#folk gillar det inte eller tycker typ att det är okej | Explore Tumblr posts and blogs

workingontravel · 5 years ago

Text

Känslomässigt bor jag mellan dessa platser

The text can also be found in English here. Jag mötte Elizabeth Ward första gången på festivalen ImPulsTanz 2012. Jag har ett svagt minne av att ha deltagit i ett samtal där hon sa att hon bott i en resväska flera år. Varje gång jag träffade henne igen efter det fortsatte jag tänka på den utsagan – vad det betydde för henne att bo i en resväska och hur hon hamnade där. Med detta projekt fick jag äntligen en chans att fråga henne om det och andra saker som berör resande och arbete. Det här är några av de svar hon gav. Elizabeth Ward: Jag slutade flyga i mitten av nittiotalet på grund av föroreningarna. Jag är i fyrtioårsåldern nu, men jag växte upp med diskussioner om transportmedel, rättvisa och hållbarhetsfrågor i grundskolan. Jag växte upp i en del av USA som hade varit landsbygd, i Södern utanför Atlanta. På åttiotalet när mina föräldrar flyttade dit hade hela storstadsområdet runt 300 000 innevånare. Nu är det fem miljoner. Det var en typ av urban utveckling som kunde få en trettonåring att säga: “Det här är riktigt illa”. Man kunde se det bara på hur de kalhögg skogen och byggde de där sprawlande, utsträckta förorterna. Där mina föräldrar bor finns inga bussar. Det är ett arv från en vitmakt-lagstiftare på sextiotalet och ett samhälle som ville bibehålla segregationen mellan områden trots att den federala regeringen sa att de inte fick. Deras sätt att uppnå detta var transportmedlen. Jag minns att en lärare sa – med stolthet – att Atlanta hoppades bli sydöstra USA:s LA: samma sorts oöverskådliga urbana landskap där det krävs en bil för att komma någonstans. Sedan hörde man på nyheterna om smoggen i LA och trafikstockningen. Alla dessa människor som tycker sig ha rätt att utveckla staden i den riktningen och ha dessa gigantiska bilar… Jag förknippade på något sätt flygande med det. Jag har glömt den exakta jämförelsen, men jag läste något i stil med att varje gång ett jetplan startar motsvarar det en resa med bil från San Francisco till Buenos Aires. Så jag började ta buss eller tåg överallt.

Det ironiska är att jag flyger hela tiden nu. Det ändrades runt 2002. Jag bodde på USA:s västkust. Jag gillade verkligen mitt liv, men jag kände att flygandet var ett nödvändigt ont om jag ville jobba med dans på ett djupare plan. Folk kom tillbaka från Europa och sa sådant som ”Vet du, konstnärer där, de har inte ens ett jobb vid sidan om!” På grund av det visste jag att jag skulle flytta, först till New York och sedan till Europa. Det är lustigt, för jag hade inte ens varit i Europa. Så hela den här grejen handlar om mer än resande för mig, det handlar om immigration. När jag flyttade till New York gjorde jag och koreografen DD Dorvillier några projekt tillsammans. Hon hade finansiering, bra finansiering för att vara i USA. Men hon hade inte tillräckligt för att hyra en studio varje dag i fyra veckor och anställa mig för att repetera den tiden så att jag kunde betala min hyra. Hon hade tillräckligt för att flyga mig till Frankrike. Jag kunde hyra ut mitt rum, och vi kunde jobba en vecka eller två, och jag kunde få en summa pengar som kändes okej, men det behövde inte täcka min hyra. Så vi två bodde i New York men repeterade på PAF (Performing Arts Forum) i St Erme. Vissa från New Yorks dansfält gjorde liknande saker. Man tvingades vara kreativ i skapandet av arbetsvillkoren när man bodde där. En sak som det kunde innebära var att åka bort.

Det där om att bo i en resväska är sant. Jag var i Wien och uppträdde 2008 när jag fick veta att jag och mina lägenhetskompisar hade blivit vräkta från vår lägenhet i Brooklyn. Vi bodde inte i en hyresreglerad byggnad, och vi blev helt enkelt borttvingade därför att området blev mer gentrifierat. Den sommaren flyttade familjen ovanför oss ut, och två NYU-studenter flyttade in. De betalade det dubbla, och värdarna fattade att de kunde få det. Vi bodde sex personer i vår lägenhet, men höjningen var ändå för mycket för oss.

Jag skaffade bara aldrig en lägenhet i New York igen efter det. Och jag hade ingen bas på åtminstone fyra år. Jag reste ganska ofta över havet för att få en stämpel i passet så att jag kunde fortsätta vara turist i Europa. Om jag behövde någonstans att vara mellan projekt åkte jag till PAF. Och jag släpade alltid runt på saker. Det finns en balans mellan att ha allt man behöver och att inte ha någonting så att man slipper bära det. Jag kände alltid att jag misslyckades åt båda håll. Jag är en nomadiskt sinnad person. Jag flyttade några gånger som barn, och även då reste jag mycket för att träffa familjen. Det finns någonting med att vara i rörelse som jag helt enkelt gillar. Jag gillar hur förståelsen av saker kan skifta när man förstår att folk gör olika i olika delar av världen. Enkla saker, som att man inte måste ha ett duschdraperi. Det jag inte gillar lika mycket med att resa är att bo någonstans, bygga en gemenskap, och sedan släppa allt, ge mig iväg till en annan plats och börja om igen. När det gäller vänskap blir en del kvar men merdelen bara försvinner. Inte för att jag inte bryr mig, det är bara omöjligt. Jag träffar så många människor. Det är toppen, men när jag hela tiden flyttar på mig blir det vid en viss punkt övermättat, som under åren i resväskan. Det är ett socialt sprawl, där jag ibland inte ens minns människor senare. Till exempel sprang jag in i någon som frågade mig en massa frågor och jag försökte verkligen placera henne, och hon sa ”Åh, vi lagade middag ihop på PAF!” Det lät vagt bekant men det kändes verkligen inte bra att inte minnas.

Vid ett tillfälle blev jag inbjuden till ett tvåårigt projekt med en garanterad inkomst i Österrike. Jag kunde söka konstnärsvisum, och det förändrade verkligen mina resemönster. Jag skaffade en bas i Wien, behövde inte bära runt saker och slutade åka till PAF. Det blev poänglöst att åka dit när jag hade en egen säng och ett eget skrivbord. Jag har fortsatt resa ganska mycket. Det här året har jag varit i Sverige, Belgien, Bryssel, USA… Jag är väldigt glad över det internationella arbetet. Men en lustig grej är att när jag bodde i en resväska försökte jag alltid hitta någonstans att bo mellan repetitionsperioder i till exempel Sverige. Du vet, en månad eller två: en korttidsuthyrning av en lägenhet eller sova på någons soffa. Men nu kostar det för mycket jämfört med att åka tillbaka till Wien. Och jag vill inte sova på någons soffa längre. Det är helt enkelt rimligare att åka tillbaka emellan. Den här helgen var jag bara borta tre dagar på jobb. Så jag reser mer fram och tillbaka nu än innan.

