#rysklitteratur

[litteraturvetare]

The People Immortal by Vasily Grossman

“All her stories were about the war – about those killed on the roads, about friends who had been dishonoured and tortured, about the deaths of children, about blazing villages. There was always a look of anguish and horror in her black eyes. When Ignatiev tried to embrace her, she would push his arms away with the words, ‘What’s the point? Tomorrow you’ll go your way and I’ll go mine. You won’t remember me and I’ll forget you.’ (...)”

“(...) He wanted to speak his mind, but he had grown used over the years to keeping his feelings to himself and he was afraid even now. ‘Who knows?’ he thought. ‘This fellow might just suddenly shoot me.’”

Den 22 juni 1941 invaderade Hitler Sovjetunionen, och bataljoner ur den Röda armén skickades ut till fronten för att fördröja tyskarnas intagande. Under de kommande månaderna kom Vasilij Grossman att tillträda som krigskorrespondent för tidningen »Röda Stjärnan« (Krasnaja Zvezda), där han även kom att publicera en första version av »The People Immortal« i arton delar. Själva verket kretsar kring en grupp soldater som upplever kriget på nära håll, och mycket är baserat på Grossmans egna erfarenheter och möten vid fronten, även om det sker genom en fiktiv dräkt.

Grossmans tidigare författarskap hade främst varit präglat av rena propagandanoveller (se t.ex. »I Staden Berditjev«), där han gav uttryck för den sovjetiska kampviljan och (blinda) tilltron till staten, med ständiga uppmaningar till läsaren att följa partiets riktlinjer. Men med tiden, och kanske främst genom de personliga upplevelserna han erfar av det stora fosterländska kriget, kom skildringarna att alltmer nyanseras och leta sig bortom de klassiska propagandaklyschorna. Detta resulterade därmed i att hans verk så småningom även censurerades. Men just »The People Immortal« skulle kunna ses som ett mellanting i hans litterära och politiska utveckling. Den upphöjda synen på det sovjetiska, stalinistiska och röda, med karaktärer som idealiseras och lyfts fram som förebilder, finns fortfarande där. Men till skillnad från den renodlade propagandalitteraturen skildrar Grossman likväl den förödelse, den död och det tunga mörker som kriget ofrånkomligt också innebär. Han för även en underliggande kritik gentemot hur kriget faktiskt utkämpades. I hans senare verk, såsom »Liv och Öde« samt »Allt Flyter«, antar han även rollen som regimkritiker allt tydligare. Mycket intressant och spännande författarskap!