#hej om du läser det här så har du inte sett något | Explore Tumblr posts and blogs

tovagergekritiklabbet · 7 years ago

Text

Ensamma kroppar

Denna text finns också inläst för ökad tillgänglighet.

Sara Abdollahi och Tova Gerge träffades och pratade om skapande, ensamhet, fanfiction, ångest och de inre kritiska rösternas tillkomst. Caféet var bullrigt, så samtalet blev en text. Tova: Du skickade mig en text – "Bodies Alone Can't Write" (i Kritiker 24/25 2012:) – apropå det här samtalet. Vill du säga någonting om varför du skickade den? Sara: I skrivandet behöver jag ensamheten för att kunna skapa ett eget rum i huvudet. Hålla borta myller, kritiska röster. Men samtidigt finns det stunder i skrivandet som blir väldigt smärtsamma för att jag blir så ensam. Jag tyckte om sättet som Athena Farrokhzad och Jenny Tunedal speglade Somaya El Sousi i "Bodies Alone Can't Write". El Sousi pratar utifrån att skriva som kvinna och moder i Palestina, och hon skriver: "ensamhet är inte min fiende". Men det vore ändå skönt att kunna tänka att även om jag kan vara ensam när jag vill behöver jag inte vara ensam i den här världen. Tova: När du säger att skrivandet är ensamt, upplever du det kritiska skrivandet som mer eller mindre ensamt än det skönlitterära? Sara: De går på sätt och vis ihop, men ju mer jag släpper på kritiska spärrar, desto räddare blir jag för att någon annan ska kunna läsa texten och tycka att jag är exempelvis omoralisk eller antifeministisk. Samtidigt finns en styrka i att kunna skriva om det smärtsamma och fula i sitt kreativa skrivande. I sitt kritiska skrivande kan man tala om orättvisorna på ett annat sätt.

Tova: Så de kritiska rösterna kan hindra en från att skriva försjunket och omoraliskt? Sara: Lite så. Någon sa till mig: "Läs inte Lars Norén, han är ju bara en vit man, och Lena Andersson, hon är ju helt ute och cyklar politiskt." Jag tycker att den sortens kritiska röster kan hämma både läsandet och skrivandet. Jag skulle önska att vi kunde skilja mer på en persons litteratur och politik. Visst finns politik i det skönlitterära, men det är okej att tycka att en person vars politik man inte gillar skriver intressant skönlitteratur. Har du också tänkt på det? Tova: Ja, till exempel apropå Nikandor Teratologen, vars texter ju gottar sig i det omoraliska som trop. Jag tycker att de tar en form till spets; att de håller på med någonting specifikt och genomfört. Men sedan avslöjade Expo att författaren skrivit massa grovt rasistiska och antisemitiska utsagor online som i viss mån sammanfaller med den fientlighet som uttrycks inom ramen för hans litteratur. I min ursprungliga läsning av böckerna betydde litteraturen någonting annat. Frågan som uppstår för mig är om jag kan bibehålla min första läsart trots att jag nu vet detta om Nikandor Teratologen. Sara: Hur gör du då? Tova: Jag tror att jag tvingas till ett dubbeltänk. Jag måste stänga av en del av min kunskap för att kunna se det jag vill. Lite som när jag tittar på High School-filmer; sexistskygglapparna på, nu kör vi! Det finns någonting smärtsamt med att göra den klyvningen. Och samtidigt helt nödvändigt för att kunna stå ut i det här samhället. Kanske är det så jag relaterar till den där separationen mellan litteraturens och författarens ideologi; som ett sår jag skapar i mig för att kunna ta vara på någonting som också är d��r. Sara: Jag kan se problem exempelvis med Karl Ove Knausgård. Alla pratar om honom som en universell författare, som inte tillskrivs någon ideologi trots att han är väldigt höger. Hellre läser och gillar jag i så fall texter av författare som beskrivs som moraliskt förkastliga personer. Jag tycker att vi borde prata mer om att ingen författare är universell, och om vem som alls kan vara författare. Tova: Det hör samman med något jag tänkte om "Bodies Alone Can't Write". Där säger liksom Farrokhzad och Tunedal till El Sousi: "Det här är olika villkor som existerar för ditt skrivande" och El Sousi svarar typ: "Ja, det gör det, men jag måste också leva bortom villkoren", eller hon skriver: "It's nearly impossible, but it can be done". Det vittnar om en typ av trots eller