Jag tyckte inte att flygplatser var rogivande från början. Den stängda miljön är utmattande. Det är stressigt att gå igenom säkerhetskontrollen. Och att flyga torkar ut huden. Jag är neurotisk kring det, dricker alltid en massa vatten. Om jag flyger långa sträckor väljer jag alltid platsen vid mittgången så att jag kan bälga i mig vatten och kissa så mycket jag vill utan att behöva störa någon. Jag har alltid fuktkräm med mig. Under en period hade jag som ritual att gå till taxfreen och leta rätt på den dyraste och mest exklusiva franska fuktkrämen och ta på mig den innan boarding. Sedan träffade jag en meditationslärare för tio år sedan som sa till mig att flygplatser är väldigt bra att öva på eftersom man möter så många människor som man inte har en relation till. Det finns också någonting ångestskapande i sig med att gå igenom säkerhetskontrollen och bli uppskickad i luften och allt det där. Så flygplatser har för mig blivit en intressant plats för att arbeta med min ångest. Det är också en intressant plats därför att det är en transitplats, alltid sig lik vart man än reser. Flygplatser har sin egen kultur. Folk sover på golvet, tar av sig skorna. Jag såg en kvinna med en rullvagn full med väskor som hon inte kunde få in genom toalettdörren. Så hon lämnade den utanför, med mobilen ovanpå, i den stora hallen. Det är var som att bara för att hon hade gått igenom säkerhetskontrollen så trodde hon att hon var trygg. Eller som när folk borstar tänderna på gemensamma toaletter. Sådant skulle man förmodligen inte se samma människor göra på en restaurang eller på en allmän plats.

Häromdagen pratade jag om transporter och miljö med en vän som jobbar på TanzQuartier i Wien. Hon sa att de som lägger repertoar nu har börjat ifrågasätta policyn att att åka vartsomhelst för att se en föreställningspremiär. Och en annan vän berättade för mig att hon sagt nej till erbjudandet att åka och spela i Ryssland för att hon tänkte på flyget och vad det innebär. För fem år sedan hade det inte ens varit en fråga. Men de senaste månaderna har folk börjat prata om det. Och det är lustigt, för de här sakerna har jag alltid haft i bakhuvudet. Det är spännande att konfronteras med det nu. Det känns inte så starkt i mig längre. Om jag blev inbjuden till Ryssland för att spela skulle jag förmodligen säga ja, fastän jag har varit där förut: bara för njutningen i att turnera, visa mitt arbete för en ny publik, komma ut ur min bubbla.

För att kunna ta steget till att göra vad jag ville när jag vad yngre var jag tvungen att minska oron. Nu känner jag att jag måste flyga. Också till USA. Jag vill inte bara skära av vänner och familj. Känslomässigt bor jag mellan dessa platser.

Det handlar inte om att klamra sig fast vid allt och alla. Till exempel kontaktar jag färre och färre när jag reser tillbaka till New York numera. Om man fyller schemat lämnar man inget utrymme för det som händer i stunden. Och ibland när jag reser tillbaka till en plats är jag för utmattad för att plocka upp gamla trådar. Det här skulle inte hända med min bästa vän, men ibland händer det att även om jag gillar personer och tror att jag vill träffa dem igen så inser jag att jag inte ens berättar för dem när jag är i deras stad. Jag önskar dem allt gott, men det känns utmattande att plocka upp tråden. Vilka vänskaper som blir kvar och hur de underhålls är intressant. Bland mina gamla vänner har jag främst kontakt med en vän från Portland som numera bor i Italien. Med vissa vänskaper spelar det inte heller någon roll att tiden går. Jag träffade en vän jag inte hade sett på femton år. Det kändes som att tiden stått stilla. Det är också en fråga om hur man kan nå varandra, vilken teknik som finns tillgänglig. Jag har en vän från Paraguay som jag inte har träffat på tio år. Hon har fortsatt söka kontakt med mig då och då men jag hörde inte av henne på ett år. Sedan skickade hon plötsligt ett foto på sin gård via Whatsapp. Och nu gör hon det minst en gång varannan vecka. Det sättet att vara social på, via foton, tror jag är ganska nytt.

Vårt sätt att turnera på är också ganska nytt. En äldre bild av vad en turné är skulle vara att man har fem städer i rad och så gör man saker i en stad i taget. Men de senaste åren har det funkat så att om man får en föreställning är det när som helst. Och då bara flyger man dit och tillbaka. På så vis har lågprisflyg som Ryanair påverkat dansscenen. Det har gjort detta flygande fram och tillbaka möjligt. Att flyget är så billigt möjliggör det valet. Vi försöker maximera allt. Jag föredrar egentligen att åka tåg, om jag har tid och råd med biljetten. När jag reser för att arbeta har jag oftast inte det.

Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut. Men jag tror inte vi kan återvända. Vi kan bara ta oss till en plats där vi aldrig varit förut.

#elizabethward #trainsandboatsandplanes #workingontravel #svenska

0 notes

eternal-calypso · 6 years ago

Text

Omg...... Vad jag blir besviken, typ lurad av mig själv hahah... Vad ledsen jag blir. Jag trodde till 110%, o det fanns ingen tvekan i det, att du var den personen som jag som såg dig som.

Att uppmärksamma Red flags o toxic patterns i mitt beteende har hjälpt mig att uppmärksamma det i dig. Allt som jag sopat under mattan för att "Nejdå hon menar såhär. Hon mena inte det. Gjorde så pga det här. Hon är så som person. Det va mestadels mitt fel att det blev s�� osvosv."

Jag bara la ett positivt filter över allt o kände att jag inte hade nån rätt att påverkas negativt, inte om det var du för du gjorde ju aldrig fel. Eller snarare det va mitt fel att du gjorde fel.

Jag blev alltid missförstådd de gånger jag påverkades negativt för att du alltid tyckt du hade en bra förklaring/ursäkt o även tyckt jag varit för känslig

Fick skylla mig själv för att jag ej varnade eller sa något klart nog

Eller under stunden "Jag förstår" 2 månader senare "Jag förstodd aldrig det"

Under stunden "Det är okej att vara ledsen" Nejdå det är inte jobbigt att du e moody, det e lite charmigt" Månader senare "Det var ett helvete"

Så mkt att du fuckat med mitt minne o sagt "Det har aldrig hänt" "Jag sa aldrig så" "Jag gjorde aldrig så".

Minimerat, ignorerat, inte tänkt på, förolämpat, varit oförstående, inte lyssnat, tryckt ner, varit känslokall, obrydd o mycket mer.. Är hur du varit mot mig.

Kritiserat min ilska, aggression, beteende, dålig hantering av känslor o fortfarande inte inse att du BETER (PRESENS FORM) dig likadant. Hoppas på förändring i mig men vägrar ändra på dig själv?

Du har varit minst lika manipulerande o svår.

