#blåbärsris

[morethedifferentmorethebetter]

Happy Easter!!! 🐣🌷🌱🌸🐇 #easter #happyeaster #easterbunny #eastereggs #gladpåsk #påsk #påskpynt #påskhare #tulpaner #blommor #blåbärsris #vårkänslor #nofilter (på/i Stockholm, Sweden) https://www.instagram.com/swedishmermaidunicorn/p/BwfQh2yH1Np/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=gvgey3dvvxm7

[skogskyrkogardar]

✞ På Skogskyrkogården i Jönköping bland tallar, granar och blåbärsris står ett #kolumbarium. Det togs i bruk år 2003 och innehåller 16 gravplatser. En platta där det får plats två namn, årtal och en symbol markerar var urnan står. 📷 Svenska #Skogskyrkogårdar.se #Skogskyrkogården #Jönköping #Småland #Sweden  #Skogskyrkogård #LetsGuide #Nature #Graveyard #Cemetery  #WoodlandCemetery #ForestCemetery  🐜 #SvenskaSkogskyrkogårdar #SkogskyrkogårdenJkpg 🌿 #Graveyard_dead #igw_sepulcrum #ig_eurasia #ig_europe #ig_sweden #fotografheryerde #NordicChannel #igphotoworld #grave_gallery #r_a_d #igglobalclubhdr #vsco_sverige #AwesomeSweden #kings_hdr #Sweden_by_us (på/i Skogskyrkogården i Jönköping) https://www.instagram.com/p/B4qY8AejWYv/?igshid=1k12a4pwqzybm

[peterisaksson]

Rostfärgat i trädgården. #trädgård #pil #hosta #blåbär #blåbärsris (på/i Peters Hängmatta)

[vesperthine]

day 2 - inspiration, extramaterial till “i dimma är det svårt att se klart”

en scen helt inspirerad av en egen ritt jag gjorde i somras, under en kväljande varm julikväll. ibland har man bara ögonblick där man är helt medveten om allt som sker omkring en -- varje doft, ljud och känsla -- och det finns nog knappt en större inspirationskälla än det ♡ 

(unfortunately, swedish only)

Solen står lågt på himlen och får skuggorna att gå in i varandra. Damm och knott avtecknar sig som svarta prickar i motljuset.  Det enda som hörs är hästarnas hovar mot den mjuka stigen, deras egna andetag och inandet från en och annan broms.

Annars ligger tystnaden som ett behagligt lock för öronen. Och det är fruktansvärt varmt.

Barbackaritter är praktiska och ger värme på vintern, men på sommaren är det mer för hästarnas skull. Sadel gör att både ryttare och häst svettas mer än nödvändigt, och dessutom är betydligt lättare att bada med bara träns.

Men det hindrar inte svetten under hjälmen från att rinna ner som rännilar i nacken, innanför tröjan, för att ansamlas i knävecken innan den droppar ner i ridkängorna.

Isak håller på att gå under.

Närmaste sjö ligger egentligen inte så långt från stallet. Men för att komma till badstället farmor hittade för alla herrans år sedan, tar det säkert fyrtio minuter enkel väg. Och då har de ändå töltat och galopperat så mycket de vågat. Auður flämtar fortfarande lite för högt, så det är skritt från och med nu.

Bakom sig kan han höra hur Even visslar lite för sig själv, säkert för att distrahera sig från värmen. Isak kan inte vissla, så han försöker att inte tänka på raden av myggbett han fått i ländryggen av alla ställen. 

Det är lättare sagt än gjort.

Precis när solen börjar bli outhärdlig får han syn på den lilla markeringen vid sidan av vägen, och de kan äntligen svänga in i skogen. Skuggan omsluter de, temperaturen sjunker nästan märkbart och genast blir det lättare att andas. 

Och att se.

Han gör halt. Under honom tar Glóð  chansen att bita på bromsbettet hon har fått bakom ena frambenet -- precis vid hans skänkel -- och han hinner precis lyfta undan benet. Ridbyxor var inte ens att tänka på i den här hettan, men om Glóð skulle hugga honom av misstag, skulle hon bita genom skinn .

Bakom sig hör han hur Auður släpper ut en belåten suck. “Vad är det?” säger Even några sekunder senare.

“Blåbär.”

“Oj! Redan?”

Branten, vars andra sida de just galopperat uppför, är täckt av ett tjockt lager blåbärsris. Skuggan och den försiktiga morgonsolen har fått blåbären att mogna, trots att det bara är i mitten av juli. Och det är något med hur han, precis som han alltid gjort, bara kan kila fast foten mellan Glóðs framben, luta sig ut och ta en handfull. 

Nostalgi, men mot en botten av realism. Eller något annat pretentiöst.