envishet man måste ha för att kunna skriva under mycket svåra omständigheter. Vem som kan vara författare hör då samman med yttre förutsättningar, men det finns också ett inre landskap som möjliggör skrivandet. När jag mailade dig innan det här samtalet skrev jag en fråga som var såhär: Vad är villkoren för din kritiska rösts tillkomst? Kanske kan jag nu få ställa den frågan, och låta den omfatta både yttre och inre villkor. Sara: Visst är det privilegierat att som jag kunna sitta och skriva, kunna avvara tid, ha ett visst språk, ha vissa referenser. Jag har inte läst litteraturvetenskap utan jag har lärt mig det själv, men jag har ju ändå ett sorts kapital. Samtidigt kan jag känna mig väldigt utanför. Om jag hade gått i en skrivarskola från början tror jag att jag hade haft mer möjligheter. Den kritiska rösten hade sett annorlunda ut, och med det menar jag både min egen kritiska röst och de kritiska röster som jag föreställer mig riktas mot mig när jag skriver. Säkert också om jag hade haft ett annat efternamn. Samtidigt finns det människor som haft det mycket värre än jag som ändå skriver böcker. Tova: Du uttrycker en stark relation till det ensamma, och samtidigt en längtan efter att känna trygghet i någon sorts tillhörighet. Vad betyder den där längtan efter tillhörighet för dig? Vill du ha tillträde till vissa specifika rum eller inte, och oavsett, hur ser ditt motstånd mot dessa rum ut? Sara: Jag vill både ha tillträde och inte. Jag jobbade som chefsredaktör på Författaren, men sa upp mig bland annat för att jag inte vill bli bekväm. Jag längtade bort från sammanhanget, där jag fick ta hand om andras kreativitet och aggressioner. Samtidigt fick jag möjligheter, till exempel genom tillträde till vissa rum. Nu när jag inte är där kan jag undra varför jag ville bort. Det finns en kamp mellan att vilja vara ensam och att inte vara det. Mellan att ha en position och inte fastna i en position. Jag tvekar mycket på mitt skrivande, tycker att jag skriver fult, skäms för saker jag har publicerat. Därför önskar jag att jag inte kände mig så ensam, så att jag kunde bolla med andra människor. Skrivarskolor är bra för det. Tova: Ja, det bidrar till att skapa varaktiga sociala nätverk för skrivande tror jag. Sara: Har du gått på skrivarskola? Tova: Ja. Sara: Biskops-Arnö? Tova: Ja, jag började 2002. Det var omtumlande och viktigt att någon såg mitt skrivande. Samtidigt var utbildningen behäftad med olika delvis dolda konflikter som jag tänker handlade om vilka kroppar som får skriva vad. Det samspelade med sånt som vem som blev inbjuden att prata med oss och hur det var att vara ung kvinna på de sociala arenor vi rörde oss på. Jag tror att det är en delvis annan situation på Biskops-Arnö och i författarvärlden i stort idag, bland annat i bemärkelsen att det finns en starkare kollektiv strömning och mer lojalitet mellan mellan kvinnor. Jag vill hoppas att geni-idealen och protektionismen kring texter är på nedgång i samhället. Inte för att säga att det inte fanns några motkrafter till detta 2002, men att jag hade så svårt att se dem då säger nog ändå någonting. Vi samarbetade aldrig. Det skapade en paranoia i systemet som säkert finns kvar i viss utsträckning, men jag har den inte längre. Jag har kunnat bygga om den, till exempel genom Dockhaveri. Sara: Hur träffades Dockhaveri? Tova: Minst hälften har någon form av skrivarskolebakgrund. Och sen finns det ganska mycket nån-som-känner-nån-struktur. Men även några som hört av sig på mailen och sagt "hej, får jag vara med?" Sara: Jag såg att ni hade kvällar på Kritiklabbet och Författarförbundet nyligen. Hur kändes det? Är det en sorts öppning? Tova: Det har länge varit så att etablerade sammanhang bjuder in Dockhaveri. Jag tänker att det innebär att det finns ett intresse från etablerade förlag och organisationer kring att vidga sitt arbetssätt, och jag tror att vår närvaro i det avseendet kan vara ideologiskt produktiv. Å andra sidan finns en risk att vi bjuds in som det årets utmaning mot hierarkierna; man lyssnar artigt och när vi gått hem fortsätter det pyramidala och auktoritära. Men du pratade om skam i relation