#cirkeln-filmen

[cawamedia]

Guldbaggegalan för 2019 års filmer på Cirkus i Stockholm. Levan Akins And Then We Danced (vinnare för Bästa film) och Aniara, av Pella Kågerman och Hugo Lilja (som vann Bästa regi) blev galans stora segrare med fyra Guldbaggar vardera.

Om Guldbaggen

Varje enskild Guldbagge har en unik design av Karl Axel Pehrson och en plakett med texten “Guldbaggen: komisk, tragisk, bisarr, praktfull – som filmens kontrastrika värld. Dess skimrande flykt – den löpande filmremsan.”

Guldbaggegalan ägde rum måndagen den 20 januari 2020 på Cirkus i Stockholm och med efterfest på Operakällaren, Operaterassen, samt Café Opera. Programledare är Emma Molin. Arrangör Wonderland Event & PR.

guldbaggen.se – facebook.com Guldbaggen – @guldbaggen – #guldbaggen

Här följer Cawa Media’s bilder ifrån galan, samt efterfesten. Nedan följer även listan på samtliga vinnare.

Guldbaggevinnare filmåret 2019

Bästa film

And Then We Danced                                                                i regi av Levan Akin Producenter: Mathilde Dedye och Ketie Danelia

Levan Akins coming-of-age-film i dansmiljö i Georgien, där en dansare motvilligt förälskar sig i sin största rival, har hyllats av en enig kritikerkår i Sverige och på filmfestivaler över hela världen. Filmen tävlade om Queerpalmen i Cannes 2019 och har under året vunnit priser vid festivaler i Sevilla, Sarajevo, New York och Chicago bland andra. Härnäst väntar Sundancefestivalen, där And Then We Danced tävlar i Spotlight-sektionen. Den var också Sveriges Oscarbidrag i år, men togs inte ut till tävlan.

Bästa regi

Pella Kågerman och Hugo Lilja för Aniara

Pella Kågerman, född 1982, och Hugo Lilja, född 1979, har tillsammans regisserat Aniara, som bygger på Harry Martinsons rymdepos med samma namn. De två regissörerna har en lång bakgrund av samarbeten som inleddes då de båda studerade vi Dramatiska Institutet. De samregisserade exempelvis kortfilmen Supportern (2011), en testosteronstinn skildring av vardagen i den svenska fotbollshuliganvärlden, och skrev respektive regisserade Återfödelsen (2010) som vann pris för Bästa kortfilm vid filmfestivalen i Berlin. Aniara nominerades till Prix Fipresci (kritikerpriset) vid European Film Awards 2019. Detta är tredje gången i Guldbaggens historia som regipriset delas.

Bästa kvinnliga huvudroll

Emelie Garbers för rollen som mimaroben i Aniara

Emelie Garbers (fd Jonsson) är född 1982 och utbildad vid Kungliga svenska balettskolan och Stockholms konstnärliga högskola. Hon har sedan 2005 kombinerat teaterroller i Stockholm och Göteborg med roller inom film och tv, ofta i regissören Mikael Marcimains produktioner; Lasermannen (2005), Call Girl (2013), Gentlemen & Gangsters (2016). För sin roll i Aniara vann Emelie Garbers priset för Bästa kvinnliga skådespelare vid filmfestivalen i Les Arcs 2018, och hon var en av de nominerade till årets Rising Star vid Stockholms filmfestival 2019. I vår är Emelie Garbers aktuell i Sara Kadefors komediserie Dejta på SVT.

Bästa manliga huvudroll

Levan Gelbakhiani för rollen som Merab i And Then We Danced

Den georgiske dansaren och skådespelaren Levan Gelbakhiani är född 1997 och gör sin filmdebut i Levan Akins hyllade And Then We Danced. Under inspelningen i Tblisi, utsattes filmteamet för ständiga hot, och tvingades ha säkerhetsvakter på plats, på grund av filmens homosexuella tema. Gelbakhiani var när han erbjöds rollen tveksam till att ta den, av rädsla för repressalier. Sedan dess har han vunnit pris för Bästa skådespelare på filmfestivalerna i Odessa, Minsk, Sarajevo och Valladolid, och även nominerats till en European Film Award.

