#SA Möbler | Explore Tumblr posts and blogs

trekadventureportugal · 4 months ago

Text

29 juli Olveiroa - Corcubion 23 km

Det verkar som att alla mornar nu ett tag har startat med en backe.. Det är lite irriterande man blir ju svettig direkt 😆

När jag kommit en bit upp för backarna kom Marioush ifatt mig och vi hade sällskap en bit innan han drog på. På frukosten kom jag ifall honom vi åt frukost ihop det var också en korsning där man gick antingen till muxsia (uttalas mushia) eller Finisterre. Han skulle till Muxia och jag till Finisterre så det var nog sista gången jag såg honom.

Strax innan jag skulle gå kom den lilla kanadensiskan från Pedreira och fyllde på vatten hon hade bestämt sig i sista stund att även gå till Finisterre där så nu hade hon gått franska vägen portugisiska vägen och skulle även gå denna. men också fått sin första blåsa, så hon var inte så tillfreds med gåendet nu. Smärta tar på humöret..

Från hospital och till korsningen där vägarna skilt åt och fortsatt ner mot Finisterre där var det en väldigt trevlig skogsväg med solen i ryggen.

Mycket eucalyptusträd. Eucalyptus är en snabbväxande trädart som producerar hårt och starkt trä. Det används för att tillverka möbler, golv, papper och andra träprodukter.

Men de har det även som biomassa, så som vi odlar pil.

Eucalyptus används även inom olika industrier för sina antibakteriella och antiseptiska egenskaper. .

Det jag inte visste om eucalyptus var att det är bra för Jordförbättring. Eucalyptus har tydligen förmågan att extrahera näringsämnen från djupt liggande jordlager och göra dem tillgängliga för andra växter. Så lite mer om eucalyptus vet jag nu. Undra om det går att odla i Sverige? Men det är väl för kallt. Som allt annat som inte tål svenskt klimat.

Har flera ggr stött på en trepersoners amerikansk familj som är väldigt egna, Försökte vara trevlig o säga hej, men de vägrade svara, så jag har slutat att hälsa på dem.

Det gick bra att gå på plan Mark med lätta nedförsbackar och plötsligt var jag framme vid krönet där havet syntes.

Luften ändrade helt karaktär och det kändes som om någon satt på en aircondition.

Jag kunde se ända ut till faro och tänkte att DIT ut till spetsen ska jag. Det såg långt ut.

Från att ha gått en kilometer på 11 minuter på plan mark och med lätta backar nerför, kom så tog det närmare en halvtimme när stora lutningen neråt kom. Jag tycker det är jobbigt som fan att gå nerför. Backjäveln verkade ju aldrig ta slut 😮

När jag kom ner till vattnet så är det eller rättare sagt när jag kliva över det var inte alls längre varmt och vara i solen och en helt annan temperatur på något sätt?

Det kändes fantastiskt.

Tog en öl i stranden träffade en Nick ifrån UK han skulle också gå till Finisterre.

Vi satt en lång stund o bara verkligen njöt av dagen...

Det var sen härligt att gå ut med vattnet i Cee, tills det var dags att gå upp för en 45 graders Backe och då blev det genast varmt igen. Pust..

Mmm

Till slut var jag framme vid donnativot som jag fick tips om.

Det var öde då jag var lite tidig. Två spanska grabbar från Madrid var lite före.

Vi passade på att tvätta.

Efter en stund kom en liten vit bil och började lasta ur matkassar. Det var Manuel och hans fru o son Andres som var hospitaleros denna gång. De är tydligen det 30 dagar om året och här skulle de vara 15 dagar nu.

Jag checkade in, duschade och la mig på sängen en stund. Plötsligt vaknade jag till av motorsågsljud. De hade kommit en massa folk som gjorde förberedelser för nån fest som skulle vara i början på aug.

De fixade marknadsstånd och när allt var klart tog Manuel fram gitarren och spelade i sjöng lite spanska sånger. Samtidigt som frugan fixade sangria.