till skrivandet förut. Vad är det för skam, vad vill den dig? Sara: Det finns en skam i att vara svag och att visa det; att inte vara den där glada lyckade personen. Skrivandets skam handlar därför inte bara om att misslyckas, men också om att lyckas. Texten är så ful. Jag tycker det är skamligt att låta någon se en ful text. Tova: När du pratar om den fula texten låter det som en estetik; att fulheten kan vara önskvärd. Sara: Ja, eller jag skulle önska att jag bemästrade språket så väl att jag kunde ha den estetiken; att jag kunde bryta reglerna. Att skriva så är mitt mål. Men det var helt nyligen jag förstod att jag behövde skriva om texter efter att jag skrivit dem, att man inte bara kan publicera och sedan är det klart. Och då har jag ändå hunnit publicera jättemånga texter. Jag skäms för det. Tova: En sorts retroaktiv skam alltså? Sara: Ja, kanske det. Men det finns mycket olika sorters skam i skrivandet. Poesin är också viktig i relation till min skam. Just nu skriver jag på en roman, och medan jag gör det kommer det poesi till mig ibland som jag skriver ner i en poesiarbetsdagbok; skamfyllda, äckliga utsagor som inte får plats eller passar i romanen. Hur tänker du på skrivande och skam? Tova: Ja, texter kan verkligen vara pinsamma på olika sätt. När jag skriver i stark emotion finns en kontrollförlust. När jag skriver på ett sätt som döljer mina livserfarenheter är jag rädd att det ska ses som akademiskt flum. När jag skriver på ett sätt som utgår från mina livserfarenheter är jag rädd för vad folk ska tycka och tro om mig som person. Texter bränner ofta för mig när de sätter någonting på spel; när det finns en möjlighet till att författaren blir naken i texten. Så kanske skammen eller förbluffningen över det skrivna kan vara ett mått på att någonting händer. Men upplever du samma sak med ditt kritiska skrivande, att det också kan generera skamkänslor? Sara: Absolut. Det är lätt att gömma sig bakom det akademiska om man behärskar det. Svårare är det att gestalta det akademiska. Det är viktigt om man vill nå ut, men det gör en hudlös. Tova: Har du något exempel på en text som du skäms för fortfarande? Sara: Alla texter. Senast skrev jag om Bokmässan, men den skämdes jag inte så mycket över för den kändes inte så nära mig. Men en gång skrev jag en text om att jag sover väldigt mycket när jag mår dåligt. Sömn som botemedel mot livet, liksom. Då refererade jag till Lars Norén som hade skrivit om det i sin dagbok, och så refererade jag till det Karin Johannisson skriver om vit melankoli. Nu är jag ju inte vit, men jag lever ändå med vit melankoli. Den texten var hudlös tyckte jag. Den erkände att jag är svag, att jag sover, att jag mår dåligt, att jag köper saker som tröst… Tova: Kom skammen över texten ur dig eller ur reaktioner runt omkring? Sara: Den fick jättebra reaktioner. Det var en text jag skrev utan att tänka så kritiskt; jag bara släppte på spärren. Men skammen finns inte bara i textens innehåll, utan också i att det rent stilistiskt inte funkar. Jag kan titta tillbaka och undra hur jag kunde säga ja till att skriva olika texter när jag inte kunde lägga tid på det så att det blev tillräckligt bra. Tova: Det vore spännande om vi hade tillgång till hur ditt skrivande ser ut om tio år. Då skulle vi kunna jämföra och se om formvalen är olika eller de samma. Kanske har du då gått hela cirkeln runt och tillåter dig att bryta mot de regler som du behärskar – istället för att som nu uppleva att du bryter mot reglerna därför att du inte känner till dem. Vad blir skillnaden i uttryck, liksom? Sara: Jag vet inte. Min existens hänger på att jag skriver, men jag har samtidigt aldrig mått så dåligt som när jag skriver. Hur har du det med skrivandet? Tova: Jag bör inte alltför länge ägna mig åt att enbart skriva. I alla fall inte ensam. Det gör mig knäpp. Det är en annan sak när jag arbetar med teatertext eller i dialog med andra, som i det här projektet på Kritiklabbet. Men när jag sitter med mina egna texter som ingen egentligen har bett om och håller på och håller på känns det som att bjuda in demonerna. Å andra sidan kanske behovet av att bjuda in dem