#hembygd

[forislynx]

Jag tycker det verkar bättre att stanna kvar; på så vis skadas man inte av drömmar.

Louise Glück, Ett byliv (ur dikten Pastoral)

[nymla]

A mug I named Hembygd (meaning hometown, sorta). Every little shape is stamped separately, as you can see in another video previously posted. A process I enjoy, and I have made new stamps in the summer, so at som point there must be new types of mugs like these! As always there's a million things on the want-to-do list xD But what do you think, more of these?

Music: Wild West Vikings by Alexander Nakarada

[custommikes]

I will be roaming Ravlanda this afternoon and will stop in at the Hembygd Foreningens traditional Swedish Mid Summer Celebration, from 3-5 ish Then I'll be at FIRST HOTEL G in Gothenburg with Kat Wallin for dinner from 7-9ish if anyone is around and wish to hang out/ join me =D Ravlanda festivities: https://www.facebook.com/events/833929868077785/

First Hotel G: Nils Ericsonsgatan 4, 411 03 Göteborg

Having a blast living Customikes WW Shenanigan Tour -24 and would love to see ya!.

I know its short notice but Im in Scandinavia until Sept 12 ish so there will be many other opportunities. Including a meet at Customikes Scandinavian Shenanigan HQ later,... ;-)

K. Mikael Wallin Customikes/ Customikes Select,... ;-)

[geographyisbetterandalphabet]

Åland national anthem

I

Landet med tusende öar och skär,

danat ur havsvågors sköte.

Åland, vårt Åland, vår hembygd det är.

Dig går vår längtan till möte!

Forngravars kummel i hängbjörkars skygd

tälja din tusenårs saga.

Aldrig förgäta vi fädernas bygd,

vart vi i fjärrled än draga

vart vi i fjärrled än draga

II

Skönt är vårt Åland när fjärdar och sund

blåna i vårljusa dagar,

ljuvt är att vandra i skog och i lund,

i strändernas blommande hagar.

Midsommarstången mot aftonröd sky

reses av villiga händer,

ytterst i utskärens fiskareby

ungdomen vårdkasar tänder

ungdomen vårdkasar tänder

III

Skönt är vårt Åland när vågsvallet yr

högt mot de mäktiga stupen

när under stjärnhimlen kyrkfolket styr

över de islagda djupen.

Ryter än stormen, i stugornas ro

spinnrocken sjunger sin visa

minnet av barndomens hägnande bo

sönerna lyckligast prisa

sönerna lyckligast prisa.

IV

Aldrig har åländska kvinnor och män

svikit sin stam och dess ära;

ofärd oss hotat, men segervisst än

frihetens arvsrätt vi bära.

Högt skall det klinga, vårt svenska språk,

tala med manande stämma,

lysa vår väg som en flammande båk,

visa var vi äro hemma

visa var vi äro hemma

1

[ˈlanː.dɛt meː(d) ˈtʉː.sɛn.dɛ ˈøː.ar ɔ(kː) ɧæːr]

[ˈdɑː.nat ʉːr ˈhɑːvs.voː.ɡɔʂː ˈɧøː.tɛ]

[ˈoː.lɑnd voːrt ˈoː.lɑnd voːr ˈhɛm.bʏɡːd deː(t) æːr]

[d(ɛ)i ɡoːr voːr ˈlɛŋ.tan tɪl ˈmøː.tɛ]

[ˈfuːɳ.ɡrɑː.vaʂː ˈkʉm.mɛl iː ˈhɛŋː.bjœːrː.kaʂː ɧʏɡːd]

[ˈtɛlː.ja dɪn ˈtʉː.sɛ.nɔʂː ˈsɑː.ga]

[ˈal.dri fœr.ˈjɛː.ta viː ˈfɛː.dər.nas bʏɡːd]

[ˈvart viː iː ˈfjæːr.leːd ɛnː ˈdrɑː.ga]

[ˈvart viː iː ˈfjæːr.leːd ɛnː ˈdrɑː.ga]

2

[ɧœnt æːr voːrt ˈoː.lɑnd næːr ˈfjæːr.dar ɔ(kː) sɵnd]

[ˈbloː.na iː ˈvoːrl.jʉː.sa ˈdɑː.gar]

[jʉvt æːr atː ˈvan.dra iː skuːɡ ɔ(kː) iː lɵnd]

[iː ˈstrɛn.dər.nas ˈblʊm.man.dɛ ˈhɑː.gar]

[ˈmiːd.sɔm.mar.ˌstɔŋ.ɛn muːt ˈaf.ton.røːd ɧyː]

[ˈreː.sɛs ɑːv ˈvil.li.ga ˈhɛn.dər]

[ˈʏt.tɛʂːt iː ˈʉːt.ɧæː.rɛns ˈfis.ka.rɛ.ˌbʏ]

[ˈʉŋ.doː.mɛn ˈvoːrd.kɑː.sar ˈtɛn.dər]

[ˈʉŋ.doː.mɛn ˈvoːrd.kɑː.sar ˈtɛn.dər]

3

[ɧœnt æːr voːrt ˈoː.lɑnd næːr ˈvoːɡs.val.lɛt yːr]

[hœgt muːt diː ˈmɛk.ti.ga ˈstʉː.pən]

[næːr ˈɵn.dɛr ˈɧæːɳ.him.lɛn ˈkʏrk.fɔl.kɛt styːr]

[ˈøː.vær diː ˈis.lɑːɡ.da ˈjʉː.pən]

[ˈrʏː.tər ɛnː ˈstɔr.mən iː ˈstʉː.goː.ɳas roː]

[ˈspɪnː.rɔk.kɛn ˈɧɵŋː.ɛr sɪn ˈviː.sa]

[ˈmin.nɛt ɑːv ˈbɑːɳ.doː.məns ˈhɛŋ.nan.dɛ buː]

[ˈsøː.nɛr.na ˈlʏkː.li.ɡast ˈpriː.sa]

[ˈsøː.nɛr.na ˈlʏkː.li.ɡast ˈpriː.sa]

