#cyklades

[hammared-moods]

Honeymoon memories

[f-rg-tmigej]

Tvättade scootrarna samt cykeln och tog en tur längst strandpromenaden. Cyklade för första gången på väldigt länge! Det kändes ovant men också oväntat skönt i kroppen, jag har aldrig gillat att cykla riktigt men trots det har det varit något man alltid gjort när man tagit sig runt den lilla hemstaden (:

[enomdagen]

Cecilia kände tystnaden när hon cyklade hem längs Mölndalsån. Före Paris hade hon betraktat den som utrotad i Göteborg. Hade någon frågat skulle hon självklart förstått att det var hon som hade förändrats, inte staden, ändå upplevde hon den som ny, som förbättrad. Varje dag ansträngde hon sig för att ha huvudet kvar i den parisiska bubblan, minnas ljuset i danskans lägenhet och grannhusets vita sekelskiftsfasad, den franska balkongen, det runda marmorbordet framför den. Men bubblans permeabilitet hade redan ökat. Hon ville leva vidare i den förhöjda känslan, den som smittade av sig på hemstaden. Hennes strävan grundade sig i en undermedveten medvetenhet om att Paris aldrig skulle bli hennes stad. Redan efter gymnasiet hade hon tänkt flytta dit och plugga franska på Sorbonne, i takt med att hon åldrades kändes idén att plugga med andra unga på ett prestigeuniversitetet mindre lockande och att dörrarna till att leva ut fantasin stängas. Men just nu levde hon kvar i förvillelsen om att hon skulle bygga ett varaktigt band till Paris. För henne krävde ett sådant band relationer i staden, och några sådana hade hon inte. Bortsett från tre förstulna nätter med danskan som hon troligen aldrig skulle möta igen, men som troligen var den bärande orsaken till att det överhuvudtaget var möjligt att romantisera vistelsen.

Sakta gick luften ur den ballong som höll henne svävande över den regniga göteborgsmarken och monotana vardagen. Snart skulle alla intryck av Paris larm, de dagliga 40 000 stegen, vinkvällarna med danskan, metron och de många museebesöken syntetiseras till en del av hennes historia och inte längre utgöra en skyddande barriär mot det som egentligen var hennes vardag. Hon skulle inte uppfatta staden som en differens, den skulle återgå till att bara vara hemma. Staden hon förut uppfattat som så stor som nu tedde sig så liten skulle snart återfå sin vanliga dimension. Men nu som otillräcklig.

Den nya hörseln på staden förändrade hennes syn helt och hållet. Nu var hon säker på det, hon ville flytta tillbaka till centrum, där hon bott som tjugoåring. tillbaka till sekelskiftslägenheterna med högt i tak. Precis som Laura ville hon välja skönheten i livet. Hon ville inte längre bo i ett funkishem nära naturen, hon ville bo i en vacker lägenhet mitt i stan, att kunna känna vindpusten från folk som med oberörda steg svepte förbi mitt framför näsan på henne när hon kom ut från porten. Tempot skulle inte stressa henne längre, det skulle ändå aldrig vara Paris.

5 nov

[bojonascarlsson]

2024-08-11 Cykling

Cyklade på den östra sidan av ön idag. https://www.threads.net/@bojonascarlsson/post/C-hogKjM_TW/

[trekadventureportugal]

4 aug Santiago - Santiago

Jag gick upp vid 9.30 och plockade ordning mellan saker och det skulle städas klockan tio jag satt kvar i köket en stund sen tipsade hospitaleron om att det fanns en park ganska nära så jag tog min lilla ryggsäck och drog dit.

Jag satt där och skrev en stund bredvid ett gäng odlingslotter Det var många som var ute med sina hundar cyklade och promenerade i parken. Här var det betydligt trevligare och hälsade när man gick förbi. Det var verkligen ett andningshål i turisthelvetet. Så pass att det kändes som att jag var ute på Caminon igen. Det är ju söndag så det normala bruset från stan hördes inte heller. Det enda jag saknade var de gula pilarna. 😉

Jag passerade några små såg ut som väldigt små hundkojor men det visar sig vara katthus man hade som härbärge för katter med små hål i och någon skötte Om dessa med mat och vatten.

Jag gick runt parken kom tillbaka den var inte så lång bara någon kilometer.

När jag kom tillbaka till odlingslotterna passade jag på att hoppa in på busstationen och kika på vart bussarna gick ifrån så jag slapp och leta imorgon. Jag hittade att det var ifrån 18 eller 19 som Alsa körde sina bussar till Portugal. Passade på att ta en kaffe också 1,50., samma kaffe som i Portugal kostar 90 cent. Insåg att jag kunde sitta här och ta en kaffe innan bussen går imorgon, det är ju bara två minuter gångväg från härberget.

