#Fritidsbåtar

[alfabryggan]

AlfaBryggan AB erbjuder en rad miljövänliga och praktiska lösningar för tömning av septiktankar för fritidsbåtar, vilket är ett viktigt steg i att skydda våra hav från föroreningar. Med produkter som den elektriska sugtömningspumpen Septic200, som tidigare salufördes av Marinarmatur AB, kan båtägare enkelt och effektivt tömma sina svart- och toavatten. Dessa pumpar är kända för sin driftsäkerhet och minimala underhåll, med över 380 enheter sålda under mer än 30 år.

För de som inte har tillgång till el eller avlopp finns AlfaBryggans "Miljöbryggor", som erbjuder olika storlekar av toatömningsstationer med eller utan WC-byggnad och djup-sopbehållare. Dessa mottagningsanordningar är nu lagkrav från och med 1 april 2015, och det är kommunens ansvar att se till att reglerna följs.

Produkten SEPTIC 200 Latrintömningsstation 3-fas är en komplett mottagningsanordning som inkluderar en impellerpump kapabel att trycka avloppsvatten 200 meter till närmaste tank eller avlopp. Den levereras med en 7 meter lång sugslang med tittglas och en flexibel kona som passar de flesta däcksgenomföringar.

[atsvensson]

Självklart ska fritidsbåtar och fritidsfiskare registreras

Yrkesfisket är mycket kraftfullt reglerat in i minsta detalj medan fritidsfisket inklusive turfiskebåtar i princip är helt oreglerat. Ändå står fritidsfisket för ett större uttag av kustnära fisk som exempelvis gädda, abborre och gös än yrkesfisket, ett större uttag av lax och öring samt uppskattningsvis 80% av hummern och hälften av makrillen på Västkusten. Att få kontroll över hur mycket…

[magnuswesterberg]

