#åt helvete med dem

[raisedandeaten]

hade jag haft vanan av att bearbeta mina känslor på ett häslosamt sätt hade jag kanske gråtit eller pratat om mina bekymmer med någon, men istället så stänger jag bara in mig själv i min lägenhet utan kontakt med omvärlden i ett patetiskt försök att få saker att sluta

[meerkatmayhem]

Ryggen mot väggen - Sebatti one-shot

Pairing: Sebastian / Matti

Rating: E

Language: Swedish, with Finnish phrases

Word Count: ~1k

Content warnings: Sex, recreational drug use, toxic relationships

Other tags: Fake dating

Ja jos joku on huolissaan siitä, mitä ressupellelle (jonka nimi muuten on Sebastian eli Sebu ❤️) tapahtui, niin ei hätää: Sebu/Matti on meidän nykyinen otp (ai mikä bojere?), meidän mielessä ne harrastaa vihapanoja Teslassa sen ohessa, kun Matti diilaa Sebulle nappeja. (Bojan ja ärsyttävä, raivostuttava, hyvältä tuoksuva Jere, Luku 7, Authors Notes)

Kysyin kiltisti lupaa saada kirjoittaa Sebattia, ja en tiedä katuuko @frikatilhi ja @punanenmarli tätä vielä joskus mutta...

kiitos ja anteeksi. 1k fanifiktiota ja vielä ruotsiksi, koska Sebu on suomenruotsalainen.

Samma på svenska. Tack och förlåt. Det finns översättningar av de finska fraserna i slutet av texten om det mot all förmodan finns någon läsare som vill ha dem.

Det hörs ett rasp av nycklar från entrén, och skrattande högljudda röster. Dörren öppnas och en klar kvinnoröst ropar, ”Sebastian, gulle? Vi är hemma nu.”

Helvete också.

Sebastian torkar munnen med baksidan av sin hand och stiger snabbt upp från vardagsrumsgolvet. Han plockar upp sin skjorta från vart Matti kastat den tidigare, och drar den raskt över huvudet. Det är ett desperat försök att sprinta mot klockan och att inte se ut som om han blivit påtagen med munnen kring sin langares kuk. Han försöker få Matti att sätta fart på. ”Matti toi on mun mutsi. Laita vaatteet ylle”

Sebastian visste att det var ett misstag att ha Matti över kvällen innan hans föräldrar flög hem från Nice, men inte för att han tänkte att de var på väg hem en dag tidigare än planerat. Matti kom aldrig över, de träffades alltid någonstans i Vanda där ingen visste vem Sebastian var och hölls så anonyma som möjligt.

Men skrivningarna var över, och Matti hade hämtat kama med sig och Sebastian tänkte mer med sin kuk än med sin hjärna. En flaska Talisker från Sebastians föräldrars barskåp senare hade Sebastian glömt bort varför det var en dålig idé att bjuda in Matti. Mattis kyssar och händer var mer beroendeframkallande än allt Matti sålt åt honom.

”Matti nyt vittu oikeesti pue ylles,” snäser Sebastian när Matti inte rört ett finger för att dra upp sina byxor. ”Sä et voi nähdä mun vanhempia ton näkösenä”

”Sebbe, är du hemma?” hörs en mansröst med stockholmsk klang.

Sebastian har inget val än att svara om han inte vill att hans föräldrar blir totalt överraskade. ”Joo, men ja har nån över.”

Sebastian drar en skrattande Matti upp från soffan och fixar till hans kläder. Matti verkar njuta av Sebastians panik, men Sebastian hinner inte vara arg just nu. Han har inte planerat att komma ut ur skåpet till sina föräldrar såhär, men det finns inte riktigt något annat alternativ. Det är omöjligt att helt gömma undan vad de har hållit på med, Mattis korta hår sticker ut från hur Sebastian hållit i honom tidigare innan Matti styrt honom på knä och dragit ut sin kuk. Det finns ingen chans att Sebastian ser något prydare ut, Matti har säkert lämnat fritsun på hans nacke tidigare då de hånglade tidigare på soffan. Att vara bög är det minst skandalösa av hans hemligheter. Att bli knullad av sin langare är något helt annat. ”Sä oot sit mun poikaystävä ja me ollaan seurusteltu kuukaus.”

”Voi kui söpöö Sebu,” Mattis röst dryper av sarkasm och Sebastian hoppas att Matti spelar med. Han har ingen aning om vad Matti heter i efternamn eller vad han studerar mer än att det är på någon finsk yrkesskola, kanske något med bilar, och att de är ungefär jämngamla. ”Mä osaan kyl käyttäytyy, älä huoli, mutta mä en sit mitään ruotsia puhu.”

”Oj, men vem har vi här?”

Sebastian vänder sig om, och försöker spela rollen som generad tonåring som blivit fast med sin pojkvän. Det borde gå lätt, han drar alltid en roll framför sina föräldrar ändå. De hann inte gömma den nästan tomma Taliskern eller kokisflaskorna, men kanske pojkvänsnyheten är tillräckligt för att distrahera med och inte ställa vissa frågor. Han sätter armen runt Mattis midja och hoppas att de ser ut som ett par. “Hej mamma. Det var inte meningen att ni sku få veta såhär, men det här är min pojkvän Matti. Han talar inte svenska, bara finska och lite engelska.”

”Nej men vad fint!” Sebastians mamma slår händerna dramatiskt på sina kinder, ett stort leende på läpparna som om det är någon fin nyhet att hennes son är bög. Kanske det är, nu kan hon skryta med hur modern hennes familj är på nästa vänninnebrunsch eller vad hon nu håller på med i stället för att vara hemma. ”Varför berättade du inte tidigare?”

”Det kom liksom inte upp,” börjar Sebastian förklara men han blir avbruten.

”Hej Matti, mukava tavata! Olen Pernilla mutta sinä voit sanoa Nilla, kun olet perhettä.”

Sebastian greppar ett nervöst hårdare tag om Mattis midja. Han hatar när hon gör det här, låtsas som om allt är perfekt och försöker tala finska fast hon låter som om hon repeterar fraser som hon lärt sig i en skolbok.

”Joo, kiva tavata Nilla. Sori, mutta mun pitää lähteä. Teillä on varmaan paljon puhuttavaa kun tulitte just matkoilta.” Mattis röst är mildare än vad Sebastian någonsin har hört tidigare. Han låter nästan inte alls som sig själv när han talar utan att mumla eller svära. 

Matti tar Sebastians hand i sin. Kanske Matti ser ut som den perfekta pojkvännen fast han är klädd i luvtröja och gamla collegebyxor i stället för märkeskläder då Matti leder dem tillsammans upp för trapporna från vardagsrummet till entréen.  Han nickar åt Sebastians pappa då de går förbi honom i trappan, men Sebastians pappa säger inte något utan nickar bara tillbaka.

Sebastian stänger ytterdörren bakom dem och de står på trappan. Han vet att hans mamma troligtvis spionerar på dem från fönstret, och vågar inte släppa taget om Mattis hand. ”Sori Matti, tää lähti vähän lapasesta.”

”Ai vähän?” Matti himlar med ögonen och skrattar till torrt. ”Pitääkö mun tulla teille jollekin sunnuntailounaalle ja esittää jotain?”

”Ei niitä kiinnosta. Ja jos ne pyytää niin mä voin sanoa että me erottiin ja sun ei tarttee tulla.”

”Etkö sä usko että osaan olla ihmisiks? Jumalauta teidän kermaperse ressupellejen kanssa,” Matti stirrar honom stint i ögonen, och Sebastian börjar känna sig osäker. Det gör han ofta med Matti, för Matti gör endast vad han vill fast Sebastian skulle försöka muta honom. ”Enkö mä nyt kelpaakaan muuhun kun olla joku sivuhoito?”

Det är ingen idée att gräla med Matti. Sebastian tittar ner på sina strumpklädda fötter. ”En mä sitä sanonu ja tiiät sen. Mä meen nyt takas siivoomaan tota sotkua.”

Matti lutar sig fram och kysser Sebastian på läpparna. Sebastian känner Mattis tänder bita ner på hans nedre läpp. Smärtfylld njutning, precis som det alltid var med Matti. ”Hyvää yötä, kultsipuppeli!”

Sebastian stannar kvar på trappan, försöker förstå vad som just hänt. Det är första gången Matti kysst honom framför någon annan. Matti är redan halvvägs längs uppfarten då Sebastian hajjar till och ropar efter honom för att vara minst lika pinsam som Matti, "Godnatt älskling!”

---

Översättningar eftersom jag hatar mig själv:

”Matti toi on mun mutsi. Laita vaatteet ylle” = Matti det där var min mamma. Sätt kläderna på.

”Matti nyt vittu oikeesti pue ylles,” = Matti fittan också [bokst.] nu klär du på dig

”Sä et voi nähdä mun vanhempia ton näkösenä” = Du kan inte se mina föräldrar då du ser ut så där

”Sä oot sit mun poikaystävä ja me ollaan seurusteltu kuukaus. = Du är sen min pojkvän och vi har sällskapat i en månad.

”Voi kui söpöö Sebu,” = nej men vad gulligt, Sebu

”Mä osaan kyl käyttäytyy, älä huoli, mutta mä en sit mitään ruotsia puhu.” = Jag kan nog bete mig, oroa dig inte, men jag talar sen inte någon svenska

”Hej Matti, mukava tavata! Olen Pernilla mutta sinä voit sanoa Nilla, kun olet perhettä.” = Hej Matti, trevligt att träffas! Jag är Pernilla, men du kan säga Nilla, då du är familj.

”Joo, kiva tavata Nilla. Sori, mutta mun pitää lähteä. Teillä on varmaan paljon puhuttavaa kun tulitte just matkoilta. = Joo, trevlig att träffas Nilla. Sorry, men jag måste fara. Ni har säkert mycket att tala om när ni just kommit hem från en resa.

”Sori Matti, tää lähti vähän lapasesta.” = Sorry Matti, det här spårade lite ut. [bokst. Det här for från vanten]

”Ai vähän?” = Aj lite?

”Pitääkö mun tulla teille jollekin sunnuntailounaalle ja esittää jotain?” = Behöver jag komma till er på någon söndagslunch och föreställa något?

”Ei niitä kiinnosta. Ja jos ne pyytää niin mä voin sanoa että me erottiin ja sun ei tarttee tulla.” = De bryr sig inte. Och om de ber, så kan jag säga att vi gjorde slut och du behöver inte komma.

”Etkö sä usko että osaan olla ihmisiks? Jumalauta teidän kermaperse ressupellejen kanssa,” = Tror du inte att jag kan bete mig som folk? Åt helvete med er [referenser till att Sebastian är övre klass och går i Ressu]

”Enkö mä nyt kelpaakaan muuhun kun olla joku sivuhoito?” = Duger jag inte till något mer än att vara någon man kan ha vid sidan?

”En mä sitä sanonu ja tiiät sen. Mä meen nyt takas siivoomaan tota sotkua.” = Inte sa jag så och du vet det. Jag går nu och städar upp den där röran.

”Hyvää yötä, kultsipuppeli!” = Gonatt gulleplutt

[londonunderground]

Matthew (Matty/Matt) Zachary Poole

Ålder: 32 år (17.10.1991)

Familj: Föräldrarna John och Lola Poole (65 respektive 61 år) samt en äldre bror, Marcus Poole (35 år) och Marcus  sambo sedan sju år tillbaka, Olivia Sutton (31 år)

Uppväxt

Matty växte upp tillsammans med sin familj i en liten ort några timmars resväg från London. Uppväxten var som de flesta andras - till största del normal, ibland med några kaotiska inslag i tonåren. Med föräldrar som båda var egenföretagare och för det mesta upptagna av jobb, och en ort där det egentligen aldrig hände något - eller fanns något att göra för en skoltrött kille, ledde det ofta till att Matty och hans vänner fick underhålla sig själva på diverse vis. Vissa mindre passande än andra, men spänningen av att göra något som inte var tillåtet var alltför överväldigande för att kunna låta bli.

Efter gymnasiet flyttade Matty till utkanten av London. Initialt hette det att flytten var på grund av jobb och studier men egentligen handlade det mer om att han ville bort från stämpeln av att vara familjens svarta (eller i vart fall mycket gråa) får. Väl där blev det som väntat inte särskilt mycket av varken jobb eller studier och snart halkade han in på andra banor via utelivets kontakter. Via dessa träffade han Aaron Gallagher, en två år yngre kille som kom att bli en av Mattys närmsta vänner. Aaron var också den som introducerade Matty för Firman där Aaron jobbade (och fortfarande jobbar) med transport och leverans.

Numera tillhör Matty en av dem som har uppgiften att ta hand om det som utåt sett kan klassas som “kundrelationer”. Det är i alla fall det han säger sig syssla med när någon utanför Firman frågar, och det kanske passar bra med tanke på att Firman uppehåller en fasad av att vara en typ av fraktföretag som utför jobb både inom så väl Londonregionen som utomlands. 

