#inte nyårslöften!

[felishinthefeels]

2024:

köp en bikini och a n v ä n d den !

laga en ny maträtt en gång i månaden

läs minst tjugosex böcker

skriv en novell

gå på vattengympa med maja och kajsa

börja springa igen!

ta vitaminer!

kolla upp synen!

viktigast av allt:

skaffa ett självförtroende som en medioker man

[skeppsbrott]

(ny anon) glömde helt bort att nyårslöften var en grej och trodde att "nyårsmål" var. nyårsmat. i en lätt förvirrad minut

jag: tjuvstarta att käka nyårsmat redan den 27e??? *jävlar* vad du lagat mat i god tid!!

Jag började provköra min nyårsmeny för två veckor sen så det är ju inte helt felpinkat av dig.

Tycker inte om att ha nyårslöften! Jag lovar inget! Men mål funkar. Och teman. 2022 handlade om att ha sämre omdöme. Tänker att 2023 kommer bli mer om att avsluta grejer jag påbörjat. MEN JAG LOVAR INGET.

[sonicboooom]

Gäller att inte skriva för långa listor med nyårslöften, helt omöjligt att uppfylla dem...3 stycken räcker bra!:D...bruh!:)))

[kanslomassigtstord]

2019-12-21

Nu har jag varit sjukskriven i snart två veckor, och återgår till jobbet igen om tre dagar. Två veckor har verkligen känts som två dagar och tre dagar känns som tre timmar. Jag vill verkligen tillbaka till jobbet, men är rädd för hur det blir ändå. När jag blivit stressad under dessa två veckor har jag börjat gråta, inte just för att jag blir stressad; snarare för vad som händer i mig. Hjärtklappningen, ökade andningen och yrseln. Det är fruktansvärt, och jag har blivit lika rädd och lika irriterad varje gång. Jag har så svårt att acceptera att mitt psyke helt plötsligt inte klarar av saker som jag kunde göra bara för en månad sen. Jag har svårt att acceptera det, men vet samtidigt att jag måste det. Jag vill inte bli sjukare, så jag hoppas att det funkar att återgå till jobbet nu. Fungerar det inte, vet jag inte riktigt vad jag gör. Men jag vet att jag behöver hjälp, jag vet bara inte vad för hjälp. Kan man få hjälp med att skaffa hjälp? Imorgon åker min flickvän hem till sina föräldrar också, vilket inte heller känns bra. Jag vill inte vara ensam, men det kanske är bra också. Jag vet inte. Just nu är det iallafall det absolut sista jag vill. Men jag ska försöka med annat ändå; imorgon kommer två av mina bästa vänner hit och på tisdag ska jag till min familj. Sen jobba två dagar, sen är hon här över helgen igen och då kommer det kännas bra igen, då kommer jag känna mig hel igen.

Och på lördag har det gått ett år sen natten på hotellet. Inte för jag tänker på det, men datumet kommer jag nog alltid komma ihåg. För den smärtan kommer jag nog aldrig glömma och någonstans så kommer jag nog aldrig förlåta mig själv heller för att jag sa att det var “okej” för jag inte orkade med hans skuldkänslor. Men det har gått snart ett år och vi pratar inte och det känns så jävla skönt. Jag kommer aldrig behöva ha honom i mitt liv igen och om jag kunnat så önskar jag att det aldrig blivit vi från första början.

Och nytt år. Har ni några nyårslöften? Jag tror bara jag ska bli snällare mot mig själv. Faktiskt ta tag i mig själv på riktigt. Inte klanka ner på mig själv eller klandra mig själv så som jag så lätt gör. För i slutet av dagen har jag bara mig själv, och om inte jag är snäll mot mig kan jag heller inte räkna med att andra är det. Jag måste ta hand om mig själv mer. Och det blir nog mitt nyårslöfte. Det och att fortsätta älska som jag vore nykär.

God jul och gott nytt år på er. Vi lär inte höras mer förrän nästa år. Ta hand om er, allihopa.

- känslomässigtstörd (21:54, inlägg som skrevs för länge sen men inte postades)

[emmakylberg]

“Att saker förändras betyder inte att det är över - tvärtom. En omstart betyder alltid tid för nya chanser.”

1 januari 2019. Jag har aldrig varit ett stort fan av nyårsafton alls - på något märkligt sätt har det varit förknippat med ångest för mig. Säga hej då till något som varit och vinka in någonting nytt, ett oskrivet blad. Jag har aldrig gillat det, och efter snart 26 år i livet har jag insett att det mest troligt beror på att min person inte är särskilt välkomnande till förändringar. 

Men 2017 och särskilt 2018 har präglats av förändringar. Jag har ständigt blivit utmanad med nya sammanhang som har tvingat mig till att bli mer öppen och utåt. Det har varit pissjobbigt men resultatet har blivit att jag är en mer lättsam person som har blivit bättre på att välkomna förändringar och faktiskt börjat gilla dem lite, lite grann. 

Nyårslöften är jag inget fan av, men strävan och mål gillar jag. Strävan och mål är också mer förlåtande än löften - jag är färdig med att lova mig själv massa saker för att sedan bli besviken på att jag inte lyckades införliva alla löften till punkt och pricka. Det är svårt att komma på mål, men här kommer två; 

1 Bli bättre på stresshantering och sätta min inre utveckling i fokus. Jag ska börja sträva efter att meditera mera. De senaste två åren har jag börjat ta hand mycket om min kropp, jag tränar mycket och äter (enligt mina mått mätt) väldigt bra och ren mat. Men den inre hälsan har satts lite åt sidan. Men i år ska jag ta tag i den också. Hitta mitt inre lugn och bli mer förlåtande mot mig själv ska jag bli. 

2 Fyll livet med mer innehåll och sluta vara en så kallad dyngbagge (skjuta dynga framför sig istället för att inse att livet är NU och inte sen). Den här hösten har jag kommit på mig själv med att så många gånger tänka “bara fyra dagar kvar till helg, DÅ kan jag göra x eller y”. Jag skjuter upp livet och njutningen till sen. Jag ska inte göra det längre. Nu ska jag se till att fånga dagen och göra de tråkigaste dagarna, veckorna eller till och med månaderna till de bästa. Jag avskyr till exempel mars månad - därför ska jag i år se till attt göra något riktigt kul i mars så jag kan se fram emot den månaden istället för att se den som en transportsträcka till något som blir bra SEN. 

