#nej nu tror jag väl ändå

[tryingtounderstandbrainheart]

Lite senare

Nu har det blivit typ tio ...? tjejer som jag träffat. Alla har så himla olika personlighet och det blir uppenbart att hitta min tribe inte bara är "några bra". Jag är väldigt perticular och jag tycker jag är öppensinnad men jag dömer och bara, nope, not good enough. Nån där kändes lika kul som färg som torkar och hon bredvid mig hade nåt passivt aggressivt som jag inte alls gillade. Haplo hade intressanta sidor och drag men samtidigt osar det trubbel. Som att jag vill fråga henne känslomässiga saker trots att jag inte känner henne och fråga om hon tyckte att det gick bra o whatnot. Min magkänsla säger att jag kör över henne och dränker lite? Upplevde att hon tyckte meh och fick nog. Va det så? Eller va hon kanske bara trött och frusen? Japp...hellooOOooo trubbel.

Haplo slängde ut sig skojiga saker och det märktes att hon skrattade åt vissa grejer jag sa men ändå så får jag sådär...fan jag vet inte. Magkänslan säger nej Trots att hon borde funka med mig..? Det vaju hon som hade piercingar och nån cool svart kavaj med grejer på.

Bredvid mig satte sig en derpig tjej i lila vindjacka och ett smile. Stina. Hon var den enda där som inte var typ 1.50 och hon känns sådär jamen vi är ju olika. Men vi skrattade och det var liksom lättsamt på en gång och synkade meningen and harm none, do as you will.

Emma var ett skämt. Hon dränerade min energi och så fort hon pratade kände jag hur jag bara sjönk. Säkert snäll men ufh..! Boring AF. Jenny var lite både och. Hon hade en energi iaf och positiv attyd men fan hon vände fort och hade en sharpness som kändes som kritik typ. Som att som så jag var, var fel. Allt normalt och sött var bra men jag vet inte...nä. Hon skrattade visserligen också lite men...litar inte på henne och nä.

Zana hade tydligen varit på disgusting food museum och ätit insekter och varit i Indonesien och druckit dedär kaffet gjort på poopbönor, som tydligen va sååå��åå gott..! ojaba...japp I like Zana :) hon sa ju det att om jag nånsin söker nån att göra nåt galet så kan man ringa henne. hon va ju så liten så jag hade svårt att tro det men hon är en svart häst tror jag.

Jess var från Chicago och...också sådär jag kände mig inte ok. Som att jag behövde klippa och fixa för att passa. Vi pratade väl lite på tåget hem men... nja. nån avlägsen.

Det är lite som att prova kläder tänker jag. Det ska liksom kännas bekvämt och easy..?

Nästa vecka hoppas jag att träffa Ellinor och imorn är det...Valeria. Jag hoppas verkligen på henne. Vi funkar att prata på nätet, hon gillar old school rock och ville iväg och åka inlines och gå på konserter. Jag fick en aktiv feeling av henne. "bring bathing clothes!" Jag behöver verkligen det. Men det är en sak med nätet och en annan i verkligheten.

uffh. fulla bullar.

Jag har inte ens träffat kitefolket än och har ingen aning om vem de är. Jag försöker att ta mig framåt och göra det jag vill utan att braka samman. Det är en slags "det går alldeles för långsamt" samtidigt som hela bygget knakar och bara...Sakta neeeeer!

Men det är kul med möjligheter . och det är ju lite insane. Det skulle va kul o gå ut lite också. Jag har ju inte ens provat nåt sånt än..! Ajwannaaadäääns.

Men liksom...inte alla smaker samtidigt. Det blir lite insane. Jag hinner ju inte fatta vad choklad smakar innan jag provat päronsviss, mintkrokant och äppelstrudel och...barbiekaramell och ..!

Jag märker också hur mycket jag uppskattar människor i min närhet. Människor kan verkligen vara så himla olika.

Oh well, framåt! :)

[jimmythuen]

Jesus Är mitt vaccin

Jag hoppas och ber att de som inte har tagit sprutor, fortsätter att förbli ovaccinerade, så att inte fler blir sjuka och riskerar dö av det så kallade "vaccinet" Jag ser och hör många människor som har blivit skadade av detta vansinne med påhittat vaccin. Sjukdomen är inte en vanlig influensa, utan den är garanterat planterad av någon som experimenterar med oss människor, en ond kraft och nu måste väl ändå t.o.m. de som har tagit flera doser inse att något är galet?. Vad är det för sjukdom som kräver att man gång efter gång måste ta nya doser? Nej, här är det galet från början, från sjukdomen till sprutorna, så låt bli att ta de och be istället Herren Jesus om hjälp. Han är mitt vaccin, han räddar den som Tror. Inget mer än Tro på Jesus behövs, inget annat, då är vi räddade i grunden från allt dåligt. Jag menar att vi får det eviga livet, det får vi inte genom sprutor och annat av från här fördärvade världen. Jag ber också för alla som har tagit sprutorna, som tagit dem ovetande om vad de ger för skador. Jo förstås! Jag ber ju för Alla som tagit sprutorna, vad än orsaken var att ni tog sprutorna...Jag ber för att alla skall ta mot Jesus och lita på Honom. Tror du på Jesus och ändå tagit sprutor, så be till Jesus om att han tar bort giftet ur kroppen. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/orebro/antalet-covidpatienter-pa-sjukhus-okar-i-orebro-lan?fbclid=IwAR0va7rNFh8Y6-IH5M-4IFzvCYdH6UZbPQ3skZBX3jOt8tgYLqoEAXNildg

[louiseeklund]

En vecka senare

Tisdag, 29 November 2022, Stockholm.  En vecka har passerat och det känns som ett år. Ändå har ingenting hänt. Inget har förändrats. Jag har inte ens fått körkort. Jag blev kuggad för att jag messed up de sista 5-10 minuterna. Jag blev väl bortkopplad från verkligheten och tänkte att det var klart, att jag bara skulle parkera bilen vid parkeringen och möta två mötande röster som skulle säga “Grattis, du är godkänd”. Istället sa dem “Vi kommer tyvärr inte godkänna dig” och lika som förra gången gick jag därifrån och grät när jag var ur synhåll. Jag körde bra den här gången, jag förstod varför jag inte blev godkänd. Nästa gång kommer jag väl fatta mer om föregående uppkörning. Jag vill hur som helst inte leva ett till år utan körkort. Jag vill inte det. Sedan har jag bestämt mig för att ta tag i mitt liv. Det gör jag väl i princip varje dag numera, ändå gör jag det inte. Nej, jag går och blir sjuk istället. Även om jag är mindre sjuk än vad Christoffer va förra veckan, så är jag sängliggande och låter honom serva mig. Men jag är så trött, i sinnet och kroppen. Jag har mer eller mindre kommit fram till att jag ska säga upp mig i Februari. Jag tror jag skrev om detta sist, men är osäker. För jag vill inte jobba på min födelsedag. Nä. nu vill jag bli författare. Jag vill skicka mina bokmanus och hoppas på det bästa. Men vad är det bästa?  Igår när jag gick hem från mitt själslösa jobb, hade jag mig en funderare. Du vet, utan hörlurar tänker jag mer och nu har jag tappat två hörlurar på beloppet av en vecka. Så det får vara nog. Jag köpte även ett nytt objektiv som med stor besvikelse inte var så stor skillnad från det jag redan hade. Vad var det jag pratade om? Ja juste, mitt pepptalk. Jag minns inte ens vad det handlade om så som tur är, har jag det nedskrivet. Juste. Okej det var inte så spännande. Det står att jag vill tillbaka till mitt sociala jag, där jag är ute varje kväll och dricker vin och träffar människor. Men det vill jag inte nu. Nej. Jag vill till Portugal som jag ständigt tjatar om. Jag vill till New York och Los Angeles. Men mest vill jag till Portugal. Fast jag kan tänka mig att vara kvar här. Juste. Det som surrade i mina tankar igår var ett stort ifrågasättande om vad mina flykt-resor egentligen gjorde för mig. Kanske hade det varit vettigare att stanna här, att flytta hemifrån på riktigt och inte springa ifrån relationer. Att faktiskt bygga något. Men när jag tänker på det, så hade jag fysiskt ont av att vara här, jag kände mig fast, infängslad. Jag letade efter ett lyckligare liv. Ett friare liv. Har jag funnit det än? Inte direkt. Jag vågar fortfarande inte göra det som jag vill göra. Jag vågar inte stå till svars för mig själv. Jag vågar inte vara sårbar. Jag vågar inte misslyckas.  Nu stänger jag ner datorn, så ses vi när vi ses. Det känns skönt att vara tillbaka. 

[forlangda-anteckningar]

Re: masterdoc

Jag har som alltid vänt blicken till killar. Eller alltid är nog helt fel att säga, jag var nog snarare lite sen med att blomstra i intresset för kärlek och relationer. I mellanstadiet började det smyga sig på hos de andra i klassen. “Fråga chans”-lappar skickades runt och relationer som övergavs lika snabbt som de uppstod och ledde max till en puss på kinden blev en norm. Men det intresserade mig inte. Varför skulle jag “vara ihop” med en kille i klassen som jag inte ens tyckte om? Nej, min längtan efter en relation kom samtidigt som högstadiet närmade sig. Och då ville jag ha något äkta, kärlek på riktigt. 

Och här kommer “alltid vänt blicken till killar” tillbaka in i bilden. När denna längtan efter en relation uppstod kollade jag automatiskt på killar. Varför då? Jag vet inte helt ärligt. Jag tror inte jag visste något annat. Alla mellanstadie-relationer i klassen var ju mellan tjejer och just killar. Mina föräldrar är en kvinna och en man, och alla andra i släkten och i min närhet. Att killar och killar kunde dejta visste jag, man hade ju hört uttrycket bög. Men att två tjejer kunde dejta och älska varandra? Det tror jag faktiskt aldrig att jag fick se. Så beror min automatiska blick till killar på det här? Eller fanns det faktiskt en attraktion? 

I åttan kom olika sexuella läggningar upp på tapeten. Jag umgicks med de hbtq-människorna som fanns i klassen och intresset för frågan började växa. Naturligt började jag fundera över vilken sexuell läggning jag skulle kunna ha. Min bästa vän och jag gjorde efterforskning på vilka olika läggningar som det ens fanns och vi kom över pansexuell. Enligt definition innebär den pansexuella läggningen “…en sexuell läggning där personen känner emotionell/sexuell dragning till personer oberoende av biologiskt kön eller könsidentitet.”. Det här lät väldigt rimligt och tryggt i mina 14 åriga öron. Jag tänkte: “Självklart blir man ju kär i en person för dess personlighet och inte dess kön, könet kvittar ju såklart”. Nästan så att jag hade svårt att förstå de som begränsade sig till bara ett kön i sin sexuella läggning. Men det här valet av identifiering grundades ju egentligen inte på att jag tidigare hade känt attraktion till flertalet kön, jag hade ju hitintills bara vänt mig till killar. Det var själva definitionen som kändes rätt. 

