#ohoooookej then

[tryingtounderstandbrainheart]

...hur?

Det började väl med...eller det börjar väl aldrig men jag vaknade sådär lågt imorse. Som i att jag ibland får känslan av att jag kanske inte fixar det här. Trycket och det som ska göras är...*skaka på huvudet*.

Så jag började peta och tycka saker och på några minuter hade jag (?) dragit gång en sån jävla eldsvåda att jag trodde hela huset skulle åka med. Han pratade om att det var nära nog och hur vi inte kunde ha det såhär och sprinklade det med att kalla mig schizofren och jag fick honom att inte känna sig nog. Happy sunday. 

Så vi rev och slet och kastade skit på varandra, tills det bara...nog. En tystnad drog in och sen kom ett förslag på respit. Vi behövde båda bara fylla batterierna igen för de tömdes fort som... 

-respit. 

i början var det lite som att lägga sig bredvid fienden men nånstans där så hittade vi nåt. Vi kurade ihop oss tills vi inte kunde vara närmare och jag kände hans kroppsvärme som värmde mig den här gången. Han luktade sådär oldschool och jag bara åååh meine knarken...! Det blev knarkgos. Intimt och varmt. Plötsligt menar han att dedär ska vi minst ha varje dag. Jag trodde han drev men han menade det. Knarkgos varje dag. Jag trodde det plötsligt var julafton. Så bra, så varmt, så ömt, SÅ det som doktorn ordinerat. 

Maybe, dök upp i mig. Vi kanske kan laga oss på riktigt den här gången. Det kanske inte bara är sagor och drömmar om att bli sådär galet bra igen. 

Klarar vi den här stormen? Kanske. Kanske dörren. Jag vet mest nånstans att jag behöver gå efter det jag söker och vill ha. Jag kan inte lägga alla ägg i den korgen än, det är för ostabilt än så länge. 

Pendeln svängde inte dåligt den här söndagen. Från nästan total destruction till paradis. Hur i hela...gick DET till?