#så hon är okej också

[pagegirlintraining]

Chose a silly one for today because guess who made herself sob by doing a Kristallen induced rewatch and including fucking S3E6 in that? Anyway🙃 here’s drabble #5 for @youngroyals-events drabble challenge.

”Jag visste inte att han var så aktiv i kampen.”

Simons varnande blick verkar inte störa Rosh. Hon fnissar ändå. Och även Ayub ser ut som om han knappt kan hålla tillbaka ett skratt.

”Det är bara lite konstigt att prinsen läser ’Arbetarrörelsens historia’” säger han. ”Sa inte du att han var lika bortskämt som dina andra klasskamrater?”

”Nej. Alltså, jag vet inte.” Simon känner hur kinderna blir varma. ”Han är ju ganska okej, tror jag. Men boken läser han bara för skolan.”

”Säkert” mumlar Rosh och nu är det Ayub som fnissar. ”Får ni också betyg för att stirra?”

[littlehenrikehd]

Okej, tre avsnitt in i julkalendern som gav mig ångest i Oktober-November. Hur känner vi ?

Det allra viktigaste med en reboot/remake är att den nya måste kunna stå på egna ben och tillföra något som orginalet inte hade (Se Ducktales 2017). En bra reboot/remake är inte en rak kopia av orginalet, det är en förbättring som står separat från orginalet.

Det är dessa kriterier jag har haft i åtanke när jag sett på julkalendern hittills, och än så länge har jag inga större klagomål.

Musiken, kostymerna, effekterna, och scenografin, är alla otroligt bra genomförda. Dem efterliknar orginalet på ett sätt som återskapar den mysiga stämningen utan att få en att önska man hellre tittade på den istället.

Just scenografin är något jag haft riktigt kul med. En av det största anledningarna till att Trolltider 1979 är min favorit julkalender är hur dom byggt stora verisioner av små saker, vilket jag älskar. När jag fick höra om rebooten var jag rädd för att dem antingen skulle strunta i den här aspektern, eller låte cgi sköta det vilket inte hade haft samma känsla. Men hör och häppna !

Vi har en sko-säng ! Vi är så tillbaka ! Jag kan nu dö lycklig.

Vill även påpeka introt med fotstegen och hur överlycklig jag blev när jag först såg det.

Hur som haver, över till story och skådespel.

För dom som inte har sett Trolltider 1979 så är årets julkalender en remake på en fyra avsnitt lång storyline från orginalet. Denna storyline var också en av det mer intresanta ur hela julkalendern så det är ingen överaskning att just den blev vald att expanderas. Och jag måste säga att jag gillar ändringarna.

I orginalet vaknar Bergatrollet efter en 500 års lång sömn för att sedan vara vaken i 500 år osv. När han vaknat tar han även ett troll fånge för sällskap. Mer än så är det inte. Så bärnstenen, Bergatrollets estetik och status som ond, och människornas involvering är alla nya. Och det är här som jag personligen ser att de bakom årets julkalender har en kärlek till orginalet.

De såg potentialen och valde att expandera på det. Vilket är hur en bra remake börjar; med kärlek och viljan att göra något mer.

När det kommer till skådespelarna har jag inte heller några klagomål.

Som jag sa i min trailer break-down/reaktion, så är Nour El Refai skit bra i rollen som Mara, speciellt den här verisonen av henne. Hon har en olycksbådande aura kring sig och lyckas vara hotfull utan att verka direkt ond eller elak, och man kan se att hon har kul i rollen. Har fortfarande problem med hennes kostym, men whatever.

Kjell Bergqvist slaktar också i rollen som Gorm. Han har en mycket mjukare stämma än Stig Järrel som spelade Gorm 1979, men han behärskar sig lika väl och framför en ansvarsful men något impulsiv och vresig ledare.

Jag kommer inte gå in på dom andra karaktärerna eller skådespelarna, men överlag ser det bra ut. Är dock fortfarande lite osäker på Henrik Dorsin som Vätten, men vi får se.

Så, slutsatsen; Trolltider 2023 är helt okej, till och med bra. Det är än för tidigt att säga säkert hur man tycker, men jag har kul än så länge. Det märks att människorna bakom julkalendern lagt ner tid och kärlek under produktionen för att få den så bra som möjligt och att Trolltider 1979 ligger varmt om hjärtat för dom. Detta är ingen lat nödlösning för att svt inte visste vad dom skulle göra, det är ett passionsprojekt. Och mer kan jag faktiskt inte be om.

ALSO

Be who you are for you priiiiiiiiiidddeee

[fannynilsson]

De e få saker jag lyckas orka störa mig på nuförtiden, men när folk ska ”känslo-shamea” en tvillinggravid kvinna för att hon tycker att tvillingar kommer bli en för tung belastning för att orka med utan att veta bättre, och även känslo-shamea en för att man inte tycker det är kul med 3års perioden på sin förstfödde pga helt jävla knäckt av rövgraviditet.. då undrar jag vilken drömvärld man tror att man lever i.

Kvinnor har rätt till att tycka till om sin kropp och sitt liv, oavsett vad det gäller. Utan att nån ska döma hennes känslor bara föratt hon är kvinna och ”ska tycka om kvinnogrejer”. En kvinna är inte dömd till att älska ALLT med barn, bara för att hon är utrustad med livmoder. En kvinna tycker iaf jag är så mycket mer än så, som tex en egen speciell individ. Men biologin är som den är, vi kan inte byta. Vill man ha barn är det bara att offra sin kropp och hoppas på det bästa.

Och ibland blir det inte som tänkt. Ibland blir det kanske inga barn och ibland blir det kanske för många barn. Det är okej att bli ledsen över BÅDA. Och det är lika okej att komma över det i sin egen takt också.

Jag grinar fortfarande på kvällar över att jag kommer bli 3barnsmor. Jag skäms inte över att säga det o jag utmanar vilken jävel somhelst att komma o yttra sig när de hamnar i exakt samma skor som jag står i. (Alltså en människa som redan känner att hen har mening med livet och fullt med ambitioner utan att behöva barn för att må bra o fylla sin vardag med)

Att ens behöva säga att man älskar sitt barn är ett jävla mysterium. Funderar då mer över alla som BARA lägger ut bilder på sina barn och gång på gång ska berätta för omvärlden hur fantastiskt dom är och hur mycket man älskar sina barn. Vem fan tror nåt annat? Människan som art är programmerad att tycka det? En kvinna FÅR ha andra intressen än sina barn utan att vara en dålig mamma? En kvinna FÅR fortfarande vara en egen individ fast hon har skapat ett nytt liv.

Jag tvivlar inte på att jag kommer axla 3barnsmor lika bra som jag axlar 1barnsmor i dagsläget. Jag tycker även att jag ger mitt nuvarande barn ett drömliv, ett liv jag själv skulle velat ha som barn. Ett liv mer berikat än måånga skärmberoende bortskämda sönderdaltade ungar där ute. Men är jag less EN dag efter rätt så godkända motgångar kan jag tycka, då ska andra mammor tycka att jag är ful i mun och otacksam.

