#ber tré | Explore Tumblr posts and blogs

larusymir · 8 years ago

Text

Ljóð eftir Lars Noren

snarað af LÝÓ

"KUNG MEJ OCH ANDRA DIKTER".

Det här är Anettes pensionerade morbror.

För några år sedan fotograferades han

under en grön ek,

halvliggande, tuggande på ett grässtrå

av vidunderlig friskhet och smak.

Han väntar ännu på fotografiet

och frågar mig varje gång vi träffas:

Har du sett fotografen?

Han är ganska ung. Han har slips.

Han har visst varit synlig vid Konsum.

Jag nämner honom här som exempel

på vår tillbörligt hemska väntan.

Þetta er móðurbróðir Anette.

Fyrir nokkrum árum síðan var tekin mynd af honum

undir grænni eik,

hálfliggjandi, tyggjandi strá

frábærlega frískt og bragðgott.

Hann bíður enn eftir ljósmyndinni

og hann spyr mig alltaf þegar við hittumst:

Hefuðu nokkuð séð ljósmyndarann?

Hann er frekar ungur. Hann er með bindi.

Hann mun hafa sést í Kaupfélaginu.

Ég nefni hann hér sem dæmi

Um bið okkar sem er jafn skelfileg og vera ber.

Jag sitter med min dotters

lilla huvud i handflatan

En oavslutat befrielse

går in i sin ogripbara frukt

- rinner från hennes huvud

ända ut i min frid

som en fågelflock i den öppna dörren

Ég sit með litla höfuðið

hennar dóttur minnar í lófanum

Frelsun sem ekki er lokið

fer í ávöxt sinn utan seilingar

- rennur úr höfði hennar

alla leið útí frið minn

einsog fuglager í opnum dyrunum

RESESKILDRING

När jag dör är det som om jag dog.

När jag inte kommer tillbaka har jag varit död.

Jag förstör. Jag förstår inte.

Jag har fått kontinuiteten att brista.

Jag har fått tiden att gå sönder i stora rötter

som tränger över huset och ropar efter familjerna

i det förgångna.

Inatt sover jag bland tusenden

Och du går och lägger ansiktena till rätta

och viskar: Världen är redan erövrad.

FERÐALÝSING

Þegar ég dey er það einsog ég dæi.

Þegar ég kem ekki til baka hef ég verið dáinn.

Ég skemmi. Eg skil ekki.

Ég er búinn að rjúfa tímaflæðið, röðina

Ég er búinn að brjóta tímann í stórar rætur

sem ryðjast yfir húsið og hrópa á fjölskylduna

í fortíðinni.

Í nótt sef ég meðal þúsunda

Og þú ferð og hagræðir andlitunum

og hvíslar: Heimurinn er þegar unninn.

DIKT FRÅN ENRUMMAREN I HÄGERSTEN 1979

Vinterdagen är blank och vacker

Sjön som kall spärma

Och värmen sinnesblå som en sjuksköterskeklädnad.

Snö faller ända bort till broarnas frid

I köket luktar det kokta kalvhjärtat

som hunden skall få till middag.

Steglitsorna är fåglar,

de samlar på dunkelhet

Och språkets väg leder ner till en äng

där klagande schäfrar rastas i dödssolen.

LJÓÐ FRÁ EINS HERBERGIS ÍBÚÐINNI Í HÄGERSTEN 1979

Vetrardagurinn er sléttur og fagur

Stöðuvatnið einsog kalt sæði

Og hlýjan geðblá einsog hjúkrunarkonubúningur.

Snjór fellur alla leið að friði brúanna

I eldhúinu lyktar soðna kálfshjartað

sem hundurinn á að fá í kvöldmat.

Steglitsorna (Cardue'lis cardue'lis) eru fuglar,

þeir safna rökkri

Og leið tungumálsins liggur niður að engi

þarsem vælandi sheferhundum virðrast í dauðans sól.

EN LYCKLIG OCH INNBILLNINGSRIK DIKT

OM POETERNA

Jag ville vara den förste av människor

men överallt är jag som en fiende.

Efter fyrtio år återstår bara

den inre vintriga hörseln.

Dagarna glänser som trolovade

med aftonjord i sina leenden.

Språket lever tjänarens liv, jag ditt.

Är jag ängel eller idiot?

- En smula av ingenting.

Jag går gärna och lägger mig naken

med fotsulor och vackra ögon.

Och över sängen får du springa lättfotat

som flickorna i Botticellis "Våren".