Stationen var full med pilgrimer som hade gått färdigt, flera såg lite vilsna ut kanske samma besvikelse som jag har, för det var inte många glada miner bland ryggsäcksbärarna, äventyret var slut.

Jag satt som på ett lite högre etage en förbi passerande väg, då busstationen var uppbyggt i tre olika plan och jag satt med utsikt över parken jag precis gått i. Nedanför kör en blablacar förbi fast det är ingen car, det är en buss. Så Jag var tvungen att kolla upp blabla car lite mer. Det visade sig vara en plattform som man kan använda överallt i världen, även i Sverige. Det gör att man kan spara lite pengar om man bokar in passagerare, lite som att lifta, fast säkrade, då man måste registrera sig för att åka med. Jag tänker att oseriösa inte väljer att registrera sig, men jag kan ha fel förstås, det finns ju folk till allt.

Vill du spara lite pengar på din resa, registrera dig på deras hemsida och erbjud din resa och uppge vad du vill ha betalt. https://www.blablacar.co.uk/ Ska prova...inte så stort i Sverige än, men kan bli...

Jag gick hem och lagade mat och åt samtidigt som Boyan, han planerade att åka till Palais de rey, ett ställe som jag var på både 2013 o 2016. Fick lite palt-koma så jag la mig en stund o sov.

Vaknade till och drog en sväng till affären, men den var stängd idag, så det fick bli en sväng till 24timmarsaffären för att köpa frukost.

28 grader varmt kl 20 på kvällen..såå skönt.

Gatorna i denna stadsdel var lite upp o ner..

Handlade...Sen satte jag mig vid busstationen o väntade in solnedgången...

Inte lika effektfullt kan jag avslöja. 😆

Jag gick hem och Maria från Barcelona höll på att laga mat. Så jag tog det sista av salladen och gjorde henne sällskap.

Vi satt o pratade ett par timmar. Hon var lärare för 3-6 åringar. Hade opererat knät och kunde eller rättare sagt fick inte gå mer än 10km per dag.

När klockan närmade sig midnatt så kändes det som sängen kallade.

[anniekimsvedin]

5/8-24

Nämen alltså är dessa mina barn? 🥹💗

Lara var till BVC idag, 7360g och 65cm, min lille klump.

Jag har fått någon jävla låsning vid skuldran på vänster sida, kan knappt vända mig om. Var en fara i trafiken kände jag när jag och Ofelia cyklade ner till Coop och handla. Kunde ju knappt vrida nacken, gick lättare att köra bil i alla fall 😂

Livet suger när man knappt kan röra sig

[husbilsresorochaventyrse]

Rastplats Stora Hammarsundet

På riksväg 50 som går mellan Askersund och Motala passerar man den fina bron över Stora Hammarsundet. Här cyklade man tidigare Vätternrundan och den näst sista depån innan målet i Motala. Bron är vackert målad med höga pilar och är belyst och den här kvällen syns också månen bakom molnen. På båda sidor om riksväg 50 på den södra sidan finns rastplatser. Det finns flera sittplatser och även…

[cowgirlodyssey]

3. Jag åkte hem till Köpenhamn

I måndags flyttade jag ner! Bor i ett litet danskt kollektiv där alla är så snygga, roliga och trevliga att man nästan blir sårad och provocerad. Hur vågar de göra så här mot mig? Med glänsande, felfri hy, går de runt och snakker dansk. Kände mig lite som hon i Nora eller brinn Oslo brinn när jag skrev det där nu. Men det är sant.

Åkte till Lund för att hämta min gamla älskade ölandscykel. Men den fanns inte kvar, så Malte blev skyldig mig en ny gammal cykel. Vi hittade en röd och rostig som är så liten att jag faktiskt når ner till marken. Hälsade på Alice och Klara i Malmö, drack öl i Folkets park och somnade på deras soffa. Sedan blev det dags för mig att åka hem till Köpenhamn.

Cyklade runt här en del på morgonen, har märkt att cykeln knappt har bromsar... Vi får se hur länge jag överlever!

[mattiascyclingadventures]

Paris-Brest-Paris 2023

Den 20:e augusti 2023 stod jag åter utanför slottet i Rambouillet några mil väster om Paris, redo för starten av cykel-loppet Paris-Brest-Paris. Det var den 20:e upplagan av detta klassiska cykellopp och fjärde gången jag skulle köra. Förra gången det begav sig var 2019 och då genomförde jag loppet på en liggcykel. Planen var från början att jag även denna gång skulle köra på samma liggcykel, och jag anmälde mig därför i januari till startgrupp F för "specialcyklar". Under våren tänkte jag dock om. Jag hade de tidigare 3 gångerna försökt genomföra loppet på så olika sätt som möjligt i olika startgrupper och med olika typer av cyklar. Det kändes mer lockande att denna gång prova att starta med vanlig landsvägscykel i den stora grupp som startar på söndagkvällen, och uppleva PBP som den absoluta majoriteten av deltagare gör det. Sagt och gjort, jag ändrade i juni min startgrupp från F till P vilket vid den tidpunkten var den tidigaste lediga startgruppen med start kl 19:45.

