#snygga killar

[canny-unvalley]

I started watching Wandee Goodday and every time Thor appears I scream quietly inside just freaking out because he’s so hot

[valentinahogdahlholm]

But men lately <<<<// Men män på sistone <<<:

I hate men who's voices have never dried in darker notes depth, I hate men who have never felt their body formed by the movement of a tounge, I hate men because they are never scared to see their mirror image in someone elses eye, Stuck forever, Camera obscura.

And they never hear their words fall to the groun lik a needle, Carving them in stone, and carry them from Sinai mountain to declare, charm.

Carved in stone, written in letters and absorbed by skin and mind.

And that may be what I hate most, when I see the remnants of ink on my skin I never saw before, again and again in an eternal process, "I support your Messiah complex, it is basically feminism", Words echo over stairways, Qualified by the air sucked from lungs, Chest compressions over and over again, A life but for, For a halo of thorns on your head, crown on his. An eternal kliché back again in every story: Unspoken meaning, binding together words to a story, never verbalised.

Nothing like we thought, From jewelery crowning skin, Bending our heads, And we can never escape, bevause there are two discoursive opportunitis and noone passes the Bechtel test with alone dimensions. Oilpaints without shadows or lights, Flat on paper. And all (hot) guys should study sociology, Yet I cannot stand the ones that do, Hearing their voices echo like an obviousness through the lecturehall over female silence, Do you not understand a thing?

//

Jag hatar män vars stämma aldrig dränkts i mörkare toners djup,

Jag hatar män som aldrig känt sin kropp formas med en tungas rörelse,

Och jag hatar män för att de aldrig är rädda att se sin spegelbild i glaskroppen av mina ögon,

Fast där för evigt,

En camera obscura.

Och aldrig hör de sina ord falla till marken som en knappnål,

De hugger dem på stentavlor och bär dem ned från Sinai berg för att kungöra, hänföra.

De huggs i sten, skrivs i breven och absorberas av huden och sinnet.

Det är kanske det jag hatar mest, när jag ser bläckrester på min hud som jag aldrig sätt förut, om och om igen i en evig process.

”Jag supportar ditt Messiaskomplex, det är basically feminism”,

Orden ekar över trapphallen,

Och späds av luften som sugs ur lungorna,

Hjärt-och-lungräddning om och om igen.

Ett liv utom

För en törnekrans placerad på kitt huvud som blir en krona på hans,

En evig kliché som återkommer i varje berättelse: 
En underförstått mening som biunder samman orden till en sammanhängande historia, men aldrig verbaliseras.

Och inget blev som vi tänkt,

Från smycken som pryder vår hud,

Böjde våra huvuden

Och vi kan aldrig fly, för det finns bara två diskursiva möjligheter och ingen klarar Bechteltestet med ensamma dimensioner,

Ett lager oljefärg utan några skuggor eller ljusdagarar,

Platt på pappret.

Och alla (snygga) killar borde plugga sociologi,

Men jag kan inte tolerera de som gör det,

Höra deras röster eka som en självklarhet i gradängssalen medan de kvinnliga tystnad,

Fattar du ingenting?

[photofabulicious]