Utseende

Med sina 185 cm är Matty relativt lång och därtill atletiskt byggd, något som ibland kan vara en fördel inom den yrkesbana han har valt. Det kortklippta halv-lockiga bruna håret och hans mörka ögon har han fått efter sin mamma, medan den raka näsan och den något avlånga ansiktsformen absolut är något han fått från pappa John. Ansiktet är av det kantigare slaget med ett bredare käkparti och definierad käklinje och pendlar ibland från att vara renrakat till prytt med skäggstubb. Hyn är ljus, men han lyckas för det mesta gå sommaren ut utan att se ut som en kokad signalkräfta. På högra smalbenet finns intatuerat minnen av ungdomen (läs: tatueringar han tyckte var udda/coola då men som han numer anser vara mest pinsamma och nördiga), i form av enkla huvudsakligen enfärgade tatueringar med skämtsamma undertoner.

Personlighet

Hur Matty uppfattas av sin omgivning beror ofta på hur nära man står honom. För det mesta kan han beskrivas som en lugn och sansad person som försöker att tänka innan han agerar, något som bidragit till den roll han fått inom Firman. Men ibland går det självklart också käpprätt åt helvete med det. På grund av den roll han åtog sig i tonåren och de situationer det försatte honom i har han blivit en person som instinktivt går in i försvar när han blir misstänkt eller anklagad för något. “Bättre fly än illa fäkta” verkar inte vara ett talesätt som han lagt särskilt mycket tid på att ta till sig. Tillsammans med vänner har Matty ofta nära till skratt och drar sig inte från att då och då skämta på andras bekostnad eller dra en sarkastisk gliring.

Helgerna tillbringas för det mesta ute på någon klubb eller pub, trots att han egentligen anser sig för gammal för att festa - eller i alla fall för gammal för att umgås med den generation som rör sig i utelivet just nu. Han har aldrig gillat hundar, föredrar mörk choklad utan någon som helst fyllning och anser att hemlevererad sushi framför tv:n är vardagslyx.

[byolsen]

ADHD MEDS WIN WIN!

”Och jag som trodde att knäböj skulle vara det jobbigaste momentet idag. 🥲😭

This is gonna hurt my ego!

Testade ju bara maxa skiten ur mig på dessa för skojs skull!

Då brukar det gå bra för mig!”

När det sen helt plötsligt blir allvar och står i ett schema?

Ja då försvinner otroligt mkt av mitt ”ROLIGT” och ”KRIGARPANNBEN” pga = NU har det blivit ett MÅSTE & då tycker min hjärna att vi ska skita i det för det har gått från ASKUL till ”VÄRLDSTRÅKIGT” IN A SPLIT SEC!!!! 😤😤😤😤😤😤

Förut hade jag

1) skitit i det helt,

eller

2) gjort dem extremt halvdant & ÄNNU MER EXTREMT SLARVIGT och förmodligen dragit på mig något mer skit i höften/ljumsken/ryggen pga sviktande teknik/brukar ej allvar hur mkt jag än egentligen vill!!!!!

Och som följd hade jag bara blivit mer och mer förbannad på mig själv för att hjärna & kropp inte bara kan connecta SOM DEM SKA, tills jag bokstavligen blivit så explosionsartat förbannad (på mig själv för att jag INTE BARA KAN BRUKA ALLVAR ”som alla andra”) att hela passet sen hade slutat i… MÖG SKIT AS DÅLIGT, och jag lämnar gymmet så lack att jag …. Förmodligen exploderat på VAD som helst inom loppet av några timmar senare, för ja….

Adhd hjärnan och fokus när JAG VILL VILL VILL - men hjärnan tycker TYDLIGEN INTE att det är något vi vill tillräckligt mycket.

Och hjärnan vann alltid förut…

Jag har mediciner nu.

Nästan maxad dos…

Den kanske inte hjälper mycket mot ätstörningarnas jävla påhitt…. (Där behöver vi tydligen mer hjälp…..🤮😡)

MEN JAG KAN TA MIG FAN GÖRA SÅNT HÄR NU 💯

SOM JAG VILL-MÅSTE,

MEN SOM HJÄRNAN INTE TILLÄT MIG GÖRA FÖRUT (Iaf inte utan en eventuell katastrof som följd)…

I know.

I just fucking know I can!

I DID IT!

JAG KAN HÄRMED FAKTISKT GÖRA SAKER NU SOM JAG FÖRUT INTE KUNDE FÖRMÅ MIG SJÄLV ATT GÖRA ÖHT PGA EN (ADHD-) HJÄRNA SOM BARA JOBBADE MOT MIG/tyckte att klättra på väggarna och leka apa är himlans mycket mer intressant än det jag faktiskt SKA och BORDE göra!!!

T.o.m. en sån sak som en viss övning i min egen träning?

En övning jag t.o.m. GILLAR och VILL/E göra.

TILL OCH MED DET FUCKADE MIN HJÄRNA FÖR MIG FÖRUT!

Så många övningar jag var tvungen att skita i för att skaderisken blev för stor pga NO-CONNECTION between body and mind.

Idag vann jag (eller okej, medicinen vann kanske MEN JAG KÄNNER DET MER SOM ATT JAG VANN!).

Att det sen tog mig OFANTLIGT mycket mer/längre tid än vad det ”borde ha gjort” är en helt annan femma, som jag är helt beredd på att bara totalt SKITA I just nu.

För det är något jag får jobba bort med tiden.

JAG KUNDE FOKUSERA!

JAG KUNDE BRUKA ALLVAR MED ATT GÖRA NÅGOT SOM VANLIGTVIS (Mia pre-meds) ALDRIG HADE GJORT (eller om jag hade tvingat mig = kaosat totalt sen blivit kokande-skogstokigt-rosenrasande-flyförbannad när allting hela tiden bara kändes skit, eller gjorde ont, eller bara allmänt gick käpprätt åt helvete)!

I FUCKING WON TODAY!

Och jag tänker ta mitt WIN idag och bära det med mig, stoltare än en jävla tupp, HELA JÄVLA DAGEN!

Och förhoppningsvis kunna fortsätta det här!

Att GÖRA SAKER även fast hjärnan inte vill/samarbetar.

Utan att KONSTANT behöva leta/hitta massa ”lura mig själv och min hjärna”-genvägar (som tex ⏱️gör detta nu innan micron plingar, ⏲️ska du promenera 30 min? Då kan du lika bra betala räkningar och kolla hur budgeten ligger till. 🧭Glömt svara sms & mail? Lika bra att ta ytterligare en promenad så vi får det ur världen⏰) en jävla massa extrajobb som suger ÄNNU MER ENERGI, för mig mentalt NÄR JAG ÄRLIGT TALAT REDAN HAR FULLT TILLRÄCKLIGT 💣 med alla intryck, människor, ljus, ljud, lukter, KÄNSLAN AV HUR VÄDER: särskilt hur VÄRMEN OCH FUKTAN KÄNNS MOT MIN HUD!!!!🤮, 🧨 som har en tendens att göra mig rätt så jävla överstimulerad bara det!

För ibland måste man göra saker som man inte vill göra (mammas eviga tjat 🫠), en relativt normalt funtad hjärna som inte har motivationen till det - KAN GÖRA DET ÄNDÅ!

En hjärna med adhd eller liknande diagnoser - VI KAN INTE ”BAAAAARA” GÖR DET!

Det är som att försöka gå rakt fram, samtidigt som en STOR JÄVLA TJOCK OCH TUNG CEMENTVÄGG TRYCKER DIG TILLBAKA!

Många gånger, inte ens när vi faktiskt VILL GÖRA DET SJÄLV; kan vi göra det, för att den där jävla hjärnan har fått för sig att …. Jamen tex, DET ÄR JU SÅ HIMLA MKT INTRESSANTARE ATT KOLLA IGENOM ALL VÄRLDENS FÅGLAR UTOMHUS än att städa/tvätta/laga mat/ÄTA/betala räkningar/träna/ringa sin vän man inte pratat med på 6 månader/jobba/SOVA/gå på toa (håller mig ibland tills det är total kris och jag ligger dubbelvikt på golvet för att blåsan är så full att det bokstavligen krampar i hela nedre delen av magen) JAG KAN FORTSÄTTA I EN OÄNDLIGHET MED SENARION.

Men jag hoppas.

Jag hoppas verkligen att dem få som faktiskt tagit sig tid att läsa det här väldigt ogenomtänkta inlägg, särskilt ni ”nOrMaLa”….

SÄRSKILT NI!

Att ni kan sluta hålla på med att slänga med diagnoser ”jag har nog det” ”hen har säkert det” ”du kan inte skylla på din adhd det kan man ju inte” OCH BLA BLA BLA!

Tror ni på allvar att vi inte gör vårt fucking bästa med dem förutsättningar och hjärna vi blivit blessed med?

Kalla aldrig mer någon lat eller trög någonsin igen!

Utan att veta bakgrunden och eventuella orsaker/diagnoser/andra funktionshinder innan!

YOU DON’T GET TO JUDGE US!

WE’RE JUST TRYING TO SURVIVE IN A WORLD THAT UNLIKE YOU, ISN’T BUILT FOR US!

[spirit-of-an-angeel]

Från barfota till klackskor. Kommer du ihåg? Jag kommer i alla fall ihåg hur jag i princip behövde lyfta era hakan

Vi pussades där utanför toaletten, sedan bråkade du om mig med en annan. Bad mig hålla avstånd. Starka känslor var min drog. Jag är nog fortfarande lite beroende

Jag kommer ihåg din personliga mening som för dig inte alls var svår att nämna

Och samma du ville smyckas, men jag tror i stället att det var då du maxade mitt adrenalin och gjorde mig stark. Knäppa du. Dig jagade jag, men förgäves. Ditt as. Min uppmärksamhet. Min tid. Min ork, lust och behov efter närhet. Ville vi inte ha varandras kroppar? Arg? Besviken? Dra åt helvete. Mina fötter är kalla. Du hade inte kunnat värma dem. Inte ens med gossestrumpor. Jag pratar bara om stundens känsla. Du har ingenting med mig att göra. Du ville inte då och jag vill inte nu. Dela inte dig själv ens på 5% om du är som då. Eller hur mycket är minimum egentligen?

Alla gator och minuter. Du gjorde allt och står kvar i det.

Jag kommer ihåg den svarta pälsen. I säkert olika situationer.

Jag kommer ihåg hur jag tog avstånd när det du sa egentligen träffade mig på det djupaste av dem djupaste planen. Utan att jag visste just då. Det tog en stund. Förlåt för att jag gick ifrån dig litegrann. Och vädrade dina ord

Bekräftelse bekräftelse bekräftelse. Lilla söta A. En lite mindre sådan hade jag velat ha i ett annat liv. För jag lever inte så länge som du förhoppningsvis skulle göra. Är du död

När dem ansvariga öppnade dörren och såg andra väggar passade vi på. Skräckblandad förtjusning och det lever kvar än. Kanske det första. Var det inte alltid så? Vi kollade kollade såg tittade observerade bytte kanske några ord och det kröp inuti mig

Och det som stod på tavlan, ljudet och den lugnt ledande rösten. Lite som spagetti. Fast utan krav. Jag tycker om kravlöst. Och det där var helt min stund. Och sen kanske vi satt i tåg.

Ett mynt var som fastlimmat i gallret som skulle skydda för smällar och olyckor. Hur hamnade det ens där? Hur hamnade ens vi där? Någon rik dåre kanske

Och så var det glasögon på flera håll ändå. Bebiströst i för hög ålder, sedan gick jag snett och ibland kan jag kolla ner och rysa

Var det på grund av honom som du lät mig se åtminstone lite verklighet?

Jag kommer ihåg soluppgången och din väns utanförskap

Jag kommer ihåg hur du, unga flicka, var beroende av den svarta drycken. Jag har inte hamnat där än. Undra hur det gick för dig. Du är kanske fast. Kanske fri

Dessa bubblande spår på marken. Ditlockad av puckon.

Du var rätt cool där ett tag. Ett tag bara, för att sedan få upptäcka att du klär dina läppar. Du önskade stöd och du fick dem. I smyg. Pinsamt? Konstigt. Jobbigt? Märkligt. Förståelse härifrån? Absolut. Jag känner liknande fast lite på låtsas nu. Samma ämne på något sätt, men helt fel avstånd.

Om vi visste hur de fungerade? Absolut. Lite idiot på dig med.

Jag kommer ihåg delad vårdnad och sedan meningen som fick mig att bryta ihop. I tystnad, mitt sällskap fick inte se

Jag kommer ihåg hur din hand för första gången höll min. Jag vet vart vi var. Lite skyddat, men det var okej. Jag brydde mig inte om det. Jag förstod, men inte på samma sätt som du

Pastan, det starka. Fira, men varför? Tack.

Och det värmande mot det kalla. Ditt hjärta är stort och rymmer mer än många andras. Krävdes det övning? För vi vet alla att det ger färdighet. Hör vi kunskap som fortsättning på den. Och när jag öppnade den där dörren. Den var tung och trög, men när jag vågade ta sats så mötte du upp mig som en vänlig gäst

Jag kommer ihåg alla gånger då jag gissar att du velat klippa av dem två du hör med, men du har låtit bli. För att du är den finaste jag vet

Ont i fingrarna, ett eventuellt långt innesittande förlåt.