Starten i grupp P

Det var en trevlig grupp att starta i. Tempot ut från Rambouillet var lagom snabbt och det bildades snabbt ett antal klungor att välja på. Kvällen var ljum, för att inte säga varm, och stämningen uppsluppen bland cyklisterna. En rumän var så lycklig att han spontant började sjunga. Man känner en väldig lättnad och frihetskänsla när man äntligen får ge sig av efter en lång tid av många förberedelser. På sätt och vis är det svåraste med PBP att komma till starten - att köra de fyra obligatoriska kvalificeringsloppen, att se till att man har cykel med lämpliga tillbehör, att ordna med resan till Frankrike och annan logistik, och förstås alla träningsmil man bör cykla för att inte få alltför ont. Det tar tid och det kostar pengar, så jag delade verkligen känslan som den sjungande rumänen gav uttryck för när vi rullade västerut i skymningen.

Redan strax efter kl 21 föll mörkret och den första natten började. Jag cyklade i behagligt tempo, knappt 30 km/h, i lite olika grupper av cyklister. Det är stor skillnad på ambitionen hos de som startar i dessa grupper där maxtiden är 90 timmar, jämfört med snabbgrupperna som startat tidigare på eftermiddagen där maxtiden är 80 timmar. 2015 startade jag i en sådan snabbgrupp och där var tempot betydligt högre och körningen mer aggressiv. Lite förenklat kan man säga att de som startar i snabbgrupperna har en bra sluttid som målsättning, medan 90-timmars cyklisterna för det mesta har målet att genomföra loppet och ha kul på vägen. Jag var med andra ord i helt rätt startgrupp.

00:30 var jag framme i Mortagne au Perche som på vägen ut inte är en kontroll utan bara en möjlighet att fylla på vatten och energi. Värmen gjorde att jag redan tömt båda flaskorna så jag stannade för att fylla dem och äta lite nötter. Jag hade laddat upp innan start med en stor kina-buffet samt korv och pommes, så till skillnad från förra gången var jag inte hungrig än. Jag gjorde ett kort stopp på max 10 minuter och fortsatte sedan västerut i natten.

03:45 anlände jag till första kontrollen i Villaines-la-Juhel. Detta var mitt första planerade matstopp och jag möttes av en stor mängd cyklister som hade samma tanke. Det blev några minuter i kö till maten men inte så farligt trots allt. Jag var förberedd på att en start i 90-timmars gruppen oundvikligen skulle innebära en del köande. Jag fick hjälp att hitta (trots att jag egentligen inte behövde det) av en synnerligen entusiastisk funktionär i 10-års åldern som nog tyckte det var spännande att hjälpa cyklister från hela världen mitt i natten i just hans lilla by.

Ca 04:30 fortsatte jag cykla ett par timmar i mörker innan det började ljusna lite innan kl 7. Jag hade nästan gjort av med hälften av mina 4 lamp-batterier på bara första natten, vilket var en smula oroväckande, men det var å andra sidan den längsta natten eftersom jag inte sovit alls. Jag hade med mig en rätt stor powerbank, och satte ett av batterierna på laddning nu när det var ljust och jag inte behövde lampan längre. Jag hoppades att den skulle räcka till att även hålla liv i telefonen och mina trådlösa hörlurar, men lampan fick förstås ha högsta prioritet.

Strax efter kl 8 var jag framme i Fougeres som var nästa kontroll. Där åt jag frukost tillsammans med Henrik, den förste svenske cyklisten jag träffade. Han körde sitt 5:e PBP och tyckte det gått bättre än väntat än så länge.

Frukost i Fougeres

Etappen till nästa kontroll i Tinteniac var en av de kortaste, bara drygt 6 mil, så när jag var framme där kl 11:30 gjorde jag bara ett kort stopp för att stämpla kortet och fortsatte sedan direkt vidare. Nästa etapp till Loudeac blev dock rätt jobbig. Dels började backarna bli fler och fler och dels började det nu bli riktigt varmt. Det var långa partier över öppna fält utan någon skugga och temperaturen klättrade en bit över 30 grader. Jag kom ifatt några svenskar (tror de var från Stockholm) och körde lite med dem. Vi stannade vid ett bord som några småtjejer dukat fram där de bjöd på pasta, köttfärssås och läsk. När jag satt där tillsammans med en av svenskarna och några andra cyklister kom jag på att jag även 2019 stannat på precis samma ställe. Jag frågade tjejerna om de haft samma bord uppe då och de hade de.

