#har allt en man kan behöva

[the-government-man]

Stolt ägare till fem olika drickor. Sveriges rikaste man, jag vet.

[bumblebeehug]

Jag väljer alltid dig

Summary: Efter ännu ett jobb som slutat i lågor, säger Lucy ifrån. Natsu gör sitt bästa att fjäska tillbaka sig till sin position som hennes favoritperson. Swedish NaLu one-shot. Ao3 - FF.net

***

Lucy knuffade igen porten till gillets hus med en suck. Hela dagen hade hon slitit som ett djur: jagat vildsvins-liknande monster bort från böndernas fält, byggt barriärer för att skydda gårdarna framöver, och som om det inte var nog hade Natsu och Happy endast eldat på dilemmat. Bokstavligen. Uppdraget hade sett missvisande ut på pappret: planen var att det skulle ta några timmar, max, men tyvärr var monstren oväntat stora, elden spreds, och Lucys himlakroppsvänner var extra trotsiga. Att dessutom behöva torka spya från sina nya skor på vägen hem, var helt enkelt pricken på i:et.

Med släpande fötter tvingade hon sig till baren, där hon sedan satte sig med en duns.

“Jobbig dag?” Kontrasten mellan Miras vänliga exteriör och Lucys slitna utseende fick henne att känna sig ännu fulare. Utan skam grymtade hon fram ett stön.

“Utan tvekan.”

Hon tog tacksamt emot glaset med vatten som Mira ställde framför henne.

“Jag trodde att du sa att du tyckte jobbet verkade enkelt när du skrev på kontraktet?” 

Lucy skickade en blodtörstig blick åt hennes håll. Det var likt henne att retas på det viset, men idag var hon inte på humör. Miras änglalika, uppmuntrande leende låg kvar på läpparna.

“Uppdraget i sig var inte så illa.” Hon strök bort hår från pannan. “Visst, det var tungt och brötigt, men hade Taurus hjälp till istället för att flirta med bondens fru så hade det gått fint. Problemet var-” portarna slogs upp, och nykomna individerna eggade fram ett högljutt skrål ur gänget, “... han.”

Mira skrattade lätt.

“Han är väl alltid sån? Du kan inte vara förvånad,” menade hon.

“Förvånad, nej. Besviken? Som tusan. Han vet att jag har hyra att betala om två dagar ,” hon betonade tidspressen, “men ändå beter han sig som ett barn. Inte en chans att jag teamar upp med honom igen denna veckan.”

“Teamar upp med vem?” Natsu kastade en arm över Lucys axel innan han slog sig ner på stolen bredvid. “Du är väl inte otrogen,” flinade han och drog i hennes kind. Lucy slog bort hans hand.

“Jag får göra mina jobb med vem jag vill, lägg dig inte i.” Hennes ton lät ilsknare än hon menat, men Natsu tycktes inte bry sig.

“Äsch, vi tar bara ett nytt jobb imorgon.” Ett irriterande flin var påklistrat; han trodde verkligen att han kunde slå följe till henne utan konsekvenser. Hon skakade bort hans arm från sina axlar.

“Om du jagar efter mig på mitt jobb, så kommer jag mura igen mitt fönster. Jag var så tydlig man kan vara när jag berättade om hyran! Ändå förstörde du för mig.”

Lucy vände del av sin uppmärksamhet till glaset hon hade framför sig, och tog långsamma klunkar. Till bästa förmåga försökte hon ignorera Natsus närvaro; en omöjlig uppgift visade det sig. Hans bekväma sätt att slå sig ner som om han ägde platsen, och den lilla värmen som spred sig från hans kropp där han satt nära henne – det gjorde det omöjligt att koppla av.

"Vad klagar du egentligen på?" frågade Natsu och sträckte sig över bardisken för att sno en av småkakorna Mira hade ställt fram åt Lucy. "Vi tog ju ner monstren, eller hur? Jobbet är klart! Fixat och donat!"

Lucy stirrade på honom, nästan mållös. Hon satte ner glaset med en tydlig duns.

"Jag klagar på att det kostade mig mer än det gav ! Vi brände nästan ner en gård, du skrämde hälften av byborna, och vet du vad? Jag får betala för skadorna på deras fält! Jag har inte råd med detta!"

Natsu lutade sig bakåt, armarna bakom huvudet, helt oberörd.

"Det är ju bara pengar. Vi tar ett nytt jobb imorgon och fixar det. Lätt som en plätt."

Hon kände en pulserande irritation växa inombords. Det var så typiskt honom. Allt var bara en lek. Allt kunde lösas imorgon, och det var aldrig hans problem om saker gick snett. Men samtidigt var det svårt att bli riktigt arg på honom. Hans självsäkerhet, hans avslappnade inställning – det var en del av vad som gjorde Natsu... ja, Natsu. Hennes absolut bästa vän.

"Det är inte poängen, Natsu," sa hon till slut, tvingade ner irritationen och försökte tala sakligt. "Jag kan inte bara 'fixa det' varje gång du bestämmer dig för att improvisera. Jag måste planera. Jag måste... ta ansvar. Och ibland känns det som att du bara dyker upp för att ha kul och stöka runt."

Han såg på henne med ett snett leende, men det var något i hans blick som fick henne att stanna upp. 

"Det är inte sant," kontrade han enkelt.

"Inte? För det känns så," svarade hon snabbt. "Som idag. Jag bad dig att inte gå överstyr, men vad hände? Eld. Överallt. Jag bad dig att hålla dig till planen, men vad gjorde du? Precis tvärtom."

Han lutade sig framåt och stödde armbågarna mot bardisken, hans röst låg och lite retsam. Lucy tryckte ner lusten att trubba ner hans ego.

"Och ändå gick det ju bra. Du är här, eller hur? Ingen dog. Vi vann. Det är väl det som räknas."

"Det räknas inte när jag knappt har råd att betala min hyra!" Utbrast hon och slog ut med händerna. Om hon vaknade med gråa hår imorgon visste hon precis vem hon skulle vända sitt finger mot. Den här stressen åldrade henne onaturligt snabbt. "Natsu, jag har inte samma frihet som du,” fortsatte hon. “Du har ett hus! Jag har hyra och ansvar att betala den. Jag måste... jag behöver saker att funka."

Han betraktade henne ett ögonblick, hans tidigare retliga flin mjukare nu.

"Du borde slappna av lite mer, Lucy. Oroa dig inte så mycket. Det löser sig alltid." Lucy suckade och begravde ansiktet i händerna.

"Du har inte riktigt förstått mig, eller hur? Det handlar inte om att vi löser det imorgon. Det handlar om att jag behöver kunna andas, inte hela tiden vara orolig."

Natsu lutade sig framåt, hans röst plötsligt allvarlig.

"Jag fattar mer än du tror." Med en försiktig hand strök han bort en hårslinga från Lucys ansikte; en oväntad och förvånansvärt mjuk gest som fick Lucy att haja till. “Jag vill att du ska må bra. Inte för att jag fattar exakt vad du känner och tänker, men jag vill vara här för dig, på mitt sätt.”

Lucy öppnade munnen för att säga något, men hennes ord fastnade i halsen. När han tittade på henne så intensivt, bestämt, kändes det som om han såg rakt in i henne. Inte bara ytan, utan djupt , in i de sår och rädslor som hon sällan visade för någon annan. Abrupt stoppade hon sig själv innan hon hann tänka klart i det ledet, skakande på huvudet. Detta handlade inte om deras historik, om undangömda känslor eller om vänskap; Lucy var mitt i ett försök att smälla in vikten av hyfs och vett i hans tjocka skalle. Det här var en fråga om pengar , inte om hur många vänskapsarmband de kunde pyssla ihop på ett dygn.

