#har allt en man kan behöva

[the-government-man]

Stolt ägare till fem olika drickor. Sveriges rikaste man, jag vet.

[nhaneh]

Fruktansvärd. fruktans värd, fruktan svärd, fruktans svärd.

En frukt är en frukt, men att frukta är inte att befrukta, och fruktans är inte en frukt-dans. Egentligen är det inte heller värd som i värd utan istället värd som i värt. Av värde. Värt att frukta. Tyvärr så kan man ju ej heller bara ta ett substantiv och göra det till ett verb, att svärda är inte att använda ett svärd, så fruktansvärda blir dock ej att skära med ett svärd till fruktan flödar.

Det är ju lite så med översättning; över sättning? Sär skrivning. Om geten kommer med hårda bud så kan man ju tänka att det är bud geten, men det är ju inte helt lätt att summera ihop hur bud geten och budgeten hör ihop, ej heller om det är en skum tomte eller bara en skumtomte. Anar du också ugglor i mossen, kära läsare, eller nöjer du dig med att uggla denna kavalkad av ord och oord?

Det är ju så - talesätt och sätt att tala. Figurer av Språk som de egentligen inte alls säger i engelskan. Att göra väsen är ju ofta också att göra oväsen, men ett väsen är inte ett oväsen. Allt oljud är ljud, men allt ljud är inte oljud. Mycket ogräs är också gräs även om mycket gräs inte är ogräs. Djur kan även vara odjur.

Undrar hur översättningar hanterar hen? Han och hon är ju rätt vanliga, sen har vi de och dem även om de är nu istället dom - kanske en dom om man vill vara fyndig. Men hen är ju nytt, och inte riktigt helt samma heller - känns som engelskan skulle kunna behöva hen ännu mer än svenskan - en du-reform men för språklig könsform. Riddarna som sade ni blev till riddarna som säger du under tidigt 70-tal, men många språk är tyvärr fortfarande helt besatta av titlar. Tycker vi borde göra det lite mer finskt istället.

Med all denna rikssvenska så börjar det dock kännas lite väl stockholmskt här. Får ta o slänga finspråket i en hög o dra skiten till tippen me en rullebör. E ju fan inte nå'n jävla skottkärra - fritera ni bladen där uppe ni.

asg.

[fannynilsson]

De e få saker jag lyckas orka störa mig på nuförtiden, men när folk ska ”känslo-shamea” en tvillinggravid kvinna för att hon tycker att tvillingar kommer bli en för tung belastning för att orka med utan att veta bättre, och även känslo-shamea en för att man inte tycker det är kul med 3års perioden på sin förstfödde pga helt jävla knäckt av rövgraviditet.. då undrar jag vilken drömvärld man tror att man lever i.

Kvinnor har rätt till att tycka till om sin kropp och sitt liv, oavsett vad det gäller. Utan att nån ska döma hennes känslor bara föratt hon är kvinna och ”ska tycka om kvinnogrejer”. En kvinna är inte dömd till att älska ALLT med barn, bara för att hon är utrustad med livmoder. En kvinna tycker iaf jag är så mycket mer än så, som tex en egen speciell individ. Men biologin är som den är, vi kan inte byta. Vill man ha barn är det bara att offra sin kropp och hoppas på det bästa.

Och ibland blir det inte som tänkt. Ibland blir det kanske inga barn och ibland blir det kanske för många barn. Det är okej att bli ledsen över BÅDA. Och det är lika okej att komma över det i sin egen takt också.

Jag grinar fortfarande på kvällar över att jag kommer bli 3barnsmor. Jag skäms inte över att säga det o jag utmanar vilken jävel somhelst att komma o yttra sig när de hamnar i exakt samma skor som jag står i. (Alltså en människa som redan känner att hen har mening med livet och fullt med ambitioner utan att behöva barn för att må bra o fylla sin vardag med)

Att ens behöva säga att man älskar sitt barn är ett jävla mysterium. Funderar då mer över alla som BARA lägger ut bilder på sina barn och gång på gång ska berätta för omvärlden hur fantastiskt dom är och hur mycket man älskar sina barn. Vem fan tror nåt annat? Människan som art är programmerad att tycka det? En kvinna FÅR ha andra intressen än sina barn utan att vara en dålig mamma? En kvinna FÅR fortfarande vara en egen individ fast hon har skapat ett nytt liv.

Jag tvivlar inte på att jag kommer axla 3barnsmor lika bra som jag axlar 1barnsmor i dagsläget. Jag tycker även att jag ger mitt nuvarande barn ett drömliv, ett liv jag själv skulle velat ha som barn. Ett liv mer berikat än måånga skärmberoende bortskämda sönderdaltade ungar där ute. Men är jag less EN dag efter rätt så godkända motgångar kan jag tycka, då ska andra mammor tycka att jag är ful i mun och otacksam.

A vetuvad. Ibland är jag ful i mun, ibland höjer jag rösten mot mitt barn. Ibland flyr jag ut till stallet för att slippa bli klängd på. Jag tar ansvar för att ta hand om migsjälv och sätta stopp så jag sedan kan ta hand om min familj igen. Och att ta hand om sigsjälv som mamma är nästan skamligt också. Man ska helst lida och se förjävlig ut, klippa kort hår ha pösiga kläder o va lite överviktig. Då är man en BRA mamma. Och vet ni vad. Det är OCKSÅ okej. Lika okej som att ta egentid varje dag till att träna upp sin kropp igen, ha egna intressen och träffa vänner utan att ha med barnet.

Jag skulle säga att familjen jag skapat har ett sånt fantastiskt samarbete, harmoni och ömsesidig respekt. Man kan absolut skämmas för sitt barn ibland men Lukas är jag (om jag jämför) otroligt stolt över hur modig, givmild och klok han blivit. Jag är stolt för att det har kommit sig av enormt slit, upprepning och tålamod som inte alltid funnits. Men man har gjort det, för att han inte ska skrika bland folk, slå eller bita andra, våga träffa nytt folk, äta det som bjuds och tacka för maten, säga förlåt när det blir fel och ge bort sin bästa leksak en stund till nån som vill leka med den. Man har lixom igen att vara sträng men rättvis.

Och det är det som gör mig rädd, att kvaliteten på närvaro, tålamod och tid till att lära viktiga läxor kommer bli sämre med två individer till på nacken. Det är alltså inte en fråga om huruvida man kommer älska sina barn MINDRE för att man har ”för många” barn att älska.

Utan om jag verkligen kommer räcka till till den kvaliteten jag VILL ge mina barn.

Därför mina kära läsare skriver jag frispråkigt om helvettesgraviditeter, sorgen över ”för många barn” och dagar jag aldrig mer vill se ett barn. Och jag kommer inte hålla igen språket framöver heller för att vissa väljer att tolka mina dåliga dagar som att man är en dålig människa. Känner man mig på riktigt förstår man också vad jag menar, mina värderingar och vad jag går för. Jag kommer inte lägga mig ner o knarka bort mitt liv för att jag fick ett barn mer än planerat. Jag kommer bara grina av utmattning på nätterna när ingen ser, och sedan stiga upp lite starkare nästa dag, redo för att älska domhär skitjobbiga skapelserna som kommer ur min kropp 🤱

🌮

Hej

[trans-armen]

Det är måndag, här kommer en uppdatering.

Aight, banken strular. Eller snarare lagen är bökig.