A vetuvad. Ibland är jag ful i mun, ibland höjer jag rösten mot mitt barn. Ibland flyr jag ut till stallet för att slippa bli klängd på. Jag tar ansvar för att ta hand om migsjälv och sätta stopp så jag sedan kan ta hand om min familj igen. Och att ta hand om sigsjälv som mamma är nästan skamligt också. Man ska helst lida och se förjävlig ut, klippa kort hår ha pösiga kläder o va lite överviktig. Då är man en BRA mamma. Och vet ni vad. Det är OCKSÅ okej. Lika okej som att ta egentid varje dag till att träna upp sin kropp igen, ha egna intressen och träffa vänner utan att ha med barnet.

Jag skulle säga att familjen jag skapat har ett sånt fantastiskt samarbete, harmoni och ömsesidig respekt. Man kan absolut skämmas för sitt barn ibland men Lukas är jag (om jag jämför) otroligt stolt över hur modig, givmild och klok han blivit. Jag är stolt för att det har kommit sig av enormt slit, upprepning och tålamod som inte alltid funnits. Men man har gjort det, för att han inte ska skrika bland folk, slå eller bita andra, våga träffa nytt folk, äta det som bjuds och tacka för maten, säga förlåt när det blir fel och ge bort sin bästa leksak en stund till nån som vill leka med den. Man har lixom igen att vara sträng men rättvis.

Och det är det som gör mig rädd, att kvaliteten på närvaro, tålamod och tid till att lära viktiga läxor kommer bli sämre med två individer till på nacken. Det är alltså inte en fråga om huruvida man kommer älska sina barn MINDRE för att man har ”för många” barn att älska.

Utan om jag verkligen kommer räcka till till den kvaliteten jag VILL ge mina barn.

Därför mina kära läsare skriver jag frispråkigt om helvettesgraviditeter, sorgen över ”för många barn” och dagar jag aldrig mer vill se ett barn. Och jag kommer inte hålla igen språket framöver heller för att vissa väljer att tolka mina dåliga dagar som att man är en dålig människa. Känner man mig på riktigt förstår man också vad jag menar, mina värderingar och vad jag går för. Jag kommer inte lägga mig ner o knarka bort mitt liv för att jag fick ett barn mer än planerat. Jag kommer bara grina av utmattning på nätterna när ingen ser, och sedan stiga upp lite starkare nästa dag, redo för att älska domhär skitjobbiga skapelserna som kommer ur min kropp 🤱

🌮

Hej

[pyrovilian]

Okej nu började ja ju kolla på drag race Sverige jag älskar redan Admira Thunderpussy Ers Nåd snälla Stockholm at its best o d e ju en outfit som Sylvia lätt hade haft på sig HUNDRA TUSEN KRONOR herregud har nu väntat i tio minuter för att höra vad den skånska hette igen för hon är ju också solklart vinnarmaterial ELEKTRA där kom det herregud o hon är så polerad o vacker du har helt rätt Endigo

[ultra-force-au]

Outsagda Mardrömmar

Sammanfattning: Gul försöker lugna sig tillräckligt innan hon somnar, men då kommer Chiro till henne på grund av en mardröm.

Rating: G

Genre: Familj/Skada/Trösta

Förhållanden: Chiro och Gul

Varningar: Ingen

Språk: Svenska

Gul kastade knytnävarna mot boxningssäcken till vänster och höger.

Hon sjudade tillräckligt för att pälsen skulle bli burrig och kroppen strålade av värme. Hon ville bli av med den innan hon gick och la sig. Det sista hon ville göra var att sova bredvid de andra medan hon brann het.

Varje träff hon gjorde gjorde betydande skada på boxningssäcken. Varje slag, varje spark, varje svansslag till och med. Om Gul slog den hårdare, skulle hon behöva byta ut den innan hon lämna träningslokalen. Det störde henne inte det minsta, men det var inte så att de hade ett obegränsat utbud av boxningssäckar för att hon kunde fortsätta så här.

"Gul?"

Hon flyttade blicken åt sidan för att se Chiro stå vid dörröppningen. Han torkade svetten från pannan.

När hon såg honom där stannade hon och tog ett djupt andetag. Hon behövde kontrollera värmen som kom från henne; hon kunde inte få honom att känna sig hetare än han redan var. Dessutom visste Gul hur mycket sin ilska upprörde honom, så det var det sista hon ville göra. Hennes knytnävar förvandlades tillbaka till normala när hon vände sig mot honom.

"Hej, Chiro. Vad gör du uppe så sent?” Hon frågade honom mjukt.

Han gick fram till henne och tog tag i hennes hand.

"Jag hade en mardröm." Han började. "Jag skulle gå till Svart, men han sover med de andra och jag vill inte väcka dem också…"

Hennes ögonbryn föll ner. Det var vettigt varför han gick till henne istället för Svart ikväll. Hon log försiktigt och klämde hans hand.

"Vill du prata om det?"

Chiro skakade på huvudet.

"Okej, det är bra. Låt oss få dig tillbaka till sängen, okej? Jag kommer att vara där med dig och hålla dig säker.”

Hon höll hans hand och ledde honom tillbaka till hans rum. Han höll hårt om henne. Gul kunde känna darrningen, även om den var lätt. Vad som helst det än var så skakade det om honom och han ville inte prata om mardrömmen han hade.

När de kom till Chiros rum satte de sig på sängen. Hon tog av sig hjälmen och la den på nattduksbordet. Hennes burriga hår expanderade, inte längre instängt.

Han drog in henne i en kram och drog ner henne vid sidan av sängen. Hon flämtade lätt som svar på hur plötsligt draget var. Chiro begravde ner sitt ansikte i hennes bröst. Hans ansikte kändes lite svalare än hennes päls, men han verkade inte ha något emot värmen från Gul. Det verkade faktiskt ha tröstat honom mer än något annat. Han höll om henne som om han var rädd att hon plötsligt skulle försvinna.

Hon lade armarna runt honom och höll honom nära. Gul vilade hennes ansikte på toppen av hans röriga huvud. Hon flyttade en av sina händer upp till baksidan av hans huvud och drog fingrarna genom hans hår. Den andre gnuggade sig på ryggen. Hennes svans tog tag i filten och täckte honom med den.

Hans kropp började slappna av. Ett litet leende bildades på hennes läppar.

"Jag finns här, Chiro." Hon lugnade honom mjukt. "Vad du än drömt om kommer det inte att hända. Vi kommer inte att tillåta det inte."

"Lovar?" Hans röst var dämpad, men den var tydlig nog för henne att höra.

Hon nynnade lätt bekräftande. "Jag lovar, älskling."

Chiro försökte begrava ner sitt ansikte djupare i Guls bröst. Hon kunde känna hans långsamma och stadiga andning. Hans hjärtslag hade saktat ner, nu tillbaka till det normala istället för att det dunkade i snabb takt. En lätt snörvling kom från honom.