handlar om att de inte får tillräckligt mycket plats någon annanstans. Sara: Vilka är demonerna? Tova: Min inneboende fascism; behovet av att excellera och överträffa allt och alla. Upplevelsen av att inte tillhöra någonting; ensamheten som vi har pratat om. Att vara utelämnad till döden eller till livets skörhet. Rädslan för att bli utplånad, både i konkret kroppslig bemärkelse och i sociala eller relationella förlopp… Det går inte att ägna demonerna för mycket tid eftersom de iscensätter sig själva. Kanske finns det på det sättet en dödsdrift i skrivandet, en vilja att försvinna för att kunna ta makt över rädslan för att försvinna. Sara: Jag förstår vad du menar. Det är det konstiga med skrivandet. Själv börjar jag tappa jättemycket hår när jag skriver. Och att skriva är ju det jag gör, så att säga, jag har inget annat. Ibland har jag inte kunnat äta, utan bara kunnat skriva-sova-skriva. Ibland har skrivandet också gjort mig till en ganska odräglig människa. Det enda fokuset jag har är att jag ska skriva och att det ska bli en bok och den ska ut. Det drabbar min omgivning; jag kräver att den anpassar sig. Skrivandet är också det enda jag vill prata om. Tova: Vad har du för motståndsstrategier för att inte bli tillintetgjord av din drift att skriva? Sara: Jag tror att det är bra att jag går en kortkurs på Biskops-Arnö nu, för då är det någon som vill höra vad jag skrivit och ge feedback. Men jag får väl också inse att jag inte är Gud. Jag är Gud i mitt skapande, men jag är inte världens centrum. Tova: Hur gör man för att komma till den insikten? Sara: Sedan jag började skriva skönlitterärt har jag mått sämre än någonsin. Jag kan börja gråta när som helst, jag beter mig märkligt, jag blir rädd för mig själv. Jag får bara förstå att jag inte kan fortsätta såhär, för det kommer inte bli bra. Men jag har nog inga strategier. Tova: När började ditt skrivande, eller när började det göra såhär ont? Sara: När jag var fjorton och skrev fanfiction. Efter det har jag inte skrivit skönlitterärt på väldigt länge; jag har aldrig varit den där som bara "jag ska bli författare!" Men när jag arbetade på tidskriften Författaren fick jag lust att skriva så igen. Om jag inte hade haft det jobbet kanske jag inte hade varit såhär besatt nu. Hur började du? Tova: Dagböcker, små dikter… jag ville alltid bli författare, även om det tog lång tid att förstå vad det kunde innebära. Men vad spännande att du började med att skriva fanfiction. Jag blir så nyfiken, vad skrev du om? Sara: Det var jag och en kompis som skrev; vi skrev om Kurt Cobain. Då bodde jag i Herrljunga och hon bodde i Alingsås. Varje ledig stund åkte vi till varandra och satt och skrev. Sedan blev vi ovänner för att hon hade sagt till sin mamma att vi skrev snuskiga grejer om Kurt Cobain och då blev min mamma jättearg och kom in på mitt rum och öppnade min sänglåda med alla skrivblock och all fanfiction. Hon kastade ut dem och rev ner mina Kurt Cobain-planscher… Tova: Neeeej! Vilken tragedi! Sara: När vi skrev var det så att jag till slut tänkte att jag var Kurt Cobain. Det var ett skrivande där jag gick in i rollen. Tova: Men vad hände i det där bråket? Blev du arg på din mamma? Sara: Jag blev arg på min kompis. Jag fattade inte varför hon avslöjade det där, och så tyckte jag att det var så hemskt att vi inte längre kunde skriva tillsammans, för det var så kul. Tova: Det är ju som att din första erfarenhet av ett skrivande är ett kollektivt skrivande. Vart tog det vägen? Sara: Jag längtade väldigt mycket efter det. Jag försökte skriva själv, men det var inte samma spänning. Det måste vara ganska skönt att växla mellan dramatik och skrivande, av den anledningen. Tova: För mig är det skönt för att jag får träffa andra i skrivandet. Sedan arbetar väl dramatiker på olika sätt. Men finns det någon väg tillbaka till det kollektiva skrivandet för dig? Sara: Jag vet inte. Jag har börjat kontakta människor som jag tycker är bra, jag skriver ganska desperat till dem att jag känner mig ensam. Några av dem har svarat att vi borde träffas och att jag inte ska vara själv i min alienation. Tova: Sitter ni tillsammans på fik och skriver