#jag har letat över hela internet

[stressedbeetle]

om det är någon som kommer ihåg den danska julkalendern pakten och typ har tillgång till de svensk dubbade avsnitten hade jag blivit väldigt lycklig om jag också kunde få tillgång till dom:)

[gethuve]

Cant upload the latest recordings.

Anti psychotics works fine.

Feels like I am becoming more stable, have more sane thoughts, I can think in the future, I can look back, I feel myself, I know myself, I am myself.

Amongst other whatever..

I dreamed of being chased by all the hollywood horror murderers.

Somehow me and another killed michael meyers.

Ezyyyyyy..

Voorhees got his ass kicked to.

Bunch of cunts.

I got myself some new clothes, in the middle of it to.

The elevator, back and forth, running from an ex, while he pretends to be the tank from left for dead.

Always pops up when I get to be myself.

Then he pops up and is fucking annoying.

Even in wake state.

That guy.

I woke up, fell asleep again. Meet my cousines friends at a hiphop clothing store.

Fun meeting her.

Alot of other things happend.

Being chased by all the murderers while having a super fun time. It was kinda weird.. because I and the others were never afraid.

We played through it all. Taking them out one by one.

..

I just want to move, far away from this hell whole called sweden.

-

Fortsätt ljuga om mina diagnoser. Du slängde ändå ut en på gatan när du kunde hjälpa en till psyk eller skaffa medicin.

Du vet inte ett skit, bör hålla käften med.

Douchebag delux w crooked teeth (liar).

-

Jag vill inte veta av någon av er. Önskar att jag aldrig lärt känna er.

Thats all.

I guess.

Det har tagit mig tills fförra månaden att hitta rätt medicin.

Alltså ,I typ 2 år. Har jag gått runt med samma panik, ångest, hat, vrede med mera.

Tills jag fan en vän. Inte genom vården. Dom har jag slagits med tillräckligt för att inse att dessa idioter kommer aldrig hjälpa.

10 stygn för att få en antidepp.

Tänker inte bevisa för dom igen hur långt en kan gå för att få lite ro.

-

"Fyyfan". Ba de.

-

Men du var nära.

Borderliiiine.

Ena sek bra. Andra dö.

-

Jag äter godis för jag är fucking bäng och får ibland blodsockerfall.

Inget som behövs lika mycket när en är nykter.

Bam. Problem solved.

-

Why the fuck would I ever believe in you or l?

You dont know shit. Bs. Trash talk. And lies all the fucking time.

You have been proved wrong, many times.

Sabotage everything.

No reason to believe.

-

Freddy kruger..

-

Och det är rätt uppenbart att en hamnar i depression när

4 st dör(1 var en välsugt nära vän, förut),

1 hamnar i koma

hela bunten stänger ute en för en är i den paniken en är.

spricka i revbenet

mosad av ett gäng poliser

måste flytta upp och ned

arbetar för den som har varit i koma

minimal od (ser emily rose i spegeln när en borstat tänderna, svimmar av synen och slår bakhuvudet i badkaret.

från ena sekunden är allt normalt till att se allt (allting ifrån ärr till piratlappar över ögonen till skuggor, besökt av häxor. Lila gubben. Med mera).

av och på.

Folk från söder fittar med en.

Folk påpekar att en behöver hjälp, konstant. No shit jag söker typ hjälp varje dag. Det krävdes 10 stygn för att bli hörd.

Ryter en tillbaka är en psykopat. även om det var dem som blänger och påpekar som började bråka.

blåst på över 10 lax(om en räknar med internet).

Detta är bara en bråkdel av allting som hänt. Men definitivt dem största impakterna. Och det är inte bara en impakt som du ser. Det är mer än dessa 11 punkter.

Det är rätt uppenbart att en blir depoig och arg.

Och det blev aldrig bättre av att flytta till umeå heller. För det blev bara värre. Och det är därför jag fucking hatar er och hatar just dig för att jag känner att jag blev utslängd när jag egentligen behövde hjälp till en klinik.

Jag gick dit själv i umeå. Nä, kan säga att det inte hjälpte någonstans alls.