Jag är nöjd med mina mål. De kommer bidra till min utveckling och göra mitt liv rikare. <3 

[kompasskurs]

Jag brukar i normala fall inte avge nyårslöften eftersom jag aldrig kan hålla dem. Men det gångna nyår bröt jag mot den vanan och avlade någon form av löfte – eller åtminstone en målsättning. Nämligen att gå ner i vikt – originellt, eller hur?! 😁 Men det behövs verkligen, jag har X antal kilo som ska bort och jag behöver lägga om en hel del vanor i tillvaron. Såväl vad det gäller mat som träning och en hel del annat.Fast jag får nog – så här en dryg månad in på det nya året – erkänna att det gått så där. Det enda som gått ungefär som det brukar göra, är att jag inte hållit mitt löfte till mig själv. Jag har fortsatt slarva med träningen och äter inte alls så kalorisnålt som jag borde göra. Det enda jag faktiskt hållit nere på är mitt alkoholintag – och det har till största delen med att göra att jag blivit rådd att göra det under min strålbehandling. Och fast jag faktiskt haft tiden att gå till gymmet nu när jag är hemma, så har det inte heller riktigt blivit. Visst har jag varit där ibland, men inte så ofta som jag faktiskt skulle behöva. Min målsättning är tre träningspass i veckan, men det är inte något jag hållit överhuvudtaget. I bästa fall har jag varit på gymmet två gånger per vecka.

[trailflying]

Nytt år och hur startar man det? På samma sätt som man avslutade det förra, genom lite löpning! 🥳 Såklart! Det blev en skogsrunda på isiga stigar och motionsspår. På något sätt så känns det riktigt bra att starta året på det här sättet, att springa in det! 🏃🏽‍♂️ Jag har inte gett några nyårslöften, däremot har jag börjat skissa på mål för året, som jag nämnde igår. 😁 Någon annan som tagit en runda idag? Känns det så där extra bra för er också att starta året med ett löppass eller träningspass? Nu kör vi 2022! 💥 . 🇬🇧 A new year! Why not start it the same way I ended the last one? With a run session!🥳 Yesterday a fast session on roads, today a little slower session on slippery icy trails in the woods, just before dusk. 🏃🏽‍♂️ In some way it feels specially good to start a new year with a run. I’m slowly setting up goals for this year, I will tell you about them later on. Anyone else who starts this year with a run or gym session? What do you think, doesn’t it feel specially good to start the year in that way? Let’s go 2022! 💥 . (på/i Brantbrinks IP) https://www.instagram.com/p/CYMg1LXIYN9/?utm_medium=tumblr

[luckymese]

Mest gillade 2021. Helt klart inte mitt bästa år. Huvudvärkens år 🥺🤕😩 Men det kan bara bli bättre. Nyårslöften: - bli bättre på att sortera. - inte slänga så mycket mat. - Röra på mig mer. - Säga vad jag tycker så att det inte ”exploderar” - Leva efter mottot ” Life is 10% what happens to you, and 90% how you react to it. 2022 - blir ett bra år! ❤️ (på/i Södermalm) https://www.instagram.com/p/CYJBI8MsChDuATh7ldJogc3pqMLufNhdsfm66E0/?utm_medium=tumblr

[photofabulicious]

🎅🏻Julbord igår med jobbet var mycket trevligt. Vi var på TAK i deras Chambré Separée och det bjöds på en femrättersmeny med tillhörande dryckespaket. Mycket smarrigt och det blev en fantastisk trevlig afton. Trivs verkligen bra med mina nya kollegor! Dock grämer jag mig fortfarande att jag förlorade en dag förra veckan… Det var för mig ett väldigt viktigt möte. Att man kan bli så dagvill alltså. Har aldrig hänt mig förut i denna skala. Var mindfuckad hela helgen pga detta. . 😬Brukar aldrig köra nyårslöften eftersom jag aldrig kan hålla dom… haha. Men i år tänker jag göra en lista som jag ska utgå ifrån. Jag ska bl.a satsa på hälsan (få bukt på mina inflammationer, gå ner i vikt, hitta bra läkare, rätt mediciner osv), vara mer kulturell (gå på museum, konserter, utställningar, teater, musikaler etc), personlig utveckling (både arbetsmässigt och utveckling av hobbyn som foto och skrivande) och sedan vill jag resa till något härligt ställe jag aldrig varit på förut. Måste säga upp mig också från kasinot… och byta fackförbund och a-kassa… och se över hemförsäkringen. Det blir nästan som en bucketlista istället för nyårslöften. Låter roligare så. . 💸Har det knapert denna månad rent ekonomiskt. Hann knappt jobba något förra månaden och får bara 3000kr från CSN. Desto bättre blir januari dock. Då får vi 2 fulla CSN på en månad. En den tredje ish och sen i slutet av månaden. Hinner också få till hop mer timmar också förhoppningsvis på jobbet. Är dock van med att fira en gul jul.😂 . 📉Mina aktier är en sorglig historia. De har rasat med över 100k på drygt tre veckor. Orkar inte ens titta på börsen just nu. Men men, det vänder väl någon gång. Kryptovalutorna har också rasat de senaste veckorna. Kraftigt. Hade jag haft mer pengar löst nu, så skulle jag ha bombat krypto! Har tjänat en fin hacka på att köpa dipparna i år. Det har gett mig några extra tusen varje månad. Välbehövligt för en student som mig. . 👋Vi hörs och görs! Tjarrå❤️ (på/i Kungsholmen, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/CXjWLr1MSR9/?utm_medium=tumblr

[louiseeklund]