Så vad hände efter min entré in som pansexuell fram till nutid? Definitionen för pansexuell har fortsatt känns trygg men egentligen har jag hela tiden ifrågasatt om jag faktiskt kunde bli kär i något annat kön än den manliga. Killar kändes lättare, de är ju som redan intresserad av en utan att man behöver anstränga sig. Samtidigt fortsattes jag enbart exponeras för heteroromantik. Jag lärde mig hur en gentleman skulle vara, vilka röda flaggor att se upp för och vilka egenskaper hos en man jag ska drömma om. Listan över egenskaper hos den “perfekta killen” blev mils lång och fick stanna i mitt huvud som en byggsats till mina dagdrömmar. Tjejerna las på hyllan. Det kändes jobbigt att eventuellt komma fram till att jag inte alls var attraherad till kvinnor och blev fast i en ond spiral med killar som aldrig skulle duga. Och helt ärligt hade det varit en besvikelse för mig att “bara vara hetero” eftersom att jag känner så starkt för hbtq-rörelsen och den gemenskapen de har. Hitintills hade jag aldrig känt något för en tjej, så att reda ut det frågetecknet kändes krångligt och jobbigt. Jag landade i någon slags slutsats som löd “jag är nog bara sexuellt attraherad av kvinnor (även fast jag inte hade något bevis för det heller) och kommer antagligen endast ha relationer med män”. Även fast den slutsatsen inte kändes helt bra. 

Och vad hände på killfronten då? Jo, under både högstadiet och gymnasiet kände jag som en djup desperation över att få vara i ett förhållande. Jag ville ha det bandet med någon som är som speciell för just ett par. I gymnasiet fick jag en pojkvän. Om ska jag vara helt ärligt visste jag från dag ett att det inte skulle funka. Jag valde honom för att jag var desperat och han var intresserad av mig. Men jag blev aldrig kär i honom, vi hade en destruktiv relation. Vi fick ett band, det fick vi. Efter ett tag kände ingen mig som han gjorde. Men det tänker jag är uppnåeligt med en nära vän lika väl? Var jag attraherad av honom då? Återigen, jag vet inte. Sexet var ok men inte mer än så. Han kunde aldrig få mig att komma. Hans bortförklaring var att jag var svår, jag tror helt enkelt han inte kunde få mig tillräckligt kåt. Vi gör slut sommaren efter studenten.

Nu börjar vi närma oss nutid. Här kommer tiktok in i bilden som jag vet kan låta fånigt, men jag tycker det ändå har en tyngd till sig. För det var på tiktok jag fick min första ordentliga lesbiska representation. Det dröjde inte länge innan jag drogs in i den lesbiska delen av tiktok. Först var jag rädd återigen för att få svart på vitt att jag faktiskt inte gillade tjejer så som jag ville. För jag ville verkligen gilla tjejer, jag var genuint ledsen över att jag inte känt någon attraktion till någon tjej tidigare. Samtidigt börjar jag mer och mer dras till väldigt feminina killar. 

En dag tar jag tag i det. Jag ställer in så att både män och kvinnor visas på min tinder för att se om jag kan känna något för någon tjej som kommer upp. Och det gör jag! Äntligen kan ska slappna av mer i min läggning som pansexuell. Och där är vi väl klara? Nej nej, det är nu trasslet börjar. Jag börjar prata med en tjej på tinder som jag klickar med och jag blir intresserad av henne. Jag får min första crush på en tjej och jag får ytterligare en bekräftelse som gör mig så glad. Kanske behöver jag inte leva ett halv-olyckligt liv med en man! För det var verkligen så det kändes, att jag aldrig skulle kunna hitta en man som skulle kunna göra mig lycklig på riktigt. Och fast den crushen inte blev något har det ändå lämnat något hos mig. Eller snarare tagit något ifrån mig. Jag känner inte längre någon attraktion till män. Inte ens en gnutta. Jag kan inte tänka mig något annat än att leva mitt liv med en kvinna, med min framtida fru. Jag blir som varm inombords bara att tänka på det. 

Men vad betyder då det här? Var jag aldrig attraherad av män från första början? Var det bara heteronormen och patriarkatet som lurade i mig det? I möjlig kombo med internaliserad homofobi och kvinnohat? Är jag egentligen lesbisk och har bara inte förstått det förens nu? För var dag som går känns det mer och mer rätt att kalla mig själv homosexuell. Men jag är samtidigt rädd att jag ljuger för mig själv. Jag hoppas iallafall att det stämmer, att jag ska få privilegiet att få gifta mig med en annan kvinna och leva ett liv med henne. För det är exakt det som det hade känts som, ett privilegium.

[gdkpraktik]

Ida Be

[PÅSKLOV] Jo, det var väl inte så att det inte fanns något att säga. Jag orkade bara inte vrida på kranen för att säga det som låg på hjärtat. Det kommer ju så mycket då... Men nu har jag haft lite tid, varit lite ledig och landat i att jag är ledig. Så nu kanske det kan bli nåt. Och det kommer bli långt. Så nedan följer, utan inbördes ordning, en rapport från praktiken och livet i stort.

Förra veckan hängde jag hemma, sjuk, två dar, jobbade hemifrån den tredje och kunde inte hålla mig från jobbet de två sista. (Var det någon som andades arbetsnarkoman?) Eller, sjuk och sjuk. Extrem trötthet följt av galet dålig sömn med spänningshuvudvärk/migrän som resultat... Det är vad som i min värld kallas baksmälla och den kommer av stress snarare än av alkohol.

Dagarna hemma övervägde jag verkligen om jag hade Corona. Stundtals tung i bröstet, en liten febertopp och lite ont i halsen. Febertoppen varade dock bara en förmiddag, ont i halsen har jag haft till och från i tre veckor och den där tyngden på brösten stavas s t r e s s.

Jag har under den senaste tiden känt det som att jag gått från ett jobb till ett annat, suttit vid skärmen 24/7. Hemma från praktiken har jag producerat material till kyrkan - Corona har liksom gjort att allt ställs om till streaming, att nya kreativa lösningar föds inför både gudstjänster och hjälp till medmänniskor och någon ska producera materialet. I det här fallet är ju då någon 👉🏻🙋🏼‍♀️👈🏻, japp jag.

Även i jobbet vid sidan av har det mesta ställts om till digitalt. Så på fredagskvällen, eller var det torsdagen?, slängde jag ihop en liten kampanj i Storyformat för att locka folk att komma/kolla på digital visning. 2,5-3 timmar tog det från idé till publicering och jag tänkte: “Wow, jag slängde ihop det på 2,5-3 timmar 👏🏻💪🏻” och i nästa andetag “What, tog det mig 2,5-3 timmar 😱”. Det här med att uppskatta hur lång tid det tar att göra saker och att låta dem ta tid. 🤦🏼‍♀️ Jag kände mig ändå nöjd.

Nöjd är annars ett begrepp jag kämpar lite med just nu. Jag har under perioden faktiskt känt mig nöjd vid flertalet tillfällen. Problemet är väl bara att känslan bara håller en sådär 5 minuter, sen  - inte särskilt nöjd längre...

Blev rekommenderad till ett uppdrag på den egna firman och blev till en börjad väldigt smickrad av det. En organisation som finansieras av gåvor vill ha hjälp att bygga om sin webbplats. (Jag skulle ju INTE jobba med webb, vad hände?! 😂🤷🏼‍♀️) Sen tänkte jag några gånger till och försökte tacka nej. Det visade sig vara lättre sagt än gjort. (De ville typ att jag skulle göra det gratis...) Så nu är min strategi att höra vad de vill ha, tala om vad de får för det pris de har erbjudit och att sen berätta vad det verkligen kommer att kosta. Önska mig lycka till...

Här kommer stycket om själva praktiken! 👇🏻

Just det, praktiken, det kanske var den vi skulle prata om egentligen. Jo, men den flyter på. Vad vi gör? Ja, det är den där webbplatsen i Divi, den har stressat mig j ä t t e m y c k e t, men jag tror jag har landat nu. Det där med att känna att man inte har kontroll/vet hur man ska lösa saker... Några årsredovisningar gick iväg på korr innan påsk också. Men framförallt bestod dagarna när jag var på plats av samtal. Samtal kring företagets framtid. Samtal om tro, hopp och förtröstan. Samtal om att mata rätt varg (det vill säga att inte mata sin oro (den svarta vargen) för då vinner den över friden (den vita vargen)). Samtal om några av oss, som så många gånger lätt oroar oss, känner fullständigt lugn. Samtal om hur vi bemöter de vi pratar med - talar vi in hopp eller bidrar vi till oron. Ni vet, såna där lätta funderingar. 😅

Vi är förresten fortfarande på plats Leif, och om ingen säger något annat så lär vi fortsätta vara det. Så kom och hälsa på!!!

Nedan slår jag mig lite för bröstet, och eftersom jag tycker att det är lite jobbigt och är rädd att det ska uppfattas som skryt så gömmer jag det. Så får man välja själv om man vill läsa eller inte. 🙈

Resultatet för Q1 ska för övrigt tydligen ha varit något utöver det vanliga och det påstås att 👉🏻🙋🏼‍♀️👈🏻 ska ha något med det att göra. Men jag vet inte. Jag tycker kanske inte att jag gör så mycket, men får ändå höra motsatsen. Försöker ta det till mig och hör samtidigt Orvar viska i mitt öra att “det är ju inte så konstigt om det går bra, du jobbar ju gratis”. Men jag antar att jag gör något rätt. De är nöjda och de vill behålla mig. Men så kom det ju ett himla virus i vägen...

För övrigt så saknar jag skolan något enormt! Eller, nej, jag saknar inte skolan. Men jag saknar att sitta på Simons hurts och prata med honom och Leif. Att prata om livet, att andas in atmosfären bara få störa lite eller en stund. 😝 (Och jo, jag saknar er andra också!)

[peachyglitterybouquet]

100 frågor

1. Tre namn jag lyssnar till: Nadja, älskling och typ.. Naddis

2. Någonting jag tycker om med mig själv: jag är rolig

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv: lägger energi på fel saker ibland

4. Detta är jag rädd för: döden

5. Tre saker jag vill ha varje dag: kramar, musik och kaffe

6. Tre saker jag absolut inte kan göra: Döda (såvida det inte handlar om att istället själv/någon annan dödas), lura folk på pengar eller medvetet såra

7. Detta tycker jag om att göra: umgås med nära och kära, resa osv

8. Detta vill jag göra just nu: taggar tills middagen kommer, sushi :D

9. Bästa känslan: att vara kär / känna sig älskad

10. Värsta känslan: när man fått besked om att någon håller på att dö/har dött

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har: Svårt att bara ange en.. Men vara trygg i sig själv, och kunna acceptera mig för den jag är. Annars är det givet att man vill ha en som man kan lita på, är lojal och som kan lyssna. Viktigt också är att man kan prata med den om allt, och att man har barnasinnet kvar (liksom inte är rädd för att släppa loss eller vad man ska säga).

