ordochannat

[ordochannat]

När jag var tre glömde min mamma mig i affären. Någonstans mellan brödet och utgången slutade hon vara uppmärksam på klickandet av små fötter mot golvet. Hon gick genom kassan, lastade in påsarna i bilen och körde iväg. I hennes huvud fanns inte en tanke på att det var något hon hade lämnat kvar. När jag berättar den här historien brukar folk haka upp sig på den biten. Hur kunde en mamma bara glömma sitt barn? Barnet ska vara första tanken när man vaknar och sista när man somnar, att glömma sitt barn ska vara varje förälders värsta mardröm. Här behöver jag stanna upp och berätta, min mamma är inte sån. Min mamma glömmer saker ibland. Hon lever i mönster. Och mönstret inkluderade inte ett barn. Det här är bara introduktionen.

Mitt första klara minne är hyllorna i den affären. Kakor, musli, mjölk. Jag minns hur det luktade och att jag hittade en plast-groda bland leksakerna. Grodan var hårt klämd i min fuktiga hand. Jag minns att jag först inte saknade min mamma. Affären var en djungel och jag var utforskaren, upptäcktsresanden. Jag letade efter något. I mitt minne letade jag i timmar, i dagar, i år. Grodan hårt klämd i handen. I verkligheten tror jag att jag vandrade runt i några minuter, distraherad av alla färger och ljudet av kundvagnshjul. Det var ingen som såg mig. Nu känns det otroligt, jag var ett väldigt litet barn ensamt i en väldigt stor butik men ingen verkade uppmärksamma det. Ingen såg något fel i att jag var där. Det var ensam i den butiken jag hörde hemma, och där skulle jag förbli. Jag såg saker, i den där butiken. Saker på golvnivå som andra stora fötter klampade förbi. Under hyllorna tittade små ögon fram, de blinkade när jag vinkade en knubbig hand. En trädgårdstomte slet sig loss från sin stenplatta och vandrade med mig en bit, hans svarta ögon skrynklade i ett evigt leende. Det fanns en gammal kvinna i en av raderna. Hon jämförde två paket kakao. Första gången jag gick förbi, andra gången jag gick förbi, den tredje, den fjärde. Jag färdades i timmar runt butiken och när jag gick förbi var hon fortfarande där. Hade fortfarande inte bestämt sig. Bakom alla enorma gosedjur på en metallhylla hittade jag ett hål. Ett väldigt djupt hål, som det blåste upp varm luft från. Jag lade mig ner och sov där, begravd i mjukt tyg och behagligt trött. Jag vaknade när hålet började hosta. Tillslut minns jag att jag gav upp, och bara satte mig ner mitt i vägen bredvid kassan. Den första genuina skräcken jag någonsin kände träffade mig då, och jag började gråta. En rörig gråt som fick mig att tjuta och snor att rinna ner för min haka. Ändå var det ingen vuxen som plockade upp mig, eller gav mig en näsduk, eller ringde min mamma. Jag skrek tills all luft i mig tog slut. Gula ögon blinkade mot mig från under glassfrysen. Jag skrek ännu högre. Här brukar folk få nog, och jag har sen länge lärt mig att berätta det självklara slutet. Min mamma kom tillbaka såklart, säger jag. Hon plockade upp mig och bad om ursäkt. Jag kan inte ha varit där i mer än en halvtimme totalt, barn har verkligen livlig fantasi. Det var en upplevelse dock.

Men. Jag kan inte lova att det är sanningen. Sanningen är att jag inte minns att min mamma plockade upp mig. Hon måste ha gjort det, för jag är vuxen nu och sitter verkligen inte fortfarande och bölar på golvet i en mataffär. Fast något minne av det har jag inte. Jag följde inte med till affären på länge efter det. När jag följde med nästa gång hade jag hunnit fylla fyra, och frågade mamma när de hade byggt om. Hon sa att de inte hade gjort det, att det var precis samma ställe som förra gången. Jag vet att hon har fel. Hon ljuger inte, men hon har fel. När jag är och handlar letar jag efter små barn bland alla människor. Även om jag vet att var de faktiskt där skulle jag inte kunna se dem. När jag var tre glömde min mamma mig i affären, och jag kan inte lova dig, helt och hållet säkert, att jag inte fortfarande är där.