4

[ˈal.dri(g) hɑːr ˈoː.lɛnd.ska ˈkvin.nʊr ɔ(kː) mɛn]

[ˈsviː.kɪt sɪn stam ɔ(kː) dɛs ˈæː.ra]

[ˈoː.fɛːrd ɔs ˈhoː.tat mɛn ˈseːɡɛr.vɪst ɛnː]

[ˈfriː.heː.tɛns ˈarvs.rɛtː viː ˈbæː.ra]

[hœgt skal deː(t) ˈkliŋː.a voːrt ˈsvɛn.ska sproːk]

[ˈtɑː.la meː(d) ˈmɑː.nan.dɛ ˈstɛm.ma]

[ˈlʏː.sa voːr vɛːɡ sɔm ɛnː ˈflam.man.dɛ boːk]

[ˈviː.sa vɑːr viː ˈæː.roː ˈhɛm.ma]

[ˈviː.sa vɑːr viː ˈæː.roː ˈhɛm.ma]

I

Tuhannen saaren ja luodon maa,

Syntynyt syvältä aaltojen alta

Ahvenanmaa, meidän Ahvenanmaa, kotimme se on

Me kaipaamme tavata

Muinaisia hautoja koivujen alla

Kertoo tuhannen vuoden historiastamme

Emme koskaan unohda isiemme maata

Ei ole väliä minne menemme

Ei ole väliä minne menemme

II

Ihana on Ahvenanmaamme lahdilla ja salmilla

Tule siniseksi kevään kirkkaina päivinä

On ihana vaeltaa metsässä ja lehdessä

Ranniememme kukkaisilla pelloilla.

Juhannusauvasta illan punaiselle taivaalle

Nostetaan halukkailla käsillä

Kauimpana kalastajakylässä

Nuoret sytyttävät majakat

Nuoret sytyttävät majakat

III

Ihana on Ahvenanmaamme, kun aaltojen vaahto

pyörii mahtavaa jyrää vasten

Kun kirkon ihmiset ohjaavat tähtien alle

Meren jäisten syvyyksien yli

Jopa myrskyn pauhuessa mökkien rauhassa

Pyörivän pyörän laulu lauletaan

Muisto rakastavasta lapsuudesta on

Pojat ylistivät onnellisesti

Pojat ylistivät onnellisesti

IV

Älä koskaan ole Ahvenanmaan naisia ja miehiä

Heittäkää heimonsa kunnia alas

Sodankäynti uhkasi meitä, mutta voitollisesti

Meillä on vapauden perintö

Äänekkäästi se kuulostaa, ruotsin kielemme

Kutsuvalla äänellä puhuttu

Valaise polkumme kuin liekkien merkintä

Näytä meille, mihin kuulumme

Näytä meille, mihin kuulumme

I

The land of thousand islands and skerries,

Born from deep beneath the waves

Åland, our Åland, our home it is

Thee we long to meet

Ancient graves beneath the birches

Tells of our thousand year history

We will never forget the land of our Fathers

No matter where we will go

No matter where we will go

II

Lovely is our Åland when bays and straits

Become blue in the bright days of spring

It's delightful to wander in forest and grove

In the flowered fields of our shores.

Midsummer pole to evening red sky

Is raised by willing hands

Farthest out in the skerry fisher village

Beacons are lit by the young

Beacons are lit by the young

III

Lovely is our Åland when the froth of waves

is whirling against the mighty precipice

When the church folks steer beneath the stars

Over the icy depths of the sea

Even when storm roars, in the cottages' peace

The song of the spinning wheel is sung

The memory of loving childhood is

Happily praised by the sons

Happily praised by the sons

IV

Never have Ålandic women and men

Let the honour of their tribe down

Warfare threatened us, but victoriously yet

We carry the heritage of freedom

Loudly shall it sound, our Swedish language

Spoken with an urging voice

Enlighten our path like a sea mark of flames

Show us where we belong

Show us where we belong

Close

[litteraturvetare]

I fikonträdets skugga: ett syrianskt utvandrarepos av Bahdi Ecer

"I århundraden var staden syrianernas huvudstad (…). Då ringde kyrkklockorna fem-sex gånger om dagen. Där strålade solen överallt, från morgonen till sena kvällen. Alla de vackra kalkstensbyggnaderna gnistrade som diamanter eller snö ute på den blanka isen på floden Eufrat. Det var syrianernas kulturcentrum, nunnornas. Det var fruktträdens bördiga mark och Agornas träffpunkt, fredsduvans landningsbana. Det var Tur Abdins huvudstad Mardin, syrianernas hjärta och Turkiets stjärna. På bergsvägarna hördes alltid karavanerna och hästarnas hovslag. Det var inte länge sedan det syrianska folket njöt av allt detta. Nu hörs inte längre något ljud från kyrkklockorna. Floden Eufrat forsar sakta mot havet. Människorna vandrade mot väst. Träden tappade sina gulnade blad som ett efter ett föll till marken."

I sitt verk skildrar Bahdi Ecer det syrianska folkets liv och historia i byarna runt om i Tur Abdin. Han ämnar att ge en röst åt de människor som genom historien har tvingats lämna sina hembygder för att söka en tryggare tillvaro på andra platser. Under 1900-talets början utsattes den kristna minoritetsbefolkningen för diskriminering och förföljelse under det Osmanska styret. Och det våldsamma förtrycket kulminerade 1915, något som även har satt sina spår i kommande generationers minnen. Ecers verk skildrar de händelser som utspelade sig i Tur Abdin, men han tar även ner det hela på en mer lokal nivå. Berättelsen tar sin början i den lilla byn Erde, där släkten Bahde levt och verkat i hundratals år. Deras vardag kantas av arbetet på gårdarna runt om i byn, men också av kärleksrelationer, starka familjeband och självförverkligande. Konflikterna i de närliggande områdena börjar dock med tiden att allt mer att ta sig in i vardagen, och kampen om de kulturella, religiösa och språkliga rättigheterna i området blir alltmer påtagligt. Ecers verk ger läsaren en chans att sätta sig in i den verklighet som präglade många människor i början av förra seklet. Men verket ger likväl en övergripande bild av hur det är att lämna ett helt liv bakom sig för att söka en trygghet på en helt ny plats (och hur känslorna och tankarna kring detta kan skilja sig åt generationer emellan). Rekommenderas!! 🤍

