitt att jag faktiskt inte gillade tjejer så som jag ville. För jag ville verkligen gilla tjejer, jag var genuint ledsen över att jag inte känt någon attraktion till någon tjej tidigare. Samtidigt börjar jag mer och mer dras till väldigt feminina killar. 

En dag tar jag tag i det. Jag ställer in så att både män och kvinnor visas på min tinder för att se om jag kan känna något för någon tjej som kommer upp. Och det gör jag! Äntligen kan ska slappna av mer i min läggning som pansexuell. Och där är vi väl klara? Nej nej, det är nu trasslet börjar. Jag börjar prata med en tjej på tinder som jag klickar med och jag blir intresserad av henne. Jag får min första crush på en tjej och jag får ytterligare en bekräftelse som gör mig så glad. Kanske behöver jag inte leva ett halv-olyckligt liv med en man! För det var verkligen så det kändes, att jag aldrig skulle kunna hitta en man som skulle kunna göra mig lycklig på riktigt. Och fast den crushen inte blev något har det ändå lämnat något hos mig. Eller snarare tagit något ifrån mig. Jag känner inte längre någon attraktion till män. Inte ens en gnutta. Jag kan inte tänka mig något annat än att leva mitt liv med en kvinna, med min framtida fru. Jag blir som varm inombords bara att tänka på det. 

Men vad betyder då det här? Var jag aldrig attraherad av män från första början? Var det bara heteronormen och patriarkatet som lurade i mig det? I möjlig kombo med internaliserad homofobi och kvinnohat? Är jag egentligen lesbisk och har bara inte förstått det förens nu? För var dag som går känns det mer och mer rätt att kalla mig själv homosexuell. Men jag är samtidigt rädd att jag ljuger för mig själv. Jag hoppas iallafall att det stämmer, att jag ska få privilegiet att få gifta mig med en annan kvinna och leva ett liv med henne. För det är exakt det som det hade känts som, ett privilegium.

[neynarus]

Mannen suckade. Lakanet låg klistrad mot hans kropp. Frustrerat, och med en sådan kraft att sängen skakade (följt av ett oroväckande gnissel under hans vikt), sparkade han ner det mot fötterna igen. Sommaren hade varit ovanligt varm men den här natten var den värsta på länge. Det kändes nästan som feber. Stora svettfläckar täckte madrassen under honom och inte ens fläkten, som under de tidigare nätterna varit hans enda räddning, hjälpte. Han slöt ögonen. Utanför kunde han höra hennes andetag. Hennes små, nästan ohörbara snarkningar, och ett plötsligt illamående bolmade upp i hans magtrakt. Han svalde. Hon var bara ett barn. Han hade försökt vara snäll, men hon var bara ett barn och hela situationen var ett misstag. Han hade anat det redan från början, känt det ända in i benmärgen, men viftat bort det varenda gång. Hur kunde något som detta vara fel? Men nu letade sig blåljusen in genom persiennerna och han visste att de sökte. Att de snart skulle vända sina blickar mot hans hus.

Och inte ens fläktens trygga brummande kunde vagga bort den oron.

ETT ÅR TIDIGARE

Saga

Hon sneglade upp från skolboken och ner mot Simon. Eller, mot det ställe hon alltid hade sett honom innan. Det var en vana hon inte riktigt hade fått kontroll på ännu. Hans sida av bänken stod fortfarande tom. Det hade inte kommit någon ny elev som tagit hans plats ännu, trots att det snart hade gått ett år. Det knöt sig i magen av saknad. Längst fram i klassrummet, till höger närmast dörren, stod den. Hans bänk. Tjock-Albin satt på sin plats vid den, med drömsk, dimmig blick på whiteboard-tavlan. Han var stor och rultig och hade alltid med sig godis till skolan, trots att han visste att Alex och Robin skulle sno det ifrån honom. Han hade försökt springa efter dem i början, så som barn gör när något de älskar tas ifrån dem (och för Tjock-Albin var godiset det viktigaste han hade), men hans kropp hade värkt när fettet skumpat, och han hade hatat deras hånande skratt när de med lätthet sprungit ifrån honom. Så han sprang aldrig längre, inte ens när de tog de bästa godisarna. Han bara lät det ske. Tjock-albin var aldrig med på gympan (gympaläraren hade helt enkelt gett upp), och han gick på extramöten med skolsjuksköterskan varje torsdag. Hon med den ständigt bekymrade rynkan i pannan som tycktes bli ännu djupare när han klev in. Där pratade de om vikt och mat. ”Är du fortfarande hungrig så ska du inte fortsätta äta, Albin. Inte efter en portion. Du vet ju det”. Hon sa att det handlade om välvilja, men det var alltid efter hennes samtal som Tjock-Albin stod framför spegeln i badrummet och nöp i fettet, med det där brinnande självhatet i halsgropen. Men sedan blev Simon hans bänkgranne. Och Simon verkade ha gillat honom, trots att han var fet. Det hade inte funnits någon elak gnista i hans ögon. På tråkiga lektioner hade han lockat fram det där okontrollerade fnissandet ur Albin. Det där skrattet han hört alla andra i hans ålder skratta, det som bara bubblade upp ur dem trots att de skulle vara tysta. Det som hade väckt det där sugande hålet av ensamhet i hjärtat. Och när läraren skällde ut dem hade Albin aldrig blivit rädd över utskällningarna, uta tittat på Simon med glittrande blick. På slutet hade de börjat göra varandra sällskap på vägen hem, småsnaskande på godiset som fanns kvar, och på sista tiden hade även Saga varit med eftersom Saga och Simon så gott som satt ihop. I vilket fall som helst så hade Simon tagit på sig rollen som bänkgranne på bästa tänkbara sätt, och när han hade ropat hans namn var det alltid “Albin” han hade ropat. Inte Tjock-Albin. Och nu var det tomt bredvid honom. Det hade varit tomt i en evighet.