Pinnar på pinnar, grodor eller ödlor, missförstånd, välklädda väggar, kryckor, ljust hårt bröd, halvdant badande, ovan där uppe, uppmuntrade ord flera år senare. Kanske, men ändå kanske en fråga om en speciell kyss just där. Nära en kväll på olika sätt. Fel ställe på fel dag. Hur kommer det sig? Jag minns inte alla otäcka meningar. Såna meningar som får en att känna sig så splittrad och ovälkommen trots att du är den som är mest önskad på något sätt.

Alla gånger vi har diskuterat bläck. Tack som fan

Och så kommer vi till det där som är närmre nu. Och jag har ta mig fan inte ett jävla piss att säga

Ge mig en giftpinne och eld

Men jag kommer ändå inte ihåg. Det var en tystnad, men jag försökte ändå höra på.

[hanna-kin]

Sirius kapitel två - Cassiopeja

Kapitel två av tre, går också att läsa här

Det är fest och Wille är alldeles för full. Men det är alla andra så det spelar ingen roll. De har spelat beerpong, han och Henry mot Walter och en kille som heter Noah som tydlig var någon form av världsmästare i beerpong som spöade skiten i Wille och Henry och fick dem att dricka varenda jävla gång. Och nu är Wille så full att han inte kan gå rakt. Så full att allt snurrar och inget längre är klart, så full att allt känns enkelt och sorglöst. Musiken dunkar i öronen och discokulan lyser upp rummet i regnbågens alla färger.

Någonstans på dansgolvet ser han Felice, Maddie och Sara dansa. August sitter i en av sofforna med en drink i handen och stirrar på dem när de dansar. August har inte försökt prata med honom en enda gång sedan Wille slutade med rodden. Wille misstänker att det kanske är mamma som förbjudit honom att göra det men vad vet han. Kanske är det enda straffet Agust någonsin kommer få för det han gjort. Kanske är det August själv som känner sig skyldig. Kanske räckte det att WIlle bad honom dra åt helvete och aldrig mer prata med honom igen. Det skulle väl första gången August någonsin lyssnar på honom.

Erik brukade han lyssna på. August älskade Erik och såg upp till honom. Vad Erik än sa så satt August där som en jävla nickdocka. Men Erik älskade August.  Och han litade på August. Och Wille litade på Erik överallt annat.

Och nu känns det som en lögn alltihop.

Felice får syn på Wille och vinkar glatt att han ska komma men så drar Sara tag i henne och deras ögonkontakt bryts. Simon är inte där. Wille har kollat efter honom hela kvällen men det är ganska uppenbart att Simon inte kommer komma. Wille undrar vad han gör nu. OM han är hemma och spelar eller kanske tillsammans med Ayub och Rosh. Kanske har Linda lagat middag till dem alla tre och nu sitter de i Simons rum och snackar om allt mellan himmel och jord och drar sina interna skämt som de har tillsammans.

Han har försökt hålla sig undan Simon så gott han kan de senaste veckorna sedan de sprang in i varandra på busshållplatsen. Men det har varit svårare än någonsin för var han än är känns det som att Simon är i närheten. Det är inte som att de pratar med varandra särskilt mycket men Simon hälsar och frågar om hans dag när de stöter på varandra och sätter sig i närheten när de har lunch.

Wille undrar varför han måste göra det så mycket svårare. Wille försöker ju hålla sig undan så att han inte ska dra ner Simon i sin skit men det är så jävla svårt när det känns som Simon bara kommer närmare och närmare. Det är så jävla svårt när allt han vill göra är att ge efter och kasta sig i Simons armar.

Med ens är det inte kul längre. Överallt omkring honom står människor i grupper eller par. Några tvåor strular mitt på dansgolvet. Felice, Maddie och Sara dansar tillsammans. Fredrika och Stella lika så. Henry och Walter shottar tillsammans. Till och med August sitter tillsammans med Vincent och Nils som har joinat honom i soffan. Alla har de någon. Utom han.  

Nu hjälper inte alkoholen att hålla tankarna borta. Tvärtom kommer ångesten tillbaka med full kraft. Han är så jävla trött på att ständigt ha andan i halsen och en klump i magen. Han är så trött på att inte kunna andas. Och om inte ens alkohol kan få honom att glömma för mer än bara någon timme, vad ska han då göra?

Han kommer att tänka på kartan med tabletter han fortfarande ha kvar gömt på sitt rum. Tabletterna han smugglat med sig utan att någon märkt det den där kvällen när han fick ta över Eriks plats i Sällskapet och hamnade på fotbollsplanen. Kvällen då Simon räddade honom.

Med ens får han bråttom. Det är ändå ingen som kommer sakna honom om han går. Ingen kommer ens märka det. Han hör hur någon ropar efter honom när han börjar gå mot utgången men han låtsas inte höra dem. Istället går han med raska steg genom rummet. Han hinner knappt ut genom dörren och ut i kylan när en hand tar tag hans arm.

“Wilhelm, vänta!”

Det är Felice.

Han stannar och vänder sig om.

“Wilhelm,” säger hon igen.”Vart ska du? Ska du gå redan?”

“Ja…” säger han bara och hoppas att hon ska gå igen så kan kan fortsätta genom skogen och tillbaka till Skogsbacken igen.

Nu när musiken inte längre dunkar i hans huvud känns det som ha nyktrar till mer och mer för varje sekund. Han behöver den där pillerkartan.

“Jag följer med,” säger Felice. “Jag är rätt trött. De andra ville stanna kvar men jag vågar inte gå själv.”

“Eh okej,” säger han.

De börjar gå tillbaka genom skogen, båda två lite ostadiga på fötterna. Felice använder sin telefon som ficklampa. Det tar dem inte många minuter att gå genom den lilla skogen och när de kommer ut därifrån lyser lamporna från skolbyggnaden upp området. Stjärnorna lyser på himlen och en halv måne lyser upp den snötäckta gräsmattan de går över.

Plötsligt stannar Felice och Wille vinglar till lite när han gör det samma.

“Det känns som vi inte pratat så mycket på sistone…” säger hon.

“Nä…” säger Wille. “Kanske inte.”

“Och jag vet att du inte mår så bra just nu,” fortsätter hon och ger honom en snabb blick. “Jag fattar ju varför men du kan inte fortsätta såhär.

Wille orkar inte säga något. Vad ska han säga ens?

“Jag vill bara att du ska veta att du kan prata med mig,” fortsätter Felice. “Det måste kännas skit. Det där med August. Och Simon…men du kan alltid prata med mig.”

“Okej,” säger han.

“Jag menar det,” säger hon allvarligt. “Jag finns här för dig, och du är inte ensam.”

“Okej, tack,” säger han och börjat gå igen.

Felice tar tag i hans arm igen.

“Lova mig att du kommer till mig om det är något,” säger hon bestämt men det är något i hennes blick som får honom illa till mods. Något sorgset och oroligt.

“Jaja,” säger han och tittar upp mot himmelen, fastnar med blicken över himlavalvet och alla de välbekanta stjärnbilderna. Det tar inte lång tid innan han identifierat de flesta av dem. Han stannar över den som var hans favorit när han var liten. Cassiopeja som ser ut som ett W. W för Wilhelm. Då hade han knappast brytt sig om mytologin bakom. Bara så där löjlig och mallig över att ha en stjärnbild som ser ut som ens egna bokstav som bara ett barn kan vara.

“Cassiopeja var enligt den grekiska mytologin gift med Kepheus och mamma till Andromeda. Jag har ju visat dig Andromeda förut.”

Wille nickar och kommer ihåg hur morfar berättat om Andromedagalaxen och hur man kunde hitta den på natthimlen, 2 miljoner ljusår bort och inte mer än en liten suddig fläck för det blotta ögat.

“Cassiopeja skröt alltid om sin och hennes dotters skönhet. Hon sa att de båda var vackrare än havsnymferna. Då blev poseidon arg och kastade upp henne på himlen och fäste henne runt polstjärnan så att hon skulle få snurra runt den och vara upp och ned halva tiden.”

“Åh,” säger Felice tyst när han berättar om det för henne. “Jag kan ingenting om stjärnbilder…”

Hon säger inget mer men blicken blir kvar mot den mörka himlen ett tag. Resten av vägen går de i tystnad. Wille följer henne hela vägen till Herrgården i andra änden av skolområdet.

“Visst lovar du att säga till om jag kan göra något” säger Felice igen. “Vad som helst.”

Den där blicken är tillbaka och WIlle tittar bort- Han orkar inte.

“Mm,” hummar han.

Hon ger honom en kram. Håller hårt om hans rygg.

“Godnatt, Wille,” säger hon.

Medan han går tillbaka över skolområdet tittar han upp måt himmeln igen. Kanske är att det är han som är Cassiopeja. Fastkedjad på himlen för alltid.

-

Resten av helgen passerar utan att Wille orkar lämna sitt rum. Livvakterna hämtar mat åt honom men själv ligger han kvar i sängen mest hela tiden. Han orkar inte göra läxorna som väntar på honom. Orkar inte kolla på en serie, orkar inte hänga i sällskapsrummet med de andra.

På söndag kvällen får han nog av rummet och den kvävande känslan och istället för att ta den normala vägen ut genom dörren öppnar han fönstret och släpper in lite frisk luft. Sedan tar han på sig joggingskorna och träningskläderna innan han hoppar ut i vintermörkret. Det har blivit till en vana att sticka ut om kvällarna när allt är mörkt och tyst och stilla.

Han springer tills benen värker och den kalla luften gör det ont att andas. Tillslut tvingas han stanna och trots att det är flera minusgrader ute spränger och dunkar huvudet med varje hjärtslag. Han sjunker ner på huk på darriga ben och trots att han knappt ätit något hulkar han några gånger innan han reser sig upp igen och fortsätter springa.

Det släckt i allrummet när han kommer tillbaka och när han hoppar in igen genom fönstret är det tyst och lugnt i korridoren. Han hoppas att ingen märkt att han varit borta och så tyst han kan smyger han in i badrummet där han klär av sig de svettiga kläderna.

Vattnet i duschen bränner mot den kalla huden och han blir stående en lång stund innan han orkar stäng av vattnet, torka sig och leta upp rena kläder ur tvättpåsen som stått ouppackad ett bra tag nu. Han kryper ner i sängen igen men trots att det är mitt i natten kan han inte sova.

Morgonen därpå är det som att han knappt sovit en blund men någon gång måste han i alla fall ha somnat. Det enda han vill göra är att ligga kvar i sängen och sova mera men det är inte ett alternativ. Mödosamt tar han sig upp ur sängen men inser direkt att han ställt sig upp alldeles för snabbt för det börjar genast svartna för ögonen och han tvingas sätta sig i sängen igen när benen börjar skaka.

Medan han väntar på att huvudet ska klarna, scrollar han igenom sin telefon. Går igenom instagram och snapchat. Simon har lagt upp ännu en bild som han snabbt scrollar förbi. Istället gillar han den som Henry har lagt upp från igårkväll. De har tydligen kollat på någon match i sällskapsrummet tillsammans. Flera av killarna har lagt upp stories eller inlägg och det hugger till i bröstet av ensamhet. Det är inte som att han inte fått vara med om han bara orkat ta sig ut dit, men och andra sidan känns det som att ingen ändå vill ha honom där. Varför skulle de vilja det?

Han har nästan bestämt sig för att bara skita i allt och säga att han har migrän eller något när det knackar på dörren. De har börjat göra det mer och mer, livvakterna. Kanske för att han oftare och oftare är sen på morgon för att han knappt orkar ta sig upp ur sängen och än mindre klä på sig och borsta tänderna.

“Frukosten har stängt,” informerar Peter från andra sidan dörren. “Och om Kronprinsen inte vill bli sen bör han bege sig mot lektionen.”

“Okej,” svara Wile.

Han orkar inte leta efter några ordentliga kläder så istället tar han på sig ett par jeans som legat i garderoben sedan han först kom till Hillerska. De är gamla och slitna och inte tillräckligt propra för en kronprins. Dessutom ramlar de nästan ner när han tar på sig dem och han tvingas hitta ett skärp som också visar sig vara för stort men det hjälper i alla fall till att hindra byxorna från att ramla av helt. Han tar på sig sin blåa hoodie från Ralph Lauren och sina skor innan han öppnar dörren och går ut i korridoren.

Utanför står Peter och Joakim. De båda nickar mot honom. Sedan tittar de på varandra som om de har någonting att säga.

“Jag måste be Kronprinsen om att inte försvinna ut sent på kvällen och natten. Om Kronprinsen önskar gå på promenad eller motionera så behöver vi schemalägga det så någon av oss kan följa med. Vi är ansvariga för Kronprinsens säkerhet och om något händer behöver vi kunna skydda Kronprinsen och om Kronprinsen…”

Wille nickar otåligt. Påminns om att han aldrig kommer vara fri. Han är en fågel fastsatt i en lång kedja, förbjuden att någonsin flyga mot himmeln. Han sväljer, korridoren känns mindre och mindre för varje sekund. Väggarna sluter sig om honom och det känns som han inte kan andas.