[ankiflygarenilsson]

Mor Helny Flygare föredrag på 1970-talet

Min mamma Helny Flygare gick i skola på gamla dagar och var  riktigt duktig, hon fick väldigt bra betyg.  Hon arbetade i köket på lasarettet i Boden och blev arbetsskadad och för att kunna få ett kontorsarbete ville personalsekreteraren att hon skulle gå en administrativ skola och det gjorde hon i två år. Efter detta blev hon klinikföreståndarnas och sjukvårdsföreståndarens sekreterare år 1979 tills hon blev förtidspensionär  år 1985 pga skadan. I skolan ingick att hålla föredrag i olika ämnen och jag tycker att hon var så duktig i det så jag publicerar härmed 3 st föredrag.

SOCIALDEMOKRATIN LANDSBYGDEN KAFFET 

FÖREDRAG om socialdemokratin

Författare: Helny Flygare,  detta föredrag höll mamma när hon gick skola som vuxen,  i Luleå, författat 1977-06-07.

Ärade åhörare, mina damer och herrar. Jag representerar Socialdemokraterna. Jag får till att börja  med hälsa er hjärtligt välkomna. Under den korta tid som jag har  till mitt förfogande att framföra vårt program inför valet  den 19 september skall jag presentera några punkter.

*Att skapa trygghet åt alla *En stark ekonomi *Gemenskap och trygghet för äldre *Barnomsorgen *Miljöfrågan

Socialdemokratin hävdar att arbetet är grunden för all välfärd  och att folkets vilja till arbete är nationens viktigaste tillgång.  Varje människa har rätt till ett arbete som kan upplevas som meningsfullt. Socialdemokratins främsta krav är arbete åt alla.

I en tid när ekonomiska kriser präglar vår omvärld är det viktigare  än någonsin att slå vakt om de grundläggande rättigheterna  för alla människor; arbete, social trygghet och välfärd. För att klara sysselsättningen på sikt behövs en stark ekonomi  och den får vi genom att stärka vår internationella konkurrenskraft  och ökad export. Detta kräver en målmedveten förnyelse  och utbyggnad av vår industri.

Vi måste bekämpa prishöjningarnas takt och skadeverkningar.  Fortsatta sociala framsteg kräver en solidarisk skattepolitik som ger stat, landsting och kommuner erforderliga resurser att möta kraven  på barnomsorg, gemenskap och trygghet för äldre, en god  hälso- och sjukvård och social trygghet för alla grupper.

Skattepolitiken ska också medverka till en rättvis fördelning av inkomster och förmögenheter och vi skall inrikta oss på att med all kraft motverka skattefusk och skatteflykt.

Jag vill gå tillbaka till punkten gemenskap och trygghet för äldre.  Många av dem som idag är gamla har fått känna av fattigdom  och arbetslöshet i ett samhälle där materiell trygghet, sjukvård och utbildning var förbehållet några få.  De har självklart rätt till den välfärd de själva varit med om  att bygga upp.

Barnen är vår gemensamma framtid. Vi skall skapa ett  barnvänligt samhälle. 

Vi vill ha jämställdhet mellan män och kvinnor, vi vill skapa ökad  trygghet för människor med handikapp.

Ja, och sedan har vi miljöfrågan. Sverige har i sin natur unika tillgångar som vi måste slå vakt om . Genom allemansrätten  är dessa tillgängliga för oss alla.

Vi vill även att invandrarna som kommit till vårt land ska ha  rätt till trygghet och solidaritet. Ett viktigt steg är den kommunala  rösträtten och valbarheten. Vi ska ta väl hand om invandrarbarn  i förskola och skola.

Ja, och när vi nu går till val den 19 september, lägg då en röst för socialdemokraterna, då har ni gjort ett gott val.

FÖREDRAG om landsbygden

Författare: Helny Flygare,  detta föredrag höll mamma när hon gick skola som vuxen,  i Luleå, författat 1977-06-07.

ARGUMENTATION

Min hembygd

Jag uppmanar alla som bor på landsbygden att flytta till storstaden. Det är dålig service på sådana småställen, annat är det i staden där man har allt på nära håll, du får allt du behöver. Bor man i en liten by och skall köpa bensin, ja då måste man åka flera mil. Man måste alltid ha med en reservdunk annars står du är med tom tank.

Det finns inga affärer, en varubuss kommer en gång i veckan  om det vill sig väl. Inget postkontor, endast ett postombud  och det medför många besvärligheter. Apoteksfilialen är in dragen,  likaså telefonstationen efter automatiseringen. Ja, då var ju folk  illa piskade att skaffa sig en telefon. Badhuset med tvättstuga  är nedlagt, det byggdes år 1946 och användes flitigt av byborna  men efter några år var det inte längre ekonomiskt lönsamt.  Ja, och de som inte hade råd att köpa en tvättmaskin fick nu börja  att tvätta för hand som förr.

Ett Folkets Hus byggdes 1949, inrymmandes biograf, kafé och  danslokal, allting är för längesedan nedlagt.

Busstiderna har förändrats till det sämre. Skola finns det endast  för lågstadiet, när barnen börjar i sjuan får de åka drygt 6 mil om dagen och det förlänger skoldagen avsevärt mycket.  Efter nian får den som vill åka till Kiruna och blir inkvarterad  där under veckorna. 

Bensinstation och bilverkstad fanns det till för några år sedan. Dolomitbrytningen har ni väl hört talas om, det var ju i Masugnsbyn,  min hemby alltså, och det var många som miste sitt jobb  när det lades ner.

Ja, skall de ha det allra minsta, då får de åka drygt 4 mil och skall de ha något uträttat på bank, ett apotek, tandläkare, köpa en blomma, kläder får de åka drygt 6 mil. Om man vill ha några möbler eller kläder får man åka 20 mil, samma gäller för läkare, BB. 