Han gav henne en flyktig blick, Tjock-Albin, när hon gick förbi honom ut ur klassrummet efter skoldagens slut. Hon rynkade pannan över sig själv - Jag måste sluta kalla honom för Tjock-Albin, Simon hade blivit arg. Bobas, skolans fritidshäng där de stora ungarna (som hade fyllt 10, alltså) fick vara skulle öppna om fem minuter. Hon slank förbi några av de väntande barnen som hängde utanför dörren. Hon var fortfarande bara 9, fast hon kände sig nästan som 12. Det är väl det som som händer med sorg, tänkte hon allvarligt. Man blir gammal. Och inte längtade hon in dit heller, till Bobas där man fick köpa godis (även på vardagarna!), spela spel och hyra datorer, xbox eller till och med en hel musiksal med musikinstrument ifall man ville. Bobas var det häftigaste som fanns, och hon hade längtat in dit förut. Fantiserat om hur det skulle vara där inne, hur känslan av att vara stor skulle kännas. Hon och Simon hade lovat varandra att de skulle hyra musiksalen, och att han skulle spela trummor och hon gitarr, och så skulle de skapa ett band som hette “SochS”, som stod för Saga och Simon. Sedan hade de planerat att kanske låta Tjock- Alb…. Albin, spela också, för de skulle ju faktiskt behöva någon på bas (Att Albin kanske inte alls ville spela bas var inget de tänkte på, men Albin hade älskat att vara med i vilket fall som helst). En sångare behövdes också. Det var i alla fall vad Simons pappa hade sagt när de berättade om idén, att det såklart var okej att bara ha en trummis och gitarrist men att det behövdes mer ifall de ville skapa ett riktigt band. Men då hade de kommit på att de skulle vara tvungna att lägga in fler namn i SochS, och det ville de inte. Det var ju Saga och Simons band. Inte Sagas, Simons, Albins och någon annans band. Nu skulle det bara bli Sagas band, och det gjorde ont i magen. Så därför ville hon inte in dit, fast hon kände sig som nästan 12. I stället fortsatte hon ut ur skolan. Vårbrisen mötte henne när hon började gå ner till den lilla sjön vid lillskogen, dit hon egentligen inte fick gå men gick ändå. Det hade blivit hennes plats. Det var något med kluckandet från sjöns vågor som lugnade henne. Hon sneglade ner på klockan på armen. Hon gillade den inte, mycket för att den var blå och hon hatade blått, men framförallt för att den påminde om det hon inte fick prata om. Minnet slog emot henne varenda gång: pappas hysteriska, rödsprängda ögon. De bensindränkta, skakande händerna när han satte sig på huk framför henne. Kraften i hans grepp runt hennes arm."Det här berättar du inte för någon Saga. Fattar du?... FATTAR du?! Du säger inte ett jävla SKIT OM DET HÄR!". Hon mindes hans isande, sökande blick på henne under julaftonskvällen några veckor senare, när hon öppnade julklappen och tog upp klockan. Familjen och släktens åh-ande. "Och bara dess tryck mot handleden räckte för att hela tiden påminna henne. Hon hade kunnat ta av den när han inte var nära och kunde se, men hon var för rädd. För om han skulle se (och han såg nästan allt) skulle han bli arg. Så den förblev på. Hon stannade upp mitt i steget för att försöka lista ut hur mycket klockan var. Den stora pekaren är där....och den lilla där... Hon hade fått en djup, koncentrerad rynka mellan ögonbrynen. Vårvinden lekte med lockarna som slitit sig loss från hennes tofs. Hon såg fantastiskt söt ut. Tillslut lyckades hon klura ut att klockan var fem minuter i 3. Hon fick leka tills klockan 4.

Lars

Han stirrade in i spegeln. Ett blekt och hålögt ansikte stirrade tillbaka. Lars hade varit en levande man. Det syntes inte nu, och för många hade nog den bilden vittrat bort i takt med honom själv, men det hade funnits en tid då han hade blomstrat. Det hade det ju. Han stod naken, lät blicken vandra från ansiktet ner mot magen. Betraktade fettvalkarna. Hade en läkare sett honom nu hade de beskrivit honom som “adipös”, och eftersom han var en läkare, eller snarare hade varit en läkare, var det just precis det han tänkte, av ren automatik. Adipös hade han blivit. Fet, alltså. Duschen stod på bredvid honom men han kunde inte förmå sig att gå in. Vattenstrålarna skvätte mot hans kropp när de slog mot marken. “Skärp dig nu för fan”. Han väste fram det. Han visste att det inte hjälpte att bli förbannad på sig själv, att självhat inte var den rätta vägen och blablabla... men för i helvete, han behövde bara ta tre steg, sen skulle han vara där. Och efter det skulle han bara höja armarna lite och ta tag i allroundtvålen (som både är duschtvål och schampoo, det fanns inte energi till att använda två olika tvålar) och börja tvåla in sig. För att sen skölja av sig. Och till sist skulle han ta sig ut, torka sin lönnfeta kropp och vara klar. Han hade gjort det varenda jävla morgon tidigare, på ren rutin. Vad fan var problemet? Men han förblev där han var, stående vid spegeln med de adipösa armarna hopplöst hängande nerför hans kropp. Oförögen att röra sig. Han kände hur han stank. Det var en syrlig, klibbig lukt som tycktes sitta fast i huden på honom. Han mindes den från alla de äldre han vårdat under sin läkarperiod. Gamla hudrester, ingrodd svett och… död? Ja. Sjukdom och död. Om han nu skulle gå in i duschen hade han fortfarande luktat när han gick ut igen,  hur mycket han än gnuggat. Som en ständig jävla påminnelse om vem han hade blivit. Det var nästan så att han skrattade åt det, så som han tidigare skulle ha gjort när livet gav honom en snyting. Men nu fastnade det i halsen.