5. Carl Anderssons gata

När man köper ett hus i Norrhamnen i Vaxholm blir man av mäklaren informerad om kyrkan.    ”Kyrkan?” utbrister du och tittar dig omkring på grusplanen framför de röda radhusen. Husen är från början av åttiotalet och ritade av arkitekterna Lars Iwdal och Knut Fredriksson. Det blåser en byig vind, en flagglina på bergsknallen längre upp till höger smattrar som om den försöker frigöra sig från flaggstången och dra till havs. Solen ligger på i fyrtiofem graders vinkeln mot de faluröda fasaderna. Ljuset och vinden ger Norrhamnen en atmosfär av västkusten snarare än Stockholms innerskärgård. Framför dig en hundra meter bred och inte särskilt djup hamn. En tjärad eka och en fritidsbåt ligger hårt förtöjda invid bryggan närmast Fiskaregatan. Längre upp mot land och parallellt med Fiskaregatan, löper så den berömda Carl Anderssons gata, egentligen en etthundratjugo meter kort gatstump med grus och i mitten en så kallad rindal som leder till två dagvattenbrunnar.    Under sommarmånaderna kommer många fritidsbåtar in i Norrhamnen. Sommarbrunbrända skärgårdsgäster och bofasta anländer i fantasifulla sommarhattar från öarna, söker sig in till Vaxön för att handla på Konsum och gå och fika. Mitt i inloppet till Norrhamnen finns en klippa som kallas Gladan. Ytterligare trettio meter längre ut döljer sig ett grund som många båtar har gått på under heta dagar i juli, när styrman har fokuserat på Gladan och sen med blicken letat en ledig plats att lägga till vid inne i hamnen – då har det smält till och på botten finner barnen när de dyker med cyklop hundratals små delar av propellrar.    Utanför Gladan och grundet öppnar sig en fjärd och ännu längre norrut syns de avlägsna konturerna från grosshandlarvillorna på Hästholmen och Stegesund. Norrhamnen ligger för det mesta väl skyddad från vinden, men på fjärden går det vita gäss när det blåser nordostlig vind. Vaxholmsbåtar korsar fjärden många gånger per dag. De vita båtarna stannar kort med fören mot Edholmas och Stegesunds cementkajer och styr sedan vidare ut mot Möja.    Grusplanen precis vid hamnen är en anmärkningsvärd plats; en blandning av grusplan, parkering, vändplan och en uppställningsplats för kommunens återvinningskärl. En gång rensades det strömming i stora lass invid bryggan, måsar överallt, och långväga gäster lade till med snipor och ekor om söndagarna iklädda sina finaste högtidskläder för att lyssna till prästen Carl Anderssons predikningar i kyrkan, eller i missionshuset som det även kallades. ”Carl Andersson i Vaxholm” var född 1830 och gick bort 1901. Han var en egenutbildad missionär inom Stockholms stadsmission och Vaxholms missionsförbund och även verksam inom fängelsevården där han talade med de dödsdömda. Hans predikningar i Vaxholm drog under några år på artonhundratalet stora skaror. I litteraturen om honom beskrivs han som en helt igenom arbetsam och from människa som genom predikningarna i missionshuset/kyrkan kom att bli starkt förknippad med Vaxholm, till den grad att han trettioåtta år efter sin död kom att få en gata uppkallad efter sig.    Vid en reglering av gator i Vaxholm föreslog Karl Martin och John Abrahamsson 1939 att Norrgatan – som i dag alltså är den drygt etthundra meter långa gatstumpen med grus och en rindal – att den skulle döpas om till Carl Anderssons gata till minne av den beryktade prästen, vars gärning och popularitet många vaxholmare redan hade glömt bort. Vaxholms stadsfullmäktige antog det nya gatunamnet ”Carl Anderssons gata” den 14 september 1939. Gatunamnet tillkom under en mycket orolig tid, två veckor efter att Tyskland invaderat Polen, och det var tre dagar innan Luftwaffe åter skulle komma att verkställa den blixtkriegtaktik, som de övat på i Spanien, i och med att de bombade sönder Warszawa. Vi som bor här är glada över gatunamnet. Carl Anderssons gata blev dessutom vackrare med rindalen som jag själv var med och förhandlade fram med kommunen, då någon på kommunkontoret plötsligt en sommar på tjugohundratalet fått för sig att Carl Andersson gata skulle asfalteras. En av Vaxholms äldsta gator. Vi boende gick samman, protesterade mot moderniseringen och kommunen insåg till sist att grus och kullersten var mer i harmoni med områdets historia, Carl Andersson och den kvarlämnade muren intill tomten som kyrkan faktiskt en gång stått på. Några gånger om år sopar jag rindalen ren och krattar hela gatan med en kratta så att gatan blir alldeles jämn som på en kyrkogård. Jag brukar skoja med grannarna genom att säga att jag är kyrkovaktmästaren som har återuppstått och nu återställer allt så som det en gång var.    