Men det är inte värt att säga till byborna att de skall flytta till stan  eller fråga varför de stannar i en liten by. Vi har mycket renare luft här, säger de, vi behöver inte andas in  dessa avgaser, inget stressande eller jäktande, vi har renare och  vitare snö och skidterrängen och skotermarkerna har vi alldeles inpå,  säger de vidare, och midnattssolen inte att förglömma och  hjortronmarkerna så deras paroll är:

Vi flytt int!

FÖREDRAG om kaffet

Författare: Helny Flygare,  detta föredrag höll mamma när hon gick skola som vuxen,  i Luleå, författat 1977-06-07. En liten historik om kaffet

I dessa tider har vi ju all anledning att prata om kaffet så dyrt som det har blivit. Men å andra sidan hör väl kaffet till de billigaste njutningsmedlen än så länge.

I Arabien uttalas kaffet kavé och det är dels fröna, bönorna alltså,  och dels den av dessa frön beredda drycken som kallas för kavé. Ordet kavé var ursprungligen en gemensam benämning på rusdryckerna. Genom araberna spred sig bruket att dricka kaffe, över Konstantinopel till Europa.

På 1600-talet vann kaffet insteg i nästan alla länder men i Sverige  var kaffet okänt till omkring 1700-talet. Det dröjde inte länge  förrän man började missbruka detta medel.

Jag har hört att till en början slängde man vätskan och åt upp sumpen. 1747 lades konsumtionsaccis på kaffe, 1756 genomdrev bondeförbundets kaffeförbud, till hämnd på de andra stånden vilka nekat bönderna fri brännvinsbränning. Men det förekom mycket lurendrejeri, det smugglades kaffe in i landet och då infördes det tullavgift.

Gustav den IV Adolf förbjöd av sparsamhetsskäl förtärandet av kaffe.  Det var en sorgedag i hela landet, 1 jan 1794, och missnöjet blev så stort  att kungen medgav tillsvidare införsel av kaffe och dess drickande.  Så där höll det på av och till, det förbjöds och det tilläts.

Den 5 sept 1822 släpptes kaffet fritt och så är det fortfarande.  Kaffeinförseln utgjorde 43 miljoner kg året 1927.

Priset på kaffe var 42 öre per kg för rostat och 30 öre per kg  för orostat. Kaffeväxten är en av de få växter som är föremål  för plantageodling i verkligt stor skala. Det finns omkring 30  ursprungliga arter och de flesta är hemmahörande i Afrika.  I vilt tillstånd är det ett lågvuxet träd men i plantagerna   blir den 2-3 meter högt. Det finns många sorter såsom Liberia,  Robusta, Santos, Rio Salvador och Java. Kaffet odlas inom det  tropiska bältet där medeltemperaturen är 15-25 grader.  Kaffebusken ger frukt i ungefär 20 år.

Det dricks mest kaffe i de skandinaviska länderna. Kaffet innehåller koffein, garvsyra och kaffeolja. Kaffets stimulerande  verkan beror mest på koffeinet medan garvsyran är skadlig för magens slemhinnor. Jag undrar om det finns många som inte har  sett kaffebönor men kaffesurrogat är det nog inte många som  druckit men jag har gjort det. Mabou hette en sort och det var nog  den bästa av alla surrogater och det var under krigsåren som man fick ta till surrogat. I Haparanda kallades en handelsman  för Mabou-Erkki.

Det förekom mycket svartabörsenhandel under krigsåren,  de som hade pengar betalade ju vad som helst för kaffet och  så bytte man ransoneringskort sinsemellan. På den tiden gick man  ju och hälsade på hos grannen, gick till byn som det hette,  men det var inte många som kokade på äkta bönor. Nej minsann,  man sparade bönorna tills det kom en person  som man verkligen tyckte om.

[perabl]

Det är mycket nu! Har idag valt ut fem bilder som får bli mitt försök att komma med i RSF Årsbok 2022-23. Vi håller på och förbereder inför Malmö Pride, och jag konstaterar samtidigt att det blir ovanligt många turer till Malmö, varav flera innebär att jag får återkomma till mina gamla hemtrakter. En väldigt intressant upplevelse. Men det kanske största just nu, är ändå det faktum att det…

[skifferrok]

Undanflykter

Ön med sina overkliga träddungar är inte bara ett uppehälle, det är också en undanflykt. Här finns ett hålrum vi inte längre vill besitta - och det är mycket ensligt. Allt oftare ser jag får på bete, väderbitna ynglingar bland fähus; gamlingar som staplar sten. Dåtiden tränger sig närmre ju mer framtiden glider mig ur händerna. Vad blev av den värld som inte var utelämnad till samtidens nycker? Stigen till ett värdigare liv är allt för igenväxt och kantad av ihåligt leende pragmatiker. Det är en smärtsam insikt att jag inte kan skingra gråvädret som besatt öborna jag inte känner - och verkligheten som driver oss till underkastelse.

[jamtlandsarkiv]

Färgövning med norrbaggarna. Dessutom har jag låtit mina headcanons sitta och jäsa i huvudet i snart 10 år och måste få ut dem innan hjärnan exploderar.

Kort sammanfattning: I mina headcanons är mänskligheten okunnig om nationernas existens, och förutom deras magiska krafter lever nationerna som helt vanliga människor. Har därför alltid tyckt att de bor i hus och har hembygder, istället för att de ständigt flyttar runt landet så att ingen ort skulle känna sig bortglömd (deras närvaro blir ju ingen ära när de uppfattas som random personer). Liksom vanligt folk talar nationerna också bygdens dialekt och deltar i dess traditioner.

Här har vi Bærgenser-Lukas och Verdaling-Solveig. Jag ville inledningsvis sätta Lukas nånstans i Sunnmøretrakten för att få en bokmålsbrukare och en nynorskbrukare men tyckte det vore roligare med en bokmålsbrukare som var neutral mot nynorskan och en som avskydde den. Precis den typ av nynorskhatare som blir kränkt av frimärken som står “Noreg” på. (Det sägs att Bergenserne hatade nynorskan så mycket att de tog bort det feminina genuset från dialekten deras eftersom det lät för nynorskt att säga “ei” och sätta a:or på slutet av orden.)