"Du är hopplös." Hennes ton snuddade mot uppgiven.

"Nej då," sa Natsu och reste sig upp. Han sträckte sig efter Lucys påfyllda glas med vatten och svepte det innan han lutade sig fram mot henne. "Vet du vad jag tror?"

Hon såg upp mot honom genom ögonfransarna, fortfarande irriterad men plirande nyfiken.

"Vad tror du?"

"Jag tror att du gillar att ha mig där." Hans andetag var varma mot hennes ansikte. Hon stirrade på honom, och för ett ögonblick trodde hon att hon tappade fattningen.

"Ha?"

"Du skulle kunna jobba med vem som helst här," sa han med en gest mot det högljudda gänget i gillets sal. De hade ännu inte märkt att stämningen mellan henne och Natsu hade skiftat: hade de vetat, hade det varit knäpptyst här inne. Gillet var trots allt nästan mer förtjusta i relationsdrama än i att slåss. Nästan. "Men du väljer alltid mig,” fortsatte Natsu. “Även om jag... ja, du vet, råkar elda upp saker ibland." Han skrattade lågt.

Lucy öppnade munnen för att protestera, men insåg att han hade en poäng. Hon hade egentligen fortfarande kunnat välja en partner som var mer pålitlig, mer organiserad, partnerskap eller ej. Ändå var det alltid Natsu hon återvände till.

I ögonvrån såg hon Mira studsa mellan borden i gillesalen, stissig som en duracellkanin. Hon var definitivt medveten om deras konversation, även om ingen annan var. Varningslarmet började ljuda i Lucy’s huvud; det var dags att avleda henne, innan samtalet började snudda romantiskt.

"Det är för att du inte ger mig något val!" Kontrade hon, lite för högt. "Du bara dyker upp, oinbjuden, och insisterar på att följa med."

"Ändå säger du aldrig nej," retades Natsu, svar på tal och med ett triumferande leende lekandes på läpparna.

Hon tystnade och rodnade lätt. Det var sant, och det störde henne att han visste det. Hade hon sagt ifrån på riktigt, hade Natsu troligen aldrig irriterat henne dag in och dag ut på det här viset. Mira lyckades lugna ner sig själv tillräckligt för att fylla på Lucys vattenglas.

"Han har en poäng, Lucy," inflikade hon med ett varmt leende innan hon gick tillbaka till de andra gästerna, med lite för mycket schvung i kroppen. Den luriga maran.

Lucy suckade och kastade en blick mot Natsu, som nu såg mer nöjd ut än någonsin. Hon visste att hon borde säga något, svara på hans påstående med något klipskt, men orden fastnade i halsen. Natsu lade armbågen mot bardisken och lutade kinden mot handen.

"Kom igen, Lucy. Du vet att jag alltid backar dig. Oavsett vad."

Motvilligt kände hon hur hennes ilska långsamt smälte bort. Hans självsäkerhet var irriterande, men den grundade sig i ren sanning. Han fanns alltid för henne, på sitt eget, ofta väldigt unika sätt. Och trots allt som gått fel idag, visste hon att hon kunde lita på honom när situationer kärvade sig på riktigt.

"Vi får väl se," sa hon till slut, med en liten suck. "Men om du förstör nästa jobb, så blir det inga fler."

Hans leende blev bredare, om möjligt. Fånigt brett, så fånigt att Lucy nästan fick en ostoppbar lust att stoppa ett kassettband i munnen på honom. Se om cirkusmusik skulle börja spela.

"Jag lovar att göra mitt bästa. Men du vet att jag är bäst när jag är... spontan." Hans armar hittade Lucys midja, fortfarande bestämd i idén av att reta upp henne. Han sökte väl en specifik reaktion; hon hade ingen aning vilken. Dock kunde hon inte hindra ett leende från att sprida sig över hennes ansikte.

 "Det är just det som är problemet."

Happy, som hela tiden hade suttit okaraktäristiskt tyst bredvid, flög upp med ett retligt fnitter.

"Dejtar ni nu?" Ett finger pekade mot deras armar som vilade i en halvhjärtad omfamning.

“Nej, men vi tänkte dela vårdnadshavande på dig, vilket betyder att jag äntligen kan kastrera dig!” Kvittrade Lucy med eld i blicken. Ett tomt hot förstod alla som hörde det, men det räckte för att ge Happy rysningar ända ut i vingarna.

"Att vara adoptivpappa är en sak, men adpotivfarfar? Inte en chans." Natsu var med på Lucys noter, vilket fick Happy att slänga en servett i ansiktet på honom.

Lucy drog ett djupt andetag och lutade sig lite närmare Natsu, med ett roat men utmanande uttryck i ansiktet.

"Så, vad säger du? Ska vi samarbeta och se hur snabbt vi kan göra Happy galen? Jag tror vi är uppe i rekordtid redan." Natsu flinade brett och skakade på huvudet.

"Vi behöver inte ens anstränga oss, han snurrar in sig i sitt eget galenskap."

Happy, som fortfarande muttrade surt över hotet om kastrering, vände sig om i luften och pekade anklagande på dem båda.

"Jag hör er! Ni kan inte planera sånt här bakom min rygg!"

"Det gör vi ju inte. Vi gör det rakt framför dig," påpekade Lucy och ryckte på axlarna.

Natsu skrattade och tog Lucys handled. . "Kom igen, låt oss ta det här till din lägenhet. Det är bättre att ha ett hemmaplan när vi ändå ska diskutera vårdnadsfrågor."

Lucy suckade teatraliskt men kunde inte dölja leendet som letade sig fram. "Fint, men om ni rör mina böcker eller äter upp allt i kylskåpet kommer jag se till att ni båda blir utan bollar."

"Så hotfull," retades Natsu och följde efter henne ut, med Happy flygande tätt bakom, fortfarande mumlande något om att han borde hitta bättre lagkamrater.

När de gick genom stadens gator bestämde sig Happy för att flyga i förväg. Lucy och Natsu hade i ett tyst samförstånd bestämt sig för att ge en straffande tystnad; bara för att retas lite förstås. Det var dock tillräckligt för att driva Happy till vansinne, därav hans tidiga avresa.

Utan Happys tjuriga muttrande lade sig tystnaden fort mellan Lucy och Natsu. Det var bekvämt; det enda de behövde lyssna på var ljudet av deras fotsteg mot kullerstensgatorna, vågorna från ån som slog mot murarna som omgav, fåglarnas milda kvittrande, och det låga bullret från marknaderna de passerade. Vitt brus som lugnade Lucy’s sinne olikt någonting annat. Att dessutom ha Natsus kroppsvärme mot hennes vänstra axel kändes som höjden av lyx. Stressen från dagens slit smälte bort som vax under en låga; det var omöjligt att hänga upp sig på irritationen Natsu kom med tidigare. Lucy tog ett djupt andetag, njöt av lukten av nybakat bröd och äppelträden som börjat blomma ovanligt tidigt i år.

“Skönt väder,” kommenterade hon. Hon missade en sidoblick från Natsu, som försökte tolka hennes humör.

“Vi borde gå ut och fiska innan abborresäsongen är över.”

Lucy vände blicken mot Natsu och gav honom en godkännande nick. Hon kanske inte älskade att spendera hela dagen till sjöss, men hon var tvungen att erkänna att det var rätt så mysigt att sitta där i Natsus och Happys umgänge, lyssna på deras tramsande och sedan tvinga på dem jackor när det började skymma. Inte för att de påverkades av kylan på samma sätt som hon; en av dem hade päls, den andra en inre vedugn.