Bästa kvinnliga biroll

Bianca Cruzeiro för rollen som Isagel i Aniara

Bianca Cruzeiro är skådespelare, regissör och arkitekt, utbildad vid Stockholms dramatiska högskola och KTH. Hon har varit verksam vid Uppsala stadsteater och även turnerat med föreställningar i egen regi. 2013 filmdebuterade Cruzeiro i Felix Herngrens Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, och hon medverkar också i Vinden blåser vart den vill (Kim Ekberg, 2017). 

Bästa manliga biroll

David Dencik för rollen som Sture Bergwall i Quick

David Dencik är en svensk-dansk skådespelare född 1974. Han flyttade från Danmark till Stockholm 1999 då han kom in på Teaterhögskolan. Det stora genombrottet kom med huvudrollen i miniserien Lasermannen (Mikael Marcimain, 2005). Porträttet av Fred Åkerström i Cornelis (Amir Chamdin, 2010) gav honom en första Guldbaggenominering. Under 2010-talet har Dencik även nominerats för sina insatser i såväl Hotell (Lisa Langseth, 2013) som Gentlemen (Mikael Marcimain, 2014). Han har även haft betydande roller i ett antal internationella produktioner, som Tinker Tailor Soldier Spy (Daniel Alfredson, 2011), War Horse (Steven Spielberg, 2011) och tv-serierna Top of the Lake (2017) och Chernobyl (2019). I vår är David Dencik aktuell på biograferna i den kommande Bondfilmen, No Time to Die i regi av Cary Joji Fukunaga.

Bästa manus 

Levan Akin för manuset till And Then We Danced

Regissören och författaren Levan Akin föddes i Sverige 1979 och har rötter i Georgien. I början av sin karriär arbetade han bland annat som assistent på flera SVT-produktioner och på Roy Anderssons Du levande (2007). Långfilmsdebuten Katinkas kalas visades på Stockholms filmfestival 2011. Den fick sedan internationell premiär på Tribeca Film Festival 2012 och hyllades i amerikansk press. 2015 hade Cirkeln premiär och erhöll fina vitsord av kritikerna och även Guldbaggenomineringar för Bästa mask/smink, musik (av Benny Andersson) och visuella effekter.

Bästa foto

Lisabi Fridell för fotot i And Then We Danced

Lisabi Fridell, född 1985 är en svensk filmfotograf baserad i Berlin. Hon har fotat både spel- och dokumentärfilm, oftast som A-fotograf. Filmerna Fridell arbetat med präglas av feministiska värderingar och normbrytande ambitioner. Som exempel kan nämnas den prisbelönade långfilmen Nånting måste gå sönder (2014) av Ester Martin Bergsmark. Fridell låter berättelsen styra det filmfotografiska uttrycket, och hon experimenterar med färg, form och foto för att bidra till filmens narrativ.

Bästa klippning

Erika Gonzales, Kristin Grundström och Karolina Bengtsson för klippningen av Josefin & Florin

Erika Gonzales är född 1976 och har examen från National Film and Television School i Storbritannien. Efter att ha klippt ett tjugotal kortfilmer, tog hon steget över till de längre formaten med långfilmen Din barndom ska aldrig dö (Marcus Carlsson, 2013).

Kristin Grundström är filmklippare med examen från Dramatiska Institutet. Hon föddes i Dalsland 1972 och har skaffat sig en diger meritlista med bland annat Anna Odells filmer Återträffen (2013) och X & Y (2018), Josef Fares Zozo (2005) och Lukas Moodyssons HBO-serie Gösta (2019).

Karolina Bengtsson är baserad i Köpenhamn, men arbetar även med svenska produktioner. Hon arbetar främst med musikvideor.