Blåbären, tidiga som de är, är små och sura som fan. Inte alls som han minns dem. Men när Isak slänger en blick över axeln, tittar bara Even på honom med ett lilafärgat flin.

Det är inte första gången Even har följt med honom upp hit. De är inne på sjätte eller sjunde, han har helt tappat räkningen, men det är nog många gånger till att hästarna känner igen honom. Visserligen tar det bara en timme med bil, men det känns ändå som en försäkran; det faktum att det ens blev en andra och en tredje gång. 

Att de inte bara fortsatte på något här hemma som uppstått på grund av ensamhet och geografisk isolering.

Utan att de där månaderna på Island faktiskt varit världsomvälvande på mer än ett sätt.

Så småningom blir det glesare mellan träden, och de kommer ut till den lilla tjärnen. Trots sitt läge är vattnet klart och kallt tack vare smältvatten uppifrån fjällen.

Ytan är helt blank; man kan nästan se dammet ovanpå.

Vid vattenbrynet är marken urgröpt i sidled, och nedanför de blottlagda tallrötterna finns början av en stenig strand. De lilla stupet är för mycket för Glóð och hennes tendens att snubbla, så Isak sitter av och låter det gamla stoet hitta fotfästet innan han hoppar efter.

Här vid vattnet står luften nästan helt stilla, och han kan inte får av sig käderna fort nog. Fötterna är helt svampiga efter att ha varit instängda i det täta materialet i flera timmar, och han håller faktiskt andan när strumporna går samma öde till mötes. 

Men allt -- den långa, varma ritten och alla satans myggbett --  är värt det för att se Even ta av sig ridhjälmen och visa upp en riktig hjälmfrissa, och sedan följa upp det med att dra av sig den vita t-shirten som har klistrat sig mot hans rygg av svett. 

Kvällssolen gör det lätt att urskilja varenda liten skiftning av muskler under hud när han till slut slänger upp t-shirten på den upphöjda marken.

Och det är inte okej hur lättpåverkad Isak fortfarande är. Spelar ingen roll vad de gjort och ännu inte hunnit med än; han borde inte bli såhär av att se Even ta av sig en t-shirt.  Jävla värmebölja. Och badshorts döljer precis ingenting. Det är ren tur att Glóðs kropp skymmer sikten, annars hade Even aldrig låtit honom glömma det.

Han pillar lite med stoets man i ett försök att få blodet att återgå till huvudet, medan Even drar av sig ridskorna; kastar upp dem på marken ovanför innan han gör en grimas. “Usch, vad stenigt det är här.”

“Du har en häst.” Isak börjar meningen, men kan inte låta bli att skratta till när han ser hur Auður har gått iväg några meter för att dricka från vattenbrynet. “Det är bara att hoppa upp igen!”

Even drar ihop ögonbrynen och tittar på Isak med ett uttryck som tigger medlidande. Isak bara himlar med ögonen och med ett fast grepp om Glóðs man, hivar hans sig upp igen. Han leder henne ut till knäna i vattnet, innan han rider upp till Auður och ger honom en liten knuff.

Valacken tittar upp, så Isak petar till honom på bogen med foten igen, tills hästen lyder och backar två steg så att Even kan få tag på tyglarna igen. Sedan sitter Even upp igen, och Isak kan inte låta bli att stirra lite; alltid imponerad över hur smidigt och lätt det alltid ser ut. 

Som om Even aldrig gjort något annat i sitt liv. 

Väl uppe ger Even honom ett tacksamt flin. “Schysst,” säger han, och låter  Auður vada ut till knäna i det klara vattnet.

Isak låter Glóð följa efter, och han ryser lite när hans egna vader bryter vattenytan; kylan är välkommen men plötslig. “Varsågod. Men så vasst är det inte.”

Det plumsar ordentligt när både häst och Even plötsligt försvinner nästan helt under ytan; Auður håller huvudet ovanför, men Even dyker under helt för att sedan komma upp igen, blöt i håret och med ögonen som springor. Vattendropparna gnistrar till i motljuset när de sedan vänder upp och kommer tillbaka in mot stranden; Auður får benen under sig när det blir grunt nog, innan de kommer bort

Evens blöta knä slår i Isaks eget. “Ändå hjälper du mig. Som alltid.”

“Det är väl för att jag är så snäll, då.”

En blöt och svalkande hand lägger sig mot hans kind. En tumme stryker lätt över hans underläpp. “Du är det.”

Och när Even kysser honom med sin våta, mjuka mun, kan inte Isak komma på att han någonsin känt sig mer tillfreds.

