#Förundran

[forislynx]

Somehow that sun just keeps coming up…somehow it just keeps coming up.

Lou Sullivan, We Both Laughed in Pleasure: The Selected Diaries of Lou Sullivan, 1961-1991

[iamsaramodig]

Förunderligt och märkligt  Omöjligt att förstå Men dock så ljust och verkligt Och ljuvt att tänka på Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, översättning Oscar Mannström. Melodi: Carl Nielsen Inledningsorden i en av de vackraste julsångerna beskriver en känsla som, tillsammans med tacksamhet, vemod och sorg, kanske är den känsla som starkast definierar mina, Saras,…

[timeline32]

Hyperfixerad På Yahya Hassan i 1 v

Jag har nu läst mig genom Yahya Hassans första och andra bok. Ja sluuuuuuuuuuukade båda och var fett hänförd och arg och inspirerad och äcklad samtidigt av både hans person och hans skrivande, läste den första i fragment för några år sedan men att få devour båda såhär back 2 back var något annat 

Jag har väldigt svårt för poesi generellt och känner mig sällan waowad av något män producerar i litteraturväg ! Men faaaaaaaak vad skakad jag blev av Yahyas språk, speciellt i den första boken som jag upplever som så opåverkad av den danska akademin. Jag vet att han konsumerade enormt mycket böcker innan författarskolan i Köpenhamn, och hade en standard ‘’intellektuell kille’’ lista av faves (yani Knausgård, Dostojevski etc Zzz) men den andra boken känns mycket mer raffinerad på ett sätt som inte nödvändigtvis rör mig på samma sätt. Båda böckerna är skrivna helt explosivt, provocerande oförnuftigt samtidigt som allt han menar på makes perfect sense !!!! (Ok inte allt men d som spelar roll) Hans trots, skildring av ungdomsvården, av psykiatrin och andra institutioner med vakter och deras våldsmonopol och auktoritetskink, rasismen i Danmark kritiken av imperialism kolonialism zionism som ARTON åring ! 

Han e muslim han e islamofob han e blatte han e rassig hans mamma e hans ledstjärna han e misogyn han hatar kultureliten men det är just i dens barm  han söker skydd när de som han kallat sina egna kommer efter honom m knytnävar och dödshot, han e; sellout

Och jag tkr att det är skumt att det är just det som kritiker och recensenter verkar störa sig mest på med honom, hans ambivalens/motsägelsefullhet? Är inte d en av dom realaste sakerna ngnsin med hans skrivande? Är inte alla religiösa yani intellektuella, eller bara tänkande personer i konflikt med sin tro? Är det inte ändå paradoxalt icke-ambivalent av honom att kritisera alla strukturer vare sig de verkar uppifrån eller ner??? On brand, konsekvent if u will?

Jag är absolut ingen expert på literaturens mer tekniska aspekter och misstänker att många anser att han är en mer träffsäker författare i Yahya Hassan II, vilket är en logisk slutsats med tanke på plugget + the sheer amount of livserfarenhet han får under de sex åren i mellan släppen. Ångesten av dikten ‘’skruvstäd’’ är så påtaglig att ja var tvungen att pausa mitt i läsningen för att den är en sån obvious alludering till det som till slut tar kål på honom

Mina problem med honom och hans skrivande är mycket mer kopplade till den mytomspunnen-het som bitvis OBVS försöker skapas (mansgrej tror jag, sänker overall kvalle och heartfeltness, poseig fightclub vibe), den självuppfyllande profetia som är; har du en farsa som bryter dina och dina syskons ben och stryper din mamma med en telefonsladd regelbundet = absorberandet av kvinnohat, alla racial remarks etcetc ja bara kan inte svälja d o let it pass d är weird o anledningen till att ja inte kan separera konsten från konstnären SPECIELLT när den är så färgad av ex rassighet e helt enkelt …..ja kan inte njuta? D så simpelt hur ska ja brösta  o bask i min förundran över konsten när han ska bryta hypnosen med en skum remark om somalier eller en oklar antydan till kusinincest   

Kanske märklig parallell men det är som att Kanye skulle börja skriva antisemitiska bars …. D går att lyssna på hans musik så länge hans psykosiga högertrolls commentary hålls borta från musiken, man kan blunda o iaf låtsas som att han inte är skitskum

Sen är psykos btw väldigt relevant för både dessa obnoxious män och ja kmr vara den första som bönar om folks förståelse för den kemiska obalans som driver ngn till att exempelvis joina ett Danskt folkparti som en hel palestinier etcetcetcetc 