Jag kontaktade min bank med några frågor kring hur och vart jag ska hålla pengarna innan donationen sker, och om jag inte vill bryta mot lagen behöver jag fixa ett företagskonto.

Det finns dock ett problem.

För att öppna ett företagskonto behöver man betala en startavgift, som jag(fattig student) inte har pengarna till, speciellt inte nu när allt annat för projektet är betalt. Av denna anledning kommer det inte kunna gå med en online shop. MEN, jag har en lösning. Lite halv-dan, men den kan fungera.

Idén är att istället för att pengarna går via mig doneras dem direkt till transammans, och efter bevis på donation givits skickas klistermärkerna ut. Problemet med det blir dock att det inte garanterat finns ett sätt att automatiskt hålla koll på hur mycket som finns i lager.

Lösningen på det är att man först skickar ett slags "pax" mail med vad man vill ha, varpå jag kollar om det finns tillgängligt. Om ja, sker donationen parat med bevis och klistermärkerna skickas. Om nej, löser vi det där och då. (Exempel/Förtydligan under 'Read more'). Jag kommer naturligtvis uppdaterar sidan så ofta jag kan med hur mycket som finns kvar i lageret.

Inte helt hundra på om det här kommer funka, lär behöva utveckla den lite.

Det här är väl inget som det flesta tycker är intressant eller ens värdigt att ta upp, men det är viktigt för mig att ni hänger med och vet hur saker och ting ligger till, och att jag är så ärligt jag bara kan vara.

Hur som haver, jag önskar er god kväll.

En person skriver en "beställning" till mig där hen ber om ett sett av båda färgalternativen (trans och ickebinär). Jag checkar lageret och återkommer med min bedömning.

Om det finns så att hen kan få ett sett av båda färgalternativen, skriver jag det tillsammans med vad hen ska donera.

Om det inte finns, skriver jag om hur det ligger till. Kanske är en färg slut, eller så är lageret slut. Med den infon kan då beställaren avgöra hurvidare hen fortfarande vill ha ett sett eller om det vill backa. Om hen fortfarande vill ha ett sett skickar jag donerings specifikationerna, om inte tackar vi för oss.

[aspiringsomethin]

Det vibrerar längst min nacke, sidorna av mina armar, på mina lår. Varje gång jag tar ett andetag känner jag ett belastat och ihåligt hjärta. Jag var inte beredd på att det här är en storm jag står maktlös i.

Det är bisarrt. Jag är helt ensam i världen. Nej, det stämmer inte. Jag har alla er. Men ärligt talat, vi är alla egentligen helt ensamma i världen. Vet ni det?

Jag vill inte vara så här omskakad. Jag vill vara stabil och bara må bra. Bara fokusera på allt det fantastiska jag har i livet, allt det pirriga jag har att se fram emot. Jag vet att jag har det. Tack för att jag har det.

Just nu känns det bara som att jag kastas runt i en virvel.

Vad omständigt det ska behöva vara att vara. Så pass tröttsamt att jag ger upp det här med att ge mig själv skit för det. Det ÄR vad det är.

Men samtidigt viskar någon röst: skärp dig. Eller skyll dig själv. Eller vad har du att må dåligt över?

Ytterligare en röst säger gå inte in dit! acceptera inte mörkret. kämpa, kämpa, kämpa mot stormen. Tänk om du aldrig kommer därifrån?

Jag är ledsen men jag är trött. Jag orkar inte kämpa längre. Jag mår dåligt om jag vill. Jag är svag om jag vill. Jag är osammanhängande, ostrukturerad och komplicerad om det är så du vill benämna det. Det är ok för mig. Jag kräver inget just nu. Drunkna på. Vi hittar ut sen.

Det är det här osammanhängande kaoset som är det egentliga normala för mig. Det svåra har varit att försöka hålla en fasad av ordning och reda. Det är ostrukturerat här inne. Visst kanske ni tycker det är rörigt men åtminstone så känner jag mig trygg. Det är jag. en uppgift, skit i allt annat? Jag kan göra jag. Så får allt omkring ordna sig istället.

Vet ni vad mer som är jag? Okontrollerad ilska och en panikartad frustration på min omgivning. Mängde av osäkerheter och bitterheter.

Vad är gränsen mellan acceptans och destruktivitet? Må bra kortsiktigt och må bra långsiktigt.

Men jag kan inte somna. Jag bara ligger och grubblar. Det räcker nu. Ut ur mitt system. Jag vill inte vara mellanmjölken. För det är resultatet av att lyssna på de där rösterna. Jag fixar inte det mer. Ge mig lavendermoln och regnbågar eller ge mig whiskeydrypt mörker.

Hur svårt ska det vara? Att bli den jag vill vara? Att göra det jag vill göra? Jag är less på att vara i förändringen, i förvirringens rum. Speciellt när jag känner all potential. Vet det som kan bli. Kommer bli? Jag kliar sönder för det är så obekvämt nu. Jag är en liten människa som klättrar för ett enormt trappsteg, jag har sista biten nu och snart är jag uppe. Jag vet att andra sidan ör nära men det gör att det känns så himla långt bort.

Andas in. Andas ut.

Det är en kamp att ständigt vara. Det är en kamp det här livet, i den här kroppen. Säg vad ni vill. Att jag är dramatiskt. Men det är det. Så blev det när dessa nervceller och genetiska komponenter rördes samman. Dramatiskt, kämpigt, komplicerat, ostrukturerat, osammanhängande. Ja, jag kan göra jag. Men jag sa inte att det är lätt.

Här, i slutet av monologen, i mitten av all acceptans, på gränsen till destruktivitet, tar jag till mig av mitt sista verktyg. Jag ber om hjälp. Inte från er. Jag älskar er men ni kan inte hjälpa mig här. Ni kan kortvarigt validera och bekräfta mig. Ge mig en flyktig känsla av att det löser sig. Sen går ni hem och lever era liv. Vi är alla ensamma, en påminnelse.

Jag ber om hjälp från universum. Från mig själv. Någon annan version av mig själv. Jag släpper taget om den och där jag är nu. Och jag litar på att snart, nångång, kommer universum och framtida jag ge mig svar. Riktning. Ork. Andrum. Allt jag behöver.

Ingenting vill jag längre kräva av mig. Släppa alla måsten, släppa rädslan, skambeläggandet, skuldbeläggandet, kontrollbehovet. Det enda jag begär av mig nu är tro. Jag tänkte säga tillit. Men tillit är svårt med lite bevis. Tron kräver inte bevis. Det kan gå på ren vilja och hopp. Helt enkelt för man inte har något annat val.

Så nu tror jag att det kommer att ordna sig. Om inte annat för att det finns för mycket jag vill, behöver och orkar för att närma mig alternativet.

Jihyun Yun, from Some Are Always Hungry; “Reversal”

[Text ID: “I so want to survive this. Please lead me whole into another season so I may dare begin again.”]

[onegoodgirlgonebad]

Lite ångest såhär på kvällen över all misär i världen.

Reflekterar ofta över livet. Hur vi alla lever olika liv. Att vi inte vet så mycket mer än det vi är vana vid. Man kan höra och se hur andra har det och kanske förstå men eftersom det inte är något som påverkar ens eget liv så fortsätter man. Medans på andra sidan av de perspektivet så kämpar vissa för att överleva.

Det gör de flesta på olika sätt. Vissa för att på riktigt vara kvar vid livet, andra för att få det bättre och dem som kämpar för att bevara sin rikedom. Olika nivåer på allt. Vi är många som delar liknande historier och andra har levt i en annan värld.

