gottsunda

[gottsunda]

— Titta där kommer Grodkungen, och Bananmannen!

Så kan barnen från Treklangen ropa till skådespelaren Björn Dahlman när han går i Gottsunda centrum. Då inser han att han nu är en del av stadsdelen och bidragit till att göra teatern till en angelägenhet för andra än den vita medelklass som han anser vanligtvis tar del av konstformen.

Han en av de drivande krafterna i Bananteatern, är clown i organisationen Clowner utan gränser och ser begreppet förändring som något centralt, kulturpolitiskt men även i mötet med publiken där han hoppas kunna sätta ett frö som kan leda till förändring. 

— Så att man känner sig sedd, inser att jag finns, att andra finns och att det  finns andra sätt att se på tillvaron, säger Björn Dahlman som ser Meetoo-uppropet som en förändring. 

En revolution, kallar han den och som han tror i grunden och på sikt förändrar vårt sätt att vara mot varandra.  

Dagen efter vårt möte kommer han till Kulturpunkten i Gottsunda centrum efter att ha skådespelat som Grodkungen, trollkarlen som är mycket noga vad som är mitt och vad som är hans, speciellt hans. Han demonstrerar sina färdigheter när han jonglererar tre färgglada näsdukar som lyser upp i vintermörkret och han ser strålande glad ut efter uppvisningen. Så som jag föreställer mig att Wolfgang Amadeus Mozart kunde se ut efter en lyckad premiär, 1700-talskompositören och sinnebilden för det konstnärliga geniet som är Björn Dahlmans förebild och stora inspiratör. 

[gottsunda]

Gottsunda Förändringar

[gottsunda]

De säger alla hej och tar i hand när de kommer, besökarna på Bandstolsvägens fritidsgård. Ibland utbyter fritidspedagogen Hesham kindpussar med besökaren och jag frågar två yngre tonåringar om vad de tänker om begreppet förändring.

— Jag gillar Gottsunda, alla känner varandra och vi är som en familj, säger han som tycker att bråk som ibland händer ofta slutar med att man blir vänner.

— Men vad tänker ni om förändringar?

Att de vill bli fotbollsproffs, för den ena lockar ingenjörsyrket lika mycket som fotbollen och det väsentliga för dem båda är att Gottsunda blir tryggare.  

Unga fortsätter komma till lokalen och samma procedur upprepas; ett tydligt hej och det fasta handslaget med klar ögonkontakt med alla som sitter runt bordet. Hesham var med och om att införa ritualen som han aldrig sett hända på samma självklara sätt på fritidsgårdar han besökt i Sverige.

Hesham och kollegan berättar om utanförskapets många baksidor, som att föräldrar trots många år i landet har bristfälliga eller inga kunskaper i svenska språket och aldrig har varit på ett utvecklingssamtal om sitt barn med läraren i skolan. Det händer att de inte ens vet viken skola barnet går i.

— De kan leva som i en dimma, har vänt på dygnet, säger Hesham.

Han påpekar att många i området är välutbildade, att ett arbete i ett område med hög arbetslöshet, då helst på plats, är avgörande för att bryta utvecklingen och han ser en fara att de han kallar svenskar under senare år flyttat från Bandstolsvägen. I några av husen på gatan finns ett fåtal kvar och båda han och kollegan menar att det är nödvändigt att färre invandrare flyttar hit för att bromsa segregationen som de båda ser som källan till många av områdets problem.

 I ett mindre rum på fritidsgården målar och ritar medlemmarna i den kreativa plattformen SyskonSKAP.

— Man är piggare när man går än när man kommer, säger en av deltagarna.

För henne gör konsten att hon förstår sig själv bättre och att hon i sitt skapande bearbetar tillvaron.

— Det är inte lätt att vara tonåring! kommer hon snart utbrista i gruppens arbete med bland annat en stor väggmålning i Gottsunda. 

[gottsunda]

— Ja!

 Ropar han och knyter för ett kort ögonblick handen till en nätt segerrörelse när han lyckades komma närmast med klotet till lillen, kulan av trä som spelet kretsar runt. Boulealliansen tränar inför morgondagens match i huset vikt för sporten och han ser boule som något socialt.

— Jag blev ensam, annars vet jag inte hur det hade gått ...

I samma grupp finns hon som för en tid sedan pensionerade sig och “då fanns det inte på kartan att jag skulle lägga sig på soffan”.

— Det här är jätteroligt! Jag spelar även shuffleboard, som de spelar på båtar, ja, på kryssningar. 

[gottsunda]

— Kyrkan är öppen.

Det är den nytillträdda församlingsherdens spontana svar på vilka tankar som ordet förändring väcker när vi möter henne och prästkollegan i Gottsundakyrkan.