💸En sak som är säkert är att Tulum inte är billigt. Herrejävlar vad allting kostar multum här. Det absolut mest prisvärda är vår lägenhet. Den är riktigt fräsch och med det pool utanför. Sen sover jag iof i master bedroom med egen toalett och kingsize säng, så jag kan inte klaga. Hehe. . Blev en massa strul med betalningen på nyår så jag fick lägg ut… notan på restaurangen blev 25k… plus resten av kvällen kostade mig runt 6k till. Kan väl påstå att jag aldrig sett en likande nota någonsin förut. Kul att leka jetset när jag precis blivit arbetslös.😂🤦‍♂️ . 🏖️Men Tulum är galet vackert. Sandstränderna och havet är magiskt. Byggnaderna här är helt sinnessjuka! Så himla coola! Tulum känns på många sätt som Bali. Fast en dyrare version. Men Bali har inte så här fina stränder. . 🎆Nyårsafton spårade något som sagt. Så går det när straighta killar ska impa på snygga latinas😂. Jag hamnade i skottlinjen. Hahaha. Vi var ett riktigt slitet gäng igår. Jag handlade lite nödvändigheter till lyan och tog en promenad för att hitta mat, men grabbarna var helt döda hela dagen. Ganska förståeligt dock. Det var länge sedan jag drack så mycket. Overkligt att jag ens kunde stå på benen på nyår. Haha. . 😬Behöver fixa med arbetsförmedlingen och a-kassan idag egentligen, men jag orkar typ inte. Orkar inte styra upp massa saker när jag är bortrest på semester. Även om det är viktigt. Kommer alltid att klara mig ändå på något vänster. I värsta fall får jag börja hora som pokerdealer. Helst av allt vill jag stanna kvar här. Kanske inte just i Tulum, men jag vill inte hem till Sverige helt enkelt. . 🦋Titta mamma! Jag blev en vacker fjäril tillslut! 😂 ….. #tulum #mexico #vacay #travelblog #travelblogger #travelbug #exploremore #globetrotter #travelgram #instagay #loveislove #travelgay #letsgosomewhere #adventures #beachlover #foodlovers #livelovelaugh #lifeisbeautiful #visittulum #visitmexico #instatravel (på/i Tulum, Quintana Roo) https://www.instagram.com/p/Cm79ds-u0XM/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[frkwibergab]

It's like a jungle sometimes It makes me wonder how I keep from goin' under

Som jag tidigare skrivit så betyder löpningen en hel del för mig, jag är ganska säker på att det är den som hjälpt mig i perioder av ångest och hållit mig från psykofarmaka och sammanbrott. På vintern springer jag bara om underlaget tillåter det, men så här års tycker jag att det är helt fantastiskt. Jag har förmånen att bo med ett naturreservat utanför knuten så många gånger är det där jag förlägger mina löpturer.

Men. Nuförtiden springer jag bara i skogen när det känns “säkert” och det gör det tyvärr inte alla gånger. Om jag springer tidiga mornar tex, då väljer jag mer befolkade vägar. Och även när jag har tyckt att skogen är “säker”, som tex en lördag eller söndag eftermiddag, när det är mycket folk som springer och promenerar, även då är jag tyvärr rädd.

Eller nä, rädd är jag inte, jag är vaksam. Ensamma män som inte ser ut att höra hemma i skogen skrämmer mig, jag tar ut en av hörlurarna och lyssnar efter ljud som ska indikera att han är på väg att springa i fatt mig... Idag sprang jag om en man med stavar av den väldigt spetsiga sorten och jag nästan kände de där jävla stavarna i ryggen medan jag kutade, hjärtat i halsgropen...

Ska det behöva vara så här? Nu springer jag ändå, rädslan får mig inte att stanna hemma, men den påverkar mina val, den begränsar mig och den gör mig arg. Fattar ens killar vad vi behöver tänka på? Och hur synd är det inte om alla fullt normala och ofarliga män som jag i tanken redan har dömt ut som faror och hot mot mitt väl och ve?

Nå, det är som det är, och faktum är att ett par nya löptights ger spänst i steget och lite extra självförtroende. Mönstret är återigen Cora från Jalie, med den utmärkta fickan bak som mobilen passar utmärkt i. Kolla alla mina andra Cora här: http://frkwibergab.tumblr.com/tagged/cora

Tyget är helt och hållet fantastiskt, jag älskar mönstret och kvaliteten är värd vartenda öre - eller snarare dollar då, jag tror att jag betalade 20$ per meter, plus frakt och skatt och tull och annat jag helst inte tänker på. Tyget är gjort av Pine Crest Fabrics och jag har  köpt det från fabric.com i ett kort ögonblick av fullkomligt habegär. Det skojiga är att jag först nu inser att jag inte köpte det tyg som jag först såg på Instagram - det var det här tyget jag först såg! (Och nu blev jag SÅ sugen att beställa det med...)