Det gör ont i mig att se hur världen är så kall. Trots varma länder så lever folk i frusen tid där kärleken och värmen har lämnat dem. För att vissa vill vara giriga o ta. Bara ta ta ta mer och mer. På andras bekostnad. Människor som blir av med hem, familj och liv för att andra personer vill ha mer och bevara sina rikedomar. Det är skrämmande att ett barns liv inte är värt mer än så. Att familjer ska splittras för att det finns en liten procent av befolkningen som ska förstöra.

Jag har själv genomgått mörker. Och jag har suttit i kylan länge. Jag önskar ingen samma hemskheter. Och jag vet att det sker andra samma sak som mig, varje sekund. Jag är så tacksam för att jag överlevt. Men så ledsen att jag inte kan hjälpa andra som inte får den chansen - Att överleva.

Jag har levt ett ganska ensamt liv och har nu min egna lilla mini me. Nu är jag plötsligt aldrig ensam. Jag kanske inte har allt jag trodde som liten men jag har allt jag behöver och lite till. Mitt liv ligger och sover i sin säng. Frisk, mätt och nöjd. Med ett tak över huvudet. Jag är evigt tacksam. Och jag vet att det är inget man kan ta för givet.

Önska fler kunde förstå. Att vi ska vara tacksamma för det vi har. Att försöka se alla andra runt oss som våra systrar och bröder. Och inte som fiender.

Vi är här tillsammans en kort period och måste hjälpa varandra. Istället blir människor onda, giriga, egoistiska. Listan kan göras lång. Och det gör mig på riktigt så ledsen. Att världen ska behöva vara så hemsk.

Jag är lyckligt lottad, trots mina trauman att få möjligheten att leva det liv jag lever. Att få äran att vara mamma och kunna ge honom allt jag aldrig fick. Och som så många inte får.

Kunde jag så skulle jag rädda hela världen. Tills dess ska jag göra de jag kan för att göra människorna runt mig gladare och sprida kärleken vidare så generationerna efter oss kan förändra det många generationer misslyckats med…

[xoxodixry]

12/12/24

Det är torsdag kväll, jag har sovit 2 timmar inatt och haft sista dagen på jobbresan och av någon anledning så avslutade vi dagen så himla deprimerande. Jag va faktiskt på väg att gråta för jag blev så himla frustrerad att dom i ledningen inte fattar nånting över huvud taget. De vill att vi jobbar mer och mer och på något sätt pressar oss även fast det är orimligt. Och jag har stängt av det där för länge sen och bryr mig inte längre, men när det handlar om att de ska lägga sig i stora deals som kan vara make it or break it så blir jag jävligt arg bara. Och uppe på det har jag haft sånt jävla ångest idag, och det hjälpte ju inte att jag har lyssnat på folks hjärtproblem och googlat symptom för nu kommer ju nåt hända.

Och den här ångesten stör mig, för vad är det jag har ångest om? Eller börjar nervositeten komma ikapp kring visningen vi har? Jag känner också en stark hemlängtan, inte bara för semester men på riktigt. Nu kan jag inte tänka mig att sluta, men jag får skuldkänslor kring att jag inte är hemma och är med i allt som händer, och att jag inte kan spendera så mycket tid med familjen som möjligt. För tänkt om något händer dom, vad fan gör jag då? Så det är det jag har suttit och gråtit om halva kvällen. För jag blir påmind om den värsta tiden när min ångest var på topp, och jag vill inte hamna där igen. Så jag vet att jag behöver den här ledigheten, och att jag behöver åka hem.

Jag behöver också en billigare hyra och spara mer, men samtidigt så älskar jag området och långsamt smyger hemmakänslan fram. Och det är inge bra för jag vet att jag kommer behöva flytta härifrån inom några år. Och jag kan inte vara 30 och fortfarande inte ha en kontantinsats...

Jag är bara väldigt ledsen i perioder. Många dagar är det ingen fara alls, och så helt plötsligt så känner man sorgen och tårarna bara rinner. Och i den stunden passar man på att sörja allt annat också. Men jag behöver lära mig att kanske inte sörja framtiden.

[omgivenavidioter]

Dagens session kom med följande insikter:

- jag måste verkligen lära mig hålla klaffen. I synnerhet när jag är genuint nyfiken och intresserad av att få höra vad andra har att säga. Min självupptagenhet är verkligen både en styrka och en svaghet, beroende på i vilken situation jag befinner mig i. Det är inte jätte ofta som jag känner att det som någon annan säger är väldigt intressant och det är lika bra att passa på att träna när tillfälle ges kan man tycka.

- jag sneglar fortfarande ut genom fönstret när jag känner mig trängd och funderar över höjden på det platta taket där, ifall man skulle försöka hoppa, trots allt. Människor får mig att slappna av mer eller mindre. Den här varianten tillhör den första kategorin, men trots att jag känner mig mer och mer bekväm startar nerverna kroppens krigslarm när sådana öppnar sig och paniken påminner snarare om en flykt ifrån ett flyganfall och tillhör egentligen inte alls den rådande situationen. Min hjärna placerar snabbt därefter de ömma orden i helt fel fack och cirkusföreställning tar full fart i huvudet. Jag fascineras över hur stark och fantastisk människor kan vara, gång på gång, men det här tog priset.

- Varför det är så lätt att (när jag väl håller klaffen!) ta till mig av vad mannen framför mig säger när han sitter i en stol jämfört med om han skulle ligga i en säng bredvid mig? Inga pinnar på stora trumman dock, jag saknar nämligen biljett till föreställningen där uppe och tar således inte något ansvar för vad det är som händer där. Intressant hur som helst och tåls att forskas vidare i.

Jag behöver försöka vara lite mer försiktig med vilka jag väljer att anförtro mig till. Jag har, trots många skitstövlar, fortfarande väldigt lätt för att börja tycka om människor. Jag behöver bli bättre på att skilja på relationer och på att inte förlora mig i varenda liten bra känsla. Det hade garanterat varit till min fördel. Jag behöver vara mer rädd om mig själv, ta ansvar för hur bekantskaper utvecklas och vara försiktig med vilka signaler jag sänder ut. Inte köra över folk och absolut inte slå in dörren och slita av kläderna av det bara för att det är ömt eller fint. Bra saker tar tid. Var sak har sin tid. Vissa människor och relationer skall få vara orört fina. Tror jag.

- hitta andra pulssänkande aktiviteter utöver den att promenera till Haparanda och tillbaka. Det är rätt kallt ute nu och jag har redan varit sjuk flera gånger mer än vanligt det här året. Men av någon anledning känns det så mycket lättare att hantera ett fysiskt bekymmer som halsont än att behöva ta itu med det gnagande psykiska. Är rätt trött på det och saknar fortfarande förmågan att avleda de i vardagen på ett bra sätt.

- Man måste fråga för att få veta, om man vill veta, och det vill jag ju. Jag måste sluta vara så reserverad & välja att vara tyst när jag egentligen vill prata. Fast samtidigt ge utrymme för de jag vill skall få plats. Man behöver ju inte heller analysera hur allt kommer att landa som man säger eller frågar. Ibland bör man bara våga ge lite mer av sig själv och se vad man får tillbaka utan att fundera sönder det. Hur opassande det kanske än är. Den enda som förmodligen lägger någon vikt vid det är jag själv och jag kan inte förvänta mig att andra skall känna samma engagemang eller för den delen bli besviken när andra inte lever upp till mina förväntningar.