12. Är jag kär just nu? Jaa fast är ju redan i förhållande sen rätt länge tillbaka, så vet inte om man säger kär då? Men i så fall, ja.

13. Jag vill gifta mig: Ja definitivt.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör: så mycket som möjligt.

15. Min käraste ägodel: vet inte om det räknas som ägodel, men min lägenhet i så fall

16. Något jag vill ha i present: upplevelser. typ mat eller resa hehe. Eller kanske en tatuering så jag får tummen ur röva nån gång

17. Detta har jag på mig just nu: pyjamasbyxor och en mjukiströja  (nej jag har inte gått utanför dörren idag haha)

18. Favoritkläder: bekvämt, men det får gärna se snyggt ut också (hemma ser jag oftast ut som en luffare så där bryr jag mig inte alls, men det funkar inte riktigt i skolan)

19. Favorit djur: hund, tyvärr Zack :(

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest: troligen rock och pop, jag är tråkigt mainstream  

21. Favoritlåt just nu: ooj.. Det är ju svårt. Senaste låten jag la till var Diamond heart med Alan walker

22. Roligaste ämne i skolan: nu läser jag ju olika kurser hela tiden men förut var det väl typ samhällskunskap, svenska och bild

23. Tråkigaste ämne i skolan: träslöjd </3

24. En bok jag gillar: gillar deckare

25. En film jag älskar: blev sugen att se om sagan om ringen

26. Favorit tv-program: desperate housewives

27. Favoritdoft: kokos och vanilj

28. Detta äter jag gärna: sushi tacos etc. Listan kan göras låååång, mat är livet

29. Dricker helst: läsk eller vatten

30. Favoritgodis: tjocka s-märken

31. Hit vill jag gärna åka på semester: just nu var som helst där dt finns sol

32. Färg på mina ögon: blågröna

33. Min längd: 159 cm

34. Jag tror på: att människor är goda, vilket är dumt ibland

35. Jag spelar: tetris, men skulle vilja börja med sims igen

36. Person jag beundrar: Kristoffer <3

37. Så här bor jag: i en etta  

38. Antal döda krukväxter i hemmet: för tillfället har jag faktiskt en i toan som jag inte orkat ta bort :( </3

39. Det här tänder mig: självförtroende är sexigt. annars går jag igång på medmänsklighet, typ att man är hjälpsam osv, givmild, öppen.. karisma. roliga människor är ofta snygga också.  Annars kroppsdel gillar jag typ leendet och ögonen, även underarmar hahah  

40. Det här gör mig avtänd: människor som är tråkiga, snåla, dryga, elaka osv.. 

41. Favoritfärg: blå

42. Favoritcitat: har ingen favorit direkt så, men tycker det finns något finurligt med “if you never try, you will never know”. gillar symboliken att man inte ska ha fördomar

43. En hemlighet jag vet: oj ja det är många

44. Bästa present jag fått: kanske utlandsresa  

45. Senast köpta skiva: kanske stiftelsen eller melissa horn, men det va ju ett tag sen

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är: min rumpis

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är: benen hade kunnat fått vara fläskigare haha

48. Udda förmåga/egenskap: mjukade upp lederna i fingrarna när jag var kanske 10 år, var nån grej som var “inne” att man skulle försöka vika upp dem på ett visst sätt..  så nu är dom fortfarande överböjliga haha

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara: bra fråga. Kanske ett vattendjur, typ delfin

50. Vad lyssnar du på just nu? musicc, halestorm spelas atm

51. Vad har du gjort/ska du göra idag? pluggar och väntar på att kristoffer ska komma hem (haha what’s new) med sushi som sagt :D

52. Var är dina föräldrar födda? Gällivare

53. Vad är det senaste du installerade på datorn? säkert nå skolprogram

54. Vilken är din favoritrestaurang? le garage hade snuskigt god mat

55. När badade du i en pool senast?i somras på vännäsbadet

56. Har du varit med i någon skolpjäs? jepp

57. Hur många barn vill du ha? varierar, allt från 0-4 haha. 

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om? förstår inte riktigt opera

59. Vad röstade du i valet? kan iaf säga att jag INTE röstade på SD

60. Vad har du för TV-kanaler? de 20 vanligaste

61. Har du åkt moped någon gång? nej tror inte det

62. Har du busringt någon gång? jaa såklart. roligaste hobbyn när man var liten typ xDD

63. Har du fått felparkeringsböter? nej

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm? fallskärm skulle vara jättekul! bungyjump är jag nog lite för mesig för :D

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt? thailand

66. Har du en egen trädgård? nä

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier? archer, den var rätt skoj ändå

68. Kan du alla orden i nationalsången? nej

69. Badkar eller duschkabin? hade gärna haft badkar

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden? to all the boys .. vad den nu heter

71. Favoritpizza? quattro stagioni, eller hawaii med vitlökssås vid sidan om

72. Chips eller popcorn? chiiiiips

73. Vilken färg på läppstift använder du? öhhh bra fråga.. typ beige eller rosa

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång? haha va ?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling? ne

76. Apelsin- eller äppeljuice? bappelsin

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni? Kristoffer var det väl i förrgår (pga han har dans på torsdagar så far direkt efter jobbet), vi åt pulled pork.. annars åt vi ju iofs chips igår kväll om det räknas haha

78. Favoritchoklad? chokladbjörnar! annars typ marabou mjölkchoklad bara

79. När röstade du senast? senaste valet i år

80. När åt du en hemodlad tomat sist? vet ej om jag testat

81. Har du vunnit en prispokal någon gång? njaaee tror inte

82. Är du bra på matlagning? jooo det är jag, problemet är att jag har dålig fantasi bara så brukar inte bli så mycket nytt.

83. Klarar du att tanka själv? har aldrig testat, så vet faktiskt inte hahah

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv: neej gud

85. Pepsi eller Coca Cola? coca cola, men dricker bara zero

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb? nej

87. Vad var det senaste du handlade? förutom mat så var det nog mobil och underkläder! blev en huawei p20 pro, svinnöjd :D

88. Har du kräkts offentligt: haha ja när jag varit bakis

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken: pengar duuuh. haha nej, såklart den sanna kärleken.

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet: japp

91. Har du ringt något betalnummer: jo

92. Kan man vara vän med sitt ex: jadå

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast: vet faktiskt inte om jag besökt någon på sjukhus :S

94. Hade du mycket hår som liten bebis: inte mer än vanligt

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar: ingen aning, har nog inget

96. Vad har du i din väska: vattenflaska är obligatoriskt, och mediciner, annars varierar det.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig: vuxenmys xD haha nej, men lägger mig gärna i säng innan man är dödstrött så man hinner snacka lite innan oså

98. Vad är du tacksam för idag: Kristoffer, att han står ut med mig xD nej men ärligt, alltså han är helt jävla underbar. Älskar att han är så trygg i sig själv, alltså verkligen “manlig”, och inte känner något behov av att kontrollera mig. Han är inte alls svartsjuk eller så, och han känner sig inte hotad av om jag skulle prata med en kille på messenger tex som vissa andra kanske skulle bli. Han har inget behov att säga till mig hur jag ska vara eller bete mig och han vill inte ändra på mig överhuvudtaget. Tvärtom så älskar han ju mig för den jag är, även sidor som jag själv inte gillar kan han tycka är charmiga oså. Och det är så jäkla fint att han ser sidor i mig som jag själv kanske inte alltid ser, men det känns skönt att han påminner mig om att man duger som man är liksom. Han är bara så jäkla genuin. Hehe nu blev det mycket kring detta, men det är något jag ärligt är sååå tacksam över. Inser att jag har haft sjukt massa tur att ha hittat honom.

99. Var hittade du den här listan: en kompis blogg

100. Tre personer jag vill ska fylla i denna enkät: haha ingen särskild, någon får väl fylla i om den vill.

[fredrikmattsson]

Kontroll, styrning och individualism.

Kontroll och styrning

Vi vill så gärna styra oss själva, och andra…

Jag blir ibland så förvånad hur viktigt det är för oss människor att styra och kontrollera andra. Alltifrån chefen som ger arbetstagare onödiga uppgifter istället för att folk gå hem en dag där inget finns att göra, till föräldern som säger nej till något som barnet gärna vill göra med svaret -”För att jag säger så” när barnet så nära vill veta varför de inte får göra det den önskar.

Till relationer och de vi tycker om, hur vi gör allt för att styra och ställa i den andre personens liv. Trots att de flesta som flyttat ihop eller blivit ihop antagligen blivit det för att de tror att de ska förbättra varandras liv, så blir det så ofta raka motsatsen. Men en motsats som ibland är så sorglig, vi smygläser mobiler, räknar på minuter och kollar detaljer. Till vilket syfte? Att få varandra ännu längre ifrån varandra? Det är ofta resultatet...

Både män och kvinnor som går igenom den andre personens mobiltelefon, som vill veta vilken tid hen kommer hem och som vill ha en redogörelse för vilka de träffat under dagen. De lägger så mycket fokus på kontroll att de dels kväver personen de önskar få behålla, dels så skulle en bråkdel av all energi som de lägger på att kontrollera och vara negativa kunna gå till att göra personen de älskar glada eller känna sig speciella och jag kan tänka mig att de flesta skulle lyckas bättre med det de egentligen vill. Att få behålla personen i sitt liv. Det andra resultatet...

Inte bara partners...

Föräldrar tvingar sina barn att stanna hos dem för länge, genom att börja skuldbelägga och få barnen att tveka kring om de duger eller ej. När ett barn ringer hem från pappan och säger ”titta va fin tröja jag har fått” och får svaret ”jo, men den är säkert för stor, det är väl en klänning på dig?”. När de ringer från ena föräldern och säger -”Jag har så roligt att jag inte vill åka hem” så svarar föräldern -”Men du menar väl att du vill komma hem den normala dagen vi byter?”.

Istället för att låta barnen få må bra så lägger vi skuld hos dem, utan att veta det ibland. Men vi skulle kunna säga -”Va fin du blev, va kul att du fick en tröja”. Eller -”Va kul att du har så roligt, jag älskar när du har det bra”. Men då måste vi lägga våra egna bekräftelsebehov åt sidan och tänka på vad som får barnet att må bäst, att få minst ångest. Många är dåliga på det, både kvinnor och män.

Självkänsla.

Självkänsla går ofta i arv, om en mamma har dålig självkänsla och aldrig kan låta bli att kommentera om hon själv känner sig osäker - även om det är kan vara osäkerhet av att barnen har det roligt - så ges lite ångest till barnen istället för glädje och sakta men säkert så sätter det sig i barnen att de inte ska ha FÖR roligt, eller berätta att det är FÖR bra med något. Då kommer kanske föräldern som inte är närvarande bli ledsen för att den känner sig osäker och där har vi en ond cirkel med ångest som föder ångest.

