#hund på resa

[korpcat]

11e september

Ooooohhhhhhh kl 05:00

Asså wtf. Jag ligger inne på sjukhuset. JAG i sjukhuset?! Det var min största dröm när jag var liten. Att få bryta ett ben eller något o få all uppmärksamhet i hela världen. Och nu får jag det.

Min spyfobi är som bortblåst. När jag vaknade upp från operationen så var jag så hög på morfin och antibiotika att jag först och främst inte kunde hålla mig vaken, och så spydde jag förstås några gånger fastän att jag knappt hade något att spy upp.

Jag gillar hur alla kallar mig för ”tjejen” här. Det känns uppmuntrande på något sätt. Som att jag är en duktig hund eller något. Och det är jag faktiskt. Duktig alltså. Jag är bra på att gå och att resa mig redan. Jag är mindre duktig på att kalla på personalen när jag har ont eller mår illa. Men de blir arga när jag inte gör det så jag ska bättra mig.

Jag trodde verkligen att jag skulle läsa när jag låg här, men jag har knappt haft energi till att kolla på TV. Jag har sett på young sheldon och sovit igenom ca 5 avsnitt igår. det är verkligen en bra serie. Mina systrar hälsade på också! De kom med massa snacks, men min mage är så spänd och förstoppad så jag kunde knappt få i min någonting. Det ligger en halv ballerina på mitt nattduksbord.

Imorgon tar de bort katetern och blodpåsen. Dräneringen?? Kanske de kallar det. Det blir skönt. Då kan jag röra mig hur jag vill. Jag hoppas på att mitt blodtryck kommer bli bättre imorgon så att jag inte mår så illa varje gång jag ställer mig upp.

Imorgon kommer också mina föräldrar och hälsar på. Det blir väl trevligt. Det är skönt med sällskap.

Ska jag kanske försöka somna om nu?

Ugh

[hibuddy1]

Den ultimata guiden till hundgodis och resesäkerhet: Säkerställ glada svansar på vägen

Att välja de perfekta hundgodisarna:

Näringsvärde:

Välj godsaker gjorda av högkvalitativa, naturliga ingredienser som ger näringsfördelar. Leta efter godsaker med riktigt kött, grönsaker och spannmål för att säkerställa att din hund får de näringsämnen de behöver.

Storlek och konsistens:

Tänk på godsakernas storlek och konsistens, speciellt om du använder dem för träning eller som belöning. Godsaker bör vara tillräckligt små för att din hund ska kunna äta snabbt utan att utgöra en kvävningsrisk.

Särskilda dietbehov:

Om din hund har dietrestriktioner eller känslighet, välj godsaker som tillgodoser deras specifika behov. Det finns gott om alternativ, inklusive spannmålsfria, allergivänliga och kalorifattiga godsaker. Smak och preferenser: Precis som människor har hundar preferenser när det kommer till smak. Experimentera med olika smaker och texturer för att ta reda på vad din lurviga vän tycker om mest.

Säkerhet först:

Prioritera alltid säkerheten när du väljer hundgodis. Undvik godsaker med konstgjorda konserveringsmedel, färger och smaker, såväl som de som innehåller potentiellt skadliga ingredienser som xylitol, choklad eller lök.

Säkerställ säkra resor med en hundbur för din bil:

Korrekt storlek:

Välj en hundbur som ger tillräckligt med utrymme för din hund att stå upp, vända sig om och ligga bekvämt ner. Mät bilens innermått för att säkerställa att buren sitter säkert utan att hindra andra passagerare eller kompromissa med säkerhetsfunktionerna.

Säker installation:

Säkra hundburen ordentligt i din bil för att förhindra att den växlar eller välter vid plötsliga stopp eller svängar. Följ tillverkarens instruktioner för installation och använd ytterligare remmar eller ankare om det behövs.

Komfortfunktioner:

Leta efter hundburar bil med vadderade golv eller mattor för att ge extra komfort under långa resor. Vissa burar kommer också med inbyggda vatten- och matskålar, vilket gör att din hund kan hålla sig hydrerad och nöjd när den är på väg.

Ventilation och synlighet:

Se till att hundburen har tillräcklig ventilation för att hålla din lurviga vän sval och bekväm, särskilt under varmt väder. Välj dessutom en bur med fönster eller öppningar som gör att din hund kan se utanför och minska oro under resan.

Träning och bekantskap:

Introducera din hund till buren gradvis innan du ger dig ut på en lång resa. Låt dem utforska buren hemma och associera den med positiva upplevelser, som godsaker och beröm. Detta kommer att hjälpa till att lindra all ångest eller motstånd mot att vara instängd i buren under resan.

[hstensgard]

30 dagars mindset

Har du prestationsångest, lågt självförtroende, vill tävla men vågar inte. Eller vill du våga mer, utmana dig själv, hitta fokus, ändra tankemönster och hur du reagerar på dina känslor. I crashkursen 30 dagars mindset får du massor med verktyg för att utveckla och jobba med ditt mentala jag. Du får praktiska övningar, föreläsningar och verktyg i flera olika delar i den mentalaträningen. 5 fördelar med mentalträning - Mer närvaro - Mindre stress, oro och ångest - Förbättrat fokus -Bättre prestationsförmåga - Bli mer bekväm med det obekväma Allt sker online så oavsett vart du bor i landet finns det möjlighet att hänga med. Jag som håller i utbildningen arbetar med mentalcoaching och har flera idrottspsykologiska utbildningar bakom mig. Tillsammans med mina psykologiutbildning, mindfullnessutbildning och min egna resa med det mentala (gått från prestationsångest till tävlingsglädje) kommer du få både vetenskapliga och personliga tips. Är du desstuom hundtränare och tävlar och/eller tränar hund i olika hundsporter?   Då kan det vara kul att veta att jag nyligen studerat och skrivit en uppsatts i hur man kan stärka hundtränares motivation över tid. So I got you! Har du ingen hund men vill jobba med ditt mindset. Jag har dig också! Mentalaverktyg fick mig till exempel som höjdrädd att hoppa från 5;an. Det var puls men WOW alltså det gick! Read the full article

[gurgin-blog]

Valet av hund och organisation - Q&A om omplaceringspusslet

I veckans avsnitt tar vi dig med på en resa genom världen av hundadoption och omplaceringsorganisationer. Vilken hund passar dig bäst? Vilka organisationer är pålitliga och ansvarsfulla? Detta avsnitt görs för att du ska få den bästa förutsättningen för att göra ett genomtänkt och omtänksamt val när du väljer en omplaceringsorganisation och en hund som kommer att bli din bästa vän.

Häng med när vi möter Sandra Tigerlind, en av Sveriges mest framstående hundpsykologer inom omplaceringshundar och grundare av Black Dog som är seniorhundarnas fristad. Med sin specialisering på rädda, traumatiserade och osäkra hundar delar hon med sig av värdefulla insikter och tips för att göra ett genomtänkt val vid hundadoption. Vi diskuterar viktiga frågor, såsom hur omplaceringsorganisationer bedömer potentiella ägares lämplighet och hur de säkerställer att hundarna matchas med rätt hem. Dessutom utforskar vi vilket stöd som erbjuds efter adoptionen.

Vi går djupare och tar reda på vilka kontroller och referenser omplaceringsorganisationer genomför för att bevisa sin pålitlighet. Vi avslöjar också vilka resurser de har för att rehabilitera och träna hundar med beteendeproblem. Du kommer att få en inblick i vilka veterinärtjänster som tillhandahålls samt vilka garantier och åtaganden organisationerna ger angående hundens hälsa och beteende.

Genom att lyssna på detta avsnitt kommer du att få ovärderlig information och kunskap för att göra ett omtänksamt val när du väljer en omplaceringsorganisation och en hund som kommer att passa perfekt in i ditt liv. Så slå dig ner, låt dig inspireras och förbered dig på att göra en kärleksfull och ansvarsfull adoption. Hundpodden Vår Bästa Vän är här för att guida dig genom hundadoptionens spännande värld.

Utan dig, ingen podd! Podden är inte låst bakom en betalvägg eftersom att jag vägrar gömma kunskap bakom betalväggar. För att alla, oavsett ekonomisk situation, ska få tillgång till VBV:s evidensbaserade samtal med fokus på relationen med Sveriges ledande hundexperter så utgår jag ifrån "pay what you want"-filosofin.

Ditt bidrag beskattar jag och gör att jag på heltid kan folkbilda hundsverige. 

SWISH 123 267 77 63

Eller bli månadsgivare på Patreon.com/HundpoddenVBV 

  Kolla in det här avsnittet!

[plutt]

BVC

Tisdagen den 15 augusti var det 10-månaderskontroll på BVC. Förutom att stämma av längd och vikt fick Caesar vaccin i och med att vi ska resa till Cypern. Det var vaccin mot mässling, röda hund och påssjuka. I vanliga fall ges sprutan vid 1 1/2 års ålder men kan ges tidigare vid t.ex. en utlandsresa. Eftersom Caesar var under 1 år och immunförsvaret inte är helt utvecklat kommer han att få ta vaccinet igen. Caesar blev såklart jätteledsen men det var snabbt övergående tack vare att världens bästa Leonard var med och fick honom på andra tankar.

Vikt: 9760 g

Längd: 74 cm

Nedan kan ni se motsvarande kontroll med Theodor och Leonard. Från drygt till knappt ett kilos glapp (där den längsta fortfarande väger minst 🥺) och Caesar fortsätter att ligga mitt emellan brorsorna.

Leonard

Vikt: 10145 g

Längd: 74,5 cm

Theodor

Vikt: 9295 g

Längd: 76 cm

[mythologicc]

Odysseus

Svenskt namn: Odysseus  Engelskt namn: Odysseus Grekiskt namn: Ὀδυσσεύς Kön: Man

Odysseus var en legendarisk grekisk kung av Ithaca. Odysseus är känd för sin intellekt, list och mångsidighet. Han är känd som Odysseus den listiga. Hans hemkomst, som tog 10 år, från det trojanska kriget är välkänt.

Han var son till Laërtes (eller så köpte Laërtes honom från Sisyphus) och Anticlea. Hans yngre syster var Ctimene. Han var make till Penelope, far till Telemachus och Acusilaus. Hans farfar eller styvfarfar var Arcesius och hans morfar var Autolycus. Alltså var Odysseus barnbarnsbarn till den olympiska guden Hermes.