Bästa kostym

Margrét Einarsdóttir för kostymerna i Eld & lågor

Margrét Einarsdóttir är en isländsk kostymdesigner, bosatt i Reykjavik och verksam i hela Europa. Hennes imponerande meritlista innehåller titlar som The Secret Life of Walter Mitty (Ben Stiller, 2013), Noah (Darren Aronofsky, 2014) och Den siste konungen (Nils Gaup, 2016).

Bästa ljud/ljuddesign

Andreas Franck och Fredrik Dalenfjäll för ljudet i 438 dagar

Ljudteknikern och kompositören Andreas Franck föddes 1973 i Uppsala. Sedan 2012 har han Guldbaggenominerats inte mindre än sex gånger. Han har vunnit tre Guldbaggar i kategorin Bästa ljud: Apflickorna (2011), The Quiet Roar (2014) och Jönssonligan – Den perfekta stöten (2015). Detta är hans fjärde Guldbagge och ett rekord i kategorin Bästa ljud, som i år delas ut för nionde gången.

Fredrik Dalenfjäll är bördig från småländska Åseda och har en examen i digital ljudproduktion från Blekinge Tekniska Högskola. År 2017 vann han det prestigefyllda amerikanska branschpriset Golden Reel Award för Bästa ljud i utländsk film med norska Kungens val (Erik Poppe, 2016).

Bästa mask/smink 

AnnaCarin Lock för mask/smink i Quick

AnnaCarin Lock föddes i Dalarna 1978. Som maskör har hon arbetat med många av regissören Mikael Marcimains produktioner och hon vann en Guldbagge för Bästa mask/smink i hans film Gentlemen (2014). Lock blev också Guldbaggenominerad 2017, då för sin insats i Flykten till framtiden (Ulf Malmros och Jaana Fomin, 2016).

Bästa originalmusik

Nathaniel Méchaly för musiken i Eld & lågor

Franske kompositören Nathaniel Méchaly har skrivit musik till över 60 olika film- och tv-produktioner och arbetat med filmskapare som Luc Besson, Simon West och Wong Kar-wai bland många andra. Eld & lågor-regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein anlitade Méchaly första gången 2016 för att komponera musiken till deras tv-serie Midnattssol.

Bästa scenografi 

Anders Hellström, Frida Ekstrand Elmström och Nicklas Nilsson för scenografin i Om det oändliga 

Anders Hellström är attributör, modellbyggare och snickare. Han har flera tv-produktioner bakom sig och även långfilmen Sound of Noise (Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson, 2010).

Frida Ekstrand Elmström är scenograf och har tidigare arbetat med Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014) som fotoassistent och dekormålare.

Nicklas Nilsson är scenograf och har arbetat med två av Roy Anderssons tidigare långfilmer, Du levande (2007) och En duva satt på en gran och funderade på tillvaron (2014).

Bästa visuella effekter

Andreas Wicklund, Per Jonsson och Arild Andersson för effekterna i Aniara

Andreas Wicklund är mannen bakom videon Crazy Frog: Axel F (2005) med 1,4 miljarder visningar på Youtube. Han är 3D-animatör och VFX-artist i bolaget Kaktus Film som han startade 1996 och som förutom effekter till långfilm även producerar tv-vinjetter, musikvideor, reklam- och företagsfilm.

Per Jonsson är en 3D-specialist som arbetar med film och reklam. Utöver effekterna till Aniara har han bland annat försett Gröna Lunds Halloweenkampanj med spökskepp och spindlar.

Arild Andersson har som del av ett litet team på Kaktus Film och Fiffigt film & animation skapat stora 3D-effekter för Aniara. Han har tidigare bland annat gjort visuella effekter till Under pyramiden (2016).

Bästa kortfilm 

Excess Will Save Us Regi: Morgane Dziurla-Petit

I oktober 2017 larmas polisen till byn Villereau på den franska landsbygden efter att en kvinna har hört upprepade smällar. Vi möter byborna när de återger berättelsen om dagen då Villereau lät sig lamslås av rädsla och blev ett exempel på hur terrorhotet är ständigt närvarande, även för en fransk by med runt tusen invånare. Excess Will Save Us vann Tempo Short Award på Tempo Dokumentärfestival 2019. 