Det blev ingen dusch, och det skulle inte heller bli någon dagen efter, eller dagen efter den. I stället tog han på sig kläderna igen, inklusive tröjan med matfläckar från någon smaklös frysrätt han ätit framför tv:n några dagar tidigare, och hasade sig vidare ut i hallen. Med förvånansvärd smidighet (med tanke på den kroppshydda han bar på) manövrerade han sig mellan alla papperspåsar med skräp som täckte golvet. Han hade varit en omtyckt man. Han hade haft en plats. Han upprepade det för sig själv när han gick ut i köket. Han hade inte hört dunsen från katten när den hoppat ner från sin sovplats ovanför bokhyllan i vardagsrummet, ivrigt medveten om att husse klivit in i köket och att köket per automatik alltid innebär mat, så när den nu kom farande mellan hans ben snavade han till i sitt försök att undvika att kliva på den. Med ett förskräckt flämtande for han framåt och lyckades gripa tag i dörrkarmen, men benen fortsatte vidare och han behövde sträcka till ryggen åt bara fan för att balansera upp sig och inte vurpa omkull. Han stelnade till av smärta. Sedan drog han efter andan. “FÖR I HELVETE!!!” Katten satt vid köksmattan och iakttog honom, inte ens ett morrhår ryckte till. Han släppte dörrkarmen. Ansiktet var rödflammigt. “Vad har jag sagt om att springa mellan benen på mig, va?!” Han började ta sig fram i köket igen, med handen vilande på ländryggen. Skafferiet öppnades, kattmaten togs fram och han fick återigen stanna upp när katten strök sig längs hans ben. “Jaja, akta på dig då”, han motade bort henne med ena foten. Mjukt. Sedan hällde han maten i skålen.

Magen var i vägen och han fick sträcka på fingrarna för att nå ner till snörena ordentligt när han skulle få på sig skorna. Ett väsande ljud lämnade honom vid varje andetag när fettet tryckte upp mot hans lungor. Han hade redan hunnit bli dyngsur av svett när han satte sig upp igen. I hans hand, vars knogar var vita av det krampaktiga taget, höll han i brevet. Det brev som han hade funnit några veckor tidigare och som hade kommit som ett knytnävsslag i magen. Han kunde innehållet utantill, varenda mening. Han mindes till och med dagen han läste det för första gången. Det hade varit en tisdag, den 17/1 för att vara exakt, och snön hade fallit ner utan avbrott i flera dagar. Utanför hade det varit tryckande tyst, så där tyst som det bara kan bli av nyfallen snö. Som om hela världen höll andan. Han mindes den iskalla kåren längs hans rygg. Pappret som dalade ner mot golvet. Det taktfasta tickandet från vägguret som plötsligt lät så avlägset och dämpat, och hur han i vad som kändes som timmar stirrat framför sig utan att egentligen se, för att tillslut luta sig ner för att ta upp brevet igen. Sedan hade han läst det om och om igen, med händer som skakat med en sådan kraft att han knappt såg vad som stod. “Du kan enligt våra beräkningar inte få ersättning från sjukförsäkringen från och med...” ... Orden hade varit som iskalla piskslag. “När du fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos arbetsförmedlingen...”. De ville att han skulle gå på en arbetslivsintroduktion. En arbetslivsintroduktion?! Hur i helvete skulle han kunna ARBETA?! Han hade drämt knytnäven i bordet med en sådan kraft att kaffekoppen fallit över dess kant och ner mot golvet. Sedan hade han fallit bak mot stolen.  Hans blick uppspärrad och flackande som hos ett skräckslaget rådjur. Nu dör jag, hann han tänka mellan flämtningarna. Han hann till och med välkomna det. Men efter ett tag hade andetagen blivit djupa, händerna fallit till hans knä och köket återfått sin tystnad igen. Bara det taktfasta tickandet från vägguret hade hörts.

“Det…. det handl...DET HANDLAR INTE OM PENGARNA!!!!” hade han vrålat i telefonen till sin handläggare från försäkringskassan dagen efter. Framför honom på köksbordet stod vinflaskan, det flytande modet. “Det handlar om att jag inte KAN för i helvete!! Det handlar om att ni tar beslut över mitt jävla huvud! JAG KAN INTE JOBBA, JAG KAN INTE!! HÖR NI INTE VAD JAG SÄGER?!!” Den sista meningen hade varit ett enda panikslaget skrik. Saliven hade flugit ur hans käft. Rösten i andra änden hade varit lugn, nästan monoton, när den svarat att det inte fanns något att göra och att Lars, om Lars dök upp på det inbokade mötet, skulle få allt förklarat mer ingående. Han hade slängt på luren. Men nu satt han där på stolen vid hallen, med brevet i sin hand, och stirrade ut mot dörren. Han skulle bli sen om han inte reste sig snart. Ett plötsligt llamåendet vällde över honom, det som inte längre kom som en överraskning. Han slöt ögonen. Inte idag. Han fick det inte ofta längre, illamåendet. Knappt alls egentligen, men då och då drämde den till. Han hade många gånger i sitt yrkesliv klappat sina oroade, spyrädda, patienter på axeln med orden “det är bara lite illamående, spyr du så spyr du”, men ifall det var det här illamåendet de upplevt ville han ge sig själv en käftsmäll. Det var inte bara en orolig mage eller en rädsla för att spy. Det var känslan kopplad till spyan. Minnena. Kallduschen och skräcken. Rösterna och de bekymrade händerna strykande över hans rygg. “Jag beklagar”. Han hade själv använt den meningen, själv strykt hulkande ryggar, själv sett en annan persons liv falla i bitar. Men aldrig trodde han att han skulle uppleva det. Att han skulle vara den som blev tröstad. Man gör ju inte det. Man är aldrig beredd. Och hade någon utomstående sett honom i det ögonblicket, just precis när han darrande lutade sig fram över knäna på stolen, i den överbelamrade hallen för att vänta ut illamåendet, hade de sett en liten, liten man. En grå skugga av den han en gång hade varit.