HAMINGJURÍKT LJÓÐ OG FULLT ÍMYNDUNAR

UM SKÁLDIN

Ég vildi vera fyrstur manna

en hvar sem ég kem er ég einsog fjandmaður.

Eftir fjörtíu ár er bara eftir

vetrarnöpur innri heyrnin

Dagarnir skína einsog trúlofaðir

með kvöldmold í brosum sínum.

Tungumálið lifir lífi þjónsins, ég þínu.

Er ég engill eða erkifífl?

- Smávegis af engu.

Ég fer gjarnan og legg mig nakinn

með iljar og falleg augu

Og léttfætt mátt þú hlaupa yfir rúmið

einsog stúlkurnar í "Vori" Botticellis.

Som ett barn

vaknar kärleken till mitt i natten

och måste ropa

för att veta att den inte är ensam

Sedan sitter den och sover

långt från sitt skrik

Och när den klättrar i träd

vet den inte

om den vill komma hem eller bort

Einsog barn

rumskar ástin um miðja nótt

og verður að hrópa

til að vita að hún er ekki einsömul

Svo situr hún og sefur

langt frá hrópi sínu

Og þegar hún klifrar í tré

veit hún ekki

hvort hun vill komast heim eða burt

Varje rop ger åt avståndet innebörd.

Hvert hróp gefur fjarlægðinni merkingu.

Man arbetar med sin sång

för att få den lugn och glad,

övergiven och synlig,

sjungande och medkännande

eller bara hård och plågande.

Man tvingar sin sång

för att den inte skall bli vanmäktig.

Man sätter den vid floden, i vinden.

Man tar den till ett hem för envar

och ställer sin säng vid dörren.

Man tänder lampor där ljuset går vilse.

Maður vinnur með söng sinn

til að fá hann kyrran og glaðan,

yfirgefinn og sýnilegan,

syngjandi og hluttakandi

eða bara harðan og kveljandi.

Maður þvingar söng sinn

svo hann verði ekki vanmáttugur.

Maður lætur hann við fljótið, í vindinn.

Maður fer með hann til heimilis fyrir hvern sem er

og kemur rúminu sínu fyrir við dyrnar.

Maður kveikir á lömpum þar sem ljósið villist.

I vad jag än gör

tränger kalkylerna in, som

fars antäckningar ©

siffrorna, beräkningarna,

pengarna och oron springer

som uthungrade hundflockar

skimrande av otålig värme.

Í hverju sem ég tek mér fyrir hendur

þrengja útreikningarnir sér inn, eins

minnispunktarnir hans pabba -

tölurnar, útreikningurinn,

peningarnir og óróin hlaupa

einsog banhungraðir hópar hunda

blikandi af eyrðarlausum hita

Med dig gör jag

till hälften

och med mig själv

till slutet

Með þér geri ég

hálfa leið

og með sjálfum mér

til enda.

Igår skrev jag något

vacket i minnesboken. Jag skrev

kärleken, den ort

där vingarna återlämnar

allt vinden har gjort dem

Í gær skrifaði ég svolítið

fallegt í minnisbókina. Eg skrifaði

ástin, sá staður

þar sem vængirnir skila aftur

öllu því sem vindurinn hefur gert þeim.

Bind mig i siffror

bind mig i ord

låt det hemska jaga

sig in i sin ro

Bind mig í tölur

bind mig í orð

lát voðann hundelta

sig inn í ró sína

Mitt huvud är för litet

för fadershanden

Faller och lyser ur den öppna handflatan

som ett avslitet flugansikte

i frostgräset

Höfuð mitt er of lítið

fyrir föðurhöndina

Fellur og lýsir úr opnum lófanum

einsog afslitið fluguandlit

í héluðu grasinu

... Ibland springer meningen

fram som ett litet barn som blir

lyckligt om det skrämmer upp en.

... Stundum stekkur merkingin

fram einsog lítið barn sem verður

himinlifandi ef því tekst að hræða mann.

Vänd på stenarna

så ser du

varför de

älskande måste

klä sig i sten

Snúðu steinunum við

þá sérðu

af hverju þeir

sem elska verða

að klæða sig steini

Inte vet jag vart de

bortresta dör

men hos mig

stämmer de möte

sätter sig och boskiljer

talande, ordlösa

lämnar de sina härjade ägodelar

som en blåst i Paestum -

hos mig är det alltid ljus och fest

Här möts de konkreta och de abstrakta djuren.

