#går gal

[bergselise]

[vingefang]

Det er snart et år siden at H og jeg slog op. Jeg skrev ni måneder, men jeg tog fejl. Det var ti og tiden går meget hurtigt. Jeg taler ikke meget om ham i virkeligheden, skriver bare herinde når jeg tænker på ham (ikke hver gang, jeg tænker stadig på ham ofte, det er ikke farligt). Vi har ikke haft kontakt. Og den sidste kontakt vi havde var i april, hvor jeg skrev tillykke med fødselsdagen. og før det: i marts hvor han skrev tillykke med fødselsdagen. og før det jul og nytår og før det: vi var stadig sammen. jeg tænker meget på at skrive til ham. spørge om vi skal mødes og tale. jeg tænkte på det hele sommeren og turde ikke. jeg tør ikke. måske netop derfor burde jeg gøre det. jeg ved ikke hvad jeg vil, måske bare ikke være bange for at møde ham på gaden hele tiden når jeg er steder hvor han kunne være. måske spørge om nogle ting. måske også bare sige nogle ting. sige: jeg har tænkt så meget på dig og savnet dig. sige: vi havde det fineste breakup og jeg var helt ødelagt, men vi kunne ikke give hinanden noget godt længere. sige: jeg savnede dig så meget og jeg fattede ingenting. jeg ventede på dig i lang tid efter, håbede at du fortrød. sige: jeg blev så sur på dig, jeg synes at du havde været så tarvelig og jeg kan stadig tænke tilbage på tidspunkter og synes at du var så uretfærdig. sige: det er okay, vi var begge et mærkeligt sted. sige: det er okay.

jeg er meget bange for at se ham, fordi jeg frygter at det vil ødelægge mig. jeg har været tæt på, men også hele tiden arbejdet imod det. ødelæggelsen. jeg har ikke på noget tidspunkt rigtigt tænkt eller troet på, at det var fordi jeg ikke var god nok. jeg har hele tiden troet på, at jeg gjorde mit bedste og jeg gjorde alt jeg kunne. jeg er meget stolt og jeg har meget respekt for mig selv. men den følelse, af utilstrækkelighed, har ligget og luret. den gør det endnu. og jeg kan godt føle, at jeg ikke rigtigt har set den i øjnene, at jeg også har været fej. måske kommer den slet ikke når jeg ser ham, forhåbentlig ikke, men det er det jeg er bange for at den gør. både fx ved hvis han har fået en ny kæreste, det ville tale lige ind i usikkerheden: det var mig den var gal med. (jeg tror selvfølgelig ikke rigtigt på, at det er sådan det fungerer, det var os begge den var gal med, eller ingen af os, det er samme logik). men også bare at se hans ansigt. det er stadig ham jeg tænker på først, når der sker noget godt eller dårligt. eller noget sjovt. det er mærkeligt.

jeg er også bange for, at han vil sige nej til at mødes. eller at han ikke tænker på mig overhovedet. at han er ligeglad. at det er derfor han ikke selv har skrevet. det burde ikke være vigtigt, men det er jo vigtigt. jeg håber ikke at det er sådan. jeg håber at det er ud af respekt måske. omsorg. kærlighed. han sagde at han elskede mig lige inden han tog hjem og så har jeg ikke set ham siden.

mine venner siger at jeg har en enorm viljestyrke. de siger at jeg er modig.

jeg har også været meget modig. jeg er modig. jeg er ikke bange for særlig mange ting. men der er alligevel lidt.

jeg har fået et crush på nogen, det føles altid særligt og jeg får det ikke ofte og har ikke haft det meget det sidste år. nu prøver jeg og øver mig i at være modig i det, på den måde jeg nu kan!

kh

[grafodei]

Fra Tunet | Dag Fjorten. "Introduksjonsuke 2"

To uker på Trøndertun, og slutten på den andre introduksjonsuken. Jeg blir sakte men sikkert vant til den daglige rytmen her på tunet, noe som har gått temmelig bra så langt. Jeg er også utrolig sliten. Jeg vil ikke beskrive meg selv som antisosial, men jeg er definitivt littegrann asosial av natur. Jeg er ikke akkurat en menneskeperson, og holder meg ofte til meg selv. Dette er ikke alltid like lett når det er folk absolutt overalt, og en stor andel av befolkningen her ser ut til å b��de ha ADHD og ikke helt forstå konseptet med innestemme eller ideen om personal space. 

Likevel så har det generelt gått greit. Jeg er fortsatt litt småsyk, men jeg tror jeg (endelig) er på bedringens vei.

Denne uken var første smaken på “undervisningen” her på Trøndertun, og det er veldig annerledes enn noe av det jeg er vant til. Ett av håpene mine for å gå her var å kunne ha det gøy og leke meg med musikk, noe som det ser ut til at det er veldig fokus på (I alle fall på linjen jeg går). Noe annet er ideen om å bare kaste seg ut i ting, noe som jeg ikke er like stor fan av. Folk som sier at det ikke er noen skade i å dumme seg ut og at ingen kommer til å dømme deg for det er ganske enkelt idioter. Likevel så ser det ut til at man har stor frihet til å velge ting litt selv, og å ta det på sitt eget tempo. Tilrettelegging er noe som folkehøgskolene, og kanskje spesielt Trøndertun, er veldig gode på. Det har vel noe med ideen om å gi elevene eget ansvar over ting. 

For øyeblikket så er mine største bekymringer bare småting; for eksempel enkelte detaljer jeg ikke har hatt sjansen til å spørre, vaskeoppgaver, kjøkkentjeneste og utbetaling av studielån og lignende. Forhåpentligvis så vil dette være alt jeg vil være bekymret om i løpet av dette året, og resten av tiden kan jeg bruke på musikk og diverste fritidsaktiviteter. 

Det med fritidsaktiviteter er også noe som er verdt å nevne. Mye av tiden er åpen til elevenes egen disposisjon. En god del av dette vil så klart gå til musikkbaserte ting, men likevel så er det mye fritid. For å unngå å bli gal, så har jeg nærmest fylt hvert eneste våkne øyeblikk med noe å gjøre. Skriving, kortspill (med bare en deltaker), lesing, rydding, gåturer, omdekorering og tegning er bare noen av de tingene jeg har gjort denne uken. Turer inn til Trondheim er også noe jeg tror jeg vil prøve å gjøre så ofte jeg kan (noe som fort kan bli veldig dyrt), bare for å kunne dra et annet sted enn Tunet eller Melhus. 

