fannythepresident-blog

[fannythepresident-blog]

Hur kan Blondinbella läsa fler böcker än mig?

Jaha. Är det nu det är dags att bli intellektuell med all den tid som blir över? Fick panik när jag såg att Blondinbella läser ut två böcker i veckan. Jag minns inte när jag läste ut en bok senast? Jag tittar hellre på serier, sorterar foton, lyssnar på podcasts eller jobbar. Jag jobbar ju, det gör faktiskt inte Isabella Löwengrip. Jag gjorde yoga efter lunch idag, en timmes pass istället för lunch. Satte fram en spegel så jag skulle kunna se så jag gjorde rörelserna rätt. Såg hur pandemin lagt sig på min kropp, hur musklerna försvunnit och ersatts av fett. Magen är tillbaka. Och tro mig, jag älskar min kropp. Samtidigt som jag stör ihjäl mig på den. Det är inget ätstört med det, det är bara en sorglig reflektion av den värld vi lever i.

Det är fruktansvärt att vara kvinna tänker jag ofta. Alltid dessa tankar om förbättring. Alltid dessa pekpinnar och erbjudanden om fillers, botox etc. Men jag orkar inte vara kroppsaktivist, eller ens kroppspositiv. Jag vet ju att jag är lyckligast när jag är smal och får gymma. Det vet vi ju alla. Då tänker jag inte ens på min kropp och det är ju förfan målet. Att slippa tänka på kroppen.

Men nu är det en pandemi så jag tänker på mig själv jämt, mina tankar, mina drömmar, min ensamhet, mina mål. Så tröttsamt. Och inga promenader i världen kan ersätta mina träningsrutiner jag hade förr. Och att springa runt på söder kommer jag inte förnedra mig till, aldrig någonsin.

Och inte heller har jag någon som håller om mig och säger hur vacker jag är ändå. Han har till och med tagit bort mig på Tinder.

Synd det är om lilla tösen va. 

[fannythepresident-blog]

Il fait quatre ans que t’était à Aix!

Min gamla fransklärare var i stan. Naima <3 Veckan innan var Monia här. De påminner mig om en tid när jag levde till de yttersta gränserna i mitt skinn, bara levde och älskade för dagen. Eller sörjde. Men känslorna var alltid ute i gåshudsnivå, armhåren krullade sig. 

Jag saknar södra Frankrike varje dag. Det enda jag inte saknar är att bo i ett annat land som min familj, vill alltid ha nära till dem. Och om vi ska vara ärliga: Frankrike är inte detsamma längre. Le confinement, le couvre feu. Les miserables. Och för att inte glömma bort mig, jag är helt annorlunda. Men ändå, croissanterna och rödvinet finns kvar. Det filosofiska språket existerar även på Facetime.

Det påminde Naima mig om. 

Hennes ögon var fyllda med så mycket liv, kärlek, nyfikenhet. Men hon berättade att hon även saknar att leva, att hon vill sluta jobba nu vid 60 års ålder. 

– Je veux prendre des temps pour me reposer, pour respirer, pour regarder le ciel. Avant je m’occuperai trop. 

Vi Facetimeade hennes son, Angelo, som bodde hos mig förra sommaren. Hörde inte honom när han svarade. Jag drack en öl och Naima hade sitt turkosa munskydd på sig. Vi satt långt ifrån varandra d��r på TGIF, medan Kungsträdgården inkapslades av novembermörkret. – Tu m’invite pour ton mariage? Quand il arrive, bien sûr. Mais je voudrais être invité. 

Sen skällde hon på mig att jag inte varit i Frankrike på fyra år. “Hur kan jag med?”

Hur kan jag med?

[fannythepresident-blog]

[fannythepresident-blog]

Ännu ett avslut

Imorse gjorde vi slut. Han och jag. Jag har inte vågat röra hans lockar sen i oktober. Jag har varit så rädd att trampa fel, inte bli omtyckt, få en skarp ton.  Va? Jag? Jo, tyvärr kunde ändå jag bli så timid och tillbakadragen. Det var just därför jag behövde bryta, fast jag ömmar för honom. Men det är något som skaver. Kanske är det hans depression, moln av ångest, som gör det svårt att urskilja vår relation. Något var fel och jag behövde komma ur helskinnad.