Män som har svårt att hantera att kvinnan tjänar mer pengar än de själva, är också intressant. Kvinnan kommer hem och berättar att hon fått en ny tjänst och sprudlar av lycka, då mannen inser att han plötsligt tjänar mindre och blir osäker. Han svarar inte ”Gud va kul, grattis och va bra för oss alla” utan kanske med en osäker ”jaha, kul då…” eller -”Ja, det är bara jobb som är viktigt för dig nuförtiden” för att passa på att ta luften ur det hela.

Vi är inte snälla…

Det är så många som inte är snälla mot varandra.

Första tiden i ett förhållande berättar båda hur de uppskattar hur den andre är, hur den andre ser ut och hur den andre gör saker. Men sakta börjar vissa personer visa vilka de verkligen är, när det tror att de fått kontroll. När de tror att de inte ”behöver” kämpa mer.

Då känns det inte lika bra längre, då berättar vi mindre för varandra, då tar vi mindre på varandra och då är vi mindre närvarade. Små saker som märks direkt. Då är det över. Även om det tar ett år eller två tills dagen då det verkligen är över, så börjar det med de där små sakerna. Hur snälla vi är mot varandra, om vi börjar lägga energi på att kontrollera eller att ge värme och hjälp. Om vi börjar ta varandra för givna, när vi från början verkligen försökte lära oss hur den andre fungerar och hur den andre mår bra, så tycker vi nu att den andre får ta massa kritik istället och så hoppas vi att det går att skälla på folk så att de stannar.

Män skäller ofta och skrämmer ibland, kvinnor kanske gnäller eller kritiserar istället. Även om det är generaliseringar så är syftet samma, att misstro istället för att lyssna. Att leta fel istället för att se till att tiden man har blir värd något. Att berätta vad man stör sig på, lika ofta som man från början berättade vad man älskar med personen.

Jag har gjort alla dessa misstag, så jag tror mig inte vara bättre än någon annan. Men jag vill och jag försöker. Jag vet att det är orimligt att försöka kontrollera eller samla bevis mot folk. Hur inlåst någon än är kan de ändå svika dig, de flesta sviker dig definitivt desto mer inlåsta de känner sig och där har vi det där svåra. Att verkligen vilja få någon att må bra.

Små detaljer.

Bara en detalj som att den ena sitter och pillar på den andre genom en film, men partnern sitter med händerna knäppta timme efter timme. Bara en sån liten detalj kan visa kyla, att personen inte är där eller att något är fel.

Men det gör att det nu blir fel för båda, eftersom den som ”försöker” börjar spekulera varför hen inte når fram och den som redan är frånvarande kanske har goda skäl att vara irriterad eller störd över något som hänt tidigare på dagen. Nu spekulerar båda i vad som är fel på den andre, och kontrollen börjar. Den som ger slutar ge och sätter sig på andra sidan av soffan. Den som var irriterad blir ännu mer irriterad och allt är igång.

Jag har träffat personer som alltid försöker hitta saker att bli arg på, eller irriterad över. Jag har träffat personer som aldrig verkar arga utan hur mjuka och mysiga som helst men som aldrig tar initiativ till att ens hålla ens hand på en promenad. Jag har träffat de som är fantastiskt närvarande och genuina när de är på samma plats. Alla med mer fokus på kontroll och vilka fel de kan hitta än att tänka på hur bra vi har det och hur mycket bättre det kan bli om vi slutar tänka på oss själva och istället tror på varandra och lägger energi på att ge till varandra.

Önsketänkande och individualism.

Kanske är det önsketänkande. Kanske är det därför jag tappar bort mig i förhållandet när det där börjar ske, för det är så olikt hur personer presenterar sig från början.

Jag känner mig nästan lurad när en person som verkar så fantastiskt sakta men säkert visar sig vara något annat. Många känner nog igen sig i det, att de började visa sina bästa sidor och undvek bråka om de små för att de ansträngde sig. Med tiden är det precis vad vi slutar göra. Vi slutar anstränga oss lika mycket eller lika bra. Vi börjar tänka att vi har varandra och att vi ska ha varandra, därför behöver vi inte längre visa de fina sidorna. Istället börjar en del snabbt visa de dåliga sidorna. Det blir irritation över små saker som absolut ”släppts igenom” i början och det blir bråk om saker som båda hade varit intresserade av att inte ens få till ett bråk i början.

Vi tar ut saker som andra gör mot oss mot fel person, ofta den som står bredvid och det är ofta ens partner. Ens partner börjar spekulera varför du är så förbannad och sur över så konstiga saker och börjar undra vad det kan bero på. Spekulationer är det värsta som finns för ett förhållande för vi är alldeles för snabba på att hamna i ”Han eller hon älskar mig nog inte längre” eller ”Hen är otrogen”, när det egentligen handlar om slöhet. Den personen du mötte i början tog på dig hela tiden, lyssnade och fanns där. Kanske var hen snäll och omtänksam.

Äktenskap?

Personen du nu är gift med ser du kanske aldrig, eller så har du sett flera exempel på att hen inte alls är så snäll, eller omtänksam för den delen. Hen tar inte i dig lika ofta så du har börjat fundera på hon hen ens tycker om dig mer. Därför har du börjat säga ganska taskiga saker tillbaka och du gör definitivt minsta möjliga för att göra den jäkeln lycklig. Sen är vi förvånade att det blir missförstånd och avslut.

Är det 50% som skiljer sig i Sverige och vi tar varandra ändå för givna? Även vi som är pojkvän / flickvän eller vi som bor ihop, tror att den andra personen är ”min”, så jag kan sluta anstränga mig. Om det är 50% av de som gått så långt som att ingå äktenskap, som ändå skiljer sig. Hur illa är det inte då för resten av oss, som ””bara” är ihop? Säkert ännu sämre än 50% chans att få behålla personen. Ändå tar vi varandra för givna och ändå slutar vi anstränga oss.

Det kanske inte är så underligt att Sverige är det mest individualistiska samhället som finns, men samtidigt det sämsta på att hålla ihop relationer. Så många ensamma människor som inte har någon relation, inte med sina barn, inte med en partner, inte med en vän, ingen.

Kanske är det inte så konstigt när vi tänker på relationer som något vi vattnar och får att växa. Många lägger mer tid på jobbet och vänner än på sin partner, för partnern är ju säkrad. När alla är individer som ska förverkliga sig själva, kan vi då ens hålla 50% länge till? Är det inte ganska säkert att vi går mot 40% som lyckas framöver. Sen 30% och så vidare? Ända tills den dagen kommer att vi alla arbetar och umgås men möter partners via appar och läser i historieböckerna om hur vi förr levde tillsammans och fanns för varandra.

Motströmmar?

Det borde komma en motström snart, till det här sättet att leva. Det brukar alltid göra det och det är dags. Tekniken har tagit med sig otroligt intressanta möjligheter men den får också hela familjer att sitta i en soffa med en varsin skärm framför ögonen och får alla att leva olika liv. Det är väl samma för oss alla, partner som vänner. Alla sitter vi där och ger mobilen tid och varandra mindre.

Det ska bli intressant att se vad som blir strömningen emot detta och vad den kommer innebära.

Den som lever får se, ensamma förhoppningsvis, på vår egen skärm. ;)

[tryingtounderstandbrainheart]

:)

Jag har haft en riktigt bra dag idag <3

Den började på shakey ground och när han sjöng på "it's time to go into my below, my morbid selftjofr��s.." så sa jag faktiskt till honom att please...

Det fick vara Nej, inte nu, inte idag imorse. Nej, bort. Det var fett med falalalaaaa not gonna die, not worth it.

Kom dit och symaskinen va fortfarande paj (jag vet inte hur jag lyckades men den betedde sig som den i Hovsta efter 2 ggr) så jag satte mig och skulle måla nån fisk med de där akvarellfärgerna jag fick av M för hundra år sen som jag seriöst inte använt.

Så jag satt där och flippade på bilder på fiskar och J var där och jag försökte återigen prata med honom och det verkligen är sån misslyckat match att det nästan är komiskt. Men nånstans så vill jag ändå...jag vet inte inkludera honom? Få det att funka? Men jag märker att jag anstränger mig för att prata med honom. Som att jag är villig och ge massa energi och sabba för mig för honom. Nästan så jag skulle behöva lämna rummet och samla mig och Mig nu. Han klarar sig. But I don't.

Jag hittar ingen bra fisk så jag börjar mest att prova lite färg och det blev en fisk och sen var det igång med lite alla möjliga grejer och jag njöt av hur färgerna mixades så fint.

Kort därefter så ...öh... började det droppa in lite folk och det var sådär lagom mysig stämning. Sen gick jag ut och hittade en fin gren som jag ville ha men visste inte vad jag skulle göra med. Satte mig i solen med lugn musik i lurarna och njöt av att bara vara. Det var skönt att vara själv en stund och bara få landa med tankarna. Klura på vad jag skulle göra med grenen och mest...njuta av livet.

Åt lite tacopaj och nånstans då så dök P upp. och jag märkte hur jag blev glad. Jäjj P är här! Han satte sig mot mig och vi började prata och jag märker hur vi funkar. Japp, trivs med honom. Japp he is clever. Så vi har det bra och skrattar där och då kommer J och vill sätta sig bredvid mig igen... >_< jag kan ju inte säga nej och jag tycker väl...jooo det går väl. Men det känns lite off. Som jag får vibbar av att han vill vara nära mig. Men jag fortsätter och prata mest med P och J försöker va med men jag känner verkligen hur...olika vi är. Jag har jättesvårt att relatera till honom även om han bara vill väl. Han märker att jag pratar mest med P och jag tror han känner att det blir weird? Jag mest känner att jag greppar P, vi är lika, vi fattar varann på nåt sätt. Jag mår bra av honom.

Efter ett tag kommer en äldre man in som saknar lite framtänder och håller en tavla i handen. Han börjar berätta om sitt liv och nu är jag delad för jag hade hellre pratat mer med P men han håller låda och jag babblar lite med honom. Han påminde rätt mycket om pappa. Fick pappavibes. Lite sådör om pappa valt konstnärsspåret istället. Han höll mycket ögonkontakt med mig, det va lite intressant. Varför jag liksom?

Nånstans ett tag efter kommer H in med hans kompis, han som jag blev tredje hjulet med när han träffade honom ute en annan gång. Han kom dit. Han som jag tyckte åh han ser snäll ut. H säger typ i bakgrunden sådär att här kan du vara, du behöver inte vara ensam i lägenheten typ. Han presenterar sig som L och sa typ att han inte visste vad det där var för ställe och när han fattade att han kunde vara där och träffa människor så blev han uppenbart tårögd och jag ba hade lust att gå fram och krama om honom. Det gjorde jag inte. Men jag pratade lite med honom och han drog upp energier, meditation och när H sa att hans telefon var död så kontrade han med "det viktigaste är att du lever" . damn. En till bra. Så jag sa nåt till honom innan han gick att han gärna får komma dit fler gånger och nåt om att nu har en till bra hittat hit eller nåt. Han bugade en slags namaste mot mig och jag ba...fan vad mycket bra människor det finns, det är fan inte sant.