Peter nickar.

“Om Kronprinsen bara berättar när han vill ut och springa så ordnar vi det.”

Wille nickar igen, trycker handen över bröstet och börjar gå. Han försöker ta ett djupt andetag men det går inte.

-

Det är inte samma sak att springa med livvakterna som ensam. märker Wille snabbt. De springer tillsammans efter skolan men bara kortare turer och Wille får inte chansen att springa till benen värker och huvudet dunkar. Det känns som de alla har kommit överens om att inte låta honom springa för långt för de har alltid en ursäkt för att vända tillbaka för tidigt.

Det är snart middag, de har vaktbyte snart, det är halt ute, borde inte prinsen vara med på läxis? Drottningen önskar ringa Kronprinsen innan middagen för att kolla läget.

Det känns som den lilla biten av frihet han hade har tagits ifrån honom. Det känns som han inte längre har kontroll över något i sitt liv. Allt har rasat och han faller handlöst utan något stopp.

Han funderar på att smyga ut sent på kvällarna i alla fall men han vet att det hela kommer sluta med att de måste rapportera tillbaka till någon chef som kommer meddela någon i hovet som kommer meddela mamma som kommer ringa upp och kräva en massa svar som han inte har. Det räcker med de nästan dagliga samtalen där de leker någon form av mamma, pappa och låtsas att allt är okej och att mamma och pappa inte önskar att det var Erik de pratade med istället. Han vet ju att de inte skulle tveka en sekund om de fick möjligheten att byta och få Erik tillbaka. Men han säger inget och det gör inte de heller. Men de låtsas som att allt är som det ska.

Allt han vill ha är kontroll över sitt liv. Han vill slippa vakna med rusande hjärta, en klump i magen och andan i halsen. Han vill slippa känslan av att han ska kvävas som förföljer honom var han än går. Han vill slippa de dagliga panikattackerna där han måste gömma sig på en skoltoalett för att ingen ska höra.

“Men då hörs vi imorgon igen, gubben, Om du vill komma hem i helgen kanske vi kan besöka Eriks grav.”

Mamma låter trött på rösten. Pappa har låtit mer bekymrad än vanligt. De båda verkar ledsna och det får Wille illa till mods.

“Jag måste plugga,” säger han och lägger på innan tårarna börjar rinna nerför kinderna.

Allt han vill är att ha Erik tillbaka. För då skulle allt vara som vanligt. Och mamma och pappa skulle vara glada. Och de skulle bara vara normalt irriterade på honom och inte ständig arga, ledsna och besvikna.

“Fan ta dig, Erik,” snyftar han ut i det tysta rummet.

Snögloben som Erik gav honom strax innan han åkte till Hillerska står på nattduksbordet. Den som Erik älskade men som han ändå gav till WIlle för att han älskade Wille mer.

Och nu är Erik död och Wille är kvar och allt är så jävla fel. Det borde vara han som ligger där begravd bland alla de andra kungligheterna. Under ett täcke av kall snö. Det borde vara han och inte Erik som ligger där nu.

“Jag hatar dig,”gråter han. “Jag hatar dig för att du körde ihjäl dig och jag hatar dig för att du lämnade mig ensam.”

“Kronprinsen?”

Han rycker till när det knackar på dörren.

“Är allt som det ska, Kronprins Wilhelm?”

Han försöker torka sina tårar med baksidan av handen. Försöker få rösten stadig.

“Kronprinsen?”

“Ja,” får han fram. “Allt är bra. Jag önskar vara ifred.”

Det blir tyst några sekunder.

“Maten serveras snart. Önskar Kronprinsen att maten serveras på rummet?”

Han sväljer och tar några skakiga andetag.

“Nej, jag kommer,” säger han.

Han försöker samla sig, sträcker upp armarna mot taket och tar ett djupt andetag. När det känns som han kan andas igen tvättar han av ansiktet med kallt vatten och byter till en annan tröja.

Livvakterna nöjer sig med att följa honom till matsalen men sedan kommer de överens om att de ska vänta i korridoren utanför tills WIlle är färdig. WIlle undrar om de tror att han kommer hoppa ut genom fönstret mitt under middagen men de nickar när Wille ber dem vänta utanför.

Han sätter sig som vanligt bredvid Henry och Walter. De båda tittar upp när han slår sig ner bredvid honom. Bortifrån andra änden av bordet ser han Augusts blick fastnar på honom.

“Läget?” frågar han Henry som nickar tyst.

Han försöker ignorera August och ser ner i tallriken. En gång i tiden gillade han skolans Tikka Masala. Nu får lukten det att knyta sig i magen. Han tvingar i sig några tuggor ändå.

“Vi tänkte spela lite TV-spel efter middagen,” säger Walter. “Vill du hänga på?”

Både han och Henry ser på honom med förväntansfull blick.

“Jag måste göra läxor,” säger Wille och tar ett par tuggor till. “Sorry.”

“Det är lugnt…” säger Henry.

Wille tar en tugga till. Sedan känns det som han ska kräkas.

“Jag måste gå,” säger han.

Henry och Walter ser på varandra. August fortsätter stirra på honom när han ställer sig upp och slänger sin servett över den halvuppätna maten.

Livvakterna säger ingenting när han lämnar rummet. De följer bara efter honom. Vart han än går.

-

“Wille, vänta!”

Han är på väg till skolbyggnaden när han hör Felice ropa efter honom. Både han och livvakterna stannar upp och väntar in Felice som går med raska steg mot honom. Hon har en svart kappa på sig och en svart handväska på armen. WIlle är rätt säker på att hans mamma har en likadan som hon brukar använda.

“Hej!” säger Felice så fort hon når fram till honom.

“Hej,” säger han trött.

“Hur är läget?” frågar hon.

“Bra,” mumlar han.

Felice nickar och de börjar gå igen tillsammans. Livvakterna håller sig några meter bakom.

“Vi tänkte ha spelkväll i Herrgården på lördag. Typ ta med en massa olika spel och dela upp oss i grupper…om du vill följa med?” säger hon

“Jag måste hem över helgen,” ljuger han.”Annars hade det varit kul.”

“Åh…” säger hon. “Okej…”

Hon tittar på honom en lång stund och Wille tittar ner i marken för att undvika hennes blick. När de når fram till klassrummet sitter Sara och Maddie redan utanför på golvet i korridoren. Sara ger honom en kort blick men Maddie ler och vinkar till honom. Lite längre bort står Simon lutad mot väggen med telefonen i handen och hörlurarna i öronen. Han tittar upp när Wille och Felice kommer gående. Han ser trött och ledsen ut. För bara en sekund möts deras blick innan Simon tittar ner i telefonen igen och Wille tittar ner i golvet.

“Vi ses,” säger Wille till Felice som ser förvirrat på honom. “Jag kom på att jag måste hämta en sak i mitt skåp.”

-

Felice hinner fråga ännu en gång om han inte har ångrat sig och vill följa med på spelkvällen och mamma och pappa hinner fråga ännu en gång om han inte vill komma hem i helgen så de får spendera lite tid tillsammans. Till Felice säger han att han ska hem över helgen. Till mamma och pappa att han måste göra läxorna.

Det är enklast att ljuga. Han orkar inte umgås med någon i alla fall och även om Felice ser besviken ut och mamma suckar tyst för sig själv så intalar han sig själv att det är bäst så. SÅ När Henry frågar om han ska med och titta på fotboll tackar han nej till det också. Och han tackar nej till att spela schack med Vincent i allrummet. Och nej till att spela rundpingis med några av de andra ettorna. Nej, nej, nej.

Istället ligger han i sängen med täcket runt kroppen och lamporna släckta. I mörkret ligger han medan timmarna går. Det är inte förrän Malin tvingar honom att ta sig till matsalen när det är middag som han orkar ta sig upp. Hade det inte varit för att hon är tillbaka igen från sin ledighet hade han nog stannat på rummet hela helgen men Malin låter sig hindras av Willes tystnad som de andra livvakterna gör utan gör helt enkelt det klart för honom att han måste äta och att äta på rummet inte är ett alternativ. Wille undrar om hon var likadan mot Erik men inser snart att Erik förmodligen aldrig spenderade en hel helg i sängen utan att orka ta sig upp.

Så fort han ställer sig upp börjar det snurra i huvudet och det börjar svartna för ögonen. Han tar ett steg tillbaka för att sätta sig på sängen igen men istället ramlar han ner på det hårda golvet med en duns.

“Kronprins Wilhelm är allt som det ska?”

Wille skyndar sig att sätta sig upp på sängen igen.

“Ja,” svarar han snabbt. “Allt är okej.”

Han blir sittande på sängkanten några sekunder innan han gör ett nytt försök.

Han borde förmodligen duscha och definitivt borsta tänderna men det finns ingen energi alls till det så han nöjer sig med att att byta kläder.

Malin synar honom när han öppnar dörren och går ut i korridoren.

“Är kronprinsen okej?” frågar hon och spänner ögonen i honom.

Wille nickar bara och börjar gå. Malin och Peter följer efter. Ena låret gör lite ont från att han ramlade och han kommer förmodligen få ett blåmärke senare.

Som vanligt är han bland de sista till middagen och de verkar redan ha bett bordsbön så Wille slår sig ner på en av de få stolarna som är ledig vilket råkar vara i närheten av August och de andra treorna. Det känns som att alla tittar på honom när han sätter sig och han förväntar sig nästan att August ska påpeka att den här änden av bordet endast är för treor men han säger ingenting utan nickar bara mot Wille.

“Wille, hej” säger han. “Jag visste inte att du var här över helgen.”

Wille biter sig i läppen.

“Mm…” säger han bara för den sista personen på jorden han vill prata med är August. Det räcker lixom med att se August varje dag.

Det ser ut som att August vill säga något mer men så avbryter Vincent honom och de återgår till att diskutera vad de nu pratade om innan Wille kom och Wille får chansen att sjunka in i sina egna tankar medan han tar små tuggor av maten.

DÅ och då känns det som att August tittar på honom men så fort August märker att Wille tittar tillbaka vänder han bort blicken igen och fortsätter prata med Vincent och de andra treorna.

“Juste, Wille,” säger Vincent plötsligt. “Sällskapet ska samlas nästa vecka. Du är väl med?”

August tittar upp och än en gång möts deras blick. August ser skyldig ut och tittar skamset ner i sin tallrik.

“Jag trodde August berättat att jag inte längre kommer vara en del av sällskapet,” säger Wille så stadigt han kan.

“Varför inte?” frågat Vincent förvirrat.

För att min syssling smygfilmade mig och min pojkvän i vår mest intima stund och la sedan ut allt för hela världen att se. För att jag mår illa varje gång jag ser honom. För att han förstört hela mitt liv. För att han förstört Simons liv.För att det är hans fel att jag förlorat det bästa jag har. För att min mamma bryr sig mer om honom än om mig. För att Erik sa att jag kunde lita på honom, För att Erik litade på honom. För att jag litade på Erik. För att Erik är död.

“Mina åtagande som kronprins tillåter mig inte,” ljuger han medan halsen snöras åt.

“Jag vill gå ut och springa,” flämtar han medan han gör sitt bästa för att kontrollera sin andning.

Sedan reser han sig upp och lämnar kvar sin halvätna tallrik på bordet. Med hastiga steg lämnar han rummet och försöker samtidigt dra i halsen på hoodien för att han ska få mer luft.

Malin och Peter står i hallen och väntar på honom när han kommer ut och han snubblar nästan in i Peter.

“Jag tror inte det är en bra idé,” säger Malin bestämt medan hon tar ett steg närmare Wille och guidar hans armar uppåt. “Ta några djupa andetag,” guidar hon.

Han försöker lyssna på hennes röst men det går inte alls. Tvärtom blir det bara svårare och svårare att andas. Han undrar om det är nu han kommer att dö. Det känns som att han kommer att dö.

“Jag kan inte andas,” får han fram.

“Du kan andas,” säger Malin. “Jag lovar. Följ mina andetag, in och ut. Det går bra. DU är trygg och du kommer inte att dö.”

Peter håller sig i bakgrunden medan Malin tålmodigt guidar honom till fönstret där hon låter honom sätta sig ner. Det känns som det går flera timmar av att bara försöka följa hennes röst och andhämtning innan han faktiskt känner att det hjälper. Malin räcker honom en flaska vatten och han tar några försiktiga klunkar.

“Hur känns det nu?” frågar Malin. “Vill Kronprinsen att vi ska ringa en läkare?”

Wille skakar häftigt på huvudet.

Malin nickar och säger något till Peter.

“Kan vi bara gå tillbaka?” frågar Wille. “Hem igen?”

Malin nickar och ler mjukt.

“Kan Kronprinsen resa sig upp?”

Wille nickar och ställer sig upp på något skakiga ben. Både Malin och Peter stöttar honom på varsin sida och om vore så trött skulle han nog känna sig irriterad och pinsam men han orkar inte protestera utan låter de båda leda tillbaka honom till rummet. Malin säger inget när hon leder in honom trots att det måste lukta instängt och kvalmigt. Hon hjälper honom att sätta sig på sängen innan hon ställer sig någon meter ifrån.