parallellt då? Sara: Jag har en sån person, men jag önskar att jag hade fler. Jag vet inte riktigt hur andra människor gör när de får skrivarkompisar. Sitter du någonstans, eller behöver du isolera dig? Tova: Jag skriver nog ofta i sällskap med någon. Jag brukar inte prata med dem om jag skriver på något eget, men det kan vara skönt att vara på samma plats i alla fall. Men eftersom jag har andra jobb än skönlitteraturen skriver jag också när jag reser någonstans, på tåg, eller i små pauser när jag precis har nattat mitt barn… Det är ett sätt att vara själv i skrivandet fastän man är tillsammans med andra. Sara: Låter du andra läsa? Tova: Jättemycket. Jag känner mig oförmögen att förstå på egen hand vad texten producerar. Jag behöver andras spegling, annars tror jag att jag vet vad jag menar och att det är tydligt fastän det inte är det. Sara: Var går gränsen mellan att andras röster speglar eller tar över för dig? Tova: En gång när jag skulle skriva en radioföljetong tyckte jag att det var svårt att hålla fast vid min integritet därför att jag inte behärskade formatet riktigt. Jag försökte desperat implementera all feedback, och tappade då det jag tyckte var projektets kärna. Jag redigerade det oändligt många gånger och upplevde att slutresultatet blev något sånär okej, men att jag inte hade någon god kontroll över hur det skapades. Det hade varit bättre om jag hade vetat vad jag gav mig in på. Om man vill göra olika regelbrott måste man antingen ha någon som kan stödja en i det och se vilken typ av regelbrott det är, eller så måste man vara beredd att kämpa för sin sak. För att kämpa måste man som du säger kunna reglerna och veta var man står, och jag var helt oförberedd på det den gången. Sara: Skulle du göra samma sak idag?

Tova: Om jag kom i kontakt med något nytt format som jag inte heller behärskade? Ja. Jag vill så gärna att alla ska vara nöjda. Jag vill också på riktigt försöka förstå andras perspektiv. Men kanske att jag först skulle be om en veckas introduktion till mediet?

Sara: Jag vill gärna att redaktörer ger mig feedback, men det går så snabbt med krönikor, speciellt jämfört med att arbeta redaktionellt med en bok. Tidningar kan sätta dit konstiga titlar och bilder. Det förfular hela texten. Det ska vara säljbart, klickbart, massa klämkäcka åsikter. Jag kan inte tänka så.

Tova: Hur många krönikor har du skrivit? Sara: Gud, för många. Jag skriver varannan vecka i GP Kultur. Jag tror att det kanske är dumt att skriva så många krönikor. Tova: Hur började du skriva kritik och kulturreflektioner?

Sara: Först skrev jag bara politiska grejer; ledaraktiga texter. Sen läste jag Athena Farrokhzad när hon skrev en kritik av Yahya Hassan i Aftonbladet Kultur. Det var en väldigt bra text, för den var så kreativ. Hon återger också hur Hassan skriver i sin diktbok, med stora bokstäver. Då fattade jag att kultur också kunde se ut så; att det inte behöver vara tråkigt, att det inte bara är tunnelbanestolar av Lasse Åberg eller Marimekko. För mig var det kultur, jag tyckte bara det lät flummigt. Jag har en vän som ville jobba med kultur, och jag sa till henne: "Vaddå kultur? Politik!" För mig var det viktigast. Efter att jag läst texten om Hassan blev jag jätteintresserad och började höra av mig till redaktioner fastän jag inte kunde så mycket. Det var 2014. Tova: Var det 2014 du började läsa poesi också? Sara: Nej, det var senare. Poesi tyckte jag verkade konstigt. Böcker har jag alltid läst; men jag började läsa kultursidor då, och tyckte att det var väldigt kul. Tova: Så man kan säga att kultursidorna är din inkörsport till kulturen? Sara: Ja, till att jag själv ska vilja verka inom den. Men det är svårt att bara komma in och säga: "Hej, nu ska jag arbeta med kultur!" Då startade vi Kultwatch. Tova: Du har också startat podden Hysteria, som är en av anledningarna till att jag gärna ville prata med dig. Hysteria handlar ju mycket om kvinnors skrivandevillkor. Jag vet att du läste Den sårade divan av Karin Johannisson och att det fick dig att vilja starta podden, men vad var det som gjorde att du valde just det formatet? Sara: Det var när jag arbetade på