Fleraa där skulle se eller hade sett Banksy utställningen. ..! Jag som trodde den var kontroversiell och ooooh vad odd..! Så kommerhela gänget och bara accepterar....det som jag tycker är udda med mig. Jag har aldrig känt mig så accepterad som jag gör där. jag har aldrig...känt det här. T sa att "jag tror du har hittat din tribe" och ja...det känns inte långt ifrån.

H, P och jag kollade sen på en grymt bra dokumentär om Banksy och de visste inte ens vem han var men de var lika sålda som jag. Sådär...shiiiat. Så vi satt där, tillsammans i ett litet rum men det var så bekvämt.

Det är som att jag träffar mig själv i så många olika former..! De tär ascoolt. Kanske för att jag för första gången accepterar mig och mina sidor på ett sätt jag aldrig gjort i hela mitt liv.

Jag är omgiven av kärlek och jag känner hur jag vill sprida den vidare. Alla ska känna såhär! Jobb i all ära men...samhörighet är faaan så mycket viktigare.

Det är ett home away from home. Så lustigt att jag flyttar till en storstad och känner ingen och på några veckor har jag hittat bättre människor och mer connection än vad jag någonsin gjort. Jag är nog mycket mer...öppen och obrydd nu. Det finns inte alls lika mycket spärrar, jag tror inte jag känner att det är värt det längre. Så...jag slänger ur mig saker och när nån pongar tillbaka bollen ...då känner jag att japp, dig kan jag spela med.

Jag bjöd med/ut P på nån konstutställning som var nu som tydligen skulle va instressant. Men jag vet inte...det känns som jag ska fråga ut nån på dejt varje gång och det blir sådär...osmidigt :D men han va game så, jäjj :)

Jag hoppas mest inte han tror att det är nåt sånt. Kan inte människor bara vaaaaa liksom? Jag gillar honom men jag gillar L också. Då är jag gay också. Det tror jag inte jag är. Ugh.

Jag har jallefall haft en fin dag full av bra samtal och massa fina människor. <3

[whatsgoingonlove]

I det politiska maktvakuumets tid

Oh yes, vi lever nu här i Sverige mitt i det politiska maktvakuumets tid. På grund av det spretiga valresultatet för snart en månad sen har fortfarande inte nån ny regering kunnat bildas. Mycket spekulationer kring olika politiska konstellationer har dryftats på sociala medier. Inte minst i den antiSD-grupp jag är med i på fb.  

Talmannen har hållit sin andra talsmansrunda. Och resultatet efter den blev att Ulf Kristersson av talmannen fick i sonderingsuppdrag att undersöka förutsättningarna för en regering. På ren svenska fick han jobbet att kolla läget om han lyckas hitta nåt sätt att regera Sverige. Men även detta besked från talmannen har ju missuppfattas därinne. En person skrev en jublande glad kommentar att nu har UK fått uppdraget av talmannen att bli statsminister. Kan inte folk läsa ordentligt eller? Eller är de bara korkade? 

Jag sökte upp ett pressmeddelande från riksdagen som handlade just om detta sonderingsuppdrag. Men jag la aldrig ut den i den aktuella undertråden: ”Direkt från vad som måste anses som en trovärdig källa vad gäller detta. Riksdagen själva: https://riksdagen.se/sv/press/pressmeddelanden/2018/okt/2/talmannen-gav-sonderingsuppdrag-till-ulf-kristersson-m/ Men inte förvånad. Inte första gången felaktiga uppgifter presenteras som fakta i den här gruppen.” 

Men hur det nu gått med UK:s sonderingsuppdrag är svårt att veta. Diskussioner förs säkert hit och dit inom den politiska sfären, men det har märkvärdigt lite som läckt ut i pressen. Väldigt lite har skrivits om det politiska spelet den senaste veckan.  

Aktikviteten i antiSD-gruppen har också gått ner. Lite diskussionerna blir det förstås. En person skrev om hur folk hotats att rösta på ett visst parti. Och hur de som bevis på vad de röstat på hade fotat sina valkuvert inne i valbåset.  Något som jag underkände som bevis. Hur enkelt är det inte att efter att man har fotat nåt sånt, att gå till valförrättaren och be om tre nya kuvert och göra om proceduren. Alltså att lägga i röster på det parti man egentligen vill rösta på alltså.  

Nu är det ju så länge sen valet var så det är inte så mycket snack om det längre. Det är mest spekulationer kring regeringsbildning nu. Men lite gnäll om valet är det. Om valfusk och att poströsterna kom så sent. Själv skyller jag helt strulet med poströster på Postnord. I det distrikt som jag satt kom poströsterna halv två-två. Fast vi hann faktiskt gå igenom de innan åtta. Hur nu det gick till. Vi var väl effektiva I guess.  

Nåt som en del ser som bevis på valfusk är att rösterna räknades flera gånger. Okunskap där med som kommer fram. Att röstsedlarna räknas två gånger är standard. Först på valdagskvällen och sen omräkning hos länsstyrelsen. Men i år har en del räknats fler gånger än så hos en del länsstyrelser har jag förstått. En sak man ska tänka på dock när det gäller strul med räkningen är att ute i distrikten på valdagen så räknas rösterna sent på kvällen och även en bra in på natten. Personer kan då ha varit uppe sen fem på morgonen. Man är rätt mör i skallen vid ett-två på natten och sitta och räkna röster. Det är också därför det sker en omräkning av valsedlarna hos länsstyrelsen.  

Jag skulle önska att alla som klagar på att rösträkningen ej gått rätt till skulle jobba vid val nån gång. Så får de märka själv att det kanske inte är så lätt alla gånger. Dels är man rätt trött i skallen när man ska räkna röster. Dessutom kan misstag ske på andra sätt. Exempelvis att man lägger ner nån röst i fel fack i urnan. Det är ju tre fack, vit, gul och blå. Och ja, det kan hända och händer att röstmottagare lägger fel. Eller att de till och med råkar stoppa ner den röstandes legitimation i urnan. Oops. Nej, jag har inte gjort det. Men jag råkade bli vittne när en kollega gjorde just det! 

För att inte tala om att pricka av fel person i röstlängden. Finns alltid risk att detta kan ske, hur noga man än är. Och det är därför vissa nekats att rösta för att de redan varit avprickad. Jag har tack och lov aldrig råkat ut för detta. Att jag måst neka nån att rösta för att den redan varit avprickad. So, summa summarum, misstag har skett vid valet. Och kommer att ske igen vid andra val. Mänskliga faktorn. Dock tror jag inte det blir mycket bättre med röstning på digitalt vis. Ifall nu nåt sånt skulle införas.  

Nåt som jag dock fann mer anmärkningsvärt än att rösterna inte stämde var uppgiften att några "omräknare" på länsstyrelsen i Stockholm hade suttit och prickat för personröster i efterhand. Det tyckte jag är superallvarligt. Räkna fel kan alla göra, men att sitta och kryssa för namn i efterhand, det är väldigt grovt tjänstefel enligt mig. Det är en medveten handling man gör då, inte nåt man råkar göra av misstag. Men de fick ej vara kvar och räkna heller efter det uppdagades.  

En annan sak jag läst i media var att några utsända valobservatörer inte var nöjda med att poströstskuverten öppnades innan klockan var åtta och valllokalerna stängde. Som vallagen är utformad nu ska de öppnas så fort de kommer så att valförrättarna hinner med att sprätta alla dessa samt kolla att valsedelskuverten som folk har lämnat ser okej ut. Samt att två personer måste sitta och jobba med poströsterna. En säger namnet på den som röstat genom poströstning. Röstkortet finns ju med i poströstskuvertet och den andre personen prickar av i röstlängden. Och detta tar lååååång tid att göra. Flera timmar, längre än man tror faktiskt. Dock läggs inte valsedelskuverten ned i urnan förrän efter åtta. Detta för att personen som förtidsröstade ska kunna ha möjlighet att ångerrösta. Anyway, valobservatörerna ville nu att poströsterna ska börja hanteras först efter klockan åtta när vallokalen stänger. Nåt som (förmodligen) kommer att innebära att räkningen av röster kommer att bli kraftigt försenad.  

Om detta införs kommer vi förmodligen att få räkna röster till bortåt fyra-fem på natten. Min gissning. Detta eftersom räknignen av röster ej kan komma igång förrrän de yttre poströstskuverten sprättats upp. Sen ska alla poströster gås igenom. Man ska kolla på var och ett av röstkorten som ligger i poströstskuveren och pricka av i röstlängden. Och eftersom fler och fler poströstar så förstår man att detta tar tiiiiiid. Vi hade cirka 350 poströster hos oss vid valet. Införs detta att poströster ska börja gås igenom först när vi har stängt så vete sjutton om jag vill jobba nåt mer som röstmottagare. Som läget är nu så börjar vi att räkna röster så fort klockan är åtta. Och det tog fem timmar för oss att räkna rösterna. Vi var klara klockan två på natten. Jag uppmanar alla som klagar på hur röstförfarandet i år gått till att anmäla sig att jobba som röstmottagare så får man uppleva hur det fungerar.  

Vissa felaktigheter och missuppfattningar som är mer vanliga än andra i gruppen är hur parlamentarism och regeringsbildning fungerar. Jag orkar inte ens förklara längre exempelvis om varför inte S som är Sveriges största parti ej automatiskt får makten. Liksom detta med att det inte spelar nån roll att folk tycker att systemet är fel. Det är grundlagarna som styr vad som gäller. Inte era åsikter om hur det borde fungera. Det är totalt irrelevant. Jag kan tycka att gardinerna på Rosenbad borde bytas ut mot rosa gardiner. Vad förändrar mina åsikter om det liksom. Läs på skulle jag vilja skriva till en del. Det roligaste är när folk skriver att de lärt sig i skolan om demokrati och att de där lärt sig att största partiet är det som ges möjligheten att regerera. Öh…, okej, i vilka skolböcker har du läst det? I modern tid har ju S alltid fått flest röster och ändå har vi haft borgerlig regering vid ett par tillfällen. Hur går det ihop?  

En annan sak som gjorde mig lite småirriterad var när en person i en tråd anklagades för att vara sympatisör av SD. Ingen aning om personen gillar SD. Förmodligen inte. Hursomhelst, en annan medlem ansåg då att vi inte skulle vräka ur oss såna ogrundade anklagelser i gruppen utan helt frankt fråga personen om hen är SD-sympatisör. Nåt som fick mig att skriva denna kommentar. En kommentar jag aldrig skickade iväg dock: Fast om nån är SD:are i denna gruppen och inte vill säga det härinne i gruppen så skulle ju den ljuga på en sån direkt fråga. Nota bene: jag säger ingenting om att det är så att xx röstade på SD. Men om han/hon nu varit SD:are och inte velat säga det till oss så hade ju personen kunnat ljuga om det hur lätt som helst.  