Angående denne bloggens fremtid; så kommer jeg nok til å stoppe med daglige innlegg, men ihvertfall ett innlegg i uken er noe jeg skal prøve å holde meg til. Jeg har egentlig ingen ordentlig plan for denne bloggen, og jeg finner bare ut av ting i øyeblikket, så litt kaos må nok forventes. 

I morgen er en ny dag. 

[evigtlivihimlen]

Trampar du på ömma tår?

"TRAMPAR DU PÅ ÖMMA TÅR" var du går! Likt en elefant i en glasbutik som bara vill väl? Jesus och Johannes Döparen, Paulus likaså känner igen sig, läs Bibeln så får du se…De hade en svans av ilskna kritiker efter sig, över sig alltid…Ska du undvika kritik: "Säg ingenting, gör inget och var ingenting"…Detta gäller i "mellanmjölkslandet", men någonstans pyr väl den gamla vikingatågan, svenskens variant av finsk sisu. Finnarna hade förresten blivit bortdeporterat till stor del till Sibirien om inte de sagt, gjort och varit något under andra världskriget, och Sverige hade ryssen troligtvis också tagit i samma veva, pga malmfälten…

Nåja, låt oss vara Bibliska nu: "Är det människor jag nu försöker få på min sida - eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare"(Gal.1:10)…Inte sällan måste du Välja vem du ska lyda, Gud eller människor, och ännu mer vem du fruktar (och "älskar"), Herren eller människor som vill vara herrar över dig…Guds kärlek fördriver all fruktan lär Ordet, vi talar här om människofruktan kontra Gudsfruktan, det förstnämnda har snaror som binder och förslavar, det sistnämnda är nyttigt och för med sig liv nu och i evighet…När man älskar Gud så lyder man i en sund Gudsfruktan eller i vördnad och respekt lättsammare uttryckt, men älskar man eller snarare Vill Bli älskad av människor så fruktar man att stöta sig med och bli ogillad av människor…Du måste välja, Ordet säger "Ni har blivit köpta och priset är betalt. Var inte slavar under människor"…och i Rom.6:22 står det "Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv"…att vara "Guds slav" innebär nu inte något tyranniskt, som Jesus säger "Mitt ok är milt och Min börda är lätt" och vi tjänar Herren inte i egen kraft och förmåga utan i Andens livgivande kraft…

Så, du måste välja, på allvar alltså! Jesus säger "Den som skäms för Mig och mina Ord, honom skall Människosonen skämmas för, när han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet"… En Ordets förkunnare förmedlar Guds ord till hjälp och välsignelse, och detta innebär inte att man predikar enbart det lättsamma, söta och "positiva". Om vi äter bara chips, choklad, bullar, glass och kakor så bryts vår hälsa ner. Samma sak om vi väljer bort större delen av Bibeln och inte predikar det som Herren själv valt och prioriterat få nedskrivet i sitt eget Ord, ja, då sviker vi predikanter vårt uppdrag. Ett svek som grundar sig på människofruktan och brist på Gudsfruktan…Konsekvensen blir troende som är "namnkristna", kanske inte ens andligt "födda på nytt", och de som är frälsta har svårt förbli i Kristus då värld och synd tränger på, villoläror väller in osv…Jesus är ett med Ordet, ty Han Är det levande Guds Ordet som aposteln Johannes beskriver: Jesus och Hans Ord är den trygga klippan, vårt värn mot all ondska, Guds Ordet är Ljuset som driver bort mörkret, "en lykta på vår stig". Ska vi förkunnare då förvägra fåren Jesus…Herren kan inte kapas av, och därmed inte Hans Ord heller…

Se på Jesus, Paulus och inte minst Johannes döparen; Inte strödde de enbart gosiga kärleksbudskap och vackra blommor runt sig sjungandes enbart "Nåd å Kärlek, puss å kram"…Ta några av de tuffaste uttalandena dessa tre sade, och du har aldrig hört någon predikant predika på så vis, och förmodligen har det aldrig ens citerats från Bibeln… Jodå, vi ska predika främst Korset, och då allt det innebär, och det blir då inte bara det lättsmälta! Att vi är frälsta av Guds nåd genom tron, absolut, men också Paulus ord i Gal.2:19-20: "Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig"…Här har du Jesu efterföljelse och Helgelsen genom Andens liv och kraft som vi får när vi är "i Kristus". Vi behöver läsa, ta till oss och följa Hela Guds Ord utifrån den enorma rikedom som Korset, Frälsningen och Jesu Uppståndelse representerar, allt i Ordet hänger ihop likt en levande organism…Guds Ord är "levande och verksamt" som det står, du predikant: Ge ut hela Guds rådslut och överlåt resten i Herrens händer, ty om du river bort 90% av Ordet blir fåren rivna och slagna och du själv får det mindre bekvämt på Domens dag… Ja, det blir lidande och förföljelse från alla håll och kanter när du ger ut kompromisslöst, det är som att dansa balett genom ett minfält med en Bibel i hand sjungandes lovsånger, och du gör en dubbel saltomortal och landar fint, men inte alltid, oftast inte…men Herren helar och du fortsätter ända in i mål, Himlens Härlighet i evighet, trygg i Jesu famn…

Ända från dag 1 på min frälsta väg har jag stött på patrull när jag predikat Ordet…hos icke-troende har "Korsets anstöt" gjort en del sura, irriterade, arga eller rasande, men ja, Ordet har burit god frukt likväl både genom dem som blivit frälsta och de som bevarats i densamma…En gång försökte en full finne strypa mig väsandes "sluta predika om Jesus", men en annan finne tog gråtandes emot denne Jesus…