Hade han lämnat hemmet på det första försöket hade han kunnat ta sig till bilen utan att möta någon, men nu gick han vid 08.27 och redan när han öppnade ytterdörren kunde han höra fotsteg mot grus stanna upp längre fram. ”Godmorgon Lars!” Solen bländade honom, men han visste direkt vem det var som hade hälsat. Han slöt ögonen. Med så snabba steg han kunde förmå, utan att riskera att halka på isfläckarna som vårsolen ännu inte nått så tidigt på morgonen, skyndade han fram till bilen. Magen gungade i takt med stegen. ”Vad kul att se dig Lars!” Johan Karlsson, ordförande i samfälligheten och som i sin enfald fått för sig att styrelsearbetet även innebar kallprat med grannarna vare sig de ville det eller ej, började gå mot honom. Hans blick flackade osäkert, och hade en kraftfull vind kommit hade han nog blåst med. Det fanns knappt någon fettcell på människan. Han stannade en bit ifrån Lars, väl medveten om stanken som annars skulle slå emot honom, och brast ut i ett tomt leende. ”Nu är våren här. Fantastiskt va? Snart slipper man tjafset med vinterkläder och ett ”jag måste kissa pappa” när man väl bylsat på allt. Ja, du vet ju hur det är med...”. Han tystnade tvärt och gav Lars en snabb blick, sedan blev tyst emellan dem. En röd ton började ta form i hans ansikte. Han såg ut som en gris. “Jo…” började han igen och tycktes tveka. “Ja, men, jag tänkte bara fråga… å-årsmötet?” Det var samma fråga varje jävla år. Det var som att han envisades i förhoppningen att han en dag skulle få höra ett glatt “självklart!”. Så som det en gång hade varit. “Kommer... ja men, kommer du på årsmötet?” “Nej”. Det blev tyst. Trots att de stod en bit ifrån varandra slog en varm, sur andedräkt emot honom när Johan började tala igen. ”Jag… " Johan tvekade. "Jag säger det här i all välmening, tro inget annat… “ men hans ögon glänste av något annat, kanske en irritation över det faktum att han avskydde känslan av att alltid trippa på tå runt Lars. “Men du måste börja släppa det nu. Jag vill ju verkligen inte vara okänslig, det hoppas jag att du förstår... men vi börjar oroa oss. Du kan ju inte leva såhär längre Lars. Det kan du ju inte”. Lars hade stelnat till. I tystnad stirrade han ner mot den istäckta marken. Vad i helvete sa han? Illamåendet växte i styrka. "Lars..." Han höjde blicken. Johan ryckte till över över det plötsliga mörkret som tagit över dem. Det hade varit så enkelt att slå in tänderna på människan. Att för en gångs skull täppa igen den där jävla käften. Han skulle precis höja den knutna näven när han plötsligt vacklade till av osäkerhet. Blicken föll till marken. Det är inte värt det. Utan att säga ett ord vände han sig om mot bilen, satte sig i den, la ur handbromsen och körde iväg. I backspegeln kunde han se Johan stå kvar och betrakta honom. Det osäkra flinet var fortfarande där. Hans grepp om ratten hårdnade.

Lupinvägen hade alltid varit definitionen av idyllisk, redan under Lars barndom. Han mindes den trygga känslan som hade infunnit sig när han hade följt med sin bästa kompis Anders hem efter skolan. Husen var stora och välkomnande, trädgårdarna välvårdade och han kunde fortfarande minnas doften av de nybakta bullarna som Anders mor alltid bjöd på. Här hälsade alla på alla och under skolloven förvandlades området till ett enda myller av barnskratt och äventyr, medan föräldrarna fikade på altanerna, eller bakade julbröd och log mot barnen ute i snövallarna. Det var helt annorlunda i jämförelse med den gråa, betonglägenheten på Stockstensvägen. När han tillsammans med sin fru väl köpte ett hus på gatan, ungefär 20 år senare (trots faderns höga protest: “det är ett jävla borgarområde!” ) hade han känt sig tillfreds. Som om han hade hittat hem. Men det var innan allt hände.  Det finns nämligen en osynlig regel på gatan, som han i sin barnsliga naivitet aldrig lade märke till som liten, eller ens som vuxen. Men nu såg han den. Hade man råd med ett hus på Lupinvägen hade man även råd att upprätthålla bilden av perfektion, i alla lägen. Det var självklart att ett hem på Stockstensvägen kunde vara ostädat och sunktigt. Det var ju så det skulle vara. Men inte på Lupinvägen. Så när Lars hus det senaste året började få allt smutsigare fönster, trädgården omvandlas till ett hav av ogräs och han själv osade av ångest och vanvård så fort han klev utanför dörren, var han en nål i ögat för hans grannar. Han var för i helvete inte dum i huvudet. De oroade sig inte över honom, de ville eliminera huset som förstörde den perfekta illusionen. Som om det skulle göra allting lättare, som om det skulle få den varande sorgeklumpen i hans bröstkorg att plötsligt lösas upp. Troligtvis sket de i vilket, bara huset blev rent. Han ökade farten. Ilskan var kvävande, men det dröjde inte länge innan det ersattes av något annat. Något som växte i styrka ju mer han försökte ignorera det. Halsmusklerna krampade. Tillslut var han tvungen att svänga av in till en liten skogsväg och stanna bilen. Klockan visade att han vid det här laget skulle vara närmare 15 minuter sen till mötet, men de spelade ingen roll. Han stirrade ut genom fönstret. Gick igenom Johans ord igen. Det högg till i hjärtat. Krampen i halsen ökade ett steg. Det var inte händelsen vid bilen som hade etsat sig fast. Det var det Johan hade sagt innan. Det som hade fått honom att tystna. Det där med barnen. Du vet ju hur det är med barnen, hade han tänkt säga. Lars blundade.

“Pappa…”

En plötslig minnesbild dök upp, rösten lika klar som om det hände där, precis intill honom.

“Pappa, titta!”

Simon...

“Det snöar pappa!” De blåa, stora ögonen tindrande av iver.

“Jamen, det gör det ju! Sätt på dig mössan så går vi ut och.... Vänta, nu har du satt fel fot i….”

“Åååh!! Foten sitter ju faaaast!”