[ordochannat]

Jag älskar inte mig själv, säger jag till dig. Du ser på mig, och rynkar försiktigt på ögonbrynen.

”Varför älskar du inte dig själv?” Vill du veta och svaret ligger precis utom räckhåll för mig. Jag försöker svara:

”Hur kan du älska ett faktum? Hur kan du älska allt ditt liv är, din egen verklighet?” Du vill förstå, men du skakar på huvudet.

”Är det inte viktigt att kunna älska sig själv, att kunna älska sin verklighet?”

”Jag tror inte att det är det, för du kan inte lägga en värdering i din egen existens. Det är då du har problem.” Du håller med, men inte riktigt och jag älskar dig nog lite för sättet du lägger huvudet på sned. ”Låt mig förklara såhär: jag älskar inte mig själv. Jag älskar hur regn luktar och hur det låter när det landar på taket. Jag älskar smaken av kaffe och choklad och koltrastens sång på våren. Jag älskar när jag springer och en bra låt börjar spela och jag känner mig odödlig och ändlös och jag kan springa till världens ände. Jag älskar min mamma och min pappa och hela min familj och jag älskar att vara trygg och varm och hur bebisar luktar. Jag älskar när någon jag tycker om lutar sitt huvud mot min axel och rör vid mig som om de tycker om mig med. Jag älskar inte mig själv, för jag är bara ett medel för att uppleva allt det jag älskar.” Du gillar inte det där sista, nu är rynkan inte mjuk längre.

”Du kan inte tänka på dig själv som ett verktyg, eller en farkost! Du måste behandla dig själv med rättvisa.”

”Jag behandlar mig själv med rättvisa, för jag lever som jag vill leva.” Insisterar jag. ”Det finns inget som jag kan älska, och jag vet inte hur jag ska kunna få dig att förstå.” Jag vill att du ska förstå. ”Jag kan inte lägga värdering i hur jag är, för jag kan inte ändra delar av hur jag är. Jag kan lägga värdering i vad jag gör dock. Jag kan göra mig själv värdig av att vara någon som andra älskar, och jag kan på så sätt få kärlek.” Börjar jag om. ”Om den enda kärleken du f��r är från dig själv får du ingen verklig kärlek. Vi behöver bekräftelse.”

”Du kan inte leva för andra människors skull.” Hävdar du.

”Varför inte?” Undrar jag. ”Vad är felet med att vilja göra andra lyckliga, så att jag kan bli lycklig tillbaka. Himlen är andra människor, eller vad fan det är man säger. Jag älskar andra människor, och jag blir älskad tillbaka. Vad är så fel med att leva på den energin? Vad är fel med att leva på sakerna man älskar.”

”Ingenting, antar jag, men jag känner ändå att jag måste älska mig själv, annars tror jag inte att jag skulle överleva.” Säger du och jag förstår jag förstår jag förstår.

”Att inte värdera den jag är, och på det sättet undvika att få mig själv att känna att jag måste vara någon som är värdig min egen acceptans är mitt sätt att överleva.” Säger jag. ”För jag vet att jag aldrig kommer att kunna vara så vänlig mot mig själv som jag är mot andra, som andra är mot mig. Jag måste bara låta mig själv existera. Därför älskar jag inte mig själv.”

”Jag älskar dig dock.” Suckar du och jag tror att du förstår för det är precis rätt sak att säga.

”Jag älskar dig med.” Säger jag. Ett jag älskar dig från någon annan kan bära en till jordens ände. Vi behöver varandra. För att kunna få varandra måste vi kunna existera på utsidan av oss själva. Vi är en kropp, vi är en hjärna. Vi får inte finnas för djupt inne. Din själ ska vara i ögonen och din handling i fingrarna. Dina händer är du dina ögon är du dina lungor är du din mage, dina ben, dina axlar, armar, tänder, tår, höfter är du. Du finns för att du finns, för att du vägrar försvinna. ”Jag älskar inte mig själv.” Säger jag igen, till dig, och du lyssnar. Jag älskar dig. ”Jag behöver bara låta andra älska mig.” Du drar handen genom mitt hår. Du rör vid mig för att du älskar mig och för att du vill och genom det gör du mig verklig. Jag älskar dig. För att jag kan. Jag älskar dig för att jag inte vill vara något annat i den här världen än någon som älskar. Åh, vad underbart det är att kunna känna. Vad varsam man är med det när man vet att det inte är självklart. Jag älskar inte mig själv, för jag vet att jag är mer än min förmåga att göra det. Jag är värd något även när jag inte kan identifiera med min kropp, mitt huvud, min röst. Jag är inte ett ting för mig själv. Jag är allt. Och det måste jag acceptera för att någonsin kunna var något mer. Du tar min hand i din och låter våra armar svänga fram och tillbaka fram och tillbaka mellan oss där vi går. Jag älskar att svänga armarna när man håller händer.