[magnuswesterberg]

3.  Boulevard Haussmann

”Diktarens och konstnärens hjärta är i likhet med leopardens för litet för allt han ska släpa på. Han orkar inte med några långa pass. Och om attacken misslyckas är han redan trött ändå och får gå och lägga sig hungrig och besviken.”

                        Claes Hylinger, Nya dagar och nätter, 1988.

Mullbärsträdsodlingarna på Visingsö blev ingen framgång. Trots upprepade försök att rädda verksamheten lämnades träden under artonhundrasextiotalet åt sitt öde. Mullbärsträden var tänkta som föda åt silkesmaskar och genom dem skulle odlarna i sin tur få fram dyrbar silkestråd. Maskarna skulle vräka i sig av det enda som de tycker om att äta, nämligen mullbärsträdsblad. Men det växte för få blad på träden och vintrarna på Visingsö var för bistra. Mullbärsträden står hundrafemtio år senare kvar på Visingsö och mullbären fortsätter att falla mot marken likt diktrader som ingen längre läser; tunga, söta och mörka faller mullbären mot jorden varje sommar.    Ett fåtal plagg hann bli uppsydda av silkestyget som producerats på Visingsö innan verksamheten lades ned. Ett franskt klädföretag, som hade ett leveransavtal med K A Almgrens sidenväveri på Repslagargatan på Söder i Stockholm, köpte upp det mesta. Tyget räckte emellertid inte till för att sy upp spektakulära klänningar eller skjortor för den europeiska marknaden, så istället skapades en udda kollektion slipsar och näsdukar som på artonhundrasjuttiotalet exporterades till ett modehus som sen långt senare under en period mellan första och andra världskriget låg på Rue des Petits Champs mitt i Paris. Bara en stilmedveten och fåfäng man med en passion för klassisk vintage skulle klä sig i en slips med det särpräglade, stjärnformade emblemet som visar att silkestråden ursprungligen kommer från Visingsö i Småland.    Jag sitter otålig och väntar på min lunch på Brasserie Haussmann i Paris, just som jag slinker med fingret på mobiltelefonens skärm och av en slump upptäcker att det finns en tennisbana Hoting i Jämtland. Banan syns tydligt på Google Maps. Jag zoomar in banan medan jag väntar på min beställning av Tartine Fraicheur au Saumon fumé et aux ouefs de saumon som aldrig tycks komma. Jag vet att alla tennisbanor har en fascinerande och brokig historia att berätta. Bakom tillkomsten finns vanligtvis en driftig femtioårig man som drivs av lika delar passion för sin hembygd som av passion för tennisen som sport och förenande kraft i ett samhälle. Vaxholms Tennisklubb till exempel grundades av bland andra hotellägaren och källarmästaren Bertil Mauring (1903-76). Samme man tog sen initiativet till anläggandet av grusbanan som än i dag ligger på Lägret i Vaxholm. Innan hade man spelat i exercishuset ute på Kastellet. Detta var sommaren nittonhundratrettiosex, och de gamla och unga vaxholmare som utkämpade bataljer mot varandra på banan under trettiotalet, visste inget om djupet i det mörker som börjat tona upp sig över Tyskland och sen resten av Europa. Om bara ytterligare några somrar skulle Danmark, Norge, Tjeckoslovakien, Polen och Österrike vara delar av Tredje riket. Man kan se tennisbanorna som slagfält i vardagen där de oskyldiga striderna har utgjorts av ömsom lobbar och ömsom stoppbollar exekverade av vanliga medborgare som en gång drömt om att de kunde bli Björn Borg, ty det finns inga svenska tennisspelare från senare halvan av nittonhundratalet som inte någon gång har tänkt tanken att de skulle kunnat ha blivit Björn Borg – om de bara inte hade gett upp. Tennisbanan i Hoting ligger fint placerad vid Valågatan och Brattstigen. Jag undrar så om någon spelar på banan i juli? Till exempel två gamla tennisvänner som går in på banan och öppnar ett bollrör. I andra set vid ställningen 6-5, under det att solen steker dem levande på den torra grusbanan, då dricker de i sidbytet en liter vatten ur petflaskor utan etikett. När spelarna har släkt törsten efter lycka, kärlek och segrar – en bottenlös törst som för övrigt ej går att släcka varken med tennis eller med vatten – då går de båda männen segervissa in till sina positioner på var sin sida av planen, de ser ner på sina fötter som är i linje med baslinjen. Den ene lite gängligare spelaren rör sig som en leopard och gör sig redo att försvara sig just som den andre mannen mer lik en varg, kastar upp bollen högt mot på himlen, bollen blir för ett ögonblick en sol, och sen lösgör servaren sin attackstrategi för att ta hem matchen. Går direkt efter serven på nät som Stefan Edberg. Mannen på andra sidan kämpar, redan tillbakapressad en och en halv meter bakom baslinjen, han slår för kung och fosterland och försvarar sig högljutt mot de upprepade attackerna från vargen.    För en grustennisbana tar det en säsong av utebliven skötsel för att naturen ska ta över marken; linjerna sprätter upp, nätstolparna hamnar snett, plastmaterialet i sitsen på domarstolen spricker plötsligt en natt i februari, i vintermörkret ekar ett kort ljud, mörkret omkring kompakt. Banan ligger under snö i åtta månader. Tennisgruset med sina små ojämnheter är som gjort för att om våren dra till sig allsköns frön och få dem att slå rot. En naturens fredsrörelse som vill få slut på stampandet och stridandet på banan.    Någon häktar under sommarnatten i början av juli loss grinden till tennisbanan i Hoting. Personen går med bestämda steg sen i väg med grinden och försvinner för gott från denna berättelse. Ingen människa i byn ser händelsen. (På ett möte i idrottsföreningen samma år den nionde september i Bygdegården, diskuteras det om det någonsin har funnits en grind eller ej på tennisbanan. Uppfattningarna går isär. Ingen kan framlägga en bild på grinden eller ens dra sig till minnes ifall det över huvud taget någonsin har funnits en grind.)    Två årsgamla rådjur i skogsbrynet blev av en slump vittnen till stölden av grinden i den ljusa, norrländska sommarnatten. Men rådjuren kunde inte komma till Bygdegården på hösten och vittna. Ingenting annat brottsligt eller uppseendeväckande händer i byn Hoting den sommaren. De allra flesta bybor var bortresta under juli: de var på Öland, Gotland och några på Västkusten.    Rådjuren går utan rädsla in till mitten av ängen söder om tennisbanan. Inte bara de utan även andra vilda djur kommer under de ljusa och tysta nätterna närmare den halvtomma byn i Jämtland. Djuren ser sig omkring, men finner ingenting att frukta, inga bilar som kör. Julikvällen omkring rådjuren är ljus och lugn. Rådjuren går lugnt och utan rädsla in i trädgårdarna och äter upp rosorna och tulpanerna. Så synd att fler inte får uppleva detta norrländska lugn som inte går att uppleva någon annanstans i Europa. Norrlands inland blir allt mer avbefolkat, tennisbanor växer igen, daghem och affärer läggs ned, staket och grindar faller omkull eller som i Hoting, de bara försvinner. Vilda djur som älg, rådjur, björn och till och med djärv söker sig in i byarna.    De två rådjuren lägger sig nu mätta av tulpaner och rosor bredvid varandra mitt i den stora och doftande ängen nedanför tennisbanan, omgärdade av högt älggräs och midsommarblomster. De sover sked och värmer varandra trots att natten är ljummen. Rådjuren drömmer om John McEnroes och Björn Borgs legendariska strid i Wimbledonfinalen den femte juli nittonhundraåttio. De förstår ingenting av det de ser i drömmen. Hovarna rör sig från sida till sida, de gnyr, spärrar kort upp ögonen och letar med blicken, ty de vet att den solgula bollen i drömmen är det åtråvärda föremål som människovarelserna hela tiden håller ögonen på. Drömmar som denna är det som förenar djurriket med människoriket, men vi drömmer alltså varandras drömmar, aldrig våra egna. Det är därför drömmarna är så gåtfulla för att inte säga ibland totalt surrealistiska.    Colin i Dagarnas skum, vänder sig just då om mot mig där jag sitter på Brasserie Haussmann inte lång från korsningen Boulevard Haussmann och Rue Laffitte. Ingenting förvånar mig i Paris, så jag tar det med ro. Jag höjer blicken från kartbilden av Hoting på telefonens skärm. Jag ser att Colins kostym är från ett annat decennium och hans after shave luktar otidsenligt. Så noterar jag med viss förtjusning att hans slips har ett unikt mönster och ett emblem som vittnar om att den är gjord av siden spunnen på Visingsö. Colin vänder sig mot mig och säger:    ”Kanske går livet ibland så hårt fram med dig att det inte finns något vackert slut att hoppas på. Vad söker du efter i Rom och Paris, vad är du ute efter?”    ”Min ungdom, jag vill vara den som jag var när jag var här och sprang med Bill Wilson från Florida. Jag har skrivit om honom förr, i Rue des Pyrénées. Vi sprang bland annat en eftermiddag till Jim Morrisons grav på Cimetière Père Lachaise. Sen, nästan trettio år senare tog jag dit min familj, för att jag skulle visa dem graven, men magin över den döda rockpoetens viloplats var borta, någon hade fräckt stulit marmorbysten av Jim Morrison. Bara en vanlig platt gravsten fanns kvar. Vi kände oss alla förvånade och ledsna.”    