En gång omringades jag av pastorer och äldste med ömma tår efter ett radikalt radioprogram i församlingens studio, inte i halleluja utan buhuja, men en sommar sändes lika radikala radioprogram i ett annat sammanhang gratis två gånger i veckan, och först till hösten upptäckte styrelsen hur rakt Bibliskt evangelikalt innehållet varit, och med ömma tår slängde de igen dörren (där de klämde ännu fler tår), men folket hade hört Evangeliet…En del har gått ifrån möten och andra stannat kvar berörda och andligt välsignade. På Facebook har 100-talet lämnat, en del i ilsken blockad men många fler faktiskt tacksamt tagit emot Ordet. Se på Jesus och hans lärjungar i Bibeln, det var likadant där, de flesta lämnade Jesus vid ett av Hans tuffa tal: "Efter detta drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom. Jesus sade därför till de tolv: "Inte vill väl också ni gå bort?" Simon Petrus svarade honom: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets Ord"…Och Paulus säger i Gal.5:11 "Bröder, om jag fortfarande predikade omskärelse, varför skulle jag då bli förföljd? Då vore Korsets anstöt borta"…Och hur många "ömma tår" trampade Jesus och Paulus på? De var oräkneligt många, hela tiden…och ännu fler blev välsignade, frälsta…och Jesus kan och vill hela också de ömma tårna, i nåd och kärlek då de av hjärtat omvänder sig, amen.

P.S! "En Upprorisk rebell som inte vill underordna sig Gud" skriker vissa med darrande finger och fragda. Nej, ni vet ingenting om mig, absolut noll, och tror ni er veta något så är det förvrängt. Paulus höll försvarstal ganska ofta gentemot sina vedersakare, anklagare, varför? För egen skull? Nej, för fårens skull som kunde hamna under dessa vargars inflytande…Jag har varit "trogen i det lilla" dag och natt i åratal, underordnat mig narcissistisk människostyrning men också sunt andligt ledarskap. Liksom vandrat den "långa och svåra" vägen i "drejskivan"… Församlingsmedlem i nästan alla år under mina 25 frälsta år, längsta perioden 10 år. Varit själv ledare, och insett: man kan inte piska fåren blodiga som församlingsslavar för att uppfylla nödvändiga behov, de måste få egna direktiv från Herren Jesus, uppleva Andens maning, bekräftelse och ledning själva…Jovisst, förslag och önskemål må vi ge, men att med Ordets missbruk tvinga till underkastelse våra egna uppfattningar och viljor, utifrån snedvridna läror om underordnande och auktoritet! "Jesus är Herren", och inga mellanhänder eller ställföreträdande ska få ta Hans plats…Ja, "underordna er varandra i Kristi fruktan", och detta innebär inte att styra, kontrollera och härska utan att behandla varandra ödmjukt med respekt, liksom Jesus tvättade lärjungarnas fötter för att ge exempel på hur vi ska vara mot varandra…Och "lyda våra ledare" handlar inte om församlingen som ett företag, en direktör med anställda som dirigerar och styr sina "redskap", nej, det handlar om att låta sig korrigeras genom Ordets förkunnelse, att ta lydigt emot Guds ords undervisning så att fåren beskyddas och bevaras från värld och synd, villoläror även… Jesus kommer snart tillbaka, och det står visst en superskarp varning i Ordet till ledarskap som piskat sig fram, i Matt.24:45-51, nej, läs inte detta Bibelställe om du inte måste…Summasumarum: Älska och följ HERREN Jesus, i Andens kraft. Predika sanningen som sätter fri och välsigna allt och alla i sann nåd och kärlek, amen.

[technotaarer]

Ved godt jeg er sent ude men er så imponeret over yachtys nye album, hørte det først i går og gal en produktion er så amazed

[politirapporten]

SAKSKØBING OG NYKØBING F.: Klokken 14.41 torsdag eftermiddag lød højdealarmen ved Guldborgsundtunnellen. Det var en udenlandsk lastbil med en gravemaskine, der havde ramt en bro, der går over Sydmotorvejen kort inden tunnelen under Guldborgsund. Når alarmen udløses, betyder det, at bommene ved tunnelen går ned, og trafikken standses, indtil der er overblik over situationen. Det blev der ikke længe efter, hvor lastbilen blev vendt rundt og afvist at køre gennem tunnelen. Chaufføren blev sigtet efter færdselsloven, og han og ejeren fik en bøde for forseelsen. Men lastbilchaufføren havde åbenbart ikke lært noget af denne oplevelse, for klokken 18.41 var den gal igen – denne gang i Nykøbing F. ved Brovejen, hvor han forsøgte at køre over broen med det resultat, at gravemaskinens arm ramte togbanen. Derfor blev han igen udstyret med en sigtelse for overtrædelse af færdselsloven – ligesom han og ejeren igen fik en bøde. Denne gang blev lastbilen fulgt til en rasteplads og chaufføren, der blev anholdt, blev kørt til politistationen i Vordingborg, hvor han betalte bøden.

[bodoposten]

Ny bok: Sukkerdetox på 14 dager

Ny bok: Sukkerdetox på 14 dager

Bente Josefsen lanserer boka “Sukkerdetox på 14 dager” 2. januar, i håp om å hjelpe folk til et sunnere, lykkeligere og lengre liv. I dag har 70% av den norske, voksne befolkningen livsstilssykdommer, ifølge FHI, og 25% av norske barn lider av det samme. Vi er i verdenstoppen. Josefsen jobber for å få ned sukkerinntaket i Norge med 20% på ti år. – Vi har i dag en folkehelse som går i gal…

[litteraturhistorikeren]

Datamatikeren har inviteret mig ud at spille pool på søndag. Jeg skrev i dag og spurgte, hvornår vi skal mødes på dagen, og det har han ikke svaret på. Nu overtænker jeg. Jeg overtænker, fordi han ikke svarer. Kan jeg lide ham??

[maelkevejen]

Jeg ved ikke rigtigt, hvad jeg kan og må forvente af andre mennesker. Det er svært for alvor at finde ud af, hvor mine egne grænser er; er det fair, at jeg føler mig mærkeligt trist men alligevel bare har vænnet mig til ikke at række ud, fordi det er sårbart, når bolden ikke gribes? Er det de rigtige ting, jeg går på kompromis med? Hvad skal jeg i grunden opfylde for mig selv? Jeg har ikke lyst til at gøre det arbejde… jeg er træt og berøringsangst og jeg vil bare gerne turde savne og forvente selv at blive det.