28 December 2019 Lördag

12:16 Ritorno. 12:38 Ett hjärta av sten. Ett förslutet hjärta. Ett ruttet hjärta. Sten. Förslutet. Ruttet. Jag vissnar. Jag känner att jag vissnar. På en äng fylld av blommor, vissnar jag. 12:40 Jag är den enda som är ensam här. Alla har sällskap. Daniel ville uppenbarligen hänga mer, ta en promenad iallafall men jag sa att jag behövde gå hem. Behövde skriva av mig. Skulle träffa klasskamrater jag inte träffat på tolv år. Allt var sant, nu är inget sant. Träffen blev inställd. Hemma klarade jag inte av att vara och jag gick bara hem för att byta om och hämta datorn. Jag planerade att gå till Ritorno. 12:45 Jag söker mig ut till folk, sträcker ut en hand och så fort någon tar den, sträcker jag mig efter en annan. Jag får skylla mig själv. 12:45 Vad ska jag göra. Vad är det för fel på mig? Varför har jag ingen närstående vän? Ingen alls. Ingen att ringa. Förvisso har jag ingen mobil, så den kommentaren var irrelevant. 12:48 Jag utnyttjar varje situation jag känner mig uppskattad. Jag utnyttjar det på ett sätt att det blir själviskt. Jag är så jävla självisk. Det är inte konstigt att jag inte har några vänner kvar. 12:49 Jag vill fly igen. Börja om. Födas på nytt. Byta mitt liv. 13:44 Jag tror jag tänker bege mig till något museum idag igen. Det ser ut att bli moderna museet. 13:45 Jag börjar förstå mig själv mer och mer. Att den jag varit inte är den jag är. Att den jag är blivit undanträngd av alla idéer om vem jag bör vara och vem jag är för andra. Jag ska vara en tyst och timid person, men det är inte jag. Visst är jag introvert men jag har så mycket inom mig som håller på att explodera. Jag är påväg att explodera. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag vet är att jag inte klarar av att vara hemma. Att vara omkring personer som har den här tidigare idén om vem jag är. För en vecka sedan, på scenstudion uttryckte sig folk som så att jag verkade vara fullast av alla och då var jag den enda som inte druckit. Jag tycker om att röra mig i lustiga formationer. 13:48 Det är ganska underhållande att ens se på människor såhär. Bord för bord, är som helt skilda världar. Som museet är upplagt, är världen upplagd. De olika sektionerna i utställningen var uppdelad efter arkitekturens rutor i taket. Ett universum för var och en sektion. Precis som bord på restauranger. Alla bord är sin egen värld. De har som osynligs murar runtom sig, mitt bord är inte att förglömma. Trots extrem högljutt klimat, ter det sig som så att ingen ser någonting utanför sina väggar. Alla håller igång sina egna samtal eller äter i tystnad. Det vore kul att göra en film på det. 14:37 Det känns som om jag springer ett skriftligt maraton. Jag har suttit och skrivit observationer av min omgivning konstant sedan jag började. Otroligt underhållande. 14:40 Alla mina filmidéer och dylikt, har nog en väldigt smal publik. Insåg jag nu. Tror inte det är så många som vill se en film utan dramaturgi. Det är mer av en social uppenbarelse. Beskådning av liv. 14:44

Det är en bra observationsövning om inget annat. 14:50 Den här storyn blir bara bättre och bättre. Malin skrev nu och undrade var jag gör, så hon kommer komma hit. Det får bli en del av min story. Och storyn slutar när jag fäller ner skärmen. 

14:59 Gud. Jag känner mig helt färdig med den där storyn nu, Bra att Malin kommer och SKÖNT att känna sig klar med något. Fullända något. Det var länge sedan. 15:00 Malin kommer. 18:35 Hon hade bara tänkt kika förbi, men det blev att hon stanna så länge att vi blev hungriga och åkte till Holy Cow på söder och käkade tidig middag. Nu sitter jag med en öl vid sidan av dator, på Austin Texas baren här på Nortullsgatan. Juicen byttes mot öl och Caféet till bar. 18:37 Lite deppig. Vill inte hem. Funderar på att höra av mig till Daniel igen om han vill ses och snacka. 18:38 Skulle kunna kolla vad Nickson eller Lucas har för sig.. Ta den där ölen med Lucas kanske. 19:02 Jag gillar det här stället. Det är så amerikanskt att jag känner mig välkommen. För i svenska miljöer känner jag mig inte särskilt välkommen. Jag går i tankarna om att söka sommarjobb på den här baren, eller en annan restaurang. Det är ett ganska lustfyllt yrke trots allt. Servitris. 19:03 Nyårslöften från bartendern:

1: Träna mindre än året innan.

2: Dricka fler drinkar.

3: Leva livet lite mer. 19:04 Jag älskar alla dessa personer som jag träffat under de här året, varför säger jag inte det till dem? Det här året har varit viktigare än något tidigare år. Jag är djupt nyfiken på att se hur nästa år artar sig. Vem jag är om ett år. Jag njuter av ovissheten, att inte veta. Jag ser mitt liv som en modell att konstruera. Jag väljer vilka delar jag vill addera och dessa delar kommer att agera varierande i förhållande till varandra. Otroligt spännande. 19:09 Wifi-et fungerar inte. Jag älskar att vara anonym och underligt nog är jag som mest anonym i mina hemtrakter. 19:09 Malin uttalade idag att hon inte är det minsta intresserad av musik. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Hur är det möjligt? Det är verkligen en icebreaker. Fast vi är vänner, så det är inte så farligt. Men skulle jag vara tillsammans med en partner som inte är ett dugg intresserad av musik eller konst, då skulle jag vända direkt. 19:12 Det är svårt att tillfredsställa mina behov. Gissar jag. För att jag skall vara intresserad av någon, krävs det att den personen är min idealperson. När ska jag hitta någon sådan, som vill vara med mig. Jag är trött på jakten. Jag har inget intresse av att vara med någon längre. Trots mina ensamma stunder. Eller vem försöker jag lura? Det hade varit jävligt nice att vara tillsammans med en person som jag verkligen ville vara med. Som gör mig till ett bättre jag och vice versa. 19:15 Det är oväntat många unga personer här. Personer vid 20-sträcket eller om de är under. 19:18 Internett fungerar verkligen inte. 19:28 Jag börjar bli trött på mina egna historier. Kanske är det ett sundhetstecken. Kanske kan jag komme på något mer lustfyllt att läsa om. Allt detta skrivande har gett mig mer kunskap i berättande. Glad över det. 19:59 Mitt vänstra knä börjar krångla. 20:00 Hahahahah jag läste nu en text som jag skrev i början av året. Där jag skrev att jag var tjugo fyra år. Jag är bara en siffra äldre men fan, vad ungt det låter. 25 är också en barnlek. 20:03 Allt jag gör är i princip research. Jag måste vara ute mer. Observera fler situationer och beteenden. 20:04 Jag sitter alltså ensam en lördagkväll på en bar och, arbetar skulle någon annan säkert säga. Försöker få ihop internett nu. 20:05 Jag är så jävla glad att slippa kallprat. 20:06 Kanske borde gå hem och läsa eller möjligtvis se klart på Den Allvarsamma Leken. 20:07 Om någon hör av sig till mig, går jag ut. Annars vill jag inte jaga mer. Fast det är förvisso lördag. Men juste ja. Pengar. Jag har inte så mycket pengar. Dock, fick jag lön tydligen, från något jobb så det glädjer mig. En liten Stockholms-fickpeng. 20:09 Jag har fan otur idag, insåg jag nu. Jag borde inte röra mig ur fläcken när jag väl sitter på en trygg plats. Typ min säng. Jag höll ju på att bryta benet nu bara då jag gjorde ett enkelt hopp. Det gör fan ont alltså. 20:10 Jag dricker så jävla långsamt. Ölglaset är ännu inte tomt. 20:11 Det är fan riktigt jobbigt att vara skrivberoende. Jag undrar om det är en grej. Skrivberoende. Det kanske är skadligt i längden? Hur som helst så kom jag på en rolig kortfilm till, nu i denna bar. Eller rolig och rolig. Ganska sorglig. Jag är dock ytterst tveksam på att jag någonsin kommer att göra mina filmidéer. Det verkar så jobbigt med film. Med filmteam. Jag kan inte ens få ihop vänner att träffa mig, hur ska jag möjligen kunna få folk att jobba för mig? Göra det jag ber dem? Jag måste skaffa some balls. 20:13 Hur ska jag göra det då? Jo. Jag behöver umgås med personer som tar plats. Som är raka och tydliga med sina idéer och får dem i bruk.  20:17 Att jag skulle bli så ensam, var kanske lätt att förutspå. Vem trodde jag att jag skulle lura? Det är klart en tystlåten tjej lever i ensamhet. Nä fyran vad trist. 20:18 Det var liksom ölen som fick bestämma att den här skrivsessionen tog slut. Tror sådant är viktigt för mig. Att förbestämt bestämma när jag skall sluta med en viss aktivitet. Ramar. Stopp. Riktlinjer. 20:38 Jag ska nog skriva ett meddelande och förklara min förvirrade situation. Eller ska jag det? Jag behöver en psykolog. 21:17 Miranda är en så otroligt inlyssnande person. Vi började chatta nu, vilket vi gör väldigt sällan. Kanske aldrig. 21:23 Nu skriver jag med Bengtsson också. Och Malin. Herregud, Men Mirandasnacket känns som ett viktigt ämne!! 23:55 Det tog mig till nu att formulera en text men det är alldeles för ingående, för mycket. Vadfan. Jag väntar till i morgon. Det är inte ok att skicka en nyskriven text. 