Lite senare passerade vi en bäck och en av svenskarna la sig i den för att få svalka. Jag avstod dock och körde istället vidare till kontrollen i Loudeac där jag var framme 15:40. Här tog jag en liten längre paus, med lunch, toabesök och dusch av huvudet i kallt vatten. Jag försökte hålla pausen någorlunda kort men det var svårt med massor av cyklister och köer lite här och där. Så det tog nästan en timme innan jag var tillbaka på vägen igen.

Även utan sadel går det uppenbarligen att cykla 122 mil

Bara ett par mil efter Loudeac passerade jag Saint Nicolas-du-Pelem där det fanns möjlighet att sova, och där jag sovit 2019. Jag började i och för sig bli lite trött men klockan var bara 18 och det kändes dumt att sova när det fortfarande var ljust. Så jag fortsatte till kontrollen i Carhaix och var framme där 20:30, efter att först ha besökt den hemliga kontrollen i Canihuel. I Carhaix åt jag kvällsmat och funderade under tiden på om jag skulle orka en etapp till utan sömn, eller om jag skulle sova här. Jag bestämde mig för att utnyttja den sista halvtimmen dagsljus och fortsatte mot Brest. Jag cyklade ett par mil tillsammans med en engelsman som körde en 3-hjuling (ingen liggcykel utan vanlig racer fast med två bakhjul). I varje sväng fick han hänga sig inåt för att hålla alla hjulen i backen. En rätt speciell teknik som han behärskade helt och fullt.

Engelsmannen var lite starkare än jag i de många och långa uppförsbackarna efter Carhaix och jag släppte honom och cyklade mestadels själv. Vägen gick genom mörka skogar och det blev snart becksvart. Jag hade dock väldigt bra lampa och som tur var hade powerbanken hunnit ladda upp ett av batterierna fullt under dagen så jag kände att det nog inte skulle vara något problem att få batterierna att räcka hela vägen. Som väntat blev jag väldigt sömnig i och med att mörket föll. Detta, i kombination att vägen gick upp över berget Roc Travezel, gjorde denna etapp riktigt jobbig. När vi närmade oss Landernau, stan som ligger ett par mil innan Brest, tog jag rygg på en liten klunga som passerade och fick lite draghjälp den sista biten. Jag var framme i Brest kl 1:15, stämplade kortet och gick sedan direkt bort till huset där det fanns sovplatser. Nytt för i år var att man var tvungen att först duscha innan man fick sova, så det gjorde jag. Väldigt skönt och uppfriskande faktiskt även om man förstås fick ta på samma svettiga cykelkläder efteråt. Jag hade trott att det inte skulle vara så många som planerat att sova i Brest, men det visade sig helt fel. Alla sängar var upptagna och det låg massor av cyklister i korridorerna och sov. Jag fick vänta ca 20 minuter innan en säng blev ledig. Till skillnad från tidigare år där det var hundratals madrasser i en gympasal fick man här lyxen av att sova i riktig säng i ett rum med bara en annan cyklist. Jag bad om väckning kl 5 och sov som en stock de 3½ timmarna tills dess. Det var svårt att vakna ordentligt och jag gick som i en dimma till matsalen och åt en enkel frukost. Strax innan kl 6 satt jag på cykeln och påbörjade återfärden mot Paris.

Den obligatoriska brobilden på väg ut från Brest i gryningen

Det var lite småkyligt i morgontimmarna innan solen hunnit upp, och även lite dimma, men ändå inte alls så kallt som nätterna 2019 eller 2015. Precis när det ljusnat passerade jag ett tält längs vägen där det bjöds på kaffe och choklad. Det var flera cyklister som stannat där för energipåfyllning, bl.a. en äldre fransman som körde sitt 13:e PBP. Helt otroligt!

En av massor av privata initiativ längs vägen

Hans 13:e lopp. Han måste börjat ung.

I Pleyben var det dags igen för en hemlig kontroll. Man kunde äta lite där också, men det var inte så långt kvar till Carhaix där det fanns mer att välja på så jag stannade bara en kort stund och cyklade sen vidare. Kl 10:40 var jag framme i Carhaix igen och åt då en tidig men rejäl lunch.

Hemlig kontroll i Pleyben

De dryga 8 milen mellan Carhaix och Loudeac blev en rätt långsam resa. Det var återigen riktigt höga temperaturer och långa sträckor i öppet landskap utan skugga. Jag hade rätt ont i fötterna vilket jag antog berodde på att de sväller i värmen. Jag öppnade cykelskorna så mycket jag kunde och vände även en stund på pedalerna så jag kunde trampa med en annan del av foten. Det hjälpte en del. Vi passerade en stad på eftermiddagen där jag och flera andra cyklister stannade vid en mataffär för att handla. Det kändes som glass skulle passa bra i värmen och jag hittade en stor-pack med glasstrutar i mindre format. Jag slog mig ned på trottoaren, åt 9 själv och gav sen den sista till en annan cyklist som också pausade en stund där.