Just det, kom på en annan dumhet jag läst. En person ansåg att för att få rösta så borde var och en som anländer vallokalen först få genomgå ett test. Ett formulär med olika samhällsfrågor. Well, jag skulle nog inte vilja jobba som röstmottagare om ett sånt test infördes. Jag vill inte vara den som säger till nån att ”tyvärr, du får inte rösta idag, du fick bara 9 rätt av 10 på det här provet”. Vi som jobbar med röstningen skulle ju bli nedslagna. Åh herregud, vilka skandalscener som skulle utspela sig om det infördes nåt test som avgjorde om man fick rösta. För att inte tala om att ett sånt test vore komplett odemokratiskt. Till att börja strider det ju mot Regeringsformen nåt så enormt. Men folk är idioter. Tänker inte längre än vad näsan räcker. Tänk om folk kunde tänka lite längre ibland.  

Går för tillfället igenom olika notifications jag fått från gruppen. Och jodå, även bland de finner jag en och annan missuppfattning bland sånt som skrevs därinne innan valet. En skriver om risken att M och SD kräver nyval om det rödgröna blocket vinner. Well, det kan de inte. De har ingen makt att kräva nåt nyval. Den enda som kunde kräva nyval direkt efter ett val är den nuvarande statsministern. Något han ej gjorde. Och sen blev ju hans regering bortröstad, något som innebär att den möjligheten nu ej längre finns för Löfvén. Dock leder han och hans regering fortfarande Sverige. De utgör nåt slags tillfällig regering nu, en övergångsregering. Får se hur länge den här situationen varar. 

[erikstenstrom]

  Ingen ska tvingas att vaccinera sig mot Covid 19. Ett tvång faller, för Sveriges del, på att ingen får påtvingas ett kroppsligt ingrepp och att en injektion av ett vaccin i kroppen vore ett sådant ingrepp (2 kap.6 § i regeringsformen). Bestämmelsen grundar sig i en omsorg om demokratin, något de allra flesta länder värnar om. Den svenska hållningen hade nog gällt utan bestämmelsen. Många skulle nog hävda att det är en mänsklig rättighet, en frihet att välja att leva sitt liv på visst sätt och med grund i trosuppfattning, livsåskådning eller politisk hemvist. De rättigheter som slagits fast i FN-stadgan sägs vila på naturrätten såsom en naturlig rätt som inte vidkänns vare sig lands- eller religionsgränser utan som gäller ändå, av naturen. Och visst, rätt till liv och att ingen får hållas i slaveri som föreskrivs i FN-stadgan är ganska självklart. Var de yttre gränserna för rättigheterna ska dras är mindre klart. Det är såtillvida ganska lätt att påstå både det ena och det andra med stöd i mänskliga rättigheter liksom i en del andra begrepp såsom frihet och, för all del, demokrati.    

  Det står alltså var och en fritt att inte låta vaccinera sig. Bör de därmed få leva som alla andra? Det är en annan fråga och här är det svårare att hitta mänskliga rättigheter. På Frankrikes gator har ovaccinerade protesterat mot president Macrons förbud för just dem att trängas på konserter och på restauranger. Liknande förbud har idag införts i flera länder. Många ovaccinerade i Frankrike känner sig hursomhelst kränkta av förbudet. Macron har då gjort jämförelsen med att det står var och en fritt att dricka ett antal glas vin hemma, men att ingen därefter får sätta sig bakom ratten och ge sig ut i trafiken. Då riskerar man nämligen andra människors hälsa och liv och det är följaktligen förbjudet. Den liknelsen har inte fallit i god jord hos proteströrelsen som fortsätter skandera ord som demokrati och frihet och rättigheter. Om det görs med stöd i naturrätten eller något annat vet jag inte och tvivlar på att de själva vet. För min del tycker jag liknelsen är relevant och bra. Den som ger sig ut i trafiken rattfull behöver inte köra på någon och den som är ovaccinerad behöver heller inte smitta någon. Den som har 0,5 promille i blodet är likväl förbjuden att sätta sig bakom ratten. Därför att risken finns. Den som är ovaccinerad behöver inte heller smitta någon ute bland folk, men risken finns. Förbudet för ovaccinerade att trängas på restauranger och i konserter är därför ungefär lika angeläget som förbudet mot att köra rattfull.

  Somliga hävdar att vaccinet varken gör från eller till i smittohänseende. Alla kan smitta. Det här var en uppgift som cirkulerade innan vaccineringen kommit igång. Numera vet man bättre. Att det är de ovaccinerade som driver smittan och dess än värre utvecklade varianter är de ovaccinerade. De är huvudansvariga för att vi tvingas leva med pandemin och dess restriktioner ännu en tid. Detta står att läsa på central plats på FHM:s hemsida och på motsvarande sidor i andra länder och hos internationella institutioner. Att smittotalet nu när många är vaccinerade är lågt och att det idag främst är unga ovaccinerade som insjuknar talar dessutom sitt tydliga språk därom.

  Den som är vaccinerad riskerar förvisso inte längre att bli dödligt sjuk. De behöver ju såtillvida inte vara rädda för ovaccinerade! Men risken finns, man kan bli sjuk. Risken är liten, men vem vill bli sjuk? Man kan även få en sjukdom utan symptom och då gå till jobbet som vanligt och smitta andra och så håller man pandemin igång. Det hade onekligen varit enklare om vi stämt i bäcken,  hos den ovaccinerade.  

  Somliga upplever ett obehagligt kontrollbehov från staten genom kravet på vaccinering. Det finns de som upplever det även från svenska myndigheter. Det förvånar mig. Att ryssar och människor i diktaturer känner så är inte ägnat att förvåna. Det går även att förstå svarta i USA, som har en historia där man haft all anledning att misstro myndigheter och regeringar  – de svarta i USA är nu en grupp som är svår att vaccinera. Men är detta rimligt i Sverige? Nej, verkligen inte. Möjligen beror obehaget inte så mycket på den upplevda kontrollen från staten som från samhället, från medmänniskornas krav på att solidariskt dra sitt strå till stacken och att vaccinera sig för att dämpa pandemin. Då har man förväxlat subjekten, men obehaget i sig är ganska naturligt för att inte säga sunt i varje socialt sammanhang där yttre hot ställer krav på gemensam aktivitet, i det här fallet vaccinering.

    Samma grupper tror alltjämt att vaccinerna är farliga och nämner gärna hur vissa insjuknat i feber några dagare efter vaccineringen. De nya mRNA-vaccinerna är inte lika beprövade som de traditionella och vad som händer med kroppen på sikt är osäkert menar man. Vad som hände efter vaccineringen mot svininfluensan avskräcker onekligen. Javisst, mediciner har alltid biverkningar. På bipacksedlarna för de mediciner jag själv dagligen intar nämns ett stort antal både allvarliga och mindre allvarliga biverkningar. Jag hade hellre avvarit dessa mediciner. Men då skulle jag må ännu sämre, förmodligen dö. Stenåldersmänniskan behövde inte oroa sig för pandemier, inte ens influensa. Digerdöden kom först när sjöhandeln tog fart. Idag lever vi i en värld med kontakter över jordens alla hörn och nya influensaepidemier kommer varje år och ytterligare viruspandemier kan förväntas. Då måste alla (som vill delta i samhällslivet) ta ett ansvar för den. Och risken för biverkningar är väl utredda. Sjukdomen som sådan är värre. Då är det säkrare att låta vaccinera sig.

  Somliga menar vidare att sjukdomen inte är så farlig som påstås. De pekar på kända kluster vid byggarbetsplatser m.m. där inga (ofta unga) blivit riktigt sjuka. I så fall tycker man sig bedöma läget bättre än världens alla regeringar (frånsett möjligen Bolsonaro och Putin) och Världshälsoorganisationen som alla betraktar pandemin som ett allvarligt hot. Lokalt kan man förvisso se att många unga knappt har några symptom, men alla vet väl ändå att det finns unga som blir ordentligt sjuka eller får långtidscovid även efter milda sjukdomar? Det är allvarligt. Att hålla ner smittotalen lokalt handlar också om att ta ansvar för ett större sammanhang. Uppstår kluster någonstans finns alltid risken för att smittan sprids och så länge världen inte har pandemin under kontroll så har alla som vill verka i det offentliga anledning att besinna sitt ansvar. Det gäller alldeles särskilt som viruset mycket väl kan utvecklas mot allvarliga former än Delta-varianten.  

     Man kan ställa frågan på sin spets och teoretiskt tänka sig en betydligt värre farsot som sprids med vinden och snabbt slutar med döden. Ska man även då kunna undgå vaccinering? Ja, förmodligen, men räkna med att samhället kommer att skydda sig, precis som det gjort förr när dödliga farsoter dragit fram. Det finns många exempel på isolerade öar där man låst in leprasjuka etc. Det finns även idag smittskyddslagstiftning med långtgående restriktioner. Den tillämpas på vissa könssjukdomar. Covid 19 tillhör inte riktigt samma division, men FHM:s generaldirektör är noga med att påpeka att vaccineringsgraden behöver komma upp om vi ska kunna återgå till ett mer normalt liv.

  Det är inte brottsligt för ovaccinerade att trängas på restauranger och konserter m.m. Men visst är det klandervärt! Är det inte rent av hänsynslöst? Jag tycker det. Den ovaccinerades frihet är vår andras ofrihet.

[sailorhyunjinz]

yo yo yo ska du kolla på eurovision???? jag är så taggad, vill att sverige ska vinna 😩😩 jag nästan aldrig kollar på den men två år sen när nederländerna vann - sweden should have won!!!!! what???? varför blev det så????? jag har aldrig varit så arg,,,, nej men jag ska se den imorgon med samma vänner som jag var med två år sen!! vi var i 9an då och har inte sett varandra för,, nästan ett år eller något? jag är <333 lycklig <333 hur går det för dig!!!! - annons anon

yeeeeee brukar faktiskt inte kolla på mello för det har spårat totalt men eurovision är ändå rätt skoj, tycker om sveriges bidrag men alltså har hört den låten så jäkla mycket på radio nu så vettefan vart jag ska ta vägen MEN ÅH VAD MYS kolla med kompisarna å bara mysa till det >:(( OCKSÅ trevligt med kompisar man inte träffat på länge?? tror inte jag har hängt med kompisarna från 9an sen jag gick ut 9an lol tror ju att samma sak kommer hända nu efter studenten men det kanske är jag som är antisocial HASASHASH har bara mig själv att klandra

men annars är det bara bra!! åkte förbi alfons hus idag och tänkte genast på dig så där är väl dagens omtanke

[vicarctic]

Torsdag 20 maj 2021 21:41

Vi pratade i två timmar. Först allmänt om vad vi gjort på sistone

och sedan frågade hon "är det något annat du vill prata om?"