Ni har sämre vård. Men med stöd kan det tas allvarligare.

Neeeeemen istället sitter jag i en bur på 15 kvm ovh ruttnar i damm och mitt egna hat.

-

Jag hatar er.

-

Det finns inget att tala om. Onda ögat över dig och din familj och allt annat.

Fuck you.

Fucking kör över dig med en lastbil.

Dumma fittungar.

Ni är minst lika fula, ni döljer det bara bättre.

Jag kan däremot inte dölja det. För jag är den jag är och känslig som ett jävla sär.

Det kallas inte för bipo. Du kanske får ett hum om vad.

Att hamna i depression efter något sånt där är rätt logiskt och det behöver inte vara bipo heller.

Om dina föräldrar dör. Och du blir deprimerad. Ska jag påpeka att du är dum i huvudet och är bipolär.

Fucking idioti på hög nivå.

Cancer, om jag får uttrycka mig själv.

-

Betala resan till himmelen.

-

En fick 1100-1900 kr i över 5 månader.

Även när en hade möten.

Resan dit kostade 86, mötet 200, resa tillbaka 86.

1/4 av det en fick i peng av soc.

Därav hatar jag er.

Den mängden en fått låna och betala tillbaka, var jäääävligt dryg den med.

-

Att sätta sig i en arbetsposition var också omöjlig för att.

En kunde bli 2, samt skuggor, aura, flygande färger ur ögonen.

Typ som det kan vara i en svamptripp.

Och jag trippade inte sen kollektivet.

Blir du sur? Du har ingen jävla aning om hur förbannad jag är.

Jag vet att jag var en riktig surfitta.

Du däremot, ser dig själv som någon jävla hjälte utan att du vet vad du ställt till med eller gjort.

Vilket gör mig ännu mer förbannad.

-

Jag kunde inte tänka längre än

Detta ex. IGEN

Drog ner på stan. Skulle handla mjölk på ica, fanns ingen mjölk = hepp, får väl vänta tills nästa vecka då det finns mjölk/fanns inte mjölk någon annanstans i världen.

Om det ger dig ett hum om hur kort jag kunde täka, gratulera. Jag kände mig helt jävla efterbliven.

Den vreden, cloudade bort all rationalitet, logik och handling.

-

Kan inte förklara eller beskriva det en går igenom, för någon.

Kunde jag prata korrekt så var det nästan en guldstjärna för mig

-

Att kunna gå normalt, gav mig också en guldstjärna.

Då jag hade brist i allt från b12 till mnga andra saker.

Hela jävla sinnet var förvridet.

-

A skämtar om att jag ska bli offrad på O's födelsedag.

Ett grönt rutnät överallt.

Ingen markering=ingen fara.

Skämtades om bara förra veckan att jag skulle bli offrad. Ingenting hände.

Jag tog det ÄNTLIGEN som ett skämt.

= jag behövde antipsykotiska hela jävla tiden.

Det skulle aldrig vara normalt, "normalt", igen om inte jag letat mig själv till denna medicin.

-

Några andra vänner blir inlaggda av liknande eller andra skäl.

Chain reaction?

Varför är det så många som går igenom någon form av identitet till vad är verkligt och vad en vill med livet?

Kaan någon svara mig VARFÖR det har skett flera stycken, som även en är bekant med?

IT DOESN'T MAKE FUCKING SENSE.

-

Alla drömmar och mardrömmar som har haft en röd tråd i sig.

-

Det slutar med

"Ja, jag kanske är helt jävla schiz".

-

Därav, och, ja, jag vet att det är flera som skrattar/kunde inte bry mig. Jag fucking hatar dig. Jag hatar er.

Jag vill inte tiklbaka i erat liv och jag vill fan inte ha er i mitt liv heller.

Ni sitter på fröet "det ordnar sig, det löser sig, det bli bättre, blicka framåt".

Är du dum i huvudet?

Inte bara bokstavligen, är du helt jävka hjärndöd?

Blir du lack?

Kanske ditt egna samvete som säger någonting.

Fuck off. Är du snäll?

-

HAT ÄR MITT FÖRNAMN.