“Är du fortfarande sur över jobbet?” Frågade Natsu prövande. Hon skakade på huvudet denna gången.

“Inte sur, men lite upprörd,” förtydligade hon. “Det är bara det att lägenhetshyran alltid är en extra stress för mig… Du har inte det problemet, det fattar jag. Du äger ditt hus. Jag, däremot, måste upprätthålla hyresvärdens förtroende, annars har hon all rätt att kasta ut mig. Då kan varken jag eller du komma hem till min lägenhet längre.”

Lucys röst var mjuk, men Natsu förstod att hon var seriös. Det satt inte riktigt bekvämt i magen för honom när hon var upprörd; helst skulle hon aldrig behöva oroa sig över någonting någonsin om han fick bestämma. Ändå lyckades han ställa till det såhär för henne, gång på gång – det gav honom helt ärligt lite dåligt samvete.

“Förlåt för idag.” Hans ord var knappt ens en viskning, och hans öron kändes varma i genans, men Lucy tycktes höra honom. I en enda trygg rörelse tog hon hans arm i armkrok.

“Det är okej. Vi löser det med pengarna imorgon.”

Ett leende ryckte i mungipan på honom.

“Så får jag alltså följa med på nästa uppdrag?” Lucy kunde nästan tro att han skulle börja göra hoppsasteg i sin nyfunna glädje – han tog i hennes överarm och ryckte exalterat i den. Hon skrattade lätt.

“Du får väl det,” medgav hon, “vi är ju ändå ett team. Jag valde dig.”

Medan Natsu sprang cirklar runt Lucy, babblandes om vilka jobb han kollat in och de olika lönerna för dem, kunde Lucy inte låta bli att le varmt. För det spelade faktiskt ingen roll om han tände eld på varje peng hon tjänade in – inte i längden. Visst, det var alltid tjatigt att argumentera fram en förlängning på hyran, och det tog några år av hennes livstid varje gång hon såg siffrorna hon var skyldig arbetsgivarna efter skadorna de åstadkommit, men i slutändan hade hon valt honom. Sedan första gången de träffades i kuststaden Hargeon, och sedan om och om igen.

Som en mal är dragen till flamman, var Lucy dragen till Natsu. Om det fanns en konstant i hennes liv, som hon kunde lita på, så var det han.

[nhaneh]

Fruktansvärd. fruktans värd, fruktan svärd, fruktans svärd.

En frukt är en frukt, men att frukta är inte att befrukta, och fruktans är inte en frukt-dans. Egentligen är det inte heller värd som i värd utan istället värd som i värt. Av värde. Värt att frukta. Tyvärr så kan man ju ej heller bara ta ett substantiv och göra det till ett verb, att svärda är inte att använda ett svärd, så fruktansvärda blir dock ej att skära med ett svärd till fruktan flödar.

Det är ju lite så med översättning; över sättning? Sär skrivning. Om geten kommer med hårda bud så kan man ju tänka att det är bud geten, men det är ju inte helt lätt att summera ihop hur bud geten och budgeten hör ihop, ej heller om det är en skum tomte eller bara en skumtomte. Anar du också ugglor i mossen, kära läsare, eller nöjer du dig med att uggla denna kavalkad av ord och oord?

Det är ju så - talesätt och sätt att tala. Figurer av Språk som de egentligen inte alls säger i engelskan. Att göra väsen är ju ofta också att göra oväsen, men ett väsen är inte ett oväsen. Allt oljud är ljud, men allt ljud är inte oljud. Mycket ogräs är också gräs även om mycket gräs inte är ogräs. Djur kan även vara odjur.

Undrar hur översättningar hanterar hen? Han och hon är ju rätt vanliga, sen har vi de och dem även om de är nu istället dom - kanske en dom om man vill vara fyndig. Men hen är ju nytt, och inte riktigt helt samma heller - känns som engelskan skulle kunna behöva hen ännu mer än svenskan - en du-reform men för språklig könsform. Riddarna som sade ni blev till riddarna som säger du under tidigt 70-tal, men många språk är tyvärr fortfarande helt besatta av titlar. Tycker vi borde göra det lite mer finskt istället.

Med all denna rikssvenska så börjar det dock kännas lite väl stockholmskt här. Får ta o slänga finspråket i en hög o dra skiten till tippen me en rullebör. E ju fan inte nå'n jävla skottkärra - fritera ni bladen där uppe ni.

asg.

[fannynilsson]

De e få saker jag lyckas orka störa mig på nuförtiden, men när folk ska ”känslo-shamea” en tvillinggravid kvinna för att hon tycker att tvillingar kommer bli en för tung belastning för att orka med utan att veta bättre, och även känslo-shamea en för att man inte tycker det är kul med 3års perioden på sin förstfödde pga helt jävla knäckt av rövgraviditet.. då undrar jag vilken drömvärld man tror att man lever i.

Kvinnor har rätt till att tycka till om sin kropp och sitt liv, oavsett vad det gäller. Utan att nån ska döma hennes känslor bara föratt hon är kvinna och ”ska tycka om kvinnogrejer”. En kvinna är inte dömd till att älska ALLT med barn, bara för att hon är utrustad med livmoder. En kvinna tycker iaf jag är så mycket mer än så, som tex en egen speciell individ. Men biologin är som den är, vi kan inte byta. Vill man ha barn är det bara att offra sin kropp och hoppas på det bästa.

Och ibland blir det inte som tänkt. Ibland blir det kanske inga barn och ibland blir det kanske för många barn. Det är okej att bli ledsen över BÅDA. Och det är lika okej att komma över det i sin egen takt också.

Jag grinar fortfarande på kvällar över att jag kommer bli 3barnsmor. Jag skäms inte över att säga det o jag utmanar vilken jävel somhelst att komma o yttra sig när de hamnar i exakt samma skor som jag står i. (Alltså en människa som redan känner att hen har mening med livet och fullt med ambitioner utan att behöva barn för att må bra o fylla sin vardag med)

Att ens behöva säga att man älskar sitt barn är ett jävla mysterium. Funderar då mer över alla som BARA lägger ut bilder på sina barn och gång på gång ska berätta för omvärlden hur fantastiskt dom är och hur mycket man älskar sina barn. Vem fan tror nåt annat? Människan som art är programmerad att tycka det? En kvinna FÅR ha andra intressen än sina barn utan att vara en dålig mamma? En kvinna FÅR fortfarande vara en egen individ fast hon har skapat ett nytt liv.

Jag tvivlar inte på att jag kommer axla 3barnsmor lika bra som jag axlar 1barnsmor i dagsläget. Jag tycker även att jag ger mitt nuvarande barn ett drömliv, ett liv jag själv skulle velat ha som barn. Ett liv mer berikat än måånga skärmberoende bortskämda sönderdaltade ungar där ute. Men är jag less EN dag efter rätt så godkända motgångar kan jag tycka, då ska andra mammor tycka att jag är ful i mun och otacksam.

A vetuvad. Ibland är jag ful i mun, ibland höjer jag rösten mot mitt barn. Ibland flyr jag ut till stallet för att slippa bli klängd på. Jag tar ansvar för att ta hand om migsjälv och sätta stopp så jag sedan kan ta hand om min familj igen. Och att ta hand om sigsjälv som mamma är nästan skamligt också. Man ska helst lida och se förjävlig ut, klippa kort hår ha pösiga kläder o va lite överviktig. Då är man en BRA mamma. Och vet ni vad. Det är OCKSÅ okej. Lika okej som att ta egentid varje dag till att träna upp sin kropp igen, ha egna intressen och träffa vänner utan att ha med barnet.