Bästa dokumentärfilm 

Transnistra Regi: Anna Eborn

I Anna Eborns dokumentär Transnistra hänger 16-åriga Tanya och hennes kompisar vid en övergiven byggplats i Transnistrien, en liten utbrytarrepublik i östra Moldavien. Här, i ett land som inte existerar förutom inom sina egna gränser, försöker de hitta sin plats i livet, långt från vuxenvärlden. Filmen vann pris för Bästa nordiska dokumentär vid Göteborg Film Festival 2019.

Bästa utländska film

Parasit

Regi: Bong Joon-ho

Arbetslöse men streetsmarte Ki-taek och hans familj intresserar sig för den rika och glamorösa familjen Park. En efter en nästlar de sig in i familjens hem, men en oväntad incident ställer allt på sin spets. Regissören Bong Joon-ho är känd för bitsk humor och underfundig samhällskritik. Hans genombrott kom 2006 med monsterfilmen The Host. Han har sedan växt till en av Sydkoreas mest intressanta regissörer via filmer som Snowpiercer (2013) och Okja (2017). Parasit belönades med Guldpalmen vid Cannes filmfestival 2019 och vann en Golden Globe för Bästa utländska film 2020.

Årets nykomling: Emily Norling

Motivering: För en dokumentär där filmaren vågar vända blicken mot sig själv. En berättelse gjord med ömhet och kärlek, utan gräns mellan jaget och kameran – om det ömtåliga i människan. Vår vinnare letade inte efter filmen – filmen hittade henne. För filmpoesi med stor integritet, årets nykomling är Emily Norling för Allt vi äger.

Priset för Årets nykomling instiftades 2016 med syfte att inspirera och uppmuntra till nya, modiga val, att vara nytänkande och innovativ. Priset går till en person som oberoende av yrkeskategori inom filmbranschen har utmärkt sig med sin insats. Pristagaren får en specialdesignad statyett, skapad av illustratören och grafiska designern Parasto Backman. På 2019 års gala fick filmkollektivet Crazy Pictures ta emot priset.

Hedersguldbagge: Svenska Filminstitutets styrelse har beslutat att 2019 års Hedersguldbagge ska tilldelas Lasse Åberg

Motivering: Med barnasinne, passion och komisk skärpa har vår mottagare av Hedersguldbaggen roat och engagerat svenska folket i snart sextio år. En lika klok som klarsynt allkonstnär som berikat oss med några av de mest sedda och älskade filmerna, och med Stig-Helmer Olsson skapat ett ikoniskt alter ego som blivit en del av den svenska folksjälen. Årets mottagare av Hedersguldbaggen är Lasse Åberg.

Hedersguldbaggen har delats ut sedan 2001, för lång och trogen tjänst inom svensk film. Skådespelaren Annalisa Ericson – vars filmkarriär spände över åtta decennier – var den första att erhålla utmärkelsen. Förra året tilldelades skådespelaren Yvonne Lombard Hedersguldbaggen.

Gullspira: Christian Ryltenius

Motivering: Nära en miljon barn i biosalongerna kan inte ha fel. Vår prisvinnande regissör har utvecklat svensk animation till internationell nivå; både kreativt och kommersiellt, och samtidigt lyft en älskad karaktär in i modern tid. I tre filmer har han fått världens starkaste björn att triumfera på vita duken, och snart kommer en fjärde film om Bamse. 2019 års vinnare av Gullspira är lika snäll som han är stark: Christian Ryltenius.

Priset Gullspira går till en person eller organisation som har gjort enastående insatser inom barnfilmen. Priset delades ut för första gången 2006. Gullspira har fått sitt namn efter geten i filmen Barnen från Frostmofjället. Priset, som är skapat av konstnären Amalia Årfelt, består av en statyett i glaserat stengods med förgyllda horn och en skälla i äkta guld. Förra året fick regissören, manusförfattaren och producenten Linda Hambäck ta emot Gullspiran.