Gul fortsatte att lugna honom tills han somnade i hennes famn. Hon omringade dem med sin svans. Hon rörde sig inte en tum efter det.

Till slut somnade hon också.

Alla kollade upp Chiro och Gul på morgonen. De undrade varför Gul inte kom till sängs med dem i går kväll när hon sa att hon skulle göra det, men de fick sin fråga besvarad när de såg Gul med Chiro.

Han hade en mardröm och han behövde tröst. Gul råkade vara den enda vakna vid den tiden.

De lät dem sova till frukost.

[korpcat]

Dagens slut

Vi tog skolfoto med hela KY vid padelbanan. Såklart att jag hade smutsigt hår och halvdana kläder på mig för tillfället…

Så efter lunchen tvättade jag min smutsiga lugg och tänkte efter. Lärarna uppmuntrar oss till att spela närmare en psalm om dagen. Jag tycker redan att vi har tillräckligt att göra. Jag börjar redan oroa mig över hur jag ska hinna med allting. Jag är faktiskt orolig att jag inte kommer kunna klara detta…

Men jag insåg att det var ganska ineffektivt att oroa mig istället för att faktiskt gå och öva, så jag gjorde te och satte mig vid orgeln kl 14-15. Spelade trioövningar och en folklig koral. Det gick helt okej.

Sen hade vi orgelvård med orgelläraren. Det var förvånansvärt intressant. Jag fick stämma en lingualpipa. Och efter det började jag tappa fokus. En domkyrkoorganist var på besök och igenom massa information om nånting, nånting praktiktjänst nånting. Just under denna timmen la jag märke till hur svårt jag hade att koncentrera mig, och det var det enda jag kunde tänka på därefter.

Vi ska i varje fall gå med i ett stift, och jag har valt Skara stift. Det låter kul att praktisera, men jag är också nervös eftersom psalmspel inte är min starkaste sida och det är ju det som är viktigast😣

Jag åt ägg med ris och sriracha majo till middag innan KVÄLLSMÄSSAN! Som var den sista punkten på schemat idag och alla framtida onsdagar de kommande 2,5 åren.

Mässor är väl okej. Jag gillar att sjunga avista, och denna mässan var det bara nyskrivna psalmer så det var jättesvårt! Jag tyckte lite synd om prästen när hon sjöng lovsägelsen (?prefationen?) för hon hade en vääääldigt svag röst. Han som spelade verkade också ha lite svårigheter med tempot hehe. Jaja, sånt händer.

Så det var min dag! Imorgon har jag lite roligare lektioner, det ser jag fram emot. Och att duscha med mina nya hårprodukter som är specifikt för lockigt hår!! Hihi. Godnatt

[bisexua1sweetheart]

Jag är ingens kanske

Vad ska jag slösa min tid på någon som inte är säker?

Just nu lever jag mitt liv på ett sätt och fattar beslut som tar mig närmare ett visst sorts liv

En del av den planen är vårt gemensamma liv

Vår gemensamma startsträcka

Vad jag längtar efter eller förväntar mig är att du har tålamod med processen

Nej jag kanske inte kan bli någon annan poly än dont Ask dont tell fram tills att jag bearbetat mina trauman, eller liksom fått känna och landa i vad jag själv vill. För jag har hittills aldrig kunnat få välja det själv.

Du måste förstå framstegen jg gjort. Och hastigheten med vilken jag gör framsteg

Det sårar mig — inte att du KÄNNER känslan hopplöshet. Det är helt normalt att känna det ibland

Det som sårar mig är att du lägger den på mig i detta. Jag behöver inte din hopplöshet när jag genomgår de snabbaste livsförbättringarna nånsin, när mitt liv är friare och tryggare än nånsin

Det är ditt ansvar att lägga fram din hopplöshetskänsla på ett sätt som inte drabbar mig; på ett sätt som inte får mig att känna mig värdelös, eller som att du inte har faith i att jag kan, och kommer, fortsätta bli tryggare, kapablare, stabilare

Ja det stämmer att stora utmaningar väntar mig i framtiden. Och att jag till och från känner att jag inte vet hur i helvete jag ska överleva dem. Men hittills så har jag tänkt att så länge som vi har varandra så kommer jag att vara tillräckligt stabil för att lista ut en lösning

Igår sa du grejer som var sjukt sårande. Jag vet att du inte menade dem så som de lät och det är läskigt att berätta för dig hur de landade för jag vet inte om du kommer kunna hantera det eller om du kommer att sväljas hel och levande av skam. Och det vill jag inte

Vi har helt olika mognadsgrader vad gäller relationer. Det är helt okej

Och jag kan på många sätt förstå att du känner behovet av att testa och försäkra dig om att jag verkligen är det bästa du kan få

En del av mig känner som sagt gå och gör det då. Prova. Den delen vill på riktigt att du får upptäcka själv att vi är det

För jag vet att jag är det. Att det jag erbjuder i relationen är en stabilitet och en erfarenhet, en kunskap om relationer och störst av allt just ett tålamod och en förståelse som du kommer behöva resa jorden runt för att hitta.

Jag är ett kap. Långt mycket mer av ett kap en du nånsin överhuvudtaget i din ångest tycks ana. Inte för att ingen vill ha dig eller för att andra som är lika bra och lite bättre typ inte skulle gilla dig

Utan för att jag är a one of a kind. Kärleken jag ger är one of a kind. Förstående. Rak. Brinnande

Fråga dina tvångstankar det här: tror du att du skulle kunna klicka, på ett djupt plan, med någon som är normsnygg? Med någon som anser att det är viktigt att upprätthålla sitt utseende på det sättet? Som lägger hundratals timmar och tusentals kronor per år på hudvård och smink? Som scrollar Instagram för att hålla sig uppdaterad på hur hon ska se bra ut?

Eller hoppas du på någon normsnygg som magiskt är född så, helt utan någon maintanance?

Eller kan det vara så att tvångstankarna föreställer sig ett kvinnoideal där hon, som alla kvinnor ju fått lära sig i patriarkatet, helt döljer den delen för dig? En kvinna som får det att verka effortless inför dig men som bättrar på sminket inne på toaletten, som alltid har trosor för att det ju är så vi har lärt oss att få vår röv att se snygg ut, även när hon har mens, svamp eller skav?

Det finns ingen människa som är normsnygg utan att också vara normativ i övrigt.

Och om jag förstår dig rätt är det ju inte det du vill ha

Det sårade också att du inte tror att jag kan bli bättre. Att du hoppas på att hitta nån som mig men snyggare och inte så funkis

Problemet är alltså inte att de här tankarna finns i dig. Det kan finnas. Såna tvivel har man ibland

Problemet är att jag ska få behöva höra den. Förstår du vad det gör med min självkänsla

Jag är ingens kanske. Jag är snygg som fan jag är snäll jag har tålamod och förstår dig och ger någonting till dig som..