Jag skulle säga att familjen jag skapat har ett sånt fantastiskt samarbete, harmoni och ömsesidig respekt. Man kan absolut skämmas för sitt barn ibland men Lukas är jag (om jag jämför) otroligt stolt över hur modig, givmild och klok han blivit. Jag är stolt för att det har kommit sig av enormt slit, upprepning och tålamod som inte alltid funnits. Men man har gjort det, för att han inte ska skrika bland folk, slå eller bita andra, våga träffa nytt folk, äta det som bjuds och tacka för maten, säga förlåt när det blir fel och ge bort sin bästa leksak en stund till nån som vill leka med den. Man har lixom igen att vara sträng men rättvis.

Och det är det som gör mig rädd, att kvaliteten på närvaro, tålamod och tid till att lära viktiga läxor kommer bli sämre med två individer till på nacken. Det är alltså inte en fråga om huruvida man kommer älska sina barn MINDRE för att man har ”för många” barn att älska.

Utan om jag verkligen kommer räcka till till den kvaliteten jag VILL ge mina barn.

Därför mina kära läsare skriver jag frispråkigt om helvettesgraviditeter, sorgen över ”för många barn” och dagar jag aldrig mer vill se ett barn. Och jag kommer inte hålla igen språket framöver heller för att vissa väljer att tolka mina dåliga dagar som att man är en dålig människa. Känner man mig på riktigt förstår man också vad jag menar, mina värderingar och vad jag går för. Jag kommer inte lägga mig ner o knarka bort mitt liv för att jag fick ett barn mer än planerat. Jag kommer bara grina av utmattning på nätterna när ingen ser, och sedan stiga upp lite starkare nästa dag, redo för att älska domhär skitjobbiga skapelserna som kommer ur min kropp 🤱

🌮

Hej

[trans-armen]

Det är måndag, här kommer en uppdatering.

Aight, banken strular. Eller snarare lagen är bökig.

Jag kontaktade min bank med några frågor kring hur och vart jag ska hålla pengarna innan donationen sker, och om jag inte vill bryta mot lagen behöver jag fixa ett företagskonto.

Det finns dock ett problem.

För att öppna ett företagskonto behöver man betala en startavgift, som jag(fattig student) inte har pengarna till, speciellt inte nu när allt annat för projektet är betalt. Av denna anledning kommer det inte kunna gå med en online shop. MEN, jag har en lösning. Lite halv-dan, men den kan fungera.

Idén är att istället för att pengarna går via mig doneras dem direkt till transammans, och efter bevis på donation givits skickas klistermärkerna ut. Problemet med det blir dock att det inte garanterat finns ett sätt att automatiskt hålla koll på hur mycket som finns i lager.

Lösningen på det är att man först skickar ett slags "pax" mail med vad man vill ha, varpå jag kollar om det finns tillgängligt. Om ja, sker donationen parat med bevis och klistermärkerna skickas. Om nej, löser vi det där och då. (Exempel/Förtydligan under 'Read more'). Jag kommer naturligtvis uppdaterar sidan så ofta jag kan med hur mycket som finns kvar i lageret.

Inte helt hundra på om det här kommer funka, lär behöva utveckla den lite.

Det här är väl inget som det flesta tycker är intressant eller ens värdigt att ta upp, men det är viktigt för mig att ni hänger med och vet hur saker och ting ligger till, och att jag är så ärligt jag bara kan vara.

Hur som haver, jag önskar er god kväll.

En person skriver en "beställning" till mig där hen ber om ett sett av båda färgalternativen (trans och ickebinär). Jag checkar lageret och återkommer med min bedömning.

Om det finns så att hen kan få ett sett av båda färgalternativen, skriver jag det tillsammans med vad hen ska donera.

Om det inte finns, skriver jag om hur det ligger till. Kanske är en färg slut, eller så är lageret slut. Med den infon kan då beställaren avgöra hurvidare hen fortfarande vill ha ett sett eller om det vill backa. Om hen fortfarande vill ha ett sett skickar jag donerings specifikationerna, om inte tackar vi för oss.

[aspiringsomethin]

Det vibrerar längst min nacke, sidorna av mina armar, på mina lår. Varje gång jag tar ett andetag känner jag ett belastat och ihåligt hjärta. Jag var inte beredd på att det här är en storm jag står maktlös i.

Det är bisarrt. Jag är helt ensam i världen. Nej, det stämmer inte. Jag har alla er. Men ärligt talat, vi är alla egentligen helt ensamma i världen. Vet ni det?

Jag vill inte vara så här omskakad. Jag vill vara stabil och bara må bra. Bara fokusera på allt det fantastiska jag har i livet, allt det pirriga jag har att se fram emot. Jag vet att jag har det. Tack för att jag har det.

Just nu känns det bara som att jag kastas runt i en virvel.

Vad omständigt det ska behöva vara att vara. Så pass tröttsamt att jag ger upp det här med att ge mig själv skit för det. Det ÄR vad det är.

Men samtidigt viskar någon röst: skärp dig. Eller skyll dig själv. Eller vad har du att må dåligt över?

Ytterligare en röst säger gå inte in dit! acceptera inte mörkret. kämpa, kämpa, kämpa mot stormen. Tänk om du aldrig kommer därifrån?

Jag är ledsen men jag är trött. Jag orkar inte kämpa längre. Jag mår dåligt om jag vill. Jag är svag om jag vill. Jag är osammanhängande, ostrukturerad och komplicerad om det är så du vill benämna det. Det är ok för mig. Jag kräver inget just nu. Drunkna på. Vi hittar ut sen.

Det är det här osammanhängande kaoset som är det egentliga normala för mig. Det svåra har varit att försöka hålla en fasad av ordning och reda. Det är ostrukturerat här inne. Visst kanske ni tycker det är rörigt men åtminstone så känner jag mig trygg. Det är jag. en uppgift, skit i allt annat? Jag kan göra jag. Så får allt omkring ordna sig istället.

Vet ni vad mer som är jag? Okontrollerad ilska och en panikartad frustration på min omgivning. Mängde av osäkerheter och bitterheter.

Vad är gränsen mellan acceptans och destruktivitet? Må bra kortsiktigt och må bra långsiktigt.

Men jag kan inte somna. Jag bara ligger och grubblar. Det räcker nu. Ut ur mitt system. Jag vill inte vara mellanmjölken. För det är resultatet av att lyssna på de där rösterna. Jag fixar inte det mer. Ge mig lavendermoln och regnbågar eller ge mig whiskeydrypt mörker.

Hur svårt ska det vara? Att bli den jag vill vara? Att göra det jag vill göra? Jag är less på att vara i förändringen, i förvirringens rum. Speciellt när jag känner all potential. Vet det som kan bli. Kommer bli? Jag kliar sönder för det är så obekvämt nu. Jag är en liten människa som klättrar för ett enormt trappsteg, jag har sista biten nu och snart är jag uppe. Jag vet att andra sidan ör nära men det gör att det känns så himla långt bort.

Andas in. Andas ut.

Det är en kamp att ständigt vara. Det är en kamp det här livet, i den här kroppen. Säg vad ni vill. Att jag är dramatiskt. Men det är det. Så blev det när dessa nervceller och genetiska komponenter rördes samman. Dramatiskt, kämpigt, komplicerat, ostrukturerat, osammanhängande. Ja, jag kan göra jag. Men jag sa inte att det är lätt.