Guldbaggens publikpris: Jag kommer hem igen till jul

i regi av Ella Lemhagen Producenter: Sandra Harms och Rachel Bodros Wolgers

Världsstjärnan Simon kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället arrangerar hans bror Anders den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte nöjd med detta. Simon tar dock lätt på saken, ända tills han konfronteras med begravda familjehemligheter. I rollen som Simon ses Peter Jöback, och filmen är delvis baserad på hans liv. Även Johannes Kuhnke, Suzanne Reuter och Jennie Silfverhjelm medverkar.

Guldbaggens publikpris är filmpublikens eget pris. Under röstningsperioden har alla  kunnat rösta en gång om dagen på de fem filmer som hade flest biobesök 2019. Omröstningen har skett på aftonbladet.se. Förra året vann Tårtgeneralen Guldbaggens publikpris.

    Guldbaggen 2020 Guldbaggegalan för 2019 års filmer på Cirkus i Stockholm. Levan Akins And Then We Danced (vinnare för Bästa film) och Aniara, av Pella Kågerman och Hugo Lilja (som vann Bästa regi) blev galans stora segrare med fyra Guldbaggar vardera.

[sarabelfgren]

hej! jag är en fan av er engelsfors böcker och jag älska cirkeln filmen! jag undra om annan böckerna av trilogien blir filmatiserat? (ursäkta, jag läsa svenska ännu)

Hej! Vad roligt att höra! :) Just nu finns inga planer på det. Allt gott till dig! /Sara

[jannefantastic]

1995 grundade jag Västerbottens AmatörFilm Festival (VAFF) 1996 bildades Västerbottens AmatörFilm FÖRENING (VAFF) 1998 filmar VAFF (föreningen) #Spikfödd med mig i registolen (och en liten roll i filmen). Däremellan hade jag några "lost years" där jag studerade Manus för Film/TV på Dramatiska Institutet, jobbade på Strandvaskaren, Ett Öga Rött, Kung Fury och sånt. 2017 har Spikfödd premiär på VAFF filmfestival 2017. Cirkeln är sluten.

[viktorjerner]

“James Grays The Lost City of Z är en bättre Interstellar än Interstellar”

Något i den stilen postade jag på mitt twitterkonto igår och ett par av mina följare bad mig att utveckla det resonemanget lite, så nu är vi här. För det första ska det sägas att allt detta har cirkulerat i mitt huvud för att Christopher Nolan i samband med släppet av Dunkirk – en fantastisk film för övrigt – har hamnat på tapeten igen och i både podcastande och skrivande har hans tidigare filmer givetvis diskuterats. Som vanligt när jag rör mig på Nolans arena så dras ofta tankarna till de filmer som markerar tillfällen där jag inte stämmer in i den globala hyllningskören; Inception, Interstellar och The Dark Knight Rises. Till skillnad från många andra tycker jag att alla nämnda är 3/5-filmer på sin höjd och att de fallerar så fort man skrapar lite på den polerade ytan.

Hur som helst, just i år så fick funderingarna kring 2014 års science fiction-rökare Interstellar helt nya lager, då jag på årets filmfestival i Berlin fick möjligheten att se James Grays nya film The Lost City of Z. För att fatta mig kort så är det en helt magnifik film om upptäcktsresande Percival Fawcett (Charlie Hunnam) som år 1925 försvann spårlöst i Amazonas täta djungel. Likt flera tidigare expeditioner han gjorde var han då på jakt efter “Z”, en mystisk stad som Fawcett hoppades var någon form av El Dorado-liknande vagga för en tidig civilisation. Det är med andra ord berättelsen om en man som lämnar sin familj bakom sig och åker till en oerhört riskfylld och främmande plats i hopp om att förändra samhället till det bättre med sina eventuella upptäckter, låter det bekant?