[ordochannat]

Horn

Jag var ett udda barn. I skogen strövade jag i timmar och timmar, letade mig runt buskar och träd, stubbar och elljusspår. Till träden viskade jag mina hemligheter, och till älvorna i gräset sjöng jag visor. I mina armar bar jag hem högar av kvistar. De fick ta plats runt om i mitt rum, i krukor, hängande över fönstret, strödda över golvet. Ibland gick en vuxen in i mitt rum och slängde bort de torkande grenarna och sopade upp löven. Nästa dag fanns det en ny skogsmatta i rummet. Mina bästa vänner bodde i skogen. Det fanns ett troll som bodde bredvid bäcken som man bara hittade om man vågade tränga sig in långt nog. Han var gammal och tjurig, men han sjöng de mest fantastiska sångerna. När jag hälsade på brukade jag byta små fina stenar mot texterna. Björkarna i en dunge kom till liv och strök mina kinder om jag klappade två gånger på rätt rot och sen stampade runt i en cirkel, tre varv medurs, två moturs. Grenarna vajade då ner mot mig, kittlade mig tills jag kiknade och berättade historier om prinsessor och rövare som en gång hade strövat genom skogen som jag gjorde nu. De dagarna jag hade som mest tid, helgerna jag kom ut genom dörren innan solen kom upp med matsäck på ryggen, lyckades jag ta mig alldeles längst in i skogen. Precis i mitten finns en kärna. Punkten där du är så långt från hus och vägar och invasiva ljud som du kan komma. Alldeles därrine bodde det en ren. Den absolut vackraste renen du kan tänka dig. Hans horn var enorma och delade sig åt alla håll så många gånger att det såg ut som om de var en del av trädkronan. Om jag lyckades hitta honom stod han bara där, alldeles i mitten och lät mig komma närmare och närmare, tills jag försiktigt kunde stryka hans nos. Då böjde han försiktigt huvudet och hans horn kastade nya skuggor över marken. Han brukade buffa på min hand. Allt i skogen var magiskt. Men renen, för all hans kunglighet, var bara ett djur. Varje gång jag besökte honom påmindes jag om det, för han kunde inte prata, eller sjunga, eller berätta historier. Allt han kunde göra var att buffa på min hand tills jag gav honom en del av min macka. Känslan jag fick när jag träffade på renen var annorlunda än den jag kände för resten av mina vänner i skogen. Det djuriska hos honom resonerade med mig. Jag var också ett djur. Jag åt och sov och skrattade och skrek och svettades och dog. I skogen kändes det ibland som om jag var en anomalitet för det. Utanför skogen kände jag mig omänsklig. Udda. En varelse. Men hos renen var mitt djuriska och min varelse balanserad. En dag gick jag ut ur skogen, och när jag kom tillbaka var det tomt.

Jag var ett udda barn, eller så var jag bara ett barn. Barn samlar och sjunger och hittar vänner i varje sten och stubbe och bäck. Nu är jag inte ett barn längre. Mina horn har börjat växa fram.

