maskrosbarnet

[maskrosbarnet]

Har du nu hårdnat som lera?

Har du, människobarn, hårdnat som lera? Nu har du lärt dig hur man definitivt ska leva.

Du människa, böjer du ditt huvud och tystnar för att höra en viskning?

Är du som mjuk lera som låter dig formas eller har du hårdnat som om av solen du är bränd.

Blev du en uttorkad lerklump, omöjlig att forma och återskapa till ditt ursprung, det konstverk du var menad att vara.

Låter du dig formas som mjuk och väl blött och stött lera. Bli till ett mästerverk i din skapares mjuka händer. Är det så du känner?

[maskrosbarnet]

Vad är det som får dig att tänka.

Att ditt sätt är det enda rätta,

endast du med dina ord kan mätta.

Vad är det som får dig att tänka.

Att du har det bästa och mesta,

säkerligen är du inte som de flesta.

Vad är det som får dig att tänka.

Att du fått förmågan mer än andra,

så du med dina ord kan klandra.

Vad är det som inte får dig att tänka.

Att ord kan glädje skänka,

inte de närmaste sänka.

Så låt oss gemensamt tänka,

läkande ord skänka,

och aldrig någon närmaste sänka….

[maskrosbarnet]

Lek en stund

Jag rullar bollen ut på gräsplanen som är öde och tom. Ingen som leker idag. Vart tog ni vägen? Ni som en gång lekte, skojade, ropade, skrattade och grät om vartannat. Knuff och puff för att reta igång en reaktion och sedan springa iväg fort som pilen med den andra tätt i hälarna. Jag tittar på bollen. Den ser ensam ut. Den har stannat. Ingen rör den. Är det ingen som vill leka en stund?

[maskrosbarnet]

Lika barn leka bäst.

Vem är du? Frågar jag med klen röst. Väntar på ett svar, men det kommer inget. Sitter ensam i ett hörn. Lite trängd. Ensamhet tränger efter sällskap. Vad tränger du efter? Frågar jag ensamheten utan att få svar. Ser ut genom fönstret på en värld utanför. Ett försök att skaka av ensamheten som påtvingats mitt väsen. Väsen? Är det för att hon väsnas? Undrar jag. Barnen leker utanför mitt fönster. Jag tittar ut, medan jag väntar på min like.

[maskrosbarnet]

När mössen dansar på borden.

När mössen dansar på borden så gör dem det ordentligt. De har tränat i smyg, länge. Trägen blir en mästare. En mästermus dansar till takten hon skapar. Bjuder in de andra att följa upp. Skapar en symfoni av takter och trummande tassar. Alla följer. Takten ökas ju närmare kanten på bordet tassarna hamnar. Nu dansar mössen i en ring runt, runt och snuddar luften och lyfter.

[maskrosbarnet]

När solen vacklar.

Himlen är grå, svart, blå och vit på en och samma gång när solen vacklar.

Nu skiner hon igen. Hon reser sig över molnen. Ett svagt leende. Hon värmer till trots.

Sommaren är kort sjöng någon med en skrovlig röst. Sommaren är kort.

Nu skiner hon igen.

[maskrosbarnet]

Ännu en vecka har gått och betat av den korta juni månaden som en del av tre månader kanske sommar i Skåne. Det steks potatis på kontinentens gator när temperaturen har stigit till galna 40 grader på vissa orter i Europa. Här har vi det där lagom varma sommar eller snarare vårsommar vibbar. Här sitter jag och författar några rader medan livet rullar vidare på stadens gator. Tittar ut genom fönstret och ser en glad emoji tecknad på husväggen för att påminna om en glad filur. En lycka som flög förbi och klistrades på väggen.

[maskrosbarnet]

Sorlet

Sorlet och pulsen omger mig. Livet. Människor som lever. Mina öron hör sorlet. Sorlet som öronen uppfattar, omsluter mitt väsen. Öronen hör musiken. Musiken når öronen och fyller mitt hjärta som uppfattar rytmer och takter. Likaså sorlet av människornas röster. Vackra toner från instrument blandat med ett inferno av röster från alla håll. Längtan blandat med uppfyllda önskningar. Människobarn som fyller luften med ljud. Ljud som öronen uppfattar. Detta sorl av ljud skapad av människobarn på vår planet.