Ekki veit ég hvert þeir

héðanförnu deyja

en hjá mér

mæla þeir sér mót

setjast og skilja á borði

talandi, orðlausir

skilja þeir við hrjáðar föggur sínar

eins og vindkviða í Paestum

hjá mér er alltaf ljós og veisla

Hér hittast konkretu dýrin og þau abströktu

Kan man säga

om sin mor

- Hon har aldrig funnits

Om sin far

- Han är rädd

att föras bort

Egendomligt vädjande

Om sig själv

- Man ger sig av

på morgonen

och kommer hem

i utplåningen.

Getur maður sagt

um móður sína

- hún hefur aldrei verið til

Um föður sinn

-Hann er hræddur

að verða færður burt

Undarlega grátbænandi

Um sjálfan sig

-Maður leggur af stað

um morguninn

og kemur heim

í tortýmingunni.

NÆSTA BOK ER "NATTARBETE".

Nära

är vi vår kärlek

där den är

oåtkomlig

oförstörbar

för oss själva

Nálæg

erum við ást okkar

þegar hún er

utan seilingar

óbrjótandi

fyrir okkur sjálf

Dina ögon sover

ensamma inom mig

är du bara

mitt försök att

fatta, undgå en

större kärlek

Augu þín sofa

einsömul inní mér

ert þú bara

tilraun mín til að

skilja, komast hjá

stærri ást

Jag arbetar

mycket långsamt

jag lägger en

fast grund av

osäkerhet

hos mig själv

för att kunna leva

Ég vinn

mjög hægt

ég legg

tryggan grunn úr

öryggisleysi

sjálfs mín

til að geta lifað

jag vill älska Dig

jag vill vara kvar

minutiöst

ég vil elska þig

ég vil verða eftir

af ýtrustu nákvæmni

Stanna kvar här

så att jag lämnar

den plats som är min

i dina ögon

Du och jag var det jag såg

Och vi är det avstånd

som återstår för mig

Jag vågar mitt liv

för att få det av dig

som du inte kan ge mig

Vertu kyrr hér

svo ég yfirgefi

þann stað sem er minn

í augum þínum

Þú og ég var það sem ég sá

Og við erum sú fjarlægð

sem er eftir fyrir mig

Ég hætti lífi mínu

til að fá það hjá þér

sem þú getur ekki gefið mér

Var och en av oss

befinner sig mellan

två främlingar som

behöver oss

Hvert og eitt okkar

er statt á milli

tveggja ókunnugra sem

þurfa okkar við

Du kan inte komma hit

Utan den tid som återstår

Þú getur ekki komið hingað

Án þessi tíma sem eftir er

Allt vi är nu

dör, som vi

Allt sem við erum nú

deyr, einsog við

Jag måste visa

och gömma mig samtidigt

för att hinna se mig

Ég verð að sýna

og fela mig samtímis

til að ná því að sjá mig

Imorgon blir en lika vacker dag

Kanske utplånas tingens konturer

Du ännu ljusare och lugnare

Bussarna stilla snöfall utan sömn

Långt borta stiger människor ur

Vi går genom skuggorna från de svärd som skall falla

Á morgun verður jafn fallegur dagur

Kannski hverfa útlínur hlutanna

Þú ennþá ljósari og rólegri

Strætisvagnarnir kyrrir snjókoma án svefns

Langt héðan stígur fólkið úr

Við göngum gegnum skugga þeirra sverða sem munu falla

När vi är ute och

går en kväll håller

du mig i handen och

du går bort med mig

i handen och

kommer aldrig tillbaka

Þegar við erum úti og

göngum kvöld eitt heldur

þú í hendina á mér og

þú ferð með mig

í hendinni og

kemur aldrei aftur

Allt det jag gör

förvandlas i världen

Det jag gör förvandlas i världen

När jag träffade dig förvandlades

allt jag gjort i världen

och kan bara ske där

Allt sem ég geri

breytist í heiminum

Það sem ég geri breytist í heiminum

Þegar ég hitti þig breyttist

allt sem ég hafði gert í heiminum

og getur bara gerst þar

17.2.