Det var skönt att se andra bli svettiga av att arbeta 😉

Sangrian bestod av 50% vin, 20% juice 10% vermouth, 20% Kas limon ungefär..

Sen äpple, päron, och persika huggna i bitar, mest äpple.

På kvällen sen var det gemensam middag.

Manuel hade sagt att det skulle vara korv i soppan, men när jag sa att jag var veg, så skulle de separera den.

Det var först sallad, sen grönsakssoppa och till efterrätt var det vattenmelon.

Det var jag och en fransman som kunde engelska. Resten var spanjorer så de pratade bara spanska. Gick inte att hänga med så bra.

Natten bestod av lite myggsurr, jag klarade mig hyfsat, andra mindre bra.

#camino #vandringar #adventure #trekadventure #vandring

0 notes

hemligheternaiblackthornhall · 3 years ago

Text

Kära Cristina, från Emma

Kära Cristina,

Jag tänkte försöka adressera det här brevet till Polyamorösa Stugan i Faerieland men jag insåg att det kanske aldrig kommer fram. :) Okej, okej, jag skojar. Jag skickar det till institutet i New York – Clary säger att hon kommer att ta hand om det åt dig. Jag vet att Jules och jag har studsat runt på jordklotet som pingisbollar men vi har äntligen slagit oss ned här i London för minst några månader, så du kan – och borde – skriva tillbaka till mig till institutet i London – jag är inte säker på att stället vi bor på ens har en adress.

(Och visst, jag kunde bara ha skickat ett eldmeddelande till dig men jag har för mycket att berätta. Spänn fast säkerhetsbältet).

Så, för ett tag sedan var Jules och jag i Manaus i Brasilien, där vi studerade curupiras, när vi blev kallade till institutet i Rio. De hade ett meddelande till Julian. Hans gammelfaster – japp, den han besökte när du först kom till L.A. – hade avlidit.Väldigt ledsamt. Och sedan, kommer du ihåg det fina huset i Sussex där hon bodde? Hon lät någon kusin som ingen har hört talas om ärva det men Julian fick ärva Blackthorn Hall. Det är en sönderfallande ruin i Chiswick (en förort till London). Vi blev då tvungna att åka hit på grund av ett särskilt tillägg i testamentet (öhum, enligt ordboken är det ett tillägg eller bilaga som förklarar, ändrar eller återkallar ett testmente eller del av testamente). Antingen måste Julian fixa till stället och göra det beboeligt igen inom fem år eller donera det till Klaven.

I vilket fall som helst, du vet hur Julian är. Han bestämmer sig snabbt. Vi tog en portal till London dagen efter han fick nyheterna.

Jag var helt redo för att äta scones, dricka te och besöka The Eye (allting som jag inte fick göra förra gången vi var i London på grund av att vi var förföljda av odödliga Faeriekrigare). Men det var innan vi tog en svart taxi från institutet ut till Chiswick och verkligen fick se stället.

På utsidan ser det ut som ett museum eller ett gammalt bibliotek – du vet, stora marmorkolumner, flott trappa, stor metallkupol ovanpå som ser ut som om det borde ha ett teleskop inuti. (Det har det inte; jag undersökte det.) Men inne är det mer som en saga. Inte, typ, som något från Faerie. Eller något ur en barnfilm. Det är som i en av de där sagorna där ett sönderfallande palats sover i tusen år. Det var ganska romantiskt i ungefär fem minuter. Sedan såg vi den första råttan som nafsade på tofsen på en av draperierna.