Jeg hader, at det ikke er nok, at jeg selv synes, jeg er sjov, spændende og tiltrækkende. Jeg har kastet bold alene så længe, at jeg ikke rigtigt tror på det selv heller. Det er belejligt og ligetil at tænke, at noget må der jo være i vejen med mig, men det er endnu mindre fedt at være bevidst om, at det er de eksempler, jeg stiller for mig selv, den er gal med. Det er bare fucking svært at begynde at klatre uden at have noget at klatre på, og jeg ved ikke, hvor jeg skal starte henne, så jeg bliver bare siddende nedenfor væggen. Alene med Shania Twain. Fordi det jeg trækker ud af situationen igen og igen er at jeg ikke må være det værd. Og jeg hader, at jeg tror på det, selvom jeg ved, det ikke passer.

[vingefang]

har det virkelig ikke særlig godt, jeg prøver at sige det når folk spørger, når jeg mødes med nogen og de siger: hvordan har du det? så siger jeg, at jeg ikke har det så godt. i går i sofaen hos min veninde for eksempel, jeg sover ikke om natten, jeg spiser ikke nok, der er så mange ting jeg ikke tør, jeg spænder i kroppen, kæben, min lænd er helt spændt, skuldrene, den er nerve som hopper i kroppen når man er stresset. jeg har ikke sovet ordentligt i en måned, vågner med hjertebanken og det betyder bare at den er helt gal. forsøger at trække vejret helt ned i maven, men det er virkelig svært. i går tænkte jeg virkelig: det her er den dårligste dag jeg har haft i virkelig virkelig lang tid. jeg føler mig meget ensom, frustreret, prøver ikke at tænke på, at det kan komme til at være sådan her i virkelig lang tid, når jeg tænker på det, er det ikke så rart. skal virkelig bare se en dag frem, en uge, tænke på ting som gør mig glad, mennesker, besøg, nogen nusser mig i håret mens vi ser film, siger, at jeg gerne må overnatte. 

[evigtlivihimlen]

När det Stormar!

NÄR DET STORMAR!

2 Kor.4:8-9: "Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna"…

Tänk er i en andlig liknelse en "Fotbollsplan", där ett fullskaligt krig pågår om själars frälsning. Kulor, pilar flyger, bomber kreverar och dess kratrar är ditt enda skydd, men du kan inte vila, gömma dig annat än korta stunder utan måste hela tiden rusa framåt. Kalla stormvindar ilar, det är attack från alla håll; Världens antikristliga hat som gör allt för att fälla dig, falska bröder, välmenande men vilseledda trossyskon, kroppsliga besvär (Paulus hade kroppslig svaghet, Gal.4:13), svåra omständigheter, ja, du som levt utan "silversked i munnen" vet… Såhär blir vardagen för Guds frontsoldater, för alla som faktiskt "gör" något för Herren. Och vad tror du händer när Evangeliet når tusentals eller Guds rike sprids på andra sätt via dig som redskap? Tittar vår själsfiende Satan förnöjt åt annat håll? Nej, det blir rasande attack på en mängd olika sätt, på de mest lömska vis. Den Onde har tränat i tusentals år, och vet vilka knappar trycka på, vilka brister och öppningar använda hos både icke-troende och kristna för att "komma åt" och plåga eller fälla dig, han forskar i ditt eget liv efter sprickor att skjuta in pilar via…

Jag är trött, kanske lite "utbränd" efter 27 år i fronten, på planen. Ja, jag vet, Herren helar, ger ny kraft varje dag, alltmer, annars hade jag stupat för länge sedan! Men, rustningen är repad, bucklig, jag är trött…Särskilt på (de flesta) troende och församlingar som sitter på åskådarbänken och bedömer dessa frontsoldater, kritiserar och försöker störa, ja förstöra då de vet bäst…Vissa inbillar sig att de "tjänar Gud" i sin religiösa teater/underhållning, men var är frukten? Hur många icke-troende har nåtts med Evangeliet, ni vet missionsuppdraget Jesus gav, var är de förvandlade liven, nådegåvorna i funktion osv? De kör sina egna agendor både för sig själva och sin församling Och för ditt vidkommande, svindlande arrogant, svajandes på höga hästar, religiöst drogade av något helt annat än Guds helige Ande! De hör inte ett smack från Herren utan är bedövade av oväsendet från egna föreställningar omöjliga att nås av Andens sanna och verkliga tilltal…Det är frontsoldater på spelplanen som är i position för att kunna höra, det är där det händer och där det behövs…

Och inträdet till Guds planhalva är till Jesus helöverlåtet, ödmjukt hjärta som agerar i tro, 100% beroende av Guds nåd, Andens kraft och ledning. Kompromisslöst bejakandes, utgivandes Guds ord och Kristi lära. Är världslig trygghet och jordisk bekvämlighet och nöjen din grej, så är åskådarläktaren given…Kan du dessutom förvrida och missbruka Ordet med en rejäl dos mänskliga läror eller irrlära iblandat så har du cementerat din plats i världen (och församlingen), bänknr 666… Mest tragiskt är att även de troende på spelplanen, de "väckelsekristna" ibland skjuter på varandra, i missförstånd eller felvridna åsikter, kanske agendor som inte alls är Guds vilja för just dig…Då går man från trötthet till utmattning, men Gud vet allt, också här hjälper Herren och ger utväg och vägar framåt, upp från senaste kratern och några tusen själar ytterligare får evangeliet, de troende på läktaren nås av Ordets "väckande" budskap och kämpande medsyskon av tröst och förmaning…

På åskådarläktaren sitter de mångtusenden, på planen de få, men Jesus kallar dig att vara "Ordets görare och inte bara hörare", det är den smala, men Härlighetsfyllda vägen där Jesus går fram tillsammans med dig. Jag vill vara där Jesus är, vill du? Ja, det är fullskaligt krig, men det är värt allt, du arbetar inte förgäves, på sådd kommer skörd, efter tårar jublande glädje…