Ja kräver inte att ngn ska rätta sig i ngt led Athena Farrokhzad-style, ja bara pratar om min personliga upplevelse av att konsumera den här typen konst som e så rååååååå ärlig och nästan alltid våldsam på olika sätt som e väldigt avtändande, hur viktigt det än är att någon som Yahya berättar sin historia den är extremt relevant och SKAKADE Danmark politiskt och kulturellt för alltid

I slutet mår han för dåligt, han är för illa däran och hade nog ärligt talat ingen chans från sekunden han föddes att bli något annat än det han blir, och det är det han gör bäst imo; utan självrättfärdigande eller en egentlig agenda att förklara hur olika liv och situationer utspelar sig är det banne mig den mest pedagogiska texten jag läst om människans förfall. Förutsättning, bakgrund, konsekvens, utfall, allting serveras på ett fat så utsökt kurerat att till och med en idiot fattar varför Danmarks politiska skick skapar extremister skapar Yahyas, osympatiska Yahyas som med hans skrivande ändå sliter ens hjärta i tusen bitar när man läser om hur han tar 50 slag av sin pappa så att hans syskon slipper (samma person som skjuter en tonåring i foten i en paranoid sväng till crazy town btw) 

Conclusion I would fight him on lots of things (most things) but I am eternally grateful for his impact on Scandinavian migration politics and its discourse, the shame he probably induces in every danish person reading and the emphasis on a Palestinian voice being catapulted into the cultural white establishment 

ååååååÅååå d kliar i mig när ja tänker på hur mkt poesi och text ute i världen som e minst lika ärlig men mer varsam :’))))))) ska ta en runda i Anais Nins dagböcker snart igen den bruden e helt störd utan o vara weird vad jag stött på hittills (min Knausgård e hon…..fuck han)

”JAG HÅLLER PÅ ATT BLI KROSSAD MELLAN TVÅ MAKTSTRUKTURER/ EN SOM VERKAR UPPIFRÅN OCH NER/ OCH EN SOM VERKAR NERIFRÅN OCH UPP/ JAG STRETAR EMOT MED ARMAR OCH BEN”

[idagnyheter]

Förundran över hur Israel hittar högprioriterade måltavlor

En över hundra meter hög låga steg sent på torsdagskvällen över sydvästra Beirut och marken skakade som vid en jordbävning. Målet för den israeliska attacken ska ha varit ett bombsäkert skydd mellan Hizbollahs eget Hreik-kvarter och den internationella flygplatsen. Där, berättade israeliska källor för New York Times, dödades Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs tilltänkta efterträdare, Hashem…

[himmelensanglar]

Utforska skärningspunkten mellan andlig gemenskap och rymdutforskning: En resa av tro och upptäckt

I en tid där teknik och andlighet ofta tycks vara världar åtskilda, presenterar konvergensen av andliga katolska värderingar och rymdutforskningsteknik en unik dialog. Jakten på kunskap bortom Jorden har fängslat människans nyfikenhet i århundraden, medan andlighetens rötter jordar individer i en känsla av syfte och moralisk riktning. Den här artikeln utforskar den spännande skärningspunkten mellan dessa två världar, och betonar hur andliga övertygelser och framsteg inom rymdutforskning kan samexistera och komplettera varandra.

Den andliga resan bortom jorden

I århundraden har den andliga katolska gemenskapen varit en vägledande kraft för miljoner och erbjudit en grund av tro, medkänsla och vägledning. Strävan efter djupare andlig mening leder ofta individer till att begrunda universums viddhet. Denna känsla av förundran överensstämmer med målen för rymdutforskningsteknologi, där vetenskaplig nyfikenhet driver utforskningen av nya gränser. Båda strävandena syftar till att avslöja djupa sanningar, vare sig de är andliga eller fysiska, och hjälpa individer att förstå sin plats i kosmos.

Tro och vetenskaplig upptäckt: En harmonisk balans

Den andliga katolska gemenskapen har historiskt anammat intellektuella sysselsättningar, med många religiösa forskare som bidragit till vetenskapliga framsteg. På samma sätt har uppkomsten av rymdutforskningsteknik väckt nya frågor om livets ursprung och trons roll för att förstå universum. Samtidigt försöker vetenskapen förklara hur andlighet fördjupar sig i varför och skapar en harmonisk balans mellan tro och förnuft. Denna blandning av tro och undersökning hjälper till att överbrygga klyftan mellan forntida visdom och moderna upptäckter.