Han öppnade ögonen. Betraktade skogen utanför. Det gick några minuter i tystnad innan han tillslut drog efter andan och startade motorn igen

[importanttragedyfan]

https://www.radiobotkyrka.se

Tyvärr har det inte fungerar med radio Botkyrka den här gången var inte meningen att jag skulle slå ned på tempot men de som vill vill men de som inte ville har blivit 1000 gånger svårare. Det är märkligt att hur jag än gör så blir det fel . jag vet vad kan men nej. jag vet inte vad jag gör. Jag låter människor utnyttja mig för sina egna syften. Nu är jag 55 år och ingeting kommer bli bättre det som är gjort är gjort. Så jag har en intervju bokad och den blir den sista. Tekniken står alltid i vägen tyvärr. Jag är tekniskt idiot. Så nu lägger jag ned, har betalat för 2 sånger . Men dom blir nog aldrig klara tror jag eftersom jag inte är nån musiker ingen poet Bara en ord bajs 💩 inget av värde kommer ut. Jag har aldrig hört nån säga den låten betyder osv nej min musik är endast. Som det är för oss för oss flesta tyst musik. Kurt Cobain påstod att han inte ville lyckas, men innan han lyckades så skickade han till alla bolag precis som jag. Om jag skulle få en hit 😘 så skulle det räcka men eftersom det är som Lotta Engberg program där 🏡 vinner så jag förlorar 🏡 vinner. Det är naivt att göra samma sak och tror att det ska ge Ett annat utslag. Så med åldern rätt lägger jag ner 😭 sommaren är här det gillar jag Gasolin är dyrt vem kunde tro att Putin skulle hota hela världen och jag är rädd igen. Det finns en tjej som skrev här som dog i USA på Ett hotell där hon gick fel .hon sökte och fann det hotell 🏨 hon ville ha med personal var så inne helvete kortkade genom att dom inte information till henne och säga du ska till hotellet som är organge det är samma ställe men du ser inte ut som en serie mördare så ta den andra ingång. Och den hon som var chef spelade dum hela programmet. Hotell 🏨 var uppdelat av en anledning. Så det var som om hotell fick stim pengar 💸 på att lura in unga flickor till serien mördare Sidan . Ja för varför kunde inte hotell 🏨 sagt vi har många från f är fängelse här. Nå hon hittade s i en vattentank på taket. Det var öppent till taket. Hon den där chefen fick inte fråga om det heller. Självklart blev hon mördare där uppe. Netflix tror jag har fått filmen om hotell 🏨 nej kommer inte på . Hon skrev fint och fick inte vara ifred för världen. Hon fick tabletter för att stoppa nån mani. Men om hon åt dom vet jag inte. Nå se där alla vill bli rika på nätet eller något se som familj Kardashian och Kanye West och Lana del Rey och familj Wallgren. Nu släktens lampor på mitt jobb.om jag rör mig nu så vaknar lampor Na igen. Jag vill inte tro på naivt nät drömmar. Anledningen till att böcker säls nu mera är statliga stödet. Så när deckare och thrillers kommer när författaren tror att vi läsa dom där böckerna så är det ingen som läser. Det finns ju ingen som någonsin beträffar vad de läst

Man vill ju träffa personer men man orkar ju inte läsa böcker. Det viktigaste på Instagram är var och en s mat eller ja privat liv. Man berättar om man tar hundra glas vin och jag vilken mat som glider ned. Jag är nästan inte intresserad av vad jag äter, men däremot kan jag lyssna på en kompis musik det orkar jag. Men nu mera gör vi listor. Den enda gången jag hört det var om Enn vän låt inte min det är en ironisk livet vi 60 talister lever vi lyckats med konststycket att aldrig höra oss själva det är alltid något som är intresserad. Nå nu har en timme gått . Jag kommer fortsätta skriva här. För ingen läser här. Det är som varje ord sjuker emot botten och allt hinner smälta ned . Jag kommer med en bunt svart färg och lägger ned i svart färg. Precis som som med det som skrev s på Myspace det bara försvann mp3..com där allt började 1999 jag trodde att jag skulle kunna få ihop några tusen fans. Men inte en enda inte ens en fan . Hur är det möjligt, varför är det så. Antagligen för att jag inte själv gillar vad jag gör. Sanningen är inte vägen till befriande sanningen suger precis så varför fortsätter en sån som j berg han var ju klar med branschens men nu är tillbaka. Han är bättre jag, några hundra tusen personer bättre och det är en sanning som suger,det är ingeting befriande med det. Skulle jag säga att det är bra så säger jag endast att. Jag känner mig rätt rörig när jag hör Hans platta 🙏😎😘 men den är tusentals gånger bättre än min . för min musik starta på minus ett . Jag har lagt pengar i ett projekt jag inte tror på. Men grattis till er som får Molly Sandén Aina Lesse och Gina Dirawi på årets media forum. Jag är en idiot,minus ett mäninska. Men jag har slutat bry mig om andra artister vare sig de är kända eller inte. Skulle jag vilja göra något med Ulf Lundell visst. Skulle kunna tänka att intervju a . men jag är ju inte SVT dokumentär för när jag en gång Hade filmaren jag d på ställen han inte upp för han har ingen t att säjA . Men han är hundra tusen bättre än jag. MVH Mikael vasara radiobotkyrka producent och regissör som inte gör något av det där det är bara trevligt att skriva. Kosläpp

[linneaber]

Sommaren 2019

Det va för mycket i våras och det blev tungt för mig, men nu börjar jag komma tillbaka på benen igen, tack vare familj och vänner.

Här kommer iaf ett genomdrag av min sommar i stora slängar:

I somras hade jag mitt sista ”sommarlov”.

Examen va den 5/6, med examenslunch någon dag innan. Samma dag som examen fyllde Bosse jämnt, så det va massa kalas den dagen. Den 8/9 va det examensfest med middag på grand i Sthlm och efterfest på MF. Sen va det mer firande för min examen den 9/6, med närmsta släkten inbjuden. Fullt hus i sommarhemmet i stjärnholm va det. Daniel träffade släkten för första gången ✨

Efter examen hade jag det lugnt i någon vecka, sen bar det av till Örebro för att fira midsommar där. Jag och Daniel va på Torp flera dagar, sen va vi till farmor och grattade henne innan vi åkte till Sthlm för att åka till Gotland tidigt den 24/6.