TROJANSKA KRIGET

När Helen bortförs, uppmanar Menelaus de andra friarna att hedra deras ed och hjälpa honom att få tillbaka henne, det leder till det trojanska kriget. Ett orakel har sagt till Odysseus att om han är med i kriget kommer hans hemkomst vara väldigt lång, så han försöker att undvika det genom att låtsas vara galen. Han kopplar fast en åsna och en oxe till hans plog (eftersom de har olika steglängder hindrar det plogens effektivitet) och så börjar han så hans fält med salt. Palamedes försöker i Menelaus brors Agamemnons befallning att motbevisa Odysseus galenskap och placerar hans spädbarn Telemachus framför plogen. Odysseus vrider bort plogen från sin son och avslöjar sitt knep. Odysseus och andra sändebud av Agamemnon reser till Scyros för att rekrytera Achilles eftersom en profetia sa att Troja inte kunde tas utan honom. Achilles mamma Thetis försöker dölja honom som en kvinna för rekryterarna, för ett orakel hade förutspått att han antingen skulle leva ett långt händelselöst liv eller uppnå evig ära men dö ung. Odysseus upptäcker smart vem av kvinnorna som är Achilles eftersom han är den enda som visar intresse för att undersöka de vapen som är dolda bland en mängd prydnadsgåvor för deras värds döttrar. Odysseus ordnar ljudet av ett slaghorn som uppmanar Achilles att ta tag i ett vapen och visa sin upptränade disposition. När förklädnaden är avslöjad går han med Agamemnons inkallning bland the Hellenes.

Odysseus hade mycket inflytande under det trojanska kriget. Tillsammans med Nestor och Idomeneus var han en av de mest pålitliga rådgivarna. Många ifrågasatte Agamemnons kommando, Thersites talade emot honom en gång. När Agamemnon, för att testa soldaternas moral, meddelar att han tänker lämna Troja återställer Odysseus ordningen i lägret. Senare, efter att många av hjältarna lämnat slagfältet på grund av skador, övertalar Odysseus återigen Agamemnon att inte dra sig tillbaka. Tillsammans med två andra sändebud väljs han i den misslyckade ambassaden för att försöka övertyga Achilles att återvända till strid.

När Hector föreslår en enda strid duell, är Odysseus en av dem som motvilligt erbjuder sig att slåss mot honom. Telemonian Ajax blir den som till slut strider mot Hector. Odysseus hjälper Diomedes under natten att döda Rhesus, eftersom det hade förutsagts att om hans hästar drack från Scamander floden, kunde Troja inte tas.

Efter att Patroclus har dödats är det Odysseus som råder Achilles att låta männen äta och vila snarare än att följa hans raseri-drivna önskan att återgå till offensiven och döda trojaner omedelbart. Så småningom, och motvilligt, går Achilles med på det. Under Patroclus begravning hamnar Odysseus i en wrestling match mot Ajax “The Greater” och ett fotlopp med Ajax “The Lesser”. Wrestling matchen blir oavgjord och med hjälp av Athena vinner Odysseus loppet.

Enligt en version förlåter Odysseus aldrig Palamedes för att ha avslöjat hans fejkade galenskap. Odysseus övertygar en trojansk fånge att skriva ett brev som låtsas vara från Palamedes, en summa guld har skickats som belöning för Palamedes förräderi. Odysseus dödar sedan fången och döljer guldet i Palamedes tält. Han ser till att brevet hittas av Agamemnon och hintar på var guldet är. Det är tillräckligt med bevis för grekerna, och de stenar Palamedes till döds.

När Achilles dödats är det Odysseus och Telemonian Ajax som hämtar kroppen i mitten av striden. Under begravningen för Achilles, säger Thetis att Achilles armar ska gå till den modigaste greken, bara Odysseus och Telemonian Ajax vågar göra anspråk på den titeln. De hamnar i en tvist om varandras meriter att få belöningen. Grekerna vågar inte välja en vinnare för de är rädda att förolämpa någon av dem och att de överger krigsinsatsen. Nestor föreslår att de låter de fängslade trojanerna avgöra vinnaren. Odysseus vinner. Ajax är upprörd och förnedrad och drivs galen av Athena. När han återfår sitt förnuft skäms han över att han slaktat boskapen i sin galenskap, han tar livet av sig själv med svärdet han fått av Hector efter deras duell.

Tillsammans med Diomedes hämtar Odysseus Achilles son Pyrrhus för att hjälpa grekerna, ett orakel hade sagt att Troja inte kunde tas utan honom. Efter uppdragets framgång ger Odysseus Achilles rustning till honom.

De får reda på att kriget inte kan vinnas utan Herakles giftiga pilar, som ägs av den övergivna Philoctetes. Odysseus och Diomedes lämnar för att hämta dem. Philoctetes lider fortfarande av såret och är upprörd på Odysseus och hans män för att de övergivit honom. Hans första instinkt är att skjuta Odysseus, men han och gudarna övertalar Philoctetes att inte göra det. Odysseus återvänder till lägret med Philoctetes och hans pilar.

Odysseus största bidrag till kriget är utformningen av trojanska hästen strategin. Den byggs av Epeius och fylls med den grekiska armén och leds av Odysseus. Odysseus och Diomedes stjäl palladiet inom Trojas murar, eftersom de hade hört att staden kunde inte plundras utan den.

RESAN HEM TILL ITHACA

Hans resa hem från det trojanska kriget till Ithaca tog honom 10 år.

På vägen hem, efter en räd på Ismarus, drivs han och hans tolv fartyg ur kurs av stormar. De träffar de slöa Lotus-ätarna och fångas av cyklopen Polyphemus medan de besöker hans ö. Efter att Polyphemos äter flera av Odysseus män, har de en diskussion och Odysseus berättar för Polyphemos att hans namn är “Ingen”. Odysseus tar ett fat vin och cyklopen dricker det och somnar. Odysseus och hans män tar en trästav, tänder det med resten av vinet, och förblindar honom. När de flyr, gråter Polyphemus av smärta och de andra cykloperna frågar honom var som är fel. Polyphemus gråter “Ingen har förblindat mig!” och de andra cykloperna tror han blivit galen. Odysseus och hans besättning flyr, men Odysseus avslöjar förhastigt hans namn och Polyphemus ber till sin far Poseidon att hämnas. Odysseus stannar hos Aeolus, vindens mästare, som ger honom en väska med alla vindar, utom västvinden, en gåva som borde säkerställa en säkert återkomst hem. Men sjömännen öppnar dumt påsen medan Odysseus sover och tänker att den innehåller guld. Alla vindar flyger ut, och den resulterande stormen driver fartygen tillbaka vägen som de hade kommit, precis när Ithaca kommer i sikte.

De ber förgäves till Aeolus om hjälp igen. De börjar på nytt resan och möter de kannibaliska Laestrygonianerna. Odysseus fartyg är det enda som kommer ifrån. Han seglar vidare och besöker Kirke som förvandlar hälften av hans män till svin efter att ha matat dem ost och vin. Hermes varnar Odysseus om Kirke och ger honom orten moly, som motstår Kirkes magi. Kirke attraheras av Odysseus motstånd, blir kär i honom och släpper hans män. Odysseus och hans besättning stannar kvar med henne på ön i ett år. Slutligen övertygar Odysseus män honom att åka till Ithaca.

Med Kirkes instruktioner korsar Odysseus havet och når en hamn vid den västra kanten av världen, där Odysseus offrar till de döda och kallar den gamla profeten Tyrserias anda för råd. Odysseus träffar hans mors anda, som dog av sorg under hans långa frånvaro. Från henne får han reda på nyheter om sitt eget hushåll, som hotas av Penelopes friares girighet. Odysseus talar också med hans fallna krigskamrater och Herakles dödliga skugga.

Odysseus och hans män återvänder till Kirkes ö och hon ger dem råd om de resterande stadierna av resan. De kommer till sirenernas land, passerar sundet mellan Skylla och Charybdis. Dock får Skylla tag i årorna och äter sex män.

De landar på ön Thrinacia, där ignorerar Odysseus män varningarna från Tyresias och Kirke, de jagar Helios heliga boskap. Helios berättar för Zeus vad som hänt och kräver att Odysseus män ska straffas, annars tar han solen och lyser den i underjorden. Zeus uppfyller Helios krav genom att orsaka ett skeppsbrott under ett åskväder där alla utom Odysseus drunknar. Han sköljs upp på ön Ogygia där Kalypso tvingar honom att stanna som älskare i sju år. Han flyr till slut när Hermes ber Kalypso att släppa Odysseus.

Odysseus får skeppsbrott och blir vän med faekaerna. Efter att han berättat sin berättelse är faekaerna överens om att hjälpa honom komma hem. När han sover levererar de honom till en dold hamn på Ithaca. Han hittar sin väg till Eumaeus koja, och möter Telemachos som kommer hem från Sparta. Athena döljer Odysseus som en vandrande tiggare för att lära sig hur saker står till i hans hushåll.

När Odysseus återvänt efter 20 år är det bara hans trofasta hund Argos som känner igen honom. Penelope meddelar att den som kan stränga Odysseus stela pilbåge genom tolv yxhuvuden kan få hennes hand. Odysseus identitet upptäcks av hushållerskan Eurycleia när hon tvättar hans fötter och ser ett gammalt ärr som han fick under en vildsvins jakt. Odysseus hotar att döda henne om hon berättar för någon.

När tävlingen börjar kan ingen av friarna stränga bågen. Efter att alla gett upp, ber den förklädda Odysseus att få delta. Friarna vägrar till en början men Penelope tillåter “främlingen” att delta. Odysseus stränger lätt bågen och vinner tävlingen. Han slaktar friarna (han börjar med Antinous som han sett dricka ur hans kopp), med hjälp av Telemachos, Eumaeus och Philoetius. Odysseus berättar för tjänarinnorna som sov med friarna att städa upp bland liken och sedan hänger han kvinnorna. Odysseus släpper förklädnaden men Penelope kan fortfarande inte tro att hennes make är tillbaka, hon är rädd att det är en gud i förklädnad som i Alcemes berättelse. Så Penelope testar honom genom att beordra hennes tjänare Euryclea att flytta sängen till bröllops-kammaren. Odysseus protesterar emot detta eftersom när han byggde sängen gjorde han ett av sängbenen utav ett levande olivträd. Penelope accepterar äntligen att det verkligen är Odysseus.

Nästa dag besöker Odysseus och Telemachos sin gamla far Laërtes lantgård. Medborgarna i Ithaca följer med och planerar att hämnas morden på Penelopes friare men Athena ingriper och övertygar båda sidor om att göra fred.

[hundapoteket]

Bilåkning – njutning eller mardröm

Bilåkning – njutning eller mardröm

Dagens artikel blir kort och koncis. Den är egentligen en kort en fortsättning på en av fjolårets artiklar här på bloggen: Hundmat på resan, där jag tipsar om hur man löser matsituationen under extraordinära omständigheter.

