#snygga killar

[solarpirates]

I started watching Wandee Goodday and every time Thor appears I scream quietly inside just freaking out because he’s so hot

[photofabulicious]

💸En sak som är säkert är att Tulum inte är billigt. Herrejävlar vad allting kostar multum här. Det absolut mest prisvärda är vår lägenhet. Den är riktigt fräsch och med det pool utanför. Sen sover jag iof i master bedroom med egen toalett och kingsize säng, så jag kan inte klaga. Hehe. . Blev en massa strul med betalningen på nyår så jag fick lägg ut… notan på restaurangen blev 25k… plus resten av kvällen kostade mig runt 6k till. Kan väl påstå att jag aldrig sett en likande nota någonsin förut. Kul att leka jetset när jag precis blivit arbetslös.😂🤦‍♂️ . 🏖️Men Tulum är galet vackert. Sandstränderna och havet är magiskt. Byggnaderna här är helt sinnessjuka! Så himla coola! Tulum känns på många sätt som Bali. Fast en dyrare version. Men Bali har inte så här fina stränder. . 🎆Nyårsafton spårade något som sagt. Så går det när straighta killar ska impa på snygga latinas😂. Jag hamnade i skottlinjen. Hahaha. Vi var ett riktigt slitet gäng igår. Jag handlade lite nödvändigheter till lyan och tog en promenad för att hitta mat, men grabbarna var helt döda hela dagen. Ganska förståeligt dock. Det var länge sedan jag drack så mycket. Overkligt att jag ens kunde stå på benen på nyår. Haha. . 😬Behöver fixa med arbetsförmedlingen och a-kassan idag egentligen, men jag orkar typ inte. Orkar inte styra upp massa saker när jag är bortrest på semester. Även om det är viktigt. Kommer alltid att klara mig ändå på något vänster. I värsta fall får jag börja hora som pokerdealer. Helst av allt vill jag stanna kvar här. Kanske inte just i Tulum, men jag vill inte hem till Sverige helt enkelt. . 🦋Titta mamma! Jag blev en vacker fjäril tillslut! 😂 ….. #tulum #mexico #vacay #travelblog #travelblogger #travelbug #exploremore #globetrotter #travelgram #instagay #loveislove #travelgay #letsgosomewhere #adventures #beachlover #foodlovers #livelovelaugh #lifeisbeautiful #visittulum #visitmexico #instatravel (på/i Tulum, Quintana Roo) https://www.instagram.com/p/Cm79ds-u0XM/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[frkwibergab]

It's like a jungle sometimes It makes me wonder how I keep from goin' under

Som jag tidigare skrivit så betyder löpningen en hel del för mig, jag är ganska säker på att det är den som hjälpt mig i perioder av ångest och hållit mig från psykofarmaka och sammanbrott. På vintern springer jag bara om underlaget tillåter det, men så här års tycker jag att det är helt fantastiskt. Jag har förmånen att bo med ett naturreservat utanför knuten så många gånger är det där jag förlägger mina löpturer.

Men. Nuförtiden springer jag bara i skogen när det känns “säkert” och det gör det tyvärr inte alla gånger. Om jag springer tidiga mornar tex, då väljer jag mer befolkade vägar. Och även när jag har tyckt att skogen är “säker”, som tex en lördag eller söndag eftermiddag, när det är mycket folk som springer och promenerar, även då är jag tyvärr rädd.

Eller nä, rädd är jag inte, jag är vaksam. Ensamma män som inte ser ut att höra hemma i skogen skrämmer mig, jag tar ut en av hörlurarna och lyssnar efter ljud som ska indikera att han är på väg att springa i fatt mig... Idag sprang jag om en man med stavar av den väldigt spetsiga sorten och jag nästan kände de där jävla stavarna i ryggen medan jag kutade, hjärtat i halsgropen...

Ska det behöva vara så här? Nu springer jag ändå, rädslan får mig inte att stanna hemma, men den påverkar mina val, den begränsar mig och den gör mig arg. Fattar ens killar vad vi behöver tänka på? Och hur synd är det inte om alla fullt normala och ofarliga män som jag i tanken redan har dömt ut som faror och hot mot mitt väl och ve?

Nå, det är som det är, och faktum är att ett par nya löptights ger spänst i steget och lite extra självförtroende. Mönstret är återigen Cora från Jalie, med den utmärkta fickan bak som mobilen passar utmärkt i. Kolla alla mina andra Cora här: http://frkwibergab.tumblr.com/tagged/cora

Tyget är helt och hållet fantastiskt, jag älskar mönstret och kvaliteten är värd vartenda öre - eller snarare dollar då, jag tror att jag betalade 20$ per meter, plus frakt och skatt och tull och annat jag helst inte tänker på. Tyget är gjort av Pine Crest Fabrics och jag har  köpt det från fabric.com i ett kort ögonblick av fullkomligt habegär. Det skojiga är att jag först nu inser att jag inte köpte det tyg som jag först såg på Instagram - det var det här tyget jag först såg! (Och nu blev jag SÅ sugen att beställa det med...)

Som synes klarar kvaliteten ett “bend over test” alldeles utmärkt, och för er som inte hört talas om detta test  - läs här eller ännu hellre här!

Alla dessa bilder är tagna före löpning, men efter 8K varav de två sista i spöregn var de lika snygga och sköna.. Jag har förresten vänt på coversömmarna på det här paret, jämfört med hur jag brukar sy dem på den här typen av plagg. Jag ville sy ner sömmarna för att de ska vara platta och sköna mot huden, men jag lät sömmens ovansida, med tre rader rätsöm vara på ovansidan, så att inte sömmen skulle stjäla uppmärksamhet från tyget. Förmodligen kommer jag att göra så även nästa gång jag syr dem, det blev så prydligt på nåt vis.