Jag undflyr ständigt

mitt ansikte utanför tiden

Ég forðast stöðugt

andlit mitt utan tímans

jag kommer ingenstans

men jag skall ingenstans

ég kemst ekkert

en ég ætla ekkert

jag finns inte

men jag är

ég er ekki til

en ég er

och de verkliga ansiktena

som börjar i ensamheten

ser jag för första gången ingen

og raunverulegu andlitin

sem byrja í einsemdinni

þau sé ég í fyrsta skipti á ný

Vi längtar efter

att bli lika

Við þráum

að verða eins

En regnig dag

flickan i Tyskland

hon stiger på i regnet

Rigningardagur

stúlkan í Þýskalandi

hún fer um borð í rigningunni

Bordet, vattenglaset, fågeln

som flyger ut i gryningen

Borðið, vatnsglasið, fuglinn

sem flygur út í morgunljósið

jag kan gå omkring

hela natten, men

jag hoppas att du

som måste gå

och arbeta i

morgon skall

vakna fri

ég get gengið um

alla nóttina, en

ég vona að þú

sem verður að fara

og vinna á

morgunn munir

vakna frjáls

Det är ljust klockan fem

jag har hämtat Linda

hon är glad och lätt

och talar mycket

och tar mig upp i sin glädje

Það er bjart klukkan fimm

ég er búinn að ná í Lindu

hún er glöð og létt

og talar mikið

og tekur mig inn í gleði sína

Uruguay är ett tyst Chile

Dess söner är här

och de ser på klockan

i Sverige vad det är

för tid för deras mödrar

Uruguay er þögult Chile

Synir þess eru hér

og þeir líta á klukkuna

í Svíþjóð og sjá hvað

tímanum líður hjá mæðrum þeirra

Nu har jag kommit hem

Alla ser likadana ut här

Både personal och fångar

Nú er ég kominn heim

Allir hérna líta eins út hérna

Bæði starfsfólk og fangar

Och smakar ditt kalla

kött i det mörka

ljusfyllda rummet

Og bragða þitt kalda

kjöt í dimma

uppljómaða herberginu

Men vad Gud har utelämnat

behåller Gud

En það sem Guð hefur undan skilið

því heldur Guð

Jag kunde söka inne i

det tyska språkets kropp

Ég gat leitað inni í

líkama þýskrar tungu

nu stängs allt

för att öppnas

av ljudlösa nästa dag

i gryningen eller

långt fram på dagen

nú lokast allt

til að opnast

af hljóðlausum næsta degi

í dögun eða

þegar langt er liðið á daginn

Så långsamt

allting

blir till sig själv

Hægt og hægt

verður allt

að sjálfu sér

Jag måste utgå

från min egen kropp

mina ögon, som om

det vore almängiltigt

Ég verð að ganga útfrá

mínum eigin líkama

augum mínum, einsog

það væri algilt

Lyssna på vad

människor säger

när de inte längre kan tala

Hlusta á hvað

fólk segir

þegar það getur ekki talað lengur

Att älska

utan orsak

I kärleken

finns redan

dess föremål

Að elska

án ástæðu

Í ástinni

má þegar finna

hið elskaða

Det finns ingenting

hos mig som inte

brinner upp i dig

Það er ekkert

í mér sem ekki

brennur upp í þér

Går ut i natten

Mörkt gräs, stjärnor

Träd, stenar som

skaver i den daggiga bilden

Fer út í nóttina

Myrkt gras, stjörnur

Tré, steinar sem

skafa döggvota myndina

Stenar som lossnat

och faller från byggnader

som inte finns

Steinar sem losna

og falla úr byggingum

sem ekki eru til

Rummet därinne

står stilla

och luktar av barnets lekar

Herbergið þarna inni

stendur kyrrt

og lyktar af leikjum barnsins

Men jag är ständigt

ensam, som om alla mina

mest alldagliga handlingar

inte längre är alldagliga

som om jag vore filmad

ensam i lägenheten

eller på en gata

En ég er stöðugt

einn, einsog allar mínar

hversdagslegustu athafnir

séu ekki lengur hversdagslegar

einsog ég væri kvikmyndaður

einn í íbúðinni

eða úti á götu

Den som lider av sig själv inför

andra delar

andras värderingar

Sá sem þjáist af sjálfum sér

fyrir framan aðra deilir

mati hinna

Orden

och deras intet

betyder lika mycket

Merking orðanna

og merkingarleysi

þýða

jafn mikið.