Så här inför Påsk, och nu när våren kommer igång på allvar, är det många hundar som ska ut och åka bil – något som tyvärr inte är lika trevligt för alla hundar. Det kan till…

[byboel]

My precious #smillathepuppy #safetybelt #säkerhetsbälte #säkerhet #sele #safety #travel #resa #säkerhetssele #safetyharnesses #hund #dog (på/i Kinnaredshallen) https://www.instagram.com/p/B3hKhXfpVvn/?igshid=lh3v10quss0x

[peachyglitterybouquet]

100 frågor

1. Tre namn jag lyssnar till: Nadja, älskling och typ.. Naddis

2. Någonting jag tycker om med mig själv: jag är rolig

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv: lägger energi på fel saker ibland

4. Detta är jag rädd för: döden

5. Tre saker jag vill ha varje dag: kramar, musik och kaffe

6. Tre saker jag absolut inte kan göra: Döda (såvida det inte handlar om att istället själv/någon annan dödas), lura folk på pengar eller medvetet såra

7. Detta tycker jag om att göra: umgås med nära och kära, resa osv

8. Detta vill jag göra just nu: taggar tills middagen kommer, sushi :D

9. Bästa känslan: att vara kär / känna sig älskad

10. Värsta känslan: när man fått besked om att någon håller på att dö/har dött

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har: Svårt att bara ange en.. Men vara trygg i sig själv, och kunna acceptera mig för den jag är. Annars är det givet att man vill ha en som man kan lita på, är lojal och som kan lyssna. Viktigt också är att man kan prata med den om allt, och att man har barnasinnet kvar (liksom inte är rädd för att släppa loss eller vad man ska säga).

12. Är jag kär just nu? Jaa fast är ju redan i förhållande sen rätt länge tillbaka, så vet inte om man säger kär då? Men i så fall, ja.

13. Jag vill gifta mig: Ja definitivt.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör: så mycket som möjligt.

15. Min käraste ägodel: vet inte om det räknas som ägodel, men min lägenhet i så fall

16. Något jag vill ha i present: upplevelser. typ mat eller resa hehe. Eller kanske en tatuering så jag får tummen ur röva nån gång

17. Detta har jag på mig just nu: pyjamasbyxor och en mjukiströja  (nej jag har inte gått utanför dörren idag haha)

18. Favoritkläder: bekvämt, men det får gärna se snyggt ut också (hemma ser jag oftast ut som en luffare så där bryr jag mig inte alls, men det funkar inte riktigt i skolan)

19. Favorit djur: hund, tyvärr Zack :(

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest: troligen rock och pop, jag är tråkigt mainstream  

21. Favoritlåt just nu: ooj.. Det är ju svårt. Senaste låten jag la till var Diamond heart med Alan walker

22. Roligaste ämne i skolan: nu läser jag ju olika kurser hela tiden men förut var det väl typ samhällskunskap, svenska och bild

23. Tråkigaste ämne i skolan: träslöjd </3

24. En bok jag gillar: gillar deckare

25. En film jag älskar: blev sugen att se om sagan om ringen

26. Favorit tv-program: desperate housewives

27. Favoritdoft: kokos och vanilj

28. Detta äter jag gärna: sushi tacos etc. Listan kan göras låååång, mat är livet

29. Dricker helst: läsk eller vatten

30. Favoritgodis: tjocka s-märken

31. Hit vill jag gärna åka på semester: just nu var som helst där dt finns sol

32. Färg på mina ögon: blågröna

33. Min längd: 159 cm

34. Jag tror på: att människor är goda, vilket är dumt ibland

35. Jag spelar: tetris, men skulle vilja börja med sims igen

36. Person jag beundrar: Kristoffer <3

37. Så här bor jag: i en etta  

38. Antal döda krukväxter i hemmet: för tillfället har jag faktiskt en i toan som jag inte orkat ta bort :( </3

39. Det här tänder mig: självförtroende är sexigt. annars går jag igång på medmänsklighet, typ att man är hjälpsam osv, givmild, öppen.. karisma. roliga människor är ofta snygga också.  Annars kroppsdel gillar jag typ leendet och ögonen, även underarmar hahah  

40. Det här gör mig avtänd: människor som är tråkiga, snåla, dryga, elaka osv.. 

41. Favoritfärg: blå

42. Favoritcitat: har ingen favorit direkt så, men tycker det finns något finurligt med “if you never try, you will never know”. gillar symboliken att man inte ska ha fördomar

43. En hemlighet jag vet: oj ja det är många

44. Bästa present jag fått: kanske utlandsresa  

45. Senast köpta skiva: kanske stiftelsen eller melissa horn, men det va ju ett tag sen

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är: min rumpis

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är: benen hade kunnat fått vara fläskigare haha

48. Udda förmåga/egenskap: mjukade upp lederna i fingrarna när jag var kanske 10 år, var nån grej som var “inne” att man skulle försöka vika upp dem på ett visst sätt..  så nu är dom fortfarande överböjliga haha

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara: bra fråga. Kanske ett vattendjur, typ delfin

50. Vad lyssnar du på just nu? musicc, halestorm spelas atm

51. Vad har du gjort/ska du göra idag? pluggar och väntar på att kristoffer ska komma hem (haha what’s new) med sushi som sagt :D

52. Var är dina föräldrar födda? Gällivare

53. Vad är det senaste du installerade på datorn? säkert nå skolprogram

54. Vilken är din favoritrestaurang? le garage hade snuskigt god mat

55. När badade du i en pool senast?i somras på vännäsbadet

56. Har du varit med i någon skolpjäs? jepp

57. Hur många barn vill du ha? varierar, allt från 0-4 haha. 

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om? förstår inte riktigt opera

59. Vad röstade du i valet? kan iaf säga att jag INTE röstade på SD

60. Vad har du för TV-kanaler? de 20 vanligaste

61. Har du åkt moped någon gång? nej tror inte det

62. Har du busringt någon gång? jaa såklart. roligaste hobbyn när man var liten typ xDD

63. Har du fått felparkeringsböter? nej

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm? fallskärm skulle vara jättekul! bungyjump är jag nog lite för mesig för :D

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt? thailand

66. Har du en egen trädgård? nä

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier? archer, den var rätt skoj ändå

68. Kan du alla orden i nationalsången? nej

69. Badkar eller duschkabin? hade gärna haft badkar

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden? to all the boys .. vad den nu heter

71. Favoritpizza? quattro stagioni, eller hawaii med vitlökssås vid sidan om

72. Chips eller popcorn? chiiiiips

73. Vilken färg på läppstift använder du? öhhh bra fråga.. typ beige eller rosa

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång? haha va ?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling? ne

76. Apelsin- eller äppeljuice? bappelsin

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni? Kristoffer var det väl i förrgår (pga han har dans på torsdagar så far direkt efter jobbet), vi åt pulled pork.. annars åt vi ju iofs chips igår kväll om det räknas haha

78. Favoritchoklad? chokladbjörnar! annars typ marabou mjölkchoklad bara

79. När röstade du senast? senaste valet i år

80. När åt du en hemodlad tomat sist? vet ej om jag testat

81. Har du vunnit en prispokal någon gång? njaaee tror inte

82. Är du bra på matlagning? jooo det är jag, problemet är att jag har dålig fantasi bara så brukar inte bli så mycket nytt.

83. Klarar du att tanka själv? har aldrig testat, så vet faktiskt inte hahah

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv: neej gud

85. Pepsi eller Coca Cola? coca cola, men dricker bara zero

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb? nej

87. Vad var det senaste du handlade? förutom mat så var det nog mobil och underkläder! blev en huawei p20 pro, svinnöjd :D

88. Har du kräkts offentligt: haha ja när jag varit bakis

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken: pengar duuuh. haha nej, såklart den sanna kärleken.

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet: japp

91. Har du ringt något betalnummer: jo

92. Kan man vara vän med sitt ex: jadå

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast: vet faktiskt inte om jag besökt någon på sjukhus :S

94. Hade du mycket hår som liten bebis: inte mer än vanligt

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar: ingen aning, har nog inget

96. Vad har du i din väska: vattenflaska är obligatoriskt, och mediciner, annars varierar det.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig: vuxenmys xD haha nej, men lägger mig gärna i säng innan man är dödstrött så man hinner snacka lite innan oså

98. Vad är du tacksam för idag: Kristoffer, att han står ut med mig xD nej men ärligt, alltså han är helt jävla underbar. Älskar att han är så trygg i sig själv, alltså verkligen “manlig”, och inte känner något behov av att kontrollera mig. Han är inte alls svartsjuk eller så, och han känner sig inte hotad av om jag skulle prata med en kille på messenger tex som vissa andra kanske skulle bli. Han har inget behov att säga till mig hur jag ska vara eller bete mig och han vill inte ändra på mig överhuvudtaget. Tvärtom så älskar han ju mig för den jag är, även sidor som jag själv inte gillar kan han tycka är charmiga oså. Och det är så jäkla fint att han ser sidor i mig som jag själv kanske inte alltid ser, men det känns skönt att han påminner mig om att man duger som man är liksom. Han är bara så jäkla genuin. Hehe nu blev det mycket kring detta, men det är något jag ärligt är sååå tacksam över. Inser att jag har haft sjukt massa tur att ha hittat honom.

99. Var hittade du den här listan: en kompis blogg

100. Tre personer jag vill ska fylla i denna enkät: haha ingen särskild, någon får väl fylla i om den vill.

[husbilsresorochaventyrse]

Ställplats Söderköping, Göta kanal

Ställplats Söderköping, Göta kanal

Från Värtahamnen i Stockholm reser vi med husbilen till Göta Kanal i Söderköping. Ställplatsen i Söderköping är en av 11 ställplatser som finns utmed Göta kanal. Det finns också 22 gästhamnar enligt Göta kanals hemsida. Vi har tidigare besökt ställplatserna i Borensberg och Lyrestad. På vår resa hemåt ska vi möta upp Håkans syster som tillsammans med sin man och hund reser med sin båt på Göta…

[joemarmalade]

Vi på Saltkråkhen

Kulturkriget rasar ständigt vidare. Den här veckan är det Jennifer Wegerup som plockat upp stridsyxan och gett sig ut på slagfältet med ett gutturalt krigsrop. Här ska PK-huvuden rulla, det ska ni fan få se. 

Men ska man vara reaktionär måste man liksom ha något att reagera på, och tyvärr verkar det varit riktigt tomt på den fronten just nu. För Jennifer kände sig uppenbarligen nödgad att spinna en hel text baserad på ett hypotetiskt argument som ingen människa verkar ha framfört. 