Det var Bill som under dessa juliveckor i Paris för trettio år sedan fick mig att bli en stadslöpare, men jag var innerst inne inte en varg som honom, utan en leopard med alldeles för litet hjärta för att orka ett maraton vilket var Bills favoritdistans. Det blev åren efter Paris för min del dock fem halvmaror, vilket jag ändå är lite stolt över. En varg skulle utan ansträngning kunna springa två maraton direkt efter varandra, men inte en leopard. Den är snabb på kortare distanser, men segnar snabbt ned, i nio fall av tio djupt besviken över att den inte lyckades fånga bytet i attacken. Den somnar därför så gott som varje kväll hungrig och frustrerad. Den samlar kraft i timmar i människodrömmarna och försöker sen igen dagen efter, och igen, och igen, och så fortskrider leopardens hela liv. Även om jag själv slarvar med löpandet under vinterhalvåret, om somrarna springer jag periodvis varje dag, för att jag inte ska gå under. Bill lärde mig tjusningen i stadslöpningen; ett förträffligare sätt att uppleva Paris finns inte. Jag minns att det var varmt och fuktigt hela juli nittonhundraåtttiosju när jag bodde i Paris. Vi sprang och på några dagar hade vi sett en ansenlig del av världsmetropolen. Löppassen gjorde oss hungriga och efteråt på kvällen åt vi alltid en rejäl köttbit med Café du Paris till på typiska turisthak i Quartier Latin. Vad som har hänt under åren däremellan mitt första och andra besök på Cimetière Père Lachaise vet jag inte exakt, förutom att jag har levt med en gnolande övertygelse om att det finns något att lära av historien och av gamla städer, av att springa omkring utan mål och försöka se så mycket man hinner under ett liv av Rom och Paris, det blev lite av min livsuppgift, vidare att spela mycket tennis och skriva om detsamma. Jag har försökt så gott det går att förmedla den här både tillbakablickande men samtidigt framåtblickande övertygelsen till mina söner; att man inte ska stanna, utan bara fortsätta och springa och ta in allt man hinner se, att man inte alltid behöver veta vad som kan komma emot en bakom nästa gathörn i en främmande europeisk storstad, må så vara bakom ett renässanspalats i Berlin, Stockholm, Rom, Prag eller Paris; sen när man sett vad det var då sover man djupt om natten för att återigen vakna tidigt morgonen efter med en nyvunnen och ännu starkare hunger och lust att jaga sanningen, fast inte nödvändigtvis långt borta, utan lagom långt ifrån där man började. Under de perioder då man inte har möjlighet att vara i Rom, Paris eller Berlin, då ska man läsa om städerna och lära sig städernas intima språk, i Roms fall romanesco och i Paris parisiska. Detta ska man göra parallellt med ett inkomstbringande yrke vid sidan av, varje dag, studera gamla städer och myterna om desamma. Om man känner sig gammal och nedstämd ska man lägga handen mot Sacré-Cœur eller Pantheon och blunda länge och känna att man har en stor, hemlig supporterskara som jublar varje gång man beslutar sig för att bara fortsätta, och aldrig, aldrig ge upp.    Vi moderna människor är inte ensamma i vår förvirring; det finns miljoner människor som har levt före oss med samma sorts känslor, och de har lagt ut så många spår i böcker, konstverk, byggnader och monument för att hjälpa oss att utstå nuet. Även om det just i Europa inte alltid har gått speciellt bra, så har europeer stridit och under lugnare decennier upprätthållit ett stort mått av stil, generositet och högburenhet. Ingen annanstans är dessa spår tydligare än i städer som Rom och Paris, och det är alltså helt enkelt därför som jag så ofta jag kan återkommer till dessa städer och läser om städernas förflutna. Det kommer nya böcker i ämnet hela tiden, i väskan bredvid mig har jag just nu Anna Thulins bok Paris. Historien om en stad, (2017).    Jag tittar på Colin igen där han sitter i sin fyrtiotalskostym och sidenslips från Visingsö utan att veta vad mer jag ska ska säga till honom. Jag känner mig sorgsen för Colin. Jag vet hur boken Dagarnas skum slutar, men jag säger inget till honom. Chloë kommer att dö i romanen och Colin vet det ännu inte. Den vackra Chloë kommer att få en allvarlig, obotlig sjukdom och hon kommer att tyna bort inför hans ögon. Just nu när jag träffar honom på Brasseri Haussmann är han upp till öronen förälskad och han tror att livet kommer att fortsätta i detta tillstånd; att han och Chloë kommer att leva tillsammans i Paris: gå på museer, äta middagar, fördriva somrarna i den från hans mormor ärvda lägenheten i Nice. Jag önskade så att de sen när de återvänder från rivieran för sista gången ska få uppleva den extatiska känslan av framtidshopp under befrielsen av Paris från tyskarna i augusti nittonhundrafyrtiofyra.    Allt är förflutenhet, associationer, myter, revolutioner; långa gåtfulla menyer på klassiska brasserier, precis som den jag sitter med framför mig, jätteliten text som jag inte riktigt förstår, också naturligtvis dofterna: en kvalmig blandning av matos, fukt från Seine och bilavgaser. Jag sitter nedsjunken några meter bakom Colin och gissar gång på gång, med det hjälper inte. Det bästa med parisarna är deras obenägenhet att tala engelska, de är helt genommarinerade av sin egen kultur, det är jag som ska anpassa mig, inte de. Dagens teknik gör det lättare än när jag var här som ung student första gången nittonhundraåttiosju. I Googles bildsök radar nu inte bilder på tennisbanan i Hoting upp sig, utan en ström av bilder på franska maträtter, och jag pekar glad som ett fyraårigt barn och försöker tala franska. Den undersköna servitrisen som jag upplever står alldeles för nära mig har smala, bara armar och fylliga bröst under den vita skjortan (jag inbillar mig att hon kallar sig för Annette Arseneau), hon ler mot mig och svarar med ett kort skratt att det låter som om jag talar italienska. Om Annette tar ett litet steg till nu så kommer vi att vidröra varandra. Jag är ju gäst, vad vill människan?    ”Monsieur, vous êtes de Turino?”    ”Napoleone var italienare och inte fransman”, säger jag tillbaka. Fransman blev han först senare när han växte upp. Eventuellt växer jag också upp någon gång och slutar vara en leopard som bara gör kortsiktiga anfall, men först ska jag skriva och jogga lagom långt varje dag under några veckor till här i Paris – jogga på i stort sett tomma boulevarder och längs Seine, läsa mer av Patrick Modiano och Boris Vian, mästra om den fantasieggande symbiosen mellan mullbärsträd och silkesmaskar; tala om min passion för tennis och om att litteraturen är ett svidande återsken av livet som vi aldrig lyckades leva, om detta ska jag tala mycket mer om med de andra konstnärsgästerna på Institut suédois. Jag minns Carina, som målade miniatyrer, och som egentligen ville bli skulptör. Hon satte hela sitt existensberättigande på spel i sina miniatyrprojekt, men hon insåg till sist att hon var inne på fel spår. Hon sände mig en eftermiddag detta citat på Messenger som hon kvällen innan hade försökt att återkalla ur minnet, men då inte kommit ihåg det: ”The secret to your existence is right in front of you. It manifests itself as all those things you know you should do, but are avoiding.”  (Jordan B. Peterson). Förbluffande många känner igen sig i det jag säger och de tycker också att det är på grund av det imaginära, parallella livet som de skriver och målar. Alla har liksom jag redan skapat sig en romantisk berättelse om sig själva som parisare, med en stor, ljus våning på till exempel Rue des Pyrénées. Jag börjar bli till åren och allt mer repetitiv i mina tankemönster. Under försommaren har jag i stort sett livnärt mig på sallad och grönsaksjuice och jag själv tycker att jag är en elegantare och vitalare man i sommar än förra sommaren som jag tillbringade nedtecknandes exakt samma tankespår, fast från Circolo Scandinavos takterrass på Via della Lungara 231 i Trastevere i Rom.    I motionsspåret på Eriksö har jag under våren motionerat bort flera kilon. Dessa kilon satt besynnerligt nog djupt in på insidan av buken och i någon slags reservoar ovanför respektive höftben på ryggen. Förvandlingen märks som mest när jag sätter på mig en kostym; de kostymer som satt trångt i april faller nu naturligt längs min hundraåttiosex centimeter långa kropp. Riktigt äckligt förresten, att ansamla fett på insidan, om jag får säga det själv. Att ha vitt eller svagt gulfärgat härsket fett från mat en bra bit in under huden på ryggen och inne i själva magen; som intryckta kuddar i en flasktorkare, apropå Marcel Duchamp. En svältreserv som aldrig kommer att tas i anspråk, annat än om du plötsligt en vårdag bestämmer dig för att löpa bort fettet. Vissa individer trivs med att vara lite mulliga, men inte jag. Jag vill vara leoparden, ett kattdjur med ett för litet hjärta, för höga ambitioner, för mycket energi och som grädde på moset, i förhållande till andra kattdjur, en pytteliten hjärna. Leoparden kan inte ens spinna när den mår gott. Bland de stora kattdjuren är det endast geparden som spinner; fast å andra sidan, geparden har i förhållande till leoparden en ännu mindre hjärna. Jag säger à revoir! till Colin, reser mig och går ut i solljuset på Boulevard Haussmann, väl medveten om att våra vägar aldrig mer kommer att korsas. Liksom jag aldrig kom att återse Bill, trots att vi brevväxlade under några månader sen på hösten nittonhudraåttiosju efter mitt första parisäventyr. Jag har många gånger googlat efter Bill Wilson, maratonlöparen och läraren från Florida som en sommar i ett annat liv lärde mig att löpa längs boulevarderna utan att bli alltför trött. Från Brasserie Haussmann och till Institut suédois på Rue Payenne 11 är det tre och en halv kilometer, jag kisar mot solen, känner avgaserna irritera i halsen, uppskattar att det kommer att ta mig arton minuter att tillryggalägga sträckan.