Måndag till fredag (24-28/6) den veckan spenderades på Gotland, mestadels Fårö. Suuupermysigt! Fantastiskt att va tillbaka där! Vi va runt över hela Fårö. Vi va och badade vid sudersand, vi kolade in lejonklippan, norra gattet (hunden) och Langhammars. Vi va ockdå till ekeviken och Fårö fyr. Sen passerar man ju Fårö kyrka också hela tiden, och där va vi in och kollade in mina släktingars gravar. Sen va vi till ryssnäs och letade hylsor också. Det sistnämnda va Daniels favorit 😄 sen va vi till blå lagunen, Kyllaj, lergrav och slite. Visby va vi till 2 gånger. Sen va vi sista dagen till Tofta och solade också. Vi hann med det mesta helt enkelt! En superlyckad resa! 😍

Vi kom hem sent på natten mellan 28/29 juni, och den 29/6 va det möhippa för Sabina i Stockholm.

Helgen efter åkte jag tidigare till Örebro för på lördagen bar det av till västkusten. Lovisa anslöt på fredagen till Örebro, och därifrån bar det av till Göteborg där vi skulle va på Liseberg hela lördagen. Törnvallarna va också där. Superhärlig dag hade vi, trots regnet 🙈 jag åkte allllllt, jag Judith och Nomie va dom som inte bangade. Daniel och Tomas gick mest runt och spelade 😄

Efter att vi spenderat en natt på ett hotell strax utanför Göteborg tillsammans med törnvallarna, åkte jag och D till Hönö och Hönökonferensen. Det va omvälvande, minsta sagt. Vad Marcus Olson sa om mig kommer jag minnas hela mitt liv! Tack!

Jag och D sov i tält där på Hönö, gick på möten, solade och fiskade krabbor. Det va en fantastisk vecka! På tisdagen bar det av till Örebro igen (stannade via Ds moster på vägen) och sen för mig vidare till Sthlm på onsdagen. Det va då (torsdag) jag skrev på de sista kontrakten i ftv Tumba.

Efter det bar det av till nypan och jag va med MaPa lite. På fredagen åkte vi till Hönö tillsammans och vi hann ner till nattmötet. Väldigt kul att va tillbaka igen! Där stannade vi till söndagen och sen åkte vi till Varberg på västkusten. Det va så fint!

Vi sov över i en lgh sen åkte vi till Ullared och strosade. Första gången för mig att traska runt där och det va för mycket folk där. Alldeles för mycket folk! Men visst, man fyndade lite. Dock kommer det dröja lääänge innan jag ska tillbaka dit.

Sen blev det en kort sväng till Sthlm för att träffa Judit, och sen tillbaka till nypan. Då kunde jag åka ner med Katarina, mammas kompis. Dagen efter (19/7) kom Lönnqvist ner också, då va det fullt hus då även Lennox och Ellie va där samtidigt.

Den 21/7 såg vi alla lejonkungen och dagen efter på måndagen va Jane, tjejerna, axel och Annso och barnen och Lovisa på nynäs slott och hängde. Det va en utställning där vi kollade in.

Den 25 juli va den årliga kanotturen utanför Katrineholm. I år åkte jag med mamma, pappa, Lovisa, Edvin, Jane, Tomas och Nomie och Judit. Superlyckat! Det va fantastiskt väder och vi kunde bada flera gånger. Tradition som måste få fortsätta 😍

Den 27/7-3/8 va jag, Lovisa, Ingrid och Filippa i Turkiet, Side. Det va så härligt (separat inlägg kommer senare).

Där va min ”semester” över, för på måndagen den 5/8 började jag nya jobbet.

xx

———

Linnea

[plutt]

Leonards 3-årskalas

Lördagen den 5 maj var hemmet fyllt av tjocka släkten för att fira Leonards 3-årsdag några dagar i förskott.

Det blev en sådan där dag bilderna talar ett finare språk än mina ord kan beskriva.

På förmiddagen plockade vi vitsippor till bordsdekorationen.

Någon är allt bra sugen...

...så pass att man inte kan hålla det där lilla fingret i styr...

...men han är svår att tyda, är tårtan godkänd eller ej?

Finskjorta på och frillan sitter där den ska!

I väntan på gästerna...

...tränas det på hopp med ballong!

Och där kom äntligen första gästerna!

Alltid mamman som är gladast! ;)

Snygg-papporna!

Fina kusinerna Nora och Elsa!

Dukat för kalas!

Three is the magic number!

Kanonkulan! <3

Smile for the camera!

Den himmelska jordgubbstårtan gör entré!

Ni vet känslan när alla sjunger för en på födelsedagen och man egentligen är överlycklig men försöker behärska sig ;)

Envisa ljus...

...men till slut så!

När de vuxna kan sitta här...

...medans barnen leker här! Har vi storkusinerna att tacka för ;) 

Provar en av alla fina födelsedagspresenter, kick-biken!

Dagen inleddes med mössa, vantar, överdrag och fleece. Dagen avslutades med byxor och tröja. Det visste vi inte då, men just den här dagen var faktiskt startskottet för sommaren!

[tryingtounderstandbrainheart]

Källargunk

Det är muskler som inte har använts på 20 år som nu ska lyfta saker. 

Jag tror jag valde ett bra liv istället för en bra sommar den här gången. För det hade varit så lätt att bara åka iväg falalalallat och kanske provat nåt skoj. Bara åka och hälsa på släkten och äta saker och säga saker och ha det trevligt. Sådär lagom. Förlita mig på andra, äta så jag precis klarar mig. Trygghet överallt och måla om badrummet i ny färg när källaren fullkomligt ruttnar sönder.

Den här gången tog jag den dyrbara vackra tiden och började traska ner i det som inte sett dagsljus på år och dar. Det som läcker, möglar och stinker fan. Kanske som ett sätt att säga att min totala tid är mer dyrbar än den lilla fjutten på sommaren. Att jag kanske faktiskt ville ha fungerande avlopp igen och inte vänja mig vid brunt vatten i kranen.  

Så det har stänkt, jag har ramlar massa gånger och blivit totalt äcklad och nästan kräkts. It aint pretty. Men nånstans så tror jag ändå att det här jag gör nu är viktigare än mycket jag gjort på länge. Jag vill tro det. Jag måste nog tro det? För det kan ju se ut som självplågeri, det ÄR ju mycket MYCKET trevligare och åka ner till värmen och chillaxa. Bara ligga där och jäsa och ha det bra. Äta massa gott och göra skojiga saker. Det är ju så livet ska levas. Men jag har varit där i dedär roliga och goda och vetat om att jag undviker saker. Som att gå på en fest istället för att plugga till provet som skulle leda en till jobbet man ville ha. Den känslan. Jag har varit där och det bara känns...fel. Som att det är trivsligt men inte det man faktiskt behöver. Jag behövde hit. Jag behövde rota runt i min jäkla sörja jag byggt. 

