#Tage Erlander

[atsvensson]

Lika goda sossar som S

Vill Dadgostar bara vara gammal sosse, suckar Aftonbladet efter Nooshi Dadgostars Almedalstal. Nej, säger Nooshi, ni har inte fattat nått. Det är ni som är vänsterpartister. ”Branting när han genomförde rösträtten; Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet, Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP … Visst skulle de alla idag varit…

[pojkflata]

Allowing the right to spread the pseudohistorical narrative that the socdems alone ruled Sweden during WWII and directly oversaw all the atrocities Sweden did at that time is the biggest L the Swedish left has taken in my lifetime

[badkruka]

[byneddiedingo]

A Ship to India (Ingmar Bergman, 1947)

Cast: Holger Löwenadler, Anna Lindahl, Birger Malmsten, Gertrud Fridh, Naemi Briese, Hjördis Patterson, Lasse Krantz, Jan Molander, Erik Hell, Åke Fridell, Douglas Håge. Screenplay: Ingmar Bergman, based on a play by Martin Söderhjelm. Cinematography: Göran Strindberg. Production design: P.A. Lundgren. Film editing: Tage Holmberg. Music: Erland von Koch.

[norsesuggestions]

Never forget that time swedens prime minister Tage Erlander of the 1950s-1960s told 1 joke 1 time and everyone were like:

"our prime minister is a real joke teller he is! A lover of the bants! What a funny guy!"

That Tage Erlander, a social democratic dude who could personify the very concept of the gråsosse (= grey - social democrat. Nickname for social democrats that make one aggresivly fall asleep the moment they speak)

Well that his 1 joke got so famous signify a EXTREME lack off fun in the media of 1950s-1960s sweden. Like how boring must ones tv be, to make one joke stand out like that?

VERY BORING is that the answer to that

[katchwreck]

A concentration camp for communists which were deemed a threat to the state during World War II in Sveg, Sweden. The Social-Democratic leader Tage Erlander was the chief political official for these concentration camps.

[ostrasverige]

[genevieveetguy]

- I do care what you think. You’re the first person to be nice to me without wanting anything back. If I could fall in love with anyone, I’d fall in love with you. - You don’t realize what you’re saying. You’re crazy.  - I’m completely mad. Aren’t people allowed to be mad sometimes? - I’ve always been alone. Nobody has ever cared about me. - People shouldn’t be alone. You need someone to take care of. You need someone to love. Otherwise, you might as well be dead.

A Ship Bound for India (Skepp till India land), Ingmar Bergman (1947)

[perkamperin]

Autumn - Fyrverkarbacken in Marieberg on Kungsholmen in Stockholm. Built in 1962, designed by Henning Orlando. When the then Prime Minister Tage Erlander moved into the house, it came to be known as the Erlander house.

[whitewaterpaper]

Sekreterarklubben (Kap 11–12).

C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget. En dokumentär spionberättelse.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​.

Författare: Jan Bergman. Publicerad: 2014. Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det där med mackan har jag hört faktiskt är sant, i en artikel i Populär Historia om ”Svensk Gourmet” (hittar tyvärr inte artikeln, varken på nätet eller mina nummer här hemma) kan man läsa just om den där mackan som åker in och ut för att dölja att gästen enkom dricker sprit. Svensk husmanskost som vi känner den föddes så sent som med Tore Wretman har jag för mig.

Inez och Pål-Erik ses i Stockholm och han vill ha hennes assistans med ett uppdrag. Trots att hon i realiteten slutat på byrån. Tystnad följer på tystnad och så blir det plötsligt skarpt läge. Episoden där den finska informanterna/flyktingarna är å enda sidan intressant, speciellt som Pål-Erik visar sig vara en gris på flera plan. Ärligt så är jag nog mer irriterad på hur han dumpar alla flyktingarna i knäet på Inez och försvinner utan ett ord. Inte ens lön för arbetsveckan kunde han ge henne. Att Inez och Pål-Erik förr eller senare skulle ”bryta upp” var väntat, men jag är ärligt lite överraskande av brutaliteten.