Jag kan se nästan samma mönster i dig som i mig, men fuck vad du har sårat emotionell med DINA RAKA ORD. TOM när jag mår bättre o inser detta NU blir jag paff över hur kall o oförstående du har varit o det bara FUCKAR SÅ JÄVLA MKT MED MINA NEGATIVA KÄNSLOR. PANIKATTACK AV ATT ENS SE MIG? JAG FKN FÖRSTÅR DIG. DETTA FÖRVRÄNGER HELA MIN VERKLIGHET. Hur i helvete har man inget filter över ens ord?? Eller är det så att du har det o håller tillbaka värre saker??

INTENTIONER O ANLEDNINGAR/SKÄL

En jävligt stor del av manipulation, så mkt som att man inte längre kan kalla något för manipulation då ordet i sig är menat för en en person som är medveten som gör något sneaky OCH negativt som gynnar den själv o menar man väl eller tänker på bådas bästa är det nästan inte manipulation.

Så som du försöker sätta manipulation i MAJORITETEN av mitt beteende är fel.

Sluta använda den som en umbrella term o som grund till hela mitt beteende.

Men ja, jag har varit manipulativ pga att vilja ha kontroll vilket sträcker sig i beteendemönster. O jag var inte medveten om min manipulativa sida pga mina intentioner o anledningar

O exakt det förklarar din manipulativa sida

Även du var ute efter kontroll

Du var ute efter hur saker o ting ska o borde se ut, hur jag ska o borde betee mig

Om du inte hade koll eller kontroll över en situation gjorde dig otroligt frustrerad o även envis o självisk att enbart hålla dig till dina standard, perspektiv o åsikter

Ditt beteende var så skevt att inte argumentera från ett filosofiskt perspektiv kunde få dig sur

Att inte förstå att vissa gillar o tycker det är minst lika viktigt att blanda in känslor som att hålla sig logisk

Att du inte kan möta sånna folk i mitten o förklara SÅ ATT DE FÖRSTÅR att man behöver tänka logisk för att komma fram till en PROBLEMLÖSARE vilket är vad du vanligen vill få ut av en diskussion, eller fråga dom ifall de kan argumentera i SAMMA PERSPEKTIV SOM DU HAR för att komma med en ny gemensam tanke I DET PERSPEKTIVET som du skulle ha velat o du måste fatta ATT ÄVEN DOM (JAG) VILLE FÅ UT EXAKT SAMMA

Alla har inte "tänk logisk" som default

Det e något du inte alls förstår eller ens vet hur du ska gå tillväga för att få folk att förstå

Kolla på all den här skiten jag skriver det är inte ens halva av det jag vill klura ut o få sagt

Allt gör mig så frustrerad o att du ens har mage att skicka ett sms efter att ha sagt nåt i stil som "Space som i jag vill inte prata med dig, höra från dig eller ens träffa dig"

DET GÖR MIG SÅ LEDSEN FÖR ATT JA JAG ÄLSKAR DIG MED MEN TYDLIGEN GÖR HELA DEN HÄR ÄCKLIGA BULLSHIT SPACET BRA FÖR MIG MED SÅ JAG VILL INTE HÖRA NÅT FRÅN DIG OM DU VARIT SÅDÄR KALL ATT BEGÄRA SPACE

Jag vill höra från dig men du har sagt vad du vill ha o det är space tills vi TRÄFFAS. Om jag ej får höra av mig får inte du heller det. Du gav mig otroligt massa känslor att bearbeta. För att jag kommer ihåg att du sagt:

"Kan du älska personen utan dig själv i bilden?" O vi båda instämmer att ja, det är å man vet att det är riktig osjälvisk kärlek. O du har sagt att du älskar mig utan dig själv i bilden... O jag gör det med men jag anstränger mig o ändrar på mig för att ha dig i bilden, vilket jag inte ser att du gör..

Så jag förstår inte varför skicka iväg ett sånt meddelande när vi har SPACE. Vad försöker du säga? Var det behövligt för mig att höra i just denna period o du inte ens svara tillbaka?? Var det något som du behövde säga för att göra DIG lugn? För att vara snäll? Påminna mig? <- Av vilken anledning?? OM VI HAR SPACE

Det finns nog inget som du kan säga som kan få mig lugn nu, det som hände den kvällen o det vi skrev om space gjorde att min tillit till dig brast

Jag vet inte om jag kan lita på om du vill ha mig i ditt liv

Jag har nog aldrig riktigt kunnat lita på dig? Jag har bara hållt mig positiv på att du ska hålla det du säger inser jag nu

Det är inte samma sak som tillit.......

Har fått en ögonöppnare på hur du har varit under vår relation o hur delusional jag har varit..

En otrolig lång rant

Med det du senast skickade har du återigen givit mig massor att bearbeta.

Jag älskar dig med men snälla håll dig till det vi kom fram till. Jag förväntar mig att inte höra något från dig tills du är redo att träffas. Det är så orättvist att jag velat skicka iväg exakt samma meddelande men kännt sån ångest på hur du skulle ha tagit det. Skulle troligen också känna skam o skuld då det hade varit impulsivt o även kännt att jag brutit det vi kommit överens med om att du ej velat höra från mig o på så sätt besvärat dig mer.

Jag uppskattar det du skickade, jätte mkt, men det var väldigt opassande och orättvist.