Lördag 12 oktober 2026 När jag springer i motionsspåret på Eriksö om höstarna och det känns motigt, då tänker jag på boulevarderna i Paris, allting kommer åter till mig; den förtrollande strömmen av dofter, skyltfönster, blickar, palats, myter, romankaraktärer, skyltar, giljotiner, gotiska kyrkvalv, förflutenhet som sköljer över mig i varje steg. Alla minnen gör mig gott, om än att jag aldrig tillfullo kommer att förstå hur allt hänger ihop, men att känna den metafysiska närvaron av det förflutna varje dag är en välsignelse. Jag tänker på mina översättar- och författarvänner på Institut suédois och på alla dem som jag lärde känna på Circolo Scandinavo förra sommaren; alla sjuka av ett melankoliskt intresse av det förgångna. För sådana som oss går det inte att undkomma Paris och Rom, det är dumt att ens försöka, istället sjunker man för varje år som går allt djupare ned i virrvarret av gator, kardinaler, gobelänger, marmorkolonner, herbarier, svartsjukedramer, caféer, gatunamn, fontäner, plundringar och myter. Jag återkallar samtalen med Bill Wilson, Colin, Chloë och Annette på Brasserie Haussmann, känner att mitt hjärta slår tungt av saknad i bröstet men att det samtidigt är omättligt och alldeles, alldeles för litet, precis som leopardens hjärta.    Men det stoppar inte där, det sväller över och du vill en dag veta allt om alltings historia: tennisbanor, gamla bilar, staket, broar, kyrkklockor, bergsbyar, monument, skogar, lönnmord, bedragerskor, kejsare, vägbommar, hårnålar och även däggdjur, och som i mitt fall, en dag finner du att du vill veta allt som har hänt på Boulevard Haussmann, du börjar skriva en bok om det du lärt dig på universitetet och under dina resor i Europa, men du ändar dig i allra sista stund och kallar boken för Rue des Pyrénées, eftersom det var på den gatan precis i närheten av Cimetiere Père Lachaise som du en gång som ung student blev förälskad i Paris.