Ska Båtsman heta Båtsperson i nya Saltkråkan?

Tänk vad tokigt om någon hade föreslagit det, tycker Jennifer. Det tycker jag också, faktiskt. Det hade varit väldigt tokigt. Om någon hade föreslagit det. Nu har ju ingen gjort det, så att lägga 3,5 tusen tecken på att argumentera om hur tokigt det hade varit känns i alla fall för mig lite som overkill. Men av oss två är det bara Jennifer som har ett jobb som krönikör på Expressen, så antar att det är jag som är idioten.

Den kanske roligaste frågan i debatten kring nyheten att en modernare version ska spelas in. 

Nja, om vi får hitta på våra egna argument baserade på absolut ingenting så tror jag inte faktiskt att det är den roligaste frågan. Jag skulle nog kunna komma på något ännu tokigare som ingen argumenterat, om jag la manken till. Tänk om någon ville kalla serien Vi på Saltkråkhen, hade inte det varit alldeles kokobäng, så säg?

Att filmer och tv-serier görs om i modern tappning är inget unikt. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Vi får se om nya Saltkråkan lyfter eller kraschlandar. 

Detta är korrekt. Ibland blir remakes bra och ibland blir de dåliga, och vi vet inte hur den här serien kommer att bli eftersom den inte ens är inspelad än. Efter att ha skrivit de här två meningarna kan jag känna att Jennifer borde ha pausat lite och insett vilken fullständigt meningslös text hon var på väg att skriva.

Somliga har framfört att Astrid Lindgren verkligen hade budskap bortom underhållningen, ett patos, en vilja att beskriva samhället. Det är sant. Men som den stora författare hon var skedde det framför allt mellan raderna. Hon blev aldrig öppet politisk, övertydlig, dömande. 

Om vi ignorerar de gånger Astrid Lindgren var öppet politisk så stämmer det absolut att Astrid Lindgren inte var öppet politisk. (Astrid Lindgren skrev bland annat ett flertal debattartiklar just i Expressen, men jag får väl anta att Jennifer bara refererar till hennes böcker). Däremot var hon väldigt ofta politisk, och inte superdiskret heller. Att lyfta upp Astrid Lindgren som om hennes storhet låg i att hon var apolitisk är nästan skrattretande. Och det faller precis i linje med konservativas tendens att hylla urvattnade versioner av historiska personer som de med all sannolikhet inte hade hållit med om de faktiskt var samtida. 

Hon försökte inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, för så ser inte verkligheten ut, det blir inte trovärdigt. Istället skrev hon många olika berättelser, tog med oss till olika världar. 

Jennifer fortsätter klampa runt och sparka upp imaginära dörrar. Astrid försökte faktiskt inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, till skillnad från… Ja, det är lite oklart. Någon hypotetiskt PK-författare som Jennifer fantiserat fram, antar jag.

Hon talade inte om för oss för vem vi skulle tycka om, tycka illa om eller tycka synd om. Det lämnade hon till oss läsare. Som en sann konstnär – och demokrat. 

Jag vet inte vad Jennifer menar här med att kalla Astrid Lindgren för en “sann demokrat”. Men om jag kisar lite och försöker förvrida min hjärna så att den här texten skulle kunna upplevas som nästan rimlig, så antar jag att hon menar att sanna demokrater, det här människor som absolut inte tar någon sida, någonsin. För en människa som är så upprörd över historierevisionism som Jennifer verkar vara, verkar hon också helt okej med att själv historierevisionera Astrid Lindgren till någon slags mellanmjölkig centrist. Om vi nu ska prata om Astrid Lindgren som en moralisk förebild ska vi kanske istället läsa vad hon faktiskt sa angående att hennes verk kanske inte till 100% höll i en föränderlig värld.

Jag vill förresten bara flika in här att en karaktär i en av Astrid Lindgrens mest kända böcker bokstavligt talat hade ett hjärta av sten, vilket vissa litteraturvetare har spekulerat i kan vara hennes subtila sätt att berätta vem vi ska tycka illa om.

Jag hoppas att de som nu ska nyförvalta hennes arv gör det i denna hennes geniala och toleranta anda.

Här får vi dra fram dekoder-ringen igen. Med tolerans menar Jennifer här så klart inte tolerans för olika samhällsgrupper, eller sånt PK-trams, utan en mer abstrakt tolerans för alla tänkbara sidor i en diskussion. En tolerans som innebär att aldrig säga att någon är bra eller dålig.

Det är ju annars märkliga tider vi lever i. Så upplysta och ändå stundtals så självrättfärdigt inskränkta att det till och med finns de vill skriva om vår historia. Böcker ska förbjudas, sånger ändras, statyer rivas. Äldre tiders bokbål i digital version. Men det är som den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan för 200 år sen: ”Där man bränner böcker bränner man till sist också människor”. Drygt hundra år senare fanns hans verk bland dem nazisterna slängde på bålen. 

Nu är det dags för det tunga artilleriet. Att människor teoretiskt skulle vilja döpa om en hund i en TV-serie baserad på en barnbok, ja nog känns väl det ganska likt när nazisterna brände böcker? Det är en brant backe från Båtsperson till folkmord, förstår ni. Att det till stor del var specifikt böcker om transpersoner som brändes av nazisterna, och inte böcker som var alldeles för PK gällande kön, det gör vi så klart bäst i att förtränga.

Det är också i det här stycket som Jennifer breddar sitt argument och sätter det hela i kontext. Vi lever i en dingding värld, där kultur systematiskt förstörs. Böcker förbjuds, sånger ändras, statyer rivs. Hon presenterar inga exempel, utan gestikulerar bara lite vagt, men vi får väl anta att statyerna hon nämner är en referens till rörelsen att vilja ta ner statyer som är uppsatta för att hylla rasister och slavägare. Vilket reaktionärer varit riktigt upprörda över de senaste åren. Vi kan ju inte förstöra vår historia, säger de upprört. Och vi måste med trött stämma påpeka, igen och igen, att statyer inte är det främsta verktyget vi har för att bevara vår historia. Vilket är varför vi exempelvis kan minnas andra världskriget, utan att ha statyer av Hitler överallt.

Vilka böcker och sånger hon menar är jag mindre säker på. Kanske menar hon den där gången en Tintin-bok flyttades till en annan sektion i ett bibliotek. Vem vet. Annars är det ju faktiskt mest folk betydligt längre till höger som tenderar att förbjuda böcker, i min erfarenhet. 

Den som har makten över orden har i slutändan makten över våra tankar. Men vem ger någon rätten att ändra i vår historia? Vart leder det oss?

Om vi nu trots allt måste argumentera med Jennifers grundtes tagen för givet, vilket jag för att förtydliga egentligen absolut inte vill göra, så vill jag bara påpeka att om nyversionen av Saltkråkan döper om hunden, så kommer det alltså inte innebära att alla versioner av den tidigare serien letas upp och bränns på bål. Den kommer fortfarande att finnas kvar. Du kan faktiskt, och detta är helt sant, titta på den precis just nu, om du vill.

Frågan aktualiserades i vårt grannland Finland när en man från Kenya spelade Gustaf Mannerheim i en film. Många, inte minst krigsveteraner, tog extremt illa vid sig av att en finsk nationalhjälte spelades av en svart man, i en slags omskrivning av historien. 

Vad Jennifer refererar till här är filmen The Marshal of Finland, en finsk-kenyansk samproduktion från 2012, som presenterar en fiktionell version av Gustaf Mannerheim, och utspelar sig i Kenya. Man kan så klart kalla det för en omskrivning av historien, men det känns lite som att vara arg över att Abraham Lincoln: Vampire Hunter inte var en korrekt representation av Abe Lincolns liv. Det är också intressant att vad Jennifer väljer att fokusera på det faktum att huvudrollsinnehavaren var svart, och inte att filmen utspelar sig i Kenya. Hudfärgen är tydligen den viktigaste delen av den här historieskrivningen.

Konstens roll är att tänja på gränser. Å andra sidan bör de som fördömer protesterna fråga sig vad som hänt om en vit man skulle spelat Nelson Mandela eller Martin Luther King. 

Jag måste säga, jag är imponerad. Att år 2021 spela “omvänd rasism”-kortet utan att ens blinka är vad vi i branschen kallar ett baller ass move.

Tanken bakom att göra färgblinda historiska fantasi-dramer, som Familjen Bridgerton, känns skön och rätt i tiden. Å ena sidan. Å andra sidan skulle jag som kvinna inte vilja se könsblinda verk där vi låtsas som om det var annorlunda än det verkligen var förr. Det är ju ur vårt historiska kämpande och lidande, allt i från häxbålen till rösträttsbarrikaderna, och kunskapen om denna resa, som vi formar dagen och morgondagen.

“Att låta svarta människor vara med i kostymdraman är ju bra och så, men” fortsätter Jennifer. Tänk om alla kostymdramer skrevs om så att kvinnor hade byxor, hade inte det varit helt fruktansvärt? Hur skulle vi då, i den hypotetiska situation, ens komma ihåg att de faktiskt brukade ha klänning? Värt att tänka på.

Som liten flicka led jag av att det inte fanns några böcker med tjejer som fotbollstjärnor. Men aldrig skulle jag vilja skriva om min barndoms böcker eller se en film där man låtsas att vi tjejer räknades lika mycket som grabbarna på 1980-talets planer. Istället har jag skrivit en rad egna nutida böcker med spelande flickor i centrum. 

Och vet ni vad som också hade varit hemskt? Om någon skrev en fotbollsbok som utspelade sig på 80-talet där en tjej har huvudrollen och inte utsätts för en massa sexism. Det hade varit att atombomda vårt kollektiva minne av 80-talet. Ingen skulle ha någon som helst aning om att sexism ens fanns på 80-talet.

Där har jag också varit noga med att få med alla bra, sköna män som tränar damlag. Även männen är ju barn av vårt förflutna, föränderliga också de; vår färd framåt gör vi tillsammans, utan forcerade ställningskrig utifrån identitet.

Nu har Jennifer pratat väldigt mycket om sexism för att kunna göra sin poäng, men hon vill inte riskera att förlora sin huvudmålgrupp, som jag måste anta är medelålders, arga, vita män, så det är viktigt att påpeka att män faktiskt också är bra. Så att de inte känner sig attackerade.

Värt att tänka på är också att en dag kommer även vår samtid att granskas, revideras, kritiseras. Som de ska rotera i sina gravar då, de som så förmätet tycker att just de har alla rätt. Just de, just nu, trots att de likt oss alla bara är en blinkning i evigheten. Blott ett ögonblick i en historia utan slut. En historia vi inte ska skriva om, inte ens dess värsta kapitel, men aldrig sluta lära av.