#mina notes e fulla av förklaringar det här är ingentiiiiiiing

0 notes

louiseeklund · 4 years ago

Text

16 December 2019 Måndag

11:42 Vaknade inte tidigare än såhär.  11:44 Upp. Laga lunch. Äta. Skolan. 12:52 Jag vill inte gå till skolan. Jag får panik. Vill bara sitta hemma och i det här fallet skriva. Jag vill skriva en bok om psykisk ohälsa. Som ”Bryt Skam” av Agneta Ekman. Ingen bryr sig ens, om jag kommer eller inte. Läraren lär bara bli irriterad över att jag kommer sent. Att ha ursäkten att inte ha ett alarm låter så fånigt. I skolan kommer jag nog bara vara frustrerad över att det skulle kännas som om att jag inte gör något vettigt. För allt jag vill göra är att skriva. Att vara själv. Ikväll är det föreställning på Scenkonst dock. Tror jag. Om den inte är inställd. Hur ska jag få reda på det? Det är sex timmar tills dess. Jag skulle hinna med så offentligt mycket på sex timmar. Mer här än i skolan. Jag skriver en bok. Jag har varit så dålig i skolan de senaste veckorna. Engagemanget har inte varit där.Jag har inte varit där. Jag hoppas på mer driv på vårterminen. Det känns givet. Det här är slutet av året och allting sipprar. Rinner bort. Det handlar om att fånga den sista tiden. Att förvalta. Förvara. Slutföra. Skapa. Jag tror inte min lärare är riktigt på samma bana som jag och nu insåg jag att jag verkligen borde gå på Mejan. För det tycks vara skolan som ger en mest tid åt sitt egna arbete. Jag behöver tid till mitt egna arbete. Jag klarar inte av att vara styrd av andra. Rent praktiskt skulle jag kunna bo här och pendla till Stockholm när det är föreläsningar där. Men då har jag och andra sidan inte tillgång till de ateljéer och verkstäder som finns där.  15:06 Jag har skrivit fyra sidor nu. Hur är det möjligt? Borde jag inte hunnit skriva iallafall tio sidor? Jag har ingen aning om vad som är rimligt. Jag tycker jag skriver konstant och det är intensivt, då jag gråter hyseriskt ibland. Ganska ofta.  16:05 Lucaz har släppt sin låt!! Äntligen!!  16:17 Saknar Stockholm nu. Mina vänner där. Vänner som jag knappt vet om jag får kalla dem vänner, för vi hörs aldrig av.  17:59 Nu har jag kollat igenom Kips highlights, kanske var dumt kan en tycka men nej. Han verkar må bra. Han verkar vara glad. Visst kan jag sakna att vara med honom, leva livet han lever, men det blev inte så. Vi lever i två separata världar nu. Mamma skrev tidigare idag dock, frågade om det var okej om hon skickade julklapp till honom. Jag sade ja och att det vore nice om teckningen som han köpte kom med. Varför fick han den bara inte. Frågan är om han skulle riva den om han fick den nu.  18:04 JAG VILL FLYTTA TILL LOS ANGELES. OK. För ett Amerikanskt liv KRÄVS körkort!! Jag skall då skaffa det i sommar. Okej. Sedan en plan. Om vad jag ska göra där. FAN. Det är där det crashar. Jag vill arbeta med konst MEN HUR! Kanske tre månader i vintermånader, fungerar bra. Inspiration, Research, kontakter.  18:18 Jag inser nu att jag inte är modern nog. Mitt konstnärsskap måste dras åt något mer skarpt läge. Människor gillar skulpturer. Abstrakta former.  18:20 Fast och andra sidan. Jag skall skapa för min skull. Inte åt andra. Och jag kommer att fokusera på psykisk ohälsa. Så jag har mina principer. Och folk gillar det jag gör.  18:21 Min framtidsspaning, alltså nära framtidsspaning, är att vi kommer dra oss mer och mer åt det måleriska. Åt måleri. Tillbaka till rötterna. Till konsten som sådan.  18:23 Det verkar som om att det är mina teckningar som gäller.  18:28 Jag måste jamma!!!! Omg jag dör annars. Typ så känner jag. Vill så gärna vara i ett band. Släppa en låt eller tusen. Jag skall analysera låtars uppbyggnad nu i kvart. 18:56 Det var lite mer än en kvart va. Men jag har det nu.  19:10 Programmet ville inte fungera. Jag måste laga middag snart. Sedan gå till sängs typ. Måste vakna av mig själv imorgon.  20:19 Fastnade med att gå tillbaka till en låt jag skrivit. Skrev mer på den. Blev starkare. Ye.  20:37 Jag vill bara göra en jävla låt och lägga upp den på soundclaud. Hur jävla svårt ska det vara! 20:41 Jag har en bra låt här. Och gud. Jag har varit påväg att laga middag sedan klockan sju. 

0 notes

destovackrareblirjag · 6 years ago

Text

Jag känner lite för ett inlägg med något mindre allvar. Inte tramsigt eller så. Det är ingen hemlighet att jag svär mycket. Det började jag med i tidig ålder. Antagligen då jag kom i kontakt med sån där högkvalitativ tv-underhållning som Robert Gustafsson (ja, typ allt han gjorde på 90-talet), Svullo, South Park och så klart Hem till midgård. Det var tufft att svära. Ännu tuffare var det då mina föräldrar gjorde tydligt för mig, att svära, det skulle jag ge fan i. Det var liksom fritt fram. Mitt lilla oskyldiga sätt att göra revolt på. Jag var rädd för det mesta, men svära, det var lagom fräckt.

Jag ser i vuxen ålder heller inga större problem med att svära och jag stör mig en del på människor som liksom aktivt jobbar med att förminska sina svordomar som de inte riktigt kan stoppa. Jag ser helt enkelt inte poängen med att mjuka upp kraftuttryck. De är ju kraftuttryck av just den anledningen, att de ska ge uttryck för någon kraftig känsla. Det är mänskligt att svära. Jag ser det lite som att en person känner något så starkt att de vanliga orden inte riktigt räcker till. Och det är lite vackert. Det är framför allt svordomarna som inte riktas mot andra människor som jag gillar bäst. De där klassiska utbrotten då foten slår i, eller nu sist då jag försökte sätta in en lins i ögat för första gången. Könsord och rejäla slag i bordet. Det är så jävla vackert. Utifrån alltså.

Jag har dock efter att ha släktforskat en hel del förstått att det är ofräscht att använda sig av svordomen “idiot”. Det var inte alltför längesen som kyrkan beskrev personer med olika typer av funktionsvariationer eller bara oklart icke välmående människor som just idioter. I varje kyrkobok fanns det en förteckning över samtliga idioter i området. Det är så mörkt och så jävla pissigt. Därför väljer jag att kalla folk jag inte tycker om för något annat. Typ kukhuvuden, eller något i den stilen. Det är alltid okej att svära utifrån det manliga könet. Alltid okej att pissa på snubbar. Jävla snubbe är en svordom som jag tror starkt på framöver. Borgarsvin tyckte jag om i början av 2010-talet. Den har dock stannat av helt. Något som känns rimligt. Detta eftersom det är taskigt att blanda ihop ett så fint djur som en gris, med en jävla borgare. Jag föredrar därför sistnämnda som ett fullgott alternativ.

0 notes

tovagergekritiklabbet · 7 years ago

Text

Ensamma kroppar

Denna text finns också inläst för ökad tillgänglighet.

Sara Abdollahi och Tova Gerge träffades och pratade om skapande, ensamhet, fanfiction, ångest och de inre kritiska rösternas tillkomst. Caféet var bullrigt, så samtalet blev en text. Tova: Du skickade mig en text – "Bodies Alone Can't Write" (i Kritiker 24/25 2012:) – apropå det här samtalet. Vill du säga någonting om varför du skickade den? Sara: I skrivandet behöver jag ensamheten för att kunna skapa ett eget rum i huvudet. Hålla borta myller, kritiska röster. Men samtidigt finns det stunder i skrivandet som blir väldigt smärtsamma för att jag blir så ensam. Jag tyckte om sättet som Athena Farrokhzad och Jenny Tunedal speglade Somaya El Sousi i "Bodies Alone Can't Write". El Sousi pratar utifrån att skriva som kvinna och moder i Palestina, och hon skriver: "ensamhet är inte min fiende". Men det vore ändå skönt att kunna tänka att även om jag kan vara ensam när jag vill behöver jag inte vara ensam i den här världen. Tova: När du säger att skrivandet är ensamt, upplever du det kritiska skrivandet som mer eller mindre ensamt än det skönlitterära? Sara: De går på sätt och vis ihop, men ju mer jag släpper på kritiska spärrar, desto räddare blir jag för att någon annan ska kunna läsa texten och tycka att jag är exempelvis omoralisk eller antifeministisk. Samtidigt finns en styrka i att kunna skriva om det smärtsamma och fula i sitt kreativa skrivande. I sitt kritiska skrivande kan man tala om orättvisorna på ett annat sätt.