[jagaralltidsolen]

Sant - kom ihåg

Snygga killar kan vara snälla

Blyga killar kan vara otrevliga

[discoskeletons]

när jag sitter själv hemma en fredagkväll blir jag alltid extra sugen på att vältra mig i nostalgi och lilla melodifestivalenlåtar och nu är det dags att köra ännu en classic reminiscence om när jag var ett vårtsvinsbarn. alltså när jag hörde den här låten och såg sångaren för första gången!!!! oh boy oh boy oh boy, jag var elva år och jag hade blivit kär för mindre (jag skojar inte, jag blev kär i en kille jag såg från en buss en gång, och en annan gång blev jag kär i en kille som jag bara hörde namnet på) men med seb var det något extra. jag åkte konståkning under den tiden och jag brukade fantisera om att flytta till den staden i danmark som han kom ifrån och att jag skulle åka skridskor en dag (och ha på mig en sån dräkt som Casey har i the final scene av “isprinsessan” fast min skulle vara rosa och hennes är blå) och plötsligt skulle han komma in och bara råka se mig åka helt magiskt och vara sjukt vacker och bli skitkär i mig och vi skulle bli ihop. En dag när jag och en tjej som gick i min parallellklass snackade om vilka killar vi tyckte var snygga och jag sa Seb sa hon han tränaren i “bend it like beckham”???? kan vara att jag var prepubertal men jag blev helt förvånad över att man skulle tycka att så vuxna killar var snygga. jag är dock inte kär i Seb längre, jag blev vän med honom på facebook för några år sedan och han verkar vara ganska sliskig och typ Jason Mrazig. glad I dodged that bullet.

[anteckningsboken]

söndag, 21 april

Solvinden. Mikroskåpsmå gruskorn som sveps med längs trottoarerna. Samlar kraft och flyger sedan upp likt en katapult. En utlösning. Våren kommer, om och om igen. 

Ljuden från en skateboard som rullar förbi nere på gatan. Jag ser hjulens roterande framför mig. Åkaren som lyckligt balanserar på brädan genom att vikta kroppen åt olika håll. Det ser ju så lätt ut. 

Jag har en longboard i min hall. Den står lutad mot en garderob precis när man kommer in innanför dörren. Väntar tålmodigt på att någon ska ta den under armen och bege sig ut på äventyr. 

Den var en spontan present från min bror på landet. Han tyckte jag kunde ta den eftersom det bara finns massa grusvägar där han bor. Där, i hans garage, gjorde den ingen nytta. Så jag tänkte, jag får väl lära mig åka då. Men än så länge har den bara stått här, nonchalant uppställd som att jag precis kommit tillbaka från en runda. Det är vad alla tror.

”Söker efter någon som kan lära mig skejta”, funderar jag på att skriva i min dejtingapprofil.

Jag har återupptagit swipeandet igen. Efter en lång och förmodligen välbehövlig paus, någon slags höst- och vintervila antar jag, har jag laddat ned och loggat in. Aldrig igen, lovade jag mig själv då, liksom gången innan dess. Men nu sitter jag ju här. Min tumme rör sig monotont i sidled, vänster, vänster, vänster. Har utbudet blivit sämre? Har alla snygga killar redan hittat sitt livs kärlek? Jag är förundrad. Alla bilder, alla texter, alla låtval, jag känner ingenting.

April är som april alltid är, lurigt. Jag känner samförstånd. När April bjuder på gråväder är jag också grå. På högtalarna spelar jag mina höstlistelåtar, de melankoliska visorna och gitarrluggsdeppiga indierocklåtarna. 

Sedan plötsligt, en helg med temperaturer som närmar sig tjugogradersstrecket. Min panna bränns i solen, jag äter en ny vegansk glassmak, brer ut mig på mina föräldrars soldäck och slänger iväg peppande ord till min bror och pappa som försöker få igång grillen med någon värdelös tändgel. 

Jag vaknar utvilad men omtöcknad efter tio timmars sömn och finner mig i att inte göra någonting särskilt. Rotar på vinden bland mina och mina syskons gamla saker, i jakten på köksredskap och porslin att ta med till ”min” nya dubbelt så stora lägenhet jag snart ska flytta in i. Hittar gitarren som jag tog över efter mamma när jag fick för mig att jag ville lära mig spela för typ tio år sedan. Tröttnade väldigt snabbt på gitarrlektionerna och sedan också på själva spelandet. Men nu skriver jag upp den där gitarren på listan över saker att ta med.

/K

[ludvigsbilder]

Hittade ett kort på tre mycket snygga och coola killar 😎som slutar nian. Det är väl ett par år sedan det togs. 😉 https://www.instagram.com/p/Bt8z7r9gQJw/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=156n6y3hjk083

[photofabulicious]

Hey gay💅🏼 ..... Jag har alltid älskat att klä ut mig. Därför är det inte konstigt att Halloween är min favorithögtid. Under åren som gått har jag haft alla olika klädstilar ni kan tänka er (ravekläder, hippie, brat, skate, hiphop, utsvängda byxor, Buffaloskor, rockare med massor av nitar, preppig, casual, punkigare kläder och såklart alla olika typer av ”innestilar” som gäller där och då). Jag är fascinerad av hur annorlunda man kan känna sig, bara genom att sätta på sig andra kläder. Ett tag använde jag ganska mycket smink också. Tycker att det är kul att nagellack på killar är ganska inne nu. Jag har använda mode och kläder för att uttrycka mig konstnärligt men också pga ställningstagande mot stereotyper, heteronormativitet och de könsroller som samhället fastslagit. . Jag tycker även om att redigera foton och uttrycka mig konstnärligt genom ord. För mig är det bara en hobby och jag har inga andra ambitioner med mitt konstnärskap. Att få vara kreativ ökar livsglädjen enormt för mig och ger lite mer mening till livet som annars känns ganska så meningslöst. . En sak jag inte gillar speciellt mycket är åldrandet. Det ger mig hemsk ångest. Att se hur snygga äldre människor var i sin ungdom är nästan overkligt ibland. Andra bilden i albumet är några foton på Leonardo di Caprio och Johnny Depp som unga. Fy fan vad som var snygga då! Inget förstör det vackra lika mycket som tiden. Haha. Jag accepterar att jag blir äldre för varje dag, men jag kommer aldrig att tycka det är roligt. . Sådär. Nu har jag fått vara lite filosofisk också. Tjarrå! . #instagay #gaystagram #proud #🌈 https://www.instagram.com/p/CIdxy26loA5/?igshid=16znlbe1j45d4