Ett genomgående tema i boken, och som ärligt varit tröttsamt ett tag nu är hela ”svenska underrättelsetjänster konkurrerar med varandra”-grejen. Och på C-byrån ser man ner på de flesta, och säkerhetspolisen speciellt, men om man sitter i samma båt är det väl bäst att försöka ro åt samma håll? I dessa två kapitel blir det dock allt mer tydligt att C-byrån är på god väg att monteras ned – eller är det något som vi med facit i hand bara läser in?

Tidigt i boken så luftade vi ordet ”koncentrationsläger” och när vi återkommer till ämnet nu så talas det om ”interneringsläger” som känns mer passande.

I det 12e kapitlet blir det också tydligt att författaren börjar knyta ihop säcken. Det görs dessutom på ett sådant sätt att det bitvis känns lite som att han inte berättar något alls, utan bara sammanfattar det viktigaste av det som han vill ha sagt. (Vi får ytterligare trista möten mellan Ternberg och C-byråns chef, där Ternberg pendlar mellan att inte bry sig om flickorna alls till att vara riktigt beskyddande.

Sedan ett par sekvenser som känns namedropp:ande om Olof Palme (som nämnts tidigare i boken) och Tage ”Folkhemmets fader” Erlander (som det svärs över både här och där i boken). Vet inte riktigt vad jag skall tycka om det… Jag känner mig ganska oengagerad av boken och att vifta med två av svensk politisks giganter känns … väntat vid det här laget.

Och man tvärvänder helt plötsligt och koncentrerar sig på Ryssland, det hänger med all säkerhet ihop med att Tyskland är på väg att förlora kriget men skarven känns ändå osnygg.

– Sveriges position kommer att bli svår, mumlade Kristina. Hur som helst kan vi vänta oss problem efter kriget, fortsatte hon. För Sverige och för oss … Vår sort … Hon pausade ett tag. Vår sort, fotfolket utan titlar, utan egentlig tillhörighet, sådana som vi – särskilt kvinnor – slängs bort. Det finns ingen plats för oss. När kriget är slut finns inget behov av spioner, inget behov av oss flickor. Svalorna har gjort sitt, svalorna får gå. Vi har alltid varit lätta att offra. Många av oss har redan offrats på olika sätt. Vi är krigstidens tillfällighetsarbetare, som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för när kriget tar slut. Vi blir fredens första offer.

Kristina nämner ovan något som är sanning: flickorna som offrat en hel del för sitt land blir fredens första offer, för deras insatser under kriget har inte lyfts fram förrän nu. Och det är väl därför det är så svårt att tycka riktigt illa om boken.

Och jag var inledningsvis lite förvirrad när uttrycket ”Förenta nationerna” började figurera i texten. För mig är det nuvarande namnet på det som förr var känt som ”nationernas förbund” men det slog mig snart att det måste handla om ett samtida namn för ”de allierade”. Så när fotnoten dök upp senare och klargjorde detta så kändes den nästan malplacerad.

Jag tror har sett den danska filmen ”Flamman och Citronen” på bio. Jag var övertygad först om att det var för skolan, eller möjligtvis ett arbetslöshetsprojekt, men filmen är från 2008 och utesluter. Så nu är jag lite nyfiken: när, var och varför såg jag den? Var det ens på bio? Blev jag medbjuden av släktingar?

Nåväl – det är egentligen inte viktigt, för jag är säker på att den danska ”skarprättare” som omtalas under aliaset ”Flammen” här är den samma ”Flemmen” som figurerar i filmen.

Jag minns f.ö. filmen som helt okej.

LÄNKAR.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ goodreads.com.

Boken @ boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Tore Wretman @ sv.wikipedia.com.