Tova: Så de kritiska rösterna kan hindra en från att skriva försjunket och omoraliskt? Sara: Lite så. Någon sa till mig: "Läs inte Lars Norén, han är ju bara en vit man, och Lena Andersson, hon är ju helt ute och cyklar politiskt." Jag tycker att den sortens kritiska röster kan hämma både läsandet och skrivandet. Jag skulle önska att vi kunde skilja mer på en persons litteratur och politik. Visst finns politik i det skönlitterära, men det är okej att tycka att en person vars politik man inte gillar skriver intressant skönlitteratur. Har du också tänkt på det? Tova: Ja, till exempel apropå Nikandor Teratologen, vars texter ju gottar sig i det omoraliska som trop. Jag tycker att de tar en form till spets; att de håller på med någonting specifikt och genomfört. Men sedan avslöjade Expo att författaren skrivit massa grovt rasistiska och antisemitiska utsagor online som i viss mån sammanfaller med den fientlighet som uttrycks inom ramen för hans litteratur. I min ursprungliga läsning av böckerna betydde litteraturen någonting annat. Frågan som uppstår för mig är om jag kan bibehålla min första läsart trots att jag nu vet detta om Nikandor Teratologen. Sara: Hur gör du då? Tova: Jag tror att jag tvingas till ett dubbeltänk. Jag måste stänga av en del av min kunskap för att kunna se det jag vill. Lite som när jag tittar på High School-filmer; sexistskygglapparna på, nu kör vi! Det finns någonting smärtsamt med att göra den klyvningen. Och samtidigt helt nödvändigt för att kunna stå ut i det här samhället. Kanske är det så jag relaterar till den där separationen mellan litteraturens och författarens ideologi; som ett sår jag skapar i mig för att kunna ta vara på någonting som också är där. Sara: Jag kan se problem exempelvis med Karl Ove Knausgård. Alla pratar om honom som en universell författare, som inte tillskrivs någon ideologi trots att han är väldigt höger. Hellre läser och gillar jag i så fall texter av författare som beskrivs som moraliskt förkastliga personer. Jag tycker att vi borde prata mer om att ingen författare är universell, och om vem som alls kan vara författare. Tova: Det hör samman med något jag tänkte om "Bodies Alone Can't Write". Där säger liksom Farrokhzad och Tunedal till El Sousi: "Det här är olika villkor som existerar för ditt skrivande" och El Sousi svarar typ: "Ja, det gör det, men jag måste också leva bortom villkoren", eller hon skriver: "It's nearly impossible, but it can be done". Det vittnar om en typ av trots eller envishet man måste ha för att kunna skriva under mycket svåra omständigheter. Vem som kan vara författare hör då samman med yttre förutsättningar, men det finns också ett inre landskap som möjliggör skrivandet. När jag mailade dig innan det här samtalet skrev jag en fråga som var såhär: Vad är villkoren för din kritiska rösts tillkomst? Kanske kan jag nu få ställa den frågan, och låta den omfatta både yttre och inre villkor. Sara: Visst är det privilegierat att som jag kunna sitta och skriva, kunna avvara tid, ha ett visst språk, ha vissa referenser. Jag har inte läst litteraturvetenskap utan jag har lärt mig det själv, men jag har ju ändå ett sorts kapital. Samtidigt kan jag känna mig väldigt utanför. Om jag hade gått i en skrivarskola från början tror jag att jag hade haft mer möjligheter. Den kritiska rösten hade sett annorlunda ut, och med det menar jag både min egen kritiska röst och de kritiska röster som jag föreställer mig riktas mot mig när jag skriver. Säkert också om jag hade haft ett annat efternamn. Samtidigt finns det människor som haft det mycket värre än jag som ändå skriver böcker. Tova: Du uttrycker en stark relation till det ensamma, och samtidigt en längtan efter att känna trygghet i någon sorts tillhörighet. Vad betyder den där längtan efter tillhörighet för dig? Vill du ha tillträde till vissa specifika rum eller inte, och oavsett, hur ser ditt motstånd mot dessa rum ut? Sara: Jag vill både ha tillträde och inte. Jag jobbade som chefsredaktör på Författaren, men sa upp mig bland annat för att jag inte vill bli bekväm. Jag längtade bort från sammanhanget, där jag fick ta hand om andras kreativitet och aggressioner. Samtidigt fick jag möjligheter, till exempel genom tillträde till vissa rum. Nu när jag inte är där kan jag undra varför jag ville bort. Det finns en kamp mellan att vilja vara ensam och att inte vara det. Mellan att ha en position och inte fastna i en position. Jag tvekar mycket på mitt skrivande, tycker att jag skriver fult, skäms för saker jag har publicerat. Därför önskar jag att jag inte kände mig så ensam, så att jag kunde bolla med andra människor. Skrivarskolor är bra för det. Tova: Ja, det bidrar till att skapa varaktiga sociala nätverk för skrivande tror jag. Sara: Har du gått på skrivarskola? Tova: Ja. Sara: Biskops-Arnö? Tova: Ja, jag började 2002. Det var omtumlande och viktigt att någon såg mitt skrivande. Samtidigt var utbildningen behäftad med olika delvis dolda konflikter som jag tänker handlade om vilka kroppar som får skriva vad. Det samspelade med sånt som vem som blev inbjuden att prata med oss och hur det var att vara ung kvinna på de sociala arenor vi rörde oss på. Jag tror att det är en delvis annan situation på Biskops-Arnö och i författarvärlden i stort idag, bland annat i bemärkelsen att det finns en starkare kollektiv strömning och mer lojalitet mellan mellan kvinnor. Jag vill hoppas att geni-idealen och protektionismen kring texter är på nedgång i samhället. Inte för att säga att det inte fanns några motkrafter till detta 2002, men att jag hade så svårt att se dem då säger nog ändå någonting. Vi samarbetade aldrig. Det skapade en paranoia i systemet som säkert finns kvar i viss utsträckning, men jag har den inte längre. Jag har kunnat bygga om den, till exempel genom Dockhaveri. Sara: Hur träffades Dockhaveri? Tova: Minst hälften har någon form av skrivarskolebakgrund. Och sen finns det ganska mycket nån-som-känner-nån-struktur. Men även några som hört av sig på mailen och sagt "hej, får jag vara med?" Sara: Jag såg att ni hade kvällar på Kritiklabbet och Författarförbundet nyligen. Hur kändes det? Är det en sorts öppning? Tova: Det har länge varit så att etablerade sammanhang bjuder in Dockhaveri. Jag tänker att det innebär att det finns ett intresse från etablerade förlag och organisationer kring att vidga sitt arbetssätt, och jag tror att vår närvaro i det avseendet kan vara ideologiskt produktiv. �� andra sidan finns en risk att vi bjuds in som det årets utmaning mot hierarkierna; man lyssnar artigt och när vi gått hem fortsätter det pyramidala och auktoritära. Men du pratade om skam i relation till skrivandet förut. Vad är det för skam, vad vill den dig? Sara: Det finns en skam i att vara svag och att visa det; att inte vara den där glada lyckade personen. Skrivandets skam handlar därför inte bara om att misslyckas, men också om att lyckas. Texten är så ful. Jag tycker det är skamligt att låta någon se en ful text. Tova: När du pratar om den fula texten låter det som en estetik; att fulheten kan vara önskvärd. Sara: Ja, eller jag skulle önska att jag bemästrade språket så väl att jag kunde ha den estetiken; att jag kunde bryta reglerna. Att skriva så är mitt mål. Men det var helt nyligen jag förstod att jag behövde skriva om texter efter att jag skrivit dem, att man inte bara kan publicera och sedan är det klart. Och då har jag ändå hunnit publicera jättemånga texter. Jag skäms för det. Tova: En sorts retroaktiv skam alltså? Sara: Ja, kanske det. Men det finns mycket olika sorters skam i skrivandet. Poesin är också viktig i relation till min skam. Just nu skriver jag på en roman, och medan jag gör det kommer det poesi till mig ibland som jag skriver ner i en poesiarbetsdagbok; skamfyllda, äckliga utsagor som inte får plats eller passar i romanen. Hur tänker du på skrivande och skam? Tova: Ja, texter kan verkligen vara pinsamma på olika sätt. När jag skriver i stark emotion finns en kontrollförlust. När jag skriver på ett sätt som döljer mina livserfarenheter är jag rädd att det ska ses som akademiskt flum. När jag skriver på ett sätt som utgår från mina livserfarenheter är jag rädd för vad folk ska tycka och tro om mig som person. Texter bränner ofta för mig när de sätter någonting på spel; när det finns en möjlighet till att författaren blir naken i texten. Så