[a-tale-of-one-mind]

Kapitel Två: Utseende 12/8 - 2015

När mina föräldrar var unga så brydde man sig relativt inte mycket om utseende och att man har de rätta vännerna som idag. I dagens 2015 så bryr man sig redan som åttaåring om att man ska ha smink och bröst och jag vet inte vad. Folk i min ålder (14) bryr sig om killar och sex. Killar hit och killar dit. Att man vill vara snygg betyder väl att man vill imponera på någon tjejer och killar.

Jag vill vara snygg, alla vill vara snygga men ibland så vill jag vara fin bara för mig själv. Jag vill vara fin så att jag ska acceptera mig själv och att bli fin så använder jag oftast smink. Jag tror att jag började använda smink i sexan vilket känns som tio år sedan men det var bara ett år sen. Crazy right?

Det finns folk som säger att utseende inte betyder något utan insidan men det är falskt. Om du inte ser vårdad ut så kommer ingen att bry sig om att lära känna din insida, så utseende betyder mycket. Inte för att jag är extremt ytlig men jag tycker att man ska se bra ut (menar då att man ska bryr sig om sing hygien och sånt). När man har lärt känna personen så inser man om den verkligen är vacker eller inte.                     ��                 

Några av mina vänner har gillat en persons utseende mer när de har lärt känna dem. När man verkligen är nära med en person så spelar utseende ingen roll hur man ser ut utan man ser bara personen hur den är på insidan.

Så som du ser perfektion kommer någon annan se annorlunda. Det viktiga med utseende är att du tycker du är fin. Att titta sig i spegeln och hitta allt som inte är "perfekt" med dig så bara deprimerande.                                                                                                            

En sak du borde göra är att säga till om det när något du gillar med en persons ägodel eller utseende. Det skulle förmodligen göra personens dag. Bara släng ut så många komplimanger som möjligt.

Jag vet inte riktig vad jag sak säga om utseende förutom att alla ser olika ut, och att ingen bryr sig mer om hur du ser ut förutom dig själv.

Cheers mate.

[to-be-a-muse]

Snygga killar är de enda som kan dansa skojigt med hedern i behåll

[mohippatips]

Hyrenhunk.se använde vi oss utav när jag planerade  min bästa vänninas möhippa. Vi åkte upp till Stockholm, tog in på Hotell Anglias på Stureplan. Sen hade vi arrangerat att ha två topless hunkar, en servitör och en bartender. De tog hand om oss under förfesten medans alla sprang runt och fixade sig för kvällens middag som var bokad kl 19. Allt gick jätte lätt. De hörde av sig till mig innan så vi kunde koordinera. Därefter dök två super snygga och charmiga killar upp de var 25 och 33 år gamla, jätte trevliga. Hunkarna gav bruden fotmassage, blandade drinkar och "håll låda" med lite lekar! Vi var nöjda och tyckte det var ett bra pris och trevlig service. Helt perfekt för oss.

Mvh 

Jessica Nordin

[mathildasofar-blog]

En titt i arkivet, del 2: Att både ha kakan och äta den – den är så het att den bränns vid (användbar information om de vackra)

Det är kväll och brittsommar. Det är den typen av brittsommar som får folk att prata bredvid mun och avslöja sådant som de inte skulle ha undsluppit sig ens efter ett stort antal sötade drinkar. Så man suckar, skyller på solsting och sluter hemliga pakter som får världen att fortsätta snurra även när alla har återfått medvetandet. Men det handlar inte om solsting. Det handlar om tryckande hetta, kvävda böjelser och äventyrslystnad.  Istället för att flyga långt bort, bryta upp med våra partners eller komma ut ur garderoben så berättar vi saker vi inte borde i hopp om någon sorts njutning. Stulet godis smakar visserligen bäst, men chockerande nyheter kommer kort därefter.

Allting började som det ju så ofta gör med ett telefonsamtal (även om det egentligen började flera månader tidigare). Jonathan är rakvattenmodellsnygg och har den sällsynta typ av charm som får kvinnor att hysa moderskänslor, samtidigt som de har vilt sex med honom mot ett stängsel. Därefter lämnar han dem med ett bländande vitt leende och försvinner i ett moln av läppbalsam. Kvar står vi och förundras över två saker. Nummer ett – han har enligt egen utsago gått ut med inte mindre än femtioen tjejer under de senaste fyra månaderna (”Jag har en nedskriven lista” berättar han, ”gör inte alla så?”) men är fortfarande eftertraktad. Nummer två – ingen av dem har sett särskilt bra ut.

Det har varit de korta, söta och intetsägande tjejerna. De långbenta utan stil eller matchande underkläder, och slutligen de där som ingen riktigt vet varför de inte är… Tja, erkänt fantastiska. Förutom att vi aldrig hört dem öppna munnen. Dessa har vår godtrogne casanova hållit i handen, tagit långa promenader med och viskat ömt i öronen att han aldrig har träffat någon som dem. Visserligen för att redan nästa morgon flyga ut ur nästet, men ändå – varför inte något svårfångat och spännande? Även någon som bär uteslutande tighta kashmirtröjor (och faktiskt ser bra ut i dem) måste se lockelsen i att förföra den snyggaste tjejen på stället, tänkte jag. Eller? Kan man inte äga både en välsorterad samling läppkosmetika och en jaktinstinkt? Försvann kämpaglöden tillsammans med återhållsamheten?

Jag kunde inte hjälpa att undra – ville vi egentligen, när allt kommer omkring, bara få största möjliga utfall genom minsta möjliga insats?