Här, i slutet av monologen, i mitten av all acceptans, på gränsen till destruktivitet, tar jag till mig av mitt sista verktyg. Jag ber om hjälp. Inte från er. Jag älskar er men ni kan inte hjälpa mig här. Ni kan kortvarigt validera och bekräfta mig. Ge mig en flyktig känsla av att det löser sig. Sen går ni hem och lever era liv. Vi är alla ensamma, en påminnelse.

Jag ber om hjälp från universum. Från mig själv. Någon annan version av mig själv. Jag släpper taget om den och där jag är nu. Och jag litar på att snart, nångång, kommer universum och framtida jag ge mig svar. Riktning. Ork. Andrum. Allt jag behöver.

Ingenting vill jag längre kräva av mig. Släppa alla måsten, släppa rädslan, skambeläggandet, skuldbeläggandet, kontrollbehovet. Det enda jag begär av mig nu är tro. Jag tänkte säga tillit. Men tillit är svårt med lite bevis. Tron kräver inte bevis. Det kan gå på ren vilja och hopp. Helt enkelt för man inte har något annat val.

Så nu tror jag att det kommer att ordna sig. Om inte annat för att det finns för mycket jag vill, behöver och orkar för att närma mig alternativet.

Jihyun Yun, from Some Are Always Hungry; “Reversal”

[Text ID: “I so want to survive this. Please lead me whole into another season so I may dare begin again.”]

[grymgrisigt]

Min kropp i bikini

Jag vet att sommaren närmar sig, och med den kommer alltid samma gamla oro. Jag borde kanske inte ens känna så här, men här är jag ändå, fylld av en blandning av ångest och stress över tanken på att behöva visa mig i bikini. Det känns nästan som om varje dag jag inte får till den där "perfekta" kroppen är en förlorad chans att få njuta av sommaren på det sätt jag skulle vilja. Allt handlar om att komma i form i tid, att vara nöjd med vad man ser när man tittar på sig själv i spegeln, och jag kan inte skaka av mig känslan av att jag är på en tidsgräns. Som om det redan är för sent.

Det känns som om alla andra redan har lyckats, alla andra är redan där, i sina bikini, och ser ut som om de aldrig haft en bekymrad tanke om sin kropp. Och jag då? Varför känns det som om jag inte ens kommer att kunna ta på mig en bikini utan att känna mig som en stor, obekväm klump? Jag försöker verkligen, men det är svårt att inte känna sig otillräcklig när man ständigt jämför sig med andra.

Jag vet inte om det är för att hela världen verkar vara fixerad vid utseende eller om det bara är något jag har i mitt eget huvud, men det är svårt att skaka av sig oron. Jag vill vara en av dem som kan slänga på sig sin bikini och känna mig fri, utan att tänka på alla de ställen på min kropp som jag egentligen vill ändra. Och jag vill verkligen inte vara den som undviker stranden eller inte vågar gå in i vattnet för att jag inte känner mig bekväm. Jag har aldrig kämt mig bekväm vare sig i bikini eller ens att visa mig i underkläder, jag känner mig uttittad och det är sjukt jobbigt. I år ska jag köpa en snygg bikini som inte visar för mycket, eller en baddräkt. Fast det känns som om en baddräkt är för barn och tanter. Damkläder typ.

Men här är saken – jag är inte den enda som känner så här. Jag måste påminna mig själv om att vi alla är på våra egna resor. Ingen kropp är perfekt, och alla har sina egna osäkerheter, även om de inte alltid syns på ytan. Jag borde kanske inte lägga så mycket fokus på att "hinna" gå ner i vikt innan sommaren, för vad säger egentligen att jag inte kan vara glad och självsäker i min kropp här och nu? Det är svårt att acceptera, men det är något jag måste påminna mig om. Att vara bra nog som jag är, även om jag inte ser ut exakt som jag hade tänkt mig när jag först började tänka på bikini-säsongen.

Så kanske är det inte viktnedgången som jag borde fokusera på. Kanske borde jag försöka släppa på alla de måsten och bara vara i nuet, att vara snäll mot mig själv oavsett vilken storlek jag har på min bikini. Kanske handlar det mer om att hitta sätt att känna mig bra med mig själv, även om jag inte är där jag hade velat vara än. Jag hoppas att jag kan komma dit.

Jag ska leta efter lite peppande bilder. Lite positiva tankar kan göra susen, eller inte.

[billigajeans]

Din guide till snygga, billiga jeans!

Välkommen till min blogg

Hej och välkommen! Jag är så glad att du har hittat hit. Denna blogg kommer att vara din nya favoritplats om du är på jakt efter tips och inspiration kring jeans – både de klassiska och de mer trendiga. Men det bästa av allt? Här kommer du också att hitta massor av tips på hur du kan köpa jeans till ett riktigt bra pris utan att behöva kompromissa med stil eller kvalitet.

Varför jeans?

Jeans är helt enkelt en garderobens oumbärliga stöttepelare. De passar för alla tillfällen och finns i alla möjliga stilar – från skinny till bootcut och mom jeans. Men trots att jeans är ett av de mest grundläggande plaggen i vår garderob, är det lätt att känna sig vilse i den djungel av alternativ som finns där ute. Och då pratar vi inte bara om olika modeller, utan också om priser, kvaliteter och var du faktiskt hittar de där jeansen som både passar perfekt och inte kostar skjortan. Det är där jag kommer in!

Den här bloggen handlar om att göra jeansshopping både enklare och roligare – utan att behöva tömma hela plånboken. Jag kommer att guida dig till de bästa fynden, dela med mig av skötselråd och självklart även diskutera de hetaste jeans-trenderna som kommer och går. För mig handlar det om att hitta balans – snyggt, hållbart och prisvärt.

Vad kommer du att hitta här?

I bloggen kommer du att få tips om:

Hur du hittar jeans som passar din kroppstyp perfekt – För vi vet ju alla att jeans inte är "one size fits all". Jag kommer att guida dig genom olika passformer och ge tips på modeller som framhäver det bästa med din kropp.

Bästa ställena att köpa billiga jeans online – Det är så lätt att bli överväldigad när man handlar online, men jag kommer att dela med mig av mina bästa fyndställen. Det handlar om att hitta de jeans som ger mest för pengarna.

Hur du stylar dina jeans för varje tillfälle – Jeansen är kanske inte det mest komplicerade plagget i din garderob, men det finns mycket att säga om hur man får till den perfekta outfiten. Oavsett om det är för en avslappnad vardag eller för en mer uppklädd look, har jag tipsen du behöver.

Jeansens hållbarhet – Jag tycker att det är viktigt att vi inte bara tänker på priset utan också på hållbarheten. Många av oss köper jeans för att de ska hålla länge – och det är något jag kommer att fokusera på här. Hur du hittar jeans som inte bara ser bra ut, utan också håller i flera år.

De senaste trenderna inom jeansmode – Vi kommer självklart att snacka om de hetaste trenderna och vilka jeans som är inne just nu, från mom jeans till skinny och beyond. Du kommer vara redo att rocka alla trender 2025!

Målet med bloggen

Mitt mål med den här bloggen är att göra jeansshopping enklare och roligare för dig. Det handlar om att hitta det perfekta paret utan att behöva gå över budget eller köpa något som inte känns 100%. Jag hoppas också att du här ska kunna få inspiration att experimentera med nya stilar och få tips om hur du får ut det mesta av varje jeanspar du investerar i.

Så oavsett om du är på jakt efter de mest prisvärda jeansen på marknaden eller bara vill ha lite tips om hur du får din gamla favoritjeans att hålla längre – här hittar du allt!