Kommunen lade sen ned en ansenlig summa på att ordna rabatterna och gräsmattan under de stora och livskraftiga kastanjerna och ankaret nere vid Fiskaregatan; det ställdes ut vackra bänkar och bord i ek, samt mycket stämningsskapande belysning. Allt borrades fast i marken så att det inte skulle gå att flytta. En höstnatt var plötsligt det mesta stulet. Belysningen föreföll vara uppdragen med hjälp av bogserlina fäst efter en pick up. Någon tyckte att de behövde bänkarna och belysningen bättre än de som bor i Norrhamnen och de som kommer på helgbesök. I en annan dimension kommer de som stulit att få stå till svars inför prästen Carl Andersson, han som hade en alldeles klarblå blick som aldrig vek undan och som var van att tala allvar med brottslingar tills de föll i gråt och bad om Guds förlåtelse. Den kände typografen Karl-Erik Forsberg bodde för övrigt i det gula huset på Fiskaregatan och i andra änden av samma gata levde tills alldeles nyligen författaren P O Enquist. Lite har jag nog undvikit att skriva ned det här om kvarteren i Norrhamnen och min egen gata, den gata som jag har bott längst på i hela mitt liv, som har blivit en viktig del av mitt eget liv, den gata som mina två söner har lärt sig cykla på och som vi i ljusa junikvällar har övat tennis på med en speciell sort mjuk tennisboll som fungerar alldeles förträffligt på ojämnt grus, men gatan har ett så vardagligt svenskt namn att den väcker få associationer om man inte vet vem prästen var. Alla barn som passerar klipphällen utanför vår entré kan inte bärga sig utan måste klättra upp den välvda hällen, och jag har fått höra att det där har suttit små barn på led redan under områdets allra första höst på åttiotalet. De som känner mig vet att jag har skrivit åtskilligt om gator i Europa, Rue des Pyrénées i Paris, till exempel den gatan är flera kilometer lång, skär rakt genom Paris och förbi Cimetière du Père-Lachaise. Carl Andersson gata är blott drygt hundra meter. Men så är det detta med kyrkan: den stod alltså på platsen i hundra år på en upphöjd kulle mellan Carl Anderssons gata och Torggatan; kyrkan överlevde spanska sjukan, två världskrig, även de bomber som i februari 1944 fälldes över Stockholms skärgård – nio bomber föll på Blidö och en bomb landade på grannön Yxlan. Efteråt såg man att bomberna hade kyrilliska bokstäver, så det var ingen tvekan att det var sovjetiska bombplan som släppt dem. Tack och lov klarade sig Vaxholm och kyrkan, ja, det var inte ens i närheten, men bombplanen kan inte ha varit långt härifrån, till och med passerat med sin tunga bomblast över skärgårdens huvudstad. Strängnäs och Södermalm blev samma kväll bombade av Röda armén. Nu är kyrkan på Carl Anderssons gata hur som helst förvunnen sedan femtio år. Den lär ha varit så stor att Vaxholms dåvarande befolkning på trettiotalet kunde gå in i kyrkan och stänga dörrarna. Karl Linge skriver: ”Carl Andersson var en fyndig och modig man och med gott förstånd.” Låt den formuleringen från 1957 sjunka in om du passerar här till exempel på din promenad, tänk på att vara ”fyndig och modig!” Låt det blir det som du tar med dig resten av livet efter att ha promenerat på Carl Anderssons gata. ”Kyrkan… det finns inte någon kyrka?”, säger du därpå till mäklaren som luktar rakvatten i blåsten och som har en svart ring intryckt inne i själva örsnibben.    Mäklaren: ”Neeej kyrkan, ja, jag menar missionshuset, det revs 1967. Man började riva det i september och i mars var allt borta!”    ”Riva kyrkor måste väl ändå höra till ovanligheterna.”, säger du.    I Sverige rivs kulturbyggnader med en speciell destruktiv passion. Lite som att klia på ett sår som man blivit tillsagd av infektionsläkaren att man absolut inte får pilla på. Gammalt ska bort och nytt ska in.    ”Detta skedde under samma tid som Klarakvarteren försvann, och i dag tar vi väl inte heller speciellt väl hand om våra gamla människor” svarar mäklaren, samtidigt som han försvinner i tanken och vänder blicken ut mot havet och blir stående alldeles tyst.