”Du gör en för stor sak av det”, konstaterade min väninna Stella, när jag ringde henne för att diskutera män som kan få precis vad de vill men som ändå går ut med det som ingen annan vill ha. ”Minns du – hon nämnde en typisk ung kille (modell, men inte nödvändigtvis särskilt framgångsrik sådan) som antagligen inte skulle binda sig på ett bra tag, men såklart inte brydde sig om det heller –, som jag gick ut med förra året? Han har en glasburk bredvid sin säng, full av lappar med nummer till tjejer han har legat med” sa hon. ”Det” fortsatte hon, ”är vad jag kallar att tillhandahålla användbar information”.

Arvid (han med lapparna vid sängen), var lång, spjuveraktigt muskulös och med kindben som nästan gick att skära citroner på. Han syntes överallt men tycktes aldrig få någonting gjort, förutom att dejta allt klätt i kjol. Inklusive Stella, naturligtvis – tills hon kom till den insikten att orubblig självsäkerhet hade sina nackdelar. Så hon gjorde någonting som vi för övrigt skulle kunna skylla på värmeslag – hon tog kommandot (även om hon gjorde det på sitt eget sätt, förstås).

”Jag frågade mig själv”, förklarade hon, ”förstår han hur underbar jag är? Förstår han hur underbar ni tycker att jag är?”.

Naturligtvis inte, tänkte jag – men vem fan gör det?

Jag lade på, men jag tror inte att hon blev arg för hon ringde upp mig tre timmar senare. Jag var precis på väg ut för att köpa snabbkaffe och äta lunch med Daniel i hopp om en kombination av inspiration och upplysning.

”Du”, sa hon efter att ha svurit på att fatta sig kort, ”det handlar om en sak – att både ha kakan och äta den. En kille som Jonathan eller Arvid behöver helt enkelt inte hävda sig. Förresten, hälsa Daniel att hans skjorta fortfarande hänger i min garderob”.

Daniel var sen, så jag spenderade en halvtimme med att tjuvlyssna på herrarna vid bordet bredvid. De åt komplicerat tillagad svärdfisk och drack mousserande vin. Till lunch. Kyparen log falskt mot dem. Jag log mot ingen alls och spetsade öronen.

”Jag har legat med min exfru tre gånger” sa den första mannen. Han hade sådana där rektangulära glasögon (utan bågar) som aldrig riktigt blir trendiga, men ändå dyker upp precis överallt. ”Men jag vill inte skilja mig. Jag menar – vem vill egentligen skilja sig?”. Han skrattade nervöst.

”Kan du skicka saltet?” frågade den andra. ”Visst är det väldigt varmt här inne?”

När Daniel kom hade männen gått, och vi kollapsade av skratt. Sedan ville jag tala allvar. Han var den perfekta infiltratören och jag gick hårt åt min omelett; förberedde mig inför diskussionen.

”Riktigt snygga killar har gjort allt redan” sa Daniel, ”de har inte samma behov som oss andra”.

”Så du menar att de går ut med överviktiga, tysta och tillbakadragna tjejer och folk tror att de måste vara galna. Men de är inte galna – bara lata?”

”Det, min vän, är precis vad jag menar” sa han.

Onekligen hade Daniel en poäng.  Vi var generationen som fått allting serverat – så varför ödsla tid på att leta efter någonting bättre, när vi redan hade en fungerande version framför näsan? Jonathans kvinnor var trevliga (oftast) och bedårande (ibland), och med sin taktik slapp han anstränga sig överhuvudtaget. Kvalitet före kvantitet? Gårdagens nyheter.

När jag kom hem hade min kaffemaskin gått sönder. Det var en gammal maskin som egentligen inte fungerade särskilt bra och egentligen inte bryggde särskilt gott kaffe. Men inget jag ägde fungerade egentligen särskilt bra och jag befann mig ju aldrig på elektronikaffärer. Så jag höll ut, bryggde beska cappuccinos (eller köpte dem i pappersmuggar längre ned på gatan), och glömde bort alltihop. Tills maskinen gick sönder nästa gång – naturligtvis, och mina nya klänningar blev fulla av fläckar och alla mina vänner undrade varför jag inte fick tag på någonting bättre. Så jag slog slag i saken. Och jag tog med mig någon med samma problem, fast av lite annan karaktär – Jonathan.

Vi hittade en maskin på avbetalning, och när vi tillsammans lyfte in den genom ytterdörren (det var en av de där glänsande, italienska som man måste vara åtminstone två vuxna människor för att rubba) berättade Jonathan för mig om Emilia. De hade träffats på en typisk innerstadsfest som ingen riktigt visste vem som hållit i. Nu, två månader senare, var de praktiskt taget förlovade. Jag visste, för jag hade varit där.

De hade åkt hem till hans lägenhet. Jonathan hade öppnat sin enda flaska rödvin (”Vin?” utbrast Alice syrligt när jag återgav historien. ”Jonathan dricker inte ens vin, han dricker cider”). Emilia hade skrattat och gått på och sedan hade hon sagt: ”Jag måste åka hem”.

”Det är mitt i natten”, sa han. ”Jag kan inte låta dig åka hem nu”.

Han lånade henne sin skjorta och lite läppbalsam. Dagen efter hade de köpt frukost tillsammans och nu kunde han inte tänka på någonting annat.

”Jag hade dött om jag hade låtit henne åka hem, så vacker var hon. Har du träffat henne? Emilia. Emilia – lite gammaldags, va?”.

När Jonathan hade gått beundrade jag min kaffemaskin. Stella hade lämnat ett meddelande på min telefonsvarare. Hon förklarade att Arvid hade ringt henne igen, och undrade om det var ett sammanträffande eller om jag hade pratat med honom. I vilket fall skulle de gå ut och äta middag samma kväll.

Termometern visade åter tjugo grader; hettan var över.