Det är en konstig blandning av intressant historia, märklig gammal konst och total ruin. Det finns fräna porträtt av Blackthorns gamla förfäder, mestadels oskadda. Julian säger att han inte känner igen de flesta ansikten. På vissa av dem står namnen skrivna på baksidan eller på ramen men utöver ”Blackthorn” betyder inget av namnen någonting för någon av oss. Det finns träkistor fulla av antika böcker och papper, och vackra övervuxna marker som jag är säker på en gång var trädgårdar och nu är Englands variant av en djungel. Det finns ett gammalt växthus och en märklig liten tegelstensbyggnad som vi inte kan lista ut vad det är. (Ett skjul? Väldigt litet vapenrum?) Hela stället är en enda röra och större delen av huset är inte beboeligt alls längre. Någon har byggt en lägenhet med ”uppdateringar” i ena vingen, troligen på 60-talet. (Lägenheten, förresten, påminner mig om den där vintagebutiken i Topanga som jag drog med dig till. Kommer du ihåg?) Vem som än bodde i den lämnade kvar en garderob med alla typer av vintagekläder och det finns galna, blommiga tapeter och modern konst överallt. Lägenheten har åtminstone el, rinnande vatten och värme, för resten av huset har det definitivt inte –

Jag är tillbaka nu. Förlåt, var tvungen att sluta skriva för en sekund. Julian ropade på mig. Han var uppe i vad som troligen var en danssalong? Men hursomhelst, han tog ett felsteg och hans fot gick rakt igenom golvet. (Inte hela vägen igenom golvet vilket är en lättnad. Men det blev definitivt ett hål.) Danssalongen är stor och dammig men man kan se att den för länge sedan måste ha varit vacker och väldigt dekorerad. Den har sådana stora franska dörrar som leder ut till marmorbalkonger, dock är det mesta av glaset i dörrarna borta nu.

När jag befriat Jules från det trasiga golvet tänkte jag att det var min enda chans att försöka prata förstånd med honom, så jag påpekade att det här är ett gigantiskt projekt för två personer som aldrig har fixat upp ett hus förut och att vi har ett fint ställe att bo på redan. Och vädret är bättre där.

Jules tog sin tid på sig att svara, typiskt honom, och han tänkte verkligen på det jag hade sagt. Sedan sa han, ”Om du inte vill göra det här behöver vi inte göra det. Du är viktigare för mig än ett hus. Vilket hus som helst.”

”Det är inte att jag inte vill göra det,” sa jag. ”Jag vet bara inte ens var vi ska börja.”

Jules förklarade lugnt att han hade varit i kontakt med någon typ av faeriebyggare, vildtroll kanske?som skulle komma hit på måndag för att göra ”en genomgång.” Sedan lade han sina armar om mig och sa, ”Jag vet att vi alltid kan bo i institutet i L.A. Jag älskar att bo där jag med. Men om något arv efter Blackthorn existerar, så är det det här. Alla dessa gamla papper, vilka hemligheter som än gömmer sig i huset, så är det vår familjs historia. Jag vill föra det vidare till Dru och Ty och Tavvy. Jag vill ge dem det jag aldrig hade.”

Nåja, vad kunde jag säga om det? Jag fattar. Jag har Jem som min levande familjehistoria. Jules har inget sånt. Och Aline och Helen styr över institutet i L.A. nu men det kommer de kanske inte alltid att göra, och dessutom tillhör det Klaven. Jag förstår att han känner att han inte kan ge bort en stor del av hans familjs historia utan att ge dem ett val i frågan.

Jag sa, ”Okej. Vi får se vad vi kan göra. Om vi någonsin bestämmer oss för att det är för mycket så kan vi hålla ett stort familjemöte och alla kan rösta. Behålla stället eller inte.”

Han lyfte upp mig och snurrade runt med mig. Sedan började vi kyssas. Jag ska vara nådig och inte ge dig detaljerna.

Så jag har bestämt mig för att se på allt det här som Ett Äventyr. Det är som en arkeologisk plats och vi är djärva historiker. Senare ska jag se om jag kan övertala Jules att sätta på sig en tweedkappa och en tropikhjälm medan vi går igenom skräpet. Vem som än bodde här tidigare hade många saker. Det är ett stort hus, och varje rum har möbler med byrålådor och skåp, och i varje byrålåda och i varje skåp finns det bråte. Rostiga vapen, vattenskadade böcker, små askar med mer bråte i dem, kostymsmycken, porträtt av slumpmässiga personer, trasiga tekoppar...Och kom ihåg att vi kommer att gå igenom det utan något annat ljus än häxljus.