Och så har vi då kommit till det tomma, platitydfyllda slutet. Vi är blott ett damkorn i ett evigt expanderande universum och det är faktiskt viktigt att barn får läsa böcker med n-ordet. 

[gurgin-blog]

Så leker du fram apporteringslusten

Varför är apporteringslust så viktig för vissa hundar? Vad gör att vissa hundar älskar att bära och leka med föremål medan andra verkar helt ointresserade? Finns det några hemligheter eller tekniker för att väcka hundens apporteringsinstinkt? I veckkans avsnitt av dyker vi in i världen av apporteringslust och utforskar vad som gör det till en så spännande och viktig aktivitet för våra fyrbenta vänner.

Gästar gör instruktörerna Elsa Blomster och Lena Gunnarsson, författarna till böckerna "Apportering till vardag och fest" och "Valpträning till vardag och fest", samt grundarna av Klickerförlaget. Elsa och Lena är experter inom apportering och delar med sig av sina kunskaper och lekfulla tips för att lära din hund att tycka om att plocka upp, gripa och hålla i olika objekt. Dessa färdigheter är centrala inom apporteringsträning och kan vara användbara i många situationer.

Vi kommer att utforska vad en apportering innebär och även diskutera vanliga missuppfattningar kring ämnet. Varför är det viktigt att lära hunden att apportera och hur kan det vara en användbar sysselsättning för både hund och ägare?Vi kommer också att undersöka varför vissa hundar är naturligt intresserade av apportering medan andra inte är det. Är det en ren rasfråga eller finns det andra faktorer som påverkar detta beteende?

Elsa och Lena kommer att dela med sig av tips, tricks och godsaker för att väcka hundens önskan att apportera, även om de inte har det naturligt. Vi kommer att utforska hur man leker in föremålsintresset och skapar en positiv och engagerande träning för hunden.

Slutligen kommer vi att diskutera det ultimata målet med att lära en hund apporteringsfärdigheter och hur detta kan berika hundens vardag och stärka relationen mellan hund och ägare. Så sätt dig bekvämt och låt Elsa Blomster, Lena Gunnarsson och Hundpodden Vår Bästa Vän guida dig genom en spännande resa för att leka fram apporteringslusten hos din hund!

Utan dig, ingen podd! Podden är inte låst bakom en betalvägg eftersom att jag vägrar gömma kunskap bakom betalväggar. För att alla, oavsett ekonomisk situation, ska få tillgång till VBV:s evidensbaserade samtal med fokus på relationen med Sveriges ledande hundexperter så utgår jag ifrån "pay what you want"-filosofin.

Ditt bidrag beskattar jag och gör att jag på heltid kan folkbilda hundsverige. 

SWISH 123 267 77 63

Eller bli månadsgivare på Patreon.com/HundpoddenVBV 

    Kolla in det här avsnittet!

[tovejanssonblogg]

Bildhuggarens dotter och Toves karriärstart

I mitt inlägg om ”Bildhuggarens dotter” uppmärksammade jag att där fanns en ”barnlik fantasilogik” och ”vardagsmagi”, alltså att bokens fakta blandas med Toves egna påhitt och medvetna osanningar. Dock hade jag då antagit att detta beror på sådant som de flesta kan relatera till – barndomens storhet. När man var liten tycktes allt annat mycket stort, miljön man levde i var ett land i sig och allt nytt som skedde var världsomvälvande. Det jag inte insåg då var att Tove Jansson medvetet skrev biografin på sådant sätt att det fanns förvånansvärt lite ”sanning” bland det fiktiva (se ”Resa med Tove”: 2002: s. 159). Tove har blandat verkliga händelser med fiktiva moment för att skapa dramatik, hon har uttryckt att hon upplevde att boken annars skulle vara ”intresselös” (”Resa med Tove”: 2002: s. 158). De händelser som beskrivs har heller inte begränsats till den tid hon säger sig skriva om, exempelvis alla kapitel med apan skedde då Tove redan var vuxen och (se ”Tove Jansson – Arbeta och Älska”: 2013: s. 216).

Valet att skriva på detta sätt var inte bara för att skapa dramatik, Tove använder även stilmedlet för att skriva in moraliteter och aktuella traditionella ideologier på ett återhållsamt sätt (se ”Livet i ateljén var ingen fest – om män som skapar kvinnor i Tove Janssons barndomsskildring Bildhuggarens dotter”: 2014: s. 68). Maria Antas text om just detta ämne gör en särskilt intressant analys av fadern, om hur Tove valt att ha bokens originalpärm att vara ett foto av den lilla Tove som omges av de nakna damstatyerna. Antas beskriver hur fadern ”skapar” kvinnor (2014: s. 71), vilket får en grund i hur Tove konstant beskriver levande kvinnor som ”damer” eller ”tanter”, men endast refererar till statyerna som ”kvinnor”. Relationen till fadern och till könsnormer kommer jag dock tala mer om i nästa inlägg, eftersom Toves åsikter om saken växte vartefter åren gick. Det finns dessutom andra intressanta sätt på vilka Tove använd barnperspektivet i ”Bildhuggarens dotter”.

I sin text i ”Resa med Tove” skriver Tordis Ørjasæter att hon i sin återberättelse kan ”släppa loss” och uttrycka avundsjuka, hämnd och dramatik som hon tidigare tryckt undan (2002: s. 162). Den ovannämnda apan adopterade alltså Toves far då hon redan var vuxen, vilket gjorde att Toves avundsjuka för pappans uppmärksammande av apan var något hon tryckt undan. Hämndfantasin involverar att hon som barn skulle ha blivit sjuk i röda hund och försökt smitta apan. Denna ”osanning” som Tove presenterar i sin biografi bygger då snarare på hennes vuxna relation till fadern, vilket det går att utläsa ur hennes korrespondens med hennes nära vän, Eva Konikoff. I ett brev till vännen skriver Tove: ”[jag] ser hur Faffan, den mest hjälplösa, den mest kortsynta tyranniserar hela huset, jag ser att Ham är olycklig för att hon alltid sagt jag, slätat över, givit med sig, givit upp sitt liv och ingenting fått i stället utom barn som männens krig skall döda.” (se ”Brev från Tove Jansson”: 2014: s. 146)

Relationen till fadern kom alltså att bli spänd, dock var detta närmare krigsåren. Deras relation hade tidigare fluktuerat emellan en slags vänskaplig lärar-elev-relation till smågräl över politiska åsikter. Detta kommer jag även utveckla i följande inlägg. Istället kan vi se på ljuspunkten i Toves tidigaste år, nämligen modern Signe (ofta kallad Ham). Det går nämligen inte att diskutera biografin utan henne, den handlar nämligen om ”modern, fadern, barnet, konsten och kärleken” (se ”Ord, bild, liv. Tove Jansson”: 2007: s. 408). Det finns en orsak till att modern är den första i raden motiv, Ham var Toves bästa vän och inspiration då hon i tonåren försökte starta sin karriär som konstnär. Under åren Tove levde med föräldrarna levde hon som ”under en glaskupa tillsammans med mamman” (”Tove Jansson – Arbeta och Älska”: 2013: s. 22). Modern inspirerade lilla Tove till att bli artist, men hon var också Toves ingång till en verklig karriär.

Tove Jansson romantiseras ofta, man upplever att hon skapat mumin serien och blivit berömd på en gång. I verkligheten arbetade Tove mycket hårt redan i tidiga tonåren, hon får sitt första verkliga arbete som vikariat för modern 1928, då hon ritar en omslagsbild till barntidningen Lunkentuss (”Ord, bild, liv. Tove Jansson”: 2007: s. 66). Tove utbildar sig även mycket tidigt, och för att utföra sina tänkta studier reser hon mycket. Det är under dessa resor som hon utvecklar den känslomedvetenhet hennes texter är kända för. Under sina sex månader i Paris, vid Holys ateljé, beskriver hon i brev till familjen hur hon har lärt sig vara självsäker (”Brev från Tove Jansson”: 2014: s. 41). Om hon som barn fokuserat på berättelser och sagoskrivning, präglas hennes senare tonår och vuxna år av utvecklingen av måleriet. Toves frihetslust och äventyrssökande tar fart, hon har befriats från faderns ateljé och har utvecklat sin egen identitet. Hon bryter med att vara ”bildhuggarens dotter” och blir konstnären Tove Jansson.  Dock tog studieåren i Paris slut, och hon knöts fast vid hemstaden då kriget slog ut. Plötsligt kommer bråken med fadern tillbaka och friheten begränsas.

[listervik]

Jorden runt på alla fyra

del 9

“Vi försökte hitta på kartan”...”men det var lönlöst. Vi såg på de hundratals bergstopparna omkring oss, men blev inte klokare för det “. Greta och Lisbeth var nu riktigt vilse. De visste inte var de var och i vilken riktning de skulle gå, medan mörkret föll och kylan tog ett grepp om dem. På morgonen var de stelfrusna, trots nattens åkarbrasor och de var hungriga. De försökte hitta rätt med hjälp av kompassen men de blev inte kloka på var de var. Flera kalla nätter följde. De klättrade upp för raviner i hopp om att kunna se någon bebyggelse, men nej ännu en natt i mörkret och kylan. Matsäcken var tum och de tuggade mossa. De vågade inte sova eftersom de hörde ylande vargar från bergen. Efter ytterligare en natt hörde de en hund skälla. Tjejerna gick efter ljudet och fann en fåraherde. Han bjöd dem på getmjölk och visade dem vägen, som ledde ut till en större väg. Vid vägen låg en bondgård där fick de sova under tak och äta en rejäl måltid. Efter detta kvicknade de till och tackade för att det finns snälla människor.

Efter äventyren i Bulgariens berg, kom de till en oansenlig gränskontroll och kunde gå in i Turkiet. Där slog de följe med ett “zigenarsällskap” och fick åka på deras kärror i flera dagar. Till slut nådde de fram till Istanbul. Man varnade dem för samvetslösa banditer och berättade om andra, som varit utsatta för dessa rövare. I Istanbul hade tidningarna redan skrivit om flickornas besök. Det stod att de var beväpnade, så det skulle inte löna sig att försöka råna dem. Det blev inte lätt att köpa något. Folk var rädda för dem.