Strax innan kl 16 var jag framme vid kontrollen i Loudeac, efter 78 cyklade mil. Jag gick en bit utanför kontrollens område för att försöka hitta något gott att äta. Inget fel på matutbudet på kontrollen, men det var i stort sett samma saker de sålde överallt, så det var trevligt med lite omväxling. Jag hittade ett café mitt över gatan där jag köpte en baguette, inlagd frukt, kaka och dricka.

Nästa etapp till Tinteniac var också ungefär 8 mil och gick ungefär lika långsamt. Det var många cyklister på vägen men inga klungor - de flesta cyklade ensamma. När värmen avtog framåt kvällen blev det lite behagligare att cykla. Förmodligen gällde detsamma också för publiken och vi möttes av fler och fler hejarop i byarna vi passerade. I skymningen var jag framme på kontrollen i Tinteniac. Började åter bli lite sömnig, men liksom dagen innan bestämde jag mig för en etapp till innan nattvila. Jag åt inget på kontrollen utan fyllde bara vattenflaskorna och fortsatte sedan.

Publik i Medreac

Kort efter att jag lämnat Tinteniac passerade en klunga bestående av 84-timmars cyklister som startat på måndagsmorgonen. Det var en organiserad klunga med kanske 8 cyklister som roterade med en halvminuts dragarbete i fronten för varje cyklist. Jag, och flera andra, la mig bakom denna klunga och fick på så sätt en markant höjning av hastigheten utan speciellt mycket större ansträngning. Det var imponerande hur samkörda de var, och trots att mörket föll fortsatte de med sin belgiska kedja ända till kontrollen i Fougeres dit vi kom 23:40. Där kände jag att det var dags att sova och gick och la mig på golvet alldeles bredvid där kontrollanterna satt och stämplade korten.

Jag vaknade två timmar senare och från att ha varit en handfull cyklister när jag la mig var nu hela golvet fullt av sovande randonneurer. Jag gick till matsalen och åt kvällsmat (eller ska man kanske kalla det frukost kl 2 på natten). Jag var inte speciellt sugen på att ge mig ut i natten eftersom det skulle dröja ytterligare 5 timmar innan solen gick upp och jag var lite frusen efter sovpausen. Jag dröjde onödigt länge på kontrollen och fixade småsaker som att klä på sig alla kläderna jag hade med mig, fylla vattenflaskorna, smörja in läpparna, välja musik att lyssna på osv. Till sist kom jag dock inte på fler saker att göra utan kom äntligen upp på cykeln.

En cyklist från Australien kom ifatt mig och var pratsugen. Han berättade att han alltid brukade cykla i grupp på nätterna i Australien och småprata för att få tiden att gå fortare. Det var en rätt bra idé och vi hann avhandla både det ena och det andra ämnet innan solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Villaines-la-Juhel. En fransman från Lyon anslöt också till oss en stund. I nedförsbackarna körde han och jag ungefär lika snabbt, medan australiensaren alltid kom efter eftersom han körde väldigt försiktigt utför. Hans förklaring var att det i Australien ofta fanns potthål i landsvägarna som man fick akta sig för i mörket.

Kl 7 var vi framme i Villaines-la-Juhel. Det var lite för tidigt för att uppleva den stora publiktillströmningen som skulle komma senare under dagen, men det fanns trots allt redan en del publik och en speaker som höll på att värma upp. Jag åt frukost och la mig sedan på golvet för att bara vila lite. Jag somnade dock och vaknade en dryg timme senare. Nu kände jag mig hyfsat utvilad och siktade på att köra de sista 20 milen utan ytterligare sovpauser.

Jag körde ensam den första biten av nästa etapp och lyckades missa en vägvisningspil någonstans. Det dröjde tills jag kom till en T-korsning utan pilar i ett litet samhälle innan jag insåg att jag kört fel. Jag studerade kartan på telefonen och försökte fundera på hur jag skulle komma tillbaka till banan. Det var inte helt uppenbart. Jag mindes att vi varit på väg mot staden Alencon och frågade en man hur man kom dit. Han visade riktningen och jag började cykla. Det visade sig dock vara en dryg mil på en rätt så trafikerad väg, så även om det var tillåtet var det inte så trevligt att cykla där. Men i en rondell i Alencon fick jag direkt syn på fler PBP-cyklister och anslöt till dem. Jag hamnade i en rätt bra klunga med säkert 20 cyklister, varav en tjej från Belgien. Jag körde med dem nästan hela vägen till Mortagne-au-Perche som var loppets näst sista kontroll.