Stella klädde sig för succé, Jonathan drömde om Emilia och jag drack kaffe och funderade. Och jag insåg följande: Om man måste vakna upp tillsammans varje morgon, se varandra djupt i ögonen och titta på när den andra borstar tänderna – så är fläckfritt, italienskt stål det absolut minsta man kan begära.

[fiktiva]

En rakad fitta

Av Mårten Vennelin

Lägenhet - morgondis

Tona in.

Halvliggandes i den grå vardagsrumssoffan med ögonen slutna i förväntansfullt pre-njutningstillstånd är Eleanor Park. Klädd endast i en vit T-shirt med texten Every sin is all right i rött och en pojkväns huvud mellan benen är hon redo för meditation. Hennes bruna lockiga hår, klippt i en liten båge precis ovanför ögonen i en praktisk lugg, som pojkvännen envisas med att kalla porrig, ligger utspritt över ryggstödet. Hennes ben är särade längs soffkanten. Det ena höjs och sänks i lugn takt till någon inre melodi, endast tillgänglig för henne. Eleanors vänstra hand vandrar i en enda rörelse upp över bröstet, smeker hennes ansikte och fortsätter ut i håret samtidigt som hans tunga äntligen hittar hennes Julia Roberts. Hon skrattar till och höjer bröstkorgen. Lägenheten är, enligt mäklarbeskrivningen, modern, ljus och i skandinavisk stil. Precis som pojkvännen. Det är en fyra på 124 kvadrat med många, stora fönster - vad inredningstidningarna kallar för ljusinsläpp - och mycket insyn. Men varken Eleanor eller bakhuvudet mellan hennes ben bryr sig om, eller ens tänker på det. Det är en fyra därför att den köptes med framförhållning. Med framtida barn i åtanke. Hon ger ifrån sig ett litet mmmh, för att visa att han är på rätt väg, och ler stort. För sitt inre ser hon samma scen som utspelar sig i verkligheten, fast utan skavanker och med snygga inzoomningar. All diskbänksrealism försvinner i motljus och photoshop när hon sluter sina ögon. Långt borta någonstans hör hon hans röst. ”Du...” Han säger det lågmält och med ett litet frågetecken efter. Hon hör det utan att förstå att han har slutat. ”Mmm,” säger hon utan att öppna ögonen. I bakgrunden säger han något igen. Det är dovt som om det sägs genom en kudde. ”Va?” säger hon. Något mer medveten. ”Kan du inte raka dig?” upprepar han. ”...?” Eleanors ögon öppnar sig sakta. Taket är ur fokus och känns oändligt, som en vit rymd, ett stort, evigt ingenting. Samtidigt som skärpan återkommer försvinner det dova locket från öronen och allt blir på en hundradels sekund klart och hon är tillbaka i verkligheten. ”Va,” säger hon. ”Kan du inte raka dig?” upprepar han igen. Hon blinkar sakta, öppnar och stänger munnen, ser ut att överväga något innan hon tillslut frågar: ”nu?” ”Ja,” säger han mjukt. ”Eller så kan jag göra det åt dig.” Hon öppnar munnen och släpper ned tungan från gommen så att ett vått, utdraget klick hörs. ”Nu?” Han stryker över hennes könshår och säger ja. ”Vadå? Vad är det för fel?” säger hon och sätter sig upp medan hennes hand sakta vandrar ned mot hans. Han ser upp mot henne med sina hundögon och sitt vänliga leende. ”Det är inget fel,” säger han. ”Det vore bara häftigt om du var rakad.” Hon suckar och låter huvudet falla tillbaka mot ryggstödet, tillbaka till hennes stora vita ingenting. Han säger att det dessutom brukar fastna könshår i halsen på honom. ”Häftigt,” säger hon som om hon smakade på ordet. Efter en lång paus harklar hon sig. ”Är du allvarlig?”   ”Ja,” säger han och ler. ”Nu? Du vill att jag går och rakar mig nu?” ”Ja.” ”Och sedan ska vi... fortsätta?” ”Ja.” Hon nickar för sig själv. Höjer avslappnat axlarna och sänker dem lugnt i en utandning. ”Okej.” Hon reser sig och går mot badrummet. Han vill följa med in men får vänta utanför. ”Du kan väl underhålla dig själv,” säger hon.  Hans stånd syns genom jeansen, fan, hans stånd syns i hans blick. Samma blick man brukar möta hos salongsberusade män vid barkanter världen över. En längtansfull blick blandad med mani och en mystisk form av frånvaro. Det är en blick som bland annat säger två saker: Han undrar inte alls vad du jobbar med och du kommer inte behöva plocka upp plånboken för det där glaset du nyss beställde. Det är den där världsomspännande, allmänt kända jag-vill-knulla-dig-i-munnen-medan-jag-får-ett-finger-i-röven blicken. Blicken som säger emot alla ord och nekar alla löften. Pojkvännen skrattar kort i upphetsning och går tillbaka mot soffan. Enligt mäklaren har badrummet spa-känsla. Ett rymligt, ljust badrum i vitt kakel där den tysta tvättmaskinen och torktumlaren, side by side, inte stör den genomgående spa-känslan. För att vara exakt. Framför badrumsspegeln plockar Eleanor fram en sax, en rakhyvel och en ny bladsats som hon monterar på rakhyveln. Hon möter sin egen blick i spegeln och för sakta upp sin ena knytnäve framför ansiktet och höjer sedan långfingret medan hon format orden ”fuck” och  ”you” med munnen. Medan duschen blir varm klär hon av sig och hoppar in med saxen och rakhyveln i beredskap. Hon ställer sig rakt under duschen, blundar och stänger ut resten av världen. Så här kunde hon fastna i timmar när hon var tonåring, om det inte hade varit för att hennes föräldrar satte en gräns på en halvtimma. Det var som att tid och rum försvann, hon kunde stå där utan att tänka på något, tillåta sig att bara glida bort, tills det knackade på dörren och hon var tvungen att snabbt tvåla in sig, skölja och hoppa ut. Nu tillåter hon det inte längre. Innan vattnet för bort henne drar hon händerna över ansiktet bak mot håret och tar ett steg fram så att strålarna hamnar på ryggen istället.  Sakta börjar hon klippa håret i hopp om att det ska förenkla rakningen. Det faller och klumpar ihop sig vid golvbrunnen och av någon anledning blir hon på bättre humör. Hon vet inte om han menade helt rakat eller att hon skulle spara lite men det blir helt bestämmer hon. Med jämna mellanrum sköljer hon knivarna och drar långa, långsamma drag med hyveln åt alla olika håll för att inte missa något strå. Då och då drar hon med fingrarna över den nyrakade huden och kan inte låta bli att le åt känslan i det sträva motståndet som blir där. Det här kan bli ett beroende, tänker hon och fortsätter. Eleanor Park tillhör ingen religion, men hon misstänker att det hon känner just nu är vad religiösa människor misstar för meddelanden från gud. Vad Eleanor Park upplever i duschen, med rakhyveln i handen, är en stund av total klarhet. Hon ser sig själv med ärliga ögon för vad hon tror är första gången. ”Va fan?” viskar hon. Hon öppnar dörren och kliver ut i hallen. Förutom den vita handduken som är virad som en turban runt huvudet så är hon helt naken. När hon stänger badrumsdörren bakom sig saktas allt ner till slow motion. Hennes hand lämnar handtaget samtidigt som hennes vänstra ben sakta höjs i ett steg in mot vardagsrummet. Pojkvännens huvud vänder sig mot henne och hans ansiktsuttryck går från exalterat till förvånat när hon stannar, halvvägs inne i rummet, med händerna i sidan och fötterna bredvid varandra i axelbredd. Pojkvännen söker efter något att säga och samma stund som han börjar prata återgår allt till normal hastighet. ”Ångrade du dig?” säger han försiktigt. Eleanor Park möter hans vilsna blick och svarar med ett nyreligiöst leende. ”Nej.” ”Men..” säger han och hon följer hans blick ner mellan sina ben. ”Jasså där, nej, där tog jag bara bort det värsta på insidan av låren.” ”Men var,” han avbryter sig själv när han inser. Det är inget frivilligt avbrott, det är bara det att han inte kan avsluta meningen.

