herrobekvam

[herrobekvam]

Konstutställningen

I dag var Martin på en konstutställning. En sån där tillställning där flera olika konstnärer ställt ut sina alster och vankar omkring i väntan på beröm, frågor och försäljningar.

Det var hans kära moder som hade insisterat på att han skulle följa med dit, så Martin drog med sig sin fru Sandra, och han fick klistra på sin bästa “jag är faktiskt intresserad, varför skulle jag annars vara här”-min.

Det började bra. Det bjöds nämligen på godis. Men medan han glatt gick omkring och stoppade på sig lite färdkost till vägen hem, kom Sandra fram och begärde att han skulle fråga en av konstnärerna om pris för en av dennes målningar.

- Neej, vad då? Vad ska jag fråga? Varför kan inte du fråga? Det är ju du som undrar? Denna för Martin helt logiska argumentation gick tydligen inte hem och rätt var det var stod han och låtsades vara förundrad över en målning föreställande ett skogsparti.

Konstnären kom upp bakom ryggen och ställde sig bredvid med ett brett leende. Martin harklade sig.

- Ehm..vad kostar den här?

- 2000kr, svarade den stolte konstnären.

Martin visste direkt att detta var ett pris som frugan inte skulle godkänna, men han kände att han ändå var tvungen att stå kvar och låtsas begrunda verkets estetik en stund. Det blev sedan obekvämt när konstnären fortfarande stod och log bredvid honom, vilket gjorde att Martin begick misstaget att fråga var målningen var gjord eftersom han råkade säga att “det var ett fint ljus i målningen”. Detta ledde till en långdragen berättelse om att konstnären varit nere i Skåne någonstans och om vad som inspirerat honom att avbilda just den platsen. Martin tvingades stå och nicka beundrat i vad som kändes som en evighet. Till slut lyckades han frigöra sig efter några klassiska “sista blickar av reflektion” och kommentarer om hur fint det var och kunde då äntligen återansluta till Sandra som stod och log lite retsamt.

- Nu drar vi, innan han den där konstnären söker upp mig för en andra chans, väste Martin fram.

Sana motsatte sig inte detta då hon antagligen var lite uttråkad, trots det typiska glada leendet hon spred överallt.

Det var en av de många kvalitéer hon hade. Hon hade förmågan att alltid se glad och trevlig ut när de var i sociala sammanhang. Sandra kunde konversera med vem som helst och folk brukade instinktivt tycka om henne. Med Martin var det tvärtom. Att konversera var närmast en plåga och det brukade antagligen folk som råkade träffa på honom märka ganska direkt. Han såg ofta besvärad och butter ut, vilket kanske inte lockade till samtal så mycket.

Egentligen ville han dock kunna prata mer avslappnat och lära känna folk lite bättre. Det var inte så att han var helt tyst. Martin kunde plädera på ganska bra då och då. Men det var som att när han väl fick ordet skulle han prompt tömma ur sig allt han hade så att de som eventuellt lyssnade tappade intresset eller inte förstod vad hans poäng var. Han fick liksom i alla fall sagt det han ville. Det var som att han var rädd att om han inte fick allt sagt på en gång så skulle samtalet byta riktning och chansen till att bidra till samtalet skulle försvinna.