Jag åt en rejäl lunch i Mortagne med målet att inte behöva äta mer under loppet. Det var nu bara ca 12 mil kvar. Det blev dock rätt jobbiga mil. Temperaturen var åter en bra bit över 30 grader och det var en hel del backar att forcera. Först var det skog med skugga men ju närmare sista kontrollen i Dreux vi kom desto mer öppet och skuggfritt blev det. Jag träffade den australiensiska cyklisten igen och han hade en smart grej över hjälmen som gav skugga. Tydligen något han ofta behövde använda i klimatet i norra Australien där han bodde. I byn Senonches hade den lokala cykelklubben ett tält där de bjöd på iskall citronsaft och kakor. Jag stannade en stund där i skuggan och försökte svalka mig.

Saftpaus i Senonches

Termometern på sporthallen i Dreux visade 36 grader när jag kom dit strax innan kl 17. Jag drack en Coca Cola och åt en bit brieost och pratade lite med en svensk cyklist som var där. Sen gav jag mig av på den sista korta etappen till målet. Vägen ut från Dreux slingrade sig ner från en kulle med ett par hårnålskurvor. Mitt i en sån kurva stod bilarna plötsligt stilla och jag höll jag på att köra in bakersta bilen. Det visade sig att det skett en olycka där en cyklist vurpat (eventuellt orsakat av en bilist). Killen hade skrapat sig rätt rejält och hjälmen hade varit i asfalten. En av hans cykelväskor hade gått sönder men cykeln hade klarat sig. Jag fick lite deja vu till 2019 då jag själv kraschat på ett liknande sätt utanför Loudeac, och då en brittisk cyklist hjälpte mig. Jag stannade några minuter med honom medan han hämtade sig. Sen sa han att han kände sig OK och att jag kunde fortsätta.

Sista biten till målet i Rambouillet gick utan incidenter. Jag körde med ett par olika klungor, bl.a. en stund med svensken jag träffat i Dreux. Nån mil innan målet kom de första dropparna regn. Väldigt skönt med lite svalka. 19:20 rullade jag över mållinjen med Rambouillet-slottet i bakgrunden. En pampig vy och en härlig känsla och tiden blev 71 timmar och 30 minuter.

I mål

När man så här några dagar efter målgång ska summera PBP 2023 får man nog trots allt konstatera att detta var min enklaste upplaga hittills. Vädret var bra, lite varmt förvisso, men ändå gynnsamt speciellt på nätterna. Det var svaga vindar alla 3 dygnen, och eftersom jag startat i 90-timmarsgruppen fanns det oftast gott om cyklister att cykla tillsammans med. Jag pressade mig inte alls som jag gjort 2011 och 2015 och sov betydligt mer än då (6½ timme totalt). Jag var därför inte helt slutkörd när jag kom i mål. Kunde jag cyklat fortare? Helt säkert, men det var ingenting jag prioriterat någon gång under loppet. Det kändes mer som att målet denna gång var att ta sig runt och ha trevligt på vägen, och det tycker jag att jag lyckades med. Jag tog mig tid att stanna på ett rätt stort antal bord och tält som människor ställt upp längs med vägen, och det är absolut en av höjdpunkterna med detta lopp. Vi får se om det blir ett PBP 2027 - just nu känns det inte helt omöjligt.

[evilcrimecase]

Den 15 februari 1998 cyklade Amy Robinson, en 19-årig flicka, till sitt jobb på en Kroger-stormarknad i Arlington, Texas. Michael Wayne Hall och Robert Neville, hennes tidigare medarbetare, närmade sig henne i sin bil och erbjöd henne skjuts. När hon kände igen dem accepterade hon. De körde henne till ett isolerat område i Fort Worth.

Robinson, som levde med en psykisk funktionsnedsättning och Turners syndrom, ett tillstånd som orsakade hämmad tillväxt och försenad pubertet, stannade kvar i bilen, underhållen av radion, när Hall och Neville gick ut och gick in på fältet. Hon var naiv inför det överhängande hotet och uppfattade inte risken att vara ensam med två konstigt agerande män på en avlägsen plats mitt i natten. Robinsons mormor, Caroyln Barker, kom ihåg henne som en förtroendefull person som trodde på människors inneboende godhet.

Robinson lockades ut ur bilen av Hall och Neville. När hon kom fram sköt Hall mot hennes ben med en pelletspistol och försökte sedan rikta ett armborst mot henne. När Robinson ropade svarade männen med skratt. Neville tog sitt .22 kaliber gevär från bilens bagageutrymme och sköt Robinson i bröstet, medan Hall sköt henne flera gånger i bröstet med sin pelletspistol. Hall stod sedan över henne i flera minuter när hon vred sig av smärta, hennes liv bleknade bort.

