#mikael kosola | Explore Tumblr posts and blogs

tankaromrap · 7 years ago

Text

Den blåvita rapbubblan är redo att spricka – från rumsren poprap till spritdränkt nationalmusik

I dag firas Finlands 100-årsjubileum. För att ära självständigheten och för att den finska rapmusiken firar sin 34:e födelsedag i år tänkte jag kort ta upp lite finländsk raphistoria, kartlägga det nuvarande läget inom genren och försöka mig på att spå genrens framtid. För att göra läsupplevelsen mer intim skrapade jag ihop en spellista med 100 finska raplåtar (som Spotify har att bjuda på) med betoning på variation från tidigt 2000-tal till i dag. Lägg gärna på den medan du läser denna text (https://goo.gl/HWPdGN).

Från subkultur till mainstream Hiphop-kulturen spred sig från den amerikanska kontinenten till resten av världen i slutet av 1970-talet. I början av 1980-talet hittade rörelsen även fram till Norden tack vare det växande intresset för breakdance och graffiti. Breikkausta vuodelta 1985-videon som finns i Yles arkiv (kan ses här: https://yle.fi/aihe/artikkeli/2010/12/09/rock-suomi-bonuksia-7-kotipojat) visar essensen av den tidiga subkulturen i Finland på ett tjusigt sätt. På den tiden präglades rapmusiken av starka discoinfluenser och innehöll också inslag av dansmusik. Kojos låt Whatugonnado med Billy Carson från 1983 sägs vara den första inspelade finländska raplåten. Då handlade hiphop fortfarande främst om att måla och dansa, medan själva rappandet spelade betydligt mindre roll. I Finland hade genren i mitten av 1980-talet precis hunnit etablera sig när den smutskastades av parodirappare som till exempel Raptori. Den finska rapmusiken tappade då all sin trovärdighet som en seriös genre och det tog nästan ett decennium för musikstilen att återhämta sig.

Diverse amerikanska ungdomstrender som till exempel skateboarding och aktörer som MTV, Jyrki och MoonTV återpopulariserade hiphop-scenen i Finland vid millennieskiftet. Genom att övergå till finska och skriva under ett prestigefyllt skivkontrakt var det däremot Fintelligens som blåste liv i den finska rapmusiken. Rapparen Ruudolf nämner i en intervju i Bassoradio (Ghetto Tyylit, 13.5 2014) att det knappt skrevs rap på finska innan Fintelligens stod i rampljuset. Iso H och Elastinen blev ansiktena för den finska rapmusiken och inspirerade nya artister till att skriva texter på finska. Samtidigt provocerades andra av deras kommersialism och underground-rörelsen aktiverade sig genom att skriva disslåtar på finska riktade mot duon. Nya artister, kollektiv och skivbolag grundades och på så sätt etablerades och institutionaliserades den finska rapmusiken.

När skivbolagen till sist vaknade upp och insåg att det rör sig pengar inom rapmusiken började de göra affärer med artisterna. Skivkontrakt med nya “talanger” undertecknades och genren mjölkades av tills den så gott som torkade ut. Plötligt fanns det för många rappare och för lite efterfrågan för dem. Nivån på de nya artisterna var inte särskilt hög och genren tappade trovärdighet bland lyssnarna. Finska rappare var plötsligt nollor och populäriteten sjönk drastiskt.

Tack vare de rapartister som fortfarande hade ambitioner att göra riktig rapmusik började genren började stegvis få tillbaka den förlorade respekten. Något år före 2010 började den finska rappen få tillbaka sitt förtroende. Världsmästarskapet i ishockey 2011 kan beskrivas som en milstolpe för den moderna finska rapmusiken i och med att mästerskapets signaturmelodi blev låten Häissä av Jare & VilleGalle. Efter det har framstegen ökat med raketfart och i dag är den finska rapmusiken populärare än någonsin.

En genre för alla Skivan I’m Young, Beautiful And Natural av General Njassa som kom ut år 1983 anses av många vara startpunkten för den finländska hiphop-musiken (trots protester av Njassa själv). Sjutton år senare, på 2000-talet, ökade mängden finska rapartister explosivt. På grund av den teknologiska utvecklingen och de billiga musikredskapen fortsätter trenden än i dag. Om man till exempel räknar upp en handfull artister inser man hur stor efterfrågan genren har. Till exempel finns artister som Nikke T, Ritarikunta, Sere, Ezkimo, Freepoint Crew, Saurus, Edorf, Signmark, Resisposse, Flegmaatikot, Srkkpjt, Kana, Mindman, Haittavaikutus, Ailu Valle, Kosola, Draama-Helmi, Atomirotta, Mäkki, Sini Sabotage, Haamu, Tiia Karoliina och Prinssi Jusuf. Alla har sin egna nisch, sin egen publik och sin egen personliga stil.