Öppen som caféet i kyrkan dit man är välkommen även om man inte köper något, öppen för den som vill läsa tidningar, och inte minst öppen för att möta en människa som hon och hennes prästkollega betonar som det centrala i verksamheten. Kyrkan var också öppen hela dagen efter oroligheter på Bandstolsvägen i november med en präst på plats att kunna kunde prata med.

— Och det finns en stark vilja till samarbete, säger hon och nämner nattvandringar i Sunnersta som ett exempel.

Hon bor i närliggande Sunnersta, hennes barn gick i skolan i Gottsunda och det är i Gottsunda centrum hon sedan länge handlar. Det är här hon rör sig och trots problem i området ser hon också att här finns mycket hopp.

— Hopp och samhörighet, som kanske inte är en förändring, eller kanske allt är förändring, frågar hon sig och lyfter fram Meetoo-uppropet som en rörelse som vill förändra.

När kollegan berättar om körverksamheten som växer så påminns jag om den glada jazzmusiken som övas av två band och tränger ut från ett rum. Finns det en symbolik om öppenhet att två hantverkare byter lås i kyrkans centrala hall där vi står, samtidigt som konstnären Sven Ljungbergs altartavla skimrar i novembersolen? Jag vet inte men på eftermiddagen leder församlingsherdens kollega en sorgegrupp. Sorg som kan öppna till förändring. 

[gottsunda]

— Här får man kontakt med människor, vi pratar, målar. Jag gör gratis gratulationskort som jag samlar i en låda.

Hon sitter i en grupp av kvinnor på träffpunkten för äldre och på bordet står kaffekopparna prydligt uppdukade och alla instämmer att de bara vill ha positiva förändringar. 

Läraren i yoga anländer och har på morgonen guidat en grupp. En av deltagarna säger att hon verkligen har njutit av stunden och jag är beredd att tro henne när hon ser mig leende i ögonen. 

Ingmar spelar låten Off to California på sin flöjt, får många applåder och läraren berättar att hon under en period i mitten av åttiotalet bodde i kollektivet Arken på Bandstolsvägen. Ett sätt för kommunen att göra något åt problem som fanns redan då. 

— Ett helt hus, trettiotre lägenheter tömdes och blev kollektiv, det var en jätteförändring.

 Hon lyfter fram att kollektivets medlemmar bidrog till att olika kulturer kunde mötas, bland annat genom barnens aktiviteter.

Strax innan vi går berättar en man att träffpunkten är viktig, en trygghet sedan frun gick bort för tretton år sedan. 

— Det är socialt, och jag slipper sitta hemma ensam. 

[gottsunda]

Hon blir nästan upprörd när jag undrar vad hon menar med “positiva förändringar”.

— Ja, på ett positivt sätt, för samhället, förklarar hon för att sedan hasta med sin vän till bussen som snart går från Gottsunda centrum. 

[gottsunda]

“Att hjälpa mig och mig med lite pengar så att jag kan köpa mig mina piller”

Hon lägger sin handtextade skylt på marken och drar upp tröjan och visar mig det långa rödkantade ärret efter operationen där hon sitter utanför entrén till Gottsunda centrum.

Vi får stora svårigheter att förstå varandra när jag försöker förklara att jag vill fråga henne om förändringar hon varit med om, och när jag ser henne i ögonen börjar hon att gråta. 

Jag känner mig maktlös. 

Hon visar mig en skrynklig lapp där det med distinkt skrivna bokstäver i blått bläck berättas att hon ber om hjälp med att åka hem till Rumänien den tjugofemte november och innan vi lämnar henne säger hon sitt namn och ber oss komma tillbaka med mera pengar.

Jag drar mössan över öronen och när vi sen går inne i centret är värmen så påtaglig att jag måste dra ner jackans blixtlås. 

[gottsunda]

— Förändringen är konstant, säg att Hesham får tag i femton slynglar så är problemet att det fylls på med femton nya, förklarar fritidspedagogen och verksamhetsledaren när vi möter honom och hans kollega Hesham under en skolrast.

Hesham har tjugofyra år i yrket varav fjorton i Gottsunda, är pappa till fyra barn, alla uppvuxna i stadsdelen och flera av dem läser nu på högskola. Elevernas respekt för honom går inte att ta miste på när han ropar till en grupp elever som nu kommer in i rastlokalen och är på väg in i ett rum:

— Ta av er skorna! 

Och de liksom fryser till och tar genast av sig sina skor.

Samma respekt visar även tungt kriminella, enligt Hesham själv som anser ingen i den gruppen som han anser står för en stor andel av områdets kriminalitet, har någon egentlig förankring i stadsdelen.

 Både han kollegan är trötta på kriminaliteten som svärtar stadsdelens rykte. De tror att förutom flera lokala insatser från myndigheterna så kan framför allt flera unga vuxna förebilder bidra till att bryta utvecklingen. 

Lika eniga är de om att tryggare plats än Gottsunda finns inte och berättar om föräldrar som släpper ut sina barn på gården i trygg förvissning om att övrig vuxenvärld håller ett vakande öga.