[johanna747]

Här kommer en lång text om mitt 2020 som verkligen inte behövs men Sigge Eklund sa något bra i podden om att konsten är död för vi tänker för mycket på vad mottagarna vill ha istället för vad vi vill göra så här kommer den ändå

Januari börjar runt ett middagsbord i Warszawa. Det blir årets första och enda resa, men det vet vi inte än. På bordet trängs vodkadrinkar med kanske tusen utströsslade korianderblad. Jag lägger en tråkig kommentar om att det är otrevligt att kasta mat omkring sig på restaurang, medan Nadifa snabbt kontrar med att vi ska se det som konfetti. Jag hinner knappt köpa det innan Jenny trycker upp sin mobil i våra ansikten. “Hallå klockan är 00.14?!” Besvikna skålar vi in det nya året. Vi river av våra nyårslöften, springer vidare och hinner köpa typ Alvedon för 500 kronor innan vi åker hem fyra timmar senare.

Hemma väntar kaos. På två veckor ska jag hinna skriva klart min kandidatuppsats, som jag ägnat kanske två timmar på under julledigheten, och flytta från Örebro. Men som allt annat i livet löste sig det med. Och i flyttbilen påväg mot Stockholm lyssnar jag på En helt ny karriär för jag är en tönt.

Den första februari tappar jag min laptop på tån och bryter den. Det töntigaste man kan göra. Dagen efter börjar min praktik på Unesco och jag bestämmer mig för att låtsas som jag kan gå normalt. Allt för att minimera uppmärksamheten mot mig. Veckorna som följer innebär tårar i ögonen och bit i tungan under varje lunchpromenad runt Djurgården för att jag ändå vill bli en del av gänget.

Allt känns väldigt nytt och väldigt mycket. Min bortskämda studenthjärna är inte van vid heltidsjobb. Den är inte heller van vid storstadspulsen eller inneboendelivet. Och det där nyårslöftet om att börja äta igen orkar jag inte riktigt ta tag i. Trots att jag länge längtat efter AW:s på coola Stockholmsbarer, hänger jag mest på Netflix om kvällarna.

Jag ser allt, till och med Sex Education. I en scen lägger Jackson, toppstudenten och tävlingssimmaren, in sin hand mellan två vikter i en träningsmaskin. Med flit låter han den mosas och slipper simningen i flera veckor efteråt. Jag tänker att jag vill göra detsamma. Typ bli lite överkörd av en bil. Kanske bryta något coolare än min tå för att få en liten paus. Klipp till…

… mars. Den trettonde mars kommer pausen. Jag har råkat komma emot någon knapp på mitt höj- och sänkbara skrivbord på kontoret så det ser helt förvrängt ut. Det står liksom diagonalt med datorn halvt nere i marken. Vi ska tydligen arbeta hemifrån nästa vecka så jag skäms lite över att det kommer behöva stå sådär hela helgen. Det känns ovärdigt på något sätt.

Jag vet inte om någon fixade skrivbordet. För jag kom aldrig tillbaka till praktikplatsen efter den fredagen. Inte för att jag blev överkörd eller bröt något ben, utan för, ja ni vet vad. Om jag var mer vidskeplig hade jag nog bett om ursäkt för att jag hoppades på något som stannade världen ett tag. Det här var väl lite väl.

Jag tar tre foton i april. Dem tar jag den enda gången jag åker in till city för att träffa Jenny och Sofia. Ingen av oss åker hem över påsk, så vi fixar vår egna påskmiddag och äter den på hennes balkong. Jag skäms lite när jag tänker på det, men ironiskt klappar vi händerna när klockan slår 19 eller 20, när nu sjukvården skulle applåderas.

Annars gör jag inget av värde i april. Det känns inte som det i alla fall. Jag går kanske tusen varv runt elljusspåret där jag bor, och Frank Ocean släpper en låt som heter Dear April som jag lyssnar på hela månaden för jag är en tönt.