Du kommer inte in i en ny värld

när du har förlorat din

plats i det vanliga

Þú kemst ekki inn í nýjan heim

þegar þú ert búinn að glata þínum

stað í því venjulega

Av ångest byter jag

min identitet med

den som inger mig ångest

Af ángist skipti ég

um ham við

þann sem skapar mér ángist

Allt vi ser och

undflyr är en

påminnelse om

ett annat liv

Allt sem við sjáum og

forðumst er

áminning um

annað líf

24.2

Gud är Guds intighet

etc

Guð er tilvistarleysi Guðs -ATH-

Guð er auðn Guðs

Guð er að Guð er ekki

I kvistarna som vi

tog in låg de

gröna bladen åtskruvade

Idag slog den ut

Í hríslunni sem við

tókum inn voru

grænu blöðin skrúfuð

Í dag sprakk hún út

Kl. 6 på morgonen

Barnen vaknar däruppe

med snabba fötter

Kl 6 um morguninn

Börnin vakna á efri hæðinni

með hraða fætur

Iskallt i rummet, det mörka

kaffet ryker

Ískallt í herberginu, gufan

úr myrku kaffinu

Skälet är den kärlek

jag vill uppnå

Och jag är anledningen

Tilgangurinn er sú ást

sem ég vil öðlast

Og ég er ástæðan

Jag kan bli skrämd

av kundskapen att i

varje stund av mitt

liv är jag lika fri

Ég get orðið hræddur

við vitundina um að

sérhverja stund lífs

míns er ég jafn frjáls

Men också människan

måste ha sina egna

stränder av det

som inte kan hejda henne

En manneskjan verður líka

að hafa sínar eigin

strendur af því

sem getur ekki hamið hana

Jag kan aldrig, när jag

är som lyckligast, vara

säker på att du finns

Ég get aldrei, þegar ég

er hvað hamingjusamastur, verið

viss um að þú sért til

Du sitter i den

stora stolen vid

fönstret och

läser full av vingar

Þú situr í

stóra stólnum við

gluggann og

lest full af vængjum

Allt ljus kommer

från natten

i poesins Natt

Allt ljós kemur

frá nóttinni

í Nótt ljóðsins

Guds terror

upphör aldrig i mig

Skelfing Guðs

hættir aldrei í mér

6.3.

Natten bleknar och

några blickstilla

vingslag som bär måsarna in

över staden vilar

nästan i kroppen, en stund är

mitt inre ett glas hett vatten

du dricker ur

Nóttin fölnar og

nokkur grafkyrr

vængjaslög sem bera máfana inn

yfir borgina hvíla

næstum í líkamanum, um stund

er mitt innra líf glas af heitu vatni

sem þú drekkur úr

Vi går till arbetet vars

meningslöshet dagligen bara

kan mätas med vansinnets avskurna redskap

Við förum í vinnuna hverrar

tilgangsleysi á hverjum degi

er bara hægt að jafna við afskorin tól brjálæðisins

De trötta ser på sig själva

med trötta ögon

och söker i tystnadens kultur

och måste dö helt för att

försvinna utan förändring

Þau þreyttu horfa á sjálf sig

með þreyttum augum

og leita í jarðvegi þagnarinnar

og verða að deyja alveg til að

hverfa án breytingar

Idag är jag språkligt

död och anonym

som om hela mitt skrik brutit

fram ur min kropp och i var

stund det åter blir lugnt och

stilla mellan oss förnims

den bärande brutaliteten

Í dag er ég dauður og nafnlaus

hvað tungumálið varðar

eins og allt mitt hróp hafi brotist

fram úr líkama mínum og í hverri

stund þegar aftur er ró og

kyrrð okkar á milli, þá finnist

hinn ríkjandi ruddaskapur

7.3.

jag kan bli

så naken och

hård mot dig

ég get verið

svo nakinn og

harður við þig

och du kan

göra mig

illa och sårar mig

ofta utan att

jag förstår vad

du måste ha av mig

og þú getur

meitt mig

illa og sært mig

oft án þess að

ég skilji hvað

þú verður að fá frá mér

som om vi hade

oändligt med

tid att

fullborda ett arbete

av kärlek, död och tid

einsog við hefðum

endalausan

tíma til að

ljúka verk

úr ást, dauða og tíma

(Natten)