Återigen 2 Kor.4:8-9: "Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna"… Men, fortsättningen på skriftstället ger tröst, hopp: "Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet" (2 Kor.4:16-17)… Focus är på den eviga och saliga tillvaron i Himlen, som mycket snart träder in för oss alla som tillhör Jesus Kristus. Och dessutom så Är Jesus, som Ordet säger "vår själs Herde och Vårdare", en bättre och tryggare sådan finns inte; Förstå att Gud själv tar hand om dig, Jesus som vandrat på denna jord och vet vår kamp, svårigheter och lidanden. Han känner oss och tar oss ömt i sina kärleksfulla händer, blåser på vår själ med helande, upprättelse. Ger nytt mod, kraft att springa de där sista metrarna in i mål, om än vi skulle sönderslagna, blodiga stapla in över mållinjen, men burna av Herren…

Vi avslutar denna "själavårds-session" med ett Bibelställe som jag tror beskriver inte bara apostlars situation utan alla som kämpar på Guds planhalva, 1 Kor.4:9-13:

"Det verkar som om Gud hade ställt oss apostlar sist, som vigda åt döden. Vi har blivit ett skådespel för världen, för både änglar och människor. Vi är dårar för Kristi skull, ni är kloka i Kristus. Vi är svaga, ni är starka. Ni är aktade, vi är föraktade. Ännu i denna stund är vi hungriga och törstiga. Vi går nakna, vi misshandlas och är hemlösa. Vi sliter och arbetar med våra händer. När vi hånas, välsignar vi. När vi förföljs, härdar vi ut. När folk talar illa om oss, talar vi väl om dem. Vi har blivit som världens avskum, som alla människors slödder, och så är det fortfarande"… amen.

Okej, bara lite till…Jesaja och David visste mycket väl hur det kunde vara för Guds ”frontsoldater”, här ytterligare några ”trösteord”. Vi förlåter och välsignar som Jesus lär, men dessa Ord är verklighet och till tröst från ”Tröstens Gud”:

Jes.54:15-17: ”Om någon angriper dig kommer det inte från mig, den som angriper dig ska falla för dig. Se, jag skapar smeden, som blåser upp kolelden och formar ett vapen genom sitt arbete. Jag skapar också fördärvaren till att förstöra. Inget vapen som smids mot dig ska ha framgång, och varje tunga som angriper dig ska du i domen döma skyldig. Detta är Herrens tjänares arvedel, och deras rättfärdighet kommer från mig, säger Herren”…

PS.3: ”Herre, hur många är inte mina fiender! Många reser sig mot mig, många säger om min själ: "Han får ingen frälsning hos Gud." Men du, Herre, är en sköld runt omkring mig. Du är min ära, du lyfter mitt huvud. Jag ropar högt till Herren, och han svarar mig från sitt heliga berg. Jag lade mig ner och somnade, jag vaknade igen, för Herren stöder mig. Jag fruktar inte tiotusen man som omringar mig från alla håll. Res dig, Herre! Fräls mig, min Gud! Du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de gudlösas tänder. Frälsningen finns hos Herren. Låt din välsignelse vila över ditt folk!”…

[loegnoglatin]

Jeg er vred. Jeg er fucking arrig. Der findes ikke ord, som er fyldestgørende nok til at beskrive, hvor gal jeg bliver, hver gang en kvinde går hjem fra byen og ender med at blive slået ihjel. Om det er i Korsør, London eller Nordjylland. De var fucking bare på vej hjem. Og nu er deres eksistenser lig med breakingbjælker. Jeg fucking væmmes. Bliver min veninde den næste? Er det mig? Jeg kunne kaste OP over at leve i samfund, hvor den konstante mentalitet består i, at kvinder skal lære at forsvare sig selv. Samtidig med at “det ikke er alle mænd”. Nej, det er ikke alle mænd. Men det er edderbankemig nok. Nok til, at vi nu kan gå og passe ekstra meget på os selv og vores veninder i byen. Og så glemmer vi det igen. Lige indtil endnu en ung piges liv frarøves af nogle psykopater, som er opflasket med, at verden tilhører dem. Og så husker vi igen, at dette må være en kvindes livsvilkår.

[fantasifuld]

Har det mærkeligt for tiden. I går brød jeg fuldstændig sammen og tårerne strømmede ned uden nogen grund. Jeg ved ikke hvorfor jeg blev så ked af det. Har døjet med meget hjertebanken her for tiden, og i sidste uge var den gal med søvnen også, men i denne her uge går det bedre. Ved ikke om det er nervøsitet, der sker mange ting for tiden, eller snart sker der. Jeg flytter på søndag, hvilket jeg godt kan mærke fylder meget. Samtidig fylder håndbold også meget indirekte, fordi ingen ved hvad der ske med det hold. Og studiet starter om lidt igen, og det er jeg ikke klar til.

[politirapporten]

ROSKILDE: Tirsdag mellem kl. 05.20-12.10 var ATK-bilen klar på Frederiksborgvej ud for Risø, hvor den målte trafikken ind mod Roskilde - og en fartbølle fik i den grad ørerne i maskinen. En bilist gjorde sig særligt bemærket, da han blæste forbi fotovognen med 151 km/t, selvom det kun er tilladt at køre 80 km/t. Bilisten vidste udmærket godt at den var gal, så han stoppede og henvendte sig til ATK-måleren, idet han frygtede, at han havde kørt vanvidskørsel. Den hurtige bilist havde i frustration over lastbiler, der overhalede på strækningen, haft en lidt for hidsig speederfod. Fartoverskridelse kom dog ikke over de 100%, som det kræver for at udløse vanvidsbetingelserne om konfiskation af bilen og inddragelse af kørekortet på stedet. Så det var en lettet bilist, der kørte videre, selvom han kan forvente en tur retur til køreskolen, en betinget frakendelse, en alvorlig bøde samt bestå en orienterende teori og køreprøve for at beholde sit kørekort. Der var tæt trafik denne formiddag, hvor i alt 4514 bilister passerede målebilen. 34 bilister blev blitzet og heraf kørte to mere end 30% for stærkt, så det ud over bøden koster et klip. Sager, der udløser klip eller frakendelse, pålægges desuden et tillæg på 500 kr til Offerfonden, som går til bl.a ofre i trafikken.