Filmen @ imdb.com.

Filmen @ vodeville.se.

Filmen @ duckduckgo.com.

[milanima]

We have had some serious political drama over here in the last few days resulting in some ministers having to leave. My blog post is not about the politics to it all, but rather about a series of photos on social media that the now former ministers posted of them returning their pens. It turned out to be a rather sweet little anecdote behind “the tradition” that I, as an archaeologist rather rejoiced about.

[1800-talsnamn]

1-233: 2017  (x)

Lars - 89046 (17) (↘16)

Mikael - 79677 (88) (↘75)

Anders - 78409 (3) (↗7)

Johan - 75146 (48) (↘37)

Erik - 67738 (378) (↘319)

Per - 67642 (6) (↘5)

Karl - 66381 (279) (↘243)

Peter - 62737 (17) (↗24)

Jan - 61187 (33) (↘25)

Tomas - 60755 (27) (↘26)

Daniel - 56671 (172) (=172)

Fredrik - 54535 (16) (↘12)

Hans - 48855 (9) (↘6)

Andreas - 45465 (27) (↘24)

Mats - 44120 (5) (=5)

Bengt - 43912 (…) (↗7)

Markus - 42692 (76) (↘64)

Magnus - 41638 (6) (↗9)

Mathias - 41633 (72) (↘71)

Jonas - 40994 (45) (↘40)

Niklas - 39786 (21) (↗22)

Martin - 39131 (53) (↘46)

Oskar - 39048 (875) (↗892)

Nils - 38565 (550) (↘487)

Alexander - 38523 (668) (↗701)

Sven - 36133 (57) (↘53)

Patrik - 35243 (18) (↗26)

Viktor - 34515 (471) (↘392)

Henrik - 32787 (33) (↘25)

David - 32711 (188) (↘157)

Joakim - 32405 (26) (↘16)

Filip - 31500 (561) (↘469)

Emil - 31213 (414) (↘373)

Simon - 30750 (192) (↘166)

Kristoffer - 29607 (46) (↘38)

Anton - 28202 (294) (↘244)

Robert - 27920 (11) (↗19)

Gustaf - 27859 (419) (↘369)

Kristian - 27315 (80) (↘71)

Richard - 26020 (19) (↘12)

Håkan - 26009 (…) (↗4)

Göran - 25792

William - 25308 (850) (↗941)

Lennart - 24994 (5) (↘4)

Jakob - 22697 (288) (↗297)

John - 22668 (179) (=179)

Adam - 22207 (579) (↗613)

Elias - 20319 (664) (↗681)

Linus - 19833 (126) (↗128)

Axel - 19513 (550) (↘524)

Klas - 18133 (15) (↘10)

Isak - 17284 (475) (↗528)

Hugo - 17046 (688) (↘670)

Rasmus - 16216 (159) (↘100)

Gunnar - 16195 (61) (↘58)

Albin - 16126 (374) (↘343)

Ludvig - 15110 (565) (↘512)

Åke - 14970 (21) (↗28)

Joel -  14902 (179) (↘172)

Olof - 14652 (101) (↘91)

Pontus - 13338 (51) (↘33)

Olle - 13230 (414) (↘388)

Josef - 13141 (318) (↗364)

Leo - 12196 (538) (↗548)

Samuel - 12108 (175) (↗199)

Felix - 11677 (256) (↘209)

Bertil - 11485 (32) (↗48)

Edvin - 11362 (454) (↘396)

Bernt - 11045

Arvid - 11027 (507) (↘453)

Gabriel - 10776 (341) (↗355)

Sten - 10396 (3) (↗8)

Johannes - 10067 (85) (↘72)

Benjamin - 9807 (452) (↘382)

Ola - 9641 (5) (↘4)

Adrian - 8529 (556) (↘506)

Kasper - 8294 (300) (↘236)

Alfred - 8196 (541) (↘496)