När de tröttnade på sin morbida sport levererade Neville ett dödligt skott mot Robinsons huvud. Duon återvände några dagar senare för att orsaka ytterligare skador på Robinsons lik och tog därefter hennes kontanter och nycklar.

Det brutala brottet ledde snart myndigheterna till Hall och Neville. Deras skryt hade uppmärksammats av flera individer. De greps vid den mexikanska gränsen den 3 mars när de försökte fly landet. Neville erkände att han var rasande över att förlora sitt jobb i samma mataffär där Robinson arbetade och att han var frustrerad över sin arbetslöshet. Han hävdade att han ville ta ett liv av ren ilska.

Duon erkände att de riktade sig mot Robinson på grund av hennes förtroende för dem och för att de ville skada en minoritet, eftersom Robinson var en del indian. Neville uppgav att de hade utnyttjat hennes förtroende och förtrogenhet och noggrant planerat brottet. De två männen skrattade under utredningen och berättade om den skräck de orsakade. De erkände öppet att de använde Robinson för målövning och erinrade om den avskyvärda handlingen i ett kyligt samtal med en journalist.

Neville och Hall växte båda upp i moderledda hem med liten eller ingen inblandning från sina fäder. Neville hade en historia av inbrott och frekventa konflikter med lagen sedan sin barndom, medan Hall hade en ren rekord före brottet. Nevilles mor beskrev sin son som en introvert, som kände sig övergiven av sin far under sin barndom. Hall, som liknade Neville, var också ensam. Han hade en tioårings mentala kapacitet och mötte konstant mobbning på grund av sitt psykiska tillstånd, som hans mamma berättade.

Efter att ha träffat Neville hade Halls mor oro över Nevilles inflytande på sin son men var tveksam till att avskräcka vänskapen. Hon märkte tecken på depression i Hall, men hans andar tycktes lyfta runt Neville, vilket skapade en konflikt för henne. "Att se Michael roa sig när han var med Robert var något jag inte ville ta bort", sa hon.

Under hela rättegången presenterade åklagaren tv-sända bekännelser och ett brev från Neville till en annan fånge. Neville flinade när juryn lyssnade på hans hemska bekännelse. I sitt brev stoltserade Neville med sina och Halls sociopatiska tendenser och deras brist på respekt för sina offer.

Bevis på Nevilles långvariga våldsamma tendenser var rikliga, som går tillbaka till när han bara var fyra och startade flera bränder i Tarrant County. Som tonåring begick han stölder och 1988 fick han psykiatrisk behandling för lögn, beteendeproblem och sexuella övergrepp mot en kvinnlig släkting. Domstolsprotokoll avslöjade att Neville diagnostiserades med "bisexuell pedofili" 1991 och hade en historia av djurplågeri och tidelag.

Halls försvar försökte argumentera för att hans låga IQ och borderline psykiska funktionshinder gjorde honom mottaglig för inflytande från människor som Neville. Amys far, Ben Grogan, avfärdade påståendet och sade: "Han är helt enkelt grym, sjuk och självcentrerad. Han försöker bara rädda sitt eget skinn."

Trots försvarets ansträngningar ställde sig juryn på åklagarsidan, starkt påverkad av Neville och Halls brist på ånger. Deras dödsdomar avkunnades. Robert Neville avrättades den 8 februari 2006 och Michael Wayne Hall avrättades den 15 februari 2011.

[tryingtounderstandbrainheart]

Vavavooom

Kom in när jag satt på träningscykeln. En välsvarvad figure 8 med sånna där träningsbyxor som framhäver deluxe och en matchande kort top till. I saw her. Hon hade sitt långa blanka hår uppsatt i en tofs mitt på huvudet och såg sådär jobbigt "jag har koll på läget och imorse åt jag en papayasallad som jag gjort själv". Såklart skulle hon träna på elipsmojängen och sådär lagom fort. Poetry in motion. Bitch.

Själv flåsade jag i hans för stora grå träningsbyxor som bygger lite som en ballong i skrevet när man sitter ner och håret va sådär vad har hänt..?! jag såg ut som det som pappa alltid sa om sig "en förrymd fånge". Det skrek inte jag har koll på läget direkt. Men det är klart, det ÄR ju lite skillnad på barnpoolen och fucking ATLANTEN.

Det är ju som Dylan Moran säger, fan är du under 30 har du inte ens blivit en person än. Du behöver några riktiga duster med dread för att bygga karaktär. Vissa skiter ju i dread. Maria Montazami typen. Jag gick snarare RAKT IN i det tydligen. Jag har väl nån jävla förkärlek till kaos och känslor I guess. För jag sitter bredvid Mr världsvan som suttit i fängelse 2 gånger, testat heroin (och varenda jävla mask/snigel/kryp man kan hitta), rymt från barnhem och lever i konstant dread med sån ångest att han konstant är hög på mediciner. HAN känner jag sådär, home med. Hur fucked är inte det? Inte för att vi pratar med varandra längre men bara att sitta i närheten av honom balanserar mig.