Häng med på resan!

Tack för att du har valt att läsa min blogg! Jag ser fram emot att dela mina bästa jeansfynd, tips och modeinspiration med dig. Om du gillar vad du ser, tveka inte att följa bloggen för de senaste uppdateringarna. Och om du har några frågor eller vill dela med dig av dina egna jeansfavoriter, hör gärna av dig – jag älskar att höra från er!

Låt oss börja denna jeansresa tillsammans – och ha kul med kläder som både passar och känns bra!

[ctchou]

2025.01.03 kl. 10 50

2024. Året med en hög känslostormar ser jag när jag tittar tillbaka, men också året med så mycket tacksamhet. På nyår satt vi vid bordet och pratade om saker man lärt sig under året, och jag blev så berörd över att jag lärt mig så mycket. Om mig själv och min utveckling framförallt. Att jag är så stadig på mina ben, trots allt. Det var ett fint nyår trots att jag trampade på glas bokstavligen.

Ute snöar det. Idag jobbar jag kväll och just nu bara njuter jag av morgonen hemma. Jag tog sovmorgon till 8.30, har ätit frukost, läst lite bok och stickat. Jag har donat lite i hushållet och nu har jag återigen landat i soffan.

I helgen är det vilohelg vilket kan behövas och i veckan som kommer är det både syjunta- och bokklubbsträff. Och icke och förglömma, min bästis fyller 30(!) och tar dessutom socionomexamen. Grattis till Göteborg som får henne dessutom sen. Däremellan är det slut på lathet och tillbaka till vardag med träning och matlådeprepp. Som vanligt, tycker jag det ska bli skönt med rutiner igen.

Nu ska jag dricka mitt te och återgå till läsning innan lunch och jobb.

[onegoodgirlgonebad]

Lite ångest såhär på kvällen över all misär i världen.

Reflekterar ofta över livet. Hur vi alla lever olika liv. Att vi inte vet så mycket mer än det vi är vana vid. Man kan höra och se hur andra har det och kanske förstå men eftersom det inte är något som påverkar ens eget liv så fortsätter man. Medans på andra sidan av de perspektivet så kämpar vissa för att överleva.

Det gör de flesta på olika sätt. Vissa för att på riktigt vara kvar vid livet, andra för att få det bättre och dem som kämpar för att bevara sin rikedom. Olika nivåer på allt. Vi är många som delar liknande historier och andra har levt i en annan värld.

Det gör ont i mig att se hur världen är så kall. Trots varma länder så lever folk i frusen tid där kärleken och värmen har lämnat dem. För att vissa vill vara giriga o ta. Bara ta ta ta mer och mer. På andras bekostnad. Människor som blir av med hem, familj och liv för att andra personer vill ha mer och bevara sina rikedomar. Det är skrämmande att ett barns liv inte är värt mer än så. Att familjer ska splittras för att det finns en liten procent av befolkningen som ska förstöra.

Jag har själv genomgått mörker. Och jag har suttit i kylan länge. Jag önskar ingen samma hemskheter. Och jag vet att det sker andra samma sak som mig, varje sekund. Jag är så tacksam för att jag överlevt. Men så ledsen att jag inte kan hjälpa andra som inte får den chansen - Att överleva.

Jag har levt ett ganska ensamt liv och har nu min egna lilla mini me. Nu är jag plötsligt aldrig ensam. Jag kanske inte har allt jag trodde som liten men jag har allt jag behöver och lite till. Mitt liv ligger och sover i sin säng. Frisk, mätt och nöjd. Med ett tak över huvudet. Jag är evigt tacksam. Och jag vet att det är inget man kan ta för givet.

Önska fler kunde förstå. Att vi ska vara tacksamma för det vi har. Att försöka se alla andra runt oss som våra systrar och bröder. Och inte som fiender.

Vi är här tillsammans en kort period och måste hjälpa varandra. Istället blir människor onda, giriga, egoistiska. Listan kan göras lång. Och det gör mig på riktigt så ledsen. Att världen ska behöva vara så hemsk.

Jag är lyckligt lottad, trots mina trauman att få möjligheten att leva det liv jag lever. Att få äran att vara mamma och kunna ge honom allt jag aldrig fick. Och som så många inte får.

Kunde jag så skulle jag rädda hela världen. Tills dess ska jag göra de jag kan för att göra människorna runt mig gladare och sprida kärleken vidare så generationerna efter oss kan förändra det många generationer misslyckats med…

[xoxodixry]

12/12/24

Det är torsdag kväll, jag har sovit 2 timmar inatt och haft sista dagen på jobbresan och av någon anledning så avslutade vi dagen så himla deprimerande. Jag va faktiskt på väg att gråta för jag blev så himla frustrerad att dom i ledningen inte fattar nånting över huvud taget. De vill att vi jobbar mer och mer och på något sätt pressar oss även fast det är orimligt. Och jag har stängt av det där för länge sen och bryr mig inte längre, men när det handlar om att de ska lägga sig i stora deals som kan vara make it or break it så blir jag jävligt arg bara. Och uppe på det har jag haft sånt jävla ångest idag, och det hjälpte ju inte att jag har lyssnat på folks hjärtproblem och googlat symptom för nu kommer ju nåt hända.

Och den här ångesten stör mig, för vad är det jag har ångest om? Eller börjar nervositeten komma ikapp kring visningen vi har? Jag känner också en stark hemlängtan, inte bara för semester men på riktigt. Nu kan jag inte tänka mig att sluta, men jag får skuldkänslor kring att jag inte är hemma och är med i allt som händer, och att jag inte kan spendera så mycket tid med familjen som möjligt. För tänkt om något händer dom, vad fan gör jag då? Så det är det jag har suttit och gråtit om halva kvällen. För jag blir påmind om den värsta tiden när min ångest var på topp, och jag vill inte hamna där igen. Så jag vet att jag behöver den här ledigheten, och att jag behöver åka hem.

Jag behöver också en billigare hyra och spara mer, men samtidigt så älskar jag området och långsamt smyger hemmakänslan fram. Och det är inge bra för jag vet att jag kommer behöva flytta härifrån inom några år. Och jag kan inte vara 30 och fortfarande inte ha en kontantinsats...

Jag är bara väldigt ledsen i perioder. Många dagar är det ingen fara alls, och så helt plötsligt så känner man sorgen och tårarna bara rinner. Och i den stunden passar man på att sörja allt annat också. Men jag behöver lära mig att kanske inte sörja framtiden.

[omgivenavidioter]

Dagens session kom med följande insikter:

- jag måste verkligen lära mig hålla klaffen. I synnerhet när jag är genuint nyfiken och intresserad av att få höra vad andra har att säga. Min självupptagenhet är verkligen både en styrka och en svaghet, beroende på i vilken situation jag befinner mig i. Det är inte jätte ofta som jag känner att det som någon annan säger är väldigt intressant och det är lika bra att passa på att träna när tillfälle ges kan man tycka.

- jag sneglar fortfarande ut genom fönstret när jag känner mig trängd och funderar över höjden på det platta taket där, ifall man skulle försöka hoppa, trots allt. Människor får mig att slappna av mer eller mindre. Den här varianten tillhör den första kategorin, men trots att jag känner mig mer och mer bekväm startar nerverna kroppens krigslarm när sådana öppnar sig och paniken påminner snarare om en flykt ifrån ett flyganfall och tillhör egentligen inte alls den rådande situationen. Min hjärna placerar snabbt därefter de ömma orden i helt fel fack och cirkusföreställning tar full fart i huvudet. Jag fascineras över hur stark och fantastisk människor kan vara, gång på gång, men det här tog priset.