Teodor - 7797 (475) (↘454)

Börje - 7382 (3) (=3)

Harry - 6726 (479) (↘451)

Paul - 6229 (20) (↘16)

Tore - 6083 (51) (↘41)

Melker - 5875 (329) (↗336)

Valter - 5859 (476) (↗538)

Henry - 5448 (294) (↗306)

Gösta - 5404 (21) (↗32)

Sixten - 5403 (359) (↘356)

Petter - 5342 (16) (↘14)

Allan - 5331 (82) (↗110)

Vilhelm - 5290 (221) (↗222)

Bror - 5152 (19) (↗29)

Knut - 4935 (103) (↘87)

Måns - 4761 (67) (↘50)

Svante - 4752 (121) (↗127)

Tage - 4678 (258) (↘240)

Sture - 4640 (20) (↘15)

Georg - 4594 (13) (=13)

August - 4590 (317) (↗377)

Fabian - 4465 (62) (↗68)

Torsten - 4289 (13) (↗22)

Ivan - 4188 (49) (=49)

Tor - 3926 (165) (↘145)

Otto - 3875 (225) (↗256)

Folke - 3817 (151) (↗158)

Aron - 3795 (213) (↘209)

Edvard - 3776 (140) (↘108)

Emanuel - 3748 (91) (↘89)

Ivar - 3628 (185) (↗199)

Mårten - 3620 (3) (↘…)

Jon - 3393 (15) (↗35)

Elis - 3229 (187) (↘185)

Frans - 3173 (210) (↘205)

Albert - 3044 (96) (↘86)

Ture - 3011 (123) (↘121)

Ernst - 3001 (5) (↗9)

Yngve - 2981 (5) (↘…)

Hjalmar - 2901 (229) (↘197)

Herman - 2692 (86) (↘81)

Harald - 2683 (53) (↗58)

Julius - 2612 (136) (↘119)

Birger - 2435 (8) (=8)

Art(h)ur - 2430 (65) (↗73)

Einar - 2353 (80) (↘74)

Ruben - 2295 (89) (↗92)

Uno - 2084 (25) (↗29)

Ragnar - 2071 (34) (↗35)

Zakarias - 2047 (69) (↗76)

Evert - 1932 (5) (↗15)

Helge - 1908 (17) (↗25)

Valdemar - 1876 (77) (↗87)

Algot - 1869 (127) (↘126)

Eskil - 1816 (56) (↗75)

Bruno - 1783 (27) (=27)

Holger - 1764 (57) (↗62)

Alvar - 1737 (122) (↘118)

Henning - 1736 (67) (↗70)

Charles - 1649 (52) (↘36)

Leonard - 1516 (57) (↗74

Ossian - 1511 (83) (↘79)

Seth - 1494 (57) (↘45)

Levi - 1444 (123) (↗141)

Ulrik - 1406 (…) (↗4)

Erland - 1330 (8) (↘7)

Konrad - 1256 (32) (↘26)

Janne - 1196

Jean - 1150 (3) (↘2)

Manfred - 1046 (57) (↘46)

Natanael - 1024 (31) (↘26)

Fritz - 992 (3) (↗5)

Gerhard - 952 (…) (↗3)

Valentin - 946 (32) (↘31)

Mattis - 927 (37) (↘23)

Malkolm - 910 (26) (↗42)

Konstantin - 824 (15) (↘12)

Hilding - 786 (47) (↗48)

Helmer - 777 (59) (↘43)

Verner - 742 (10) (↗11)

Herbert - 710 (4) (=4)

Truls - 667 (20) (↗33)

Arnold - 661 (5) (↗10)

Abraham - 644 (9) (↘7)

Alexis - 627 (33) (↘29)

Mauritz - 618 (10) (↗13)

Pål - 565

Sigurd - 564 (7) (↘2)

Petrus - 547 (2) (↗7)

Rudolf - 547 (…) (↗2)

