#rannskakan

[tryingtounderstandbrainheart]

Vem blir jag då?

Den kallas korken. 

---

Nåt sitter i vägen. Något som gör att mitt liv blir något jag bara tittar på. Det var sanning imorse. Det var ett stort behov av inåt och varför blir det såhär? Vad är det jag är så livrädd för? 

Saker som att jag inte får luft för jag är inte sann mot mig själv. Jag kväver den jag är och hoppas att det ska gå men det kommer hela tiden upp, som att begrava nåt levande. Jag kan inte begrava det för det är...jag. Jag kan inte döda det utan att döda mig själv. Ner! Men det kommer alltid upp. I förrgår kunde jag knappt gå ut i köket. Jag fick inte nog med luft för att ens göra frukost åt mig själv. Jag fick be honom om hjälp. Han hjälpte.

Något kväver mig.

Det är dags för ett möte igen. Det är dags för spegeln igen. Vad händer därinne egentligen?

---

När man gillar något men samtidigt stöter bort det är det för att det är en sida i en själv som man...stöter bort. Ju viktigare det är, desto mer av en själv stöter man bort. Inte konstigt att man kan känna sig vilse! 

Nånstans så tror jag det här har att göra med att jag har så svårt att acceptera den jag är. Det var så mycket lättare att bara låsa in min kreativitet och inte komma åt min identitet (förpestade klädkammaren). Jag fick se hur ett liv utan mig skulle vara. Hur praktiskt det var. Så skulle man ju göra. Jag och det jag faktiskt ville, var väl inte så viktigt ändå?

Det var ju fel på mig ändå. 

Jag är inte fel. Jag har aldrig varit fel. Den. Försök att svälja den. Jag försöker nog mest att acceptera att den ligger på tallriken. Eller att den är där i kylskåpet. Jag smygkikar på den. Den är en konstig alien. Lila med tentakler och pratar nåt språk jag knappt förstår. Samtidigt är det som att det är hemma, som att se mitt folk. Det bor en sån i kylskåpet.  

För utan korken blir jag ju hemsk. Jag blir en douchebag som bara bryr om mig själv och kör över folk. Jag vet ju att jag kan kasta ur mig giftpilar som visserligen helar men...jag har sett hur sårade de kan bli. Hur jag når och rycker fram det de försöker gömma. Vem är jag att tro att jag får riva av de kläderna? Men det är en del av mig. Jag gör det utan att tänka på det. Som om jag har klor som inte alltid kan hålla koppen som de hoppats. Jag river, de blöder men samtidigt så river jag inte om jag inte ser sjukdomen. Det gör jag väl men då når jag aldrig. Då är jag sårad och vill såra. Men så gör ju alla. 

Jag är ju rädd för att om jag är mig själv så blir jag ensam, så jävla ironiskt att jag hamnade där för att jag INTE var mig själv. Jag tror att till och med A till sist försvann från mitt liv var för att jag anpassade mig efter henne också till sist. Som att hon kände på sig att hon inte kunde vara i mitt liv för att jag inte var mig själv då. Vi har ju börjat tagit lite steg igen. Kanske för att det var dags nu. Kanske för att jag inte skulle anpassa mig lika lätt nu. 

Så jävla ironiskt är att människor omkring mig alltid tyckt bäst om mig när jag inte strukit de medhårs. När jag stått upp för mig själv och det jag velat. När jag anpassade mig försvann de, en efter en. När jag ville ha deras godkännande och kärlek. Poff. Gone. 

Jag skulle lära ut saker om värdering vilket så jäkla ironiskt. Det är mamman som kedjeröker som pratar med sitt barn om att man inte ska röka. Ja mamman kanske ville sluta röka men det är inte samma sak som att säga till sitt barn att inte röka och det kommer inte leda till att mamman slutar röka. Det hjälper inte. Det hjälper ingen. Kanske när mamman faktiskt jobbar på att sluta och barnet ser kampen så förstår det. Kanske när mamman visar den blodiga hostan och skakningarna som barnet förstår. 

Jag måste visa mig. Sen vad de tycker? Det får vara lite sådär whatever. Jag Är den jag är, oavsett vad de tycker och inte. Även om jag förkastar, ignorerar och inte accepterar sidor i mig själv så kommer de ALLTID vara där. De ÄR. En apelsin kommer alltid smaka apelsin. Man kan krydda med curry och potatismos men under där kommer det alltid vara en apelsin. Sen kan man kasta skit på apelsinen och tycka den är ett sånt dåligt päron och ett sånt äckligt äpple. Det spelar ingen roll. Man kan rulla den 70 år i strössel och köttbullar men UNDER alla lager är det en apelsin. Apelsin är inte äpple eller köttbullar. Den ÄR apelsin. Sen tycker alla olika. Vissa älskar apelsin och andra gillar det inte alls. Men apelsinen kommer inte bli mindre apelsin iaf. Det är väl där jag hamnat. Jag ÄR den jag är. Jag tycker om det jag tycker om, jag gör som jag gör för att jag är sån. Det är en del av min smak och form. Det är...Jag. 

Det är nog lite så med vågen också. För jag blir inte nöjd. Det är nåt som inte stämmer. För VEM gör jag den? 

Det här är en gammal kork. Den har suttit där jäkligt länge och växt fast. Jag förstår att det kommer bli en flodvåg av mig när den öppnas. En våg jag är skiträdd för. Vad kommer upp och vem...blir jag? Jag är rädd att mitt liv inte kommer kännas igen. Att det kommer skölja över tavlan med så mycket ny färg att... det riktiga kommer visa sig. Så som tavlan alltid sett ut. Allt jag förnekat och förtryckt, alla färger jag inte vågat använda. För jag är inte direkt så pastell som jag kan ge sken av. Jag är pastell också, men...min kärna är neon. Jag kan vara in deras faces och putta. Jag puttar för att se vad som ramlar och är det något attackerar jag där. Jag puttar fram den de egentligen är, men jag gör inte det längre. Jag slutade. Det finns nån ironi här. 

Att jag vill hjälpa andra grundar sig på nåt sätt i att jag vill hjälpa mig själv? Att när jag kan hjälpa andra så är det för att jag hjälpt mig själv? För jag kan ju slita mig blå när jag ska hjälpa nån, utan större framgång. Sen kan jag utan någon ansträngning alls göra så stora skift i människor att.. man tror jag haft grävskopa. Det är dock alltid när jag grundat det i en självkärlek till mig. När jag har kärlek till mig kan jag laga andra. Då kan jag laga de med kärlek. Men när jag tappar den kärleken till mig kan jag inte ge den till dem. Hur ska jag kunna ge nåt jag tappat bort? 

Maten, kosten, antalet måltider och antalet tugg är bladen på trädet. Roten är kärnan. Roten avgör. Roten styr över bladen och grenarna. Roten är den jag är nere och gräver i. Den båten är 70 ggr större men bara man ruckar nån mikromillimeter så blir det svallvågor utav helvette. Det är där sanningarna sitter. Där är chefen som styr alla anställda. Jag kan gå till Berra, Fia och Jocke och få de att göra saker men det är Klas som styr hela skiten. Eller Karin hette han visst. Och han va visst en hon. Karin hette hon. Karin heter hon.

Jag ska acceptera det jag tycker är fult och fel? Jag ska nog mest acceptera mig. ..och inse att jag inte var ful eller fel.