Rymdutforskning: En väg till större förståelse

Utvecklingen av rymdutforskningsteknik handlar inte bara om tekniska framsteg utan också om att söka svar på existentiella frågor. Genom att ge sig ut i det okända konfronterar människor sina begränsningar och sin förmåga till innovation. Andlighet, särskilt inom den andlig gemenskap katolik, uppmuntrar till reflektion över dessa ansträngningar och ger vägledning om de etiska och moraliska övervägandena av sådana framsteg. Detta förhållande inbjuder till diskussioner om mänsklighetens ansvar som förvaltare av jorden och utanför.

Andlig reflektion i en tidsålder av tekniska framsteg

När rymdutforskningstekniken går framåt blir reflektionen över mänsklighetens roll i universum mer pressande. Det stora utrymmet uppmuntrar till kontemplation om tillvaron, vilket får individer att söka djupare förbindelser inom sin andliga katolska gemenskap. Tro ger tröst inför det okända och erbjuder ett ramverk för att tolka upptäckter som gjorts genom utforskning av rymden. Denna synergi mellan vetenskap och andlighet främjar ett holistiskt förhållningssätt för att förstå universum, ett som inkluderar både empiriska bevis och filosofisk reflektion.

Förena tro och teknik för en ljusare framtid

Dialogen mellan andlig gemenskap katolska värderingar och rymdutforskningsteknik främjar en känsla av enhet, uppmuntrar samarbete snarare än konflikt. Trostraditioner betonar ofta förvaltning av jorden, medan utforskning av rymden öppnar möjligheter för att värna mänsklighetens framtid. Tillsammans kan dessa två krafter hjälpa till att styra den etiska och moraliska riktningen för tekniska framsteg, och säkerställa att framstegen är i linje med det större bästa. Allt eftersom tekniken utvecklas fortsätter andliga gemenskaper att tillhandahålla moraliska och etiska perspektiv, vilket säkerställer att innovation tjänar mänsklighetens bästa.

Slutsats:

Konvergensen av andlig gemenskap katolsk tro och rymdutforskningsteknologi inbjuder till en meningsfull diskussion om mänsklighetens framtid. Båda världarna strävar efter att avslöja sanning, inspirera till nyfikenhet och främja utvecklingen av mänsklig kunskap. Genom att omfamna både vetenskap och andlighet kan individer få en mer omfattande förståelse av sin plats i universum. Som nämnts på himmelens-anglar.se uppmuntrar denna korsning en framtid där tro och förnuft samverkar för att låsa upp mysterierna i både kosmos och den mänskliga anden.

[osserpse]

Förundran har en positiv grundton där det jag inte vet gör livet mer spännande och intressant. Denna positiva grundton gör att vi dras till den här sortens icke-vetande, det är inte som ångesten som vi skyr och försöker ta oss bort ifrån. Förundran är därför varje kunskaps början och pekar at två håll: dels öppnar den en relation till det vi inte vet, dels leder den till kunskap.

— Jonna Bornemark, ”Horisonten finns alltid kvar”

[askljus]

Vita grenar gnistrar mot en klarblå himmel

Du har en spindel i ditt fönster

det är bara den och jag vakna

Solen tittar blygt in över täcket, frågar om du sover. Ska vi väcka dig?

Jag skakar stilla på huvudet

Ingen väckning.

Jag stryker sakta läpparna över din tinning

lyssnar till dina mjuka andetag

Värmen från din kropp letar sig rakt in i mitt hjärta och jag tänker att det är just denna känslan av tillit och förundran som kyrkor försöker nå

Rummet badar i ljus nu

Spindeln har krupit vidare och du vänder dig mot mig med drömmarnas suck. Jag ser hur de dansar under dina ögonlock

Nio timmar till avfärd

Men det kommer inte ske

Just här har tiden stannat

[enmusasblog]

Annika Fehling släpper en ny singel om att resa tillbaka i tiden

Artisten och låtskrivaren Annika Fehling släpper singeln, "Sockervaddsvals," 18 oktober. Det är en hyllning till barndomens oskuldsfullhet och Annika har fångat den ömtåliga känslan av att uppleva något storslaget för första gången. För produktionen står Annika Fehling tillsammans med Robert Wahlström och Christer Jonasson Tolv.