[kvo-the]

Känner du det,

sakta,

Hur oron blir till i mörkret runt sängen och kuddarna. Täcket är ljust, lakanen vita och luktar fransk blomma. Även där finns det mörka, även där växer det jag önskar inte fanns i mig. Jag vrider mig, vänder. En yoga i mig som inte är med flit, det är sida, rygg, mage, sida och spänningar i axel, ben, käke. Som när morgondagens bekymmer trycker ovanifrån, som när framtidens otydlighet lägger sig i mitt bröst. Jag vill ut men är fast inne.

Morgon, stillhet. Pannan mot benet, pannbenet. Jag stirrar på en mattkant, har aldrig förr tagit in en mattkant på det sättet. 7.35, morgonpass, pappas matta. Sluter ögonen. Låt mig få vara ett ingenmansland tänker jag, jag trycker bort ett sms.

Bilder av lägenheten i Lund flimrar framför ögonen på natten. Ett hem som känns långt bort, tillfälligt. Jag vilar mig, som i steget framför nästa steg. Framtiden suddig. Nutiden klar. Är det en flykt att vara i nuet undrar jag. Läser en bok. Vill gå i kloster.

Skogen. Mossan är vit och ett murket gammalt regnvatten pyser upp när jag känner med vanthanden. Kan man sitta här. Sätter mig på mossan. Ser ut över träd, sten och blåbärsris. Är väl en del av detta. I ditt namn, tänker jag. Gär jag väl allt det där andra. För allt detta. För sättet luften känns, eller nej. Handen i mossan. Det är för lukten. Det luktar som när jag var fem och var vid vattentornet, det luktar som att vara tolv och leka med pinnar i scouterna. Gode gud, låt mig vara tolv och gå på scouterna och att mamma hämtar mig efteråt och vi går hem, lyssnar på amos lee, äter en bulle och somnar som en sten innan klockan ens är tio.

Tåg, pannan mot fönstret. Det bullrar och skakar fram, jag halvsover och slår pannan i fönster. Tittar upp. Möter ett par ögon över en ansiktsmask. Jag vet, tänker jag. Det är dumt. Har pandemin på fingrarna, halsen. Mina händer är klibbiga av sprit. Samtidigt vill jag ta in varje uns av den samhällsfarliga resan, vill andas in ångorna, äta med händerna, stryka fingrarna längs kanten på hantag, rullband, flygplatsbänkar. Slår upp ögonen igen, bokhylla i Kalmar. Var allt en dröm, är frågan. Jag smsar Johanna. Är så rädd. Är så ledsen. Är så ensam. Alla mina minnen är på ett vis bara delade med mig själv. Frankfurt och Pertuis. Kastrup och Kalmar.

Stranden. November tidigt. Ser henne i ögonen med en ansträngning till att verka pigg. Nu är det bara att tänka på nästa grej, säger jag. Hon rynkar på pannan. Du är verkligen speciell. Eller är det hon. Jag har tappat vad som är upp och ner, min kognitiva gravitation. Inget är normalt. Ser vidare

[trailflying]

Jag har haft möjligheten att få använda iläggssulor från @orthomovement. Jag har använt ett par i mina sneakers som jag använder till vardags och ett par lite mer stadiga och stödjande när jag tränat. Det första jag reagerade på när jag började använda sulorna var att skorna blev mjukare. Efter första löppasset med sulorna kände jag också av ett bättre stöd under hålfot. Jag upplevde också som att droppet möjligtvis blev större, fast det kanske är inbillning? Däremot så blev det precis som @orthomovement beskriver, ”upgrade feeling”, att skona blev mjukare var en första känsla, sen tycker jag att den känslan gick ner till att vara, mer som ett stöd till foten, samtidigt som skorna faktiskt blev skönare! Så nu, när jag mellan skorna så följer sulorna med! Jag kan bara rekommendera er som känner att ni vill ha ett bättre stöd för fötterna i skorna att prova! Ni hittar flera modeller av @orthomovement iläggssulor hos t.ex. XXL eller om ni golfar så finns de hos Dormy! Ni kan även köpa dom direkt från orthomovement.se med 10% rabatt, ange då rabattkod ”RAINER10”! 👍🏽 Vi ses där ute bland blåbärsris, tall och gran! #protectedbyorthomovement #orthomovement #orthomovementinsole (på/i Lida Friluftsgård) https://www.instagram.com/p/CFsD6UZHTzs/?igshid=1rtpzdkniny5h

[elsatornqvist-blog1]

Blåbärsris, finland 2019

[belovedfool]

Så mysigt här, nära vatten och skog, lingon- och blåbärsris precis vid stugan... Underbart! 🖤 #flisansäventyrifalun (at Främby Udde Resort) https://www.instagram.com/p/B1O2lOdi3TM/?igshid=8uuxksuxnlyf

[iamsaramodig]

I doften av höst

I doften av höst - några rader i ingången till en mer inåtvänd årstid.