Den svenske konsuln i Istanbul skrev i deras autografbok: “Jag har avrått Er på det bestämdaste att fortsätta denna resa, som kommer att bjuda på faror och mycket stora strapatser. När Ni nu inte låter avskräcka Er hoppas jag att Er energi och det goda humöret skall räcka jorden runt.  Eder Torsten Weman”    

Istanbul beskrivs som en rik och bländande stad men också en stad med fattiga människor. Kvinnor klädda i moderna europeiska kläder och kvinnor klädda från topp till tå med slöja. Lisbeth och Greta besökte och imponerades av moskéer och museum. Flera svenskar befann sig i Istanbul. De gick in på ett café och beställde in kaffe. Greta sa “nu ska vi har en kopp riktigt gott kaffe”. “det ska bli” svarade karlen på svenska. En turkisk polisman som kunde svenska underhöll Greta och Lisbeth med alla svåra sjukdomar som fanns i området. Det var malaria, tyfus, kolera och dysenteri med mera.

Tjejerna bestämde sig för att ta båten till Trabzon vid Svarta havet. Därifrån skulle de fortsätta söderut genom Turkiet över Erzurum och komma mot Persien. Istanbul försvann i horisonten, nu var de på väg mot nya äventyr. I Istanbul hade ordnat pengar så de kunde ta båten till Trabzon.

När de går i land är det regnigt, kallt och mörkret börjar falla. De ser en gammal borg, i den söker de skydd under natten. Lite längre bort ser de en eld brinna. De drar sig bort mot elden. Runt den sitter cirka femton svartskäggiga karlar i fotsida kläder och suger “på smala pipor”. De pratar inte, de sitter tysta. Tjejerna hade blivit tillsagda att vara försiktiga, men de drevs närmre och närmre gruppen i viljan att få lite värma ifrån elden. Det skulle de inte ha gjort. Lisbeth fick ett slag i huvudet, så hon tuppar av. Greta lyckas få undan henne medan karlarna plundrar deras ryggsäckar på allt som blänkte och kameran var borta. De lyckades ta sig ifrån det opiumrökande rövarbandet och hade för tillfället fått nog av överraskningar och bestämde sig för att åka buss för vidare färd. Även bussresan blev även det ett äventyr.

Dåliga vägar och en orkeslös buss körde i fattigaste områden där människor bodde i grottor. Först efter ett par dagar kom de fram till Erzerum. 

Tröttheten hade tagit ut sin rätt. De var frusna, trötta och hungriga. Trots att de tog in på det bästa hotellet så frös de och maten var nästan oätlig. De blev sjuka båda två i dysenteri och de trodde att de skulle dö. Båda kvicknade emellertid  till och kunde fortsätta sin färd, men folk blev för närgångna och det fick kalla på polishjälp.   

På sin väg mot Persien råkade de ut för flera rövarband då de försökte övernatta i gamla borgar. Detta tvingade dem att bli lite försiktigare och de letade upp små övergivna kojor. Det var natt och vid ett tillfälle så rycktes den skrangliga dörren upp och in dök smutsiga individer med vild blick in i kojan. De började plundra deras ryggsäckar, men Greta tog fram sin pistol och sköt ett skott över huvudet på dem. De kastade alla saker som de rotat fram ur deras ryggsäckar och flydde.    

                    Nu närmar de sig Teheran                                                                    

[mattiascyclingadventures]

Paris Brest Paris 2019

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

Efter att ha kört Paris-Brest-Paris 2011 och 2015 på racercykel, med sluttid 59:04 respektive 58:13, funderade jag inför cykelsäsongen 2019 vad som kunde vara ett roligt mål för PBP 2019. Att bara göra likadant igen och försöka förbättra tiden kändes inte som en tillräckligt stor motivation. Dessutom vet jag att för att förbättra de tiderna skulle det krävas att göra kortare stopp på kontrollerna, kanske sova mindre, och inte stanna vid de bord mellan kontrollerna där det bjuds på både trevliga samtal och diverse godsaker. Det kändes som det skulle förta en hel del av charmen med PBP.

Därför bestämde jag mig för att cykla loppet på ett helt annat sätt denna gång. Jag skulle skaffa mig en liggcykel och starta i gruppen för ”special cyklar”. Sedan skulle jag ta mig runt banan i lugnt tempo, sova ordentligt och ha gott om tid att njuta av loppet. Det var planen – verkligheten blev inte riktigt så.

Visserligen lyckades jag köpa en liggcykel under våren (de är inte helt vanliga i Sverige, och det finns en stor variation, så det tog ett tag innan jag hittade en som jag trivdes med), och att anmäla sig till PBP som ”special cyklist” i grupp F var ju heller inte särskilt svårt. Däremot blev cykeln försenad från Tyskland, vilket ledde till att jag fick cykla samtliga kvalificeringslopp på den gamla racercykeln som jag ju inte skulle använda på PBP. Inte helt idealiskt. Ett par brutna revben, efter ett fall under en löprunda i skogen, och helt utebliven cykling under en månad april-maj var inte heller bra. Jag var tvungen att ta mig till Jönköping för att hinna cykla en 30-milare innan tiden var ute för PBP-kvalificering. Tack förresten Ebbe för lånet av bakhjul när mitt gick sönder, ett annat av hindren som dök upp i förberedelsena.

Men jag blev till sist kvalificerad till PBP, och liggcykeln anlände första veckan i juli. Nu gällde det först och främst att lära sig cykla på den (en lite annorlunda teknik jämfört med vanlig cykel), och därefter få ihop så många träningsmil på den som möjligt. Men juli är ju även semestertider, så ett par veckors cykelträning försvann på grund av semesterresa med familjen. Totalt hann jag bara cykla 100 mil på cykeln (varav den längsta rundan var på 29 mil) innan det var dags att lasta bilen och åka till Paris den 15:e augusti. Men det skulle väl gå ändå, tänkte jag, eftersom jag bara hade som mål att ta mig i mål inom tidsgränsen som är 90-timmar för grupp F.

Starten gick 17:15 i ett soligt Rambouillet, en liten stad ca 4 mil sydväst om Paris. Starten i grupp F är alltid väldigt spektakulär eftersom alla ”icke-normala” cyklar samlats till samma startgrupp. Här fanns förutom liggcyklar av stor variation, även tandems (både för 2 och flera cyklister), velomobiler (alltså cykelbilar), 3-hjulingar, ihopfällbara vikcyklar och diverse andra muskeldrivna farkoster.  

                                                "Specialcyklar"

Under åskådarnas jubel rullade vi ut från slottet i Rambouillet där starten var och påbörjade vår resa västerut. Vädret hade precis slagit om från ett par dar med ihållande regn, till uppehåll och till och med lite sol. De första milen var underbara. Här är det ännu inte så kuperat, och alla hade gott om krafter, så man kunde mest trampa och njuta av det fina landskapet och de roliga cyklarna man antingen passerade, eller blev passerad av.

                                                   Starten i grupp F

Efter bara 3-4 mil började några vanliga cyklar från grupp G och senare hinna ifatt, och så småningom blev startgrupperna helt mixade och jag såg färre och färre ”special cyklar” runt mig. Det var också nu som jag insåg att en stor skillnad mot tidigare PBP-rundor skulle bli att inte kunna dra nytta av fördelen att ligga i klunga. Min cykel var mycket snabbare än andra nedför, men betydligt långsammare uppför. På en liggcykel kan man ju inte hjälpa till med hela kroppen i uppförsbackar utan måste förlita sig på låga växlar och benstyrka. Och tillräcklig benstyrka fattades jag helt klart, det blev snabbt tydligt då så gott som alla (även andra liggcyklar) drog ifrån mig i uppförsbackarna. Jag kunde därför inte ansluta till några klungor annat än mycket korta stunder då det för ovanlighets skull var platt terräng.

Det blev solnedgång och så småningom mörkt. Den första natten hade börjat. Det var en skön natt, inte särskilt kall, och de flesta cyklade hela natten utan att sova för att bygga upp lite tidsmarginaler (varje kontroll har sin egen gräns för hur sent man får komma dit). Jag cyklade en del med en rumän som hade en äldre ombyggd liggcykel med under-sätes styrning.

Första stoppet blev i Mortagne-au-Perche dit jag kom omkring kl 22. Det är ingen officiell kontroll på vägen ut, men de flesta stannade för att äta lite och fylla på vattenflaskorna.

Strax efter kl 4 på morgonen kom jag till första kontrollen i Villaines la Juhel. Jag var hungrig och hade planerat att äta riktig mat eftersom det bara blivit varmkorvar till lunch strax innan starten. Men av någon anledning hamnade jag i kön till där de sålde fika, och när jag upptäckte mitt misstag orkade jag inte stå i en ny kö för att köpa mat. Så jag åt några kakor och drack kaffe och fortsatte sedan västerut.

Naturligtvis tog energin slut innan jag kommit till nästa kontroll i Fougeres. Jag vill minnas att exakt samma sak hände på min förra PBP så uppenbarligen lär jag mig inte av mina misstag. Jag räddades lite grand av ”by-kontrollen” i Le Ribay där det bjöds på frukt och varmkorv.

                                       Inofficiell bykontroll i Le Ribay 

Men det blev ändå några plågsamt långsamma mil innan jag äntligen kom till Fougeres 9:40. Efter en jätteportion kyckling med ris, en förrätt och två efterrätter kändes dock allt på topp igen och jag rullade vidare västerut.

Avståndet till nästa kontroll i Tinteniac var bara drygt 5 mil och gick utan större problem. Jag var där 12:20 och passade då på att äta ännu en lunch, dock lite mer normalstor än den förra.

Nästa kontroll var Loudeac och nu började det verkligen bli kuperat. Det var riktigt tungt i uppförsbackarna och medelhastigheten sjönk betänkligt. För första gången började jag fundera på om jag skulle klara maxtiden. Jag började också känna mig lite sömnig nu, vilket kanske inte var så konstigt. Det fanns möjlighet att sova i Quedillac, men eftersom det fortfarande var dagsljus när jag passerade där kändes det dumt. Planen var istället att sova så fort det blivit mörkt och på det sättet minska nattcyklandet. Det går alltid långsammare på natten och dessutom ville jag spara på mina batterier till cykellampan inför kommande nätter.

                                                    Kontroll i Loudeac 

Efter stämpling och mer mat i Loudeac vid 18-tiden påbörjade jag nästa etapp mot Carhaix. Vältajmat nog kom jag till sovsalen i Saint Nicolas du Pelem precis när det blev mörkt. Där fanns gott om sängplatser så jag tog en dusch och sov där i 3 timmar. Jag hade egentligen velat sova ytterligare ett par timmar, men vågade inte eftersom jag då bara hade ett par timmars marginal till ”rep-tiden” för kontrollen i Carhaix.