[maskrosbarnet]

Andas

Andas in, andas ut. Andas igen. Om och om igen. Känn luften när den fyller dina lungor. Den fyller dem med liv. Livet är en gåva. En välsignelse. Något som må aldrig ta slut. Andas. Andas igen. Andas in och andas ut. Åter igen. Känn kraften som lyfter dig mot solen som värmer ditt anlete människa. Du människa på jorden som mödan dig besvärar, att andas och andas åter.

[maskrosbarnet]

Nu har jag funnits medan jorden hunnit snurra runt solen 55 gånger. Ett ögonblick i universum eller snarare en nanosekund i det oändliga tidsrummet. Jag tänker, alltså finns jag eller var det att jag finns och därav tänker jag. I cirklar. Andas. Tänker. Äter. Sover. Inget nytt har hänt sedan tidernas begynnelse. Om och om igen upprepas samma slag, rytm, puls när hjärtat slår igen och igen. Man tröttas inte. Mer vill mycket och mycket vill mer. Så är det. Så länge man vill, vill man ha. Solen går ned i horisonten för att efter nattens mörker resa sig som tycks dess vila och på nytt skina över dem som tänker och därav finns eller de som finns och därav tänker.

[maskrosbarnet]

Jag hör ett sorl av ljud där jag sitter vid bordet. Röster som blandar sig mot bakgrundsmusiken som dunkar i en entonig takt en fredagskväll. Veckan gått och man känner sig mätt på upplevelser. Är man någonsin mätt förresten? Man vill väl ha mer? Omåttligt vill hon ha mer av allt, innan hon stupar. Kanske tusenfalt mer? Varför inte? Precis på samma sätt som när vågorna slår mot klipporna, gång på gång. Havet piskar mot den hårda ytan utan att tröttas. Gröper och lämnar klipporna våta för att låta solen nästa stund torka vätan. Livet är på loop. Gång på gång. Låt oss njuta.

[maskrosbarnet]

Sitter i tysthet… kaffekoppen vid min sida på bordet och paddan med tangentbordet öppen. Vaknar onödigt tidigt en lördagmorgon. Vad sägs om klockan inte ännu slagen fyra på morgonen. Kan inte somna om. Vrider och vänder på min stela lekamen. Kan inte sova konstaterar jag efter en halvtimme när klockan knappt hunnit bli fyra. Jaha… kaffe…. Lite korta video snuttar med uppmuntrande tal blir det. Världen har inte vaknat ännu. Bara fåglarna.

[maskrosbarnet]

Nu sitter jag vid bordet

Jag hör ett sorl av människoljud som fyller rummet. Inga ord, men meningar som blandar sig med grannens…. Maten väntar.

[maskrosbarnet]

Ja men då säger vi väl att det är en ny dag och god morgon. Vaknar precis innan larmet går och ser att klockan är 06:59…. Sju piper det och jag stänger larmet snabbt så jag slipper höra pipet. Stannar en stund för att reflektera att jag drömt i klara bilder, händelser och färger. Helena hade en ledande roll men jag höll på att förlora henne på tågstationen när hon lämnade kvar cykel och gul väska på cykelstyret i tåget. Tågets kupé liknar mer än väntsal. Hon pinnar ut ur tågvagnen för att leta rätt på tösen vi hade med oss. Hon är ingenstans att finna och plötsligt stängs tågvagnens dörrar och jag upplever hur tåget glider över perongen till den andra banan för att fortsätta färden mot en ny destination. Inte säker riktigt vart vi ska men Helena hinner springa till andra sidan perongen och hoppar på tågvagnen igen men tyvärr utan tösen som sagt. Hon är borta. Inser att jag kanske borde försöka ringa henne om hon nu har en mobil. Lite annat nu när man faktiskt kan ringa direkt till en person varsom helst hen råkar vara, så länge man är uppkopplade till ett mobilnät. Helena sa att hon inte oroade sig för tösen, så vi glömde bort henne och såg att kupén var fyllt av systrar från den mobila stationen från perongen vi besökte innan. Predikanter fyllde perongen och våra bås var proppfulla av människor som besökte för att lära sig mer…