[lindaling]

Jeg hadde nettopp startet som nattevakt på et fjellhotell, og måtte gjennomføre opplæring til alle døgnets tider den første uken. De to første dagene startet jeg med tidligvaktene ; 7.00-15.00 . Det var kjedelig, men helt greit. Dagene gikk med til kontorarbeid. Fylle inn gjester og bestillinger fra lister inn på dataen. De fleste gjestene var asiatiske bussgrupper. “jaja” - tenkte jeg. “ de legger seg tidlig, så blir stille og rolige netter”

De to neste opplæringsdagene var ettermiddags vaktene. 15.00- 23.00. Dette er jo den aller verste tiden på døgnet å jobbe på et hotell, tenkte jeg.

Innsjekking, middag, kvitteringer og masse mas om wifi-passord. Jeg var heldigvis ikke alene , siden dette var opplæring, så tiden gikk ganske greit unna.

De siste opplæringsdagene var nattevakt opplæring.23.00-08.00. Endelig, det var jo dette jeg skulle jobbe med. Jeg skjønte jo hvorfor jeg måtte gjennomføre de andre vaktene også. Det var jo for å lære rutiner, data og de uendelige listene som måtte føres inn..

Nattevaktopplæringene var helt greie. Han som lærte meg opp var en god venn av både meg og mannen min. Vi prata og lo mens vi gikk på alle rundene iløpet av natten. Med nøkkelknippet klingrende fra bukselomma og lommelykta i hånda. Vi måtte gå igjennom kjeller og loft. Loftet var nok det vemmeligste vil jeg si, da det sto igjen en del pappesker med ting jeg ikke aner hva var, den dag idag. Vi tittet aldri i disse eskene, men det så ut som saker fra en fordums tid, med dukker og gamle klær. Vår runde var for å sjekke brannalarmer og at ikke stoler og madrasser sto i veien for utganger osv. Den første natten var jeg selvsagt veldig veldig trøtt. Jeg hadde jo ikke sovet på dagen før vakten startet. Så selvom jeg hadde med meg en energidrikk og hadde tilgang til all kaffe jeg ville ha, snegla timene seg avgårde og jeg følte jeg så monster eller spøkelser rundt hvert hjørne. Jeg var veldig takknemlig for at jeg ikke var alene disse første nettene. Så kom tiden da jeg skulle utføre nattevaktene alene. Jeg møtte opp, pratet med ettermiddagsvakten, fyrte opp i peisen og lagde meg en stor kopp med kaffe.

Også gikk jeg på runden min. Gjennom basseng-rommet, opp igjennom loftet med alle de gamle eskene, gjennom kjøkkenet og ned i kjelleren der matlageret og vinkjelleren var. Jeg gikk ganske fort igjennom disse rommene, og hadde med meg telefonen i lomma. Den første natten var tilsynelatende rolig. Ingen overraskelser, og når jeg ble avlastet klokken 08.00 morgenen etter kjørte jeg hjem med en grei følelse i magen. Det hadde vært lite gjester på hotellet, med bare en bussgruppe, som jeg ikke så snurten av før klokken 06.00 . Utsjekking gikk som en lek, og jeg følte meg ganske grei da jeg forlot hotellet. Jeg reiste hjem og fikk barna mine sendt av gårde på skole og barnehage, og gikk å la meg. Sovnet med en eneste gang, med telefonen på lydløs. Jeg ville ikke bli forstyrret.

Jeg våknet et par ganger , og observerte at jeg hadde fått noen meldinger på telefonen, men sovnet igjen uten å lese de.

Jeg våknet da mannen kom hjem fra jobb , med barna, og jeg måtte da komme meg opp for å sette igang med middagen.

På telefonen var det meldinger fra ukjente nr. “ Do not come back” sto det på to av meldingene. Jeg bare leste , og puttet telefonen bort igjen. Så på det som en spøk.

Så gjorde jeg meg klar for atter en nattevakt. På med uniform. Sa hadet til mannen og kjørte opp på fjellet igjen. Denne natten var det to bussgrupper, og tre individuelle gjester. Jeg tenkte at dette trengte ikke jeg å bry meg noe nevneverdig om, da gjestene stort sett hadde gått på rommene sine da jeg kom opp på hotellet. Jeg tok mine runder, stengte av basseng og treningsrom. Da jeg lukket døren til treningsrommet hørte jeg et svakt dunk, og jeg åpnet døren igjen å slo på lyset . Jeg kunne ikke se noen ting. Ikke noe som hadde falt ned heller. Hadde jeg glemt å sjekke dusjen og toalettene? Jeg gikk inn igjen, med lommelykten hevet over hodet.

Det jeg så var ikke til å tro. En skapning med svart langt hår, blek hud- nesten blålig, med bare et hvitt klede rundt kroppen. Øynene var røde, og ørene stakk opp fra håret og var spisse . Tennene var sylskarpe og råtnede. Det luktet salmiakk og svovel. Jeg ga fra meg et lite skrik og rygga fort ut av rommet. Skapningen hadde ikke gjort noe for å tilnærme seg meg, og sa heller ikke et ord. Når jeg fikk kommet meg opp igjen til resepsjonen var jeg litt usikker på om jeg i det hele tatt hadde sett det jeg trodde. Jeg satt i resepsjonen hele denne natten, med lommelykta og en kniv gjemt under disken. Når gjestene begynte å dukke opp på morgenen var jeg skjelven og nervøs. Men jeg klarte på merkelig vis å gjennomføre utsjekking, og sa ingenting til vakten som kom å avlastet meg klokken 08.00. Jeg sa ingenting om det jeg hadde sett og opplevd denne natten. Jeg reiste bare hjem å la meg til å sove.

Mannen min prøvde å vekke meg da han kom hjem fra jobb den ettermiddagen, men det skulle ikke være så lett denne dagen. Han så grundig på meg, og jeg hadde mørke ringer under øynene. Jeg lå på magen, og han dro dyna mi litt ned, og da så han at jeg hadde fire lange klorelignende merker på ryggen min. Han ristet i meg. Besatt på å vekke meg. Jeg våknet sakte men sikkert, men synet mitt var grøtete, som det ofte er når man nettopp har våknet og ikke rukket å gni søvnen ut av øynene enda.

Han spurte meg litt mistenksomt hva som hadde lagd disse kloremerkene på ryggen min. Jeg ante ikke. Kunne ikke huske å ha blitt klort av noenting. Ikke vært borte i noe som kunne klort meg heller. Og dette var ikke kloremerker som kommer fra katteklør, så jeg kunne virkelig skjønne mistenksomheten.