Alltså det är inte att du har tvångstankarna eller osäkerheten utan att du agerar på den. Förstår du hur förolämpande det är? Att du inte vill stänga alla dörrar för du är inte säker?

Hur ska jag kunna leva i en relation där jag committar och bygger ett liv för nån slags gemensam framtid om du inte vågar stänga dörren

En del av mig känner att jag vill ta en paus tills du har bestämt dig

Och om du sen efter en sån paus kommer fram till att du inte vill ha mig så fine. Men slösa inte min tid

[fannynilsson]

Full jäkla bil påväg till återbesöket idag på nus! Första gången vi åker allihopa och de funkade helt okej! Tänk att denhär skruttbilen jag bara skulle ha en stund för att slippa köpa nåt dyrare o ta lån skulle bli hela familjens klippa 😂 bästa bilen jag haft! De finare bilarna jag haft har bara varit dyrare än vad de ”smakat” eller vad man ska säga 😆

Men de e klart att om man skulle få ärva en slant eller två skulle ju en rejäl familjebil med 4hjulsdrift stå högst upp på listan 🥲 (och en ny iphone hahah)))

Iaf! Idag kollades vikten på båda igen och de kontrollmätade även gulsot. Gulsotmätningen såg jättebra ut och även viktuppgången på båda! Fick beröm för det, så jag har visst lite SRB i blodet 😂💪 Pojken får visserligen lite ersättning på dagarna för att optimera upptjockningen på honom, men det blir väl kanske 4 flaskor på ett dygn så ganska 50/50 🤷‍♀️

Lukas var också nöjd för han fick åka mamma bil till stan. Hans liv kretsar MYCKET kring att berätta vilka fordon han åkt för dagen, vilken färg det fordonet har och vem som äger fordonet 😂

Tjejen låg på 2715g när hon föddes och 2650 vägde tjejen idag.

Pojken föddes på 2565 och låg idag på 2500.

(Bäbisar tappar alltid i vikt sina första dygn pga de har sovdygn och sedan amningsdygn innan mjölken kommer igång och börjar mata upp dem igen, till de som funderar varför detta är en grej😂) och för barn som är för tidigt född har man kvar bäbisen för koll eller extra åtgärder om de föds på 2500g eller under. Nu var pojken på gränsen med 65g över det, men vi fick komma hem dygnet efter ändå då jag kände mig trygg i att få i honom mat. O nu är han inte för tunn för att han är så tidigt född utan för att det är tvillingar. Nu överförklarar jag bara för de som kanske inte vet 😂

Iaf. Vardagen börjar flyta på bra nu med dessa. Det är fortfarande ett jävla sjåande men ändå hinner jag göra stall, Lukas får egentid med nån av oss varje dag, jag hinner städa och tvätta och Isak handlar o lagar mat.

Teamwork makes the dream work osv ✨

[louiseeklund]

Fast forward to 2022

Hej, idag är det den 21 November 2022, det är en måndag och jag befinner mig på mitt landställe i Hästnäs med min kille. Vi är här för att jag ska ta mitt körkort i Örebro om två dagar. Vi är också här för att ta det lugnt, sitta framför brasan, läsa, dricka te. Mer förvirrad än någonsin. Eller ah. Du kanske känner mig vid det här laget. Lika förvirrad som vanligt. Jag blir så frustrerad och avundsjuk på folk som vet vad de vill och lever sitt liv i en rak linje. Samtidigt som jag inte vill leva så och jag ska inte leva så. Men det hade varit skönt att jobba med något jag tycker om, att tjäna bra med pengar och köpa en trea i Gamla Stan eller ett hus i Särdal. Att vara fri, ekonomiskt fri, till att leva som jag vill. Jag vill också bo under en period i Portugal, det har jag velat länge fast har inte blivit av på grund av allt annat som sker och inte sker. Hade jag fått bestämma, vilket jag får men du fattar... Då hade jag packat en väska och dragit imorgon. Eller okej, inte imorgon, men nästa vecka, eller så fort körkortet är mitt. Väl i Portugal kan jag fortsätta leva som nu egentligen, utan problem eftersom att jag studerar på distans. Distans av den anledningen att jag vill kunna bo vart jag vill samt för att jag har så svårt för grupperingar som bildas i skolor. Förutom den ekonomiska anledningen, kan jag inte flytta till Portugal för att min mamma är sjuk, hon ska opereras för andra gången samma dag som jag ska köra upp. Vi hoppas det blir den sista. Hon har haft det för jobbigt, hon förtjänar lätthet. Egentligen är det ingen dum ide alls att åka till Portugal, hon skulle kunna åka med mig. Iallafall hälsa på. Men det känns taskigt att åka så länge hon är sjuk. En annan anledning till att det inte är den bästa tiden att åka iväg, är att jag nyligen har flyttat in i en studentlägenhet som står på mig, tillsammans med min kille. Det är det första hemmet som han känner är hans, jag vet inte riktigt om jag känner så än. Men jag fattar vad han menar. Dock ger det mig en stark ångest för att jag måste få mina hp-poäng för att bo kvar och det ser inte jätteljust ut. Eftersom att jag sitter här och skriver istället för att skriva på min uppgift, eller läsa de texter jag ska läsa. Även om jag tvivlar tror jag på mig själv. Att jag kommer att klara det, men man vet ju aldrig.  Nu är jag 28 år gammal, eller ung, det beror på hur du ser det. Jag känner mig lite mer jordad än tidigare, mina drömmar börjar förmänskligas. Samtidigt saknar jag min oräddhet och mitt driv, eller min nyfikenhet. Jag har blivit mer öppet spirituell, jag tror på någonting, men vad det någonting är vet jag inte. Men human design tilltalar mig. Magin sitter i fysiken och matematiken. Det är kanske inte en slump att just jag finns här och nu och att jag kan det kan kan. Jag har varit rädd för jorden, djup och universum så länge jag kan minnas, därav min natur- och djurfobi. (obs, den har börjat avta rejält nu). Jag jobbar i en matvarubutik men identifierar mig själv inte som en butiksmedarbetare, det är bara en liten del av min tid som går ut på att rabbla summor, säga “hej” till främlingar, plocka upp varor och hjälpa till både butiksmedarbetare och konsumenter. Anledningen att jag jobbar där är för att det inte är lika hemskt som andra service jobb. Jag får ok lön och jobbet påverkar inte mitt personliga liv på annat sätt än att de tar två till fyra dagar av mina sju-dagars-veckor. Samt att det ger mig en naturlig social interaktion i mitt liv som mitt annars ganska isolerade liv inte ger. Jag går nämligen inte ut så mycket längre, knappt alls, jag träffar inte heller vänner särskilt ofta. Mitt sociala behov mättas liksom ut av att bo med en person som jag tycker om att bo med. Jag gör inte längre dumma, naiva och spontana beslut. Dock har dessa dumma, naiva och spontana beslut lett till de mest roliga upplevelserna i mitt liv och jag önskar att jag hade gjort ännu mer av de besluten. Till exempel önskar jag att jag hade stannat kvar i New York, eller att jag hade åkt med Malin T till Australien, eller att jag hade flyttat till Berlin eller London eller var som helst. Jag reste massor och jag avskydde att komma hem, ändå kom jag hem för att jag inte visste hur jag skulle bära mig åt för att dyka in i det jag ville. Rädslan styrde över mig och styr över mig än.  Jag har börjat se mönster i relationer. Åren i Gerlesborg var livsomvälvande för mig. Tror jag. Jag såg mig själv. Började förstå varför jag gör som jag gör. Vad mina handlingar beror på. Jag började sörja och på så sätt kunde jag känna glädje. Kanske. Jag kunde iallafall gråta ut och falla i gråt. Hela mitt 28åriga liv har jag haft lager runt mig. Skyddande lager. Inte bara mina lager utan andra människor som skyddat mig. Jag har skyddat mig och min kärna för att jag varit rädd för att bli övergiven, lämnad. Varje gång jag blivit lämnad har jag lagt på ytterligare ett lager. Tror jag. Samtidigt har vissa människor borrat hål i mig för att nå det innersta, i vilket jag sipprat ut och försökt lappa ihop. Jag börjar förstå att jag är skör. Skörare än ljuset (vet inte riktigt vad jag menar). Ett ljus bakom gardin.  Jag kommer att fortsätta att lägga upp mina dagboksanteckningar en efter en. Det är en dokumenterande resa mellan tid och rum som känns viktigt för mig. Jag bestämde tio år och det ska bli tio år. Minst. De här tio åren är de åren då jag formas som mest. Då kanske varje människa formas som mest. Jag tror att det är fyra år kvar. Att jag började 2016 när jag åkte till Brasilien. Början av allt. Det blir en dokumentation från 22 till 32. Tror ni att jag vet vad jag vill när jag är 32? Har jag ett jobb jag trivs med? Ett liv jag trivs med? Jag hoppas verkligen det. Kanske har jag ett barn, husdjur, hem. Det vore inte helt fel.  Edit: 2 minuter senare.  Jag började skrolla igenom en annan tumblr som jag har och insåg att fan, det vore jävligt nice att vara fotograf. Jag älskar snygga fotografier på ett sett som är oförklarligt. Så vad jag ska göra när jag tar mig tillbaka till Stockholm efter den här visiten är att fotografera, att ta med kameran. Att gå ut. Att bara göra det. 