  Så jag sa det när vi vaknade. Han visste inte om att jag hade haft en monolog hela natten, redan vridit och vänt på alla känslor och ord sen klockan 23, 24, 01, 02 och 03. Han visste inte hur jag hade tänkt på att lägga mig i soffan, hur ont det gjorde när jag sa en mening rakt ut och bara möttes av hans vilande suckar. Han visste inte hur jag scrollade på natten, uppdaterade ett flöde och gömde tankar som jag inte längre vågar dela med honom. Jag vågade inte ens smeka hans arm.

Men han blev inte förvånad när jag berättade hur jag kände. Han blev tyst, alarmet ringde igen. Men sen sa att han förstod. Han låg på mage, bredvid mig på lakanet och sa att han höll nog nog med. Lutade sitt huvud mot mig, och bad mig lägga en hårtes rätt.

Jag satt i en hoodie i korgstolen när han skulle gå, håret uppsatt i en slarvig knut. Frös inte. Han stod i dörren. Fingrade på sin magväska. Han satte på sig en mask av det jag en gång fallit för, rösten mjuk och resonerande. Allt det jag charmats av kom tillbaka när han nu skulle orka. Hans svarta lockar låg som uppfälld solfjäder längs med axlarna.

Jag kände tårarna komma. Måste avsked vara så abrupta? 

Han sa att det var tidsenligt, så det är nu för tiden. Vi sa att vi hörs om några veckor. Det kommer vi nog inte göra.

När han gick så slängde jag hans tandborste i återvinningen. Sen skrev jag ett sms och copy-pasteade till några vänner. Orkade inte förklara, men var tvungen att berätta.

“Jag och S har gjort slut nu” Hur fan ska ens vänner annars veta att man lider i en pandemi? Övar på att vara öppen, ärlig. 

På kermaikkursen lyckades jag inte ens centrera min lerklös på plattan. Läraren pratade med mig som jag var 10 år. 

Jag orkade inte bry mig.

[fannythepresident-blog]

Snart har jag varit här i en månad och ett av de ämnen som ockuperar mina neurologiska celler är språket.Det blir lätt så när en pendlar mellan språkliga melodier.  Allt från franska, till spanska, tillbaka till engelska och sen svenska. Jag har alltid sett mig som en person som haft relativt lätt för språk, men med åldern har jag märkt hur denna begåvning sakta klingar av. Jag märker hur min röst och min tunga inte kan härma ljud lika kvickt och klart som den gjorde förr. Huvuden som skakar när jag tror mig format ett ord.

– Du låter italiensk! Detta är spanska, inte italienska!

Koncentrerar mig på läpparnas rörelser ännu mer. Får hacka upp ordet, dela upp stavelserna. Försöka igen. Och igen. Bueno, bien och bene. Det gäller att bida sin tid. Ha tålamod. Repetera. Fortsätta. Tills det blir rätt. Tills de säger:

– Si! Si!

Det känns som att tiden många gånger springer ifrån mig här, samtidigt som jag ibland drunknar i oceaner minuter. Sekunder. Väntan. Mitt liv är mindre på ett sätt det inte varit innan. Spelplanen av tid är mindre än tidigare, vilket gör att kanterna känns mjukare och väggarna längre bort. Jag kommer inte springa in i dem igen. Men jag behöver färgkoda mina scheman för att orka förstå. Parerar fem kurser samtidigt och försöker bolla duktiga flicka-syndromet med lagom prestation och minuter på crosstairnen. Det funkar nu. Jag hoppas det fortsätter så. 

Avstånden i tidigare sammanhang har varit för långa. Jag var tvungen att springa för länge, för snabbt. De hejade på mig. Sa att jag kunde ta fler steg i taget. Det fanns inga fickor av tid för att vila mellan varven. Så jag märkte inte när väggen till slut kom. Allt blev svart, som ett blodsockerfall. Så jag gick rakt in i den, den där väggen. Snubblade in i den. Knock out.