Så, sammanfattningsvis lägger jag dagen åt sidan med något lugnare vilopuls och med en pågående cirkusföreställning som faller i kategorin ”klä av sympatin helt naken”. Jomensåatt. Nä, nu skall jag ska ta mig en varm dusch för att sedan förlora mig i några timmars matlagning. Kanske att jag bör dra i handbromsen här i dagarna och hävda att jag nu är psykologiskt konfirmerad. Yepp. Hon är nog fullärd!

Idag ville jag bara ta all den där tyngden ifrån individens axlar och trycka ner allt i min egna ryggsäck istället och lyfta på hatten för lämna rummet med en förhoppning om att luften skulle bli mer lättandan. jag fick verkligen anstränga mig för att inte agera fysiskt på den omvälvande sympatin. Oh, ja. Ännu ett tillfälle där jag står maktlös inför en annan människas smärta och det kommer nog ta ett par dagar innan jag vill förstå eller acceptera det. Ibland blir jag så djupt besviken på ödet och på stunden som utspelar sig mellan födelse och död, det vi kallar livet.

[handyheroe]

Ta reda på varför Stockholms professionella städtjänster är så fördelaktiga.

Komfort och hälsa är beroende av ett rent och välordnat hus; ändå har många svårt att hålla jämna steg med hushållsstädning på hektiska scheman. Invånare i Stockholm har fördelen av att kunna få tillgång till expertstädtjänster som erbjuder kompletta, pålitliga, stressfria svar för städning. Från glänsande golv till dammfria hyllor, dessa tjänster garanterar att varje skrymsle och vrår i ditt hus är oklanderligt, vilket gör att de boende kan njuta av ett perfekt boende utan att behöva lägga ner värdefull tid på att städa.

  Varför ska man välja en professionell hemstädning i Stockholm?

  Att välja en professionell hemstädning Stockholm stjänst går utöver att bara ha ett rent hus. Det visar ett engagemang för levnadskvalitet. Professionella städare levererar ett effektivt och metodiskt tillvägagångssätt som överträffar vanliga städprojekt. Deras miljövänliga rengöringskemikalier och specialverktyg hjälper till att ta bort allergier, bakterier och damm effektivt, vilket förbättrar inomhusluftens kvalitet och det allmänna välbefinnandet. För människor som prioriterar ett hygieniskt hem är dessa tjänster ovärderliga, eftersom denna renhetsgrad är utmanande utan expertkunskap och verktyg.

  Stockholms Städbolags Mervärde

  Att anlita en Städföretag Stockholm gör inte bara livet lättare utan ger också stort värde. Först och främst kan det frigöra husägares fritid så att de kan njuta av vad staden har att erbjuda utan det förestående städarbetet. För det andra, genom att hålla ytor och inventarier i bästa skick och på så sätt minska behovet av dyra reparationer till följd av försummelse eller dålig städteknik, kan frekvent professionell rengöring bevara och till och med höja värdet på ett hem.

  Skräddarsydda lösningar för varje hus

  Varje hus är annorlunda; därför tillhandahåller professionella städtjänster i Stockholm specialiserade städplaner som tillgodoser varje hushålls särskilda krav och smaker. Dessa tjänster kan passa olika behov, oavsett om det handlar om att välja frekvens på städbesök eller att koncentrera sig på specifika delar av huset. Denna anpassningsförmåga garanterar att varje hus får den vård det förtjänar och ger resultat som motsvarar eller överträffar förväntningarna.

  Tidsbesparande och ekonomiskt beslut

  För stockholmare är att anlita en professionell städfirma ett tids- och pengarbesparande beslut. Expertstädarnas effektivitet gör att hem kan hållas på kortare tid och ofta till mindre kostnader än om man köpte förstklassiga rengöringsverktyg och -material. Dessutom ger outsourcing av städsysslor en möjlighet att avsätta tid för mer nöje eller arbete, och gör därför en bra investering i sin personliga tidshantering och livsstil.

  I allt väsentligt,

  Att hitta bra och konsekventa hemstädlösningar kan avsevärt förbättra livskvaliteten i en hektisk stad som Stockholm. Att vända sig till ett professionellt städföretag är hemligheten för människor som letar efter perfekt hemunderhåll utan ansträngning. Handyheroes.se erbjuder skräddarsydda tjänster som inte bara lovar att städa utan också att förändra ditt vardagsrum till en oas av renhet och frid, och framstår som ett perfekt exempel på perfektion inom hemstädning.

För mer info:-

Cleaning Company Stockholm

Apartment Cleaning Stockholm

[stjarnaapoteks]

Efedrin Köpa Online: En Guide till Trygg och Enkel Beställning

I dagens digitala värld har det blivit allt vanligare att handla läkemedel och hälsoprodukter online. En av de produkter som många söker är efedrin, en substans som används i olika medicinska sammanhang. Denna artikel syftar till att ge en översikt över hur du kan efedrin köpa online på ett säkert och effektivt sätt.

Vad är Efedrin?

Efedrin är en stimulant som ofta används för att behandla astma och andra respiratoriska problem genom att vidga luftvägarna. Det kan även användas för att öka energinivåerna och förbättra uthållighet, vilket gör det populärt bland idrottare och personer som vill öka sin prestationsförmåga. Trots sina fördelar är det viktigt att använda efedrin med försiktighet och enligt läkarens anvisningar, då det kan ha biverkningar och missbrukspotential.

Varför Köpa Efedrin Online?

Att köpa efedrin online erbjuder flera fördelar:

Bekvämlighet: Du kan enkelt beställa din medicin hemifrån, vilket sparar tid och ansträngning.

Diskretion: Många föredrar att handla medicin anonymt, och online-apotek erbjuder ofta diskreta förpackningar.

Brett Utbud: Online-apotek har ofta ett större sortiment av produkter än fysiska apotek, vilket gör det lättare att hitta exakt det du behöver.

Tillgång: För dem som bor i avlägsna områden kan online-köp vara den enda möjligheten att få tillgång till vissa läkemedel.

Hur Köper Man Efedrin Online?

Att köpa efedrin online kan vara enkelt, men det är viktigt att följa några steg för att säkerställa en trygg och säker transaktion:

1. Välj ett Auktoriserat Apotek

Det första steget är att hitta ett pålitligt och auktoriserat online-apotek. Kontrollera att apoteket är registrerat och följer lagar och förordningar. Du kan ofta hitta information om deras legitimitet på deras hemsida eller genom att söka efter recensioner online.

2. Konsultera en Läkare

Innan du köper efedrin är det viktigt att konsultera en läkare. Eftersom efedrin är ett receptbelagt läkemedel i många länder, kommer du att behöva en medicinsk bedömning för att säkerställa att det är lämpligt för dig.

3. Skapa ett Konto

Många online-apotek kräver att du skapar ett konto för att kunna göra beställningar. Var noga med att ange korrekt information och följ säkerhetsrutiner för att skydda din personliga information.

4. Ladda upp Receptet

Om efedrin kräver recept, se till att ladda upp detta när du gör din beställning. De flesta apotek har en enkel process för att hantera recept, vilket gör det smidigt att få det du behöver.

5. Betala och Vänta på Leverans

När din beställning är klar kan du betala med olika betalningsmetoder. Efter betalningen behandlas din beställning, och du får en bekräftelse på leveransdatum. Leveranstider kan variera beroende på apotek och plats.