Författaren, och fick i uppdrag att göra om allt. Innan var tidningen bra, men den var gubbig, vit och medelklass. Jag tog in röster som kanske förut inte varit en självklarhet i den tidningen – jag tog in dem inte bara för att de hade någon sorts identitet, utan för att de skriver väldigt intressanta saker. Folk blev jättearga. Någon skrev: "Jag kommer gå ur förbundet! Författaren har blivit en feministisk tidskrift." Jag fick ett vykort där det stod: "Jag har bränt tidningen, den luktar illa." Många hörde av sig och sa att den luktade illa. Jag tror att det handlade om att jag var där och gjorde de här grejerna; det fick dem att inte känna igen sig. För dem var jag någon sorts inkräktare. När jag märkte att andra röster fortfarande provocerar, insåg jag att jag behövde ett rum där de samtal som intresserade mig inte hela tiden blev föremål för anklagelser. Tova: Man hade ju kunnat förvänta sig att författare skulle vara lite mer hövliga… Sara: Ja, men bara för att folk skriver bra texter behöver de inte vara så bra människor. Fast det kom positiv respons också, till exempel från författare som var feminister som förut inte känt att tidningen varit intressant för dem. Men i alla fall så läste jag Lars Norén och Karin Johannisson. Lars Norén har en helt annan status än jag – vad han än gör kommer han hyllas – men hans dagböcker gav mig kraft att göra något eget. Jag tänkte att podden kunde vara lite som Lars Noréns dagböcker, men i samtal med någon annan som skapar. Jag saknar ett större offentligt samtal mellan kvinnor om skapande, och jag ville bidra till att ge plats till ett sånt samtal. När jag bjuder in någon till Hysteria försöker jag inte att gå i polemik med den personen. Det första jag säger till dem som kommer är att de får säga vad de vill oavsett om vi håller med varandra, och att samtalet handlar om skapande. Tova: Har du fått någon särskild insikt om ditt eget skapande under samtalen? Sara: Det finns saker som sägs i samtalen som hjälper mig att inte känna mig ensam, därför att andra har liknande erfarenheter. Andra saker får mig att tänka till. Till exempel Lena Andersson som jag inte håller med politiskt, men som jag tycker är en intressant författare. Hon sa att när hon skriver har hon verkligen strukturer; hon går upp, skriver två-tre timmar, och sedan slutar hon skriva. Det var någonting som inte fanns i min värld. Jag hade idén att jag skulle skriva hela tiden. Det var skönt att höra hennes inställning. Tova: Har du strukturer nu? Sara: Ett tag hade jag det. Nu har jag nog fallit tillbaka lite i att jag ska skriva jämt.

Tova: Jag tänker på min vän som hade en att-göra-lista uppsatt på väggen. Det stod: "1. Skriva sex timmar om dagen. 2. Sit-ups femtio stycken. 3. Äta." Det gick inte alls bra. Sex timmars skrivande om dagen är väldigt mycket för de flesta. Sara: Ja, och att läsa ingår också i skapandet. Man kan inte både skriva sex timmar och sedan också läsa. Tova: Precis, vad är skrivande? Är det när man har fingrarna på tangentbordet och trycker ner tangenterna, eller pågår också skrivandet i det dolda, det som inte går att mäta i tid? För mig är det tydligt att skrivandet ibland händer när jag absolut inte tror att jag skriver. Till exempel: det går två veckor, jag hade ett olösligt problem, och så plötsligt sätter jag mig och skriver och det är inte längre olösligt. Sara: För mig kommer det jag vill skriva ofta när jag går på promenad eller duschar. Jag hatar tyvärr att göra båda de här grejerna. Men du, är det språket eller handlingen som driver ditt skrivande? Tova: Jag kan inte separera dem. Jag skriver nog utifrån någon sorts modus eller sätt att tala på som fascinerar mig. Det sättet att tala på kanske också ger upphov till olika handlingar, situationer eller möten. I min bok Rakel delat med tio var det en allittererande och rytmiskt sökande röst som hela tiden ornamenterade språket. I romanen Pojken som jag arbetar med nu är det istället en väldigt auktoritär röst som gör anspråk på att veta allt, kunna allt… en jagröst som pratar fram sin värld och sin tillvaro. Sara: Visste du att det skulle vara en jagröst när du började