och jag kunde inte säga ett ord för tårarna började rinna

men jag fick ur mig en del

jag sa att jag var arg för att hon gav mig ingen chans

jag sa att det var så jävla taskigt att dra ut på det

jag sa att jag efter att hon åkt förstått att nej, hon älskar inte mig

jag sa att jag hade undrat varför jag inte dog konstant av tanken på att hon lämnat mig och tänkt att det var bäst såhär. jag sa att den tanken varvats med att om hon ville ha mig tillbaka så skulle hon fått det. för att jag saknar det vi hade. att jag sedan insåg att det vi hade inte längre finns, att den hon var inte längre finns. att den hon var aldrig skulle göra såhär. att den personen inte finns kvar

jag sa att hon har förändrats

hon frågade hur

jag sa att till och med min syster hade märkt det, redan i februari, att hon sagt att hon betedde sig annorlunda mot mig

hon sa "det är klart jag betedde mig annorlunda när jag inte längre var kär i dig" och det gjorde så jävla ont att höra och mina tårar bara rann, men jag tror att jag behövde höra det

hon vill inte tillbaka, hon har gått vidare och jag vet det nu. det kommer ta tid för mig att släppa detta, och det gör ont som fan, men hon vill inte tillbaka

hon sa att hon absolut hade kunnat hantera det bättre men att hon visste inte hur

sedan sa jag att jag känner meningslösheten, att jag kände hopplösheten sista tiden vi var tillsammans, men att min mening med henne var att göra henne glad, då var jag glad när ingenting fungerade var jag glad så länge

hon var det hon sa att jag behöver hitta det i mig själv och jag sa att jag VET det och jag VET allt med KBT och jag gör det men jag måste få tid

sedan sa jag att jag känner en blandning mellan frihet och ensamhet

jag är mer ensam än förut, men nu för första gången i hela mitt liv kan jag göra vad jag vill i fyra år, sedan jag tog studenten, har jag inte varit själv

den ena tjejen har avlöpt den andra och jag har inte haft tid till mig själv

det har varit så jävla hektiskt

hon sa att det är bra att jag ändå kan se något gott i det, och att hon respekterar att jag är arg på henne

jag sa att när jag tänker på de senaste månaderna blir jag arg men när jag tänker på henne som person kan jag inte vara det

hon frågade om jag slutat följa henne på spotify och jag sa att jag gjorde det för att jag såg att hon inte följer mig och för att jag inte behöver se vad hon lyssnar på

hon sa att hon råkade avfölja mig, jag sa att jag visste inte att hon någonsin följt mig

hon sa att "du kanske har sett det, att jag har tagit bort bilderna på oss på instagram"

det var också en såndär jävla definitiv grej. liksom okej, hon vill verkligen inte tillbaka.

hon har gått vidare

jag sa att jag skulle arkivera mina med, men att det känns dumt att ta bort alla. hon sa att jag får göra som jag vill

jag sa att jag ska ta bort henne från min privata instagram och hon sa "ja, det låter rimligt. skulle väl ändå inte följa den för alltid."

hon sa att hon hade tänkt på att vi skulle avsluta vårat gemensamma konto och hon swishade över halva summan till mig

sedan fortsatte vi snacka lite allmänt, lämnade det tunga och pratade lite och kom tillbaka till något vi nämnde i början, att hon ska komma hit någon dag i juni

överlag var det väl mest jag som pratade jag uttryckte min besvikelse och grät

hon svarade lite då och då

jag sa att hon borde ha mer att säga efter tre år och hon sa "jag har mest undrat hur du mår"

det är jobbigt, det är tungt, men jag tror ändå det här samtalet var bra.

jag grät, vilket jag borde.

jag fick säga att jag är arg, vilket jag är.

jag fick säga det där om ensamhet och frihet, vilket är sant, vad jag vet.

vi la på efter att ha bestämt att den totala tystnaden oss emellan är slut, att man får skriva om man vill

men asså vi har ju ingenting att säga till varandra förutom att "prata ut" om grejer

kapitlet är väl officiellt slut nu antar jag

[louiseeklund]

29 December 2019 Söndag

00:09 Wow. Jag har inte ens tänkt på det men HERREGUD vad jag har skrivit och arbetat i December. 04:09 Jag fullkomligt älskar Filip Johnsson. Han bakom Jelly Crystal. Jag vaknade nu mitt natten, med hans låt, Snake in The Grass, i huvudet och var därmed tvungen att lyssna på den. Hans röst är otrolig och musiken är så otroligt bra på alla sätt. 04:11 Juste. Alla människor som jag säger till att jag börjat sjunga, ger mig komplimanger för min röst. So to speak. ”Jag har hört dig sjunga”, den meningen är så sjuk. Senast sa Daniel det och han sa att han föredrar min röst framför de där bearbetade rösterna som gör att folk låter likadant. Komplimangerna börjar bita i mig. 04:19 Vill bo kvar i Stockholm för att hänga med alla dessa människor som jag inte känner. 04:26 Alla känner verkligen varandra här. Jag vet om vilka folk är, men upplever att jag inte känner någon. Kanske borde jag komma hit oftare och lära känna folk. 04:30 Jag kanske borde lägga på en akt om att vara hårdhudad. 04:33 Jag kanske ska sluta springa. 04:34 Fick höra ”Skillsmässobaren” för första gången i fredags, otrolig ändå. 04:35 Jag måste hitta ett alternativt boende för när jag är Stockholm. 04:36 Varför vill folk inte träffa mig? Vad har jag gjort för fel? 04:37 Imorgon. Idag. Jag måste träffa någon idag. Ska träffa Linnea och Andreas lite snabbt i City. Sedan igen på kvällen. Linnea ska nämligen till Japan i sex månader. 04:39 VARFÖR ÄR JAG SÅ JÄVLA ENSAM?! VARFÖR KAN JAG INGENTING. Daniel sa något bra om att i skolan ska man göra sådant som man annars inte gör, för att lära sig. Det var bra sagt. Han sa också åt mig att nyttja alla verkstäder, möjligheter så mycket som möjligt. Jag skall skärpa mig till våren. Det sociala ska nog få backa lite nu när jag kommer tillbaka. Jag måste bygga upp en plan. Olika deadlines. Jag måste för fan göra allt jag vill göra. Allt jag säger att jag skall göra. Vill inte att det ska vara massa snack. 04:42 Vill också vara med och pitcha något någon gång. Eller egentligen inte. Eller kanske. Men det jag menar är att jag vill hjälpa någon, typ Daniel, att komma på en pitch. En idé till en video. Sedan vill jag även hjälpa till bakom scen. Se hur det är. Kanske är det någonting att jobba med.Jag bill prova på yrkesroller som intresserar mig. Vara i sammanhang som inspirerar mig. Det kanske är det jag ska försöka göra i sommar. Assistera folk. Jag kan inte gömma mig mer. Jag kan inte gömma mig i en liten stad eller på landet. Jag är tjugofem, tjugosex då. Jag beter mig som om jag ska gå i pension och inte någon förtidspension. Jag måste leva mer. Jag måste sluta vara så jävla tråkig. När ska jag ta plats? När ska jag synas? När finns jag till? Jag försöker slita mig loss från allt som varit jag. När ska jag bara börja vara? När ska jag tillåta mig själv att vara mig i alla lägen. När ska jag sluta lägga värderingar i vad andra skulle tänkas tycka om mig. När skall jag sluta bry mig. Nu? Är nu ett bra läge? Nu som idag. Sker. En skiftning nu? Nu som i den 29e December 2019. Är det nu jag går in och går ut som mig själv? Är det nu jag stoltserar med den jag är? Är det nu jag blir självsäker? Låt mig säga ja. 04:54 Jag är Louise Eklund. 12:10 Sov till nu. Glömde bort att jag skulle träffa Linnea och Andreas. Så pinsamt!! 13:07 Känner för att gå på den där gudstjänsten med Erland och Jacob nu. Börjar om fyra timmar. Vilken kyrka? 14:35 Jag är så jävla taggad på nästa år och nästa år börjar om typ tre dagar? Jag är i chock! Daniel sa att han har en del vänner i New York, det verkar vara vanligt. Han sa att han kan matcha upp mig med dem om jag känner mig ensam, för ensam sa han att jag skulle känna mig. Alla är så upptagna i sitt. 15:14 Frågade Emon nu i nyc om han har tid att träffas. Egentligen undrar jag om han har en nyårsfest som jag kan crusha. Insåg idag att jag kommer sitta själv på någon jävla restaurang på självaste nyårsafton. Så himla speciellt. Det är väl en dag att inte vara ensam på. Tror dock att om jag sitter på ett nice ställe och sitter och käkar i typ baren och har en anteckningsbok och skissblock. Så är det lugnt. Det är USA för fan. Klart att jag kommer att hitta någon att prata med. Har ett ställe i tankarna som heter Velo, restaurang Velo eller något, som är en Jazz vegan restaurang. En timmas promenad från Sofias hem. 15:22 Han gör så otroligt bra, häftiga fotokollage. 22:31 Jag har haft en otrolig dag. Skiljdes åt från Linnea, Andreas och Greta nu. Linnea ska till Japan i sex månader. Greta till Uganda i två. Jag till New York i en vecka. 22:38 Martin såg mitt meddelande just då jag tänkte skriva till Jacko. 22:39 Han spelar spel. Jag frågade om jag kan joima. ”Kan jag joina?”. Det beror nog helt på sällskapet. Spelsällskapet. Han har sett men inget svar. Svar. INGET SVAR. 22:39 Jag drack champagne till middag. Flera glas med familjen. Sedan en espresso martini på Tjoget. En sur öl efter det och nu en fuluöl. Eller så full är den inte. Brooklyn lager. Men den är på tapp. Har jag tappat det? Vill verkligen inte hem än. Åker jag hem innebär det att den här dagen är över och då har jag bara en dag kvar i Stockholm och sedan är det ett nytt år och vips.. Livet är förändrat. 22:41 Jag tänker att det är viktigt vilka som hör av sig till mig. Denna helg. Jag borde värdesätta dem mer. Mer. MER. Malin. Martin. Daniel.  Och Jacko tillslut. 22:42 Folk är så jävla unga här, relaterat till Tjoget. Jag vill skriva en bok. Äsh. Martin har börjat skriva men har avbrutit sig. Jag skriver till Jacko. Han lär ändå inte svara. 22:43 Jag skrev till J. Jay. Hm Jag undrar om han har svarat? Emon. Låt mig kolla. 22:44 Han hart svarat. Vad har han skrivit? 22:45 ”Of course I remember”. Han har precis landat i London. 22:46 Oj, han är online nu. Svarade direkt. Sånt är så jobbigt. 22:47 Jag tar Martins icke besvarande som ett nej. Not tonight. 22:49 Samtalet dog ut snabbare än hans svar. 22:51 Så jävla irriterande att inte ha en mobil. Det går ju inte att nå folk. 22:52 ”Jag skulle hellre vara hemlös än att bo på Södermalm”, Var det precis någon som sa så? 22:53 Jag får väl ge folk en kvart att svara. 22:53 Eller juste fan. Baren stänger. 22:54 Skrev till Daniel. 22:55 Jag har en halv öl att häva i mig på fem minuter. Börjar redan sluddra med synen. Går till Tjoget och sätter mig vid den snygga bartendern om ingen svarar i tid. 22:56 De har öppet till ett. 22:56,5 Daniel är online. Svarar. Helt slut. Skrev han. Hade varit nice. Skrev han. Han var ute och dansade igår. Skrev han. 22:57 Fortfarande en halv öl och då har jag druckit. Jag dricker långsamt. Ölen. Jag har tre minuter på mig och han skriver. 22:58 Femtioåtta. Jag sätter mig på Tjoget och skrivar en roman. 22:59 Femtionio. Det känns som om ölen växer med tiden. Varför vill inte Martin se mig. Är han på dejt? Är han med sin familj? Det är sista söndagen på året. 23:01  ”Nu stänger vi här” säger servitrisen på Skånska. skånska. SKÅNSKA. 23:01 Mina värsta personer. Är personer som är mellan 18-20. Plus Tonåringar. Hela tonåren avskyr jag. 23:02 Folk som går till kluster. 23:02 Är jag en odräglig alkis? Eller kanske dräglig? Jag är fan en dräglig alkis. 23:03 De har stängt och jag har en tredjedel kvar av ölen. 23:03,5 Jag ska till tjoget. De stänger ett och jag har inget bättre för mig. Ska hem och skapa med Lovisa dock. Men de kan vänta. Jag vill skriva en bok och ta farväl av denna söndag som inte är advent. 23:05 Glasblåsning är så jävla häftigt. Har det inte gått mer än två  minuter. Jag hade gissat på tio. 23:07 Skrev till Martin. Hoppas du har kuuuuuuuul! Är jag full eller? Samt att jag tog det som ett nej. Jag är full. 23:08 Jag är så taggad på New York, Jag ser inget annat. Det kommer bli så bra!!! 23:08 Bartendern såg ut att inte ha en så bra dag. Jag måste gå och lätta upp den.. Hej då! Godnatt! Nye!