- Varför det är så lätt att (när jag väl håller klaffen!) ta till mig av vad mannen framför mig säger när han sitter i en stol jämfört med om han skulle ligga i en säng bredvid mig? Inga pinnar på stora trumman dock, jag saknar nämligen biljett till föreställningen där uppe och tar således inte något ansvar för vad det är som händer där. Intressant hur som helst och tåls att forskas vidare i.

Jag behöver försöka vara lite mer försiktig med vilka jag väljer att anförtro mig till. Jag har, trots många skitstövlar, fortfarande väldigt lätt för att börja tycka om människor. Jag behöver bli bättre på att skilja på relationer och på att inte förlora mig i varenda liten bra känsla. Det hade garanterat varit till min fördel. Jag behöver vara mer rädd om mig själv, ta ansvar för hur bekantskaper utvecklas och vara försiktig med vilka signaler jag sänder ut. Inte köra över folk och absolut inte slå in dörren och slita av kläderna av det bara för att det är ömt eller fint. Bra saker tar tid. Var sak har sin tid. Vissa människor och relationer skall få vara orört fina. Tror jag.

- hitta andra pulssänkande aktiviteter utöver den att promenera till Haparanda och tillbaka. Det är rätt kallt ute nu och jag har redan varit sjuk flera gånger mer än vanligt det här året. Men av någon anledning känns det så mycket lättare att hantera ett fysiskt bekymmer som halsont än att behöva ta itu med det gnagande psykiska. Är rätt trött på det och saknar fortfarande förmågan att avleda de i vardagen på ett bra sätt.

- Man måste fråga för att få veta, om man vill veta, och det vill jag ju. Jag måste sluta vara så reserverad & välja att vara tyst när jag egentligen vill prata. Fast samtidigt ge utrymme för de jag vill skall få plats. Man behöver ju inte heller analysera hur allt kommer att landa som man säger eller frågar. Ibland bör man bara våga ge lite mer av sig själv och se vad man får tillbaka utan att fundera sönder det. Hur opassande det kanske än är. Den enda som förmodligen lägger någon vikt vid det är jag själv och jag kan inte förvänta mig att andra skall känna samma engagemang eller för den delen bli besviken när andra inte lever upp till mina förväntningar.

Så, sammanfattningsvis lägger jag dagen åt sidan med något lugnare vilopuls och med en pågående cirkusföreställning som faller i kategorin ”klä av sympatin helt naken”. Jomensåatt. Nä, nu skall jag ska ta mig en varm dusch för att sedan förlora mig i några timmars matlagning. Kanske att jag bör dra i handbromsen här i dagarna och hävda att jag nu är psykologiskt konfirmerad. Yepp. Hon är nog fullärd!

Idag ville jag bara ta all den där tyngden ifrån individens axlar och trycka ner allt i min egna ryggsäck istället och lyfta på hatten för lämna rummet med en förhoppning om att luften skulle bli mer lättandan. jag fick verkligen anstränga mig för att inte agera fysiskt på den omvälvande sympatin. Oh, ja. Ännu ett tillfälle där jag står maktlös inför en annan människas smärta och det kommer nog ta ett par dagar innan jag vill förstå eller acceptera det. Ibland blir jag så djupt besviken på ödet och på stunden som utspelar sig mellan födelse och död, det vi kallar livet.

[handyheroe]

Ta reda på varför Stockholms professionella städtjänster är så fördelaktiga.

Komfort och hälsa är beroende av ett rent och välordnat hus; ändå har många svårt att hålla jämna steg med hushållsstädning på hektiska scheman. Invånare i Stockholm har fördelen av att kunna få tillgång till expertstädtjänster som erbjuder kompletta, pålitliga, stressfria svar för städning. Från glänsande golv till dammfria hyllor, dessa tjänster garanterar att varje skrymsle och vrår i ditt hus är oklanderligt, vilket gör att de boende kan njuta av ett perfekt boende utan att behöva lägga ner värdefull tid på att städa.

  Varför ska man välja en professionell hemstädning i Stockholm?

  Att välja en professionell hemstädning Stockholm stjänst går utöver att bara ha ett rent hus. Det visar ett engagemang för levnadskvalitet. Professionella städare levererar ett effektivt och metodiskt tillvägagångssätt som överträffar vanliga städprojekt. Deras miljövänliga rengöringskemikalier och specialverktyg hjälper till att ta bort allergier, bakterier och damm effektivt, vilket förbättrar inomhusluftens kvalitet och det allmänna välbefinnandet. För människor som prioriterar ett hygieniskt hem är dessa tjänster ovärderliga, eftersom denna renhetsgrad är utmanande utan expertkunskap och verktyg.

  Stockholms Städbolags Mervärde

  Att anlita en Städföretag Stockholm gör inte bara livet lättare utan ger också stort värde. Först och främst kan det frigöra husägares fritid så att de kan njuta av vad staden har att erbjuda utan det förestående städarbetet. För det andra, genom att hålla ytor och inventarier i bästa skick och på så sätt minska behovet av dyra reparationer till följd av försummelse eller dålig städteknik, kan frekvent professionell rengöring bevara och till och med höja värdet på ett hem.

  Skräddarsydda lösningar för varje hus

  Varje hus är annorlunda; därför tillhandahåller professionella städtjänster i Stockholm specialiserade städplaner som tillgodoser varje hushålls särskilda krav och smaker. Dessa tjänster kan passa olika behov, oavsett om det handlar om att välja frekvens på städbesök eller att koncentrera sig på specifika delar av huset. Denna anpassningsförmåga garanterar att varje hus får den vård det förtjänar och ger resultat som motsvarar eller överträffar förväntningarna.

  Tidsbesparande och ekonomiskt beslut

  För stockholmare är att anlita en professionell städfirma ett tids- och pengarbesparande beslut. Expertstädarnas effektivitet gör att hem kan hållas på kortare tid och ofta till mindre kostnader än om man köpte förstklassiga rengöringsverktyg och -material. Dessutom ger outsourcing av städsysslor en möjlighet att avsätta tid för mer nöje eller arbete, och gör därför en bra investering i sin personliga tidshantering och livsstil.

  I allt väsentligt,

  Att hitta bra och konsekventa hemstädlösningar kan avsevärt förbättra livskvaliteten i en hektisk stad som Stockholm. Att vända sig till ett professionellt städföretag är hemligheten för människor som letar efter perfekt hemunderhåll utan ansträngning. Handyheroes.se erbjuder skräddarsydda tjänster som inte bara lovar att städa utan också att förändra ditt vardagsrum till en oas av renhet och frid, och framstår som ett perfekt exempel på perfektion inom hemstädning.

För mer info:-

Cleaning Company Stockholm

Apartment Cleaning Stockholm

[stjarnaapoteks]

Efedrin Köpa Online: En Guide till Trygg och Enkel Beställning

I dagens digitala värld har det blivit allt vanligare att handla läkemedel och hälsoprodukter online. En av de produkter som många söker är efedrin, en substans som används i olika medicinska sammanhang. Denna artikel syftar till att ge en översikt över hur du kan efedrin köpa online på ett säkert och effektivt sätt.

Vad är Efedrin?

Efedrin är en stimulant som ofta används för att behandla astma och andra respiratoriska problem genom att vidga luftvägarna. Det kan även användas för att öka energinivåerna och förbättra uthållighet, vilket gör det populärt bland idrottare och personer som vill öka sin prestationsförmåga. Trots sina fördelar är det viktigt att använda efedrin med försiktighet och enligt läkarens anvisningar, då det kan ha biverkningar och missbrukspotential.