De grå vindsflugorna vandrar

över den uppslagna boken

på fönsterbrädan

Den liknar en gammal hjärna

som krymt med åren

Jag kommer ihåg hur jag sett

en läkare hålla upp en liten sönderfallen

hjärna i sin hand d��r den grå

substansen låg som kärnor i det vita

den vägde bara 970 gram

och liten härna som fortfarande skakade

som ett löv av fruktan för något

I köket masserar den utslitna

kvinnan sin mans nakna axlar

de brustna ledbanden

Det är den ända stund när de orkar med varandra

är orden den oerhört sköra länken

mellan mina splittrade upplevelser

Presidentens bil rusar vidare

genom den överexponerade natten

de som sitter därinne och tiger

har ansikten kalla och rädda

som på fängelseportretten från 1921

och på samma sätt viker människomassorna

utanför Schonfield undan

Bilen stannar på en avspärrat skogsväg

där två manslik fortfarande blöder sönderhuggna

i ljuset från billamporna

Den gamla mannen klättrar upp

genom det daggiga statliga mentalsjukhuset

som uppför järnspikarna som sitter kvar i den

stora eken från den tid man stal havsörnsägg

Stenarna sorlar på bordet

Presidenten inleder sitt valtal

full av hemligheter som sedermera

kommer att uppträda endemiskt i världen

Det dåliga köttet drar ihop sig

och krymper när man steker det

Du älskar mig men lyckligtvis

tränger du genom din kärlek

Förblindat av mörker som de

underjordiska kommunisterna

tänker jag på en morgon när vi skall

samlas frysande och lugna utanför staden

Den åttaåriga arabiskan som suger

tysken utklädd till beduin under trädet

vänder sig mot kameran och vet inte

om hon måste svälja det eller kräka upp det

Familjen Dillinger har låtit fotografera

sig med sin döde son

Som psykotiska barns lekar är vår

kärlek där hemligheten är

fullkomligt nödvändig och outsäglig

(Nóttin)

Gráu flugurnar í risinu rölta

yfir opna bókina

í gluggakistunni

Hún minnir á gamlan heila

sem hefur skroppið saman með árunum

Ég man að ég sá

lækni halda fram litlum samanföllnum

heila í hendi sinni og grátt

efnið lá einsog kjarnar í þessu hvíta

hann var bara 970 gramma þungur

og lítill heili sem enn skalf

einsog lauf af ótta við eitthvað

I eldhúsinu nuddar útslitin

konan berar axlir mannsins síns

slitnu liðböndin

Það er einasta stundin sem þau þola hvort annað

Eru orðin þessi óheyrilega veikbyggði hlekkur

milli brotakendra upplifana minna

Forsetabíllinn þýtur áfram

gegnum yfirlýsta nóttina

þeir sem sitja þar inni og þegja

hafa andlit köld og hrædd

einsog á fangamyndunum frá 1921

og á sama hátt víkur mannhafið

fyrir utan Schonfield frá

Bíllinn stöðvast á lokuðum skógarveg

þar sem enn blæðir úr tveim mannslíkum sundurhöggnum

í skininu frá bílljósunum

Gamli maðurinn klifrar upp

gegnum saggafullt geðsjúkrahús ríkisins

einsog uppeftir járnfleinunum sem enn sitja í

eikinni stóru frá þeim tíma að maður stal arnareggjum

Steinarnir masa á borðinu

Forsetinn byrjar kosningaræðu sína

fullur leyndarmála sem seinna

munu herja svæðisbundið í heiminum

Vonda kjötið skreppur saman

og hleypur þegar maður steikir það

Þú elskar mig, en sem betur fer

glyttir víða í þig gegnum ást þína

Blindaður af myrkri einsog

neðanjarðar kommúnistarnir

hugsa ég um morgun einn þegar við munum

að koma saman köld og kyrrlát fyrir utan borgina

Sú arabíska, átta ára sem sýgur

þjóðverjann, sen er dulbúin einsog bedúíni undir trénu

snýr sér að myndavélinni og veit ekki

hvort hún á að kyngja eða æla því

Dillingerfjölskyldan lét ljósmynda

sig með dánum syni sínum

Einsog leikir geðveikra barna er ást

okkar þarsem leyndardómurinn er

fullkomlega nauðsynlegur og ósegjanlegur

Mor dog ensam i mörkret

Kannske i sömnen

Natten när de ringde

hörde jag far skrika till

Ett djupt skrik av yttersta behärskning

Móðir mín dó ein í myrkrinu

Kannski í svefni

Nóttin þegar þeir hringdu

heyrði ég pabbi hrópa upp

Djúpt óp af ýtrustu stillingu

Vi hämtade hennes saker nästa morgon

de ting hon hållit fast vid vägde ingenting

Jag kunde se ända ner i djupet

av hennes ögon

små små skärvor

Við náðum í dótið hennar næsta morgunn

hlutirnir sem hún hafði haft næst sér vógu ekkert

Ég gat séð alveg niður í djúpið

í augum hennar

smá smá rifur

Hon kunde ha fått försvinna

som ljus som gled in i oss

Hún hefði getað fengið að hverfa

Einsog ljós sem smaug inn í okkur

Nu vållade hennes död en tyst explosion

som långsamt breder ut sig

och pulveriserar min tid

Nú olli dauði hennar þögulli sprengingu

Sem breyðist hægt út

og kurlar tíma minn

Hennes död räcker länge

Dauði hennar endist lengi

(1973)

Vi är på Ornö.