Som synes klarar kvaliteten ett “bend over test” alldeles utmärkt, och för er som inte hört talas om detta test  - läs här eller ännu hellre här!

Alla dessa bilder är tagna före löpning, men efter 8K varav de två sista i spöregn var de lika snygga och sköna.. Jag har förresten vänt på coversömmarna på det här paret, jämfört med hur jag brukar sy dem på den här typen av plagg. Jag ville sy ner sömmarna för att de ska vara platta och sköna mot huden, men jag lät sömmens ovansida, med tre rader rätsöm vara på ovansidan, så att inte sömmen skulle stjäla uppmärksamhet från tyget. Förmodligen kommer jag att göra så även nästa gång jag syr dem, det blev så prydligt på nåt vis.

[jagaralltidsolen]

Sant - kom ihåg

Snygga killar kan vara snälla

Blyga killar kan vara otrevliga

[discoskeletons]

när jag sitter själv hemma en fredagkväll blir jag alltid extra sugen på att vältra mig i nostalgi och lilla melodifestivalenlåtar och nu är det dags att köra ännu en classic reminiscence om när jag var ett vårtsvinsbarn. alltså när jag hörde den här låten och såg sångaren för första gången!!!! oh boy oh boy oh boy, jag var elva år och jag hade blivit kär för mindre (jag skojar inte, jag blev kär i en kille jag såg från en buss en gång, och en annan gång blev jag kär i en kille som jag bara hörde namnet på) men med seb var det något extra. jag åkte konståkning under den tiden och jag brukade fantisera om att flytta till den staden i danmark som han kom ifrån och att jag skulle åka skridskor en dag (och ha på mig en sån dräkt som Casey har i the final scene av “isprinsessan” fast min skulle vara rosa och hennes är blå) och plötsligt skulle han komma in och bara råka se mig åka helt magiskt och vara sjukt vacker och bli skitkär i mig och vi skulle bli ihop. En dag när jag och en tjej som gick i min parallellklass snackade om vilka killar vi tyckte var snygga och jag sa Seb sa hon han tränaren i “bend it like beckham”???? kan vara att jag var prepubertal men jag blev helt förvånad över att man skulle tycka att så vuxna killar var snygga. jag är dock inte kär i Seb längre, jag blev vän med honom på facebook för några år sedan och han verkar vara ganska sliskig och typ Jason Mrazig. glad I dodged that bullet.

[anteckningsboken]

söndag, 21 april

Solvinden. Mikroskåpsmå gruskorn som sveps med längs trottoarerna. Samlar kraft och flyger sedan upp likt en katapult. En utlösning. Våren kommer, om och om igen. 

Ljuden från en skateboard som rullar förbi nere på gatan. Jag ser hjulens roterande framför mig. Åkaren som lyckligt balanserar på brädan genom att vikta kroppen åt olika håll. Det ser ju så lätt ut. 

Jag har en longboard i min hall. Den står lutad mot en garderob precis när man kommer in innanför dörren. Väntar tålmodigt på att någon ska ta den under armen och bege sig ut på äventyr. 

Den var en spontan present från min bror på landet. Han tyckte jag kunde ta den eftersom det bara finns massa grusvägar där han bor. Där, i hans garage, gjorde den ingen nytta. Så jag tänkte, jag får väl lära mig åka då. Men än så länge har den bara stått här, nonchalant uppställd som att jag precis kommit tillbaka från en runda. Det är vad alla tror.

”Söker efter någon som kan lära mig skejta”, funderar jag på att skriva i min dejtingapprofil.