En fascinerande aspekt av den finska rapmusiken är just hur musikaliskt mångsidig genren är i dag. Vi har ett omfattande spektrum av allt från extremt kommersiell till alternativ rap. Finland har erbjudit ett fritt fält för artister att utveckla nya stilar och helt enkelt skapat möjligheter för experiment inom genren. Det som gör finländsk hiphop unik är att både mainstream-rappare och rappare från underground-kretsarna har en stadig publik med trogna anhängare. Till skillnad från resten av Norden råder det alltså ingen allmän konsensus om vilka inriktningar som “godkänns” inom genren i Finland. Ett uppenbart exempel på hur bred skalan kan vara kunde man se under Blockfest 2016. Festivalen bjöd på det mest kommersiella som finsk rap har att bjuda på, det vill säga Cheek, Mikael Gabriel och Nikke Ankara samtidigt som också de mer experimentella artisterna OD Kokemus, Petos och Khid också uppträdde under Blockfesthelgen.

Den finska rapmusiken har inte nått särskilt stor framgång utomlands, jämfört med till exempel den svenska hiphop-musiken som är en internationell exportvara. Faktum är att det finska utbudet är bredare än det svenska och erbjuder något för nästan alla lyssnare. Allt från de dystraste musiklandskapen till mer lättsamma toner, från filosofiska tankar till spritdränkta texter, avancerad poesi med multirim till sorglös trap finns på den finländska rapmenyn.

MC JiiPee från Kultabassokerho nämner i en diskussion på Bassoradio (Rap Scholar, 23.10 2017) att han anser att Eevil Stöö är den nya generationens Tove Jansson. Både barn och vuxa gillar berättelserna från Mumindalen och samma gäller Eevil Stöös vansinniga värld, hävdar han. I full medvetenhet av att Jansson inbegriper ett inhemskt kulturarv och var en legendarisk författare och att man därför egentligen inte kan jämföra dessa två, håller jag ändå delvis med MC JiiPee. Tove Janssons värld är omtyckt av alla. Den finska rapmusiken är lika så till för alla oavsett ålder, kön, klass eller religion.

Brister, schismer och korruption Genren som har alla förutsättningar att förena oss, gör trots allt ofta motsatsen. Även om den finska hiphop-musiken samlar poäng för musikalisk mångsidighet, lider den av kolossala brister i representationen. Hiphop-musiken är globalt mansdominerad och inte minst i Finland. Bland annat Kultabassoradio, ett radioprogram som specialiserar sig på finsk rap, har lyft fram avsaknaden av kvinnliga toppartister. Tonen i programmet och i allmänheten har dock för det mesta varit giftig, fördomsfull och beskyllande mot de utsatta. En problempunkt är att man strukturellt diskriminerar kvinnor som gör rapmusik genom att använda termen “naisräppäri“ (kvinnorappare). Ett annat bekymmer är att det inte finns något kollektivt forum för en mer djupgående diskussion om problemet. Nuläget speglar så klart samhällets problem, men inom den finska hiphop-genren har ämnet redan länge varit ytterst infekterat. De allt för frekventa misogyna raptexterna bidrar till den redan färdigt taskiga kvinnosynen som många inom hiphop-kretsarna har. Det är viktigt att komma ihåg att killar som gör rapmusik har ett enormt ansvar i denna fråga. I en analys av Ilona Raivio (Yle, 28.6.2017) framkommer att rapgruppen Gasellit har de mest rumsrena raptexterna medan Petri Nygård, Mouhous och Sairas T toppar listan med mest sexism. Ansvaret ligger förutom hos artisten också hos lyssnaren, vars skyldighet är att åtminstone fundera kritiskt på vad låttexterna handlar om. Bland annat har rapartisten Tippa T försvarat sig mot anklagelserna genom att förklara att hans musik reflekterar amerikansk trap (ett fall av tydlig whataboutism). Många andra framgångsrika rapartister använder sig av liknande odugliga argument, i stället för att medge problematiken och inse sin egna position i det hela. Som tur håller diskussionsklimatet sakta på att lösas upp, men processen är otroligt långsam.

PS. Ett tips för läsaren: sluta använda prefixet “nais-”(kvinno-) när du snackar om en person som gör rapmusik. Sprid inte heller lögnen om att det inte skulle finnas tjejer som gör rapmusik.