Om man förenklar det så pass mycket så är Interstellar i princip samma film. Jag är mycket väl medveten om att de vid närmare analys skiljer sig på många betydande vis, period- och genremässigt om inte annat, men där i den innersta kärnan går de hand i hand. Både Percy och Cooper (Matthew McConaughey) tycker att de är rätt man för jobbet och offrar sig därför för det som hypotetiskt väntar om deras uppdrag lyckas. Cooper hoppas på att hitta nyckeln till mänsklighetens framtida överlevnad och Percy vill förändra synen på “vildarna i djungeln”, men samtidigt också mätta sin egen brinnande besatthet. Man skulle därför kunna argumentera för att Percys resa är mer själviskt motiverad, men det finns ingen tvekan om att även Cooper till viss del drivs av sin kärlek för sitt yrke och de historiska möjligheter som han ställs inför.  Det som dock för mig cementerar kopplingen mellan de två filmerna allra starkast är temat tid. Både i Interstellar och The Lost City of Z väljer filmskaparna nämligen att fokusera stora delar av narrativet kring just tidens betydelse och faktiska värde. Både James Gray och Christopher Nolan gör det genom att skildra hur huvudkaraktärerna konstant brottas med det faktum att varje sekund de spenderar på sina resor är brända sekunder med familjen på hemmaplan. Eftersom faror lurar runt varje hörn så blir värdet av de sekunderna, timmarna, veckorna och åren så ohyggligt påtagligt, vilket plågar dem. Båda filmerna försöker förmedla det budskapet men gör det på väldigt olika sätt, och det är där som jag tycker att Grays djungel överträffar Nolans alternativa dimension.

I Interstellar så utnyttjar Nolan science fiction-genrens möjligheter och leker med relativ tid, exempelvis när Cooper spenderar några timmar på en främmande planet för att sedan inse att 23 år har passerat hemma på jorden. Det är ett tankeväckande koncept och det leder till en riktigt emotionell scen halvvägs in i filmen, men när det mot slutet tas till sin yttersta spets – när Cooper träffar en gammal, döende Murphy (Ellen Burstyn) – tycker jag att det tappar mycket av sin kraft. Så pass många år har passerat att såret med tiden per automatik har läkt, särskilt för Murphy, och när far och dotter möts efter en livstid ifrån varandra presenteras det på ett förvånansvärt blekt och halvhjärtat vis. Efter en några ynka minuter lång konversation sätter sig Cooper, som i hela filmen verkar ha glömt bort att han har en son också, i en flygfarkost och drar ut i rymden igen. Visst, händelseförloppet visas inte i realtid, men oavsett så är utförandet riktigt haltande och emotionellt otillfredsställande. Det är nästan som att inte ens Nolan själv bryr sig särskilt mycket om den centrala relationen längre, trots att den byggs upp som filmens känslomässiga tyngdpunkt. James Gray å andra sidan lyckas ta samma tematik till en mycket djupare och mer fascinerande plats och ror The Lost City of Z i hamn utan problem, trots att han har en mycket mindre verktygslåda än Nolan. I Grays värld är tiden konstant, och den tid som passerar i Amazonas passerar samtidigt hemma i England hos Fawcetts fru och deras tre barn. För mig blir det så mycket starkare på alla sätt, när båda parterna upplever den totala mängden tid som har passerat. Fawcett var borta i flera år i stöten under sina åtta expeditioner och spenderade fem år i första världskrigets skyttegravar, så totalt är det en ofattbar mängd tid han offrade för sitt kall. Det är inte i närheten av Interstellar-tid, men det är verklig tid. Grays skildringar av hur barnen växer under expeditionerna och hinner glömma hur deras pappa ser ut är därför fullständigt förgörande på en nivå som jag inte tycker att Nolan når. Även skillnaden i huvudkaraktärernas motivation som jag nämnde tidigare faller i The Lost City of Z:s fördel. Fawcetts högre mått av “frivillighet” gör enligt mig att den interna striden mellan faderskapet och expeditionerna blir så mycket rikare och mer drabbande. Människan är en mycket komplex varelse, och att Fawcett frivilligt prioriterar expeditionerna framför sin familj under långa perioder ger en mer tematiskt nyanserad skildring av det än i Interstellar, där Coopers starkaste motivation är ren nödvändighet på grund av läget på jorden. Det är med andra ord externa faktorer (i stora drag) som får iväg Cooper på sin resa medan det främst är interna faktorer, passion och besatthet, som driver Fawcett. 