Jag har återupptagit swipeandet igen. Efter en lång och förmodligen välbehövlig paus, någon slags höst- och vintervila antar jag, har jag laddat ned och loggat in. Aldrig igen, lovade jag mig själv då, liksom gången innan dess. Men nu sitter jag ju här. Min tumme rör sig monotont i sidled, vänster, vänster, vänster. Har utbudet blivit sämre? Har alla snygga killar redan hittat sitt livs kärlek? Jag är förundrad. Alla bilder, alla texter, alla låtval, jag känner ingenting.

April är som april alltid är, lurigt. Jag känner samförstånd. När April bjuder på gråväder är jag också grå. På högtalarna spelar jag mina höstlistelåtar, de melankoliska visorna och gitarrluggsdeppiga indierocklåtarna. 

Sedan plötsligt, en helg med temperaturer som närmar sig tjugogradersstrecket. Min panna bränns i solen, jag äter en ny vegansk glassmak, brer ut mig på mina föräldrars soldäck och slänger iväg peppande ord till min bror och pappa som försöker få igång grillen med någon värdelös tändgel. 

Jag vaknar utvilad men omtöcknad efter tio timmars sömn och finner mig i att inte göra någonting särskilt. Rotar på vinden bland mina och mina syskons gamla saker, i jakten på köksredskap och porslin att ta med till ”min” nya dubbelt så stora lägenhet jag snart ska flytta in i. Hittar gitarren som jag tog över efter mamma när jag fick för mig att jag ville lära mig spela för typ tio år sedan. Tröttnade väldigt snabbt på gitarrlektionerna och sedan också på själva spelandet. Men nu skriver jag upp den där gitarren på listan över saker att ta med.

/K

[ludvigsbilder]

Hittade ett kort på tre mycket snygga och coola killar 😎som slutar nian. Det är väl ett par år sedan det togs. 😉 https://www.instagram.com/p/Bt8z7r9gQJw/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=156n6y3hjk083

[thessaswea]

Äääälskar wrestling! Snygga killar, våld och rop - skitkul! Mitt favorit tag team vann i natt! ❤ #sheamus #cesaro #wwe #wrestlingfan (på/i Arvika, Sweden)

[photofabulicious]

Hey gay💅🏼 ..... Jag har alltid älskat att klä ut mig. Därför är det inte konstigt att Halloween är min favorithögtid. Under åren som gått har jag haft alla olika klädstilar ni kan tänka er (ravekläder, hippie, brat, skate, hiphop, utsvängda byxor, Buffaloskor, rockare med massor av nitar, preppig, casual, punkigare kläder och såklart alla olika typer av ”innestilar” som gäller där och då). Jag är fascinerad av hur annorlunda man kan känna sig, bara genom att sätta på sig andra kläder. Ett tag använde jag ganska mycket smink också. Tycker att det är kul att nagellack på killar är ganska inne nu. Jag har använda mode och kläder för att uttrycka mig konstnärligt men också pga ställningstagande mot stereotyper, heteronormativitet och de könsroller som samhället fastslagit. . Jag tycker även om att redigera foton och uttrycka mig konstnärligt genom ord. För mig är det bara en hobby och jag har inga andra ambitioner med mitt konstnärskap. Att få vara kreativ ökar livsglädjen enormt för mig och ger lite mer mening till livet som annars känns ganska så meningslöst. . En sak jag inte gillar speciellt mycket är åldrandet. Det ger mig hemsk ångest. Att se hur snygga äldre människor var i sin ungdom är nästan overkligt ibland. Andra bilden i albumet är några foton på Leonardo di Caprio och Johnny Depp som unga. Fy fan vad som var snygga då! Inget förstör det vackra lika mycket som tiden. Haha. Jag accepterar att jag blir äldre för varje dag, men jag kommer aldrig att tycka det är roligt. . Sådär. Nu har jag fått vara lite filosofisk också. Tjarrå! . #instagay #gaystagram #proud #🌈 https://www.instagram.com/p/CIdxy26loA5/?igshid=16znlbe1j45d4

[a-tale-of-one-mind]

Kapitel Två: Utseende 12/8 - 2015

När mina föräldrar var unga så brydde man sig relativt inte mycket om utseende och att man har de rätta vännerna som idag. I dagens 2015 så bryr man sig redan som åttaåring om att man ska ha smink och bröst och jag vet inte vad. Folk i min ålder (14) bryr sig om killar och sex. Killar hit och killar dit. Att man vill vara snygg betyder väl att man vill imponera på någon tjejer och killar.