kanske skammen eller förbluffningen över det skrivna kan vara ett mått på att någonting händer. Men upplever du samma sak med ditt kritiska skrivande, att det också kan generera skamkänslor? Sara: Absolut. Det är lätt att gömma sig bakom det akademiska om man behärskar det. Svårare är det att gestalta det akademiska. Det är viktigt om man vill nå ut, men det gör en hudlös. Tova: Har du något exempel på en text som du skäms för fortfarande? Sara: Alla texter. Senast skrev jag om Bokmässan, men den skämdes jag inte så mycket över för den kändes inte så nära mig. Men en gång skrev jag en text om att jag sover väldigt mycket när jag mår dåligt. Sömn som botemedel mot livet, liksom. Då refererade jag till Lars Norén som hade skrivit om det i sin dagbok, och så refererade jag till det Karin Johannisson skriver om vit melankoli. Nu är jag ju inte vit, men jag lever ändå med vit melankoli. Den texten var hudlös tyckte jag. Den erkände att jag är svag, att jag sover, att jag mår dåligt, att jag köper saker som tröst… Tova: Kom skammen över texten ur dig eller ur reaktioner runt omkring? Sara: Den fick jättebra reaktioner. Det var en text jag skrev utan att tänka så kritiskt; jag bara släppte på spärren. Men skammen finns inte bara i textens innehåll, utan också i att det rent stilistiskt inte funkar. Jag kan titta tillbaka och undra hur jag kunde säga ja till att skriva olika texter när jag inte kunde lägga tid på det så att det blev tillräckligt bra. Tova: Det vore spännande om vi hade tillgång till hur ditt skrivande ser ut om tio år. Då skulle vi kunna jämföra och se om formvalen är olika eller de samma. Kanske har du då gått hela cirkeln runt och tillåter dig att bryta mot de regler som du behärskar – istället för att som nu uppleva att du bryter mot reglerna därför att du inte känner till dem. Vad blir skillnaden i uttryck, liksom? Sara: Jag vet inte. Min existens hänger på att jag skriver, men jag har samtidigt aldrig mått så dåligt som när jag skriver. Hur har du det med skrivandet? Tova: Jag bör inte alltför länge ägna mig åt att enbart skriva. I alla fall inte ensam. Det gör mig knäpp. Det är en annan sak när jag arbetar med teatertext eller i dialog med andra, som i det här projektet på Kritiklabbet. Men när jag sitter med mina egna texter som ingen egentligen har bett om och håller på och håller på känns det som att bjuda in demonerna. Å andra sidan kanske behovet av att bjuda in dem handlar om att de inte får tillräckligt mycket plats någon annanstans. Sara: Vilka är demonerna? Tova: Min inneboende fascism; behovet av att excellera och överträffa allt och alla. Upplevelsen av att inte tillhöra någonting; ensamheten som vi har pratat om. Att vara utelämnad till döden eller till livets skörhet. Rädslan för att bli utplånad, både i konkret kroppslig bemärkelse och i sociala eller relationella förlopp… Det går inte att ägna demonerna för mycket tid eftersom de iscensätter sig själva. Kanske finns det på det sättet en dödsdrift i skrivandet, en vilja att försvinna för att kunna ta makt över rädslan för att försvinna. Sara: Jag förstår vad du menar. Det är det konstiga med skrivandet. Själv börjar jag tappa jättemycket hår när jag skriver. Och att skriva är ju det jag gör, så att säga, jag har inget annat. Ibland har jag inte kunnat äta, utan bara kunnat skriva-sova-skriva. Ibland har skrivandet också gjort mig till en ganska odräglig människa. Det enda fokuset jag har är att jag ska skriva och att det ska bli en bok och den ska ut. Det drabbar min omgivning; jag kräver att den anpassar sig. Skrivandet är också det enda jag vill prata om. Tova: Vad har du för motståndsstrategier för att inte bli tillintetgjord av din drift att skriva? Sara: Jag tror att det är bra att jag går en kortkurs på Biskops-Arnö nu, för då är det någon som vill höra vad jag skrivit och ge feedback. Men jag får väl också inse att jag inte är Gud. Jag är Gud i mitt skapande, men jag är inte världens centrum. Tova: Hur gör man för att komma till den insikten? Sara: Sedan jag började skriva skönlitterärt har jag mått sämre än någonsin. Jag kan börja gråta när som helst, jag beter mig märkligt, jag blir rädd för mig själv. Jag får bara förstå att jag inte kan fortsätta såhär, för det kommer inte bli bra. Men jag har nog inga strategier. Tova: När började ditt skrivande, eller när började det göra såhär ont? Sara: När jag var fjorton och skrev fanfiction. Efter det har jag inte skrivit skönlitterärt på väldigt länge; jag har aldrig varit den där som bara "jag ska bli författare!" Men när jag arbetade på tidskriften Författaren fick jag lust att skriva så igen. Om jag inte hade haft det jobbet kanske jag inte hade varit såhär besatt nu. Hur började du? Tova: Dagböcker, små dikter… jag ville alltid bli författare, även om det tog lång tid att förstå vad det kunde innebära. Men vad spännande att du började med att skriva fanfiction. Jag blir så nyfiken, vad skrev du om? Sara: Det var jag och en kompis som skrev; vi skrev om Kurt Cobain. Då bodde jag i Herrljunga och hon bodde i Alings��s. Varje ledig stund åkte vi till varandra och satt och skrev. Sedan blev vi ovänner för att hon hade sagt till sin mamma att vi skrev snuskiga grejer om Kurt Cobain och då blev min mamma jättearg och kom in på mitt rum och öppnade min sänglåda med alla skrivblock och all fanfiction. Hon kastade ut dem och rev ner mina Kurt Cobain-planscher… Tova: Neeeej! Vilken tragedi! Sara: När vi skrev var det så att jag till slut tänkte att jag var Kurt Cobain. Det var ett skrivande där jag gick in i rollen. Tova: Men vad hände i det där bråket? Blev du arg på din mamma? Sara: Jag blev arg på min kompis. Jag fattade inte varför hon avslöjade det där, och så tyckte jag att det var så hemskt att vi inte längre kunde skriva tillsammans, för det var så kul. Tova: Det är ju som att din första erfarenhet av ett skrivande är ett kollektivt skrivande. Vart tog det vägen? Sara: Jag längtade väldigt mycket efter det. Jag försökte skriva själv, men det var inte samma spänning. Det måste vara ganska skönt att växla mellan dramatik och skrivande, av den anledningen. Tova: För mig är det skönt för att jag får träffa andra i skrivandet. Sedan arbetar väl dramatiker på olika sätt. Men finns det någon väg tillbaka till det kollektiva skrivandet för dig? Sara: Jag vet inte. Jag har börjat kontakta människor som jag tycker är bra, jag skriver ganska desperat till dem att jag känner mig ensam. Några av dem har svarat att vi borde träffas och att jag inte ska vara själv i min alienation. Tova: Sitter ni tillsammans på fik och skriver parallellt då? Sara: Jag har en sån person, men jag önskar att jag hade fler. Jag vet inte riktigt hur andra människor gör när de får skrivarkompisar. Sitter du någonstans, eller behöver du isolera dig? Tova: Jag skriver nog ofta i sällskap med någon. Jag brukar inte prata med dem om jag skriver på något eget, men det kan vara skönt att vara på samma plats i alla fall. Men eftersom jag har andra jobb än skönlitteraturen skriver jag också när jag reser någonstans, på tåg, eller i små pauser när jag precis har nattat mitt barn… Det är ett sätt att vara själv i skrivandet fastän man är tillsammans med andra. Sara: Låter du andra läsa? Tova: Jättemycket. Jag känner mig oförmögen att förstå på egen hand vad texten producerar. Jag behöver andras spegling, annars tror jag att jag vet vad jag menar och att det är tydligt fastän det inte är det. Sara: Var går gränsen mellan att andras röster speglar eller tar över för dig? Tova: En gång när jag skulle skriva en radioföljetong tyckte jag att det var svårt att hålla fast vid min integritet därför att jag inte behärskade formatet riktigt. Jag försökte desperat implementera all feedback, och tappade då det jag tyckte var projektets kärna. Jag redigerade det oändligt många gånger och upplevde att slutresultatet blev något sånär okej, men att jag inte hade någon god kontroll över hur det skapades. Det hade varit bättre om jag hade vetat vad jag gav mig in på. Om man vill göra olika regelbrott måste man antingen ha någon som kan stödja en i det och se vilken typ av regelbrott det är, eller så måste man vara beredd att kämpa för sin sak. För att kämpa måste man som du säger kunna reglerna och veta var man står, och jag var helt oförberedd på det den gången. Sara: Skulle du göra samma sak idag?