[maskrosbarnet]

Solsidan

Fåglarna flyger mellan byggnaderna bara för att de kan. Kanske för att spana på oss, vi andra som inte flyger. Vi här på markytan. Vi folket. Vi som klär oss. Vi som oroar oss för morgondagen om vi har vett till dess. Vi som inte kan flyga från nuet utan sitter fast utan vingar och gonar långt bortom horisonten i ett slags trånande som blir till sist som ett hånande. Trots det skiner solen på oss alla. Lika för alla. Utan att döma eller banna. Strålarna får veteaxen att växa, gräset att gro, blomman att vända sig och bugar sig för solen. Fåglarna lyfter och flyger fritt under solen och undan molnen mot den horisont de önskar. Vi sitter kvar. Sänker ett tungt huvud mot huvudkudden.

[maskrosbarnet]

En septemberdag

Det är torsdag. Tors dag. Den mäktige med hammaren som gnistar och inte vet jag vilken betydelse han hade för mig och andra idag förutom namnet han lämnade som minne blott på en veckodag. Så torsdag kort och gott. Þórs dagur.

[maskrosbarnet]

Þýtur og Vængur

Islands natur en vacker och solig vårdag någon gång kanske april eller början maj. Jag hade lovat min väninna Sif att sadla några hästar för att njuta av en ridtur kring Rauðavatn och närtrakt. Solen värmde gott när vi väl steg ur bilen och stegade in i Fjárborg 17 där stallbyggnaden har sin hemvist. Hästar både på övre och nedre plan. Sif hjälper mig att släppa ut alla hästar i rastgården så vi kan mocka rent och fylla på med nytt hö. Den här gången häller vi på en god slurk Lýsi eller fiskleverolja om du föredrar. Ja så är det. Hästarna får sin dos fiskleverolja över sina 5 kilo hö för dygnet. Lika mycket skiter dem varje dag. Fem kilo per häst. Det blir några spadtag varje dag och sopa gångar och strö lite sågspån som liggunderlag även om hästarna har gummimattor i stallen här. Väldigt få har det som de Svenska kusinerna hemma i Sverige. Där erbjuds det både havre och melass så hästarna blir trinda och fina. Här mest det naturen menade och det är gräs. Förutom den där skvätten Lýsi förstås. Sif är på gott humör och jag med så vi pratar på medan vi sköter stallsysslorna innan vi hämtar hästarna jag valt för dagen. Jag själv har på sista tiden ridit Þýtur och tänkte att Vængur skulle passa Sif. Vinge som det skulle översättas till Svenska är en liten men villig svartvit skäck. Þýtur är som namnet dåligt översatt ”borta som ett spjut” eller kanske ”visslar” det när han försvinner. Jag sadlar Thitur och Sif sadlar Vinge. Hästarna är klara och solen värmer den svarta pälsen gott. Upp i sadeln och så bär det iväg. Vinge är exalterad som vanligt så jag förklarar till Sif att hon måste komma ihåg att inte motarbeta kraften utan försöka hitta rytmen precis som när hon dansar. Hon ler och lutar sig bekvämt lite lätt bakåt i sadeln. Tölten är fin på båda hästarna medan vi sitter och halvt blundar medan solen stryker våra kinder. Plötsligt rycker hästarna till och våren möter oss i full galopp och vi tittar snabbt på varandra. Jag noterar snabbt att underlaget, det vill säga vägunderlaget är gräs blandat med stora stenbumlingar. Även om vi har hjälm kommer det inte hjälpa oss om hästarna tappar balansen och vi störtdyker. Jag ler lite snabbt till Sif och säger att jag tror det är vår i luften hos kusarna. Vi låter dem sträcka på benen och kom ihåg att slappna av och följa rytmen så njuter vi med dem. Ser med ögonvrån hur otäcka stenbumlingarna flyger förbi tills vi äntligen kommer upp på en grusväg där vi tar kontroll och lugnar tempot en aning. Det gick ju bra sa jag till Sif. Du njöt väl av ridturen?