Några av höstens dofter fångade på bild: tallbarr, mossa, blåbärsris…

Jag ser fram mot den dag som tekniken gör det möjligt att spara och dela doftupplevelser på samma sätt som ett synintryck. Doften av barrskog, fuktig mossa och vatten i klar och hög höstluft på dagens promenad längs Årstavikens strand är en doft jag gärna skulle spara för att plocka fram lite då och då. (Jag har än så länge…

[bladedarkside]

Ute o gick med hunden, tog kort på ett litet blåbärsris #ilovemydog 👍

[uppmarksamhetskat]

Jag släpper ned en hand genom vattenytan och låter den glida genom det svala, till synes bottenlösa sjövattnet. Jag blev inte delegerad ansvaret över någon åra, så den kan lika gärna ligga där och klucka. Solen ligger precis och vilar på horisontlinjen och himlen är i alla nyanser av orange och rosa och persika. Jag stirrar upp i den för det känns som att om jag koncentrerar mig tillräckligt mycket så kanske den omfamnar mig som jag gör den och jag kanske svävar ur den lilla ekan och upp i det brinnande sockervaddet. Men istället kliver Valter i båten och hivar efter sig en bred väska som nästan får båten att volta direkt. Hela min ärm blir dyngsur och jag frustar till. "Det var väl allt det?" säger han utan visad bryddhet och spanar upp över bryggkanten. Han smuttar på sin cigarett och skjuter ut den i vattnet. "Få dit oss nu bara." Marcel gör honnör och ror ut oss från den lilla hamnstaden.

Vi hjälps åt alla tre att dra upp ekan på den grusiga strandkanten. Det luktar av tång som ligger uppslängd på stenar och sand, och jag är uppmärksam om vart jag sätter fötterna för att inte halka omkull. Min ärm är fortfarande dyngsur och hänger längs kroppen som ett dött djur. Pojkarna är ivriga och pratar ikapp om något känner mig ointresserad av för tillfället. Jag tittar istället upp mot den glesa skogen.

”Vart ska vi nu då?” frågar jag Marcel. Det är hans sommarhus, som han så generöst erbjudit oss över helgen. Det ligger på en egen liten ö, två hus till ska ligga i närheten men jag ser bara blåbärsris mellan träden. Det började skymma när vi lastade ur bilen men nu har mörkret lagt sig över oss som ett tjockt täcke. Bladen glittrar lite av dagg, men annars är allt stilla i dunklet.

”Hitåt.” Marcel styr med vana och raska steg vägen genom riset. Han har en svart bag över ena axeln, och med den fria handen stoppar han en cigg mellan läpparna. Han tänder den inte utan böjer istället undan grenar som kommer i hans väg. Jag och Valter trippar efter så snabbt vi kan, men mina fingrar domnar av tyngden från påsarna jag bär och jag sackar efter. Valter har endast en liten sportig ryggsäck på ryggen som han påstår vara det enda han behöver helgen ut. Ingen ifrågasatte honom. Jag följer den lilla reflexen på hans ryggtavla medan jag kämpar mig upp för det Marcel kallat en stig. Jag kommer ut på en liten äng. Det torra gräset är högt och kittlar mig på benen när jag skyndar ikapp killarna.

”Vi ska inte göra någonting på tre dagar.” säger Marcel. ”Man gör ingenting här ute, bara går upp och ned från bryggan. Det är underbart.” Han har ciggen bakom örat nu och ser verkligen redo ut för att göra just det. ”Här är det.” Ett litet vitt välskött hus tornar sakta upp sig framför oss. Jag har svårt att urskilja detaljer i mörkret men fem stora fönster pryder framsidan av huset och gapar som stora svarta munnar redo att svälja oss alla tre. När vi tagit oss fram till trappan dumpar Marcel väskan på översta steget och tänder ciggen. Sen står han där tyst och ser ut över ängen. Jag undrar hur han kan se någonting över huvud taget.

Valter fiskar upp mobilen ur byxfickan och slår på lampan. Marcel dyker undan som en vampyr i solljus.

”Varför ska du alltid slakta stämningar?” Sen fimpar han bittert i trappan och plockar upp en nyckel fram en nyckel bakom dörrkarmen.

”Mitt casa är ert casa, det vet ni.”

Dörren glider upp och jag blinkar flera gånger utan att det hjälper mig att se. Men Marcel slår på en lampa i köket och vi kliver in i ljuset.

[instaroidz]

#blåbär på gång. Det tar sig. Som pyromanen sa. #blåbärsris

[michaelnordeman]

[bladedarkside]

Ute o gick med hunden, tog kort på ett litet blåbärsris #ilovemydog 👍