Första gången han såg henne för åtta år sedan, var det Eleanors tjocka, glänsande, kastanjehår som fick hans blick att fastna. Hon satt på ett kafé tillsammans med några vänner och varje gång hon rörde sig, varje gång hon log, så gick det vågor genom håret bort till honom. När någon annan pratade satt hon, omedveten om sina egna rörelser, och drog fingrarna genom det. Han kunde inte slita blicken från henne. Han var där med några kompisar, de satt och pratade musik eller något, troligen om hur de borde starta det där bandet någon gång. När hon reste sig för att gå så följde han efter. ”Var ska du?” frågade någon. Han visste inte. Han var bara tvungen att se var hon tog vägen. ”Va? Jag... En grej. Bara.” sa han och drog handen genom håret. ”Vi ses.” Han fick på sig jackan och snubblade ut i novemberkvällen. Snömodden låg slaskig och grå likt en skandinavisk gubbe över den överrumplade tonårstjej som var staden. Folk hoppade undvikande fram, som om de lekte inte nudda golv, för att inte blöta ner sina skor. Hon försvann runt ett hörn in mot centralare delar av centrum. Han skyndade efter, höll på att halka men återfick balansen och sprang vidare. Hon tog det lugnt, strosade från skyltfönster till skyltfönster mellan folkmassorna. Han fastnade själv i ett skyltfönster och tappade bort henne, var nära att ge upp när han åter fick syn på hennes hårsvall på väg att kliva in i en buss. Han skyndade sig efter, klev på bussen och satte sig bredvid där hon satt och knappade på sin mobil. ”Hej,” sa han och nickade. ”Hej,” sa hon och såg mot alla tomma säten omkring dem. Han bestämde sig för att satsa allt. ”Om det någon gång blir du och jag, så ska jag,” han insåg att han glömt bort att andas och var tvungen att ta en paus innan han fortsatte, ”kamma det där håret med mina fingrar varje kväll.” Hon såg skeptiskt mot honom, log, men det var inget välkomnande leende. ”Är du ett psyko?” frågade hon. Han skrattade. ”Ja, det måste jag vara för jag följde dig från kaféet och hit.” ”Just det,” sa hon, ”du satt där i hörnet med två andra killar, jag såg dig.” ”Och sedan satte jag mig här bredvid dig,” fortsatte han, ”utan att veta vad jag skulle säga och...” ”Och nu hoppas du att du ska få ligga med mig,” avbröt hon. ”Ja,” sa han och sedan registrerades det hon sagt. ”Nej! Eller, jo visst, nångång, men...” Han skrattade igen.” Vad svarar man på ett sånt påstående? Blir ju fel vad man än säger.” Nu skrattade hon också. ”Så du säger att du följt efter mig för att ligga med mig? Låter ju inte alls creepy.” ”Nej, vet du vad?” Sa han och tog telefonen ur hennes hand. ”Vad gör du?” sa hon argt. Han började knappa in sitt nummer medan han pratade. ”Det här blev ju helt fel, det var dumt av mig men jag kunde inte bara låta dig försvinna. Om du nånstans känner att jag faktiskt är en trevlig kille och att du skulle vilja låta mig bjuda dig på middag, fika, en öl eller bio eller vad som helst så kan du väl ringa?” Han tryckte på stoppsignalen och gav tillbaka telefonen. ”Jag hoppas du ringer,” sa han och gick mot dörrarna. Han trodde aldrig att hon skulle höra av sig. Två minuter senare ringde hon.