[ordochannat]

Spöksjälar

Jag trycker in cd-skivan i hennes öppna hand lite hårdare än nödvändigt i hopp om att få henne att se på mig en sista gång. När hennes ögon gräver sig in i min sårbara själ önskar jag att jag bara hade kastat musiken på golvet och sprungit åt andra hållet. Jag brukade tycka att hennes ögon var vackra. Glittrande och spännande. Nu är de kalla, stela, vassa. Torra. Alldeles för torra i kontrast med mina som har varit fuktiga i timmar och som nu börjar svämma över. När den första tåren rinner nerför min kind och hänger sig från min haka gör hon inget. När den andra tåren faller drar hon sina obarmhärtiga ögon från mig och stoppar ner skivan i fickan. Hon går, inget mer med det. Jag blir stående där, ögonen fastlimmade vid golvet där hon stod. Sjukhus korridorerna har aldrig varit mer ovälkomnande och luften fylld med desinfektionsmedel har aldrig varit mer tryckande. När jag vänder mig om och mina ekande steg fyller mina öron finns det inget kvar som spiller ut med mina tårar. Allt ligger i cd:n jag gav henne. Jag undrar om hon någonsin kommer att lyssna på den. Jag undrar ifall hon kommer att känna något.

Hon var aldrig kall, aldrig frånvarande, grym, apatisk. Men hon var aldrig varm, aldrig närvarande, mjuk, omhändertagande. Det var jag. Jag fyllde upp hennes tomrum och när jag såg min egen personlighet i henne kände jag inte igen den. Jag stirrade in i en spegel och blev förvånad när spegelbilden blinkade tillbaka, jag trodde det var glas. Jag sitter i mitt sovrum. Mitt tomma sovrum, i mitt tomma hus, med min tomma familj, med ett tomt och trött hjärta. Jag var för svag för att ta mig igenom hjärtesorg. Jag ignorerade ögonblicket alla lampor i henne släcktes och man såg in i mörka fönster för att jag inte orkade hantera det. Mitt stackars trötta hjärta ville inte ha ett till tomrum. På mitt skrivbord ligger en lista. En låtlista. En plan. Det här ska jag säga henne, det här vill jag att hon ska veta. Jag vill sträcka ut min hand och ta tillbaka musiken. Jag känner mig öm och sårbar och jag vill inte att listan ska nå hennes öron längre. Det kommer den nog inte göra. Den är nog krossad, på väg till tippen för att bli krossad igen och bränd i obarmhärtiga ugnar. Listan prasslar i min knutna näve. Den kastas in i soptunnan genom ett spök kast från en spökhand som inte längre sitter ihop med en spök kropp och spök själen är någon annanstans och den är vilse för den kan inte hitta genom sjukhus korridorerna.

I en metall säng med hjul, mellan sträva sängkläder ligger en annan spök själ. Hon andas djupt och tungt i sömnen. Hennes själ har inte bleknat genom hjärtesorg på hjärtesorg utan stretchas och dragits och tryckts och krossats av en kropp som inte orkar längre. En ung kropp som skulle kunna vara hundra år gammal för den orkar inte längre. Hennes spök själ har svävat där, inne i hennes hävande bröst och dragit liv ur själar omkring sig i form av tårar tills den var omgiven av andra spök själar. Jag är hos henne när vi båda sover. När vi båda fortfarande är fem år gamla och snubblar runt efter såpbubblor i farmor och farfars trädgård. När vi är tio och hennes händer skapar mönster i färg på en duk och mina skapar streckgubbar och vek på tunna papper. Innan vi är femton och hennes händer börjar bli tunna och grå i mina. Innan hennes blåa själ blir genomskinlig och trött. Innan min röda blöder sig tom.

Det dunkar genom min kropp. Musiken är fruktansvärt tung, så sorgsen och smärtsam. Mina steg är i otakt med resten av gruppen, mina hörlurar spelar en annan melodi. Min själ vilse bland deras unga, livliga. Min kropp är tung, mitt leende tomt. Han drar i min arm, klappar min axel, säger förlåt. Säger förlåt för att hon inte är här, hon borde inte ha lämnat dig. Jag vet, vill jag säga. Jag vet att hon inte borde ha lämnat mig. Att hon inte borde ha gått ifrån mig med det lilla röda jag hade kvar att erbjuda fortfarande inne i sig efter att jag hade gett det till henne alltför frivilligt. Att hennes steg inte borde ha ekat och att musik inte borde ha spillt ur hennes fickor och stänkt på linoleum golvet och att hon borde ha stannat och att hennes lampor aldrig borde ha slocknat och att hon borde ha lyst upp de färglösa tomrummen i mig efter att jag värmde isbitarna i henne. Han säger förlåt igen. Jag nickar. Omkring mig finns färgade själar men min spök själ är så trött. Jag reser mig upp och går. Ifall de tittar efter mig kan jag inte känna deras blickar, de är så lätta.