Landsvägen är full av grodyngel.

Fåglarna har inte tid att sjunga.

- Snart kommer bussen, utan passagerare.

Við erum á Ornö

Þjóðvegurinn er fullur af froskalirfum.

Fuglarnir mega ekki vera að því að syngja.

- Bráðum kemur rútan, án farþega.

Linda är två år och ligger och sover i gräset,

under de stora träden som vajar uppspända

inuti sin osynliga aura av aftonvärme.

Men makarna Krilians fotografier visar

hur allt levande omges av en strålglans.

Om något går sönder, till exempel ett blad,

syns ändå länge efter en bild av hela bladet.

Linda er tveggja ára og liggur og sefur í grasinu,

undir stóru trjánum sem blakta útbreydd

inní sinni ósýnilegu kvöldhlýju-áru.

En ljósmyndir Krilians hjónanna sýna

Hvernig allt lifandi er umlokið geislaglans.

Ef eitthvað skemmist, til dæmis laufblað,

þá sést samt löngu seina mynd af blaðinu heilu

Vi sitter i trädgården och äter.

Jag böjer mig fram och tar mat.

Vi håller på att brytas upp.

Våra handlingar visar oss

att vi inte älskar varandra längre

men bara den andra ser det.

Orden som jag inte vågar säga

finns kvar i min kropp som glassplitter

som färdas mot ögat.

Við sitjum í garðinum og borðum.

Ég halla mér fram og tek mat.

Við erum að brotna og skiljast.

Gjörðir okkar sýna okkur

að við elskum hvort annað ekki lengur

en bara hitt okkar sér það.

Orðin sem ég þori ekki að segja

verða eftir í líkama mínum einog glerflísar

sem ferðast til augans.

Jag känner mig oändligt långt borta.

Jag kan lika gärna vara

John Travers, Boy First Class

Cornwall, W.C. Royal Navy,

på The Imperial Museum, London.

Utanför hör man de tysta korparna

som sitter på de svepta kanonerna.

Hans ansikte har blivit skimrande

av känslolöshet med korniga ögon

som jag fyller med innre frid och radium.

Jag vet inte om det är dom

eller jag som har förändrats.

Det är inte svårt för mig att låta

mitt ansikte glida in i hans ansikte.

Mér finnst ég vera óralangt í burtu.

Ég get eins verið

John Travers, Boy First Class

Cornwall, W.C. Royal Navy,

á The Imerial Museum, London.

Fyrir utan heyrir maður þögla hrafnana

sem sitja á klæddum fallbyssunum.

Andlit hans er orðið skínandi

af tilfinningaleysi með kornótt augu

sem ég fylli með innra friði og radium.

Ég veit ekki hvort það eru þau

eða ég sem hef breyst.

Það er ekki erfitt fyrir mig að láta

andlit mitt renna inn í andlit hans.

När jag kommer ensam in till stan

sover jag äntligen och blir mig själv

som om jag tömts på min substans,

och kundskapen om att jag inte älskar

stitter slutligen i kroppen

och det öppnar en lugn kall kärlek.

Þegar ég kem einnsamall í bæinn

sef ég loksins og er með sjálfum mér

einsog ég hafi verið tæmdur af mér,

og vitneskjan um að ég elska ekki

sest smám saman að í skrokknum

og það opnar hægan kaldan kærleik.

Jag tror inte på orden som medel

för inre frigörelse,

men orden är ett autentiskt misstag.

Jag tror inte på orden som uttryck för någonting

annat än ett autentiskt misstag.

Jag vill inte svälja däras betydelse,

och vad de utsäger finns inte.

Jag ser orden från denna sida orden,

som en väg tillbaka till det outsägbara.

Ég trúi ekki á orðin sem meðöl

til innri frelsunar,

en orðin eru ósvikin mistök.

Ég trúi ekki á orðin sem tjáningu neins

annars en ósvikinna mistaka.

Ég vil ekki gleypa merkingu þeirra,

og það sem þau segja fyrir um er ekki til.

Ég sé orðin héðan megin orðanna,

einsog leið til baka til þess ósegjanlega.

314

För ett villrådigt barn

finns ingen ände på mångfalden och skräcken.

Det finner bekräftelse i allt.

