#derae de rankin

[thicc-fill-a]

Derae de Rankin

[johannaovelius-writing]

ÄR MEDBORGARE BARA ARG UNDERHÅLLNING FÖR DE PRIVILEGIERADE?

Den senaste tiden har rasismen fått en plats i strålkastarljuset världen över, mycket tack vare Black Lives Matter-protester, som på sina håll också protesterats emot, med frågor som: kan protester egentligen förändra? eller är ignoransen för hög? är det för mycket våld? Och någonstans i dessa rörelser som låtit mängder förtryckta erfarenheter virvla upp hamnar också Claudia Rankines senaste bok Medborgare. “För att andas måste du skapa en vapenvila”, skriver hon, men inte heller oskyldighet verkar göra det lättare att andas om din hudfärg är en annan än vit, och det är med en ilska och hänsynslöshet som Rankine plockar upp sina ord och riktar dem mot rasismen.

När du öppnar boken hamnar du direkt in i fragment av en vardag där du utsätts för förtryck, via ett du-tilltal: det är du som försöker leva ditt liv, försöker göra det du älskar, försöker älska dina vänner, göra ditt jobb, vara en del av samhället; vare sig du känner dig påhoppad av språket eller inte. Medborgare är, tyvärr, en spegling av samtiden. Rankine skriver om en video ur en serie föreläsningar på YouTube som går under namnet Art Thoughtz, där Hennessy Youngman satiriskt redogör för hur du lyckas som svart konstnär: kapitalisera på din vrede. Sedan videon publicerades för tio år sedan går det att föreställa sig att marknadsvärdet bara ökat. Varje företag, institution och nation vill visa att deras händer är rena. Svarta och bruna ansikten och röster välkomnas och kan säljas som en bild av den egna, högst levande demokratin. ”Svarthet som performance”. Den säljbara vreden, skriver Rankine, har ingenting att göra med den verkliga vreden, utan den endast ”rör sig på ytan”, ”som ett spektakel”.

Efter varvade prosastycken, essä och videomanus avslutas boken i poesi, och det är här boken fulländas som en amerikansk dikt – bokens undertitel – som lyckas visa på ett förhållande mellan människor och samhällets strukturer: vår vardag, vårt språk, våra möten, våra kroppar, tankar, känslor är alla influerade av den kultur vi lever i; en kultur som i sig dock verkar främmande, inte minst för de som inte upplever dess förtryck. Ignoransen genomsyrar: allt som inte passar in i det vi redan känner till måste uteslutas; allt hållas i schack. “Du vet att känslor rubbar jämvikt eftersom alla du frågar skrattar det där överslätande skrattet: alla de ha-ha som vill ha ostörda perspektiv.” Ett våld som skapar förtryck mot allt 'det/de andra'.

Frågan är då, lyckas Rankine infiltrera denna kultur? Det går att i hennes arga och obarmhärtiga text spåra en längtan efter ett du, men varje möte verkar bli så infekterat att dess existens blir en icke-fråga, och inte längre önskat; bara fruktat, hatat. Mötet bekräftar förtrycket, bekräftar ensamheten. Vid närmare läsning skriker texten med denna längtan om att rasismen inte skulle ligga där som en barriär: varje situation där den uppstår måste uteslutas. Agnes Lidbeck har sagt att ilska är en bra drivkraft för att skriva, men i redigeringsprocessen bör ilskan skalas ner, eftersom verkligheten inte består av människor ”som inte har några andra sidor än att de är monster”. Den här boken går faktiskt i fällan av att själv utföra det uteslutande tänkande som utgör den förtryckande kulturen.

Jag önskar att ansvaret inte skulle ligga på den skadade, på den som har all rätt att vara arg. Men för att bryta ner något av en genomgående, (ofta dolt) förtryckande struktur krävs ett större perspektiv, som kan börja fylla ignoransens tomrum med insikt. Jag är rädd att utgivningen av den här boken till största del kommer kunna behandlas som ett bevis på att vi minsann har demokrati; att den faktiskt blir en underhållningsbok i det politiska spelet, eller: en pjäs på schackbrädet. Jag är rädd att den förtryckta rösten kommer hamna i samma position som den i stort sett alltid hamnar: om inte utanför, så i underläge: ingen kommer faktiskt lyssna, försöka förstå och göra något åt saken på riktigt. ”Men det är väl bara så det är”, som det brukar tänkas men inte får sägas. Det säger boken ändå: “Ja, och det är så här du är en medborgare: Kom igen. Släpp det. Gå vidare.”