#min storslagna död

[yourlocalbadgerscales]

Snälla säg att det finns någon här som har läst Mitt Storslagna Liv av Jenny Jägerfeld och hela den serien…? Den är så braaa jag hoppas de alla tre filmatiseras någon gång

[fairelitart]

Internationella kvinnodagen 2019. Camilla Carlqvists bok Det viskade till mig små dystra mirakel kom ut 2015 och är en tämligen mörk historia. Camilla skriver idag själv såhär om den: “Det är en prosalyrisk bok, och grundhistorien handlar om en kvinna som blir så brutalt misshandlad av sin franske man att hon förlorar sitt väntande barn. Och så går hon tillbaka till honom. Igen och igen. Så kan livet också ibland te sig för kvinnor. (I Frankrike idag 8 mars 2019 pågår en kampanj där franska män målar sina läppar röda för att markera mot kvinnomisshandel. For what it's worth.)”

++++++++

(Här är ett litet utdrag från boken, när den kvinnliga karaktären är i Marocko för att läka.)

När jag såg Vintergatan för första gången. I norra Afrika. Och hela universum fylldes av doften av jasmin.

Vilddjuret finns inte. Inte alltid, inte just nu. Och när det finns, finns det inte. Den vitklädda kvinnan smekte djuret försiktigt över nosen, över manen, över de stora klotunga tassarna. Lade sina armar om dess muskulösa hals. Ett äventyr i en lejonkropp. Ett äventyr i ett lejonhopp.

Som en fastsurrad död skeppas jag fram i eldskenet. Långsamt, rullande. Dagen äter ökenhettan. Temperamentsfulla färger får blodet att långsamt sjuda, ljuda. Ger min hud kulör, en ny och brinnande. Syre yr i luften. Min kropp öppnar ögonen bland molnfria mönster och bländande solkatter. Känsliga kaffebönor smeker sig ödmjukt in. Kardemummafrö, sockerströ, får de blodiga såren att läkande börja svälja. Plötsliga smaker i den minimala munnen. Salt blir till sött. Känslor sträcker ut sina armar och lyckas stundvis greppa mig om axlarna med sina flyktiga små fingrar.

Kaoset på marknaden är min tryggaste vän. Hon håller sin torra hand stadigt i min. Leder min väg genom miljoner ropande röster. Mattor, smycken, parfymer. Ögon, fötter, skor. Barfota på de långa kilometrarna. Dofter, dofter, dofter. Besvärjelser, smörjelser. Lidelser. Min livslinje går åt tre håll i en ostyrig korsning. Jag har inget förflutet, inget färglagt minne. Låter henne leda mig ett steg i taget i den gigantiska labyrinten.

Hugget i magen. Hettan i ansiktet. Pulsen som stiger. Halsens torrhet. Ökensand, land, hand. Du har målat in en trigger på alla mina världsbilder. Dina märken på min hals i den spruckna storslagna spegeln. Läppar, händer. Oborstat hår av nervtrådar värker igenom skelettet. Svetsar hål i solglaset.