Nu för hon sakta upp sin hand till handduken. Ler stort mot honom och virar av den. Skakar huvudet som för att få bak allt hår. Om hon nu hade haft något hår. Pojkvännen blundar hårt och sätter upp armarna för att avvärja den visuella attacken. ”Nej, men vafan” stönar han. Eleanor skrattar. Han ser mot henne men måste slå undan blicken lika snabbt. ”Vad har du gjort?” ”Rakat mig,” säger Eleanor glatt. Han bara står där utan att säga något och skakar på huvudet, suckar. ”Varför?” får han fram tillslut. ”Du sa ju det,” säger Eleanor. ”Men...” ”Och jag är glad att jag gjorde som du sa,” fortsätter hon. ”För jag mår toppen, det här kan vara det bästa jag har gjort. Jag är anti-samson, jag försvagades av håret och nu har jag återfått styrkan.” ”Vad pratar du om? Det här är inte bra, du ser sjuk ut,” Eleanor är säker på att hans ögon håller på att tåras. ”Varför?” ”Det var ju du som sa att jag skulle göra det,” säger Eleanor och flinar. ”Du vet mycket väl att jag inte menade skallen,” säger han argt. ”Jasså?” ”Ditt hår är ju så vackert.” ”Jag är inte intresserad av vackert längre.” ”Men jag är det! Ditt hår är ju vad som gör dig till kvinna.” Hon tittar tveksamt på honom, han vet att han sagt något fel, men han kan inte rå för det, han sa bara vad han känner. ”Menar du?” säger hon lugnt med dov röst. ”Att jag kan raka bort håret mellan benen, och fortfarande vara kvinna, men inte raka skallen och vara det? För själv tycker jag att långt hår och kal kussimurra låter som vilken rosaklädd, Justin Bieber älskande, Twilight tittande liten 13 åring som helst. Är det en sån du vill ha?” ”Säg inte kussimurra,” ber han. ”Vill du ha en liten13 åring? Eller är det för gammalt?” ”Lägg av. Och snälla säg inte kussimurra.” ber han. ”Kussimurra!” Hockeyklackar hon. ”Kussimurra! k-u-s-s-i murra!” Han var påväg att säga något men tystnar och ser ner i marken. Hans ansikte förvrängs i en grimas nävarna knyts. ”Varför gör du så här.” Säger han tyst efter en lång paus. ”Gör vadå?” frågar hon. ”Det här är inte du.” ”Vad vet du om det?” säger Eleanor samtidigt som hon tappar intresset för hela diskussionen. Hennes blick glider av honom, förbi och ut genom glasdörren och balkongen. Vad mäklaren kallade för en modern blandning av betong och transparens. I lekparken nedanför är barnvagnarna parkerade medan familjerna leker. Det är inget som stör henne. Han tar ett djupt andetag, blundar och klämmer med tumme och pekfinger på näsbenet uppe vid ögonen medan han bestämmer sig för ett taktikbyte. ”Eleanor,” säger han lugnt och myndigt. Låter hennes namn hänga i luften en stund, i hopp om att det ska bli som en bro mellan dem. ”Eleanor, jag vet att du mår dåligt. Jag mår också dåligt. Men jag tror det är viktigt att vi inte tar ut det på varandra.” Hon lägger sitt huvud på sned, iakttar honom nyfiket medan hon väntar på att han ska fortsätta. ”Vi vill inte skapa onödiga slitningar genom att rikta vår frustration åt fel håll, eller hur?” ”Oj! Det där lär verkligen... vuxet?” säger hon. ”Vad tråkigt att du mår dåligt, men du lyssnar inte på mig: jag mår toppen.” ”Det gör du inte,” protesterar han. ”Jo, för varje hårstrå som försvann från skallen kände jag mig lättare, jag kom närmare mig själv. Bort från den roll som skapats åt mig och som jag har varit med att skapa själv.” ”Vad pratar du om? Det är ju tydligt att du mår dåligt, det här är ju Britney Spears beteende, galenskap. Vadå bort från en roll? Vadå för roll? Det är ju nu du spelar något du inte är.” ”Jonas,” assimilerar hon lugnt och myndigt. ”Det du tolkar som symptom på sjukdom... Det är jag som håller på att bli frisk.” ”Men du var så vacker i ditt långa hår!” ”Bah, vacker. Jag är inte intresserad av vacker.” ”Men jag är intresserad av vacker, jag gillar när du är vacker.” ”Men jag kanske inte är intresserad av dig längre heller.” Han skakar på huvudet, mumlar något. ”En jävla vad för något?” undrar hon. ”En jävla fitta helt plötsligt,” säger han och ser upp mot henne. Eleanor skrattar. ”Jag trodde det var det du ville ha? En rakad fitta?” ”Jag orkar inte med det här.” ”Betyder det här att du inte tänker gå ner på mig?” ”Lägg av.” ”Har du någonsin gått ner på en flintskallig tjej?” ”Lägg av.” ”Saker du bör ha gjort innan du dör: plats 269 ha sex med en flintskallig tjej.” ”Lägg AAAVV!” Han smäller igen toalettdörren bakom sig och hon skrattar. Jävlar! Vad hon mår bra. ”Jag tycker du överreagerar,” säger Eleanor Park. Hon har haft ett uppvaknande, en uppenbarelse. Hon var tvungen att hitta den låten, vem var det som sjöng den? ”I can see clearly now, the rain is gone,” sjöng hon. Hon hittade ipaden och googlade. Johnny Nash. Bra jävla låt. Hon skrev in hans namn i Spotify och snart strömmade musiken ut från högtalarna. ”It’s gonna be a briiight, brightbrightbright. Sun shiny daay,” sjöng hon med. Klockan var inte ens sju men det kändes som att halva dagen hade gått. Så mycket hade hänt. Hon hade vaknat redan klockan fem, av att Sydsvenskan landade med en duns på hallgolvet. Hon plockade upp tidningen. Det var ingen av dem som läste den längre, den bara landade med en duns varje morgon av gammal vana, som en deduktionspremiss. Därefter hade hon gått upp och gjort frukost. Inget speciellt: kaffe och knäckebröd, men ändå ganska speciellt: kaffe från det lilla rosteriet Koppi i Helsingborg och hembakat knäcke. Hon hade ätit lugnt i soffan och svept fingret över ipaden , läst nyheter via Flipboard och gillat några Facebookinlägg från igår. Någon gång efter sex hade han vaknat och det hade varit en bipolär åktur sen dess. Nu. Nu var hon lugn, varenda kemikalie i kroppen hade lagt sig till rätta och hon kände sig nästan spirituell. Det var det bästa ordet hon kunde komma på för att beskriva sin sinnesstämning. Så fort han gått till jobbet skulle hon meditera. Inte för att hon visste hur man gjorde men just nu kändes det rätt. Fan, det måste finnas någon funktion med att göra det, tänker hon, så gott som alla religioner har med det i sitt program. Från Hinduismen och Budismen till Judendomens Kabbala. Till och med Kristendomen och Islam har sina böner, och vad är inte det om ett slags mantra? För att inte tala om katolikerna, Ave Maria in absurdum medan man för fingrarna över sitt radband. Allt för att koppla bort hjärnan från vardagens tankar och bara sitta still. Religion, enligt Eleanor, var i sin grund den primitiva människans system för att göra rätt. Det var hela grundtanken, sedan hade det korrumperats och blivit en maktfaktor med tiden där präster, imamer och andra ledare gjort sig själv till tolkningsföreträdare och missbrukat sin position. Men i grunden var religion inget annat än ett sätt för en outvecklad hjärna att inte klanta sig för mycket. Sen hade religion ersatts med lagar, den något mindre primitiva människans rättesnöre, och i framtiden skulle även dessa ersättas med regler och sunt förnuft. Hon hade känt det med hela sin kropp i duschen: gör vad du vill är den enda lagen. Men för att nå dit var det ändå nödvändigt att lyssna till den primitiva människans instinkter som de presenterades i alla religioner. Och det var därför hon skulle ta sig an hela den här meditationsgrejen. Hon var tvungen. Det var den väg hennes nya jag vandrade. För hon var på väg mot något nytt, något annat. Hon skulle lämna honom, tanken dök upp nu men hon blev inte överraskad. Den hade legat där och väntat på rätt tillfälle under en lång tid. Det var inte det att hon inte älskade honom, deras band var alldeles för starka för att inte hålla i all evighet - de hade, trots allt, misslyckats med att begå självmord tillsammans, för att nämna en grej. Det var bara det att hon inte brydde sig tillräckligt längre om det här, deras gemensamma lägenhet, deras gemensamma prylar, deras gemensamma liv. Hon var i förändring, och det var han också även om han inte kände det lika tydligt som henne. Men hon märkte det. Han hade blivit trygghetsnarkoman, mer konservativ och allmänt medioker i sin inställning till livet. Medan hon själv... själv hade hon gått från att igår varit en skugga av en person hon aldrig riktigt kunnat stå för. Till att idag vara mer än sina högsta drömmar: en rakad fitta.