Den autistiska flickan skrek till

varje morgon när mamman

drog från gardinerna

och hon såg det svarta ligusterträdet

kräla utanför fönstret.

Pappan högg visserligen ned det

men inget säger att inte barnet

tog ohjälplig skada av hugget.

Fyrir raðvillt barn

taka flækjurnar og skelfingin engan enda.

Það finnur staðfestingu allstaðar.

Einhverfa telpan æpti

á hverjum morgni þegar mamman

dróg gluggatjöldin frá

og hún sá svarta ligustertréð

skríða fyrir utan gluggann.

Pabbinn hjó það vissulega niður

en það er ekkert sem segir að barnið

hafi ekki beðið varanlegan skaða af högginu.

316

Det händer allt oftare att ingen återkommer.

Att jag hejdas av mina egna rörelser

när jag skall gå ut genom förintelsens dörrar.

Spegeln finns där som en garanti

för att jag är helt eller tillräckligt närvarande.

En kort stund undkommer jag den plats som håller mig

samman.

Það gerist æ oftar að enginn kemur aftur.

Að mínar eigin hreyfingar stoppa mig

þegar ég ætla að ganga út um dyr gereyðingarinnar.

Spegillinn er til staðar sem trygging

fyrir að ég sé algerlega eða nógu nærverandi.

Skamma stund slepp ég frá þeim stað sem heldur mér heilum.

Någon viskar det igen och jag svarar.

Det sköna dunklet håller kvar människor som tar steget

in i oåtkomligheten.

Och min ångest bryter upp den till meditation och terapi.

När jag kan uttrycka det är jag som mest utsatt.

Deras gärningar drabbar snabbt som curare.

Jag måste hålla mig ut i springan mellan mig och dom.

Einhver hvíslar það aftur og ég svara.

Rökkrið indæla heldur kjurrum manneskjunum sem taka

skrefið inn í ónáanleikann.

Og angist mín brýtur hann upp í hugleiðslu og terapíu.

Þegar ég get tjáð það er ég hvað mest berskjaldaður.

Það sem þau gera heggur snöggt einsog curare.

Ég verð að halda mig úti í rifunni milli min og þeirra.

321

6 april

Minnen

Minningar

1945, en sommardag, då en rödakorsbuss

stannade vid Albysjön, utanför Stuvsta,

och några polska judar steg ur och

långsamt gick ner till stranden där vi satt.

1945, á sumardegi, þegar rauðkrossrúta

stoppaði við Albyvatnið, fyrir utan Stuvsta,

og nokkrir pólskir gyðingar stigu úr og

gengu hægt niður að ströndinni þar sem við sátum.

När de två gripna mördarnas Cadilac Eldorado,

som kommit från ett oerhört avstånd,

plötsligt stod parkerat och övergiven på torget.

I skymningen strök katterna omkring och klöste fram

Småfåglar som massakrerats mot kylaten.

Þegar bíll handteknu morðingjanna Cadilac Eldorado,

sem var kominn gríðar langt að,

stóð skyndilega yfirgefinn við torgið

þar sem honum hafði verið lagt.

Í kvöldhúminu læddust kettirnir um og kröfsuðu fram

smáfugla sem höfðu látið lífið á vatnskassanum.

Järnvägsstationen i Belgrad, en morgon

förra sommaren - de underbara tågen

från Moskva, Prag, Munchen och Athen,

känna hur rymd och distans lastades av.

Járnbrautarstöðin í Belgrad, morgun einn

í fyrrasumar – þessar yndilegu lestir

frá Moskvu, Prag, Munchen og Aþenu,

sem stóðu kyrrar, titrandi. – Við gátum næstum

fundið hvernig rými og vegalengd var hlaðið af.

Dagar, dagar då mitt innre har befunnit sig

i en sorts utbrytande katatoni som klyft

tankar och kännslor, och tvingat dem att ligga kvar inom mig som stenar av goethit, runda svarta

stalaktitiska massor, lätta av en obegriplig massiv tyngd.

Dagar, dagar þegar mitt innra hefur verið

í útbrjótandi stjarfa sem hefur klofið

hugsanir og tilfinningar, og þvingað þær að setjast að inni í mér einsog götit steinar, svartir rúnaðir

dropasteins þungir, léttir af óskiljanlega massífri byrði.

"Hur skall jag beskriva friden?

- Intet, som börjar återkräva sin skaplese."

“Hvernig á ég að lýsa friðinum?

- Ekkert, sem byrjar að krefjast endursköpunar sinnar.”

0 notes