Avslutningsvis så tycker jag också att James Gray får till en bättre skildring av “den andra sidan av myntet”, representerad av Mackenzie Foy och Jessica Chastain i Interstellar och Tom Holland och Sienna Miller i The Lost City of Z. Skildringen av konsekvenserna av huvudkaraktärens val är minst lika viktig som skildringen av den resa som huvudkaraktären gör och det tycker jag att Nolan helt tappar greppet om. Bitarna med Foy och Chastain på jorden är hopplöst tråkiga och skrapar man på ytan ekar de tomt. Mer än barnslig och osympatisk ilska, som stundtals tycks gränsa mot förakt, får vi inte. Gray presenterar en mer nyanserad bild där både Millers (spelar frun) och Hollands (spelar sonen Jack) karaktärer pendlar mellan förstående och stöttande till svikna och förtvivlade. I scenerna mellan dem och Hunnam problematiserar Gray de val som Percival Fawcett gjorde, men lämnar det till publiken att bestämma om det är “rätt” eller “fel”, eller om det ens går att se det så över huvud taget. Svärtan i att Fawcett tog med sig Jack på sin sista expedition, och därmed förseglade bådas öden, lyfter också berättelsen långt bortom slutet i Interstellar. Cirkeln sluter sig och konsekvenserna kommer ikapp dem på nästan bibliskt sätt, och den avslutande efterföljande scenen med Sienna Miller, som för övrigt gör en av sin karriärs bästa prestationer, tillhör det vackraste jag har sett på bio i år. 

[brienneofwesteros]

Okej jag måste bara berätta om drömmen jag hade inatt. 

Jag spelade Anna-Karin i Cirkeln, och drömmen började med att jag av någon anledning körde runt på parkeringen till filminspelningen och spanade. Helt plötsligt kommer Benedict Cumberbatch gående för han skulle tydligen vara med i filmen (oklart vilken roll han spelade dock). Sedan var det dags för inspelning och det var någon jättekonstig scen där Anna-Karin, Minoo och Rebecka sprang upp och nedför trappor i ett jättestort hus med massa papper hela tiden. Kommer ej ihåg vad detta var för papper (synd). Och sen var det då dags för filmvisning. Bara det att jag och de andra som spelade De Utvalda inte bara hade skådespelat, vi hade även producerat och regisserat, och var nu ansvariga för att göra i ordning lokalen vi skulle ha filmpremiären i.

Alla sprang runt och var sönderstressade men samtidigt väldigt förväntansfulla och exalterade för vi visste att vi hade gjort ett jävligt bra jobb.

Så, på det stora hela: awesome dröm men något förvirrande :)

[sarabelfgren]

Hej Sara! Kom på en grej, varför valde ni att göra Cirkeln till film? Eller va det inte ni som valde det? För tänk om ni hade gjort Cirkeln, Eld och Nyckeln till en tv serie på ett X många avsnitt. Tror ni att fler hade kollat då? För jag tycker att det är så sjukt tråkigt att det inte blir någon mer filmatisering utav dem två resterande böckerna!! // Ledsen älskare av hela trilogin!

Hej! Oj, svår fråga … Men i korthet - vi ville göra det i Sverige, och för några år sedan, när vi gjorde filmen, så fanns inte så många aktörer att gå till på tevemarknaden. Att göra en så stor teveserie med bara unga i huvudrollerna som krävde budget (det är ju en berättelse som kräver en del pengar) … Ingen skulle ha gått med på det. Och dessutom är teveserier i Sverige kända för att hamna i “development hell” på grund av hur kanalerna fungerar. Man blir helt beroende av kanalens godtycke, och kan inte driva projektet framåt. Kanske skulle det se annorlunda ut i dag med fler aktörer och en succé som Skam färskt i minne, men jag har för länge sedan slutat tro att den svenska teve-och filmbranschen styrs av rim och reson, hehe. Dessutom tyckte vi att det var kul att göra den första riktiga fantasyfilmen i Sverige. Och vi behöver verkligen inte skämmas för de biosiffror vi fick, de svenska filmer som gick bättre än Cirkeln tillhörde alla kategorin “svenska familjevänliga feelgood-filmer” som brukar vara de som lockar publik till svensk film. (Det finns mycket att säga om den svenska publikens komplicerade förhållande till svensk film, men jag ska inte veckla in mig i det här.) Sen att enormt många valde att ladda ner den i stället för att betala för den (såg siffrorna för det häromdagen) … Ja, det var ju inte så kul. Även om man inte gillar Cirkeln som film så försvårar man ju för att liknande filmer (fantasy, skräck, etc) ska kunna göras i Sverige. Men jag tror inte folk tänker så långt. Hur som helst - det finns fortfarande en chans att den blir teveserie, men inte i Sverige. Mer än så kan jag inte säga just nu. :) Allt gott!Sara