Jag vill vara snygg, alla vill vara snygga men ibland så vill jag vara fin bara för mig själv. Jag vill vara fin så att jag ska acceptera mig själv och att bli fin så använder jag oftast smink. Jag tror att jag började använda smink i sexan vilket känns som tio år sedan men det var bara ett år sen. Crazy right?

Det finns folk som säger att utseende inte betyder något utan insidan men det är falskt. Om du inte ser vårdad ut så kommer ingen att bry sig om att lära känna din insida, så utseende betyder mycket. Inte för att jag är extremt ytlig men jag tycker att man ska se bra ut (menar då att man ska bryr sig om sing hygien och sånt). När man har lärt känna personen så inser man om den verkligen är vacker eller inte.                                       

Några av mina vänner har gillat en persons utseende mer när de har lärt känna dem. När man verkligen är nära med en person så spelar utseende ingen roll hur man ser ut utan man ser bara personen hur den är på insidan.

Så som du ser perfektion kommer någon annan se annorlunda. Det viktiga med utseende är att du tycker du är fin. Att titta sig i spegeln och hitta allt som inte är "perfekt" med dig så bara deprimerande.                                                                                                            

En sak du borde göra är att säga till om det när något du gillar med en persons ägodel eller utseende. Det skulle förmodligen göra personens dag. Bara släng ut så många komplimanger som möjligt.

Jag vet inte riktig vad jag sak säga om utseende förutom att alla ser olika ut, och att ingen bryr sig mer om hur du ser ut förutom dig själv.

Cheers mate.

[to-be-a-muse]

Snygga killar är de enda som kan dansa skojigt med hedern i behåll

[mohippatips]

Hyrenhunk.se använde vi oss utav när jag planerade  min bästa vänninas möhippa. Vi åkte upp till Stockholm, tog in på Hotell Anglias på Stureplan. Sen hade vi arrangerat att ha två topless hunkar, en servitör och en bartender. De tog hand om oss under förfesten medans alla sprang runt och fixade sig för kvällens middag som var bokad kl 19. Allt gick jätte lätt. De hörde av sig till mig innan så vi kunde koordinera. Därefter dök två super snygga och charmiga killar upp de var 25 och 33 år gamla, jätte trevliga. Hunkarna gav bruden fotmassage, blandade drinkar och "håll låda" med lite lekar! Vi var nöjda och tyckte det var ett bra pris och trevlig service. Helt perfekt för oss.

Mvh 

Jessica Nordin

[mathildasofar-blog]

En titt i arkivet, del 2: Att både ha kakan och äta den – den är så het att den bränns vid (användbar information om de vackra)

Det är kväll och brittsommar. Det är den typen av brittsommar som får folk att prata bredvid mun och avslöja sådant som de inte skulle ha undsluppit sig ens efter ett stort antal sötade drinkar. Så man suckar, skyller på solsting och sluter hemliga pakter som får världen att fortsätta snurra även när alla har återfått medvetandet. Men det handlar inte om solsting. Det handlar om tryckande hetta, kvävda böjelser och äventyrslystnad.  Istället för att flyga långt bort, bryta upp med våra partners eller komma ut ur garderoben så berättar vi saker vi inte borde i hopp om någon sorts njutning. Stulet godis smakar visserligen bäst, men chockerande nyheter kommer kort därefter.