"Oj vad mycket jag självömkar"

Jag vill se dig gå igenom mina 2 år och det du får tillbaka av andra är ett liknande "håll käften" eller ett rant av "håll käften".

Som jag ser det?

Jag blir bränd framför er alla till döds av en slukande eld. Vissa kastar stenar på mig. Vissa kastar ägg och tomater.

Ni ser mig dö för jag tror på något annat.

Det är så jag ser det.

-

Jag lär aldrig ha ett hjärta som förr. Stängt, svag tillit, råmycket kärlek som inte delas med så många andra, empati för allt, backstabbad av det som fanns.

-

Rör mig inte, jag sa stör mig inte, jag sa fucking flytta på dig.

-

Ett annat typiskt hur det varit för mig är.

Bodde i sthlm tills förra veckan.

Mmmm vad fan äre som händer. Jo rören under sinken börjar läcka efter att jag handdiskat, typ, 5 objekt.

Det är tydligen mitt fel. Jag "måste" ha slagit rören under sinken, inte löst/väldigt hårt.

Och eftersom jag var där, så får jag skiten och ska ut ur lägenheten inom 2 timmar.

Även fast jag försökte bekskydda golvet, genom att springa fram och tillbaka med handdukar och hinkar.

Det finns en anledning till varför det finns rörmockare. Jag visste iaf inte hur en stänger av vattnet.

Och det jag får är

"Är du dum i huve, idiot"

Med mera. Och hör jag det så kan en ge dig fan på att en får höra saker tillbaka.

Jag HATAR dom orden, jag kan tänka mig att det är extra jävka jobbigt att höra det som diagnoserad.

Ärr en för speedad, ska en sakta ner, även fast en inte kan.

Är du depp, är du lat.

[kvinnosakens-blog]

GÄSTPOST: min feminism

Jag fick mitt första feministiska uppvaknande för tio år sen när jag gick på gymnasiet. Jag minns inte exakt vad det var som väckte mig och fick mig att förstå att det finns en uråldrig könsmaktsordning där män förtrycker kvinnor, men vaknade gjorde jag. Min gymnasieklass och flera av våra lärare var öppna för diskussioner om allt möjligt så det fanns utrymme för att uttrycka tankar, ifrågasätta och utbyta åsikter på ett sätt jag inte upplevt tidigare vilket ledde till att några av oss tjejer i klassen fann ett slags systerskap. Vi kanske inte diskuterade så mycket praktiskt kvinnokamp men tillsammans fick vi utlopp för våra känslor av frustration och utsatthet av att ha växt upp som flickor och vara tjejer på väg att bli kvinnor i denna patriarkala värld. Genom att prata, skoja och våga ta för oss. Genom att sjunga och dansa till feministiska kampsånger från 70-talet. Jag läste Simone de Beauvoir och annan feministisk litteratur. Jag tog diskussioner om feminism på fester. Jag grävde i historien och hittade kvinnor som uträttat stordåd trots de hinder som fanns i samtiden och att eftervärldens manliga historieskrivare försökt förminska eller utelämna dem. Jag började känna en djup förundran över vilken kapacitet det finns hos oss kvinnor, som kollektiv och individer, men också en sådan vrede över hur männen begränsar våra liv, vår frihet och våra kroppar.