[liljakonvalj]

Du tar upp flera bra poänger! Jag håller med om i stort sett allt, men ville även lägga till mina egna tankar

Måste tyvärr säga att Carina blev rätt förglömlig som programledare. Det var kul med expertkommentatorer som inslag, men önskar att det hade presenterats bättre och att de typ hade haft nån interaktion med Carina eller nåt? Som det var kändes de lösryckta. Jag hade koll på Tina sen innan pga p3, men fattade först förra veckan att han Robin var nån från QX hade ingen koll på honom. Hade önskat presentation på dem, och kanske tydligare roller mellan dem alla tre. Blev mest grötigt.

Jag blev faktiskt genuint irriterad på hur ofta Carina var mitt i något när det var nedräkning. Kan ju inte varit enbart hennes fel, utan produktionen. Tror hon var redo för nedräkningen en gång??? Inte okej. Tyckte Carina var kul när hon fick spontana sig, som i intervjun med Dotter utan röst och hon helt fritolkade hennes mimningar. Men manuset i övrigt kändes rätt meh. Gillade dock dikten igår om skillnad på sanning och åsikt. Vet inte om den sa så mycket om Mello i år, men mer om samhällsdebatten online och det kändes ändå passande. Hade även önskat att det var nått inslag om de olika städerna de var i. Intervjuerna kändes förövrigt ofta stressiga, som att hon låg efter hela tiden. Det är ett schemaläggningsproblem

Björns intåg, trolleriet, björnzone och friendzone-sången tyckte jag var kul och uppskattade. Men resterande inslag med Björn kändes rätt meh. Sången om mormorn och hans stand up kändes med awkward än kul. Hans förinspelade bitar var ofta bättre, men där kan man klippa för att få bästa tagningen/rätt timing. Säger inte detta för att räcka på honom, utan undrar som på hur mycket stöd och hjälp han egentligen fick bakom scenerna

Apropå mellanakter. Jag är i grunden ambivalent till melodifestivalen hall of fame (känns lite som en klubb för inbördes beundran) men hade önskat att om de ska köra hall of fame så gör det ordentligt och låt oss få en mellanakt om dem. Älskade körmedleyt med Fredrik Kempes låtar. Mer sånt. Både Loreen och Chattanooga kändes inklämda och snart bortglömda. Om ni ska ge dem ett pris så hylla dem ordentligt!!

Gillar också att finalisterna får sjunga om sina nummer. Kan ändå fatta att man inte vill spoila för irl-publiken vem som vunnit innan det sagts, men kan man inte ställa i ordning medan artisten gått fram eller skippa några props (typ dannys fallande valv). Jag gillar ändå att de får gå genom publiken, men hade önskat att när de kom fram till scenen så kunde de glida in i sin rutin

Andra chansen var superkonstigt i år. Tror inte detta koncept kommer tillbaka nästa år, men jag skulle förespråka att slopa andra chansen helt. Vill de köra 5 deltävlingar så fine med mig, men man ser ju att de inte varit nöjda med konceptet andra chansen/vad man nu vill kalla det annars hade de inte ändrat så ofta. Ta chansen att slopa det nu.

Säga vad man vill om Christer Björkman, men han älskade mello och det syntes. Som jag fattat det slutade många i mello-teamet med honom. Jag har tänkt de senaste åren att de fortfarande repat sig efter det, men nu tycker jag det pågått lite för länge.

Vet ni, ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag på SVT. Melodifestivalen är Sveriges största underhållningsprogram. Om man tittar några år tillbaka i tiden fick vi mellanakter som var minnesvärda och roliga, programledarna hade manus som faktiskt bidrog med något och programmet var upplagt så det kändes så att de hade tid att visa allt de ville. Det här är vad vi fick i år:

Programledaren var till hälften ersatt med expertkommentatorer. Då programledaren väl syntes hade hon inget manus som hade med tävlingen att göra - hennes jobb verkade vara att låta tiden att gå så att det skulle finnas tid att räkna röster.

Manuset - vad pågick? I år var det många regeländringar, som knappt nämndes för en sekund, det var väldigt tighta deadlines för röstning som aldrig förvarnades, jag tror det nämndes att vi ska hålla i Eurovision i Malmö typ en gång på 6 veckor och 5 av 6 gånger som telefonslussarna stängdes satt programledaren mitt i en intervju och fick försöka avbryta/prata över publiken som började räkna ner själva.