Deras önskan om en polisstation i området infriades senare samma dag under rundabordssamtalet på Gottsundaskolan med statsminister Stefan Lövén. Stationen kommer inledningsvis inte bemannas dygnet runt men när pengar finns planeras sex poliser permanent tjänstgöra i området. Gottsunda delar idag på tre närpoliser med två andra polisområden.

— “Gottsunda måste rädda Gottsunda” som min kollega Hesham brukar säga, blir fritidspedagogens avslutande uppmaning efter att ha givit sin syn till övriga samhällskrafter runt bordet. Gottsundaborna behöver alltså rädda sig själva för att stadsdelen ska tas bort från listor över Sveriges mer brottsutsatta områden. 

Kanske blir stadsdelen då mer känd för Gottsundaskolans senaste två SM-guld för niondeklassare än oroligheter på Bandstolsvägen. 

[gottsunda]

— Har du varit med om någon förändring som du vill berätta om?

Hesham översätter till arabiska och det dröjer en stund innan den fjortonårige pojken svarar;

— Att det är problem i området … 

— Hur då menar du?

— Skottlossningen i lördags ... 

 Han dröjer ytterligare och tillägger:

— Det är inte bra alls. 

Han har nyss spelat biljard och igår var han rädd när han gick hem.  

[gottsunda]

De unga kvinnorna har båda sitt ursprung i Syrien och studerar avancerad gymnasiematematik när vi möter dem. En av dem kom till Sverige från krigets Syrien 2013.

— Vad vill ni göra efter studierna?

— Jag vill läsa vidare, först ville jag bli journalist men fick veta att det är svårt att få jobb här. Så nu vill jag bli ekonom. 

 — Låter förnuftigt ... (?)

Hon nickar och ler.

 — Och du, vad vill du bli i framtiden?

 — Maskiningenjör. 

[gottsunda]

De var kollegor i Gottsunda, hon, frisören som utbildade sig till lärare och fortfarande verksam i området;

— Jag vill att vuxna dras ut (från sina hem) så att det skapas en större gemenskap här.  

[gottsunda]

— Förändring ... (?)

Det blir tyst en längre stund i samtalet med kultursamordnaren, som hittills varit livligt. 

Snart kommer en av hennes två mobiler ringa.

[gottsunda]

  . 

Han har fördjupat sig i mobiltelefonen under en längre stund där han sitter på caféet i Gottsunda centrum och är snart på väg till lektioner i svenska.

— När kom du till Sverige?

— För fyra månader sen, från Armenien.

— Oj, och du pratar redan så pass bra svenska?

— Jag gillar språk, talar sex språk, nu också svenska. 

[gottsunda]

Hans två barn bråkar mycket och vill ha eget rum.

— Vi behöver flytta men har inte råd med nybyggt där hyran är tolv tusen. Det går inte med min lön på arton (efter skatt).

Han har stått i hyreskö i tolv år och vi möter honom i entrén till Gottsunda centrum där han av en händelse möter sin mor och syster. Hans barn och hennes vän ser Ingmars teckningar och vill bli avtecknade och de står förväntansfulla och alldeles stilla medan bilderna växer fram.

Pappan pendlar till jobbet som lagerarbetare i Stockholmsregionen och är uppgiven och arg på politikerna.  

— De skiter i folk, om de tänkte på folk skulle det inte bli så här. De bygger bara för de rika, allt blir dyrare och alla lever på kredit. Det håller inte. 

[gottsunda]

— Vi jobbar mycket med anknytningen mellan barn och förälder, som babymassage och hudkontakt, säger pedagogen på den öppna förskolan.

Hon ser problemen med vad det kan innebära att komma till Sverige och få höra det självklara att här anser de flesta och lagen att man inte slår sina barn.

— Men även svenskar kan vara konflikträdda och vi vill att föräldrar vågar ta makten där hemma. 

Hon hoppas kunna bidra till tryggare föräldrar och barn så att upploppet 2016 då bilar bland annat sattes i brand ett stenkast från förskolan förhoppningsvis inte händer igen. 

[gottsunda]

— Dripp, dropp, dripp dropp, hjärtat slår … 

På den öppna förskolan är det sångstund med mammor som har sina bebisar i famnen. De sitter i ring och förskolläraren leder sången. I handen håller hon storken Li, sjunger med fallande tonhöjd den sista versraden och låter tygfågeln försiktigt närma sig varje barn i tur och ordning med orden;

 — Och vad heter du?

Erik gör som de andra, ler och ser nyfiket på den mjuka fågeln som närmar sig.

Efter sångstunden säger hans mamma att det varit det många förändringar då familjen nyligen flyttade hit.

— Självklart var den stora förändringen att få barn, och för Erik så går ju förändringen nu väldigt snabbt. Han tycker det här är kul - att sjunga.