På någotvis saknar han hennes hand på hans arm.

“Vi finns här ute om Kronprinsen behöver något,” säger hon. “Jag rekommenderar att ni försöker vila lite.

Han nickar.

“Tack Malin,” säger han trött.

Hon ler lite.

“Försök sova en stund,” säger hon.

Han nickar trött och lägger sig ner i sängen med hoodien och mysbyxorna på. Han borde borsta tänderna och ta den där duschen men nu när han har lagt sig ner känns det helt otänkbart att resa sig upp igen så stället kurar han ihop sig med huvudet mot väggen. Klockan är inte ens åtta på kvällen men för en gångs skull somnar han på en gång.

-

Han vaknar tidigt på söndag morgon. Klockan är bara 7 på morgonen och hela Hillerska är tyst och still. Han ligger i sängen några minuter och scrollar igenom instagram och snapchat precis som han brukar göra. Sedan bestämmer han sig för att han måste ut. Måste göra något.

Utanför står Malin och Joakim vilket betyder att nattpasset precis måste ha gått hem.

“Jag vill gå till gymmet,” säger han för han står inte ut med en till meningslös löptur där livvakterna är honom hack i häl och följer varje steg han tar.

Han vill bara vara ifred. Varför är det är lilla rummet den enda platsen han någonsin få vara ensam på? En plats där han aldrig kan slappna av eller komma till ro.

“Ensam,” lägger han bestämt till.

“Kronprinsen förstår att vi behöver eskortera honom dit,” säger Joakim och han och Malin byter snabba blickar. “Av säkerhetsskäl.”

Wille nickar.

Han byter snabbt om till träningskläder och fem minuter senare når de fram till idrottsbyggnaden. Malin nickar mot honom.

“Vi väntar utanför,” säger hon kort.

“Tack,” säger han.

Gymmet är tyst och lugnt. Wille sätter på musiken i öronen och höjer volymen tills det gör ont i öronen och huvudet dånar innan han går fram till löpbandet. Efter några minuter höjer han successivt hastigheten tills han måste springa sitt snabbaste för att inte ramla av. Han fortsätter springa låt efter låt tills svetten rinner längs kroppen och trots att benen värker slutar han inte. Istället ökar han hastigheten lite till.

Han är så inne i sin musik att han inte märker att någon kommer in på gymmet men plötsligt står August framför honom.

“Vad gör du här?” säger Wille och tar ut en av lurarna.

“Vad gör du här?” säger August

“Tränar,” säger Wille, “Vad fan ser det ut som?

“Jag ser det, Wille men jag tror det räcker nu?”

Wille svarar inte men fortsätter springa.

“Wille, det räcker!”

“Gå härifrån,” flämtar Wille.

August skakar på huvudet.

“Hur länge har du varit här? Har du ens ätit något?” fortsätter han.

“Vad har du med det att göra?” frågar Wille argt. “Stick härifrån,”

“Wille,” suckar August och tar ett steg närmare. “Jag fattar att du är arg men-”

“Gå, jag skiter i vad du har att säga,” säger Wille. “Lämna mig ifred!”

August tar ytterligare ett steg och sänker hastigheten på löpbandet.

“Vad fan,” säger WiIle. “Lägg av.”

När han försöker fösa bort Augusts hand vägar August flytta den utan fortsätter sänka hastigheten ännu mer tills löpbandet stannar och August passar på att dra ur säkerhetssprinten.

Wille lutar sig framåt för att försöka hämta andan. Huvudet spränger.

“Wille jag fattar vad du håller på med,” säger August. “Jag har sett att du är ute och springer. Du tränar en massa och du äter inte…”

Wille skakar på huvudet. August fattar ingenting. Han vet ingenting.

“Du vet ingenting,”

“Jag vet att du mår skit efter allt som har hänt med det där med Simon och Erik-”

“Nämn inte ens hans namn,” säger WIlle. “Inte du-”

“Förlåt,” säger August olyckligt. “Men jag ser vad du gör, Wille. Jag fattar. Men du kan inte fortsätta. Du… det du gör är inte okej. Du har rasat i vikt. Jag fattar att du mår skit men.”

Wille tar några skakiga steg av löpbandet. Nu när han inte längre kan hålla sig uppe längre skakar dem mer än någonsin. Dessutom börjar han känna sig yr. Han böjer sig framåt och vilar händerna på knäna. Plötsligt får han en kväljning och det känns som han ska kräkas.

“Wille,” säger August och lägger handen på Willes axel.

Wille försöker putta bort hans arm och reser sig upp igen för att ta ett steg bort från August men då börjar det snurra ännu mer i huvudet och det börjar svartna för ögonen. Hans ben skakar mer och mer. August säger något men Wille hör honom inte. Det är som att August befinner sig under ytan. Eller så är det Wille som gör det. Det är som att han faller men istället för att falla handlöst mot golvet ramlar han in i August och plötsligt halvligger han på golvet August hukande bredvid sig.

“Wille?” säger August med gäll röst. “Wille hör du mig? Wille!”

“Låt mig vara,” får Wille fram medan bröstkorgen rör sig upp och ner i våldsamma, snabba rörelser.

Han försöker sätta sig upp men August lägger en hand på hans axeln och hindrar honom. Det snurrar fortfarande i huvudet och hans synfält är fortfarande kantat av gråbrunt dis. Hjärtat slår i bröstet och huvudet dunkar.

“Ligg kvar,” säger August. “Jag hämtar livvakterna…”

“Du ska ge fan i det.”

“Nej!” säger Wille och grabbar tag i August arm när han försöker ställa sig upp.

Hårdhänt drar han ner August på golvet igen.

August suckar.

“Wille…du kollapsade precis. När var senaste gången du åt?”

Wille svarar inte utan sluter ögonen och vilar kinden mot det svala golvet. Han hör hur August svär tyst för sig själv men hans hand på Willes axel blir kvar och WIlle orkar inte ens fösa bort den. Minuterna går utan att någon säger något.

“Jag ska hämta lite vatten till dig,” säger August efter en liten stund. “Stanna här.”

Det tar bara några sekunder innan han är tillbaka igen med en flaska med vatten och något som ser ut som en proteinbar.

“Orkar du sätta dig upp?” frågar han.

Wille hummar till svar. Huvudet har slutat snurra nu men benen och armarna darrar fortfarande. August hjälper honom att sätta sig och lägger en hand mellan WIlles skulderblad som om han inte litar på att Wille kan sitta upp själv. Han räcker WIlle flaskan och ser ut som att han vill hjälpa WIlle att hålla den när Willes händer och armar fortsätter skaka. Wille slår irriterat bort hans hand och tar några klunkar. Sedan räcker August honom proteinbaren.

Wille skakar på huvudet.

“Nej, tack!” säger han och viftar bort August hand än en gång.

“Sluta!” säger August irriterat. “Du behöver äta. Du har förmodligen inte ens ätit sen igår.”

Wille vänder bort huvudet.

“Wille, lägg av, ät den bara,” säger August och försöker trycka upp proteinbaren i ansiktet på honom. “Snälla!”

“Nej, sa jag,” säger Wille. “Låt mig vara. Kan du bara gå härifrån?”

“Inte innan jag vet om du är okej,” säger August. “Eller innan du äter något.”

Wille drar knäna till sig och kramar om sina ben. August sätter sig mittemot honom och gör likadant.

“Jag vet att jag är den sista du vill prata med,” säger han. “Men jag är ledsen för allt. Och du behöver hjälp Wille. Du har problem. Jag ser det och jag vet att du inte äter och att du tränar för mycket.”

“Om du berättar för någon så kommer jag berätta för alla på skolan vad du gjorde.” avbryter Wille.

August tystnar och ser förvånat på honom.

“Snälla-” börjar han.

“Om någon får veta om det här eller du säger något om det du tror dig veta till någon så kommer jag berätta för alla vad du gjorde. Mamma må skydda dig men det kommer inte jag göra. Du vet väl att skolan är skyldig att anmäla om de får misstanke om att ett brott har begåtts? Och tror du verkligen de kommer låta dig gå kvar? Tror du någon skola utomlands kommer vilja acceptera dig? Och vad tror du alla andra kommer att säga när de får veta att du…filmade två minderåriga och la ut filmen på internet? Som jag sa även om mamma skyddar dig så kommer ingen annan göra det och du kommer vara ingenting. ”

Augusts ögon fylls med tårar men han säger ingenting. Han försöker inte ens hindra Wille från att resa sig upp igen och när WIlle lämnar gymmet blir han kvar.

[tamamita]

Migrationsverket gjorde mitt och min familjs liv till ett helvete, jag kan bara hoppas att din fru får uppehållstillstånd så snart som möjligt och att ni aldrig behöver interagera med dem igen efter det. Håller tummarna för er.

Jag kan aldrig tänka mig att man arbetar på migrationsverket, vem är så omänsklig att man handlägger någons ärende och bestämmer att neka deras rätt att få återförena sig med sin familj. Åt helvete med alla som arbetar där. 

Tackar så mycket, habibi!

[lairofmxnsters]

Bring The Cold [Teaser]

(Parts of this will be written in Swedish, my native language. Translation will be provided directly beneath quotes in brackets)

[Excerpt from Monarch Outpost 10; Ericsson Globe, Stockholm] [Loading up Audio File Records. . .] [Playing: 2019_05_31.mp3]

“Jaha, ännu en förbannat tråkig dag på jobbet, eller hur Rickard?” (Well, another damn boring day at work, right Rickard?)

“Amen kan du fan ta det här lite mer seriöst eller va, Erik?!” (Can you fucking take this a bit more seriously or what, Erik?!)

“Med vadå? En djupfryst jättevalp som inte gör ett jota än att förse Globen med en satans massa is?” (With what? A deep-frozen giant pup who doesn’t do jack other than provide The Globe with an ass-load of ice?)

*Tapping noises in the background*

“Haha, se? Helt harmlös. Kan fan inte ens fatta vad som händer nu, tror jag.” (Haha, see? Completely harmless. Fucker can’t even know what’s going on now, I bet.)

“Betyder fan fortfarande inte att chefen ger dig helvetes massa pengar för att fjanta runt! Den här “jättevalpen” kan när som helst vakna upp, och då blir det ett helvetes väsen, det kan jag lova.” (Still doesn’t fucking mean that the boss is giving you a fuck-load of money to screw around! That “giant pup” could wake up at any moment, and then there’ll be hell to pay, I promise you that)

“Äsch, du bara oroar dig för inget, Rickard. Du har nog fan jobbat så länge på Monarch nu att du börjar bli lika paranoid som japanerna!” (Ah, you’re worrying about nothing, Rickard. You’ve been god-damn working so long for Monarch now that you’re growing as paranoid as the Japanese!)

“Åtminstone så har dom ORSAK för att vara oroliga! Har du inte kollat på nyheterna på senaste?? Vi vet fortfarande inte om Godzilla är på vår sida eller inte!” (At least they have CAUSE to be worried! Haven’t you seen the news lately? We still don’t know if Godzilla is on our side or not!)

“Den där förväxta ödlan kan fan ta och bita mig--” (That overgrown lizard can fucking bite me--)

*Loud beeping noises*

“Vad fan är det där?” (What the fuck is that?)

“Öh, ser ut som nåt termometerfel...” (Uh, looks like some thermometer malfunction...)

“Fan är det bara jag som känner mig lite kylig eller?” (Fuck, am I the only one feeling a bit chilly?)

“Du bara inbillar dig! Det är nog bara en råtta som bitit en kabel eller nåt.” (You’re just imagining it! It’s probably just a rat that bit a cable or something.)

*Rustling and grunting noises*

“Ah, fan! Kabeln har fan frusit igen sig igen! Jag säger fan åt dem att isolera dem bättre, men ingen lyssnar! Eller hur Rickard?” (Ah, shit! The cable’s frozen up again! I fucking keep telling them to insulate them better, but no one listens! Right Rickard?)

“... Rickard? Hörru, lyssnar du eller--” (... Rickard? Hey, you hearing me or--)

*Loud, but muffled and echoing growling*

“... Åh för i helvete--” (... Aw hell--)

*Giant crashing noises followed by two men screaming in agony and a loud, echoing howl before audio file cuts off*

[neynarus]

Mannen suckade. Lakanet låg klistrad mot hans kropp. Frustrerat, och med en sådan kraft att sängen skakade (följt av ett oroväckande gnissel under hans vikt), sparkade han ner det mot fötterna igen. Sommaren hade varit ovanligt varm men den här natten var den värsta på länge. Det kändes nästan som feber. Stora svettfläckar täckte madrassen under honom och inte ens fläkten, som under de tidigare nätterna varit hans enda räddning, hjälpte. Han slöt ögonen. Utanför kunde han höra hennes andetag. Hennes små, nästan ohörbara snarkningar, och ett plötsligt illamående bolmade upp i hans magtrakt. Han svalde. Hon var bara ett barn. Han hade försökt vara snäll, men hon var bara ett barn och hela situationen var ett misstag. Han hade anat det redan från början, känt det ända in i benmärgen, men viftat bort det varenda gång. Hur kunde något som detta vara fel? Men nu letade sig blåljusen in genom persiennerna och han visste att de sökte. Att de snart skulle vända sina blickar mot hans hus.