Hursomhelst. Jag ville berätta för dig vad jag hade för mig och vart vi var. Vårt reseår var praktiskt taget över ändå, så det här är typ ett sätt att förlänga det och spendera mer tid tillsammans. Jag är inte ledsen över den delen. Jag var faktiskt ganska duktig på att peppa upp mig själv inför utgrävningen av Blackthorns Historia, fram tills den här morgonen.

Jag vet att jag sa att huset verkade hemsökt, men jag skämtade. Mestadels. Jag är inte Kit; jag kan inte se spöken såvida de inte vill att jag ska se dem, och än så länge har jag inte snubblat över några ektoplasmiska andar med meddelanden från Den Andra Sidan. Men stället känns märkligt – jag kommer på mig själv med att vända mig om i slutet av långa, spindelnätstäckta korridorer, som om jag förväntar mig att se någonting i skuggorna. Eller så inbillar jag mig att jag skymtar något över min axel i spegeln. Jag antog att det var nerver fram tills den här morgonen när jag kom in i matsalen och såg att orden ”FÖRSVINN HÄRIFRÅN” stod skrivna i dammet på golvet.

Jag bokstavligt talat hoppade till. Jag var faktiskt på väg att sträcka mig efter Cortana innan jag fick grepp om mig själv. Var inte löjlig, tänkte jag. Det meddelandet kunde ha skrivits när som helst. Långt innan vi kom till huset. Det kunde ha stått skrivet här i dammet i flera år, ostört.

Jag har någonting att erkänna dock. Jag gnuggade bort FÖRSVINN HÄRIFRÅN-meddelandet med min fot. Jag ville inte att Julian skulle se det. Han oroar sig tillräckligt mycket som det är. Jag ville inte att han skulle ha samma dåliga ögonblick av chock som jag hade, framför allt inte av något oviktigt.

Jag mår bättre efter att ha berättat det för dig dock. Åh, kära nån, Julian ropar på mig igen, jag längtar efter att få se vad han har fastnat med foten i den här gången. Jag kommer att skriva till dig igen snart, och tills dess, pip pip cheerio från London!

All kärlek till dig och killarna,

Emma

Originaltext: © Cassandra Clare Svensk översättning: © Patricia S. Bild: Cassandra Jean

#Hemligheterna i Blackthorn Hall Cassandra Clare Emma Carstairs Julian Blackthorn

4 notes · View notes

mariamolhe · 3 years ago

Text

Freedom

Minns det som igår

Jag stod i vardagsrummet med min far

Han tjatade och stressade över att få plasten över möblerna.

Sofforna jag minns att vi köpte när jag var en litet barn.

Alla möbler skulle täckas. Pappa skulle måla om i vardagsrummet.

Bevara det som fortfarande funkar

Jag tittade ut genom fönstret. Det var grått regn utanför

Minns hur hans kontroll åt upp mig

Hur det alltid kändes som att han antingen var ett sms eller en centimeter ifrån

Varje steg jag tog

Varje andetag

Minns hur han brukade hejda mig när jag skulle gå från toaletten till köket. Eller köket till vardagsrummet.

Närhetsbehovet som blev ett intensivt kontrollbehov

Som tillslut tömde mig

Tömde mig på mod och drev mig ut från min bostad. Tillbaka hem.

Rädslan för ensamhet tog mig. Rädd för att han skulle tillslut få tag i mig.

Jag hör pappas röst

Jag var för disträ för att höra vad han sa.

Juste. Plastet skulle på. Täcka möblerna som jag suttit på som barn. När jag var en liten flicka.

Innan han kom in i mitt liv.

Helt plötsligt var jag den där flickan igen. Hur jag älskade att hjälpa pappa.

Men nu var jag vuxen.

Och här i min pappas närvaro kunde han inte längre nå mig.

Äntligen. Var jag fri.

0 notes

louiseeklund · 3 years ago

Text

12 Januari 2020 Söndag