Avslutande Tankar

Att köpa efedrin online kan vara en praktisk lösning för många, men det är avgörande att göra det på ett ansvarsfullt sätt. Se alltid till att du handlar från auktoriserade apotek och konsulterar en läkare innan du påbörjar behandling med efedrin. Genom att följa dessa riktlinjer kan du njuta av bekvämligheten med online-handel samtidigt som du skyddar din hälsa. Kom ihåg att din säkerhet alltid bör komma först!

[anniekimsvedin]

13/9-24

Har inte kunna göra några inlägg 🤔

Men det är inte så mycket som hänt ändå 😂 Samma gamla vanliga vardag. Lämnar Ofelia på förskolan och sen hänga hemma med Lara eller åker vi till Öppna förskolan och hänger där lite.

Igår var vi på babysim 😍 Lara älskade det! Så himla mysigt var det!

Känner att jag fått sån revansch från när jag var hemma med Ofelia då allt var stängt och man fick knappt träffas eller ens stå i kö på Coop.

Kände mig så himla ensam när jag var hemma med Ofelia.. 💔

Men nu åker jag till öppna förskolan så känner mig omringad av fina människor och jag har så fina vänner runt mig som jag kan höra av mig till om jag så skulle behöva ❤️

Från att känna mig så ensam med Ofelia så känner jag nu med Lara att jag fått en sån revansch och känner mig rik ❤️

Dock blev ju förlossningen jobbigare med Lara men det pratar vi om en annan gång 😂

[zitazzdahlstrom]

Hej där! Jag är Zita, och jag är förbannad. Nej, inte bara förbannad - jag är ledsen, frustrerad och orolig för min dotter. Varför? Jo, för att någon försöker bygga ett luftslott av lögner runt henne, och jag tänker riva ner det, tegelsten för tegelsten.

Låt mig måla upp bilden för er: Min 13-åriga dotter, full av drömmar och talang, blir matad med lögner om musikbranschen av någon som påstår sig vara en stor person/grej i branschen.

Spoiler alert: den här personen/grejen (sonen till en av f-papporna) har lika mycket att göra med musikbranschen som jag har med raketforskning. Men hey, vem behöver fakta när man kan hitta på, eller hur? (Det var sarkasm, för er som missade det.)

Här är grejen: Att ljuga för ett barn om deras framtid är som att ge dem ett pussel där hälften av bitarna är från en annan låda. Det ser kanske fint ut på ytan, men förr eller senare kommer allt att rasa. Och vem tror ni får plocka upp bitarna? Precis, barnet själv, när de är vuxna och inser att kartan de fått inte stämmer med verkligheten. Låt mig vara kristallklar: Det här handlar inte bara om några vita lögner. Det här är manipulation på en nivå som får politiker att se ut som amatörer. (sorry alla politiker, jag älskar så och mig själv 😉) Vi pratar om att:

Lova en musikkarriär baserad på luft och önsketänkande. Svartmåla allt som har med AI och musik att göra, bara för att det är något min son och jag jobbar med. Försöka splittra vår familj genom att få min dotter att tvivla på sin egen mamma och bror.

Vet ni vad det här påminner om? Det är som att försöka lära någon simma genom att kasta dem i havet under en storm, medan man själv står på stranden och viftar med en livboj man inte har någon avsikt att kasta ut. Det är inte bara fel - det är farligt.

Men här är sanningen: Musikbranschen är tuff nog utan att behöva navigera genom ett minfält av lögner. Min dotter, och alla andra unga talanger där ute, förtjänar ärlig vägledning och stöd. De förtjänar att veta att framgång kommer genom hårt arbete, inte genom att lita blint på någon som lovar guld och gröna skogar. Så vad gör vi åt det här? Här är min "zassy" guide till att hantera lögnare och drömtjuvar:

Håll öronen på skaft: Om något låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det. Lär dig känna igen varningssignalerna. Gör din hemläxa: Kolla upp fakta. I den här digitala åldern finns det ingen ursäkt för att inte dubbelkolla information. Prata med varandra: Öppen kommunikation inom familjen är som en superkraft mot lögner. Bygg den kraften tillsammans. Omringa dig med ärlighet: Som jag alltid säger till mina barn - var den typen av person som gör att andra skäms för att ljuga för dig. Stå på dig: När du upptäcker en lögn, konfrontera den. Det är okej att säga "Nej, det där stämmer inte" eller "Jag tror inte på det där".

Till alla föräldrar där ute: Vi måste vara vakthundar för våra barns sanningar. Det betyder inte att vi ska hindra dem från att drömma - tvärtom! Det betyder att vi ska ge dem verktygen att förverkliga sina drömmar på ett ärligt och hållbart sätt. Och till alla unga som läser detta: Ert värde ligger inte i vad någon annan lovar er. Det ligger i er passion, ert hårda arbete och er ärlighet. Låt ingen annan definiera er dröm eller er väg dit. Jag avslutar med detta: Låt oss vara de äkta rockstjärnorna i våra barns liv - genom att spela melodin av sanning och kärlek, inte lögners falska toner. För i slutändan är det inte applåderna från en påhittad publik som räknas, utan den äkta musiken vi skapar tillsammans. Rock on, och håll det äkta! Zita (en mamma på barrikaderna för sanningen)

En sak till Det var min 13 åriga dotter som en dag för länge sen sa -mamma bygg din egen musik till din Media produktion. Nu togs hon ifrån chansen att lära själv med dessa lögner.

[byolsen]

ADHD MEDS WIN WIN!

”Och jag som trodde att knäböj skulle vara det jobbigaste momentet idag. 🥲😭

This is gonna hurt my ego!

Testade ju bara maxa skiten ur mig på dessa för skojs skull!

Då brukar det gå bra för mig!”

När det sen helt plötsligt blir allvar och står i ett schema?

Ja då försvinner otroligt mkt av mitt ”ROLIGT” och ”KRIGARPANNBEN” pga = NU har det blivit ett MÅSTE & då tycker min hjärna att vi ska skita i det för det har gått från ASKUL till ”VÄRLDSTRÅKIGT” IN A SPLIT SEC!!!! 😤😤😤😤😤😤

Förut hade jag

1) skitit i det helt,

eller

2) gjort dem extremt halvdant & ÄNNU MER EXTREMT SLARVIGT och förmodligen dragit på mig något mer skit i höften/ljumsken/ryggen pga sviktande teknik/brukar ej allvar hur mkt jag än egentligen vill!!!!!

Och som följd hade jag bara blivit mer och mer förbannad på mig själv för att hjärna & kropp inte bara kan connecta SOM DEM SKA, tills jag bokstavligen blivit så explosionsartat förbannad (på mig själv för att jag INTE BARA KAN BRUKA ALLVAR ”som alla andra”) att hela passet sen hade slutat i… MÖG SKIT AS DÅLIGT, och jag lämnar gymmet så lack att jag …. Förmodligen exploderat på VAD som helst inom loppet av några timmar senare, för ja….

Adhd hjärnan och fokus när JAG VILL VILL VILL - men hjärnan tycker TYDLIGEN INTE att det är något vi vill tillräckligt mycket.

Och hjärnan vann alltid förut…

Jag har mediciner nu.

Nästan maxad dos…

Den kanske inte hjälper mycket mot ätstörningarnas jävla påhitt…. (Där behöver vi tydligen mer hjälp…..🤮😡)

MEN JAG KAN TA MIG FAN GÖRA SÅNT HÄR NU 💯

SOM JAG VILL-MÅSTE,

MEN SOM HJÄRNAN INTE TILLÄT MIG GÖRA FÖRUT (Iaf inte utan en eventuell katastrof som följd)…

I know.