Varför Köpa Efedrin Online?

Att köpa efedrin online erbjuder flera fördelar:

Bekvämlighet: Du kan enkelt beställa din medicin hemifrån, vilket sparar tid och ansträngning.

Diskretion: Många föredrar att handla medicin anonymt, och online-apotek erbjuder ofta diskreta förpackningar.

Brett Utbud: Online-apotek har ofta ett större sortiment av produkter än fysiska apotek, vilket gör det lättare att hitta exakt det du behöver.

Tillgång: För dem som bor i avlägsna områden kan online-köp vara den enda möjligheten att få tillgång till vissa läkemedel.

Hur Köper Man Efedrin Online?

Att köpa efedrin online kan vara enkelt, men det är viktigt att följa några steg för att säkerställa en trygg och säker transaktion:

1. Välj ett Auktoriserat Apotek

Det första steget är att hitta ett pålitligt och auktoriserat online-apotek. Kontrollera att apoteket är registrerat och följer lagar och förordningar. Du kan ofta hitta information om deras legitimitet på deras hemsida eller genom att söka efter recensioner online.

2. Konsultera en Läkare

Innan du köper efedrin är det viktigt att konsultera en läkare. Eftersom efedrin är ett receptbelagt läkemedel i många länder, kommer du att behöva en medicinsk bedömning för att säkerställa att det är lämpligt för dig.

3. Skapa ett Konto

Många online-apotek kräver att du skapar ett konto för att kunna göra beställningar. Var noga med att ange korrekt information och följ säkerhetsrutiner för att skydda din personliga information.

4. Ladda upp Receptet

Om efedrin kräver recept, se till att ladda upp detta när du gör din beställning. De flesta apotek har en enkel process för att hantera recept, vilket gör det smidigt att få det du behöver.

5. Betala och Vänta på Leverans

När din beställning är klar kan du betala med olika betalningsmetoder. Efter betalningen behandlas din beställning, och du får en bekräftelse på leveransdatum. Leveranstider kan variera beroende på apotek och plats.

Avslutande Tankar

Att köpa efedrin online kan vara en praktisk lösning för många, men det är avgörande att göra det på ett ansvarsfullt sätt. Se alltid till att du handlar från auktoriserade apotek och konsulterar en läkare innan du påbörjar behandling med efedrin. Genom att följa dessa riktlinjer kan du njuta av bekvämligheten med online-handel samtidigt som du skyddar din hälsa. Kom ihåg att din säkerhet alltid bör komma först!

[anniekimsvedin]

13/9-24

Har inte kunna göra några inlägg 🤔

Men det är inte så mycket som hänt ändå 😂 Samma gamla vanliga vardag. Lämnar Ofelia på förskolan och sen hänga hemma med Lara eller åker vi till Öppna förskolan och hänger där lite.

Igår var vi på babysim 😍 Lara älskade det! Så himla mysigt var det!

Känner att jag fått sån revansch från när jag var hemma med Ofelia då allt var stängt och man fick knappt träffas eller ens stå i kö på Coop.

Kände mig så himla ensam när jag var hemma med Ofelia.. 💔

Men nu åker jag till öppna förskolan så känner mig omringad av fina människor och jag har så fina vänner runt mig som jag kan höra av mig till om jag så skulle behöva ❤️

Från att känna mig så ensam med Ofelia så känner jag nu med Lara att jag fått en sån revansch och känner mig rik ❤️

Dock blev ju förlossningen jobbigare med Lara men det pratar vi om en annan gång 😂

[zitazzdahlstrom]

Hej där! Jag är Zita, och jag är förbannad. Nej, inte bara förbannad - jag är ledsen, frustrerad och orolig för min dotter. Varför? Jo, för att någon försöker bygga ett luftslott av lögner runt henne, och jag tänker riva ner det, tegelsten för tegelsten.

Låt mig måla upp bilden för er: Min 13-åriga dotter, full av drömmar och talang, blir matad med lögner om musikbranschen av någon som påstår sig vara en stor person/grej i branschen.

Spoiler alert: den här personen/grejen (sonen till en av f-papporna) har lika mycket att göra med musikbranschen som jag har med raketforskning. Men hey, vem behöver fakta när man kan hitta på, eller hur? (Det var sarkasm, för er som missade det.)

Här är grejen: Att ljuga för ett barn om deras framtid är som att ge dem ett pussel där hälften av bitarna är från en annan låda. Det ser kanske fint ut på ytan, men förr eller senare kommer allt att rasa. Och vem tror ni får plocka upp bitarna? Precis, barnet själv, när de är vuxna och inser att kartan de fått inte stämmer med verkligheten. Låt mig vara kristallklar: Det här handlar inte bara om några vita lögner. Det här är manipulation på en nivå som får politiker att se ut som amatörer. (sorry alla politiker, jag älskar så och mig själv 😉) Vi pratar om att:

Lova en musikkarriär baserad på luft och önsketänkande. Svartmåla allt som har med AI och musik att göra, bara för att det är något min son och jag jobbar med. Försöka splittra vår familj genom att få min dotter att tvivla på sin egen mamma och bror.

Vet ni vad det här påminner om? Det är som att försöka lära någon simma genom att kasta dem i havet under en storm, medan man själv står på stranden och viftar med en livboj man inte har någon avsikt att kasta ut. Det är inte bara fel - det är farligt.

Men här är sanningen: Musikbranschen är tuff nog utan att behöva navigera genom ett minfält av lögner. Min dotter, och alla andra unga talanger där ute, förtjänar ärlig vägledning och stöd. De förtjänar att veta att framgång kommer genom hårt arbete, inte genom att lita blint på någon som lovar guld och gröna skogar. Så vad gör vi åt det här? Här är min "zassy" guide till att hantera lögnare och drömtjuvar:

Håll öronen på skaft: Om något låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det. Lär dig känna igen varningssignalerna. Gör din hemläxa: Kolla upp fakta. I den här digitala åldern finns det ingen ursäkt för att inte dubbelkolla information. Prata med varandra: Öppen kommunikation inom familjen är som en superkraft mot lögner. Bygg den kraften tillsammans. Omringa dig med ärlighet: Som jag alltid säger till mina barn - var den typen av person som gör att andra skäms för att ljuga för dig. Stå på dig: När du upptäcker en lögn, konfrontera den. Det är okej att säga "Nej, det där stämmer inte" eller "Jag tror inte på det där".

Till alla föräldrar där ute: Vi måste vara vakthundar för våra barns sanningar. Det betyder inte att vi ska hindra dem från att drömma - tvärtom! Det betyder att vi ska ge dem verktygen att förverkliga sina drömmar på ett ärligt och hållbart sätt. Och till alla unga som läser detta: Ert värde ligger inte i vad någon annan lovar er. Det ligger i er passion, ert hårda arbete och er ärlighet. Låt ingen annan definiera er dröm eller er väg dit. Jag avslutar med detta: Låt oss vara de äkta rockstjärnorna i våra barns liv - genom att spela melodin av sanning och kärlek, inte lögners falska toner. För i slutändan är det inte applåderna från en påhittad publik som räknas, utan den äkta musiken vi skapar tillsammans. Rock on, och håll det äkta! Zita (en mamma på barrikaderna för sanningen)

En sak till Det var min 13 åriga dotter som en dag för länge sen sa -mamma bygg din egen musik till din Media produktion. Nu togs hon ifrån chansen att lära själv med dessa lögner.