                                                     *

Källor Karl Linge, Carl Andersson i Vaxholm, 1957. Fler berättelser om gator i Europa  finns i min bok Rue des Pyrénées. Pocketversionen innehåller fler berättelser än e-boken.

[sunnmore-24]

Satsar stort på lagring av bubilar og fritidsbåtar i Liadal http://www.morenytt.no/nyheiter/2017/05/06/Satsar-stort-p%C3%A5-lagring-av-bubilar-og-fritidsb%C3%A5tar-i-Liadal-14686857.ece?utm_source=xn--sunnmre24-p8a.no (Mørenytt)

[atsvensson]

Fritidsbåtar orsakar negativa effekter på kustmiljön

Fritidsbåtar orsakar negativa effekter på kustmiljön

Fritidsbåtar ger upphov till flera typer av negativa effekter på kustmiljön. Störst är påverkan i grunda, vågskyddade områden där miljöer med höga naturvärden idag hotas. Men genom att styra bort påverkan från känsliga områden och ändra sättet vi använder och förvarar våra båtar på går det att göra båtlivet mer hållbart.

Det visar en ny rapport från Havsmiljöinstitutet, Fritidsbåtars påverkan…

[atsvensson]

Båtskatt och båtregister för fritidsbåtar

Båtskatt och båtregister för fritidsbåtar

[atsvensson]

Fritidsbåtar ett större miljöproblem än yrkessjöfart

Fritidsbåtar ett större miljöproblem än yrkessjöfart

Fritidsbåtar har blivit ett allt större miljöproblem. Detta på flera sätt. När det gäller klimatfientliga utsläpp av växthusgaser står fritidsbåtar idag för större utsläpp än den inrikes yrkessjöfarten i Sverige, 179 000 ton jämfört med 133 000 ton per år. De släpper också ut mer och fler giftiga organiska ämnen (2 747 ton jämfört med 34 ton från den inrikes yrkesjöfarten) såväl som giftiga…

[atsvensson]

Okunniga forskare visar upp sin ignorans

Okunniga forskare visar upp sin ignorans

I senaste numret av tidskriften Havsutsikt som produceras av Havsmiljöinstitutet som främst handlar om småbåtshamnars och fritidsbåtars påverkan på havsmiljön längs kusten finns det också två andra artiklar. Det är två intressanta artiklar, en om dioxin i fet fisk i Östersjön och en om en magra torsken i reaktion till skrubbskädda.

Artiklarna i fråga visar dock också upp en annan sak.…

[alfabryggan]

Inför en bryggskrotningspremie!

Det finns ca 1 miljon fritidsbåtar i Sverige och de flesta båtarna har en bryggplats. Båtbryggorna byggdes ofta av betong på 70-80 talet och de måste nu bytas ut. Gamla vattensjuka betongbryggor är inget någon vill ta i, inte ens med tång, det kostar mycket pengar att destruera betongbryggor.

Gamla bilar som läckte olja ville ingen ha i naturen och därför infördes, när bilarna blev modernare, en bilskrotningspremie. Det gjorde att bilarna togs om hand och det i sin tur gynnade natur och nybilsförsäljning. Sedan många år har problemet med gamla övergivna glasfiberbåtar diskuterats och tack vare två stycken unga entreprenörer så kan nu båtarna destrueras och återvinnas på ett miljöansvarsfullt sätt över hela landet www.batskroten.se. Sverige är bland de bästa i Världen att panta returburkar och det ska vi vara stolta över. Hur blir det med gamla lutande, vattensjuka, spruckna betongbryggor med cellplast som flyt-medium som sprider plastpartiklar i havet? De skänks, sänks, överges eller säljs ”billigt” för att slippa problemet. Att i dag ta hand om gamla sjunkna betongbryggor kostar ofta lika mycket som att köpa nya.

När betongbryggorna byggdes hade vi i Sverige fortfarande soptippar och man tänkte helt enkelt inte på att flytbryggorna en dag skulle kunna kosta pengar att destruera, det var bara att kasta bort dem. Mycket har hänt sedan dess och nu tillämpas oftast stränga miljökrav med beräknad miljöpåverkan (CO2) osv. Tekniken att bygga flytbryggor har utvecklats och nu finns det pontoner av återvinningsbart material med luft som flyt- medium. Dessa bryggtyper är ofta stabilare, billigare att destruera, längre livslängd och absorberar inget vatten vilket gör att de inte lutar eller sjunker.