Jag lär mig ändå saker här nere. Jag försöker förstå hur min kropp fungerar och behöver; varför det blir fel och rätt. För samtidigt...så har tankar på mig i framtiden dykt upp och det är som att hjärnan ändå vågar måla upp mig där. Som att det FINNS...hopp. Att det finns en möjlighet att jag kan nå dit igen. DET är ovärderligt. 

Ibland vill jag åka ner och bara “fix me!” för jag kan ju inte lösa det här komplicerade pusslet eller lås in mig för jag har ju uppenbarligen gone mental. Men sen får jag mental breakdown #2 893 062 och sen ger jag på mig det igen. Kaaaanske om jag gör lite ABC och sen dfG. Det måste jag prova först. Does it make me stronger... or stranger?

Packade upp magnesiumtabletterna idag och tittade på dem. Jag har ingen aning om de kommer ge mig heaven or hell men surely nån av dem. Badkaret ligger fortfarande nerpackat man jag tänkte att jag skulle prova det om nån dag. Samma med pillren. Yttepyttesmå tester för att se hur kroppen reagerar. 

Just nu är jag ändå rätt lugn, inatt var det *suck* total varning för att åka ner igen. Väcka T och inte kunna hantera, del 190 521. Nehe det va inte krig på riktigt, utan återigen en film?? I could have SWORN att nån just stod utanför fönstret med en eldkastare. Jag kände ju hettan! Va det brasan? Det är svårt att avgöra och kroppen leker flipper med mig. Bergochdalbana deluxe - CrAY edition. Det ÄR fortfarande mannen i blå rocken som messar mig up. Drar i tåtar och det är svårt att hålla sin sanity och sig själv in check. 

Jag kanske bara behöver mer ROLIGA äventyr, man KAN ju segla jorden runt tex. Läskigt, spännande och roligt, tänker jag i sittandes i duschen i nån slags PTSD moment. GAH! Stress! tycker kroppen och jag försöker istället kontra med att man kan krypanerigosigsängochmestmysa också. Systemet lugnade ner sig lite och tyckte att det var snarare det som behövdes. Vill INTE ha mer “spännande äventyr” nu. Kanske snart men inte nu.  

Nu ska jag va så crazy att jag provar ett grönt äpple.  

[mintvonline]

Torsdag 9 april

-------- ADDED --------

Prince Kids FHD AL - LIVE: Albania

Fax News AL - LIVE: Albania

Melody TV AL - LIVE: Albania

Nicktoons DE - LIVE: Germany

TLC GR - LIVE: Greece

Mega TV GR - LIVE: Greece

BBC First FHD NL - LIVE: Netherlands

SVT 1 Jamtland SE - LIVE: Sweden

SVT 2 Jamtland SE - LIVE: Sweden

El Rey HD US - LIVE: United States

Showtime 2 HD US - LIVE: United States

Teens (18+) US - LIVE: For Adults

XMUVI (18+) IT - LIVE: For Adults

Ajvar [RS] [2019] - MOVIE: ex-Yu

Frozen [2013] [SE] - MOVIE: Swedish (Kids)

LasseMajas Detektivbyrå Stella Nostra [2015] [SE] - MOVIE: Swedish (Kids)

Resan Till Amerika Fievel I Vilda Västern [1991] [SE] - MOVIE: Swedish (Kids)

Resan Till Amerika [1986] [SE] - MOVIE: Swedish (Kids)

Rock A Doodle [1991] [SE] - MOVIE: Swedish (Kids)

The Pagemaster [1994] [SE] - MOVIE: Swedish (Kids)

The Queens Corgi [2019] [SE] - MOVIE: Swedish (Kids)

The Purge S02 E01-E10 - Series: Amazon Prime

Tales from the Loop S01 E01-E08 - Series: Amazon Prime

The War of the Worlds S01 E01-E03 - Series: Amazon Prime

Gåsmamman S04 E02 - Series: Swedish

Karatefylla S01 E01-E10 - Series: Swedish

Karatefylla S02 E01-E10 - Series: Swedish

Sommaren med släkten S01 E01-E10 - Series: Swedish

Sommaren med släkten S02 E01-E10 - Series: Swedish

Sommaren med släkten S03 E01-E12 - Series: Swedish

The Torpedoes S01 E01-E06 - Series: Swedish

The Torpedoes S02 E01-E06 - Series: Swedish

[speedyamalia]

Amalia Holm as “Plumber” in Sommaren med släkten (2020)

season 5, episode 1

BONUS:

[linneaber]

27/3-19 - jobb, mamma fyller, halsfluss, spexet, escape room, event, våfflor, retainer

Oj redan gått en månad sedan sist 😅

Det har varit så fullt upp! Inte egentligen i skolan (för där har det mest varit ”bara” heldagar mellan 8-17) men i övrigt.

Med start i början på mars började jag aktivt kolla runt vilka jobbalternativ jag hade. Jag kollade runt ffa i Sörmland, Örebro och Stockholm och letade fram de bästa klinikerna. Jakten. Allt snack. All hets. Alla snabba beslut. Allt fram och tillbaka. Skitsvårt. Men nu ska det iaf vara över och ett avsiktsavtal är påskrivet! 😅😍

Den 7-8 mars va jag och Ingrid till Örebro för att kolla runtom klinikerna där. En HR-person skjutsade runt oss mellan klinikerna, vi blev bjudna på middag och hotellvistelse osvosv. Faktiskt trevligt! Sen fick vi en tjejkväll på restaurangen då det va Sara som kom som representant för örebroklinikerna. Det blev alltså mycket bara häng då, vilket var trevligt haha! 😄 sen hann jag träffa D en stund också!