I maj blir jag 25 och flyttar till Eskilstuna igen. Det känns piss, det gör det. Stockholm blev ju inte som jag tänkt och att flytta hem till mamma och pappa igen är väl ingen tjugofemårings dröm. Men så blir det. På min födelsedag bjuder jag över mina närmsta vänner på middag. Jag lagar en vodkapasta som blir alldeles för stark och får äntligen träffa Moa igen efter ett år på Hawaii. 

Maj blir faktiskt fin. Alla mina duktiga och fina vänner – som annars är ute i världen och har fullt upp med sitt – har liksom tvingats hem. Så vi ses hela tiden. Vi besöker Djurgårdsberget som om vi vore fjorton år och dricker öl på gamla Sylvia som på tiden när gamla Sylvia bara hette Sylvia.

Juni börjar med något jävla jidder i USA igen. Jag, den störste aktivisten av dem alla, lägger ut en svart bild på Instastory i början av månaden. Sen rullar mitt lilla liv vidare. Jag tar examen och har fest tillsammans med Astrid och Moa för att fira det och våra födelsedagar. Solen skiner hela den dagen och vi har långbord i Astrids trädgård. Nästan alla jag bryr mig om är där och ingen verkar vilja gå hem.

Jag firar också midsommar hos Rebecca. Vi har varit där förut, men när jag skriver in adressen på Google maps i bilen påväg dit brister jag ut i ett ah juste-skratt. Sörgården. Är det verkligen nödvändigt att döpa en idyll med en Astrid Lindgren-referens? Kan tycka att det bryter lite mot show don’t tell-regeln. Hur som helst blir det en fin kväll. Mitt lag vinner sjukampen, vi dricker snaps med smak av bubbelgum och sover över i ett tält.

Jag blir typ religiös i juli. Okej inte riktigt. Men jag har börjat läsa en kurs som heter God bless America på distans. Varje dag ligger jag ute i solen och läser om kolonialism, puritaner, slaveri, inbördeskrig, evangelister och Trump. Jag försöker verkligen förstå. Det har känts så lätt att vifta bort dumma vita amerikaner och deras tro. Så äckligt ju, vad fan vet jag om dem. Wow. Det är stora tankar som tänks i stolstolen i Hällbybrunn.

Det osympatiska Platon-beteendet får dock ett avbrott när jag och några vänner bestämmer oss för att hyra en stuga i skärgården en vecka. Vi har sommarlov. Någon har köpt med sig Kinderägg och vi gör bomber av dem med bakpulver. Badar från klippor och tävlar i grisen varje kväll. Någon dag lyckas vi få in tysk fm-radio som får puttra på i bakgrunden för känslan av utomlands.

I augusti träffar jag Victor. Eller, vi träffades tydligen redan för sju år sedan. Det är Jennys gamla kompis från Eskilstuna och när jag frågar honom om hur de träffades nämner han en sunkig efterfest i British Juniors gamla lokaler. Han berättar att barnens små reflexvästar hjärtlöst delades ut bland människorna på festen och att någon varvade cigg med napp. Jenny var där med sina polare, och han med sina. När han närmar sig detaljen om vilken låt som stadens enda Idol-deltagare uppträdde med, avbryter jag honom och fyller i ”Sex on Fire med Kings of Leon”.

Vi träffas över en välkommen till Stockholm-öl. För jag är tillbaka och ska plugga journalistik en termin, kanske två. Men jag har svårt att koncentrera mig på typ ingress-skrivande, när jag vill lära mig allt om honom.

Det finns en Krunegård-låt som jag fullkomligt spelar sönder i september. Den heter New York och släpptes för elva år sedan. Jag tycker den är superrelevant för New York för mig är Stockholm, och han sjunger något om att se sin egen spegelbild i ett skyltfönster och chocken över att mötas av en glad liten skit. Och att det inte har hänt sedan han inte vet när.

Jag är en glad liten skit. Jag valsar fram längs Skånegatan och älskar livet. Nu har jag vilat klart och tagit tag i saker jag lovade i januari. Skolan är kul, men varje dag längtar jag tills föreläsningarna är slut. Då kan jag äntligen hoppa på bussen utanför min port på Söder, hela vägen till hans port i Vasastan.

Månadens sista helg har mina vänner planerat in en helg bara för mig. Det är för att fira min examen. Jag får inte veta vart vi ska, men tåget vi kliver på ska till Västerås och så dum är jag ju inte. Vi är så många att vi tar upp en hel vagn och jag tänker att jag inte förtjänar det här.

Jag åker till Göteborg i oktober och får corona. Isabella är den sista i gänget som fyller år och en sista tjugofemårsfest hålls i en föreningslokal i Majorna. Inte för att vara hobby-epidemiolog, men den där megafonen som varmt gick mellan mig, Jenny och Irma var nog orsaken till att vi två dagar senare ligger utslagna i covid.

Det är en märklig känsla att veta att ett dödligt, pandemiklassat virus härjar omkring i ens egen kropp. Vad gör det med mig? Jag tänker på alla människor det färdats igenom för att nå mig. Blir äcklad och tycker det är äckligt att finnas till.

Den fjärde november går jag utanför dörren på över tjugo dagar. Det är en helt ny värld jag möter. Alla höstlöv är bortblåsta, Trump är inte längre president och jag premiäråker över Guldbron. Jag känner mig som en tjackig mentalsjuk patient på flykt, och tänker att alla trallande dumma take away kaffe-drickande dunjackeklädda idioter jag möter inte har någon aning om vilken risk de tar. ”Gå hem!!!!!!!” försöker jag signalera med min galna blick. Fattar de inte att det typ är Tjernobyl här ute.

En kväll sitter jag och stirrar upp i himlen. Som man gör. Plötsligt är det som om någon – gud antar jag – tänder dagsljus-lampan och det blir ljust i fem obehagligt långa sekunder. Det visar sig vara en meteor och jag känner mig för första gången i mitt liv besläktad med dinosaurierna.

Den 11 december släpper Taylor Swift evermore. Det är efterföljaren till det album jag älskat mest i år, folklore. Jag vill säga något Fredrik Stagiskt nu, att det beror på hennes underskattade låtskriveri och det vidrigt nöjda i mig som gärna koketterar med att det både går att älska Kanye och henne.

Sanningen är att Victor introducerade albumet för mig, och varje gång jag hör låtarna är det augusti. Doften av sommarregn har letat sig in från balkongen och jag ligger i hans famn, fingrar på hans tatueringar, studerar de, hovrar med fingret ovanför och fyller i.