Mellanakterna... här tycker jag vi ser antingen en väldigt tight budget, eller en stor brist på fantasi. Vi fick en fantastisk start med A*Teens, men vad hände sen? Björn verkade ha nästan fria tyglar (vilket jag kan säga som en överpresterande prokrastinist med konstant imposter syndrome kan intyga troligen inte var great för hans mentala hälsa) och det blev ofta mer awkward än kul. Hans tal med Kristian och hans trolleritrick var riktigt kul, men vem tyckte det var en bra idé att han skulle sjunga för sin mormor i tre minuter, något som inte hade något värde för publiken eftersom texten knappt kunde locka fram ett par enstaka skratt? Kunde de inte ha wrappat upp Björn/Carina-storyn under förra veckan och sen pumpat upp finalen med något stort (Björnzone var fantastiskt, men behövde Björn verkligen vara i ALLA mellanakter? Var budgeten så tight i år?)

Det är ett plus att artisterna får framföra sina vinnarlåtar igen, vilket de inte fick förra året, men att låta den börja i Greenroom och sen awkward vandra genom arenan känns billigt. Kan produktionen inte ge tillbaka de extra minuter som krävs för att sätta upp numret och låta dem framföra låtarna så som de är menade att spelas på scen?

Jag har följt vartenda deltävling i Mello sedan 2006. Några år har det varit lite sämre än andra, men produktionen i år kändes mer opersonlig än någonsin. Melloproduktionen älskar inte sitt program längre. Om Melloproduktionen tror att de fortfarande älskar sitt program så har de istället helt missat varför vi tittare älskar programmet. Gå tillbaka några år, se kärleken och charmen till den här cirkusen som bland andra Edward af Sillén och Daniel Rehn gav programmet med sina starka manus, och se hur stor kontrasten är. Det här är inte modernisering, det är ett hån mot vad underhållning kan vara.

Det var mitt TED-talk, ses till Eurovision då vår frälsare och gud Edward af Sillén kommer ge oss en show vi kan njuta av

[zoueriemandzijnopmars]

Hur kan man ge en presentation om några av Sveriges kunger och inte prata om Gustav Vasa? Jag trodde att han var viktig för Sverige?? Och han pratade om några viking kunger, men det var inte faktist Sverige än och vi vet inte mycket om viking personer. Också han pratade inte om Kristina som är hur som helst den intressantast härskare men okej.

[sekiraqas]

18 oktober

Idag skulle jag gått på dejt, med en kille jag i ärlighetens namn inte är så intresserad av. Jag skulle gått på dejt skriver jag, för att jag inte svarat och visat intresse. Varför? Jag känner en total obryddhet. Visste redan att det inte skulle bli något av det och var inte direkt ledsen över det. Jag känner inte för att underhålla något sådant beteende - snälla rara! Livet är mer än besvikelse och opepp, jag vill njuta av det. Vara glad, inte känna allt för mycket ånger eller sorg. Inte känna skam över att jag lever, för vad är väl skam när man inte längre finns? Den känner jag inte när jag ligger där och blir en med naturen. Man tar inte med sig något i döden varför ska jag bära med mig tung last i livet? Jag har tänkt mycket på det här med dejting. Hur jag inte på lång tid känt mig så glad för det även om jag träffat många människor som varit toppen. Jag tänker på hur jag tjatat hål i huvudet på familj och vänner om det. Hur folk blivit trötta på mig, mitt velande och mitt självplågande självhat. Jag har tänkt mycket på hur jag gärna slipper det men också hur jag gärna har en person som älskar mig och jag tillbaka. Det är en sorts lathet i det. En sorts girighet, eller hur? Jag är inte villig att blotta mig själv lätt men förväntar mig, eller vill, att andra ska göra det. Jag är inte redo för det men ändå så längtar jag så fruktansvärt mycket efter det. Jag ser hur människor är så modiga, de vågar känna och älska. Det är så fint, jag tänker ofta att jag önskar att det var jag men jag vet också att jag inte riktigt låter mig själv. Det sägs att det bästa händer en när man släpper taget. Släppa taget? Släpp taget! Hur släpper man ens taget? Det är svårare än vad det låter som. Men jag har nog kommit till insikt om att det är dags. Wow tänker du; hon har äntligen lärt sig! Tja.. jag vet inte.. kanske? Låt mig berätta en sak först. Jag fick en like från en kille på en dejting app en gång, jag nekade honom på grund av att han hade, vad jag då tyckte, superblont hår och för att han var från Gotland. Men snälla tänker du? Hur ytlig?! Ja, jag vet. Ytlig som fan men hör och häpna, jag erkänner en sak och det är att: just idag ångrar jag det. Se jag erkänner! Jag låter mig själv vara ärlig. Den nämnda killen, jadu, han är nu någon jag stöter på varendaste dag. Han är ta mig fan världens skönaste. Han har ingen konstig dialekt och dagen jag pratade med honom hade hans blonda, vågiga hår hamnat lite rufsigt och snett. Han var söt, snäll och rolig. Han fick mig att skratta så mycket att mitt sår sprack upp på magen, det gjorde ont men var klyschigt nog värt en förlängd läkningstid på två månader. Men, livet gick vidare för oss båda - han träffar någon annan och jag sitter här och knappar på denna text. Min trångsynthet gjorde att våra vägar inte möttes helt, bara lite halvt. Kanske för att jag skulle lära mig? Lära mig vadå tänker du. Ja, lära mig att inte vara så stängd, hård och trångsynt. Istället bör jag vara öppen och testa på saker - man vet aldrig vad det kan leda till. Nu blir han, i alla fall inte till sin vetskap, en symbol för mig. Ett minne och en påminnelse. Och det är inte en dålig sak, även om det låter så, jag försöker se tillbaka på detta som en brytpunkt. Han vet inte om detta. Kanske säger jag det? Eller så håller jag tyst om det och lever mitt lilla liv. Jag hade önskat att jag vore modig nog att säga vad jag tycker om människor. Hur de inspirerar min vardag, men för idag får det bli en text som jag delar med okända som kanske snubblar förbi den. Eller så är jag ensam med att läsa den, för att minnas tillbaka om hur jag kände just denna oktoberdagen, vilket som är okej för mig.

[whitewaterpaper]

SoDÅ / WoT: “Leavetaking” [S01E01].

Serie: Sagan om Drakens Återkomst. Originaltitel: The Wheel of Time. Skapare: Rafe Judkins. Författare: Robert Jordan (boken). Författare: Rafe Judkins (avsnittet). Regissör: Uta Briesewitz (avsnittet). Publicerad: 2021. Medium: TV/Streaming.

Ses tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

På det hela taget är det här en bra inledning på serien och den är, för mig som läst de inledande böckerna flera gånger, väldigt bekant. Samtidigt har man givetvis ändrat på en hel del. Kortat ned, skrivit om och slagit ihop. På många sätt till det bättre (Egwene minns jag som mer högfärdig första gången man träffar henne i boken, där har hon redan tackat ja till att bli Nynaeves lärling) och på andra sätt med mixat resultat. En av de saker som jag störde mig på var att man visste omedelbart vem Moiraine var, från vad jag minns det som i boken kom det avslöjandet senare. Jag är också tudelad till den stora entrén som Moiraine och Lan gör, något som också känns som ett tillägg från boken. (Bokens inledning följer Rand har jag för mig).