Jag kommer aldrig vara rosendoftande vavavooom girl som har matchande träningsoutfit och 12 throwpillows och liten liten hund som heter Piffi. Jag hatar henne lite. Kanske för att jag nånstans vill vara hon? Jag tror jag hatar människor som ser ut som de har koll. Antingen leker de i barnpoolen, är så jävla avstängda för det är livrädda eller så ...är de konstiga superman.

Hon var kvinnlig. Runda former och trots att de där träningskläderna gjorde sitt så syntes det att hon var vältränad.

Jag vet inte ens varför jag bryr mig. Hon vaju bara nån 20's girl men jag tror det blev sån jävla kontrast till mig. Lite som att se en graciös svan landa på havet när man själv står och svettas hjärndöd för att masten gick sönder i en storm på natten och man har inte sovit på tre dagar.

Men sen är det ju så...lite så Är det ju still som han säger; du skulle inte vilja haft det på nåt annat sätt. Jag vet inte varför men jag behöver ut i galenskapen och va i den. Jag kanske behöver förstå galenskapen. Kanske gillar jag galenskapen. Men svanar är söta. Lite som en pina colada i solen på paradisö. En paus. En solglimt efter regnet. Kanske för att påminna mig att livet inte är en lång kamp heller. Glöm inte att njuta liksom. Men om jag njuter av galenskapen då? Hur vet man när man njuter? Är det när man ler?

Men visst, jag behöver utan tvekan, 100% lära mig njuta mer. Jag har bara börjat skrapa på ytan. Vem vet, jag kanske kan va the fit one i matchande träningskläder sen.

Men fan jag tog mig dit och jag cyklade ändå mina 20 minuter och lyfte mina små vikter trots att jag sovit kalle anka och hans vänner de senaste dagarna. Det är ju ändå det jag faktiskt bryr mig om, bygga på Mitt hus. Jag vill inte ens ha nån tråkig lyxkåk med grått kök och 15 rum iaf. KARAKTÄR. Värme. Färg. Liv. Quirkyness. DET vill jag ha. Restaureringen Är grejen. Det är nog så med mig också. Det är resan och inte bara destinationen.

[kopparsvinet]

Jag växte upp i en fördatorisk tid. Men den som tror att jag sprang med rosiga kinder och lekte med barkbåtar, som man ofta får denna tid beskriven, har helt fel. Jag satt vid mitt skrivbord även då men fick hitta på annat att handlägga. Författade ett otal brev på min gamla skrivmaskin, spelade in min musik från radions P3 på kassettband och förde jag ett pappersregister över vad som var på dom. Men inte nog med det, jag hade också särskilda registerband där 15 sekunder av varje låt var inspelade. Detta var f ö bara en bråkdel av vad jag förde register och statistik över, diagrammet tänker jag inte berätta vad det handlade om, ni får sväva i ovisshet :) (Men OK, mellan jag var 7 och 14 tillbringade jag sommarloven i Härjedalen, då var jag faktiskt ute med rosiga kinder och ställde till jäkelskap.... rökte vassrör, välte ekor, la ut lurpaket på länsvägen, cyklade till soptippen m m) https://www.instagram.com/p/Cp3DKlCjmgV/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[bojonascarlsson]

2024-05-10 Träning

Tittade på cykel mellan cyklade en mil

[turystycznyninja]

https://turystycznyninja.pl/ile-trwa-lot-na-santorini-sprawdz-ile-leci-sie-na-santorini/?feed_id=3708

[hard-rock-music]

Cyklad - Offline 2022

Cyklad – Offline 2022

Sweden , This is an album that should appeal to the entire spectrum of rock fans. A journey, if you will, through different rock styles but with a definite progressive rock foundation of resourceful instrumental interplay. Strong vocal support enhances the individuality of the eight tracks. An album too, graced with a set of beautifully created cover artwork that reinforces the album’s uniqueness…

[lishellstrom]

"Hålet"

Kap. 23 "Hålet" forts. AB-Skaffarettliv

När jag cyklade ut denna söndagsmorgon för att få frisk luft, såg jag att några med en grävskopa hade de grävt upp ett hål. På den bit av gräsmattan just där Cirkusarna brukade sätta upp sina tält. Jag förbluffades utav att ingen hade talat om detta för mej. Att de som ägde denna grävmaskin skulle ta upp en bit just där, hade ingen brytt sig om att berätta för mej. Jag hade vaknat upp denna…