potat-poet

[potat-poet]

Det är mina tankar som styr

[potat-poet]

There’s no fear if there’s gratitude

För att om du är tacksam för allt du varit med om, och sedan lär dig att vara tacksam för allt du kommer att gå igenom, då fruktar du inte det, för du vet att det gav dig något.

[potat-poet]

Döden är en start på något nytt

[potat-poet]

"Har gud skapat en kult?"

För att kunna förutse något måste du utgå ifrån något. Och förutse ska man för att förbereda sig. Så det familjära är den loop du vill komma från men du har ingen tro. Var hittar jag tro? Hur börjar jag tro? Kan jag tro att jag tror och så börjar jag tro? Är det därför folk blir religiösa? Har religösa personer hamnat i denna loop och den enda utvägen var att tro på att det fanns något större som styrde dig istället för du. Av lathet förlitar du dig på att någon kommer ta ansvar för dig. Du har gett upp så du ger dig till någon annan. Om gud finns och detta är hans plan då har han skapat en kult. Hjärntvättat människor till att tro att vi är så värdelösa att vi inte klarar av att ta hand om oss själva på ett hälsosamt optimalt sätt att vi tillslut överger oss till gud. Följer hens riktlinjer. Det är antingen gud eller att vi ger oss själva till vår partner. Anlitar någon annan att älska oss. Och priset av denna kärlek är att tillfredsställa alla deras behov. Vi säljer våran själ för att det känns bättre än den ensamhet vi har inom oss. Det som en gång var vad jag idag skulle kalla för naivitet har blivit slitet ur en och istället för att lägga tid och ansträngning i att investera i dig själv så kretsar ditt liv nu i händerna på någon annan. Ditt värde är så lågt att det gör inget om dom utnyttjar dig för utbytet du får är närhet. Uppmärksamhet. Du känner dig behövd. Illusionen du har är att DU hjälper dom. Du ger dom kärlek för dom behöver det. Du finns för dom för du tror att dom behöver dig. Det är vad du tror på. I en illusion skapas en version där du inte ens vet vad som är fel. Du tror att du är felet. Du har hittat fel och sen rätt så många gånger att du ifrågesätter din förmåga att avgöra om du vet vad som är rätt. Är det känslan av att rätt som är rätt. Att lyssna på sina känslor även om de kan vilseleda så är det känslorna man ska förlita sig på. Vågar du följa dina känslor? Om inte de så är det tankarna som styr. Men tankar är format av minnen och minnen är det förflutna. Är känslor baserade på stunden eller minnen? Eller båda.

[potat-poet]

Löv i vinden

Liggandes stabil övervakar jag min omvining Säker på min plats Själen i balans Ute ur min trans En oväntades vind tagen som en rivning Tappar jag min chans Glömt vad som fanns Och tog distans I luften jag svävar, förstår ingenting Letar efter vilken nyans Som kan ta tillbaka min romans Letar i en substans Långsamt faller jag efter min flygning Försöker hitta acceptans Efter min arrogans Och sluta ta dominans Drar i lösa trådar för att hitta en koppling Loopen kommer ingenstans Mättar mig på min observans Med oändlig tolerans Tillbaks på jorden i en annan timing Jag återfanns Hittat min elegans Väntar på nästa vind som ska ta mig nånstans

[potat-poet]

Det var du och jag,

Tills jag var med någon annan Vid festens höjdpunkt tappade jag var jag befann Gick fram till en kille Och tog min chans Frågade om vi skulle ligga Jag var så ur balans Nästa dag gick och minnena försvann Du frågar mig det ena och det andra Men inga svar kom fram ”Snälla det här är inte jag Ge mig en till chans jag hamnade någon helt annanstans” Kärleken fanns inte i din blick Ingenting var längre i samma skick Det var dags att ta all mina saker och gitt Bröstkorgen trycktes inåt Och Magen knep Överkroppen veks Ögonen sved Musklerna smulades Benen rasar Pulsen gasar Allt kollapsar...

[potat-poet]

Tid är upplevelser av övergångar

[potat-poet]

Emelina Martina & Manne

Jag kollar mig omkring och ser inte mycket annat än fullvuxna träd i min omgivning. Det enda jag hör är rinnande vatten långt ifrån någonstans och f��gelkvitter, men inget ser ut som staden jag kommer ifrån. Inga bilar, människor, vägar eller byggnader. Det sista jag minns är att jag på gatan av New York blir fångad av en säljare, men det han sålde var att jag fick en miljard om jag gick med på en studie, men inte minns jag vad studien var. Jag måste kolla mig omkring för att se vad som har förblivit kvar. Jag står bara still i jag vet inte hur länge och försöker observera min omgivning eller någonting. Ärligt talat är jag framförallt chockad. Vad har jag gett mig in på egentligen? Jag kollar rakt upp mot den grå himlen i något hopp om svar. Istället blir jag bara besvarad med en torr varm vindpust som känns alldeles för varm mot ansiktet i jämförelse med hur grått och blekt allt ser ut. Verkligheten börjar sakta sjunka in. Allt jag någonsin älskat är borta. Det är inte något annat, det är jag själv i all min ära och stolthet. det förvirrande i att vara sig själv känns tryggt i kontrasten mot de andra som jagar. Jagar vad som kan verka familjärt men de facto är bara något. Något är det du inte är/känner/vet men är nyfiken på. Släpp aldrig suget för utveckling och kunskap. Där ligger tryggheten hos alla som, i brist på bättre ord, söker trygghet.

[potat-poet]

Mannen med dockorna

Grå imma över hela staden och ett ösande regn Kunde man I hörnet av en byggnad se en skugga på marken av en ensam man Med varsin docka i var hand Genom alla väder och säsonger satt han och tog hand om sina dockor hånades, skrattande och ignoranta var de yttre reaktionerna från idioterna som fann komedi i att en ensam gubbe Tröstade sig med sina håliga sockor Hela sitt vuxna liv levde han på pant och sin egna fantasi Det var ingen som tog initiativ att rädda honom från hans misery Men en dag satt han inte längre upp Och efter en månad tog staten hans kropp och hans lilla ägodom Det ingen förstod var att varför han med sina dockor lekte var för att det var ingen som hans hjärta smekte att sockorna var hans enda dröm Att innan han hamnade i sin eviga sömn ville han se sitt första barn gå på egna fötter Säga sitt första ord eller ge sin pappa en kram