I just fucking know I can!

I DID IT!

JAG KAN HÄRMED FAKTISKT GÖRA SAKER NU SOM JAG FÖRUT INTE KUNDE FÖRMÅ MIG SJÄLV ATT GÖRA ÖHT PGA EN (ADHD-) HJÄRNA SOM BARA JOBBADE MOT MIG/tyckte att klättra på väggarna och leka apa är himlans mycket mer intressant än det jag faktiskt SKA och BORDE göra!!!

T.o.m. en sån sak som en viss övning i min egen träning?

En övning jag t.o.m. GILLAR och VILL/E göra.

TILL OCH MED DET FUCKADE MIN HJÄRNA FÖR MIG FÖRUT!

Så många övningar jag var tvungen att skita i för att skaderisken blev för stor pga NO-CONNECTION between body and mind.

Idag vann jag (eller okej, medicinen vann kanske MEN JAG KÄNNER DET MER SOM ATT JAG VANN!).

Att det sen tog mig OFANTLIGT mycket mer/längre tid än vad det ”borde ha gjort” är en helt annan femma, som jag är helt beredd på att bara totalt SKITA I just nu.

För det är något jag får jobba bort med tiden.

JAG KUNDE FOKUSERA!

JAG KUNDE BRUKA ALLVAR MED ATT GÖRA NÅGOT SOM VANLIGTVIS (Mia pre-meds) ALDRIG HADE GJORT (eller om jag hade tvingat mig = kaosat totalt sen blivit kokande-skogstokigt-rosenrasande-flyförbannad när allting hela tiden bara kändes skit, eller gjorde ont, eller bara allmänt gick käpprätt åt helvete)!

I FUCKING WON TODAY!

Och jag tänker ta mitt WIN idag och bära det med mig, stoltare än en jävla tupp, HELA JÄVLA DAGEN!

Och förhoppningsvis kunna fortsätta det här!

Att GÖRA SAKER även fast hjärnan inte vill/samarbetar.

Utan att KONSTANT behöva leta/hitta massa ”lura mig själv och min hjärna”-genvägar (som tex ⏱️gör detta nu innan micron plingar, ⏲️ska du promenera 30 min? Då kan du lika bra betala räkningar och kolla hur budgeten ligger till. 🧭Glömt svara sms & mail? Lika bra att ta ytterligare en promenad så vi får det ur världen⏰) en jävla massa extrajobb som suger ÄNNU MER ENERGI, för mig mentalt NÄR JAG ÄRLIGT TALAT REDAN HAR FULLT TILLRÄCKLIGT 💣 med alla intryck, människor, ljus, ljud, lukter, KÄNSLAN AV HUR VÄDER: särskilt hur VÄRMEN OCH FUKTAN KÄNNS MOT MIN HUD!!!!🤮, 🧨 som har en tendens att göra mig rätt så jävla överstimulerad bara det!

För ibland måste man göra saker som man inte vill göra (mammas eviga tjat 🫠), en relativt normalt funtad hjärna som inte har motivationen till det - KAN GÖRA DET ÄNDÅ!

En hjärna med adhd eller liknande diagnoser - VI KAN INTE ”BAAAAARA” GÖR DET!

Det är som att försöka gå rakt fram, samtidigt som en STOR JÄVLA TJOCK OCH TUNG CEMENTVÄGG TRYCKER DIG TILLBAKA!

Många gånger, inte ens när vi faktiskt VILL GÖRA DET SJÄLV; kan vi göra det, för att den där jävla hjärnan har fått för sig att …. Jamen tex, DET ÄR JU SÅ HIMLA MKT INTRESSANTARE ATT KOLLA IGENOM ALL VÄRLDENS FÅGLAR UTOMHUS än att städa/tvätta/laga mat/ÄTA/betala räkningar/träna/ringa sin vän man inte pratat med på 6 månader/jobba/SOVA/gå på toa (håller mig ibland tills det är total kris och jag ligger dubbelvikt på golvet för att blåsan är så full att det bokstavligen krampar i hela nedre delen av magen) JAG KAN FORTSÄTTA I EN OÄNDLIGHET MED SENARION.

Men jag hoppas.

Jag hoppas verkligen att dem få som faktiskt tagit sig tid att läsa det här väldigt ogenomtänkta inlägg, särskilt ni ”nOrMaLa”….

SÄRSKILT NI!

Att ni kan sluta hålla på med att slänga med diagnoser ”jag har nog det” ”hen har säkert det” ”du kan inte skylla på din adhd det kan man ju inte” OCH BLA BLA BLA!

Tror ni på allvar att vi inte gör vårt fucking bästa med dem förutsättningar och hjärna vi blivit blessed med?

Kalla aldrig mer någon lat eller trög någonsin igen!

Utan att veta bakgrunden och eventuella orsaker/diagnoser/andra funktionshinder innan!

YOU DON’T GET TO JUDGE US!

WE’RE JUST TRYING TO SURVIVE IN A WORLD THAT UNLIKE YOU, ISN’T BUILT FOR US!

[tryingtounderstandbrainheart]

Staaackars mig... :( ?

Det är konstigt dedär, hur allting är så beroende på vinkeln man tittar på det. Är jag arbetslös eller arbetsfri? Är det synd om mig eller lever jag kungligt? Allt är ju så relativt. Mot nån i Gambia lever jag nog lite lätt kungligt. Det är så äckligt hur saker och ting kan vridas.

Jag kom ihåg när vi precis nästan flyttat hit så kände jag hur jag nästan behövde mig att vänja mig vid andra sidan av muren. Plötsligt var jag omgiven av lyx och jag såg andra få slita i sin svett. Oj, dedär ser inte kul ut alls...o på andra sidan stod jag. Jag skulle vänja mig vid det goda livet och nånstans är det så still. Samtidigt som en annan tragisk film spelas. Ojojoj stackars henne, hon kommer inte ens ur diket och hon har knappt några ben. Hon kravlar på knotor i snigelfart och hasar sig fram över vägen. I nästa sekund är jag hon med vacker klänning i den sammetsklädda häst och vagnen.

Jag är nog...båda?

Jag kom ihåg hur Mia tyckte SÅ synd om sig och "bara gick hemma". Hon utvecklades inte, hon kämpade, hon mådde pissigt och pengarna tryte. Hon var ...arbetslös. Jag har varit där. Men samtidigt som hon var det så höll jag på att sy en väska av små tygbitar som skulle vara en metafor för att jag syr ihop mig själv av bitarna jag hittade. Jag tog de finaste som jag hittade där. Jag målade, jag umgicks med bra och intressanta människor och vi hade coola givande samtal och tankespasmer. Därimellan var det nån matgrej och prolly mer pyssel och lite kubb och whatnot. Jag kom ihåg att hon ringde mig och jag sa att jag satt och målade och hade det lugnt och skönt. Sen skulle vi fika typ. Åååååh det låter jättemysigt, säger hon på andra sidan. Avis på att jag hade det så bra.

Jag kan bli avis på Tobbe när han gör nåt skoj oba åååh ja vill määä juh. :( Men Mia är avis på mig ibland. Och Tobbe har varit det på mig också.