Sedan Annika Fehling släppte sin första singel Oktoberbarn 1993 för 30 år sen, har det hänt en hel del. Hon är ett välkänt namn inom musikbranschen som artist, sångerska, kompositör och musiker. Hon har medverkat i Melodifestivalen, vunnit kulturpriser och stipendium, turnerat med sin musik världen över i 25 år och utkommit med 14 album hittills. Förutom solo, är hon även del av supergruppen Glimra - två Ainbuskar och en Fehling, och AFT - Annika Fehling Trio.

Med influenser från både svensk och internationell musikscen har Annika skapat en egen, unik ljudsignatur som fångar lyssnarnas hjärtan. Hennes texter är ofta personliga och känslosamma, och musikaliskt kan man förvänta sig en blandning av folk, pop och akustiska element som bär fram hennes budskap på hennes egna karismatiska och engagerande sätt.

Med den nya låten ”Sockervaddsvals” tar Annika med oss på en nostalgisk resa till barndomens förundran. ”"Sockervaddsvals" är inte bara en sång, det är en resa tillbaka i tiden till det ögonblick då man som barn första gången klev in på ett tivoli och de stora förväntningarna. Sången är en drömbubbla som låter oss känna upprymdhet och förundran över världen igen”, säger Annika Fehling Med på produktionen från Spacefield Studio finns Christer Jonasson Tolv, gitarr och lapsteel, och Robert Wahlström, piano och produktion, förutom Annika på gitarr och sång. Citat om Annika Fehlings Sockervaddsvals: ”Lyssna in den här produktionen. Flera gånger. Låt dig svepas med av ljuden, av fantasin, av drömspelet. Annika går vidare i sitt högst personliga skapande. Det är härligt. Det följer inga inrutade mallar, det lever. Det är förförande. Det är vackert. Det är jäkligt bra! Dansa vidare Annika!”, - Marie Bergman Sockervaddsvals släpps 18 oktober på Spotify och alla digitala plattformar.

För mer information: https://www.annikafehling.com/ För intervjuer: Anette Ståhl på Enmusa Music anette@enmusa.se eller 0707 180 120

[viktorfredriksson]

»Avatar: The Way of Water«: svindlande spektakel med karaktärsproblem

SPOILERVARNING! Läs ej förrän du sett filmen.

James Cameron, mannen bakom två av tidernas tre mest inkomstbringande filmer (»Avatar« och »Titanic«) och några av filmhistoriens mest hyllade uppföljare (»Terminator 2« och »Aliens«), är tillbaka efter tretton års väntan. Och som väntat är det i en ännu större, snyggare och mäktigare förklädnad.

Budgeten är högre, speltiden längre, explosionerna fler och miljöerna ännu mer hisnande vackra; i mångt och mycket är filmen den storslagna bioupplevelse vi så länge suktat efter. Men i vissa avseenden är filmen mindre (i skala) än sin föregångare: den här gången är det individen och familjen som står i centrum.

I »Avatar« (2009) utspelar den huvudsakliga konflikten mellan två grupper: den amerikanska militären och den primitiva ursprungsbefolkningen Na´vi. Överste Miles Quatrich (Stephen Lang) personifierar den vid tidpunkten hårt kritiserade Bush-administrationen efter Irakkriget, med dräpande repliker i stil med »We fight terror with terror«. 

I uppföljaren är spelplanen och tonläget annorlunda. På ena sidan står Jake Sully, numera heltids-Na’vi, klanledare och fyrabarnspappa. På andra sidan står en slags reinkarnerad Miles, vars enda drivkraft är personlig hämnd på Jake. Med en hämndlysten galning i hälarna och en familj att skydda väljer Jake och Neytiri att lämna sitt trygga hem. 

Mycket fokus och tid ägnas åt den nya Sully-familjen, och av god anledning. Att låta uppföljaren vara mer personlig än sin föregångare ökar såväl insatser som emotionell tyngd – men med det följer även större krav på karaktärsbygge. I detta brister filmen på vissa punkter.

Som när Jake överger skogsfolket. Vi förstår det på en konceptuell nivå (allt för att skydda familjen!) men för den Jake vi lärde känna i första filmen, som bytte sida och riskerade sitt liv för att leva som skogsfolket, och som uppenbart förälskade sig i allt vad djungeln hade att erbjuda, framstår det hastiga övergivandet som okaraktäristiskt. Än mer så för Neytiri, vars hela uppväxt utspelat sig på denna magiska plats. Efter att Jake och Neytiri anslutit till vattenfolket skänker de inte ens en flyktig tanke på sitt tidigare hem.