I Carhaix åt jag igen och pratade då med en engelsk kvinna som var deppig och trodde att hon snart skulle bryta. Hon klagade på motvinden, men den hade jag faktiskt inte märkt så mycket av. Då var nattkylan ett större problem. Temperaturen sjönk ned mot 5 plusgrader den här natten och det kändes att ju närmare havet jag kom, desto kallare blev det. Jag hade hyfsat med kläder med mig, men frös ändå som en hund när jag kom ut från kontrollen i Carhaix och började cykla igen. Klockan var strax efter 3 så det var fortfarande 4 timmars mörker och kyla innan solen äntligen gick upp.

Etappen ut mot Brest är fortsatt väldigt kuperad och man ska över ett berg (Roc’h Trevezel) innan man i stort sett bara har en enda lång nedförsbacke till Brest. Solen gick upp lagom till att jag körde över bron in till Brest. Jag, liksom många andra cyklister, stannade där en stund för att ta lite bilder i morgonljuset.

Sen körde jag de sista kilometrarna in till kontrollen i Brest och kom dit strax efter kl 8. Dags för frukost och att uppmuntra sig själv med att halva sträckan nu var avklarad.

Den långa nedförsbacken ner till Brest innebar naturligtvis en lika lång uppförsbacke på tillbakavägen även om vi inte cyklade exakt samma väg. Jag segade mig uppför den på låga växlar och blev omcyklad av väldigt många andra. Väl uppe på toppen av Roc’h Trevezel pausade jag en stund och pratade med en trevlig fransman som på 70-talet cyklat PBP 3 gånger och nu stod och hejade på alla som passerade.

Åter i Carhaix hade klockan hunnit bli över 14 och dax att äta lunch. Det fanns fullt av cyklister på kontrollen och många verkade helt utslagna där de låg och sov lite varstans. Jag försökte göra stoppet så kort jag kunde för att tjäna lite tid. Jag låg alltjämt bara ett par tre timmar från min tidsgräns. Jag började skissa på en plan som innebar att köra non-stop till mål från här. Då skulle jag nog kunna vara i mål sent på onsdagskvällen och därmed få en hel natts sömn i målet innan vi skulle köra bil hem till Sverige på torsdagen. Den planen skulle strax spricka fullständigt...

I Trevé, 6 km innan kontrollen i Loudeac, misstog jag en låg trottoarkant för att vara en målad vit linje.

                                        Inte en linje visade det sig 

Jag gick omkull när jag väjde för en bil och körde över ”linjen”. Första reaktionen var total förvåning. Jag fattade inte varför jag helt plötsligt låg på asfalten med uppskrapat höger ben och arm, med cykeln över mig. Nästa reaktion blev att loppet nu var kört. Jag var övertygad om att något gått sönder på cykeln eftersom jag trots allt kört relativt fort när jag kraschade. Men som genom ett mirakel visade sig skadorna vara rätt begränsade. Ett antal skrapmärken förstås och väskan hade gått sönder lite. Det allvarligaste verkade vara att bakväxeln böjt sig lite inåt mot hjulet. Jag försökte resa mig för att testa cykeln men kände då att jag höll på att svimma. Förmodligen någon sorts adrenalinchock som kom över mig. Jag var tvungen att ligga ungefär 15 minuter på vägen innan jag kunde komma upp på fötter. Flera cyklister stannade, bla Andrew Preston från England som hjälpte mig f�� i mig lite vatten och energi så att jag så småningom kunde komma upp på cykeln och testa cykla en bit. Det visade sig att de lägsta växlarna inte längre kunde användas (kedjan hoppade ut och fastnade i hjulet när jag försökte). Detta var ett problem eftersom jag insåg att jag aldrig skulle klara backarna utan att kunna använda alla lågväxlar. Men lyckligtvis var det ju inte långt till kontrollen i Loudeac och där fick jag hjälp att vrida bakväxeln rätt och justera växlarna. Först fick jag dock uppsöka ”vårdcentralen” där eftersom jag var helt blodig. Läkaren, som tack och lov kunde engelska, tvättade och la förband på såren medan jag halvsov på britsen. Hade det inte gjort så ont hade jag garanterat somnat eftersom det nästan tog en timme innan hon var klar (hon fick lämna mig för andra patienter med allvarligare skador ett par gånger).

Totalt stannade jag nästan 2 timmar på kontrollen i Loudeac och nu började jag få väldigt bråttom. Dessutom drabbades jag av en övermäktig trötthet (kanske chocken som släppte) som gjorde att jag gav upp alla planer på att cykla genom natten. Istället stannade jag 5 mil efter Loudeac i Quedillac, där det var en så kallad hemlig kontroll, och ställde mig i kön för en sovplats. Det var helt fullt i sovsalen men som tur var slapp jag vänta mer än 5 minuter innan det blev en madrass ledig. Jag skippade duschen den här gången pga av mina bandage (och för att spara lite tid).

Jag försökte förklara att jag ville sova 4 timmar, men de missförstod mig och väckte mig istället kl 4, 2 timmar för tidigt. Efter en stunds total förvirring lyckades jag dock förklara att jag tänkte sova 2 timmar till, och somnade om bums.

Efter frukost i det iskalla tältet i Quedillac fortsatte jag till Tinteniac dit jag ankom kl 7:20. Här gjorde jag ett snabbstopp bara för att stämpla (jag hade ju precis ätit) och fortsatte sedan mot Fougeres.

Sömnen hade gjort stor nytta och jag kunde äntligen cykla i ett lite högre tempo igen. Planen var nu att komma så långt som bara möjligt i onsdagens dagsljus. Jag insåg redan att jag skulle behöva cykla en fjärde natt också, vilket verkligen kändes deprimerande med tanke på hur kalla de två föregående nätterna varit, men jag hoppades att jag kanske inte skulle behöva hela den sista natten. Ett annat problem hade nämligen också dykt upp under den senaste natten. Efter en kissepaus längs vägen, på landsbygden mitt i mörkaste Bretagne, lyckades jag med konststycket att tappa balansen när jag skulle börja cykla igen. Det bar sig inte bättre än att jag ramlade till höger rakt ner i ett dike som dock lyckligtvis inte var blött. Men i fallet lossnade framlampan från sitt fäste och en gummiring föll ner i gräset. Jag försökte men det var omöjligt att hitta den igen. Konsekvensen blev att lampan inte längre satt stadigt fast, utan successivt vred sig nedåt av vibrationerna från vägen. Jag fick alltså stanna väldigt ofta för att justera den (når den inte i farten eftersom den sitter framför vevpartiet). Jag provade även att ha den i handen, i munnen och att fästa den provisoriskt med silvertejp. Det sistnämnda funkade någorlunda, men jag var osäker på om den uppfästningen skulle klara en hel natts cykling till.

Nåja, en etapp i taget och än var det långt till natten. Jag kom till Fougeres 10:30 och åt en tidig lunch.

Maten på den kontrollen var både godast och billigast. Jag blev väldigt känslosam här när jag satt och åt, säkerligen en reaktion på tröttheten eftersom jag inte brukar börja gråta hur som helst. Men här var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka när jag mötte flera supervänliga volontärer som verkligen var hjälpsamma. De visade mig en ledig plats i matsalen, tog min bricka så jag slapp duka av och så vidare. Det slog mig att alla dessa 2500 volontärer inget hellre vill än att vi cyklister ska nå vårt mål. Det var verkligen en rörande tanke som på något sätt gjorde att jag absolut inte kunde ge upp för enkelt. Det var bara att ta sig samman, upp på cykeln igen och fortsätta österut.

Någon mil efter Fougeres började det göra riktigt ont under fotsulorna där trycket från pedelarna kommer. Jag försökte undvika belastning genom att dra mer än att trycka, speciellt i uppförsbackarna, men smärtan bara växte för varje tramptag. Till sist var det näst intill outhärdligt. Jag fick stanna flera gånger för att ta av mig skorna och massera fötterna, bla i den trevliga vägsides kontrollen i Le Ribay. Jag lyckades till sist ta mig till nästa kontroll i Villaines la Juhel, men insåg att något måste göras om jag ska kunna cykla de sista 20 milen till målet. Som tur var dök det upp en vänlig engelsk-talande funktionär, Françoise, som kunde hjälpa mig att hitta en skoaffär. Där köpte jag ett par sandaler så att jag skulle kunna trampa med hälen och hålfoten (jag har vändbara pedaler med klotsar bara på ena sidan). Det såg säkert lite dumt ut med sandaler på fötterna, och cykelskorna hängande över axlarna, men det funkade faktiskt. Smärtan försvann inte helt, men blev klart hanterbar.

              Françoise - en av 2500 fantastiska volontärer under PBP

Annars är ankomsten till Villaines la Juhel en av de absoluta höjdpunkterna i det här loppet. Man möts av massor av publik, orkestrar, speaker och en allmän folkfest. Av Françoise fick jag höra att PBP är något som lockar folk till stan från ganska långt iväg de år loppet går av stapeln.

                                Ankomst till Villaines la Juhel

Vägen ut från Villaines la Juhel var väldigt vacker i kvällssolen och jag trampade på fint i mina sandaler. Det var en hel del backar fortfarande, men det kändes som de blev lättare och lättare ju längre österut jag kom, även om jag med sandaler inte kunde dra med tramporna. Dock är det några rejäla backar in mot nästa kontroll, Mortagne au Perche, dit jag kom 22:45. Batteriet till framlyset tog slut 5 km innan den kontrollen, och eftersom jag visste att jag skulle behöva byta till ett extra-batteri jag lånat av en kompis, och därmed även hans lampa, valde jag att försöka ta rygg på en annan cyklist med bra lyse så att jag skulle kunna ordna med lampbytet i lugn och ro, och i bra ljus, på kontrollen. Det funkade, men jag fick kämpa rejält för att orka i uppförsbackarna.

Jag fick hjälp av en cykelmekaniker på kontrollen att fästa extra-lampan med buntband eftersom det gamla fästet bestående av silvertejp kändes lite osäkert. Jag åt en jätteportion pasta på kontrollen och hamnade mitt emot Peter, en svensk bosatt i London som körde sitt första PBP. Han hade inte sovit någonting, bortsett från en liten stund på en bankomat, och skulle nu försöka sova lite för att klara sig till målet. Han, liksom jag, kämpade mot maxtiden, och det är verkligen jobbigt när du vet att du behöver sova, men inte kan det för att inte riskera att missa de 90 timmar som är maxtiden för loppet.