Och inte ens fläktens trygga brummande kunde vagga bort den oron.

ETT ÅR TIDIGARE

Saga

Hon sneglade upp från skolboken och ner mot Simon. Eller, mot det ställe hon alltid hade sett honom innan. Det var en vana hon inte riktigt hade fått kontroll på ännu. Hans sida av bänken stod fortfarande tom. Det hade inte kommit någon ny elev som tagit hans plats ännu, trots att det snart hade gått ett år. Det knöt sig i magen av saknad. Längst fram i klassrummet, till höger närmast dörren, stod den. Hans bänk. Tjock-Albin satt på sin plats vid den, med drömsk, dimmig blick på whiteboard-tavlan. Han var stor och rultig och hade alltid med sig godis till skolan, trots att han visste att Alex och Robin skulle sno det ifrån honom. Han hade försökt springa efter dem i början, så som barn gör när något de älskar tas ifrån dem (och för Tjock-Albin var godiset det viktigaste han hade), men hans kropp hade värkt när fettet skumpat, och han hade hatat deras hånande skratt när de med lätthet sprungit ifrån honom. Så han sprang aldrig längre, inte ens när de tog de bästa godisarna. Han bara lät det ske. Tjock-albin var aldrig med på gympan (gympaläraren hade helt enkelt gett upp), och han gick på extramöten med skolsjuksköterskan varje torsdag. Hon med den ständigt bekymrade rynkan i pannan som tycktes bli ännu djupare när han klev in. Där pratade de om vikt och mat. ”Är du fortfarande hungrig så ska du inte fortsätta äta, Albin. Inte efter en portion. Du vet ju det”. Hon sa att det handlade om välvilja, men det var alltid efter hennes samtal som Tjock-Albin stod framför spegeln i badrummet och nöp i fettet, med det där brinnande självhatet i halsgropen. Men sedan blev Simon hans bänkgranne. Och Simon verkade ha gillat honom, trots att han var fet. Det hade inte funnits någon elak gnista i hans ögon. På tråkiga lektioner hade han lockat fram det där okontrollerade fnissandet ur Albin. Det där skrattet han hört alla andra i hans ålder skratta, det som bara bubblade upp ur dem trots att de skulle vara tysta. Det som hade väckt det där sugande hålet av ensamhet i hjärtat. Och när läraren skällde ut dem hade Albin aldrig blivit rädd över utskällningarna, uta tittat på Simon med glittrande blick. På slutet hade de börjat göra varandra sällskap på vägen hem, småsnaskande på godiset som fanns kvar, och på sista tiden hade även Saga varit med eftersom Saga och Simon så gott som satt ihop. I vilket fall som helst så hade Simon tagit på sig rollen som bänkgranne på bästa tänkbara sätt, och när han hade ropat hans namn var det alltid “Albin” han hade ropat. Inte Tjock-Albin. Och nu var det tomt bredvid honom. Det hade varit tomt i en evighet.

Han gav henne en flyktig blick, Tjock-Albin, när hon gick förbi honom ut ur klassrummet efter skoldagens slut. Hon rynkade pannan över sig själv - Jag måste sluta kalla honom för Tjock-Albin, Simon hade blivit arg. Bobas, skolans fritidshäng där de stora ungarna (som hade fyllt 10, alltså) fick vara skulle öppna om fem minuter. Hon slank förbi några av de väntande barnen som hängde utanför dörren. Hon var fortfarande bara 9, fast hon kände sig nästan som 12. Det är väl det som som händer med sorg, tänkte hon allvarligt. Man blir gammal. Och inte längtade hon in dit heller, till Bobas där man fick köpa godis (även på vardagarna!), spela spel och hyra datorer, xbox eller till och med en hel musiksal med musikinstrument ifall man ville. Bobas var det häftigaste som fanns, och hon hade längtat in dit förut. Fantiserat om hur det skulle vara där inne, hur känslan av att vara stor skulle kännas. Hon och Simon hade lovat varandra att de skulle hyra musiksalen, och att han skulle spela trummor och hon gitarr, och så skulle de skapa ett band som hette “SochS”, som stod för Saga och Simon. Sedan hade de planerat att kanske låta Tjock- Alb…. Albin, spela också, för de skulle ju faktiskt behöva någon på bas (Att Albin kanske inte alls ville spela bas var inget de tänkte på, men Albin hade älskat att vara med i vilket fall som helst). En sångare behövdes också. Det var i alla fall vad Simons pappa hade sagt när de berättade om idén, att det såklart var okej att bara ha en trummis och gitarrist men att det behövdes mer ifall de ville skapa ett riktigt band. Men då hade de kommit på att de skulle vara tvungna att lägga in fler namn i SochS, och det ville de inte. Det var ju Saga och Simons band. Inte Sagas, Simons, Albins och någon annans band. Nu skulle det bara bli Sagas band, och det gjorde ont i magen. Så därför ville hon inte in dit, fast hon kände sig som nästan 12. I stället fortsatte hon ut ur skolan. Vårbrisen mötte henne när hon började gå ner till den lilla sjön vid lillskogen, dit hon egentligen inte fick gå men gick ändå. Det hade blivit hennes plats. Det var något med kluckandet från sjöns vågor som lugnade henne. Hon sneglade ner på klockan på armen. Hon gillade den inte, mycket för att den var blå och hon hatade blått, men framförallt för att den påminde om det hon inte fick prata om. Minnet slog emot henne varenda gång: pappas hysteriska, rödsprängda ögon. De bensindränkta, skakande händerna när han satte sig på huk framför henne. Kraften i hans grepp runt hennes arm."Det här berättar du inte för någon Saga. Fattar du?... FATTAR du?! Du säger inte ett jävla SKIT OM DET HÄR!". Hon mindes hans isande, sökande blick på henne under julaftonskvällen några veckor senare, när hon öppnade julklappen och tog upp klockan. Familjen och släktens åh-ande. "Och bara dess tryck mot handleden räckte för att hela tiden påminna henne. Hon hade kunnat ta av den när han inte var nära och kunde se, men hon var för rädd. För om han skulle se (och han såg nästan allt) skulle han bli arg. Så den förblev på. Hon stannade upp mitt i steget för att försöka lista ut hur mycket klockan var. Den stora pekaren är där....och den lilla där... Hon hade fått en djup, koncentrerad rynka mellan ögonbrynen. Vårvinden lekte med lockarna som slitit sig loss från hennes tofs. Hon såg fantastiskt söt ut. Tillslut lyckades hon klura ut att klockan var fem minuter i 3. Hon fick leka tills klockan 4.

Lars

Han stirrade in i spegeln. Ett blekt och hålögt ansikte stirrade tillbaka. Lars hade varit en levande man. Det syntes inte nu, och för många hade nog den bilden vittrat bort i takt med honom själv, men det hade funnits en tid då han hade blomstrat. Det hade det ju. Han stod naken, lät blicken vandra från ansiktet ner mot magen. Betraktade fettvalkarna. Hade en läkare sett honom nu hade de beskrivit honom som “adipös”, och eftersom han var en läkare, eller snarare hade varit en läkare, var det just precis det han tänkte, av ren automatik. Adipös hade han blivit. Fet, alltså. Duschen stod på bredvid honom men han kunde inte förmå sig att gå in. Vattenstrålarna skvätte mot hans kropp när de slog mot marken. “Skärp dig nu för fan”. Han väste fram det. Han visste att det inte hjälpte att bli förbannad på sig själv, att självhat inte var den rätta vägen och blablabla... men för i helvete, han behövde bara ta tre steg, sen skulle han vara där. Och efter det skulle han bara höja armarna lite och ta tag i allroundtvålen (som både är duschtvål och schampoo, det fanns inte energi till att använda två olika tvålar) och börja tvåla in sig. För att sen skölja av sig. Och till sist skulle han ta sig ut, torka sin lönnfeta kropp och vara klar. Han hade gjort det varenda jävla morgon tidigare, på ren rutin. Vad fan var problemet? Men han förblev där han var, stående vid spegeln med de adipösa armarna hopplöst hängande nerför hans kropp. Oförögen att röra sig. Han kände hur han stank. Det var en syrlig, klibbig lukt som tycktes sitta fast i huden på honom. Han mindes den från alla de äldre han vårdat under sin läkarperiod. Gamla hudrester, ingrodd svett och… död? Ja. Sjukdom och död. Om han nu skulle gå in i duschen hade han fortfarande luktat när han gick ut igen,  hur mycket han än gnuggat. Som en ständig jävla påminnelse om vem han hade blivit. Det var nästan så att han skrattade åt det, så som han tidigare skulle ha gjort när livet gav honom en snyting. Men nu fastnade det i halsen.

Det blev ingen dusch, och det skulle inte heller bli någon dagen efter, eller dagen efter den. I stället tog han på sig kläderna igen, inklusive tröjan med matfläckar från någon smaklös frysrätt han ätit framför tv:n några dagar tidigare, och hasade sig vidare ut i hallen. Med förvånansvärd smidighet (med tanke på den kroppshydda han bar på) manövrerade han sig mellan alla papperspåsar med skräp som täckte golvet. Han hade varit en omtyckt man. Han hade haft en plats. Han upprepade det för sig själv när han gick ut i köket. Han hade inte hört dunsen från katten när den hoppat ner från sin sovplats ovanför bokhyllan i vardagsrummet, ivrigt medveten om att husse klivit in i köket och att köket per automatik alltid innebär mat, så när den nu kom farande mellan hans ben snavade han till i sitt försök att undvika att kliva på den. Med ett förskräckt flämtande for han framåt och lyckades gripa tag i dörrkarmen, men benen fortsatte vidare och han behövde sträcka till ryggen åt bara fan för att balansera upp sig och inte vurpa omkull. Han stelnade till av smärta. Sedan drog han efter andan. “FÖR I HELVETE!!!” Katten satt vid köksmattan och iakttog honom, inte ens ett morrhår ryckte till. Han släppte dörrkarmen. Ansiktet var rödflammigt. “Vad har jag sagt om att springa mellan benen på mig, va?!” Han började ta sig fram i köket igen, med handen vilande på ländryggen. Skafferiet öppnades, kattmaten togs fram och han fick återigen stanna upp när katten strök sig längs hans ben. “Jaja, akta på dig då”, han motade bort henne med ena foten. Mjukt. Sedan hällde han maten i skålen.

Magen var i vägen och han fick sträcka på fingrarna för att nå ner till snörena ordentligt när han skulle få på sig skorna. Ett väsande ljud lämnade honom vid varje andetag när fettet tryckte upp mot hans lungor. Han hade redan hunnit bli dyngsur av svett när han satte sig upp igen. I hans hand, vars knogar var vita av det krampaktiga taget, höll han i brevet. Det brev som han hade funnit några veckor tidigare och som hade kommit som ett knytnävsslag i magen. Han kunde innehållet utantill, varenda mening. Han mindes till och med dagen han läste det för första gången. Det hade varit en tisdag, den 17/1 för att vara exakt, och snön hade fallit ner utan avbrott i flera dagar. Utanför hade det varit tryckande tyst, så där tyst som det bara kan bli av nyfallen snö. Som om hela världen höll andan. Han mindes den iskalla kåren längs hans rygg. Pappret som dalade ner mot golvet. Det taktfasta tickandet från vägguret som plötsligt lät så avlägset och dämpat, och hur han i vad som kändes som timmar stirrat framför sig utan att egentligen se, för att tillslut luta sig ner för att ta upp brevet igen. Sedan hade han läst det om och om igen, med händer som skakat med en sådan kraft att han knappt såg vad som stod. “Du kan enligt våra beräkningar inte få ersättning från sjukförsäkringen från och med...” ... Orden hade varit som iskalla piskslag. “När du fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos arbetsförmedlingen...”. De ville att han skulle gå på en arbetslivsintroduktion. En arbetslivsintroduktion?! Hur i helvete skulle han kunna ARBETA?! Han hade drämt knytnäven i bordet med en sådan kraft att kaffekoppen fallit över dess kant och ner mot golvet. Sedan hade han fallit bak mot stolen.  Hans blick uppspärrad och flackande som hos ett skräckslaget rådjur. Nu dör jag, hann han tänka mellan flämtningarna. Han hann till och med välkomna det. Men efter ett tag hade andetagen blivit djupa, händerna fallit till hans knä och köket återfått sin tystnad igen. Bara det taktfasta tickandet från vägguret hade hörts.

