kvalificeradskit-blog

[kvalificeradskit-blog]

[kvalificeradskit-blog]

[kvalificeradskit-blog]

Kvinnodagen till ära

Vårt förakt för kvinnor tycker jag blir som tydligast i vårt förakt för de artister som unga tjejer gillar. Enligt legenden ska ju Beatles och Roling stones ha varit i paritet med One direction på sin tid. Och eftersom att allt, musik i synnerhet, konsumerades långsammare då (utgår jag i alla fall ifrån i min 90-talisthjärna) varade deras storhetstid längre än one direction’s gjorde. Nu däremot, när sån musik är gubbmusik är de banden creddiga. Jag skulle även vilja påstå att man uppfattar Håkan Hellström som creddig när Fredrik Wikingsson pratar om att Hurricane Gilbert är citat mäktig slutcitat, men när Lina, 16, från Skelefteå står längst fram på Ullevi och har Kom igen Lena som favoritlåt, uppfattas Håkan som en såndär artist som tonårstjejer gillar. Läs: en artist som inte, enligt naturlagarna, KAN vara bra eftersom att jordens mest ocreddiga grupp älskar henom. 

Ett annat exempel är ju One direction. Och att hävda att de är nästa Beatles kanske är att ta i. Jag menar mest att det är intressant hur ett bands status kan förändras beroende på vilka deras fanbase består av. 

Äsch. Det är bara så grovt osympatiskt att se ned på det tonåringar i allmänhet och tonårstjejer i synnerhet gillar enbart på grund av att de också gillar det. Sånt grovt uttryck för kvinnoförakt egentligen. 

Banbrytande, revolutionär, provocerande tanke: tonårstjejer kanske är de som fattar grejen? Grejen med livet, ångesten, kärleken, musiken? Men i vårt kvinnohat har vi förklarat för dem att de suger, något samhället aldrig har sagt till Fredrik Strage. 

Slutsats: Alla kultursidor i hela sverige borde tas över av Lina och hennes tjejgäng. För rent empiriskt sett är det de som har haft rätt, inte gamla gubbar. 

Källa: Elvis, Beatles, Roling stones, ALL TIDLÖS MUSIK NÅGONSIN.  

[kvalificeradskit-blog]

[kvalificeradskit-blog]

[kvalificeradskit-blog]

Att skriva med ett glas vin i kroppen: ett brandtal

(Titeln skulle ha varit: ett försvarstal, men vem kan vara emot alkohol)

Det lilla (yttepyttiga) självhat jag hyser för mig själv är så mycket mer svårväckt när jag är uppmjukat av dyr riesling. Billig riesling funkar för den delen också utmärkt. Känner mig liksom doktor Glas-ig. 

Att hålla i ett glas vin är samma sorts sociala maktfaktor som att hålla i en cigg. Man behöver aldrig ge intryck av att faktiskt bry sig om något eller någon när man så tydligt bryr sig om det i ens hand. 

Jag uppskattar i och för sig inte att inte kunna tänka klart, men det kan väl vara skönt det med. Här skulle jag kunna valsa in i en diskussion, av så många redan avklarad, angående korrelationen mellan *briljant människa* och ångest. Men det ska jag inte. 

Den diskussionen borde bli den nya idiot-markören. Istället för att dunka idiotstämpeln på den som drar en Hitlerliknelse borde man drämma idiotsigillet i pannan på den som hävdar att alla stora tänkare hade ångest, och implicit också hävdar att orsakssambandet därför borde funka åt andra hållet också. Jag kan med stöd i egenhändigt utförda empiriska undersökningar bevisa att motsatsen gäller i lika många fall som den inte gör det. Och att det därför är ett svajigt jävla orsakssamband.

Jag har fastnat väldigt mycket i kausalitet på sista tiden.     

[kvalificeradskit-blog]

Ceci n’est pas un dagbok

Jag ska ju ta körkort. Och komma in på en prestigefylld utbildning. Då både min syster och far har gjort det så ser de inga större hinder i att jag ska göra det.

Jag ser och hör det. Han ser på mig som om jag inte är gjord för sånt. Då skulle man väl kunna hoppas på att slippa lite av tyngden av förväntningar på ens axlar men tydligen inte. Misstro och förväntningar är en så oturlig kombination. Samtidigt tror jag att han tror. Toppadvokat och överläkare är ju faktiskt i princip samma nivå. Men han föraktar mitt sätt att närma mig saker. 

Det är en kittlande och samtidigt deprimerande tanke att fantisera om att komma ut, att inte ta körkort, att gå bortåt. 

[kvalificeradskit-blog]

.

Inte ens jag kan ju låtsas vara helt oberörd och icke-uppfylld av mig själv. Därav det här jävla schabraket. Äcklas alltså redan av det här. Men måste jobba på det. Ja så säger vi. Det här är terapi för att jag ska sluta hata mig själv och allt som produceras av dessa arma fingertoppar. Det blir så tröttsamt att läsa igenom gamla saker när jag var och varannan mening stannar upp och beklagar mig över de två senaste meningarna. Alla brasklappar i världen kommer aldrig ta ifrån mig ansvaret för det jag själv skriver.