Jeg klarte å roe han ned med at det må ha vært en ulykke i lintøylageret. For der er jeg jo hver natt for å fylle på sengetøy til alle rommene, så det skal bli lettere for stuepikene å skifte på sengene. Må ha skubbet borti en av hyllene uten å merke det.

Så var det på`n igjen med middag og prøve å kose seg litt med familien før jeg skulle opp igjen på hotellet. Jeg gruet meg skikkelig til denne natten. Sa ikke noe til mannen min, men tror han merket det på meg. Jeg gikk litt i slow motion hele denne ettermiddagen, og tittet ikke på telefonen min en eneste gang. Den var faktisk avslått og jeg slo den ikke på igjen før jeg satt meg i bilen for å kjøre opp på jobb.

På telefonen var det 5 ubesvarte anrop fra et nummer jeg aldri har sett. Det var et veldig spesielt nummer som ikke gikk an å søke opp, så jeg prøvde å ikke tenke noe mer på det.

Jeg kom meg opp på hotellet denne natten også. Litt skjelven og blek etter forrige natt, men det er ingenting litt sminke og et glass vin i det skjulte kunne glatte over. Jeg smilte og lo til vakten jeg skulle avlaste, og spurte om det var noe spesielt som hadde skjedd som jeg burde vite om.

Ettermiddags vakten kunne fortelle at det hadde vært en rolig aften, med 3 bussgrupper denne natten. 2 fra Asia, en fra Frankrike. “okay”- tenkte jeg.

En av hyllene på lintøylageret hadde veltet, men det hadde de ordnet opp i igjen kunne hun fortelle meg. Jeg tenkte mitt.

Så var det klart for første runde. Jeg gikk vanligvis tre runder iløpet av natten. Bare for å sjekke at alt var i orden.

Den første runden gikk lekende lett, og selvtilitten kom sakte tilbake. “Dette går jo bra” tenkte jeg. “Jeg var nok bare ekstra trøtt igår natt” fnisa jeg for meg selv.

Et par av gjestene kom ned i resepsjonen iløpet av natten, for å fylle på litt isbiter i en kanne, og hente hårføner og sånne små ting. Jeg syns det var veldig hyggelig denne natten at jeg hadde noen å prate med.

Jeg tok meg enda et glass vin i det skjulte, og koste meg med dette glasset foran peisen. Jeg tok meg i å tenke at , skulle jeg fortsette å jobbe her oppe kom jeg til å ende opp som alkoholikere. Jeg ante ikke hvor nær sannhelten jeg var !

Så var det klart for andre runde. Den tok jeg som regel rundt klokken 02.00. Startet på kjøkkenet og baren, på med lys, av med lys, videre. Så var det bassenget, der tittet jeg bare inn for hadde stengt av der tidligere. Ingenting spesielt, vannet var rolig, med bare den rensedingsen som kjørte fram og tilbake på bunnen av bassenget . Ok, så videre til treningsrommet. Der hadde jeg også stengt av for natten tidligere, men jeg skulle bare sjekke at det ikke var noe rart der inne.

Og der var det igjen. Dunket jeg hadde hørt forrige natt. Og skapningen med det lange svarte håret stirret på meg i mørket. Nattkjolen den hadde på seg var grønnlig av jordslag og mugg. Det luktet helt forferdelig, og jeg smalt døren igjen å løp opp med blodsmak i munnen og hjertet langt oppe i halsen. Jeg fikk ikke løpe i fred denne natten. Jeg hørte blafring i lintøy bak meg mens jeg løp. Jeg løp og løp uten å se meg en eneste gang tilbake. Bare håpet at jeg ikke skulle bli tatt tak i.

Jeg kom meg opp til resepsjonen. Der var det mørkt. Sikringen hadde gått, trodde jeg. Vaktmesteren jobbet ikke på natten, så det betydde at jeg måtte ned i kjelleren enda en gang. Jeg ville ikke det enda. Satt meg ned gjemt bort i en sofa i hjørnet, med lommelykta og kniven. Og ventet. Der hørte jeg det , blafring i lintøy.

Hun (skapningen) kom. Jeg visste ikke helt hvor jeg skulle gjøre av meg, så gjemte meg under salongbordet med lommelykta og kniven.

Skapningen svevet over gulvet. Mot meg. Ansiktet hadde en grimase jeg aldri kommer til å glemme. Det rant svart fra munnen og øynene. Jeg kvalte et skrik.

Jeg klarte å snike meg under bordet og mot utgangsdøren. Skapningen grep tak i armen min, og klarte å klore meg opp en lang dyp stripe på overarmen. Blodet som piplet gjennom skjorta mi var svart! Jeg kom meg ut i bilen. Det så ikke ut som skapningen ville følge etter meg ut til bilen. Jeg så hun/den stå i vinduet å titte etter meg. Med et redselsfullt uttrykk i øynene. Jeg kjørte som en gal! Hele veien hjem.

Bilturen som vanligvis tar 15 minutter, tok denne natten 7 minutter.

Jeg forventet å finne mannen min liggende i sengen å sove da jeg kom hjem. Så jeg småløp opp trappen, men der lå det ingen mann. Jeg gikk ned i stuen igjen, og der lå han. “Takk Gud” tenkte jeg. Litt for fort.

Synet som møtte meg da jeg gikk bort til sofaen, er noe jeg aldri kommer til å glemme. Han hadde dype kuttsår over hele kroppen. Alle tærne var kuttet av å lå i potetgull bollen på bordet. Han satt i morgenkåpen jeg hadde kjøpt til han til jul, og jeg så at rundt ved penis-området blødde det kraftig. Jeg tok forsiktig bort morgenkåpa, og så ganske fort at penisen var skåret av. Jeg hylte . Et høyt dødsens hyl.Penisen lå i en bolle på kjøkkenbenken, med en lapp ved siden av. “ I told you to not come back” ! Ingen underskrift.

Jeg hyperventilerte, og kom plutselig på de tre barna våre. Hvor var de? Jeg løp opp på rommene deres. De var døde. Alle tre barna. Rommene deres var et blodbad uten like. Jeg sto nå i gangen. Det dryppet blod fra kniven min. Og lommelykta var dekket av blod!