[lisenk]

2017

2017. Mitt löfte det här året var mer selflove och att inte lägga någon energi på killar. Det förstnämnda har jag tagit stora steg fram och stora steg bak med. I slutändan kanske det är så att resultatet blev att jag tog ett bebissteg fram i jämförelse med förra året. Men jag har börjat acceptera sidor hos mig som jag tidigare haft svårt att ta på allvar. Jag har insett att det går att vara seriös och skämtsam på samma gång. Det här lärde jag mig på jobbet. En period försökte jag tas på allvar av alla runt omkring, och var mer seriös än road. Men det senaste har jag insett att allt blir roligare om du skrattar. Så det har jag gjort. Jag har skrattat med barnen på förskolan. I kombination med lugn och allvar blir det bra. Det är den bästa kombinationen. Jag har lärt mig att ta fram det roliga istället för att döda det.  Jag har lärt mig att vara ensam. Även om jag är övertygad om att jag blev knäpp i Geneve, så lärde jag mig något av ensamheten. Om att ha ryggen rak fastän jag satt ensam på en uteservering med en bok och drack kaffe. Att ensam beställa mat på ett annat språk. Att ensam gå in i klassrummet varje dag. Att ensam flyga dit och hem. Jag lärde mig att jag kan vara ensam, att jag klarar av det. Men också att jag nödvändigtvis inte vill göra om det. Eller så vill jag det, jag har inte bestämt mig ännu.  Jag har lärt mig att jag inte kan förlita mig helt på andra, även om jag inte har lärt mig att sluta göra det. Inte ännu, men jag jobbar på det. Jag har insett hur det här huset och de jag bor med, är familj.  Jag har också insett att mina tjejer också är det. Jag har insett hur mycket Malin betyder för mig och hur ont det gör att hon är så långt borta.  Vad jag har insett hos mig, som jag inte har lagt märke till innan är hur mycket jag oroar mig för de runt omkring mig. Hur orolig jag var för Hugo när han började gymnasiet. Hur orolig jag blir varje gång Lisa skickar något symptom hos sig själv och jag genast tror det värsta. Hur orolig jag blir så fort någon reser bort.  Jag har inte aktivt jobbat med att acceptera allt hos mig så mycket som jag hade tänkt. Saker kommer i mellan, och nyårslöften verkar små i jämförelse med allt annat,  Men vissa saker har kommit naturligt och vissa saker har jag intalat mig själv. Framförallt har jag prioriterat mig själv och mina resor och jobbat för det. Jag har haft två jobb och jag har jobbat hela sommaren. 2017 har jag jobbat mycket. Det är jag faktiskt stolt över. Att inte lägga någon energi på killar har jag inte lyckats lika bra med. Jag har firat killfredag nästan varje fredag (Tack Sandra Beijer. Syftet är att uppmärksamma alla snygga killar som finns. Pussy power i all ära, men med det kan vi kolla på snygga killar). Jag har ältat och jag har varit kär i nya killar varje vecka. Men jag har även här tagit bebissteg. Killar som innan betytt något för mig har jag helt glömt.  Summan av 2017 än så länge: Jag har jobbat hårt och spenderat mycket tid med att kolla på söta killar.