Problemet i Sverige i dag är att man i brygg-branschen ännu inte ställer dessa höga krav mer än att det ska vara som det alltid har varit, betongbryggor. Det finns väldigt få bryggköpare och båtklubbar som vill eller orkar byta teknik. Det är helt enkelt jobbigt och man inser troligen inte att det är ett problem. Upphandlare, inköpare, båtklubbar och även arkitekter gör det ofta lätt för sig och tittar på gamla inköp och prospekt när man planerar och bygger nya hamnar med flytbryggor. Det innebär att man fortsätter med betongbryggor trots att det finns nyare miljövänligare och återvinningsbar teknik. Det förekommer inte heller sällan vid upphandling av nya flytbryggor att upphandlaren skriver med finstilt att den nya bryggleverantören ska ”ta hand” om de gamla betongbryggorna (för att kommunen själva ska slippa ansvaret/kostnaden). Det blir då betong- bryggtillverkaren som tar hand om problemet och som får leverera nya betongbryggor vilket helt enkelt hindrar teknikutveckling. Vare sig stat, kommun, båt- organisation, union eller andra intresse föreningar eller för den delen media uppmärksammar detta, vilket är tragiskt och trist för de flesta som gillar båtliv och natur. 2017 skärptes upphandlingsreglerna och nu införs exempelvis möjligheten att beakta livscykelkostnader och innovationsupphandling vilket innebär att; efterfråga eller tillåta nyskapande och bärkraftiga lösningar som kommer till praktisk användning och nytta. Så det är hög tid att uppmärksamma och upplysa om detta.

 I Finland har man länge haft samma problem men har kommit mycket längre med miljövänligare och återvinningsbar teknik. Där ställs det ofta ska-krav i upphandlingen att man önskar återvinningsbara pontoner av stål eller polyeten i bryggorna. En gammal betongbrygga är dyr att destruera och anses i Finland miljöfarlig så om du tänker ge bort eller sälja den ”billigt” behövs ett intyg som informerar den nya ägaren. Häromdagen gick VD för ett av de största företagen som tillverkar bryggor i Finland ut med att man slutar tillverka betongbryggor i Finland eftersom det inte längre finns en marknad där. Det talar sitt tydliga språk att man slutgiltigt växlat över till nyare modernare och miljövänligare brygg-teknik vilket är något för Sverige att ta efter.

En bryggskrotningspremie skulle vara ett bra incitament för att hjälpa båtklubbar, hamnar och kommuner till att investera i ny modern och miljövänlig teknik och på så sätt en gång för alla skrota de gamla omoderna betongbryggorna. Detta skulle förhoppningsvis även få fart på brygg-branschen till glädje för båtmänniskor, miljö och bryggtillverkare.

Just nu planeras byggen av nya småbåtshamnar på Ostkusten och i Åland och det söks EU bidrag via ett Central Baltic program vilket kan inbringa upp till 100 miljoner kronor. Krav för bidraget är att; ”Stödja åtgärder som skyddar havsmiljön, Hållbart planerade marina områden och kustområden, Minskade inflöden av näringsämnen, farliga ämnen och giftiga ämnen i Östersjön”. Så nu är det hög tid att uppmärksamma våra makthavare, kommuner upphandlare m.fl. att köpa moderna flytbryggor för dagens båtanvändare och till våra barns framtid.

[atsvensson]

Projekt ska undersöka fritidsbåtars effekt på havsmiljön

Projekt ska undersöka fritidsbåtars effekt på havsmiljön

I Bohuslän ökar befolkningen kraftigt under sommaren på grund av fritidsboende, fritidsbåtar, turism och rekreation. Den unika havsmiljön är en viktig källa för marin föda, den har en stor dragningskraft för besökande och boende och är därmed en viktig inkomstkälla och arbetsmarknad för regionen. Samtidigt påverkas skärgården och havsmiljön på negativa sätt av att vi använder den.

I ett…