Sen efter örebroresan åkte jag tillbaka till Stockholm och mötte upp mormor, morfar och Lovisa för att tillsammans med dom åka till Nypan.

På lördagen den 9/3 fyllde mamma år. När jag kom hem på fredagen förbereddes tårtan redan då, för dagen efter kom massa gäster. Det blev smörgåstårta direkt på morgonen och senare blev det mat och fika. Bosse och Anneli kom, Törnvallarna kom, Annso och barnen kom och Sabina och Edvin kom, farmor och mormor och morfar kom. Det va verkligen mysigt, som alltid när man träffar familjen och släkten! 😍

På kvällen va det mellomys hemma hos Törnvall så Lovisa och jag åkte dit.

I samband med den helgen fick jag halsfluss (igen) för typ tiotusende gången. Jag fick kämpa för att ens bli undersökt... men tillslut, efter en massa slussandes fram och tillbaka och fällda tårar, fick jag undersökas och behandling sattes in. Helt stört vad man måste kämpa för att få behandling. Det ska inte vara så!! Som tur va hade jag inget i skolan den tiden jag fortfarande kunde smittas 😅

På fredagen den 15/3 tog jag avtryck för retainer på fm och på kvällen va det spexet i skolan. Det är en fest som sistaterminarna anordnar för lärarna (så att lärarna anordnar vuxfesten för oss senare i vår). Det måste varit en av de absolut bästa fester jag varit på under hela utbildningen!! Det va så kul och helt galet!

Såååå taggad på vuxfesten redan! 😄

Den helgen efter det kom D till Sthlm. Under dagen hängde vi, vi åkte till MOS och kollade och så lagade vi och åt tacos. Massa snack så klart. En tur med bilen. Supermysigt! På söndagen tog vi en ordentlig sovmorgon, åt helgfrulle och åkte sen till stan och gjorde ”Tesla’s mystery”, ett escape room. Jag och D mötte upp Lovisa och så körde vi det i en timme. Det va faktiskt skitkul och jag rekommenderar att man ska göra det! Det va lagom med 3 pers och alla kunde bidra. Sen va det svårt och det va precis att vi INTE hann klart, såååå frustrerande 😅

Förra veckan va jag på käkkirurgen vid KS Solna på fm på tisdagen. Det va alldeles lugnt där och rätt tråkigt just den dagen 🤓 sen va det lite stressigt för att ens kunna ta sig tillbaka till skolan, men det gick. Då hade jag och Elin endo... men det gick också bra!

På onsdagen va det heldag med föreläsningar i skolan innan vi på em/kvällen va bjudna på ett event på filmstaden Sergels torg med Dentsply Sirona för att snacka Astra implantat och kolla på film (och äta popcorn). Det va asvärt och kul! Sen blev det sent som vanligt 😅

Den 21/3 va en superbra dag!!

Den torsdagen skrev jag på papper där jag ska börja jobba. Jag fick träffa min (förmodligen) blivande sköterska (som verkar perfekt för mig - positiv, glad, pratsam och erfaren) och träffa fler som jobbar där. Det känns bara SÅ BRA! Helt otroligt att all stress bara kan vända och släppa så där!! Jag hade inte kunnat hitta ett bättre ställe känner jag!! 😍👏🏼

Direkt efter det bar det av till skolan igen för patientbehandling. Endo igen. Även fast det va stundtals skitsvårt så slutade det jättebra! Sen kom flera lärare och härjade. Svinkul! Att det alltid blir så där! 😂

På fredagen hade jag och Elin extrapass för vår implantat-patient. Kronan kom tillslut ner bra på plats och pat kunde åka hem med den. Superfint och bra!

På em kom en superkänd estetisk tandläkare från USA och föreläste för oss - Bill Dorfman. Det va helt hysteriskt roligt. Suuuuperanerikanskt! 😄

Efter det hängde jag med Judit på kvällen. Vi fastnade som vanligt på ett café och snackade. Den här gången höll vi på i hela 5,5 timmar typ! 😂 hon betyder jättemycket för mig!! Underbart att iaf hon kommer stanna i närheten av mig i höst när andra flyttar ❤️

I lördags träffade jag Judit och Lina på fm. Vi käkade lunch ute i vårsolen - såååå härligt! Äntligen känner man lite hopp för att våren och sommaren ska komma! 😍 på eftermiddagen samma dag mötte jag och Lovisa upp Sara. Hon va i Sthlm över någon/några dagar och det är alltid kul att ses när vi är i samma stad! Hon är så mysig! Önskar vi hade kunnat hänga mer 💕

På kvällen bar det av till Emmelie och Eric för att fira Eric som fyllt år ganska nyligen.

Jag och Lo kom fram först, sen kom några fler. Det va fika och så blev det spelkväll. Superroligt! vad kaotiskt det kan bli! 😂

Det slutade med att Lo sov över hos mig och vi hade mysmorgon i söndags. Vi beslöt oss för att gå tillsammans med Edvin till Edvins kyrka i stan och kolla in den. Efter mötet tog vi en lång prommis till Kungsholmen. Där handlade vi in allt som behövs till våfflor och så gick Lo och jag vi tillbaka hem till mig och lagade mat och åt våfflor. Såååå gott! Helt otroligt! Man borde verkligen äta våfflor mer! 😄

Lovisa och jag åkte sen på kvällen hem till henne och hade myskväll där med Robinson osv och så var helgen över.

Måndagen var fullspäckad! På morgonen va det lugnt och tråkigt. Jag och Elin blev instängda i rondrummet för att vänta på patienterna som vi skulle ta OPG på. Vi lyckades efter den dagen ha tagit tillräckligt många bilder för att få panoramakörkortet. Yaaaay 😁

Sen va det lunchföreläsning med colgate och sen hade jag patient igen på em. Felsökning protes. Totalkaos. Hoppas det kommer kunna lösa sig innan sommaren!!!🙈

Igår fick jag min retainer i uk-fronten! Yay! Dyrt va det men jag hoppas det blir värt det i längden! Nu har jag massa skavsår så jag hoppas det blir bättre!

På em igår fixade jag pelarpreppen på min pat och skickade iväg avtrycket! Wohoooo

xx

———

Linnea