Tova: Om jag kom i kontakt med något nytt format som jag inte heller behärskade? Ja. Jag vill så gärna att alla ska vara nöjda. Jag vill också på riktigt försöka förstå andras perspektiv. Men kanske att jag först skulle be om en veckas introduktion till mediet?

Sara: Jag vill gärna att redaktörer ger mig feedback, men det går så snabbt med krönikor, speciellt jämfört med att arbeta redaktionellt med en bok. Tidningar kan sätta dit konstiga titlar och bilder. Det förfular hela texten. Det ska vara säljbart, klickbart, massa klämkäcka åsikter. Jag kan inte tänka så.

Tova: Hur många krönikor har du skrivit? Sara: Gud, för många. Jag skriver varannan vecka i GP Kultur. Jag tror att det kanske är dumt att skriva så många krönikor. Tova: Hur började du skriva kritik och kulturreflektioner?

Sara: Först skrev jag bara politiska grejer; ledaraktiga texter. Sen läste jag Athena Farrokhzad när hon skrev en kritik av Yahya Hassan i Aftonbladet Kultur. Det var en väldigt bra text, för den var så kreativ. Hon återger också hur Hassan skriver i sin diktbok, med stora bokstäver. Då fattade jag att kultur också kunde se ut så; att det inte behöver vara tråkigt, att det inte bara är tunnelbanestolar av Lasse Åberg eller Marimekko. För mig var det kultur, jag tyckte bara det lät flummigt. Jag har en vän som ville jobba med kultur, och jag sa till henne: "Vaddå kultur? Politik!" För mig var det viktigast. Efter att jag läst texten om Hassan blev jag jätteintresserad och började höra av mig till redaktioner fastän jag inte kunde så mycket. Det var 2014. Tova: Var det 2014 du började läsa poesi också? Sara: Nej, det var senare. Poesi tyckte jag verkade konstigt. Böcker har jag alltid läst; men jag började läsa kultursidor då, och tyckte att det var väldigt kul. Tova: Så man kan säga att kultursidorna är din inkörsport till kulturen? Sara: Ja, till att jag själv ska vilja verka inom den. Men det är svårt att bara komma in och säga: "Hej, nu ska jag arbeta med kultur!" Då startade vi Kultwatch. Tova: Du har också startat podden Hysteria, som är en av anledningarna till att jag gärna ville prata med dig. Hysteria handlar ju mycket om kvinnors skrivandevillkor. Jag vet att du läste Den sårade divan av Karin Johannisson och att det fick dig att vilja starta podden, men vad var det som gjorde att du valde just det formatet? Sara: Det var när jag arbetade på Författaren, och fick i uppdrag att göra om allt. Innan var tidningen bra, men den var gubbig, vit och medelklass. Jag tog in röster som kanske förut inte varit en självklarhet i den tidningen – jag tog in dem inte bara för att de hade någon sorts identitet, utan för att de skriver väldigt intressanta saker. Folk blev jättearga. Någon skrev: "Jag kommer gå ur förbundet! Författaren har blivit en feministisk tidskrift." Jag fick ett vykort där det stod: "Jag har bränt tidningen, den luktar illa." Många hörde av sig och sa att den luktade illa. Jag tror att det handlade om att jag var där och gjorde de här grejerna; det fick dem att inte känna igen sig. För dem var jag någon sorts inkräktare. När jag märkte att andra röster fortfarande provocerar, insåg jag att jag behövde ett rum där de samtal som intresserade mig inte hela tiden blev föremål för anklagelser. Tova: Man hade ju kunnat förvänta sig att författare skulle vara lite mer hövliga… Sara: Ja, men bara för att folk skriver bra texter behöver de inte vara så bra människor. Fast det kom positiv respons också, till exempel från författare som var feminister som förut inte känt att tidningen varit intressant för dem. Men i alla fall så läste jag Lars Norén och Karin Johannisson. Lars Norén har en helt annan status än jag – vad han än gör kommer han hyllas – men hans dagböcker gav mig kraft att göra något eget. Jag tänkte att podden kunde vara lite som Lars Noréns dagböcker, men i samtal med någon annan som skapar. Jag saknar ett större offentligt samtal mellan kvinnor om skapande, och jag ville bidra till att ge plats till ett sånt samtal. När jag bjuder in någon till Hysteria försöker jag inte att gå i polemik med den personen. Det första jag säger till dem som kommer är att de får säga vad de vill oavsett om vi håller med varandra, och att samtalet handlar om skapande. Tova: Har du fått någon särskild insikt om ditt eget skapande under samtalen? Sara: Det finns saker som sägs i samtalen som hjälper mig att inte känna mig ensam, därför att andra har liknande erfarenheter. Andra saker får mig att tänka till. Till exempel Lena Andersson som jag inte håller med politiskt, men som jag tycker är en intressant författare. Hon sa att när hon skriver har hon verkligen strukturer; hon går upp, skriver två-tre timmar, och sedan slutar hon skriva. Det var någonting som inte fanns i min värld. Jag hade idén att jag skulle skriva hela tiden. Det var skönt att höra hennes inställning. Tova: Har du strukturer nu? Sara: Ett tag hade jag det. Nu har jag nog fallit tillbaka lite i att jag ska skriva jämt.