“Det…. det handl...DET HANDLAR INTE OM PENGARNA!!!!” hade han vrålat i telefonen till sin handläggare från försäkringskassan dagen efter. Framför honom på köksbordet stod vinflaskan, det flytande modet. “Det handlar om att jag inte KAN för i helvete!! Det handlar om att ni tar beslut över mitt jävla huvud! JAG KAN INTE JOBBA, JAG KAN INTE!! HÖR NI INTE VAD JAG SÄGER?!!” Den sista meningen hade varit ett enda panikslaget skrik. Saliven hade flugit ur hans käft. Rösten i andra änden hade varit lugn, nästan monoton, när den svarat att det inte fanns något att göra och att Lars, om Lars dök upp på det inbokade mötet, skulle få allt förklarat mer ingående. Han hade slängt på luren. Men nu satt han där på stolen vid hallen, med brevet i sin hand, och stirrade ut mot dörren. Han skulle bli sen om han inte reste sig snart. Ett plötsligt llamåendet vällde över honom, det som inte längre kom som en överraskning. Han slöt ögonen. Inte idag. Han fick det inte ofta längre, illamåendet. Knappt alls egentligen, men då och då drämde den till. Han hade många gånger i sitt yrkesliv klappat sina oroade, spyrädda, patienter på axeln med orden “det är bara lite illamående, spyr du så spyr du”, men ifall det var det här illamåendet de upplevt ville han ge sig själv en käftsmäll. Det var inte bara en orolig mage eller en rädsla för att spy. Det var känslan kopplad till spyan. Minnena. Kallduschen och skräcken. Rösterna och de bekymrade händerna strykande över hans rygg. “Jag beklagar”. Han hade själv använt den meningen, själv strykt hulkande ryggar, själv sett en annan persons liv falla i bitar. Men aldrig trodde han att han skulle uppleva det. Att han skulle vara den som blev tröstad. Man gör ju inte det. Man är aldrig beredd. Och hade någon utomstående sett honom i det ögonblicket, just precis när han darrande lutade sig fram över knäna på stolen, i den överbelamrade hallen för att vänta ut illamåendet, hade de sett en liten, liten man. En grå skugga av den han en gång hade varit.

Hade han lämnat hemmet på det första försöket hade han kunnat ta sig till bilen utan att möta någon, men nu gick han vid 08.27 och redan när han öppnade ytterdörren kunde han höra fotsteg mot grus stanna upp längre fram. ”Godmorgon Lars!” Solen bländade honom, men han visste direkt vem det var som hade hälsat. Han slöt ögonen. Med så snabba steg han kunde förmå, utan att riskera att halka på isfläckarna som vårsolen ännu inte nått så tidigt på morgonen, skyndade han fram till bilen. Magen gungade i takt med stegen. ”Vad kul att se dig Lars!” Johan Karlsson, ordförande i samfälligheten och som i sin enfald fått för sig att styrelsearbetet även innebar kallprat med grannarna vare sig de ville det eller ej, började gå mot honom. Hans blick flackade osäkert, och hade en kraftfull vind kommit hade han nog blåst med. Det fanns knappt någon fettcell på människan. Han stannade en bit ifrån Lars, väl medveten om stanken som annars skulle slå emot honom, och brast ut i ett tomt leende. ”Nu är våren här. Fantastiskt va? Snart slipper man tjafset med vinterkläder och ett ”jag måste kissa pappa” när man väl bylsat på allt. Ja, du vet ju hur det är med...”. Han tystnade tvärt och gav Lars en snabb blick, sedan blev tyst emellan dem. En röd ton började ta form i hans ansikte. Han såg ut som en gris. “Jo…” började han igen och tycktes tveka. “Ja, men, jag tänkte bara fråga… å-årsmötet?” Det var samma fråga varje jävla år. Det var som att han envisades i förhoppningen att han en dag skulle få höra ett glatt “självklart!”. Så som det en gång hade varit. “Kommer... ja men, kommer du på årsmötet?” “Nej”. Det blev tyst. Trots att de stod en bit ifrån varandra slog en varm, sur andedräkt emot honom när Johan började tala igen. ”Jag… " Johan tvekade. "Jag säger det här i all välmening, tro inget annat… “ men hans ögon glänste av något annat, kanske en irritation över det faktum att han avskydde känslan av att alltid trippa på tå runt Lars. “Men du måste börja släppa det nu. Jag vill ju verkligen inte vara okänslig, det hoppas jag att du förstår... men vi börjar oroa oss. Du kan ju inte leva såhär längre Lars. Det kan du ju inte”. Lars hade stelnat till. I tystnad stirrade han ner mot den istäckta marken. Vad i helvete sa han? Illamåendet växte i styrka. "Lars..." Han höjde blicken. Johan ryckte till över över det plötsliga mörkret som tagit över dem. Det hade varit så enkelt att slå in tänderna på människan. Att för en gångs skull täppa igen den där jävla käften. Han skulle precis höja den knutna näven när han plötsligt vacklade till av osäkerhet. Blicken föll till marken. Det är inte värt det. Utan att säga ett ord vände han sig om mot bilen, satte sig i den, la ur handbromsen och körde iväg. I backspegeln kunde han se Johan stå kvar och betrakta honom. Det osäkra flinet var fortfarande där. Hans grepp om ratten hårdnade.

Lupinvägen hade alltid varit definitionen av idyllisk, redan under Lars barndom. Han mindes den trygga känslan som hade infunnit sig när han hade följt med sin bästa kompis Anders hem efter skolan. Husen var stora och välkomnande, trädgårdarna välvårdade och han kunde fortfarande minnas doften av de nybakta bullarna som Anders mor alltid bjöd på. Här hälsade alla på alla och under skolloven förvandlades området till ett enda myller av barnskratt och äventyr, medan föräldrarna fikade på altanerna, eller bakade julbröd och log mot barnen ute i snövallarna. Det var helt annorlunda i jämförelse med den gråa, betonglägenheten på Stockstensvägen. När han tillsammans med sin fru väl köpte ett hus på gatan, ungefär 20 år senare (trots faderns höga protest: “det är ett jävla borgarområde!” ) hade han känt sig tillfreds. Som om han hade hittat hem. Men det var innan allt hände.  Det finns nämligen en osynlig regel på gatan, som han i sin barnsliga naivitet aldrig lade märke till som liten, eller ens som vuxen. Men nu såg han den. Hade man råd med ett hus på Lupinvägen hade man även råd att upprätthålla bilden av perfektion, i alla lägen. Det var självklart att ett hem på Stockstensvägen kunde vara ostädat och sunktigt. Det var ju så det skulle vara. Men inte på Lupinvägen. Så när Lars hus det senaste året började få allt smutsigare fönster, trädgården omvandlas till ett hav av ogräs och han själv osade av ångest och vanvård så fort han klev utanför dörren, var han en nål i ögat för hans grannar. Han var för i helvete inte dum i huvudet. De oroade sig inte över honom, de ville eliminera huset som förstörde den perfekta illusionen. Som om det skulle göra allting lättare, som om det skulle få den varande sorgeklumpen i hans bröstkorg att plötsligt lösas upp. Troligtvis sket de i vilket, bara huset blev rent. Han ökade farten. Ilskan var kvävande, men det dröjde inte länge innan det ersattes av något annat. Något som växte i styrka ju mer han försökte ignorera det. Halsmusklerna krampade. Tillslut var han tvungen att svänga av in till en liten skogsväg och stanna bilen. Klockan visade att han vid det här laget skulle vara närmare 15 minuter sen till mötet, men de spelade ingen roll. Han stirrade ut genom fönstret. Gick igenom Johans ord igen. Det högg till i hjärtat. Krampen i halsen ökade ett steg. Det var inte händelsen vid bilen som hade etsat sig fast. Det var det Johan hade sagt innan. Det som hade fått honom att tystna. Det där med barnen. Du vet ju hur det är med barnen, hade han tänkt säga. Lars blundade.

“Pappa…”

En plötslig minnesbild dök upp, rösten lika klar som om det hände där, precis intill honom.

“Pappa, titta!”

Simon...

“Det snöar pappa!” De blåa, stora ögonen tindrande av iver.

“Jamen, det gör det ju! Sätt på dig mössan så går vi ut och.... Vänta, nu har du satt fel fot i….”

“Åååh!! Foten sitter ju faaaast!”

Han öppnade ögonen. Betraktade skogen utanför. Det gick några minuter i tystnad innan han tillslut drog efter andan och startade motorn igen

[det-som-alla-ser]

Hur förklarar man för någon att man inte slutat tänka på dem efter mer än 5 år? Att man fortfarande ler när man tänker på att gå hand i hand med just den personen? Hur förklarar man att man lämnade för att man trodde att det var bäst för den andra personen? Hur förklarar man att man fortfarande tänker på hur denna någon sa: kan vi kyssas en gång till? Och hur man själv inte klarade att göra det för då hade man aldrig kunnat lämna? Hur förklarar man att man skäms över hur livet blev efter det? Att allt bara gick åt helvete? Att man någonstans tappade bort sig själv utan den personen? Att det någonstans ändå var värt det för att kanske göra den andre lycklig?

[whitewaterpaper]

Hotel Artemis (2018) [UK/US]

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

[ IMDb | Vodeville ]

VAD? Drew Pearce både regisserar efter sitt eget manus (som långfilmsdebuterar i regissörsstolen f.ö.) och det blir lite scifi, en gnutta drama och en frikostigt med action. Vi anländer till Los Angeles slits sönder av våldsamma upplopp där en gammal sjuksköterska driver "Hotell Artemis", lyxakuten för brottslingar där ingen släpps in utan att ha betalt medlemsavgiften. Sjuksköterskan bollar maffialedare, kinkiga patienter och det regelsystem som håller dem alla säkra. Vi anländer den onsdag som allt händer på samma gång och allt som kan gå fel går åt helvete...

VEM? Alltid lika skickliga Jodie Foster spelar huvudrollen som sjuksköterskan, en karaktär som tar hand om alla med samma effektivitet och dömer alla (eller rättare sagt försöker) efter samma regelverk samtidigt som hon kämpar med sin egen ångest och dessutom är begåvad med en trevlig musiksmak. Sofia Boutella spelar karaktären "Nice" som tagit in på hotellet med dolda avsikter, jag kände igen henne och av hennes imdb-lista att döma så är det från The Mummy som kom här om året. Det är en diger samling karaktärer i stort, en del känns som stereotyper som alltid verkar dyka upp i den här typen av filmer men andra (som "Waikiki" och "Honolulu") får lite dimensioner utöver sina roller som rånare/brottslingar.

VAR? Los Angeles ett decennium från förra året. Tekniken har kommit långt sedan nu (gillar idén med 3D-utskrivna organ) men mycket är sig likt. Och en nygammal fiende har gjort sin comeback: vattenbrist.

HUR? Den här filmen känns, trots att den är rappt berättad, välavvägd i sitt berättande det känns iaf inte som om man sitter i en karusell (som jag kan uppleva mycket av dagens actionfilmer). Och trots att den har en hel del action så berättas en gedigen historia där de flesta av de större karaktärerna ges utrymme för att få lite substans under fernissan. Det är intressant faktiskt att uppleva större delen av en actionfilm utifrån perspektivet av en karaktär som inte aktivt deltar i det. Filmen har f.ö. sin beskärda del av klappklapp-action och snyggt koreograferade actionscener.

SÅ? En actionfilm som är så unik som sevärd. Jodie Foster är riktigt bra i den och Jeff Goldblum sitter som gjuten i rollen som maffiaboss. (Även om Goldblums roll är en av de mindre).

NÄR? Av boxoffice-sifforna att döma så lär en uppföljare ligga långt bort, men visst undrar man ju lite vad vår sjuksköterska hittar på dör, efter att hon försvunnit in i dimman och tillbaka in i våldets Los Angeles.

Hotell Artemis 10 husregler (orkar inte översätta dem från engelska just nu, så ni får slå på hjärnan): 

While on the premises, no fighting with or killing other patients. 

No disrespectful words or actions allowed against Hotel Artemis staff. 

No guns or any type of weapon permitted through the gates. 

Membership must be paid for, full and in advance. 

Prior but lapsed members will not be admitted 

No photography or video allowed. 

No outside food or drink. 

Absolutely no visitors. 

If member is found to have compromised, or led to compromise of location, membership will be revoked. 

Hotel Artemis rules are final and non-negotiable.