 Efter studenten läste jag ett tag på universitetet och begravdes i studier, den lilla tid jag hade över festade jag. Jag kallade mig fortfarande feminist men blev ofta ifrågasatt och jag kände att jag inte hade läst på tillräckligt om varken teorier eller statistik för att självsäkert kunna ta diskussioner med antifeminister. Sen kom livet emellan. Sjukdom, flera flyttar, ett stormigt förhållande som sprack. Jag hade inte möjlighet att prioritera feminismen och hade inte letat efter ett nytt systerskap som jag kunde växa och vila i. Jag hade aldrig byggt upp en stark och tydlig grund för min feminism och jag var på en plats i livet där jag kände mig ensam, utsatt och osedd. På internet hittade jag en ny typ av feminism som förklarade att kön är ett spektrum och man kan identifiera sig som allt möjligt eller ingenting alls oavsett vilken kropp man fötts i för det handlar om hur man känner sig inuti. Jag fick även förklarat för mig att jag var ciskvinna och därmed åtnjöt en hel drös privilegier som jag var tvungen att ständigt ”checka” mig själv för. Eftersom jag inte gick runt och kände mig som en kvinna började jag fundera på om jag också var agender och något år senare kändes demigirl mer som en förklaring på min könstillhörighet. Men jag kom aldrig ut som icke-binär, tänkte att jag nog ändå inte skulle räknas som tillräckligt trans eftersom jag var en afab (assigned female at birth) som kände mig bekväm i att bära klänning och smink och det verkade ju vara sådana saker som var avgörande. Biologi spelade ingen roll längre, det var den egna känslan som användes för att könsbestämma. Jag fortsatte alltså att vara ciskvinna och i och med att jag trots allt var så privilegierad började jag mer och mer tränga bort min kvinnokamp och istället lägga energi på att vara en bra allierad till transrörelsen. Jag fnös åt vad jag benämnde som ”livmodersfeminister á la 70-talet” och tyckte de var förlegade som pratade om systerskap och kvinnofrågor när det fanns mer akuta problem, nämligen att ta itu med förtrycket som vi utsatte transpersoner för. Jag hade fått lära mig att de var TERF:s (Trans Exclusionary Radical Feminists) och kunde likställas med jordens avskum. Jag undvek att läsa alla slags bloggar, artiklar och böcker som hade stämplats som TERF och fick därmed aldrig möjlighet att bilda mig en uppfattning om vad den radikalfeministiska analysen faktiskt går ut på. Jag droppade feministiska förebilder när de förklarades vara transfober. Jag började tänka att jag som ciskvinna inte skulle ta så stor plats i feminismen för hur förtryckt var jag ens? Antifeministernas argument från svunna tider om att Sverige i princip var helt jämställt mellan kvinnor och män fick fäste i min hjärna, vad klagade jag på? Jag tryckte tillbaka min verklighet av förtryck till förmån för transrörelsens idéer om mina privilegier och försökte vara en bra allierad men tyckte och kände att jag ständigt misslyckades och samtidigt var det något djupt i mig som skavde.

Efter fem år började det bli outhärdligt och jag gick in i en djup kris över feminismen. Jag övervägde att sluta kalla mig feminist för det kändes ändå mest som ett minfält. Jag höll på att kvävas av att inte bli sedd i min utsatthet som kvinna och att mina levda erfarenheter inte räknades. Och jag var förvirrad. Jag kände mig inte ens som kvinna men inte som något annat kön heller och inte som inget kön alls heller men ändå hade jag denna kropp med allt vad den fått utstå och hur patriarkatet har begränsat mitt liv och föreställningar och förväntningar som projicerats på min personlighet utifrån denna kropp. Men så hände något. I mitt flöde på Facebook dök det upp ett och annat inlägg från sidan Kvinnosaken. Jag läste dem och trots att jag visste att detta var TERF-stämplat material började jag ta det till mig och jag gick in på sidan emellanåt trots att det kändes som att jag gjorde något förbjudet och fel. Allt jag läste höll jag med om och det slog an så många strängar i mig. Jag kände att mina erfarenheter av att vara kvinna synliggjordes (både mina personliga livserfarenheter men också allt jag visste om vad kvinnor jorden runt utstår varje dag). Jag fick en grundläggande förståelse för vad radikalfeminismen faktiskt handlar om och insåg att min gymnasiefeminism hade varit på väg i den riktningen hela tiden men att utvecklingen hade avbrutits och förvridits. Att det finns två kön, baserade på en biologisk verklighet, i en könsmaktsordning där män förtrycker kvinnor. Att kön inte är en känsla, beteenden eller attribut. Att män och kvinnor socialiseras in i olika könsroller och att dessa könsroller skaver och skär för de flesta människor men drabbar kvinnor hårdare. Att hitta radikalfeminismen och det systerskap som finns i den har gjort att jag kan andas igen och jag känner att jag i detta systerskap kommer kunna växa som feminist men också som människa.