Fick vila i flera månader efter det. Vilar fortfarande efter det. Har fått bygga upp mig själv på nytt. Lära mig springa igen. Men också att gå. Lagom. Länge.  Det känns skönt att få känna livet gå mot en mjukare struktur nu. Hörnen är rundare. Väggen mer tydlig. Kanske är det för att jag skaffat glasögon?

Behöver inte längre springa i motvind, får lunka i lagom takt, känna vårbrisen mot kinden. Och ja: Klart även jag får träningsvärk ibland när jag börjat springa för snabbt igen. Klart krocken med väggen gör sig påmind då och då. Ibland tappar jag fotfästet igen. Men jag springer inte längre. Jag gör faktiskt inte det.

Och det känns så jävla bra.

[fannythepresident-blog]

24 januari

Lärdomar från veckan

Hur avskaffandet av slaveriet ledde till att republikanerna institutionaliserade rasism (t.ex. kriminaliserade ”svarta beteenden"). Det finns inget land i världen som procentuellt har mer fångar i sina fängelser än USA.

USA ligger på samma nivå, gällande antal medborgare per capita i fängelser, som exempelvis Ryssland och Nordkorea. En stor del av dessa fångar är också afroamerikanska män.

Även i Kanada kan går det att se ett liknande mönster bland fångarna, då exempelvis ursprungsbefolkningen är överrepresenterade. Urspurngsbefolkningen utgör runt 4 procent av Kanadas befolkningen, men i fängelserna utgör de 20 procent av totala andelen fångar. Även detta beror på en institutionell rasism - och ett rasistiskt arv.

#vidrigt

Mer då? Jo, jag har även fått smaka bröd från olika ursprungskulturer. Min favorit var cornbread :))

Skriver även en uppsats om 2018 hittills intressantaste rapport, som kommer från Oxfam. De har räknat att ut att 82 procent  av 2017s globala välstånd i år gick till de rikaste en procenten. Värdet av de 82 procenten hade kunnat utrota extrem fattigdom sju gånger om.

#equallife

Har dessutom lärt mig hur svarta kvinnor tenderas att kategoriseras in i fyra stereotyper.

a) Den vårdande, avsexualiserade, värnande "mammien" som vårdar de vita barnen.

b) Matriarken som bossar över alla andra. Tänk Vivian i Orange Is The New Black.

c) Den arga bruden som i realityserier alltid skriker högre än alla andra. Hon som vad hon än säger alltid framstår som “aggressiv”.

d) Jezebel - den svarta kvinnan som fångades av vita kolonisatörer och sattes i en bur på ett Zoo. Vita människor fick betala för att träffa henne, och röra henne. Hennes kropp sexualiserades på ett sätt som återspeglar sexualiseringen av svarta kvinnors kroppar än idag, typ rumpbesattheten.

#populärkultur

Dessutom har jag lärt mig hur jag tränar mina triceps på ett sätt jag inte visste om innan. Ärligt talat visste jag knappt vart mina triceps satt. Värkt i min vänsterarm i två dagar nu. 🤷🏼‍♀️

#poorme

[fannythepresident-blog]

Ett space

Okej. Detta är väl någon slags plats att andas på. Antar jag? Att dela med mig och skriva av mig. Skapa något avtryck i form av ord.

Fööööör jag tycker ju om det skrivna ordet. Fascineras ju av känslorna som kan byggas upp av alla bokstavsarrangemang. Och behovet av skriften. Att försöka förklara känslan av någons hand mot ens kind, eller åtminstone närma sig den där känslan på något sätt, eftersom att bära på den i tystnad blir outhärdligt. Att försöka beskriva sin livsvärld, och närma sig någon slags beskrivning av det som pågår - det är ju det jag älskar. Och det är därför jag skriver. För att kunna andas.

Hm. Ja. Vi kan väl börja så. Låta denna plats vara ett försök att göra just det på. Andas. Skriva. Berätta.

Okej?