[iiwiiaiiwymi]

02:28

Jag vände ut och in på mig själv för att du skulle få leva din dröm. Och jag fick: totalt tystnad i över en månad och sen att du varit med någon annan. Som tack. Jag kan inte minnas sist jag varit så förkrossad. Jag har varit så nära kanten så länge och där och då kände jag. Varför lever jag ens. Vad fan är poängen med det här jävla skit livet. Hon har uppenbarligen gått vidare. Och jag släpar mig efter som en jävla idiot. När jag satt på klipporna och såg ut över havet den kvällen när solen gick ner. Öppnades ett mörkt hål i mig. Som jag inte sätt på många år. Men trotts det. Åkte jag upp. Med ny opererat ben. Och ett krossat hjärta. Varför? För jag ville så gärna se dig igen. För någonstans i mig lever hoppet om oss kvar. Och vad fick jag. En eftermiddag med dig. En eftermiddag. Resten av tiden va vi omringade med andra människor. Och den lilla tiden vi hade tsm. Va fantastisk. Jag va så lycklig. Det kändes nästan som om jag va mig själv igen. Den bra jag. Den gamla jag. Men när våra läppar möttes. Bröt känslorna och tankarna ut genom mig som en brusten damm. Alla om honom. Allt om dig. Allt om er. Allt om oss. Vem va jag för dig. Och du fick mig att tro att du fortfarande älskade mig. Tills du sa att du inte gjorde det längre. Och hålet blev lite större. Resten av kvällen gick åt helvete. Och hela morgonen va katastrof. Jag tog strid mot mina föräldrar och började bråka med alla. För att få mer tid med dig. Men du sa nej. Vår sista tid tsm den dagen. Va som att leva i en blandning av himlen och helvetet. Mina tankar och känslor slog på insidan av mig som en skrikande demon som ville ut. Men allt du såg va ett leende. Tills jag gick sönder. Och du tvekade inte en sekund innan du började skrika och bråka med mig. Och när vi satt där och pratade om de här. Kände jag hur hålet bara växte. Under vårat hejdå. Förstod jag hur jag aldrig skulle kunna vara din längre. Jag åkte hem med ett mer brustet hjärta än när jag åkte upp. Och jag trodde inte livet kunde kännas värre. För jag mådde sämre än jag gjort på så många år. Och demonerna i mig sa saker som ingen borde höra. Och jag undrade varför ingen älskade mig i den här jävla världen. Och trotts det. Sa jag ja till att träffa dig helgen efter. Jag trodde. Att eftersom att jag varit mest på akuten och bland folk under helgen att jag kanske skulle få lite egentid med dig. Att de kunde va kul och skönt att få ta det lite lugnt när allt lugnat ner sig. Och sen sa du att du bara tänkte ge mig en eftermiddag. Och sen blev de bara någon timma. Och att du ville komma hit för att visa din uppskattning för mig. Visa mig. Att jag va värt besväret. Att jag va värd något i dina ögon. Men det blev inte av. Och sen händer det här. Min älskade Roxy blir dålig och dör inom 24 timmar. Och min värld gick under. Hålet är så stort. Att de är allt jag ser. Jag har haft den värsta jävla helgen i mitt liv. Att ta hand om mamma. Och mig själv. När pappa är iväg. Ständigt trösta och distrahera. Samtidigt som jag själv står på ett ben och håller i alla bitar av den jag en gång va. Och ändå. Så fort jag märkte att du inte hade de bra. Hörde jag av mig. Och ville kolla så du mådde bra. Och erbjöd dig komma hit. Först och främst för att hjälpa dig. Men för det andra för att jag behövde dig. Jag behövde en kram. Jag mådde så dåligt. Att jag. Blev så glad av tanken att du skulle komma fick mig att glömma att jag va på gränsen till evigt mörker. Men du svarade otrevligt. Och va är otrevlig resten av helgen. Ingen kontakt. Du hörde inte av dig. Till någon av oss. Du frågade inte hur jag mådde. Eller hur vi skulle ta oss genom helgen. Inte ens lite extra kärlek kunde du tänka dig att jag behövde. Och sen vill du ha mig som underhållning på tåget. Och när jag ringer dig och frågar HUR DU MÅR och frågar om DIN HELG för jag fortfarande BRYR MIG så är du fucking otrevlig och dryg mot mig?!!!?!!!! Är det så du visar folk vad dem är värda?! Är det så du visar din uppskattning ?!! Jag har haft mitt livs värsta dagar efter Roxy lämnade oss. Familjen är i ruiner. Våra liv är vända upp och ner. Och du ber mig om saker?!

[photofabulicious]

🍀Jag har alltid varit en drömmare av stora mått. Hela livet har jag gått runt och dagdrömt mest hel tiden. Vet inte vad jag hade gjort utan drömmandet. Tänk att inte ha någonstans att fly eller åka till för att hämta inspiration? . 🍄Många faktorer borde göra att livet leker just nu. Jag har ett bra jobb, slipper kasinot och nattarbete, är ledig på helger, har inte haft inflammerade leder sedan i början av sommaren och har det ok ställt ekonomiskt trots att världens ekonomi går åt helvete just nu. Men livet är inte så simpelt. Och jag mår inte toppen. Kan ju inte säga att jag mår dåligt precis, men jag hade önskat mig mer. Många människor väljer att bara existera. Jag är inte en av dem! Jag vill liksom leva livet och inte bara existera i livet. . 💯Det svåra är att veta hur jag ska leva livet till 100%. Ska jag alltid bara följa mitt hjärta? Behöver jag hitta kärleken (🤮)? Kanske det inte går att vara helt lycklig utan kärlek? Fy fan om det skulle vara sant. Haha. Måste jag gå ner i vikt? Behöver jag träna och äta hälsosamt? Är det självförverkligande som gäller? Kanske träffa en psykolog? Käka mediciner? Vinna 20 millar? Jag vet att grunden till att jag ska må bra är att vara tacksam över det jag har och det som är bra. Men just nu räcker inte det. Och tyvärr kan jag inte sätta fingret på varför. . 🐴Denna vecka är iaf fullspäckad. Jobb, Gather festival, träffa klasskompis på fredag och dra till Solvalla på lördag med travgänget. Behöver ta mig ur den onda cykeln att vara trött konstant och inte orka göra något. Kan inte slösa bort livet genom att ligga i soffan hela tiden. Trots att det typ är det bästa som finns. Haha. ….. Klockan är 21.30 och nu ska jag lägga mig. Normalt att vara så trött hela tiden… (på/i Kungsholmen, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/Cis0VNVDD27/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[orchidfailure]

17/1

Låt mig vara naiv då! Låt mig vara den där personen som har alla väggarna nere och känner alldeles för mycket varenda jävla gång! Låt mig vara hon som alla tycker synd om, hon som hamnar i diket allt för ofta och sväljer sin stolthet för enkelt för personer som egentligen inte förtjänar det. Låt mig vara hon, idioten, hon som blev sårad om och om igen men som fortfarande behandlar varje person likadant! Hon som vägrade ge efter, som vägrade bli härdad, vägrade lära sig att när man blir vuxen så måste man faktiskt lägga band på sina känslor för sen när blev det fel att känna för mycket?! 

Låt mig vara hon som skrek ‘dra åt helvete!’ till alla som försökte få henne att bli kallare för hon ville inte domna bort, Hon som gav fingret till världen som sa att hon kommer gå under för hon vet att smärta är inte det värsta en människa kan känna, Hon som vill se allt, se allt det vackra tillsammans med det fula, hon som står stadigt i stormen, hon som stirrar in i solen tills det svider och dansar ljuspunkter framför hennes näthinnan. För det är värt det! Hör ni det?! Det är värt det, det kommer alltid vara värt det! Jag vill ha allt, allt, allt och jag vill ha det på en gång, jag vill att det bränns, jag vill att det gör ont, jag vill sakna, jag vill känna att det betydde någonting! Och skäms på alla ni som ser en sårbar, öppen själ och väljer att bryta ned henne, utnyttja henne för att glömma er själva! Låt dem komma då! Låt dem trycka ned mig, håna mig, låt dem skratta, låt dem såra! Låt dem gå med känslan av att de fått mig.   Jag kommer alltid resa mig upp när de gått, kommer alltid sträcka ut armarna som om det aldrig hänt och lita på att nästa gång blir bättre. Klart det blir bättre! De ska inte knäcka mig, de kan fan inte knäcka mig. Jag tillåter det inte. Dem är ingenting.

[draganscancerresor]

Jag skulle vilja komma i kontakt med er som drabbats av Försäkringskassan Det är skrämmande hur en statlig myndighet som Försäkringskassan kan agera mot människor och komma undan med det Mitt fall är säkert inget undantag och jag har läst artikel efter artikel i medier online och i sociala medier där människor beskriver hur illa Försäkringskassan behandlat dem Min första otäcka och obehagliga kontakt med Försäkringskassan började 2004 när mina läkare rekommenderar att jag ska ha sjukersättning permanent Men Försäkringskassan avslår och sen blev det en kamp i tio år innan jag till sist 2014 fick permanent sjukersättning Men då hade mitt SGI sjunkit så mycket att jag i stort sett bara har en garanti sjukersättning Om Försäkringskassan medvetet drog ut på tiden för att kunna sänka min SGI och således bara behöva betala minimal sjukersättning kan man bara spekulera i Men mellan 2004 och 2014 fick jag genomgå fyra FMU försäkringsmedicinska utredningar, jag fick göra två smärtutredningar och gå i terapi hos psykolog för att Försäkringskassan skulle förstå att jag inte mådde bra Ska det verkligen vara så? Men nu har Försäkringskassan ändrat inriktning nu jagar de efter sånt som hände för 2-3 år sedan och mest troligt längre tillbaka Jag accepterar att Försäkringskassan jagar bedragare som vi vet finns och som har lurat till sig miljoner i felaktiga ersättningar men att jaga den lilla människan är åt helvete fel Så har ni drabbats av Försäkringskassan och vill berätta om det då får ni gärna kontakta mig Fyll i kontaktformulär här https://www.klaric.eu/p/kontakta-mig_83.html så hör jag av mig så fort jag hinner  #cancerfonden #cancernatverket #cancerkompisar #pankreascancer #levercancer #gallvägscancer #magsäckscancer #matstrupscancer #cancer #fuckcancer #bröstcancer https://www.instagram.com/p/Ca6koursxjW/?utm_medium=tumblr

[kanslomassigtstord]

2018-07-01

Jag börjar bli dålig igen, tror jag. 

Jag har egentligen allt jag vill ha; en fantastisk pojkvän, fantastiska vänner, ett jobb. Gör saker som gör mig glad, eller som borde göra mig glad. Men jag blir inte riktigt glad och det är så jävla skevt. Jag trodde jag skulle vara frisk nu och vara som vanligt men det är andra gången nu på en månad som jag skurit sönder mina lår och jag förstår inte vad det är för fel. Men jag skäms som inåt helvete.

Igår var dessutom jobbigt. Eller nja, det var en otroligt rolig kväll som tog en helvändning.  Jag fick skjuts av min pojkvän upp till Stockholm för att gå på en gammal väns årliga sommarfest. Jag får fortfarande ångest av att åka till Stockholm och det är extremt jobbigt att ens tänka tanken men min pojkvän stöttar mig och pushar mig till att orka och våga, så för att göra saken lättare lovade han att köra mig upp samt hämta mig när jag ville.  Han körde mig dit, jag kom upp och kände inte en själ. Satt själv en stund, drack fort för att försöka bli mindre stel och såg hur två killar som jag dejtat kom. Skrattade för mig själv; den ena har trånat efter mig sen jag var 14 år och den andra är fruktansvärd i sängen. Inget mer med det men det kom mer och mer folk och jag hade otroligt roligt, skrattade massor och träffade massa nya människor.  Vid midnatt kände jag att det räckte och att jag ville åka förbi mitt stammishak där jag bor och hälsa på mina bästa vänner, så min pojkvän kom och hämtade mig och vi åkte dit. Det var jättekul att se dem och vi pratade och skrattade, trist att jag bara hade 45 minuter på mig att vara där med dem innan krogen stängde.  Cirka 30 minuter innan stängning kom Han; Han som jag varit så kär i, min pojkväns bästa vän och Han som allt gått åt helvete med till och från i ett år. Vi hade inte pratat sen jag och min pojkvän blev vi, och jag hade försökt räcka ut en hand utan att lyckas. Men Han kom fram, hälsade och låtsades som att allt var som vanligt; och satte sig vid ett annat bord.  Min pojkvän låste mig med blicken och mimade ett ‘är du okej?’ och jag skakade på huvudet samtidigt som jag kände värken i bröstet och huggen i magen. 

Det tog inte lång tid innan jag skrev till min pojkvän som satt på andra sidan bordet att jag ville åka och han reste sig utan att tveka. En av mina vänner kom fram och frågade hur jag mådde och om jag skulle åka och då brast det. Tårarna rann och jag behövde bara komma därifrån. Tog min väska och skymtade Honom i ögonvrån när även han reste sig och plockade upp gitarrväskan. Jag rusade ut med min pojkvän hack i häl som tog tag i min arm, vände mig om och kramade mig hårt medan mina tårar rann. Då kom Han, Han gick fram till oss och sa “sköt om er”, gav mig en tafatt kram och tog min pojkvän i hand och lunkade därifrån. Och jag började hulkgråta i min pojkväns famn.  Jag förklarade att det är svårt, att jag fortfarande har känslor för Honom och min pojkvän nickade och sa att han vet det för jag har sagt det men att han inte är rädd för att jag skulle lämna honom. 

“Det spelar ingen roll hur mycket jag fortfarande älskar Honom, för det är inget mot hur mycket jag äl...” började jag men blev avbruten när min pojkväns telefon ringde högt. Han svor till och svarade, det var några vänner som skulle ha skjuts hem.

Jag höll på att säga att jag älskar honom men nu vågar jag inte för jag blev avbruten och jag vet inte vad jag ska göra och allt är en enda jävla röra och jag älskar dem båda och helvetehelvetehelvete. FAN.

- känslomässigtstörd (21:27)