Ännu mer svårköpt är den sista scenen där Jake proklamerar att de nu äntligen har funnit sitt permanenta hem. Bevekelsegrunderna för detta beslut är grumliga; mer än något känns beslutet motiverat av Camerons vilja att gestalta trollbindande vattenscener även i kommande uppföljare. 

En annan ny karaktär är Spider (Jack Champion), Miles son som lämnades kvar på Pandora efter människornas förra invasion. Uppvuxen bland Na’vi-folket likt en Tarzan-figur är hans karaktär och relation till Miles naturligt tvetydig. Likväl framstår båda karaktärernas agerande i sista akten som mekaniskt framtvingade. Återigen, vi förstår vad Cameron far efter – tematiseringen av oklara men starka familjeband är uppenbar – men filmen saknar scener som organiskt leder x från y till z. 

Det bör såklart sägas: även första filmens manus har brister, men den knapphändiga karaktärsutveckling som sker är åtminstone trovärdigt underbyggd. I uppföljarens mer personliga anslag blir fallhöjden högre. 

Men det är knappast fråga om något platt fall. Att Cameron höjer insatsen medför inte bara problem; det finns karaktärsögonblick lika träffsäkra och slagkraftiga som Neytiri med sin båge. Och man ser såklart inte »Avatar: The Way of Water« i hopp om en stringent karaktärsstudie, man gör det i förhoppning om att storögt förundras av det stora spektaklet. Och storögd förundran utlovas. 

[drinkingproblem]

Människans psyke förblir tillsvidare en olöslig gåta och ett obeskrivligt under, föremål för ihållande förundran – en egenskap som människopsyket har gemensamt med alla naturens hemligheter. / Medvetandet är ett villkor för varat. Utan det finns det i praktiken inte någon värld, ty världen i vår mening existerar endast i den mån den reflekteras och uttalas av ett psyke. Därmed erhåller psyket rang och värdighet av kosmisk princip.

[citeramig]

Jag insåg att detta var de fotografier våra barn nån dag Skulle betrakta med förundran, och tro att deras föräldrar hade levt välpolerade , ordningsamma liv.

On The Road, Jack Kerouac

[forislynx]

Förundran är en särskild sorts icke-vetande. Vi förundras inför verkligheten när den visar sig vara större än vi, när den får öppningar och pekar mot nya världar.

Jonna Bornemark, Horisonten finns alltid kvar – om det bortglömda omdömet

[iamsaramodig]

Min strategi för tålamod

Häromdagen fick jag frågan om vad som är min största utmaning just nu. Jag svarade: “Tålamod”. Följdfrågan som kom, löd: “Vad har du för strategi för att landa i tålamod?” Efter lite funderande föll svaret på plats, och jag svarade: “Att vara i tacksamhet.” Att vara i tacksamhet, gärna i kombination med grannkänslan förundran, är för mig en nyckel till att vila i nu. Det är inte en nostalgisk…

[kanslotjejen]

Ett långt pip. Och sedan, ingenting. Total tystnad. Salen höll andan & likaså gjorde jag. En tystnad utan rum för känslor. Lika spöklik som dörren till bårrummet nere i kulverten. En tung, grå ståldörr med ett rött kryss & skylten ’likrum’. Så tung som den dörren, tyngre var tystnaden. En tystnad där rum för varken hopp eller förtvivlan fanns. Läkarens snabba steg genom rummet var så avlägsna att jag knappt uppfattade dem. Allt fokus låg på hennes bröstkorg, förgäves letade efter en rörelse. Läkarens händer som plötsligt flyger över kuvösen, hans två fingrar med ett tryck över bröstet. Ett tryck så hårt att jag trodde revbenen skulle brytas för en sekund. Fortfarande tystnad. En tystnad som varade längre än evigheten. Sedan kom det, ett pip. Jag höll andan.

Tystnad.

Tystnad.

Olidlig tystnad.