Allting började som det ju så ofta gör med ett telefonsamtal (även om det egentligen började flera månader tidigare). Jonathan är rakvattenmodellsnygg och har den sällsynta typ av charm som får kvinnor att hysa moderskänslor, samtidigt som de har vilt sex med honom mot ett stängsel. Därefter lämnar han dem med ett bländande vitt leende och försvinner i ett moln av läppbalsam. Kvar står vi och förundras över två saker. Nummer ett – han har enligt egen utsago gått ut med inte mindre än femtioen tjejer under de senaste fyra månaderna (”Jag har en nedskriven lista” berättar han, ”gör inte alla så?”) men är fortfarande eftertraktad. Nummer två – ingen av dem har sett särskilt bra ut.

Det har varit de korta, söta och intetsägande tjejerna. De långbenta utan stil eller matchande underkläder, och slutligen de där som ingen riktigt vet varför de inte är… Tja, erkänt fantastiska. Förutom att vi aldrig hört dem öppna munnen. Dessa har vår godtrogne casanova hållit i handen, tagit långa promenader med och viskat ömt i öronen att han aldrig har träffat någon som dem. Visserligen för att redan nästa morgon flyga ut ur nästet, men ändå – varför inte något svårfångat och spännande? Även någon som bär uteslutande tighta kashmirtröjor (och faktiskt ser bra ut i dem) måste se lockelsen i att förföra den snyggaste tjejen på stället, tänkte jag. Eller? Kan man inte äga både en välsorterad samling läppkosmetika och en jaktinstinkt? Försvann kämpaglöden tillsammans med återhållsamheten?

Jag kunde inte hjälpa att undra – ville vi egentligen, när allt kommer omkring, bara få största möjliga utfall genom minsta möjliga insats?

”Du gör en för stor sak av det”, konstaterade min väninna Stella, när jag ringde henne för att diskutera män som kan få precis vad de vill men som ändå går ut med det som ingen annan vill ha. ”Minns du – hon nämnde en typisk ung kille (modell, men inte nödvändigtvis särskilt framgångsrik sådan) som antagligen inte skulle binda sig på ett bra tag, men såklart inte brydde sig om det heller –, som jag gick ut med förra året? Han har en glasburk bredvid sin säng, full av lappar med nummer till tjejer han har legat med” sa hon. ”Det” fortsatte hon, ”är vad jag kallar att tillhandahålla användbar information”.

Arvid (han med lapparna vid sängen), var lång, spjuveraktigt muskulös och med kindben som nästan gick att skära citroner på. Han syntes överallt men tycktes aldrig få någonting gjort, förutom att dejta allt klätt i kjol. Inklusive Stella, naturligtvis – tills hon kom till den insikten att orubblig självsäkerhet hade sina nackdelar. Så hon gjorde någonting som vi för övrigt skulle kunna skylla på värmeslag – hon tog kommandot (även om hon gjorde det på sitt eget sätt, förstås).

”Jag frågade mig själv”, förklarade hon, ”förstår han hur underbar jag är? Förstår han hur underbar ni tycker att jag är?”.

Naturligtvis inte, tänkte jag – men vem fan gör det?

Jag lade på, men jag tror inte att hon blev arg för hon ringde upp mig tre timmar senare. Jag var precis på väg ut för att köpa snabbkaffe och äta lunch med Daniel i hopp om en kombination av inspiration och upplysning.

”Du”, sa hon efter att ha svurit på att fatta sig kort, ”det handlar om en sak – att både ha kakan och äta den. En kille som Jonathan eller Arvid behöver helt enkelt inte hävda sig. Förresten, hälsa Daniel att hans skjorta fortfarande hänger i min garderob”.

Daniel var sen, så jag spenderade en halvtimme med att tjuvlyssna på herrarna vid bordet bredvid. De åt komplicerat tillagad svärdfisk och drack mousserande vin. Till lunch. Kyparen log falskt mot dem. Jag log mot ingen alls och spetsade öronen.