Hastighetsmässigt tycker jag man klarar det bra, både att följa de passager vi minns från boken, och de saker som man lagt till (som trollock-attacken på byn t.ex.). Man kondenserar utan att berättandet blir ryckigt eller att man ger känslan av att hoppa över viktiga saker.

Jag gillar designen på både Myrddraaler och Trollocker (även om vi ser väldigt lite av de förra) och de ser bägge ut ungefär som jag tänkt mig dem. Jag gillar också hur man visualiserar ”kraften” kring Moiraine när hon väver den – även om jag gärna sett att man även givit känslan av de fem elementen man väver den med.

Karaktärsmässigt så ligger man relativt nära böckerna överlag, med undantag då av Egwene och Nynaeve som inte känns lika högdragna och fisförnäma som i boken. Jag hade också en uppfattning om Moiraine som mindre medvetet mystisk… Som jag nämnde efter det första klippet är det lite för mycket av Cate Blanchetts ”Galadriel”[1] för att jag skall vara helt övertygad, annars tycker jag Rosamund Pike gör ett bra jobb i rollen. Måste också säga att Padan Pain, Lan och Perrin är väldigt spot-on i hur jag minns dem från böckerna. Även om min bild av Padan Fain var mer likblek än han är här.

Vad första avsnittet främst skall åstadkomma är givetvis att väcka mersmak, reta aptiten så att säga. Och det gör man rätt bra här när man sätter upp brädet, introducerar karaktärerna och börjar bygga upp den större helheten. Jag gillar också hur man visar på hur olika Aes Sedaier kan vara med scenen när Liandrin (jag trodde det var Elaida först) är med och fångar in den falska draken (Lagain), hon njuter av det på ett sätt som vi instinktivt känner inte är okej. Och vi som läst böckerna vet ju vad som komma skall… För oss blir det en trivsam hint för kommande säsonger.

Fotnoter.

[1] ”Sagan om Ringen” (”The Lord of the Rings”), 2001-2003.

Edit: Korrigerade namn.

[the-lampman]

Så, öh…

Jag tycker om att baka. Jag skulle aldrig beskriva mig som jättebra på det, men jag är helt okej. För några år sen bakade jag nästan aldrig, men nu gör jag det varje vecka. Och den chockerande hemligheten till att bli bättre på att baka är enkel, men ganska tråkig; baka mer.

Jag skulle rekommendera att (om du inte redan har en) att du skaffar en bakbok. Om du tycker om kladdkaka kan jag rekommendera Kladdkaka Deluxe av Frida Skattberg. Det var faktiskt den boken som fick mig intresserad i att baka. Som du kan se ovan har jag flera av hennes böcker. Camila Hamids böcker är också fantastiska.

Personligen så tycker jag bättre om att ha mitt recept i en fysisk bok som jag kan lägga på köksbänken än att ha det på telefonen eller liknande. Men du kanske är built different. En digital köksvåg är också fantastisks bra, så mycket lättar att få rätt mängd smör.

Annars är det bara at börja baka och prova sig fram. Jag måste ha bakat över hundra kladdkakor de senaste tre åren eller så, men det är aldrig garanterat att dom blir perfekta. Jag är inte heller särskilt bra på att dekorera eller få mina bakverk att se fina ut, men så länge de smakar gott bryr jag mig inte så mycket.

När det gäller kladdkakor har jag några tips som kan hjälpa om dom inte blir kladdiga nog. För det första så ska man aldrig blanda kladdkakesmet med elvisp. En visp blandar in en massa luftbubblor. Använd en trägaffel eller liknande, och försök att inte blanda för mycket. För att hjälpa med det, sikta mjölet och kakaon genom en sil eller en mjölsikt. När du ställer in kakan i ugnen, sätt timern på fem minuter mindre än vad receptet säger. Kolla till kakan när klockan ringer. Kolla med en provsticka och skaka lite på kakan för att avgöra om den är tillräckligt gräddad eller om den behöver några minuter till. Tänk också på att kakan fortsätter att gräddas en stund efter att du tar ut den ur ugnen.

Och vad du än gör, gör inte vad min lillasyster gjorde den där gången när hon skulle baka kladdkaka. Hon smälte smöret in en gryta och blandade i dom andra ingredienserna… utan att ta av grytan från värmen. Det blev kladdkaka med bitar av kokt ägg i. Blä.

Åh, och ett till tips: om receptet säger att du ska koka kolan tills den når 117-120°C så betyder det att du måste koka kolan tills den når 117-120°C. Annars blir det så här:

I feel like every time I mention I wish I was better at baking, I meet people who tell me ”oh but I just use a boxed cake mix and make a cake from that!”

And like… that’s not a thing in Sweden. It’s not that we don’t have boxed cake mixes you can buy in stores, we do, but when it comes to baking, you are expected to do everything from SCRATCH. Buy all the right ingredients, do all that correctly. It’s seen as kind of lazy to use a cake mix. Also cake mixes does not taste as good. The cake tastes better if you’ve baked it all by yourself.

I only know how to make swedish chocolate balls, make gingerbread cause it’s obligatory and sometimes make a mudcake if I have a recipe or someone guiding me to make it well. And even then, my mudcake often becomes too hard and not as ”muddy” as it should be.

[erika---k]

Okej jag kollar på qx kommentaruppdateringar och magda nämns iallafall:

”Magdalena bar på en hemlighet och en dag var hon tvungen att lyfta på luren och göra ett telefonsamtal som kan vara varje förälders mardröm. ‘Mamma och pappa, jag har blivit kär i en dansk’. Det kan vara fruktansvärt att tänka ‘ska vår dotter vara en sådan. Ska hon leva hela livet med att kalla en dator för computär?” säger Sissela till Magdalena.

Tänk om hon var där?

Jag vet att det var prat om gaygalan för några dagar sen, jag tror nån sa att de i alla fall inte vann nånting. Så resultaten är väl redan ute eller? Jag har inte föjld det så nogran.

De kan ju knappast har varit där med Chelseas schema eller hur? Men kanske skickade de en hälsning eller så?

Det där med "att hon inte blir en SÅDAN..." är ju alla fall jätte roligt!

Varifrån har du dina information? Också om att Lotta Schelin var där? Har du en länk?

[joemarmalade]

Nej, du måste inte genomgå en könskorrigering, Helena.

“Varför kan jag inte få felköna transpersoner?” frågar sig Helena Granström i en text på Expressens kultursidor. Hennes text erbjuder ett smörgåsbord av gamla transfoba käpphästar och bidrar med väldigt lite nytt till debatten som fått ny fart i kölvattnet efter Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens”.