[tryingtounderstandbrainheart]

Soppa

...men sen kommer det stunder som bara… som nu när jag känner hur det är klart att det är T. Hur fin han är och bra vi kan ha det. Men…det KAN vara så att när det är väldigt on n off som det ändå är, så är det när vintern ska bli vår. Att det är mellanspelet. ELLER så är det för att jag MÅSTE ha det här utrymmet för att få plats med mig. För annars drunknar jag ju i honom. Det …jag tror jag skulle göra det igen. Eheeeeeh. Easy.

Men ja…nä JAG. jag jag jag. Mina behov och det som är kärleksfullt mot mig. Igen och igen och igen tills det är normen typ.

För han står ju på min sida, jag vet ju det. Han vill mitt absolut bästa. Han kan ju till och med offra sig för att jag ska få det jag vill. Men det är bra på random tider som är sådär Oj, NU vart det bra men det var väl inte bra? Eller? Ok så nu är det bra…? En stund. Det är en rollercoaster som kastar med mig från att ena stunden sitta i sköna fåtöljen till att slängas ut till vargarna och leta efter nåt att överleva på. Nej nej nej inte här igen…! Happ… då blir det att leta bär tills jag ser tåget igen. Sen kommer tåget och där är det varmt och som om det vore självklart att jag bor där. Jaaa det behövs mest lite nya delar sen är tåget good to go. Vad gör du därute? 

Så jag går på, igen, där finns mat men magen är knappt van vid näringen nu. Det är varmt och jag kurar ner under en filt och sitter där. Men jag vet att nu är det inte all you can eat buffet och mysiga täcken så långt ögat kan nå. Det är mat nu men jag vet inte hur länge och när det kommer igen.

Så jag snickrar på mitt gamla tåg. Mitt fina som skulle bli som jag ville ha det. Jag målar, slipar och fixar. Kanske är det det som hela kasta iväg mig till vargarna är. En tough lesson in life som jag kanske behövde. Kanske var det det som krävdes för att jag skulle dra fram Mitt tåg igen liksom. HUR ska jag nånsin kunna vara arg på det? Om han hjälper mig att laga mig genom att kasta ut mig, är det då inte det extremt kärleksfullt? Om han någonstans märkte och vet att jag aldrig skulle kunna förverkliga Mig på nåt sätt på det mysiga tåget liksom.

Så nu är de tågen lite mer parallella. Jag går dit allt oftare. Men jag får panik ibland och tycker hur FAN ska det här tåget rulla igen?! Det är inte alls lika fint och lyxigt där. Hemmabyggt for sure. Och utan hans tåg är jag bara en kartong med lite leksaker i öknen.

Nånstans där befinner jag mig. Mitt i och emellan. Bra och inte alls bra. Dra och stanna. Bedövas och vänja sig och säga ifrån och vakna. Soppa. God soppa med kråkögon och maskar i. Som att den ska äcklifieras för att jag inte ska bingea. INTE rätt. Överlevnadssoppa. Men…soppan? Den bästaste och godaste i hela världen till dinosaurierna juh. Den ÄR där, men de nya ”kryddorna” är… what the hell på. Gjord för att jag inte ska vilja äta den. 

Men ibland får jag en kopp av the klassisk soppa. Då är det som om allt vaknar till och jag vill bara ha mer. Mer! Massa soppa please! Men näe det räcker med en liten kopp nu. Happ. Tack. Tack för den braiga soppan säger jag och är tacksam och ledsen i ett. Ibland får jag soppan när jag själv hittat mat. Nu kommer soppan? Nu är jag ju mätt. Ojämnt. Obalanserat.

Så jag slängs med i dansen. Jag märker att jag inte kommer överleva utan egen mat. Samtidigt hoppas jag så innerligt att den här konstiga dansen är till för att jag ska hitta egen mat och sen kommer soppan tillbaka. Den bästaste soppan. Den som är utan kråkfötter och grodslem. Som att det är priset för att jag gör egen mat.

[frkwibergab]

“We are the granddaughters of the witches you didn’t burn”

Ibland när barnen var mindre brukade vi skämta om att jag var en häxa, eller i vilket fall att jag hade någon slags övernaturliga krafter. Anledningen till det var ju att jag i många fall hade rätt i barnens ögon - sa jag att det skulle bli regn så blev det regn, sa jag att de skulle frysa i den tunna jackan så blev det ofta för kallt i den tunna jackan. För ett barn så är det ju såklart lätt att tro att det handlar om övernaturliga krafter, när det i själva verket bara handlar om information och erfarenhet.

En annan sak som mina barn tyckte var magisk var min förmåga att “hitta saker”. Allt som de inte kunde hitta - och de hade alltid letat JÄTTENOGA - brukade jag kunna hitta efter bara en stunds letande, för ofta hade nog deras eget sökande varit väldigt snabbt och slarvigt, så inte heller det var ju särskilt magiskt egentligen, även om de tyckte det.

Men det här med att jag hittar borttappade saker, det hänger fortfarande kvar i barnens sinne. När något är borta så säger de ibland surt “Du kommer väl att hitta det på två minuter antar jag, men jag har faktiskt verkligen letat!”, det finns en lite bitter underton i det, men också en slags tillförsikt, för det vore ju såklart väldigt bra om jag hittade det där borttappade...

Så i tisdags ringer Rakel, någon gång runt lunchtid, och frågar om jag har sett hennes pass... Och den här gången HAR hon letat överallt, noggrant och minst två gånger... Och eftersom hon skulle med ett flyg till Amsterdam på kvällen så började det kännas jobbigt, även om man till nöds kan flyga med endast ett nationellt ID-kort... Jag föreslog alla ställen som jag brukar lägga pass på (de hade hon redan kollat) och jag föreslog också att hon skulle titta i ryggsäcken och i handbagaget hon hade när hon kom hem från Bali i mars, som var då hon senast sett passet. Där hade hon också redan kollat... Då fanns inte mer att göra än att konstatera att det var borta, att hon måste boka tid för nytt pass och hålla tummarna för att hon skulle hinna få det före nästa resa, som kanske inte skulle gå lika lätt som till A-dam med bara ID.

Men trots att jag hade en stökig dag på jobbet med massa möten och annat så kunde jag såklart inte släppa tanken på vart sjutton passet kunde vara. Rakel är normalt sett inte en sån som tappar bort saker (tappar gör hon ofta, särskilt mobiltelefoner, men inte tappar bort) och nu hade hon ju letat? Men eftersom hon kom från Bali så måste hon ju ha visat passet på Arlanda? Och hon borde inte ha tappat det vid bagagebandet? Såååå??? 

-Vad hade du på dig när du landade?

-En tjocktröja och ett par byxor utan fickor.

-Då tror jag att du la passet i fickan på tröjan och så föll det ut i bilen, det var mörkt och vi såg det inte.

-Nej, det kan omöjligt ligga i bilen!

-Kolla ändå!

                    Och där låg det!                         

Så nu är jag häxa igen, fast killen jag berättade detta för senare på kvällen sa “Nej, inte fan är du häxa inte, du är bara ovanligt intelligent” vilket jag tycker var ett underbart sätt att bli “avfärdad” på! 

Rakel har nummer två av Inari Tee dress från Named clothing som jag sytt, och hon fick i går höra av en kund i butiken att den gula färgen verkligen spred glädje. Jag som vet kan säga att både färgen och den som bär klänningen sprider glädje!

[heartbeatsandtears]

Årets slut.

Detta år blev varken sämre eller bättre än andra. Det bara blev. Försvann bort i en monoton värld av att vara hemma. Ingen utveckling, inget nytt.

Det som gör mest ont nu är att det bara är två personer som frågat vad jag ska göra på nyår. Alla de som jag tror är mig nära har inte sagt någonting. För de är inte ensamma. Och de har inte en tanke på att någon annan kanske är det. De två som frågat är i samma situation som jag. Singel, själv, utanför alla andras familjegemenskap. Jag kommer lägga mig innan tolvslaget imorgon. Det finns inget att fira. Visst detta år är slut, men det finns inget som tyder på att nästa blir bättre för mig. Det blir väl samma som alla andra år. Året är slut. Men mest är det bara en dag till som tar slut. Ingen skillnad.

Jag förstår dock inte poängen. Tror han tassade runt den heta gröten. Varför annars fråga. Men ändå inte fråga. Fuck you. Men jag är inte förvånad, det är så han gör. Fiskar och håller dörrar öppna, men vill inte comitta till något. Det blir så ofta ett nej från hans håll. Vi kunde bestämt något för flera veckor sedan. Men nej, så kan man ju inte göra.

Förra nyår sög, och detta kommer inte bli bättre. Alla lever i en bubbla i vanliga fall, men nu blir det extra tydligt. Och jag är inte i någons bubbla. Inte ens i min egen.

Måtte det hända något nästa år som gör det bättre. Nu har det varit över fem år av skit. Det är inget kul. Året är slut. Jag är slut. Kan inte detta inferno ta slut också. Jag vill vara glad och må bra. Vill vara i en bubbla med någon. When you wish upon a star. Kom med något bra nästa år. Snälla.