Nattcyklingen till sista kontrollen i Dreux blev extremt jobbig, som jag befarat. Ännu en svinkall natt (dock inte lika kall som de båda förra), massor av backar, och en trötthet som blev allt större. Sista milen in mot Dreux kändes det som jag skulle somna på cykeln, och jag fick svårt att fokusera. Jag insåg att utan sömn i Dreux skulle det inte gå. Så det fick blir en snabb fika och därefter en timme på golvet i ryggläge innan jag tog mig an loppets sista etapp strax efter kl 6 på torsdags morgonen.

                                             Dreux - sista kontrollen 

Sista etappen var lyckligtvis den allra kortaste, bara 45 km. Dessutom innehöll den nästan inga backar alls. Det blev faktiskt en av de finaste etapperna när solen steg upp bland dimmorna på slätten utanför Paris. 

                               Ännu en soluppgång - snart i Rambouillet 

Vid det här laget insåg jag att jag skulle klara maxtiden, även om det inte skulle bli med mycket. Jag rullade in i målet på Bergeri National i Rambouillet kl 8:30 vilket var en bra tid att gå i mål på. Förra gången kom jag i mål mitt i natten vilket var lite trist då det knappt var en människa vid målet. Nu var det redan en hel del folk där som hejade och applåderade när jag korsade mållinjen. Min sluttid blev strax över 87 timmar. 

PBP är aldrig lätt, men den här gången blev det tuffare än vanligt med ny ovan cykel, och dessutom en hel del oväntade incidenter som påverkade utfallet av de sista 50 milen. Men det var fantastiskt roligt att cykla PBP med liggcykel. Man väcker extra mycket uppseende, folk fotograferar och frågar allt möjligt om cykeln. Dessutom måste jag säga att jag var betydligt fräschare i kroppen efter 120 mil på liggcykel än på racercykeln. Inga domningar i händerna, och bara lite i tårna. Och inget obehag att sitta på sadeln. Men det var tuffare för benen. Om det blir något mer PBP på liggcykel måste jag se till att vara starkare i benen. 

[workingontravel]

Vi borde flytta till ett berg

This text can also be found in English here.

Uri Turkenich är en vän som jag sällan träffar eftersom vi inte bor i samma land. När vi har setts de senare åren har det varit för att vi arbetar tillsammans. Vi har alltid pratat mycket om hur man ska strukturera livet: var, hur och med vem man ska bo. Så att inom ramen för det här projektet fråga vad han tycker om att resa för att arbeta är egentligen mer som en fortsättning än ett nytt samtal. Här är vi:

Uri Turkenich: Jag tänkte på en sak om vänskap. Något sorgligt. Jag tycker det är svårt att fortsätta vara vänner när man inte är på samma plats. Det finns inget som kan ersätta det fysiska mötet. När jag började vara borta från Israel mer kommunicerade jag mindre med mina goda vänner där, och förlorade delvis närheten jag hade med dem. Och när jag lämnade Stockholm för Berlin kände jag att samma sak hände en gång till. Jag ville vara på två platser samtidigt. Jag byggde något i Stockholm, jag lärde känna människor, de blev mina vänner, jag skapade också professionella anknytningar, jag fick till och med projektbidrag en gång. Då verkade det liksom dumt att kasta bort allt, både vänskaper och arbetsstrukturer. Jag flyttade runt på det sättet i tio år. Under vissa perioder pluggade jag heltid, som när du träffade mig i Stockholm. Studierna var väldigt tidskrävande. Jag gjorde några projekt vid sidan om och tjänade lite, men inte mycket. I andra perioder tjänade jag okej på att göra konst. Jag bodde på platser som Stockholm, Berlin, Frankfurt am Main. Jag reste mycket efter utbildningen, jag hade ingen bas. Jag följde de förslag jag fick. En gång gjorde jag ett projekt om Pina Bausch och fick stöd från Tanzfonds Erbe. De finansieras av Tysklands federala kulturfond, Kulturstiftung des Bundes. De håller på med tyskt kulturarv, vilket också innebär att de håller på med kulturell och nationell identitet. Först efter att jag fått pengarna insåg jag vad det innebar. Det kändes väldigt märkligt att jag skulle göra någonting om tysk nationell identitet. Jag är inte så förtjust i nationell identitet i någon stat överhuvudtaget, och särskilt inte i Tyskland. Det var också smått otroligt att jag fick detta uppdrag som judisk person, med tanke på Tysklands historia. Jag löste inte den inre konflikten. Jag ignorerade den. Jag ville inte att det skulle bli en del av arbetet. Jag kunde inte hantera det. Många gånger när liknande saker har dykt upp har jag undvikit det.

När jag avslutat Pina Bausch-projektet och två andra föreställningar som jag gjorde parallellt tror jag att jag gick in i väggen. Efter det sökte jag inga bidrag och jag slutade göra konst. Relationerna med institutionerna och dansarna satte för hård press på mig. Kanske var det jag själv som pressade mig, men jag hittade inget bra sätt att hantera det känslomässigt. Jag kunde inte föreställa mig att fortsätta på samma sätt, så jag slutade. Jag insåg att jag inte ville arbeta ensam längre. Att göra samarbeten fördelar bördan, jag är inte ensam ansvarig. Jag tror också jag ville sluta flytta från stad till stad, bygga ett liv åt mig själv och sedan kasta bort det. Så jag köpte en lägenhet i Berlin för att ha en bas. Jag använde alla mina sparpengar och tog ett lån. Det försatte mig i en svår sits ekonomiskt, också för att det var vid en tidpunkt när jag skar av min främsta inkomstkälla. Jag hamnade i ett läge där jag var finansiellt stressad och inte kunde hitta jobb men inte heller ville arbeta med det jag gjort innan. Det tycktes som ett dåligt drag att bo i Berlin utan pengar. Jag kunde tänka mig att arbeta med vad som helst, så jag sökte jobb som barista. Jag var nästan fyrtio och hade en masterexamen. Jag hade jobbat med IT, jag gjorde konstprojekt… men i Berlin ville ingen ha mig som barista. Till slut hittade jag ett jobb i Tel Aviv. Jag jobbade som servitör några veckor men fick sparken. Sedan jobbade jag som barista på ett annat ställe och fick sparken där med. Tre ställen sparkade mig från väldigt lågbetalda jobb. Till slut fick jag jobb på ett ställe som inte sparkade mig. Jag tror att genom att jag arbetade på de här ställena och fick lite erfarenhet av att göra kaffe så blev jag tillräckligt bra för att tjäna tjugofem shekel i timmen, vilket är 8€. Efter ett års ansträngning kom jag dit. Om jag gör gott kaffe och människor gillar det, så uppskattas det omedelbart. Det finns en sorts tillfredsställelse i att göra gott kaffe och se att någon blir glad över det. Det var en lättnad efter att ha skapat konstverk som tog ett år att göra och sedan inte veta vad folk tyckte om det eller ens vad jag själv tyckte om det. En gång sa en i publiken att min föreställning inte berörde honom. Jag insåg att jag inte visste om den berörde mig heller. Det är lätt att utvärdera kvaliteten på kaffe, det är mer komplicerat att utvärdera kvaliteten på konst. Värde är kopplat till om jag gillar mitt eget arbete eller inte. En sak som hjälpte mig inse det är en intervju jag gjorde en gång med William Forsythe. Han sa till mig att det kan bli vilseledande att vara för uppmärksam på publikreaktionerna: att styras av dem innebär att man inte är intresserad av sitt eget arbete. Jag förstod inte vad han menade. Tidigare hade jag aldrig intresserat mig för mitt eget arbete. Jag hade stora ambitioner och var politiskt motiverad och ville att min ideologi skulle speglas i arbetet, men de verkliga känslorna fanns inte där. För mig tydliggörs mina verkliga känslor inför vad jag har gjort genom att jag visar det för en publik. Så jag får inte lyssna för mycket på vad de säger, för det är på sätt och vis irrelevant. De vet inte så mycket om arbetet och hur jag har fattat mina beslut och de har inte min intuition – det har bara jag – men jag gör arbetet för att visa det för dem och bara genom att visa det kan jag få veta vad jag känner kring det.

Nu är jag dataanalytiker på 60%. Resten av tiden fortsätter jag att göra konst. Jag lärde mig mycket genom att ta jobbet som analytiker, och det har varit bra för mig att inte oroa mig för pengar efter alla dessa år. Det ger mig självkänsla. Jag känner mig mer uppskattad när jag tjänar mer på arbetet jag gör. Jag var också väldigt trött på ett liv utan inkomster. Relationen till mina föräldrar är bättre nu när jag tjänar mer. De brukade oroa sig för att jag inte tjänade tillräckligt. Nu när de inte oroar sig förändrar det relationen med dem. Jag brukade gilla att vara borta, att resa med en grupp människor och vara i alla de här olika sammanhangen, strukturerna, äta god mat… en del platser var vackra. Det fanns en känsla av att ge sig in i någonting okänt. Men nu har jag arbetet som analytiker, och en lägenhet i Tel Aviv, och en relation, och vi har en hund. Det betyder att vi inte kan vara ifrån lägenheten så länge. Om vi ska bort i två veckor måste vi verkligen ordna det. Jag har hört att det är svårt för konstnärer att ha hund. Men några konstnärer har till och med barn, och det funkar. Jag vill inte återgå till det som var innan. Det är inte alltid kul att resa och arbeta på det sättet. Om jag och de jag jobbar med blir osams om vad vi ska göra, om vi blir sårade eller börjar bråka, om folk blir sjuka… då är det svårt att åstadkomma det vi vill, och produkten blir dålig. Dessutom är det alltid ont om pengar. Jag har aldrig tänkt att jag ska bli rik. De som jobbar med koreografi blir sällan det. Men inkomsterna jag hade låg under minimilön. Så det kan bli såhär: Jag åker någonstans, jag lider, jag bråkar, och så får jag inte betalt. Många i konstvärlden – folk som är ganska etablerade – tjänar runt 1000€ i månaden. Jag vet till och med människor som har en genomsnittsinkomst på 600€ i månaden. Jag skulle vara orolig om jag levde så. Om någonting hände mig, om jag blev skadad, om jag behövde en ny dator, olika typer av utgifter – så skulle det omedelbart vara utanför mina tillgångar. Du frågade om miljökrisen i förhållande till internationellt flygande. När jag tänker på hur framtiden för vår konstscen kommer att se ut i relation till miljökrisen tänker jag inte så mycket på resande alls. Jag minns något jag läste om olika katastrofer som redan har hänt, och att större katastrofer sannolikt kommer att inträffa de kommande femton åren. Kuststäderna kommer att ligga delvis under vatten. Kanske Stockholm, Tel Aviv? Du vet, det skulle bli mer undervattenskonst. Annorlunda fysik. Vi borde flytta till ett berg.