Nu ligger vi där igen. Fast det har hunnit bli vinter och jag behöver inte längre titta när jag skriver på hans kropp. Vi går igenom låt för låt, och i spår nio där The National gästar, hans favoritband, gör jag det. Jag slingrar mig ur vår råttkung, söker hans insupande blick och det känns som jag skriker, när jag berättar att jag är kär och förlorad i honom.

Typ. Allt det där stämmer, förutom det sista. Grejen är att det här året sannerligen prövat oss alla, inte bara mig. Fått oss att göra och säga saker som tidigare haft en oövervinnelig tröskel och även om mycket gått åt helvete blir jag lite rörd över hur vi kämpar på, mänskligheten alltså. Och jag fattar att man måste tackla svåra saker varje år, men jag vill tro att vi aldrig varit så bra på det som just nu.

Samtidigt försvinner spår nio ljudlöst in i nästa där vi ligger, och jag inser att detta stärkande, utmanande och m*rkliga år inte lämnar mig annat än en fortsatt skör liten fegis.

[vilseblandmolnen-blog]

2017 - året som gått, reflektion osv

Jag tänkte gå igenom året som gått. Lista lite höjdpunkter, lärdomar, vad jag är tacksam för, vad jag åstadkommit osv. Ren improvisation så vi får se vad som dyker upp. Sen tänkte jag även göra listor för år 2018. Inga nyårslöften men en nyårs-to-do-lista! Jag gillar inga måsten. Gillar inte regler eller att följa principer osv. Vill kunna vara spontan och följa mina impulser. Såklart har det sina nackdelar ibland... att man har dålig framförhållning, lätt tappar motivation och prokrastinerar. Men därför tycker jag att en NYÅRSLISTA är perfekt. En lista med mål och to-do’s som man kan titta på ibland och påminna sig om, samt bocka av när man gjort de :D

Roliga saker som hände år 2017

Jag har gått kurs i acroyoga, som jag älskade. Har fått mig att skratta, vara närvarande och bli inspirerad till att öka min styrka och balans - gett mig energi och inspiration.

Jag har tagit upp dansen igen. Hittat en dansskola som är perfekt för mig. Alla är supersnälla och det är vuxna människor där heh. Och alla danser älskar jag - afrobeat, azonto, dancehall, reggaeton osv.

Nya vänner. Framförallt i klassen. Har funnit en riktigt fin ny vän - L. Sen andra jag är nyfikna på att lära känna bättre, ser framemot det.

Boys, boys, boys. Kan inte låta bli... och även om dem ofta får mig att gråta. Men jag älskar killar. Älskar att flirta, gosa med killar och få bekräftelse hehe. Längtar efter kärlek, den rätta :))) Men på vägen dit så är det kul att träffa olika vackra, charmiga, idiotiska pojkar ;)

Jag har detta år börjat bli vegetarian, eller åtminstone flexiterian. Äter nästan bara vegetarisk mat och det känns så bra och rätt. För några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli vegetarian för att jag älskade kött för mkt. Men nu saknar jag det inte alls. Ser framemot fler vegetariska och veganska matstunder :))

Saker jag är stolt över som jag åstadkommit år 2017

Jag hade mitt första jobb inom vården, och klarade det galant!

Att jag tagit mig så långt på min utbildning, nu bara en termin kvar.

Jag skrev en C-uppsats, i princip helt själv! Och fick massa beröm för att den var så välskriven :D

Jag har utmanat mig själv socialt, om än smått. Men framförallt när det gäller att lära känna folk i klassen har jag blivit bättre på att ta initiativ till att få till häng med folk jag varit nyfiken på att lära känna :)

Jag är stolt över att jag vågar stå upp för det jag tycker är viktigt, typ dela feministiska inlägg på min facebooksida.

Jag vågar mer och mer att vara mig själv.

Lärdomar år 2017

Jag klarar så mycket mer än vad jag tror

Man behöver inte bli heart broken, man kan tycka om folk utan att “få” dem.

Det är roligare att vara aktiv, oavsett vad aktiviteten är ;)

Jag är bra. Alla andra tankar är bara i mitt huvud. Världen och människor vill mig gott. Folk tycker om mig. Jag kan inte nog behöva påminnas om detta. Men det känns som att år 2017 var året då jag började nosa på verkligheten att det faktiskt är så att jag är bra och omtyckt.

Jag har lärt mig massor om feminism, blivit väldigt politiskt engagerad i de frågorna, och det känns BRA! Älskar kvinnor, älskar oss, älskar mig.

Dessa saker är jag tacksam för år 2017

Min familj. Dem är fantastiska. Kärleksfulla, hjälpsamma och stöttande. Dem ger mig trygghet.

Mitt hem. En egen lägenhet med fin utsikt som jag får inreda precis hur jag vill. Den ger mig frihet. Att ta hem vänner och pojkar och göra vad jag vill. Spela musik, dansa, göra yoga, sträckkolla Netflix, gå runt naken osv osv.

Mina vänner. Fina, underbara, kärleksfulla vänner. Dem ger mig glädje, värme och stöttar. Dem finns alltid där och är alltid på min sida. Dem ger mig trygghet, lycka, inspiration och glädje.

Min kropp. Jag är tacksam över att jag har en frisk och välfungerande kropp som jag kan använda till allt. Som jag kan stärka och använda till så mkt mer om jag vill. T ex åka på vandrings- eller äventyrsresor om jag övar upp min kondition ;) Jag kan bli bättre på acroyoga, dans eller prova på att surfa eller skatea.

Aknebehandling. Är evigt tacksam. Hade akne i tio år. Det var faktiskt hemskt. Vet inte om det påverkade mitt psyke också, förmodligen. Men vet att jag kände mig såå äcklig varje gång jag tittade mig i spegeln. Jag grät. Jag sov med smink med killar, gömde mitt ansikte på morgonen och skyndade mig upp för att sminka mig igen. Hade massor av smink i sommarvärmen, bättrade på sminket eftersom jag svettades, gjorde det förmodligen bara värre. Skämdes och kände mig så ful och äcklig. Och nu äntligen vid 25 års ålder fick jag efter att ha provat allt, och varit flera gånger hos läkaren, den starka aknemedicinen - Isotretoinin/Roaccutan. Jag är SÅ TACKSAM. Det har faktiskt förändrat mitt liv. Min självbild. Känner mig fin nu. Fräsch. Inte äcklig eller ful. Har fortfarande ärr och sover med smink med boys. Men jag ska nog kunna komma över det. Tio år av komplex för sitt face och sin hud går inte bara över på en natt.