Elof - 541 (12) (↗18)

Leopold - 538 (28) (↘23)

Abel - 448 (14) (↘7)

Bernhard - 448 (2) (↗4)

Lorentz - 431 (15) (↘14)

Evald - 381 (10) (↘4)

Torvald - 366 (2) (↘…)

Eugen - 303 (3) (↘2)

Gottfrid - 298 (8) (↗18)

Agaton - 290 (14) (↗20)

Reinhold - 273

Sigfrid - 273 (2) (↗6)

Fritiof - 272 (3) (↘…)

Isidor - 237 (7) (=7)

Hilmer - 235 (25) (↘22)

Gideon - 234 (17) (↘9)

Amandus - 211 (15) (↘10)

Jöns - 209

Adolf - 198

Cornelius - 197 (9) (↘5)

Justus - 195 (7) (↘3)

Simeon - 195 (2) (=2)

Edmund - 193 (7) (↗8)

Alrik - 192 (5) (↗9)

Salomon - 182 (4) (=4)

Tyko - 173 (14) (↘6)

Noak - 170 (3) (↗4)

Enoch - 169 (7) (↗12)

Nikolaus - 164

Ferdinand - 163 (8) (↘4)

Efraim - 157 (7) (↗9)

Nestor - 139 (…) (↗2)

Israel - 112 (…) (↗2)

Paulus - 105 (2) (=2)

Osvald - 100 (2) (↗3)

Levin - 96 (12) (↘4)

Esaias - 90 (…) (↗6)

Leander - 80 (5) (↘4)

Antonius - 74 (2) (↘…)

Halvar - 73 (3) (=3)

Brynolf - 72

Valfrid - 70 (5) (↘…)

Napoleon - 68

Fridolf - 64 (2) (↘…)

Severin - 59 (2) (↘…)

Erhard - 48

Alexius - 39 (2) (↗4)

Gotthard - 38

Sanfrid - 19

Nikanor - 18

Ans(h)elm - 17

Engelbert - 17

Vitalis - 17

Ander - 16

Ernfrid - 15

Stefanus - 15

Lambert - 14

Heribert - 12

Engelbrekt - 10

Olaus - 10

Augustinus - 5

Laurentius - 4

Jeppa - 3

Alfrid - 2

Ansgarius - 0

[cornelias1]

Folket skall forma framtiden

Folket skall forma framtiden

Av Olle Ljungbeck

Folket skall forma framtiden men också bestämma om t ex traditioner etc skall fortleva på nationell nivå.

Sverige är i dag ingen fullvärdig demokrati. Denna är endast formell men har inte alltid varit det.

Från och med införandet av demokrati på tjugotalet fram tom Tage Erlanders regeringsperiod och i viss mån till Olof Palmes, men inte längre, kan man tala om en reell demokrati.

[norsesuggestions]

The swedish comedian Kalle Lind, who loves making radio shows about events in 20th century sweden that most in sweden have forgotten, do have more exemples on how political journalism had some. Flaws in the 1950-1970s epoch.

He has written an very comedic text which mocks how Tage Erlander, swedens prime minister in the 1950-1960s, would personally call swedens public broadcast service, svt, to tell them off when he "felt that they had not potrayed him in a fair manner"

Fair here having the meaning of "not potrayed as 100% perfect". It was not that he called them and told them to never critize him, but he called svt to like. If he felt he had not been allowed to "say his entire argument" or "had been potrayed as a fool because they asked them questions he was not prepereped for" (in his mind journalists should only ask him questions that Tage Erlander wanted to reply to. If there was an question that showed a flaw in his politics, and he genuinly had no good answer because it was a genuine flaw in his politics, he thought that "they should not have asked me such a question!")

Now, svt was not like. Legally, nor under table, forced to bend to the demands in Tage Erlanders rants. He possessed no such legal authority.

But, from a 21th century sweden perspective, so is to have the gall to even have such phone call at all, just. Not done.

