entangledtangerine

[entangledtangerine]

Idag på spårvagnen så ser jag en gammal dam med rullator som försiktigt tar sig förbi, hon ska med samma spårvagn som jag. Hon tackar alla som ger henne plats längs vägen. Jag vet inte varför men någonting med henne sätter sig, en känsla och en blick som jag inte kan skaka bort. Hon mumlar för sig själv regelbundet, vart hon ska någonstans. Hon har små häften och böcker med anteckningar på som ligger utspritt i korgen i hennes rullator och olika sjalar ligger vackert vikta i samma korg. Hennes händer trevar försiktigt runt i korgen, ibland fryser hon till och stannar upp, som att hon gång på gång glömmer vad det är som hon letar efter. Hon tittar på mig, och hon ser på barnet i barnvagnen bredvid, sedan tittar hon på den stiliga brunhåriga mannen snett bakom mig, hennes blick vilar lite extra länge på honom. Kanske påminner han om någon. Hon lägger händerna i sitt knä och trevar runt som i en cirkel. Ibland sneglar hon upp. Vad tänker hon på? Tänker hon på de ungdomliga dagar som har gått henne förbi, tänker hon på den där intensiva sommarkyssen för 50 år sedan? Tänker hon på riskerna hon aldrig tog? Drömmarna som hon inte ansåg sig värd? Hon kanske aldrig vågade packa sin väska och lämna Sverige för någonting nytt, som hon alltid drömt om. Eller tänker hon bara på att spårvagnen skakar så förskräckligt och att hon bara vill hem? Det finns ingenting som skrämmer mig så mycket som ålderdom och ånger. Att glömma, att ångra, att dra fantastiska historier gång på gång för att det inte kommer några fler. Jag är bara 24, men skörheten går mig totalt över huvudet. Någonstans, I min förmåga att vara objektiv, så brister det totalt. Det brister åt höger, vänster, upp och ner. Att den här platsen är lånad. Den är…. Tillfällig. Det är lika vackert som det är skrämmande.

[entangledtangerine]

[entangledtangerine]

[entangledtangerine]