[jannefantastic]

1995 grundade jag Västerbottens AmatörFilm Festival (VAFF) 1996 bildades Västerbottens AmatörFilm FÖRENING (VAFF) 1998 filmar VAFF (föreningen) #Spikfödd med mig i registolen (och en liten roll i filmen). Däremellan hade jag några "lost years" där jag studerade Manus för Film/TV på Dramatiska Institutet, jobbade på Strandvaskaren, Ett Öga Rött, Kung Fury och sånt. 2017 har Spikfödd premiär på VAFF filmfestival 2017. Cirkeln är sluten.

[sarabelfgren]

Hello! I just wanna ask. In what countries can we watch the film? I mean in cinemas. Like cinema city and others.

Hello!

I’m afraid I don’t know yet! We’re only sure about Swedish cinema distribution at the moment. But of course we’re hoping that the film will be shown in cinemas in other countries as well. It all depends on what kind of distribution deals are made. If I hear something, I will post the information here. :) 

All my best!Sara

[sarabelfgren]

I just found out that I'm allowed to tell you that the The Circle trailer will be released in mid-November (more details to come). I've seen it and yes, I do believe you will enjoy it. ;) Apart from the Chosen Ones you will get a glimpse of several important Engelsfors characters. 

PS Here is the teaser trailer for those of you who haven't seen it.

[sarabelfgren]

kommer nikolaus att vara med i de andra filmerna då? jag menar, han blir ju lite viktigare senare.

Kan inte svara på det än faktiskt, för jag har inte kommit så långt med manusen. Problemet med platsbrist blir ju större och större, eftersom böckerna blir längre och längre. Det viktiga för oss är som sagt att berätta tjejernas historia (en viss kärlekshistoria måste ju få utrymme t.ex.). När det gäller ramhandling och biroller måste vi tänka kreativt och det går alltid att hitta på nya lösningar. Tänk på filmerna som AU … ;)

[sarabelfgren]

jag har precis läst den stora nyheten om cirkeln filmen och jag är chockad beyond belief :( men adriana kommer väl fortfarande ha sin roll i filmen.......?

O ja. Och det blir ju på sätt och vis ännu mer fokus på henne när Nicolaus är borta. Tjejerna blir ju mer utlämnade åt Rådet också … 

Förstår att det är  chockartat, men jag tror och hoppas att allt kommer att falla på plats när filmen kommer. :) 

[sarabelfgren]

Is The Circle's teaser trailer going to be in Swedish? Or it will also be in English?

It will be in Swedish, but I promise I will translate. :)

[sarabelfgren]

The first The Circle teaser trailer will be available online on Monday 4th of August 2014. Check out facebook.com/cirkelnfilmen

Spread the word! :)

[sarabelfgren]

Välkommen tillbaka! :)

Tack! :) Ska bli så himla kul att ta del av folks reaktioner på teasern nu! Den visades i måndags på galapremiären och det var många som blev väldigt taggade. ;)

[sarabelfgren]

Hello my friends! I'm back. And tonight: it's the opening night of Guardians of the Galaxy - and the teaser trailer of the The Circle movie. PS I will answer your questions as soon as I can!

[sarabelfgren]

Wrap party!