skriva? Tova: Nej. Men det var kanske jagröstens uppdykande som gjorde materialet jag hade till fiktion, projekt, roman. Sara: När jag började med mitt romanprojekt hade jag först en jagröst. Allt blev så förstärkt av det, och det fick mig att må ganska dåligt. Tova: Det kanske handlar om vad texten vill förmedla. I mitt fall är jag ute efter förstärkningen, det auktoritära, det som inte tillåter någon neutralitet, därför att det handlar om begäret att veta och kunna allt, och omöjligheten i det. Neutralitet är ett konstigt ord, men jag tänker att när man skriver i tredje person så finns ofta större möjlighet att sjunka in i händelserna som om de vore på film… Någon sorts vila i läsandet. Sara: Jag skriver i du-form nu. Det är en kvinna som är huvudperson, och du-tilltalet tillåter mig att objektifiera en manlig författare som finns i texten – han heter bara "författaren". Det är jätteskönt. En annan sak jag har upptäckt är att jag i skrivandet kan hitta på vad som helst. Jag mår mindre dåligt när jag hittar på saker som jag inte själv har varit med om. Jag kan titta på konstverk och bilder och skriva utifrån det. Gärna fula konstverk, alltså konstverk som framhäver det äckliga och jobbiga. Däremot tycker jag att det är svårt att skriva om naturen. Den natur som människor pratar om är så kapitalistisk. När man säger "jag ska åka ut på landet" är det en kapitalistisk handling, man har köpt en del av naturen och gjort om den. Det ger mig ångest. Jag tycker inte heller om ljus på sommaren och sånt som folk snackar om är fint. Det är en sådan melankoli i det. Ljuset ger en förväntan om något som aldrig kommer att komma. På det sättet kan jag skriva om det, istället för att bara skriva om att ljuset är vackert. Jag kan skriva om att ljuset ger en ångest, att havet ger en ångest… Tova: Att skrivandet ger en ångest… Sara: Att inte skriva ger en också ångest… Har du ångest? Tova: Ja. Inte exakt just nu. Men lite för stor del av min vakna tid har jag det. Sara: Hur hanterar du det? Tova: Olika. Jag har haft privilegiet att kunna arbeta ganska mycket med min ångest – eller nödvändigheten att behöva göra det, jag vet inte vilket. Jag har börjat tänka på det som ett övergående smärttillstånd som jag kan vara med och som jag kan trösta mig själv för att jag tvingas utstå. Tidigare var jag mer arg på mig själv för att jag hade den här svagheten. Det blev som en sorts dubbelbestraffning: inte nog med att jag har svårt att andas och har hjärtklappning, jag ska också vara förbannad över att det är så. Det blir för skoningslöst. Sara: Jag tänker på Elfriede Jelinek. Jag läste att hon har så mycket ångest att hon inte ens vill lämna lägenheten. Jag tänker att hon använder sin ångest i sitt skapande. Det märks ju också på hur hon skriver. Det kan ge mig någon sorts styrka. Men ibland när jag har ångest är det i vägen för mitt skrivande. Det hade varit skönare att kunna använda ångesten i skrivandet istället för att bara känna ångest. Tova: Ibland är ångest produktiv för mig i den bemärkelsen, för att skrivandet är typ det enda jag står ut med då. Skrivandet är ett rum där jag kan ge utlopp för ångestens värsta fantasibilder eller ångestens förbud på olika sätt. Exempelvis: jag är rädd för att vara vidrig, alltså skriver jag någonting som är vidrigt. På det sättet blir det vidriga mindre farligt. Birgitta Stenberg sa någon gång att hon håller sig i pennan. Alltså, som att skrivandet blir ett sätt att hålla sig fast i världen, men kanske också stabilisera sig själv genom det där föremålet som är pennan. Om man då har ångest just över att inte skriva blir det ju väldigt låsande. Det har jag nog mest haft när det är någonting jag måste producera. Det skönlitterära skapandet som händer i pauserna och mellanrummen är inte så behäftat med prestation för mig. Sara: Jag återkommer alltid till Lars Norén. När jag läser hans dagböcker får jag mindre ångest, därför att jag kan spegla mig i saker som han skriver. Eller Johan Jönssons poesi. Det blir en sorts konstig eskapism; från min ångest till deras ångest; eller det upplöses, våra ångestar blir ett. Tova: Du är inte längre ensam?

0 notes