Mammas man. Haha. Han kommer in med sin varma, kärleksfulla, glädjespridande energi. Han är positiv och har en attityd att allt går att lösa. Det är så uppfriskande och precis vad min familj har behövt. Han gör min mamma så lycklig vilket gör att hon också sprider mer glädje och kärlek runtomkring sig. Sen de träffades har min mammas liv och även mitt liv blivit så mycket bättre. Så många möjligheter har öppnats. Dem har ett fint sommarhus tillsammans där vi kan bjuda över släkt och vänner.

År 2017 har jag älskat...

Mina katter <3

Sol, bad, att simma, känna det svalkande vattnet mot min hud.

Åka båt. Åkte ut men en kompis kompis båt i sommar-Stockholm och det var såå härligt.

Dansa. Dansa MEEEER :D Hemma, på danskurs, ute! Leta upp fler musik och dansevent och köööör. Utnyttja vardagkvällar också!!!

Acroyoga. Så kul! Åk på acroyoga-trip!

Att umgås med familjen. Ja faktiskt. Haha. Min mamma gifte sig i somras, och det var såå kul att blanda två familjer/släkter. Alla är verkligen underbara människor. Kändes som en liten barndomsdröm gick i uppfyllelse, att få en stor släkt och familj, få fler kusiner osv. Halva min släkt bor ju inte i Sverige så det kanske gjorde att det ändå känts lite ensamt. Känner mig så blessed för min stora familj nu.

Djur i allmänhet. Älskar hundar och katter. Och alla djur. Älskar att umgås med djur. Det är såå rogivande. Det lugnar själen. Man får kärlek och närhet och de är såå söta och man umgås men man behöver inte prata eller vara på nåt speciellt sätt. Man kan bara vara, naturligt.

Promenera. Det är så underskattat. Hatade att promenera när jag var liten. Men det är så härligt. Att göra själv, filosofera, ta bilder, blicka ut över vattnet, supa in sol. Eller med någon, det är ett perfekt sätt att umgås med någon, en vän eller en boy. Älskar promenader. Är så lätt att umgås och prata då av nån anledning. Och man får så mkt ny energi efteråt. Av naturen, solen, frisk luft, nya synintryck och av sällskapet och intressanta konversationer.

[isusbellus]

2017 & 2018

Jag var “hemlös”  från påsken till slutet av sommaren, bodde hos föräldrarna och sommarstugan/huset. Jag flyttade alltså 3 gånger, från österbotten till föräldrarna och till egen lägenhet. Vill inte se en flyttkartong på länge.

Studerade till ett nytt yrke och hade praktik. Filosoferade över mitt livsval.

Sommarjobbade.

Dansade på rave fest i skogen och dansade i regnet i Lettland på midsommaren. Var en kall sommar.

Min hamster Henry dog men jag skaffade en ny hamster rätt snabbt efteråt. Blev så sorligt utan husdjur.

Blev färdig från skolan.

Fick jobb/vikariat.

Under året så fick jag nya släktingar och familjemedlemmar. 2017 kom det sämre nyheter inom familjen som sedan slutade bra tack och lov.

Året 2017 var förändringarnas år. Jag nästan hoppas att 2018 kommer gå lugnare till.

Har inga nyårslöften men önskar att jag:

Få mera jobb, vikariat eller deltid spelar ingen roll, bara jag slipper vara arbetslös.

Satsar mera på Finskan och Estniskan.

Besöka Österbotten.

Skaffar diskmaskin. Hatar att diska.

Få upphängt “tyget” på väggen som jag drömt om flera år.  Hur svårt kan det vara att borra i en vägg liksom.

Inte vara så snål, tänker i år shoppa massor med sommarkläder. Klagade hela förra sommaren att jag inte hade något att sätta på mig.

Mer konst, mera teckningar! Mer färg!

[losingouredge]

Jordana (feat. MELVV) - Crunch

Jag och Nike blev kompisar för ungefär ett decennium sedan via musikjournalistiken. Vi skrev för samma sajt i ett antal år, ibland skrev vi ganska mycket, i perioder skrev vi mindre. Först var vi unga och hade tid, sen blev vi äldre, utmattade och upptagna. I heard you sold your paisley-skjorta and bought a fiskehatt. I heard you sold your fiskehatt and bought bensodiazepiner. Mina två nyårslöften är att, ett, sluta gå på efterfester där folk tar en kölapp för att få berätta om sina nya kulturprojekt och att, två, börja posta kravlöst om musik igen. Jag heter David.

Mina Facebook-kompisar kan inte hantera ett överflöd av länkar och min och Nikes chatt förlorar dynamik av att se ut som ett Stereogum-kommentarsfält. Dessutom saknar vi att skriva två meningar om en låt som får en kvart, en timme, en dag att försvinna. Vi kommer inte ha en mail för vi vill inte ha några pressreleaser. Framför allt kommer ingen läsa den här bloggen för vi kommer inte orka ha ambitionen att kontinuerligt sprida länkar. Det är min och Nikes chatt, fast upplåst. Ibland kanske Nike bara vill berätta att tre minuter pop påminner henne om ett specifikt Seinfeld-avsnitt. Det får man ta.

På fredag kommer 19-åriga Jordana Nyes debutalbum. Jordana har turnerat med LOSING OUR EDGE™-favoriten TV Girl och efter en snabb kik på hennes privata Facebook-konto kan vi också konstatera att hon är en person som hjärtar alla kommentarer hon får på sina inlägg. Vi är lite lika där, jag och Jordana.

En av singlarna, Crunch, dök upp för en månad sedan och om du inte blir sugen på att spela tv-spel och syssla med extremsport i vintermiljö av den gitarren så är du portad från framtida läsning.

Spellista #1.

[language-fox]

Jag firar jul med min familj och sedan ska jag besöka en vän som jag inte har sett på många månader. Jag ska träffa hans lilla dotter för första gången! Jag har inga nyårslöften eller konkreta mål men jag vill skriva mer på svenska och ägna mer uppmärksamhet åt finska. Hur ser din jul ut och har du några nyårslöften?

Det låter mycket rolig! Hoppas att det är en bra jul för dig!