All these phone call tage erlander btw held with one of the people in charge at SVT, who also was a social democratic party member. Basically Tage kept calling this poor dude at SVT, giving him the verbal version of "angry emails to the tv producer". The svt dude was btw NOT pleased with this, and appear to have wanted to escape this duty of holding long phone convos with Tage Erlander. But, he did not manage to escape the duty, and needed to sit there and talk Erlander down from the deep rage he got when a journalist asked erlander "what are a young couple to do, when they wanna get their first flat, but the queue for a flat is 30 years?" and then Erlander had no good answer! And then tv SHOWED the interview were one could see he had no good answer. Tv showing the truth about him not having an answer? Erlander outrage!!

Such things that poor svt dude needed to talk for hours about with Erlander.

Like, if a swedish prime minister had done such a thing nowadays, they would honestly risque to have to resign.

To call media and complain about that they sent interviews showing what he had said! Damn Tage....

Source and further reading

The source of this story Kalle Linds book "människor som gått till överdrift" chapter "Tage Erlander"

[aiiaiiiyo]

Nikita Khrushchev rowing a boat with Swedish Prime Minister Tage Erlander, 1964 [523x347] Check this blog!

[julesfelden]

It is perhaps worth pausing to remark on a feature of the Community which did not escape notice at the time. All six foreign ministers who signed the Treaty in 1951 were members of their respective Christian Democratic parties. The three dominant statesmen in the main member states—Alcide De Gasperi, Konrad Adenauer and Robert Schuman—were all from the margins of their countries: De Gasperi from the Trentino, in north-east Italy; Adenauer from the Rhineland; Schuman from Lorraine. When De Gasperi was born—and well into his adult life—the Trentino was part of the Austro-Hungarian Empire and he studied in Vienna. Schuman grew up in a Lorraine that had been incorporated into the German Empire. As a young man, like Adenauer, he joined Catholic associations—indeed the same ones that the Rhinelander had belonged to ten years earlier. When they met, the three men conversed in German, their common language. For all three, as for their Christian Democrat colleagues from bi-lingual Luxembourg, bi-lingual and bi-cultural Belgium, and the Netherlands, a project for European cooperation made cultural as well as economic sense: they could reasonably see it as a contribution to overcoming the crisis of civilization that had shattered the cosmopolitan Europe of their youth. Hailing from the fringes of their own countries, where identities had long been multiple and boundaries fungible, Schuman man and his colleagues were not especially troubled at the prospect of some merging of national sovereignty. All six member countries of the new ECSC had only recently seen their sovereignty ignored and trampled on, in war and occupation: they had little enough sovereignty left to lose. And their common Christian Democratic concern for social cohesion and collective responsibility disposed all of them to feel comfortable with the notion of a trans-national 'High Authority' exercising executive power for the common good. But further north, the prospect was rather different. In the Protestant lands of Scandinavia and Britain (or to the Protestant perspective of a North German like Schumacher), the European Coal and Steel Community carried a certain whiff of authoritarian incense. Tage Erlander, the Swedish Social Democratic Prime Minister from 1948-68, actually ascribed his own ambivalence about joining to the overwhelming Catholic majority in the new Community. Kenneth Younger, a senior adviser to Bevin, noted in his diary entry for May 14th 1950—five days after learning of the Schuman Plan—that while he generally favoured European economic integration the new proposals might 'on the other hand,... be just a step in the consolidation of the Catholic 'black international' which I have always thought to be a big driving force behind the Council of Europe.' At the time this was not an extreme point of view, nor was it uncommon. The ECSC was not a 'black international'. It was not really even a particularly effective economic lever, since the High Authority never did exercise the kind of power Monnet intended. Instead, like so many of the other international institutional innovations of these years, it provided the psychological space for Europe to move forward with a renewed self-confidence.

Tony Judt, Postwar, chapter 5