& återigen, ett pip. Tystnad. Ytterligare ett pip. Mina ögon förstod inte vad de såg - en bröstkorg som sakta började höjas & sänkas i takt med hennes andetag, vågor på monitorn. Hennes hjärta slog igen, lungorna arbetade. Tårar av tacksamhet började rulla nerför mina kinder, så mycket att jag inte längre kunde se monitorn. Jag torkade bort dem & kramade hennes lilla hand. Den där handen som inte var mycket större än mitt finger. Den kalla, svaga men ändå så starka handen som krampaktig försökte hålla kvar min hand tills den inte orkade krama mer. Min krigare kämpade för sitt liv & jag kunde inget annat än att kasta olja på hennes eld. Den där klappen på kinden, pussen på pannan, när jag försiktigt sjöng för henne & förklarade för henne hur stark, önskad & älskad hon var, den där stunden då jag försiktigt kramade hennes hand kunde vara avgörande för om hon skulle orka eller inte. Skräcken att hjärtat skulle stanna igen. Lättnaden att respiratorn fanns där. Sorgen över att hon behövde genomlida detta.

Jag tappade räkningen på hur många gånger det hände den kvällen. Tillräckligt för att det var det enda jag kunde se framför mig när jag slöt ögon under natten när jag låg där på patienthotellet och läkaren inte längre ville ha oss i salen. Med orden ”för att ni ska orka finnas där för henne måste ni i första hand ta hand om er själva. Gå & sov några timmar & kom tillbaka när ni ätit frukost. Vi släpper henne inte med blicken. Jag lovar.” Föste de ut oss ur rummet. Ett löfte jag antog de gav oss bara för den lugnande effekten men som jag senare förstod var just det - ett löfte. De hade henne under sekundärbevakning under flera dygn, till och med när de efter tre dagar kunde koppla bort respiratorn. De släppte henne alltså inte med blicken för ens en sekund. Medan jag förgäves försökte sova den där natten låg hon i en sal där hennes hjärtat stannade oräkneliga gånger. Det visste jag givetvis inte då, men efter frukosten kom verkligheten ikapp när läkarna hade ronden. Den där förbaskade ronden. Ett evigt känslosvall. Man hoppades på det bästa men fick ofta höra det värsta. Trots läkarnas förundran över att hon klarade det bättre än många andra så kändes det som en förbannelse. Hennes hjärta orkade inte medicineringen efter operationen. Hjärtat klarade inte av all smärtlindring. Antingen fick hon plågas utan smärtlindring eller så fick hon riskera att förlora kampen. Ett omöjligt val då smärtan kunde få henne att sluta kämpa precis lika mycket som smärtlindringen kunde.

[ekorrens-versmakeri]

Av tunnaste luft

Förundran

Svepar sakta

över stilla våg

Inte en spegling under måsarna

Dags att sova

[askaochpuder]

om iberien

I. anteckning: linjer dragna i vattenfärg. alla linjer blöder in i kartpappret. överallt finns järngrepp. röster ekar genom smågatorna. villkor för existens: lämna dina mynt, din dans, din mat, dina namn, din gud. svärden är smidda av järnet från järnhänder. överallt finns järnproteser.

anteckning: trädgården brinner. jorden är utblandad med aska. jorden vattnas med blod och svett. gråt ekar genom smågatorna. ruiner bär utklädnader. överallt finns avskurna händer. en jungfru i järn smyckas med spikar. den spetsade kroppen får inte falla.

anteckning: signaturer på kolonner. hjärtat vänder sig från storheten. skuggan faller. dimmans skymning. röster ekar genom smågatorna. reflektionen av paradiset är bruten. ingen vill slukas.

II. anteckning: sorg om allt vi bär med oss från det som har varit, är lidandets tyngd. om allt våra hjärtan kan ta in från det som varit, är svärta. vi söker efter ljus, förundran, extas, glädje. vi finner respit i nu. vi flyr in i nu.

III. torget utrullat smatter av sangria och öl kammarspelets rörelse svårt att andas  skyller på den kvava luften på det skrattande tonårsgänget och det skrattande paret och det skrikande barnet “du bryr dig inte”  “jag orkar inte” dolda nakenhet besvikelsens hopp “jag vill att du bryr dig” “jag vill orka” smatter av röster svala luft våra röster andetag  rörelsen

IV. jag tvättar dina händer min kjolkant är tung vattnet strömmar jag slickar ditt finger det smakar salt   botten gnistrar strömmen tar med sig misstag rinner iväg jag renar våra händer dropparna glänser i solen som dagg flätade fingrar i värmen oändligheten

V. räknar pärla efter pärla i mitt radband i andra handen mina ögon jag bär dem varsamt formar läppar och tunga tills orden  klänger sig fast i hjärtat sägs genom andetagen blir till mening väver sig med förvirringens sakrament otillräckligheten finns värken finns glädjen finns undret