I hånden holdt jeg telefonen. Jeg hadde skrevet en melding til politiet :” Kom og hjelp meg. Jeg aner ikke hva som har skjedd”

Jeg satt meg i bilen . Jeg kjørte , og kjørte. Hadde jeg drept familien min?

Telefonen startet å ringe tidlig på morgenen . Jeg hadde nå kommet meg på en hytte på Dovrefjell. Jeg satt i en sofa å bare stirret. Ville rett å slett ikke ta innover meg det jeg nettopp hadde sett. Hadde jeg drept hele familien min? Hvorfor dryppet det blod fra kniven min? Hvorfor var lommelykten min dekket av blod? Jeg husket ikke noe fra dette. Sjefen min ville gjerne vite hvorfor jeg hadde reist avgårde uten beskjed til noen midt på natten, og etterlatt et fullstendig kaos. Bord var veltet. Treningsrommet var herpa. Det lå lamper og stearinlys over alt. Og lintøy. Det var spredd lintøy over hele hotellet. Jeg husket ingenting. Og alle gjestene var slaktet. Det var totalt kaos.

Jeg kunne heller ikke ringe mannen min og be om råd. Han var jo brutalt myrdet. Eller var han det? Jeg kunne ikke lenger skille mellom fantasi eller virkelighet. Jeg prøvde å ringe til mannen min. Dekningen var fryktelig dårlig her på denne hytta, men jeg kom igjennom. Som jeg fryktet, ingen svar.

Klokken var nå 10.05. Mannen skulle vært på jobb, så jeg regnet med at telefonen snart startet å ringe. Det gjorde den. Det var læreren til skolebarna som ville vite hvorfor de ikke hadde kommet på skolen denne dagen, og hvorfor ingen hadde gitt beskjed om det. Jeg hadde ingen svar. Jeg skyldte på nattevakten. Hun godtok, og sa hun skulle ringe faren dems. “Ok, “ tenkte jeg!

Jeg satt der og jeg satt der. Orket ikke mat, orket ikke drikke. Det eneste jeg orket var vin og øl. Jeg drakk helt til jeg ikke orket noe mere, og da sovnet jeg.

Jeg visste ikke hva jeg skulle ta meg til da jeg våknet. Jeg var tom for mat og drikke. Men hadde heldigvis akkurat fått lønn inn på kontoen, så jeg visste jeg kunne kjøpe meg ting. Men kunne jeg det ? Kunne jeg bruke kredittkortet mitt uten at folk skulle finne ut hvor jeg var? Og hadde jeg egentlig en grunn til å gjemme meg? Hva hadde egentlig skjedd?

Da dukket skapningen opp. Utenfor vinduet mitt. Hun (Jeg sier hun pga det lange svarte håret..) svevet. Den svarte og hvite skapningen hang utenfor vinduet mitt med de skarpe tennene. Jeg hadde drukket såpass masse alkohol nå, så jeg visste ikke helt hva som var virkelig eller ikke. Men skapningen snakket, eller veset. "du-skulle-aldri-sett-meg-inn-i-øynene"

Jeg var sjokkert! Hva pratet denne skapningen om? Skapningen veset fram disse ordene, og jeg hadde vanskelig med å forstå hva hun/det egentlig sa.

Kroppen min var i sjokk. Jeg var i sjokk. Hva hadde egentlig skjedd denne natten.

Jeg satt der og satt der til jeg bare sovnet av utmattelse.

Når jeg våknet mange timer senere, var jeg fortsatt ganske så groggy, men alkoholen var på vei ut av kroppen min.

Og da, mens jeg kom til meg selv igjen, da kom bildene.

Det var ikke jeg som hadde drept familien min. Sjokket over hva jeg hadde sett der hjemme traff meg som en bowling kule.

Jeg klarte ikke å få alt blodet ut av hodet, og da husket jeg det. Det var Nils, kameraten vår, og han som lærte meg opp i nattevakt jobben som dukket opp i minnene mine. Jeg så han stå der med en dryppende blodig kniv. Han var ikke seg selv. Han hadde et merkelig , nesten psykotisk uttrykk i øynene og et rart smil rundt munnen. Jeg tenkte på hva skapningen hadde sagt til meg. Det med at jeg ikke burde sett henne i øynene. Var det det som hadde skjedd med Nils? Hadde skapningen overtatt kroppen hans?

Skapningen fra hotellet dukket opp foran meg igjen. Hun hadde et stygt smil, og så mye verre ut med dette groteske smilet i ansiktet.

Hun holdt opp klørne sine. Og klorte , og klorte. Jeg var så nummen av sorg og skrekk at jeg slutta helt å føle tilslutt. Så ble jeg borte.

Jeg kom til meg selv, i baksetet på en politibil. Med sirener.

Jeg var dekket i blod, men denne gangen var det mitt eget blod. Jeg bryr meg ikke så masse lenger. Hva har jeg egentlig å leve for nå?

Jeg må bare sitte her og vente på dommen. Dommen om hva som skal skje videre med mitt liv. Jeg gir faen!

Men den mørke skapningen har festet seg til meg. Så hun messer konstant i hodet mitt. Jeg tror kanskje jeg har gitt opp. Men jeg må vel nesten nevne for etterforskerne det med Nils. Og skapningen. men vil noen tro meg?

[studentikos]

Var forbi min udlejer med nogle ting i går, fordi han havde sagt, jeg gerne måtte begynde at flytte ind der. Han havde så fortalt mig inden, at han røg, men ALTID udendørs, og han altid bad sine venner ryge udenfor. Kom så forbi i går, og ham og hans ven havde røget indenfor, og min udlejer havde stadig hverken ryddet op eller støvsuget siden mandag, hvor jeg var der første gang... han har skrevet undskyld for det nu med den begrundelse: ‘havde glemt du kom i dag’. Tja, men ville han så ryge indenfor i skjul eller hvordan? Er virkelig utryg ved situationen, så har mest lyst til at hente mine ting og skide på det :/ han har heller ikke ryddet noget plads til mig hverken i køleskabet eller nogle køkkenskabet, på trods af at jeg betaler næsten halvdelen af huslejen

Please nogen sig lige om det er mig der er gal på den eller om det er berettiget