Hiphop-musiken kännetecknas traditionellt av samhällsaktivism och än i dag är samhällsaktivismen en av de bärande krafterna för genrens existens. Hiphop-musiken har ett afroamerikanskt ursprung och har därför tvingats kämpa extrahårt för att få erk��nnande. Det är också en orsak varför rapmusiken redan från början har strävat efter politiskt inflytande. Redan tidigt på 1980-talet gjorde rapgruppen Publik Enemy musik som talade för minoriternas rättigheter i USA.

Om man jämför med omvärlden har finlänska rappare varit relativt skygga med att våga ta politisk ställning i sin musik. I Sverige profilerar sig rappare flitigare som aktivister, men trots det har inte politiska texter och motiv varit sällsynta i Finland heller. Projekt som Al-Qaida Finland, Salaliittoteoria och Lappi itsenäiseksi har behandlat typiskt finska ämnen som till exempel alkoholism, depression och utanförskap. Samtidit har till exempel Asa (tidigare Avain) och Paleface genom tiderna sipprat in vänsterideologi i sina texter. Manifestet, eller det viktigaste verket för den finska ställningstagande rappen är ändå Punainen Tiili av Avain, som kom ut för 16 år sedan.

Finland firar 100 år av självständighet i dag och finländska myndigheter tillåter högerextremisternas demostration på Tölö torg, men varken alpackor eller barnevenemang. Normaliseringen av rasism är ett problem i vårt samhälle och det här framkommer allt oftare också i den finländska rapmusiken. Allt från Kalle Kallonens rasistiska Facebook-kommentarer, till kommentarsfältet på Youtube under låten Emme suostu pelkäämään av Paleface. En obehaglig trend just nu är det ökande näthatet mot rasifierade rapmusiker och anti-rasistiska artister i Finland.

Under de senaste åren har de som lyssnar på finsk rap splittrats. Det finns de som vet vad rap går ut på, vad rap står för och varifrån kulturen härstammar. Men det finns också de som inte vill eller klarar av att förstå genren och dess innebörd. De som lyssnar på finsk rap och tror att genren är “finsk”. Schismen gnagar sönder genren bit för bit och det talas relativt litet om ämnet.

Jag vill uppmärksamma radioprogrammet Rap Scholar som har gjort ett fint arbete i att bygga upp en saklig diskussion om tidigare tabubelagda ämnen inom den finska rapmusiken, som till exempel rasism och sexism. De har också framhävt marginaliserade rappare och fört diskussion om feminism inom rapscenen.

Det råder också en annan form av orättvisa inom den finska rapscenen. Fenomenet handlar om hur de stora skivbolagen och radiostationerna kontrollerar vad som spelas på radio med järnhand. Praktiskt taget är det så gott som omöjligt för en rapartist från ett litet skivbolag, som tillexempel Monsp Records, att få radiospelningar även om skivan skulle toppa listan på de mest sålda skivorna i Finland. Det finns förstås undantag, men det är ytterst sällsynt att musik som dessutom inte motsvarar den “radiovänliga” poprappen får speltid på radio. Bland annat har hiphop-artisten Juno talat öppet om hur de stora skivbolagen kontrollerar musikfältet i Finland och hur de styr vad för musik han kan släppa ut. Nu har också andra artister som Julma Henri och Haamu talat om den existerande korruptionen som finns. Läget är så bedrövligt att det inte ser ut att finnas ljus i ändan av tunneln. Tyvärr kommer ingenting att ändras innan radiokanalerna eller de stora skivbolagen tar ställning i frågan. Vi får se om Eevil Stöö för fjärde gången i rad toppar IFPI Finlands officiella lista och om radiokanalerna då fortsätter envisas med att spela låtar av artister från bolagen Sony, Warner och Universal.

Framtiden Albumet Pääkköset av Pääkköset utkom år 1989 och är den första rapskivan som utkom på finska. 28 år senare har den finska hiphopmusiken kommit en lång väg från de tidiga amerikanska kopiorna, parodirapfasen, de källarinspelade kassetterna och den amatörmässiga kvaliteten. Framstegen är enorma och de stora kliven är delvis överraskande. Den finska rapmusiken har blivit så rumsren att till och med min farmor känner till JVG. Den finska rapmusiken är en av de populäraste genrerna i Finland i dag (om inte den populäraste) och innebär en enorm business. Musiken spelas på de kommersiella radiokanalerna, uppskattade TV-program gästas av finska rapartister och inhemska rapstjärnor säljer slut de största arenorna. Rappare är med i reklamkampanjer och som frontfigurer i modekollektioner och det skrivs böcker och filmas dokumentärer om dem. I dagens läge är den inhemska rapmusiken som en modern nationalmusik. Den finländska hiphop-musiken har nått alla tänkbara mål och det känns som om bubblan är nära att spricka.

- Lars

0 notes