                                                              *

Källor Boris Vian, L’Écume des jours/Dagarnas skum, 1947. Anna Thulin, Paris. En stads historia, 2017. Jordan B. Peterson, Maps of Meaning: The Architecture of Belief, 1999.

4. Resan till Colmar -------------- Adlibris

[tomasfredriksson]

Värma Värmerud Värmland

hembygdvarmland.se/naverluren/Luren-1-07.pdf

[nymla]

Making a mug named Hembygd.

It basically means "hometown" in Swedish, or the place you grew up or where you have a connection or roots or a sence of childhood nostalgia perhaps. They're in my shop now: https://www.nymla.se/shop 🌿 Hembygd also takes my mind to oldtimey delicious allmoge things and hembygdsgårdar. I blabber some more about that at my Patreon, where I also posted a longer version of this video :] https://www.patreon.com/posts/81627375 🌿 Music: The Wizard by Alexander Nakarada  

[miinasfoto-blog]

[motgift]

Se kampanjfilmen från de tyska nationalisterna som vägrar vika sig för författningsdomstolens krav på att man måste gå med på att byta ut det tyska folket. Efter försöket att förbjuda det tyska nationaldemokratiska partiet NPD stod det klart att författningsdomstolen menar att det är författningsvidrigt att kämpa för det tyska folkets överlevnad och skydda det mot att bli utbytt av främmande folk.

[perabl]

Strövtåg i gammal hembygd - # 12

Strövtåg i gammal hembygd – # 12

Dags för ännu en tur till Malmö, och närmare bestämt Slottstaden. Den här gången tog jag mig inte tid för någon fika, och heller inget besök på Kronprinsens systembolag. Men väl en promenad i kvarteren där jag en gång bodde. Känns fortfarande lite konstigt att se huset där jag i september för snart femtio år sedan flyttade in till min första egna lägenhet, och samtidigt veta att den lägenheten…

[birchshutter]

"Jönn var sekreterare i Falbygdens hembygds- och fornminnesförening under åren 1927-1962. Tillsammans med tandläkare Einar Magnusson och överlärare Hilding Svensson byggde Jönn upp fornminnesföreningens samlingar. Sedan 1961 bevaras dessa samlingar av Falbygdens museum i Falköping."

John “Jönn” Liedholm, 1895-1974, Sweden. He was an architect and painter.