Ja visst, jag har drömmar om utopier där jag typ surfar och gör ascoola saker hela dagarna och varje dag är såå givande och spännande och jag är värsta episka fuck it I do what I want. Men samtidigt så...ja, det kanske är en high moment men vill jag Leva så..?? for reals? jag tror jag skulle bli helt slut efter tre dagar och behöva en månads semester :D.

Det är så viktigt att liksom hitta det som är Verkligt. För mig är äkta möten mellan människor fan bland det bästa jag vet. När man liksom Når varandra så man känner att lite nervtrådar snuddat.

Jag kan älska att sitta lite i solen och känna vinden blåsa över mig. Ännu bättre om det är i gottit sällskap.

Ja jag vill lite göra de där episka resorna och händelserna, ja. Men jag är inte daredevil lady 24/7 som lever on the edge oba I do whatever the hell I want and you can suck it. I aint her. Jag vill inte ens vara hon. Hon låter som hon kör över folk eller så är hon rätt hård eller kanske avstängd? Tuff känns ofta samma sak som avsaknad eller avstängda/gömda känslor.

Är jag ute och cyklar? Är det synd om mig? Det är det säkert, fast samtidigt inte? Det är nog båda. Jag Är nog mest. Jag känner mest att skulle någon idag ge mig ett jobb som affärsutvecklare på typ...ärligt talat alla ställen?? Ja jag hade fått dedär jobbet jag trodde jag ville ha och det jag pluggade till ... men det hade varit en kall värld. Nä...jag har svårt att se hur jag skulle kunna värdera det speciellt...högt. Det är liksom...så lågt värde på för mig. Woho pengar. Woho ett företag vinstmaximerade lite till. Visst, jag ville väl in och rota där men jag märker att...Människan var ju det jag ...faktiskt sökte. Det äkta och råa. Det nakna och fula. DÄR ville jag ...inte affärsutveckla utan individutveckla. Det var ju inte direkt pappas jobb det va fel på, utan hur pappa såg på sig själv. Och även hur de såg på sig som jobbade där. . HUR har jag varit så blind att jag missat det??!

Visst kan min tillvaro bli mycket bättre och visst är den torftig som fan ibland men det är ju för att jag glömt kärleken till mig och tror att jag ska hitta den i andra Återigen. Som att jaga en illusion av vatten i öknen tills jag fattar att det alltid börjar med mig. ALLTID.

Frågan är ju till syvende och sist hur Jag värderar det jag gör. och jag känner nog att jag nu Äntligen börjar närma mig Mig. Ja nä jag springer inte head over feet in i det, men jag Går. Jag tar steg för steg för steg och säger Nej till andras idéer om mitt liv och mer ja till min tolkning av hur livet ska levas.

Det som jag förut borstat under mattor och slängt in i förråd och tyckt "inte så viktigt" har jag putsat upp och gett en hedersplats. För skapande är ju bland det bästa som finns. Att själv få bestämma att bringa något till världen som ännu inte existerar förutom i mig. That's the drugs.

Jag skulle säga...att jag håller på och självförverkligar mig. Jag håller på och gå efter det som jag verkligen brinner för och älskar. Jag har aldrig varit såhär nära kitesurfing eller skikes eller vänner och bekanta för den delen. Min mage är bättre än på typ..15 år (speciellt om jag sköter mig)? Jag köper kläder som jag tycker mycket mer om och vi bor i en lyxbungalow ett stenkast från finnsingetnamnpådetfördetärbeyondvackert, jag har mer leksaker så som SUP, skateboard, elektrisk longboard, boxarhandskar, massa färger, lera, pennor, papper, inlines, skikes, halv kitesurfingutrustning och i helgen är det även snart ytterligare en dröm som ploppar in - segelbåten. Förutom det har jag tid. Tid att fundera och tid att avgöra vad nästa steg ska vara.

Men det behövs mer människor in i mitt liv. Working on that. Men jag Vågar nu. Jag kastar ur mig lite saker här och där och ibland händer det saker. Jag känner att den dörren som varit stängd så länge Äntligen låsts upp och står nu till och med på glänt. Gammalt mörker och skit har äntligen vågats lägga i dags att slänga högen.

Nu är jag sur för att nästa stora dröm inte gått i uppfyllelse än. Men liksom...kanske är det som med skikesen, man måste nog liksom åka med dem en del för att lära sig. Saker och ting är inte alltid POFF! Mine! utan vissa saker får man på sikt. En tränad kropp kan man inte köpa på en vecka oavsett hur många miljarder man än har.

Kanske är det så att den jag är arg på är...mig själv. Att det är jag som drar i jävla bromsen för att jag är livrädd för att...få göra det jag Verkligen vill. Det är nog tooo close to heart och för känsligt. Kan vinnte ta dedär andra som knappt känns nåt?? Det kan jag hantera. Men det heter inte hjärterum för intet, det är mitt jäkla hjärta på spel och jag känner direkt att jag står där på stan och bara ryckt ur mitt mest essentiella. I must be fucking Mad. A loonatic for sure. Lunachick :)

Samtidigt så.. . det finns ju inget mer värdefullt än hjärtat. Det är ju därför vi är fucking här. Det är ju därför vi lever. Det är samma med kitesurfingen och alla andra "grejer" jag sysslar med. Alla är i närheten av heartspace.

Livet är ju så motsatt. Som att i det mörkaste mörka så är samtidigt ljuset som närmast. I kungliga slott så finns stackars mig.

För jag vet inte men liksom...

fast liksom lite.... :D

[alskadigsjalv]

15 tips på hur man lär sig älska sig själv?

Att lära sig älska sig själv är en resa som kan vara både utmanande och belönande men är en viktig resa som kan förbättra livskvaliteten på många sätt och som kan leda till ökad lycka, självförtroende och livstillfredsställelse. Här är 15 tips för att börja denna resa:

Praktisera självmedkänsla: Var snäll mot dig själv, speciellt under svåra tider. Behandla dig själv med samma vänlighet som du skulle behandla en vän. Acceptera att alla gör fel och att misslyckanden är en del av lärande och tillväxt.

Sätt gränser: Lär dig att säga nej till saker som dränerar din energi eller som inte är i linje med dina värderingar. Att sätta gränser är ett sätt att respektera dig själv. Lär dig att säga nej till saker som inte tjänar dig eller din lycka. Det är viktigt att skydda din energi och välmående.

Omge dig med positivitet: Spendera tid med människor som lyfter dig och undvik de som drar ner dig. Omge dig också med positiva budskap, vare sig det är genom böcker, musik eller sociala medier.

Praktisera tacksamhet: Skriv ner saker du är tacksam för varje dag. Detta kan hjälpa till att skifta fokus från vad du känner att du saknar till allt du har.

Förlåt dig själv: Acceptera att du har brister och att du har gjort misstag. Lär dig från dem och gå vidare utan självförebråelse.

Ta hand om din kropp: Hälsosam mat, regelbunden motion och tillräckligt med sömn är grundläggande för såväl fysisk som mental välmående

Tillbringa tid ensam: Lär känna dig själv genom att tillbringa tid ensam. Det kan hjälpa dig att förstå vad du verkligen vill ha och behöver.

Fokusera på dina styrkor: Identifiera dina styrkor och talanger och utforska sätt att utveckla och använda dem. Detta bygger självkänsla och självrespekt.

Sätt upp personliga mål: Att ha mål ger en riktning och ett syfte. Det kan också vara en källa till motivation och självförbättring. Arbeta mot mål som är utmanande men uppnåbara. Att uppnå dessa mål kommer att ge en känsla av prestation och bygga ditt självförtroende.