Det brukar sägas att fakta inte bryr sig om dina känslor, men Helena Granström går ett steg längre och bryr sig varken om fakta eller känslor. Diskussioner om sakfel eller bristande empati är enligt henne oviktiga, istället bör vi diskutera runt det och fokusera på bokens kärnfråga, som hon beskriver som “hur vi som samhälle kommit att gå från en syn på genus som social konstruktion, till en syn på genus som som absolut och okränkbar essens”.

Det är lätt att missa den lilla retoriska fint hon gör här, men genom att slå fast att den syn hon och Ekis argumenterar mot är vida accepterad av “samhället” placerar hon sig själv som en underdog, en tråd som löper genom texten. Helena är allt bra modig som vågar stå upp mot det elaka trans-etablissemanget. För vi vet ju alla att transpersoner är en otroligt privilegierad klass år 2021.

Helena tycker att det är jobbigt att personer som bara vill diskutera huruvida transpersoner faktiskt är könet de är anklagas för att gå till angrepp på ”extremt utsatta människor”, en term hon valt att sätta inom citationstecken. Det faktum att transpersoner alldeles uppenbart är en extremt utsatt grupp, det har ingen plats i den här diskussionen.

Ett exempel på hur det egentligen är debattörer som Helena som är de mest utsatta i den här debatten, är att Kajsa Ekis Ekman en gång inte fick föreläsa för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige efter att hennes bok kommit ut. Helena beskriver Roks som “ett nätverk som alltså organiserar kvinnojourer”, och det är visserligen korrekt, men sättet hon skriver det har också som syfte att påpeka det, enligt henne, bisarra att en kvinnojour inte accepterar transexkluderande retorik. 

Själv tycker jag att det känns ganska självklart att någon som inte anser att en hel underkategori av kvinnor faktiskt är kvinnor, inte ska föreläsa för en kvinnojour. Men det är kanske bara jag.

Att transpersoner, bara genom att existera, argumenterar för kön som en “okränkbar essens” är en myt som fortsätter återkomma. Den okränkbara essensen tycks sällan tas upp av transpersoner själva, utan det är istället kritikerna som gång på gång ålägger dem den åsikten, uppenbarligen omedvetna om att transpersoner inte är någon monolit som alla delar samma åsikter om vad kön är.

Men låt oss för tillfället acceptera Helenas premiss. Synen på genus har av “samhället” kommit att skifta från att vara en social konstruktion till en okränkbar essens. Okej. Det logiska resultatet av det borde väl i så fall vara att könskorrigerande behandlingar helt övergavs, eller? Och eftersom transvården fortfarande tillhandahåller könskorrigerande vård, tyder inte det snarare på att deras syn på kön faktiskt är ganska materialistisk?

Helena verkar tro att erkännandet av transpersoners blotta existens på något vis negerar idén om att vår syn på kön är formad av kulturella könsstereotyper. Vilket det alltså inte gör. Vi är alla, oavsett var vi befinner oss på könsspektrat, påverkade av samhällets syn på kön, och det är det ingen som förnekar. Men det förändrar inte heller det faktum att transpersoner fortfarande existerar. 

Det verkar som att vad Helena försöker säga att om vi levde i ett samhälle utan könsstereotyper så hade det inte funnits något behov för någon att transitionera. Och kanske har hon rätt om det, vad vet jag. Men vi lever inte i det samhället, och så länge hon inte har en plan för att få oss dit inom de kommande sex månaderna eller så, så kommer könsbekräftande medicin fortfarande vara nödvändigt för att rädda liv.

Helena frågar sig om hon också ska behöva genomgå en könskorrigerande behandling eftersom hon inte tycker om hur samhället behandlar kvinnor. Och om det är en farhåga hon har kan jag förstå att trans-debatten känns väldigt akut för henne. Men vilken tur att jag då kan stilla den oron. Nej, Helena, du behöver inte genomgå en könsbekräftande behandling om du inte vill. Om du vill fortsätta leva som kvinna är det helt och hållet upp till dig. Att du som cis-kvinna skulle tvingas att genomgå en transition är snarare att jämföra med att som transkvinna förnekas en transition. Istället för att som cis-kvinna försöka projicera dig själv på transmän kanske det vore mer givande att försöka sätta dig i en transkvinnas skor. Hur skulle det kännas för dig om du tvingades att leva i en mans kropp?

Både Helena och Kajsa Ekis Ekman verkar ha en stark oro över att transition ska tvingas på människor. Citatet ”då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.” är onekligen slående, men vem är dessa “man” som springer runt med skalpellen i högsta hugg och inte vill något hellre än att hugga penisen av pojkar i klänning? Sist jag kollade krävdes månader av utredningar innan ens de första stegen av en hormonbehandling hamnade på bordet.

Det känns som att Helena vet väldigt lite om den faktiska verkligheten som transpersoner lever i. Vad som faktiskt krävs för att tillåtas genomgå könsbekräftande behandling. Effekterna av att nekas tillgång till den behandlingen. Hon kallar det empati att oroa sig över biverkningarna av behandlingen, men har av allt att döma inget intresse av att lyssna på de hon säger sig sympatisera med. 

Särskilt mycket empati tycker jag mig inte finna i texten när hon går vidare och slår fast att det faktiskt inte är kränkande alls att kalla alla personer med penis för man, och alla personer med livmoder för kvinna. Det är enligt henne helt i linje med vad den feministiska rörelsen alltid velat. Att kalla transkvinnor för män och transmän för kvinnor är enligt en logik jag själv har svårt att följa tydligen en del av “feminismens kamp för att skilja könsroller från könsorgan”.

I slutändan argumenterar Helena här om en slags köns-metafysik. Transpersoners hela existens reduceras till en tanke-övning, en abstraktion. Hon slår ut med armarna och frågar sig hur det kan vara hotfullt att insistera att den som har livmoder ska kallas kvinna och den som har penis är en man. I hennes teoretiska ramverk är det inte det minsta hotfullt! Men kanske skulle Helena kunna lägga några minuter på att googla “trans panic” och läsa om det våld transpersoner utsätts för och hur det är direkt kopplat till att människor förnekar deras könsidentitet. Läsa om hur transkvinnor gång på gång mördas av män som inte anser att de är riktiga kvinnor och ser sin attraktion till dem som ett bedrägeri.

Hon frågar sig vad vi har att vinna på att tillåta transpersoner att leva som det kön de identifierar sig med. Att det räddar liv är tydligen inte tillräckligt. Åtminstone inte tillräckligt för att överväga hennes framfantiserade rädsla över att inte få “uttrycka sin mänsklighet”. Som om någon annans rätt att leva som sitt sanna jag på något vis skulle begränsa hennes.

Helena har en nedlåtande ton när hon tar upp diskussionen kring “den privilegierade ställningen för de så kallade ‘cis-personer’”, men det är svårt att förneka att hennes text är ett enda långt exempel på just det.