Tova: Jag tänker på min vän som hade en att-göra-lista uppsatt på väggen. Det stod: "1. Skriva sex timmar om dagen. 2. Sit-ups femtio stycken. 3. Äta." Det gick inte alls bra. Sex timmars skrivande om dagen är väldigt mycket för de flesta. Sara: Ja, och att läsa ingår också i skapandet. Man kan inte både skriva sex timmar och sedan också läsa. Tova: Precis, vad är skrivande? Är det när man har fingrarna på tangentbordet och trycker ner tangenterna, eller pågår också skrivandet i det dolda, det som inte går att mäta i tid? För mig är det tydligt att skrivandet ibland händer när jag absolut inte tror att jag skriver. Till exempel: det går två veckor, jag hade ett olösligt problem, och så plötsligt sätter jag mig och skriver och det är inte längre olösligt. Sara: För mig kommer det jag vill skriva ofta när jag går på promenad eller duschar. Jag hatar tyvärr att göra båda de här grejerna. Men du, är det språket eller handlingen som driver ditt skrivande? Tova: Jag kan inte separera dem. Jag skriver nog utifrån någon sorts modus eller sätt att tala på som fascinerar mig. Det sättet att tala på kanske också ger upphov till olika handlingar, situationer eller möten. I min bok Rakel delat med tio var det en allittererande och rytmiskt sökande röst som hela tiden ornamenterade språket. I romanen Pojken som jag arbetar med nu är det istället en väldigt auktoritär röst som gör anspråk på att veta allt, kunna allt… en jagröst som pratar fram sin värld och sin tillvaro. Sara: Visste du att det skulle vara en jagröst när du började skriva? Tova: Nej. Men det var kanske jagröstens uppdykande som gjorde materialet jag hade till fiktion, projekt, roman. Sara: När jag började med mitt romanprojekt hade jag först en jagröst. Allt blev så förstärkt av det, och det fick mig att må ganska dåligt. Tova: Det kanske handlar om vad texten vill förmedla. I mitt fall är jag ute efter förstärkningen, det auktoritära, det som inte tillåter någon neutralitet, därför att det handlar om begäret att veta och kunna allt, och omöjligheten i det. Neutralitet är ett konstigt ord, men jag tänker att när man skriver i tredje person så finns ofta större möjlighet att sjunka in i händelserna som om de vore på film… Någon sorts vila i läsandet. Sara: Jag skriver i du-form nu. Det är en kvinna som är huvudperson, och du-tilltalet tillåter mig att objektifiera en manlig författare som finns i texten – han heter bara "författaren". Det är jätteskönt. En annan sak jag har upptäckt är att jag i skrivandet kan hitta på vad som helst. Jag mår mindre dåligt när jag hittar på saker som jag inte själv har varit med om. Jag kan titta på konstverk och bilder och skriva utifrån det. Gärna fula konstverk, alltså konstverk som framhäver det äckliga och jobbiga. Däremot tycker jag att det är svårt att skriva om naturen. Den natur som människor pratar om är så kapitalistisk. När man säger "jag ska åka ut på landet" är det en kapitalistisk handling, man har köpt en del av naturen och gjort om den. Det ger mig ångest. Jag tycker inte heller om ljus på sommaren och sånt som folk snackar om är fint. Det är en sådan melankoli i det. Ljuset ger en förväntan om något som aldrig kommer att komma. På det sättet kan jag skriva om det, istället för att bara skriva om att ljuset är vackert. Jag kan skriva om att ljuset ger en ångest, att havet ger en ångest… Tova: Att skrivandet ger en ångest… Sara: Att inte skriva ger en också ångest… Har du ångest? Tova: Ja. Inte exakt just nu. Men lite för stor del av min vakna tid har jag det. Sara: Hur hanterar du det? Tova: Olika. Jag har haft privilegiet att kunna arbeta ganska mycket med min ångest – eller nödvändigheten att behöva göra det, jag vet inte vilket. Jag har börjat tänka på det som ett övergående smärttillstånd som jag kan vara med och som jag kan trösta mig själv för att jag tvingas utstå. Tidigare var jag mer arg på mig själv för att jag hade den här svagheten. Det blev som en sorts dubbelbestraffning: inte nog med att jag har svårt att andas och har hjärtklappning, jag ska också vara förbannad över att det är så. Det blir för skoningslöst. Sara: Jag tänker på Elfriede Jelinek. Jag läste att hon har så mycket ångest att hon inte ens vill lämna lägenheten. Jag tänker att hon använder sin ångest i sitt skapande. Det märks ju också på hur hon skriver. Det kan ge mig någon sorts styrka. Men ibland när jag har ångest är det i vägen för mitt skrivande. Det hade varit skönare att kunna använda ångesten i skrivandet istället för att bara känna ångest. Tova: Ibland är ångest produktiv för mig i den bemärkelsen, för att skrivandet är typ det enda jag står ut med då. Skrivandet är ett rum där jag kan ge utlopp för ångestens värsta fantasibilder eller ångestens förbud på olika sätt. Exempelvis: jag är rädd för att vara vidrig, alltså skriver jag någonting som är vidrigt. På det sättet blir det vidriga mindre farligt. Birgitta Stenberg sa någon gång att hon håller sig i pennan. Alltså, som att skrivandet blir ett sätt att hålla sig fast i världen, men kanske också stabilisera sig själv genom det där föremålet som är pennan. Om man då har ångest just över att inte skriva blir det ju väldigt låsande. Det har jag nog mest haft när det är någonting jag måste producera. Det skönlitterära skapandet som händer i pauserna och mellanrummen är inte så behäftat med prestation för mig. Sara: Jag återkommer alltid till Lars Norén. När jag läser hans dagböcker får jag mindre ångest, därför att jag kan spegla mig i saker som han skriver. Eller Johan Jönssons poesi. Det blir en sorts konstig eskapism; från min ångest till deras ångest; eller det upplöses, våra ångestar blir ett. Tova: Du är inte längre ensam?

0 notes