Jag ocksåkommer att fira jul med min familj, vi åker där på lördag och jag kommer att se mina bröder och brorsöner (de är bara några månader gammal!). På nyår jag är hos min bästa vän och vi ska äter mycket kaka >:,D För mina nyårslöfte, jag vill också lära mig mina målspråk mer :D Jag hoppas att nåB2 eller även C1 påSvenska och jag ska fortsätta att lära finska (jag hoppas på A2 nästa året). Kanske jag orkar även att gåutomlands till Sverige eller Finland. …Och jag vill börja lära holländska, ups :,D (Varför är jag som det?)Tack för frågan!

[tryingtounderstandbrainheart]

Äelg

Snart helg. Snart lite extraledigt jag ger mig själv. Bara några extra andetag ovanför vattenytan. Det är en konstig fight jag knappt vet varför jag ens pysslar med. Som att jag måste bevisa nåt för mig själv? Som att slå mig tills jag knappt lever, ta allt ifrån mig och sen ska jag börja ta mig uppåt? Konstiga lekar som kanske bygger muskler.

Jag kände det när jag precis skulle gå ifrån mobilrummet oh jag hörde sorlet av ungdomar utanför, det här kommer vara ett minne sen. Precis som de små blev. Det som också varade för evigt när det va. Många evigheter blir det. Jag kände då lite sådär näe…inte än.

Vaknade inte med dödsångest morse. Vaknade i soffan för tydligen hade jag somnat och sovit hela natten med kläder, en soffkudde på magen och oborstade tänder. 

Jag kan ju ha fel men A verkar ha börjat svansa efter L, de verkar ha lite kemi.  Jag börjar dra mig in mig alltmer i mitt skal igen, I feel it. Som om de inte ger mig den energin jag behöver. M är lite småintressant men galet borta och avstängd. Zombie anyone? O eju en söt dumsnäll spelevink. Hundvalp som vill alla väl. Men…näe. Hur …HUR kunde jag känna sån samhörighet med T och J på några minuter i Prag? Hela dedär stället vimlade nästan med sånna som mig på nåt sätt. Inte de som provade dock, det var mest unga och halvfulla dudes som skulle bevisa nåt. Mer samhörighet med ungdomar än vuxna…känns stabilt.

I badhuset vimlade det av vuxlingar. Många med barnfamiljer som bara poppat upp. Jag bara får nuskavivaramermedfamiljendethäråret- vibbar. Nyårslöften? Spelar det ens nån roll? Fan…det är som de cyklar där. Som om det jag typ kämpar med är en jävla barnlek de kan göra i sömnen. Jag försökte låtsas vara en till vuxling jag med men det gick sådär…för att jag har inte “simmat” på länge och det djupa vattnet gav mig PTSD vibbar jag inte kunde slå bort. Ahahahaaa bara klamra lite lätt pleasewaterdon’tkillme på kanten av bassängen. No worries really. Ångorna där ute kändes som de påverkade mina luftrör så det blev tungt att andas och det mysiga varma badet blev halvbra.

Fick seriöst köpa nya kläder för att jag inte fått rent de som fortfarande luktar rök, trots bikarbonat, ättikssprit och tvättnötter. Andningstrasslet av kläderna gjorde att jag fick spel och köpte nya kläder. Lite lätt FUCK THIS NONSENSE.

Min rumpa var fortfarande en sad pannkaka trots träning. Bajs. Trodde iaf NÅT hade hänt, det känns ju så liksom. Måste kolla över om jag kan träna mer och om det finns nån bättre variant. Jag kanske gör tokfel. Men jag är mer grillad nu, det känns. Som om jag varit i ugnen lite längre och inte bara deg :).

Magen är inte tokkatastrof i dagsläget. Jag har kunnat gå i parfymmoln på skolan utan att få tokattacker. men läckande tarm grejset har fått mig att söka mig till hemmagjort med ben och collagen igen. Ska prova. Osen bittergurkan som kommer snart och kasta ut gluten igen o baka eget. Sen försökskaninafton med matcha, CMD, bakterier, oljor och allt annat jag har köpt för att nån nån balans i kropp och själ igen.

Men först leta reda på plats för andetag. de ska nog kunna få rum nånstans. På måndagkväll öppnar jag iaf ett extra rum och hoppas det är lite friskare luft där. Lite tid att bara vara.

GRiND- leken fortsätter. Konstig typ kugge i nån gammal skapelse som tydligen ska leva vidare. Så läskigt…nä…så galet fucKed är hur många som bara finner sig i skit. Gör såhär, här är reglerna och vägen du ska gå. Bry dig inte om hur ont du får, du ska gå här för att jag har bestämt det. E, som verkar sådär nästan omänskligt stark, följer samtidigt lydigt i kopplet hon fått tilldelat. Jag ser hur det tär och hur hon inte alltid trivs och i efterhand får man höra hur illa det var innan. Men det som är illa nu borstas bort i vinden och falalalaaa tejp. En överlevnadsteknik kanske.

Men ja…jag. Lägenheten skvallrar om mitt mående för det är nån slags neglect och tvingade försök med klocka för att det inte ska vara så. NEJDÅ det Är BraAAA oJa ÄrsTaBil sErman Här. Hjärtat? Glömde jag det i en annan stad? Jag lägger det i resväskan ibland och tror det kan gå ändå .Hjärnan klarar väl jobbet ändå? Fast jag blir lite vilse, hamnar i mörker och går in i saker. Byxorna är ibland på huvudet och jag tror jag glömde vad jag hette. Hur såg jag ut nu igen?

Mina idéer har blivit nedskjutna av ledningen gå på jävla gång och jag har typ gett upp. Jag är fast i en maskin utan uppdateringsmöjligheter. Vi ska leta på reservdelar från 1968 istället. Alla verkar tycka det är en klok och bra plan. Odäär sitter jag som en tyst alien och håller inte med. Jag…som ÄR utveckling, kreativitet och nytt får syrebrist. Jamen va BraaAAA idé L, säger E, när hon föreslagit att göra lite sådär som de alltid gjort. Jag blir tyst, jag återgår intill mig för jag verka inte behövas där. Jag är nån slags avant garde varelse fast i en jävla Piet Mondrian målning. Ungdomarnas hjärtan blir min luft. Deras glädje målar mig i mer färger igen. Överlevnadsdricka.

Ska prova. …lite mer tid och bitar till mig igen. Hjärtat torkar ut i resväskan.