Hennes rum är fyllt av färg. Klara, levande färger och växter. Allt i rummet som inte borde leva lever istället för henne. Hon är färglös, grå och genomskinlig. Så tunn men ändå så tung. Som en påse stenar som gör det omöjligt för oss att nå ytan. Jag har inget att erbjuda henne. Inget helium att fylla henne med, ingen luftballong i klara färger. Jag lägger min spök själ bredvid hennes. Sätter min spök kropp i stolen bredvid hennes säng och låter den vila. Min spökhand når hennes spök panna och stryker över hennes spök hår. En sjuksköterska går förbi utanför och ser två färglösa spök systrar vila tungt och tyst genom fönstret.

I rummet bredvid hennes vilar en annan spök själ. Hans blick är tung på mina axlar när jag går förbi hans öppna dörr. Den stannar mig och lyfter mina ögon till hans. Jag kan se hans spökhand vinka till mig och min gör likadant. Det finns inget leende på hans ansikte när han frågar ifall jag vill komma in. Det finns inget leende på mitt när jag stiger in, duckar ner och stänger mina ögon och behåller gardinerna ihopdragna även när jag lyfter ögonlocken så att min spök själ inte får för sig att komma fram. Så att den stannar dold och trött där inne för den orkar inte höra något mer. Hans röst är trött och kall när han säger att jag kan sitta ner. Stolen är hård och känns precis som den jag just reste mig ifrån. Han frågar vad det är för musik som jag har på. Jag vill inte säga, jag vill inte ge musik till någon mer. Hon har tagit för mycket av den, jag har ingen kvar att ge. Hans tunga spökögon möter mina och jag tar tyst ut sladden ur mobilen och låter ljudet spilla ut och fylla rummet. Den fyller luften med sina sorgsna toner. Den är tung men inte kall. Smärtsam men inte tom. Den har färg och massa och tonerna som nu äntligen är fria från järngreppet jag hade på dem kan äntligen tränga sig in i min spök själ. Jag ser på honom, han ler inte men som en droppe blod stänker rött på min spök själ och färgar av sig. Hans ögon är gröna.

[ordochannat]

benen

Undertorps kyrkorgård har legat här sedan de första benen hittade ett hem i jorden. De var små, undernärda ben. Jorden slöt sig omsorgsfullt om dem, varm och mjuk som det täcket benen aldrig hade fått när det skulle ha gjort skillnad. De gav en suck av lättnad och somnade. Benen begravda på Undertorps kyrkogård är många nu. De bildar en stad, ett osynligt monument. En efter en har de dragit en suck av lättnad och slumrat in. Ovanför benen rör sig skuggor, kärl av känslor och blod. En tidig vårmorgon för många år sedan sjönk en man ner på knä i den kyliga jorden. Han sänkte pannan till marken och vattnade den med långsamma, varma tårar. Jorden tog emot dem, använde dem för att värma benen under. Mannen satt där och sörjde benen tills en liten hand slöt sig runt hans. Pojken drog upp honom på fötter, borstade av jorden från hans knän och log. Benen låg kvar. Skuggorna gick vidare. Benen på Undertorps kyrkogård har tagit emot mycket värme. Imorgon kommer en kvinna vandra in mellan stenarna, sätta sig på marken och låta fukten blöta ner hennes jeans. I sin hand kommer hon ha en lykta som hon omsorgsfullt placerar över benen och tänder. Hon kommer att berätta för benen om sin dag, om sina planer. Hon kommer sen le, lägga ena handen på jorden, den andra på sin mage, och berätta om barnet där inne. Benen kommer inte höra. Men jorden kommer veta, och omfamnar benen lite hårdare. För barnet de aldrig kommer få känna för. Benen på Undertorps kyrkogård kommer aldrig att känna något igen. Tyst ligger de där, stilla och fridfulla. Och skuggorna rör sig vidare. De första benen på Undertorps kyrkgård var små och undernärda. De slumrar fortfarande fridfullt, även om inga varma tårar har nått dem på länge. Jorden vet. Och kramar de små lite hårdare än de stora.