Praktisera mindfulness: Att vara närvarande i nuet kan hjälpa dig att uppskatta ditt liv mer och minska stress. Öva på mindfulness eller medveten närvaro för att minska stress och öka din uppskattning av nuet.

Undvik jämförelser: Kom ihåg att sociala medier ofta visar en idealiserad bild. Jämför dig inte med andra; fokusera på din egen resa.

Gör saker du älskar: Att ägna tid åt hobbies och aktiviteter du tycker om kan öka ditt välbefinnande och självkänsla.

Sök professionell hjälp vid behov: Ibland kan vi behöva hjälp för att arbeta igenom våra känslor eller beteendemönster. En terapeut eller coach kan erbjuda stöd och vägledning på din resa mot självkärlek.

Var tålmodig: Självkärlek är en resa, inte en destination. Var tålmodig med dig själv genom processen.

Fira dina framsteg: Glöm inte att erkänna och fira dina framsteg, oavsett hur små de än är.

Att älska sig själv är en personlig och unik resa för varje individ. Kom ihåg att vara tålmodig med dig själv, förändring tar tid. Varje steg du tar mot självkärlek är ett steg mot ett lyckligare och mer tillfredsställande liv.

[omgivenavidioter]

Det brukar ju pratas om drömmar i tillfrisknandet och jag har väl inte riktigt förstått vad folk egentligen har pratar om förrän nu. Visst har jag haft drömmar till och från men det har jag ju alltid haft i hela mitt liv. Men nej, absolut inte i den här kalibern.

Drömmen utspelade sig på flera olika platser med flera olika människor och vänner, men det som utmärkte sig mest var en scen som verkade utspela sig hemma hos vad som verkade vara hos mig. Jag bråkade med en kille där på natten efter en fest. Klibbiga lakan. Nakna. Jag såg på som i tredje person även om jag också spelade huvudrollen. Det var tydligt att han svikit mig på något sätt. Jag var så fruktansvärt arg. Jag ryser bara av att behöva förnimma känslan av den där vreden jag kände. Jag verkar vara full men det är svårt att avgöra på vilken nivå - precis så som det var förr fast i verkligheten. Killen hittas sedan död. Jag är helt övertygad om att jag måste vara oskyldig till en början, men allt eftersom folk pratar och drömmen fortlöper blir jag bara mer och mer osäker. I drömmen minns jag inte den här kvällen med killen dagen efter. Det är bara små segment av en flämtande het kropp som stöter över mig och ett klassiskt fyllebråk som seglar förbi i huvudet och jag blir bara mer och mer panikslagen över att jag inte minns kvällen. Ibland blixtrar fruktansvärda bilder förbi innehållande vrede, knivar och blod men de försvinner lika fort som de kommer och är helt omöjligt att avgöra om dessa forcerats fram i rädsla. Slagen av den vidriga känslan av maktlöshet. Bråkade vi bara? Vad var alkoholens förödande konsekvenser? Alltså, den där känslan av total avsaknad av kontroll. Att inte veta vad man tagit sig till eller hur kvällen slutat. Omgiven av människor som diskuterar möjliga scenarier för kvällen vågar jag inte ens försöka minnas eftersom jag är så fruktansvärt rädd. Drömmen slutar med att polisen kommer och griper mig. Fortfarande osäker på om det framkommit att jag mördat en människa under det här fylleslaget eller om vi bara bråkade. Det sjukaste utav allt är hur jag känner inför mig själv. Inför min hjärna. Inför min oförmåga. Inför min maktlöshet. Inför minnesförlust. Inför min vilja att mörka & fly. Inför rädslan. Det där känslorna känns redan så främmande även om de i allra högsta grad fortfarande är väldigt bekanta.

Det är inte förrän polisen svarar efter att jag hävdat mig vara oskyldig utan att egentligen veta. - ”ja, du bröt näsan och två revben på honom, men det var inte därför han dog” som den fruktansvärda ovissheten slets itu och jag vaknade upp med ett ryck. I dyningar av dessa dränerande känslor av ångest och hopplöshet. Osäker på vilken känsla jag skulle förstora. Känslan av den varma nakna kroppen, det dåliga samvetet eller lyckan av att det bara var en dröm.

Det blev inte många timmars sömn inatt som ni säkert förstår. Det har varit en lång dag där jag varit allmänt osynkad i huvudet vilket har lett till att jag behövt kompensera fysiskt. Det har mest handlat om att stå ut. Dagen innan helg. Phu. Men det här måste ju ändå vittna om att processen är i full gång.

Julledigheten. Två och en halv jävla vecka. Jag är helt emot att behöva stå ut i en vardag men just nu och under en kort period tillbaka har jag varit så otroligt trött och behövt göra precis det. Stå ut alltså. Inte jätte konstigt med tanke på alla händelser. Polisförhör, ekonomi, förändringar, Olivias mående i skolan och detta i kombination med en redan ganska sliten själ. Glad förvisso, men lite väl sliten. Om jag skall vara ärlig så har jag nog aldrig sett fram emot en ledighet och lite vila så mycket som jag gör nu. Inte jätte konstigt att jag är trött. Det vanliga lite trasiga otrygga med tillitsproblem. Jag kan vid dagens slut rabbla upp registreringsnumret på 47 av de 60 bilar jag mött under dagen. Utan att ens ha behövt försöka. Det bara sker i farten. Härdsmältan. Den där djupt rotande instinkten att behöva se mig över axeln och försäkra mig om att jag ligger steget före. Det är den jag behöver jobba med nu för han är en riktigt otrevlig energitjuv! Att jag bor i en bostad som inte har någon genomfart är liksom ingen slump. Mitt arbete och övriga val är ingen slump det heller. Nä. Det förflutna har helt klart format mig och det enda jag kan göra är nu att, med professionell hjälp, plocka fram skelett efter skelett ur garderoben varefter de skramlar. Göra så gott jag kan. För det är inga små rivsår som skall plåstras om här utan det är rediga köttsår med tillhörande köttsås som behöver tas hand om med tryck och blodstillande kompresser. Jag känner mig fortfarande lite jagad av livet ibland. Men jag försöker vara ödmjuk inför det. Vara snäll mot mig själv. Missförstå mig rätt nu - jag behöver bara få vila själen lite gött sådär för att orka ta för mig av allt som jag vill göra. Så levnadsglad. Den här härliga vågen skall inte bara få rinna förbi obemärkt. Jag tänker ta tillfället i akt och kasta mig upp på surfingbrädan. Men nu med en nyare version av mig själv med något bättre konsekvenstänk & förberedd iklädd armpuffar inför min vansinnesfärd. Humoristisk mognad? Konsekvenstänk som leder till att jag ställer (för vissa) mindre uppskattade krav på min omgivning. Rimliga krav egentligen. Sunda. Att sätta hälsan främst går tydligen att tolka som ett egoistiskt och känslolöst agerande. Tungt. Fast det där är nog ändå framsidan på den här separationen. Baksidan är så mörkt och jag är nu alldeles för trött så den sparar vi till ett annat tillfälle.

Man skall ju passa på att njuta medan man kan så vi säger så nu - jag ska ta tillfället i akt och försöka njuta! Det är dessutom som mest effektivt naken, med lite stämningsfullt tända stearinljus i ett ångande varmt bad med bekräftande sällskap. Ännu ett genialt gratistips ifrån den mycket snart snarkande coachen!