”Jag har legat med min exfru tre gånger” sa den första mannen. Han hade sådana där rektangulära glasögon (utan bågar) som aldrig riktigt blir trendiga, men ändå dyker upp precis överallt. ”Men jag vill inte skilja mig. Jag menar – vem vill egentligen skilja sig?”. Han skrattade nervöst.

”Kan du skicka saltet?” frågade den andra. ”Visst är det väldigt varmt här inne?”

När Daniel kom hade männen gått, och vi kollapsade av skratt. Sedan ville jag tala allvar. Han var den perfekta infiltratören och jag gick hårt åt min omelett; förberedde mig inför diskussionen.

”Riktigt snygga killar har gjort allt redan” sa Daniel, ”de har inte samma behov som oss andra”.

”Så du menar att de går ut med överviktiga, tysta och tillbakadragna tjejer och folk tror att de måste vara galna. Men de är inte galna – bara lata?”

”Det, min vän, är precis vad jag menar” sa han.

Onekligen hade Daniel en poäng.  Vi var generationen som fått allting serverat – så varför ödsla tid på att leta efter någonting bättre, när vi redan hade en fungerande version framför näsan? Jonathans kvinnor var trevliga (oftast) och bedårande (ibland), och med sin taktik slapp han anstränga sig överhuvudtaget. Kvalitet före kvantitet? Gårdagens nyheter.

När jag kom hem hade min kaffemaskin gått sönder. Det var en gammal maskin som egentligen inte fungerade särskilt bra och egentligen inte bryggde särskilt gott kaffe. Men inget jag ägde fungerade egentligen särskilt bra och jag befann mig ju aldrig på elektronikaffärer. Så jag höll ut, bryggde beska cappuccinos (eller köpte dem i pappersmuggar längre ned på gatan), och glömde bort alltihop. Tills maskinen gick sönder nästa gång – naturligtvis, och mina nya klänningar blev fulla av fläckar och alla mina vänner undrade varför jag inte fick tag på någonting bättre. Så jag slog slag i saken. Och jag tog med mig någon med samma problem, fast av lite annan karaktär – Jonathan.

Vi hittade en maskin på avbetalning, och när vi tillsammans lyfte in den genom ytterdörren (det var en av de där glänsande, italienska som man måste vara åtminstone två vuxna människor för att rubba) berättade Jonathan för mig om Emilia. De hade träffats på en typisk innerstadsfest som ingen riktigt visste vem som hållit i. Nu, två månader senare, var de praktiskt taget förlovade. Jag visste, för jag hade varit där.

De hade åkt hem till hans lägenhet. Jonathan hade öppnat sin enda flaska rödvin (”Vin?” utbrast Alice syrligt när jag återgav historien. ”Jonathan dricker inte ens vin, han dricker cider”). Emilia hade skrattat och gått på och sedan hade hon sagt: ”Jag måste åka hem”.

”Det är mitt i natten”, sa han. ”Jag kan inte låta dig åka hem nu”.

Han lånade henne sin skjorta och lite läppbalsam. Dagen efter hade de köpt frukost tillsammans och nu kunde han inte tänka på någonting annat.

”Jag hade dött om jag hade låtit henne åka hem, så vacker var hon. Har du träffat henne? Emilia. Emilia – lite gammaldags, va?”.

När Jonathan hade gått beundrade jag min kaffemaskin. Stella hade lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon förklarade att Arvid hade ringt henne igen, och undrade om det var ett sammanträffande eller om jag hade pratat med honom. I vilket fall skulle de gå ut och äta middag samma kväll.

Termometern visade åter tjugo grader; hettan var över.

Stella klädde sig för succé, Jonathan drömde om Emilia och jag drack kaffe och funderade. Och jag insåg följande: Om man måste vakna upp tillsammans varje morgon, se varandra djupt i ögonen och titta på när den andra borstar tänderna – så är fläckfritt, italienskt stål det absolut minsta man kan begära.