#Vasily Gavrilovitj Orlov

[all-min-skit]

Vasily Gavrilovitj Orlov

Född i byn Prolensk till ett torparpar, Gavril Ivanovitj och Sidorova Pavlovna. Sidorova var traktens visa gumma och Vasya lärde sig läkekonstens grunder av henne. När fältskären Mikhail Sergeyevitj slig sig ned i byn tog han den spirande ynglingen Vasya under sina vingar och fortsatte hans utbildning.

Mikhails inflytande och kontakter var mer vidsträckta än Vasyas mors och med honom såg Vasya mycket av landsbygden. På en av dessa resor botade de en ung kvinna vid namn Marinina Grigorievna. Vad som följde var en blixtromans mellan henne och Vasya. Deras föräldrar kom överens och Masha to Vasyas hand, namn och hjärta i besittning efter 5 år när Vasya blivit känd över bygden som en god helare.

Ynglingarna i Mashas by misstyckte dock till paret och var från äktenskapets ingående för alltid Vasya till förtret när helst han stötte på dem.

Paret slog sig ner i Prolensk och försörjde sig på läkekonst och jordbruk. De fick två döttrar, Jelisaveta, och Valentina Vasilyevna. Dessa lärde han upp så att de en dag skulle kunna bli visa kvinnor som hans mor.

Det år då kriget bröt ut i (Regionen) fyllde Jelisaveta 10 år. Prolensk låg långt från närmaste gräns till (Regionen) men Vasyas rykte hade spridit sig vida omkring och en budbärare kom från Movsk där greven avsåg samla ett kompani att skicka till (Regionen) i stöd för att skapa goda relationer. Till detta hade han användning av en god fältskär.

Vasya var motvillig att lämna Marinina och flickorna ensamma för ett krigståg och efter en vägran skickade greven mannar för att ”övertala” honom. Vasya lämnade sin familj för fronten och övade i stridskonst och omänsklighet.

Efter det förödande nederlaget smet resterna av grevens kompani tillbaka till Movsk. Vasya, nedslagen och hemlängtandes red i sporrsträck till Prolensk. Under hans långa frånvaro hade en gammal rival för Marininas hand, Fjodor Anatolievitj, fått mer och mer inflytande över bygden efter att han ärvt sin fars gård. Han hade utövat detta inflytande över Prolensk och Marinina. Masha hade hela tiden försvarat sin make för sina grannar men Fjodor hade tagit mer och mer av deras goda vilja jämtemot Vasya.

Vid Vasyas återkomst möttes han av Fjodor Anatolievitj på sin egen farstu när denna just var på väg ut. Fjodor Anatolievitj hade erbjudit Masha hjälp med den kommande skörden, nu när hennes make var riden åstad. Återseendet blev allt annat än ljuvt för alla inblandade. Vasya nästintill slängde ut Fjodor Anatolievitj i ett snabbt uppflammande raseri och muttrade förbannelser över hans namn så länge han förblev inom synhåll.

Ett år av vrede fick sin utlösning i den stunden men smälte i tårar. Med hustrun i famnen grät han ut sin frustration och skräck tills barnen steg på tröskeln och genast omfamnade honom.

I jämförelse med hovet var gården en Lisa på hans själ. Men framåt skördetiden började följderna av Fjodor Anatolievitjs svartmålningskampanj visa sig. Vasyas närvaro som helare vann honom snart gamla bundsförvanter tillbaka, men bland b��nderna var det numera få som inte såg på honom med viss misstro.

Skördetiden passerade och Masha välsignades åter igen med växande mage. Vasya gladde sig som alltid men ryggdunkningarna och lyckönskningarna från grannarna fortsatte att lysa med sin frånvaro.

Höstmarknaden kom och Vasya infann sig med familj för att sätta upp en liten mottagning för allehanda medicin. Döttrarna hans gjorde honom stolt med sitt goda uppförande och sina medicinska intressen.

Framåt kvällen ville Vasya se om han inte kunde lappa ihop saker med byborna på krogen. Så han skickade hem Marinina och flickorna i vagnen med tanken att inte bli rusigare än att han kunde gå hem. Till en början gick samtalen trögt, men med tillsatsen av värme och drycker började saker gå bättre. Detta varade till den stund då Vasya och Fjodor Anatolievitj fick syn på varandra från varsin ände av skänkrummet. Vasya försökte tappert återföra sin uppmärksamhet på samtalet med sina bordskamrater men Fjodor Anatolievitj låt honom inte vara.

Det hela urartade nästan i slagsmål men Vasya höll sig tillbaka för att han kände krogens invånare vända emot sig. Han slog igen porten bakom sig och marscherade rasande hemåt.

Trots hans farhågor om det motsatta verkade det avbrutna handgemänget gott på grannarna. Fler och fler sökte upp honom för botemedel mot sina skador och krämpor.

Allt började återigen likna tillståndet innan hans frånvaro. Sedan kom vintersolståndet. Vasya anade oråd då en vagn närmade sig gårdsplanen med ljudet av klingande klockor.

Fjodor Anatolievitj bultade hårdhänt på deras dörr och sade sig komma i vänskapens tecken, åkallandes midvinterhögtidens gästvänlighetstradition som skäl att bli insläppt. Vasya lät honom stiga över tröskeln och bad honom meddela sig kvickt så att Fjodor Anatolievitj kunde återvända till sin egen härd. Fjodor Anatolievitj log snett och tog sig friheten att påminna Vasily Gavrilovitj om en skuld som Masha hade ådragit sig under tiden Vasya var borta. Han var ingalunda villig att ta löften om guld till våren på allvar och vägrade ta hänsyn till den högtid som rådde. Till slut hotade han, halvt på skämt, halvt på allvar, att ta EM av döttrarna till sig som träl, samtidigt som han antydde att han visste om vad Masha hade betalat med innan hennes guldstinne make återvände.

Vid detta släppte alla Vasyas hämningar och han ämnade slänga ut Fjodor Anatolievitj omigen, men denna bjöd honom sådant motstånd att de rumlade stugan runt med nävarna tills Vasya bråket Fjodor Anatolievitj över köksbordet så att han föll så illa att nacken bröts.

Vasya såg honom död och ville genast gå till länsman och bekänna sitt brott, men Masha vägrade låta honom betala med sin frihet för en sak som hon hävdade varit mellan henne och Fjodor Anatolievitj. I stället hjälpte hon honom packa ett bylte i all hast och drog sedan ett brinnande vedträ längs sin vävstol och de vackra gardinerna. Sedan slet hon ut barn och make på gårdsplanen. Hon kysste Vasya till avsked och såg honom springa mot gränsen till (Regionen). Med visshet om att aldrig få se sin make igen packade Marinina sina döttrar i Fjodor Anatolievitjs lilla vagn och for till närmsta granne för att be om hjälp och husrum efter den förödande brand som tagit livet av både gode Fjodor Anatolievitj och hennes allra käraste make.